Enligt färska siffror från UNHCR befinner sig 0,3% av världens flyktingar i Sverige. Små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige.
I debatten snickrar man kreativt ihop föreställningen om en s k ”massinvandring” med ett populärt mantra. Mantrat är ihåligt och utan substans samt bygger på en främlingsfientlig myt. Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:
”Sverige är inte hela världens socialkontor”.
Det som med emfas påstås vara ett legitimt argument ingår i den retorik som som används av en del i flyktingdebatten. Det är en retorik som anammats av ”invandringskritiker”, även kallade ”sverigevänner”, men som jag helst benämner ”sverigehatare”. Först och främst används myten för att man tror på den, men den används också i tron att den inte går att bemöta – ett vapen omöjligt att värja sig mot. Men det fina är att den visst går att bemöta.
82,4 miljoner människor befinner sig på flykt i världen (uppgift från juni 2021). De vanligaste orsakerna till flykt är krig, förföljelse, konflikter, terror, tortyr, våld och brott mot mänskliga rättigheter.
48 miljoner av dessa flyktingar är s k internflyktingar, dvs placerade i det egna hemlandet.
20,7 miljoner av världens flyktingar finns under UNHCR:s beskydd.
7,6% Europa (mer än hälften av dessa befinner sig i Turkiet)
2% Nordamerika och Karibien
0,2% Oceanien
Libanon är fortsatt det land med störst andel flyktingar, 1 av 6 som befinner sig i Libanon är flykting.
97,3 miljoner människor betraktas i skrivande stund av UNHCR vara ”persons of concern” (flyktingar, internflyktingar, asylsökare, statslösa och vissa som inte passar in i dessa kategorier) befann sig 244 942 i Sverige. 0,3% av världens flyktingar hittar vi alltså i Sverige. (Källa: UNHCR)
Människor som faller in i kategorin ”persons of concern” befinner sig (främst) i:
I flyktingdebatten finns människor som hävdar att Sverige går på knäna, och det beror på ”massinvandringen”. Det finns varken rim eller reson i att använda sig av detta som ett argument. Mot bakgrund av att små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige, som i förhållande till dessa länder är extremt rikt och glesbefolkat, så håller inte argumentet.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande:
7,6% av världens flyktingar uppehåller sig i Europa. 0,3% av världens flyktingar uppehåller sig i Sverige. Således är myten en lögn, som troligtvis har en mängd olika orsaker; rädsla, oro, främlingsfientlighet, människosyn, naivitet och okunskap är faktorer som gör att myten lever vidare.
Debattera gärna, men jag ber er som deltar i debatten att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.
Så, nej, Sverige är inte hela världens socialkontor. Och, nej, Sverige har ingen ”massinvandring”. Det är en myt som används av ”invandringskritiker”, främlingsfientliga och rasister. För att bemöta myten krävs att vi har rätt fakta.
Det råder en falsk konsensus bland en del av oss om att religionsfrihet skulle innebära ”frihet från religion”. Det stämmer inte och har kommit att bli en myt, som bygger på en felaktig tolkning av ordet, men framför allt på förakt, hat, oro och rädsla.
När begreppet religionsfrihet och uttrycket ”frihet från religion” kommer på tal rör det sig, näst intill uteslutande, om islam. I debatten pratas det med höga brösttoner om slöjor, ramadan, moskéer och böneutrop.
Under en live-chatt på SVT i samband med ett moskébygge i Borlänge 2017 som skapat förvirring, ilska och oro hos lokalbefolkningen ställer signaturen ”Eli” följande fråga till religionssociologen Tomas Axelsson:
Som jag förstått innebär religionsfrihet även frihet från religion. Alltså att man ska slippa utsättas för andras religionsutövning. Man kanske inte känner just oro, men det borde även vara legitimt att känna obehag eller motvilja. Jag tycker inte det är en god ide att bygga ett islamiskt tempel centralt i Borlänge av nämnda skäl, däremot stöder jag ett förslag att ha bönelokal i gamla tennishallen förutsatt att inte exteriören förändras.
Svaret från expert Axelsson förklarar på ett enkelt sätt vad religionsfrihet är:
Du har rätt att ogilla religion och känna motvilja, helt riktigt. Du kan också insistera på att samhällets funktioner ska vara sekulära. Det offentliga samhället ska inte vara konfessionellt styrt.
[…] Summa summarum, religionsfriheten innebär inte ”att man har rätt att slippa se andras religionsutövning”.
Vad säger regeringsformen om religionsfrihet?
För att ytterligare understryka att föreställningen om att vi har rätt till ”frihet från religion” är falsk läser vi följande i 2 kap. 1 § första stycket 6 regeringsformen:
religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
Religionsfrihet definieras enligt bestämmelsen som frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
Vi ska vara på det klara med att religionsfriheten enligt 2 kap. 20 § regeringsformen är den enda av de positiva opinionsfriheterna som inte får begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen kan yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten begränsas genom lag.
Artikel 9 – Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet
1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.
2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Vi går bet i jakten på att finna belägg för det som uttrycks i myten om att religionsfrihet innebär ”frihet från religion”. Det är en myt byggd på en felaktig slutledning kring ordet. Framför allt är den byggd på rädsla, ilska och oro gentemot andra religioner än den kristna. Den religion som de allra flesta vänder sig mot är islam.
Vi kikar vidare på ämnet ”frihet från religion”. Lawline är en juridisk webbplats där privatpersoner kan få juridisk rådgivning eller bara ställa frågor om juridik. Följande fråga är typisk för hur en del av oss ser på islam och muslimer:
Jag vill ha klara besked ang Religionsfrihet. Jag och många med mig vill absolut inte höra böneutrop via högtalare eller på något annat sätt som vi inte vill vara del utav Islam eller annat folks religionsutövning i vårat samhälle. Det finns ju lagar som vi alla måste acceptera? Har ni något svar till oss ang detta?
Lawline svarar:
Religionsfriheten är absolut i svensk rätt men också i den internationella rätten. Det är en mänsklig rättighet att få tro och utöva sin religion vilket framgår i artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och artikel 9 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I svensk rätt är religionsfriheten stadgad i grundlagen, 2 kap 1 § Regeringsformen.
Respondenten på Lawline utvecklar sitt svar med att påpeka att böneutrop i sig inte går att förbjuda enligt lag:
Att få tro på en religion är absolut och kan inte inskränkas genom lag. Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter kan friheten att utöva sin religion inskränkas endast om inskränkningen är föreskriven i lag och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, hälsa och moral samt andras fri- och rättigheter.
Mot bakgrund av detta kan polisen neka tillstånd om böneutrop, på samma sätt som att polisen kan neka andra allmänna tillstånd där inskränkningen är föreskriven i lag. I fallet böneutrop handlar det om begreppen tid och volym, och alltså inte om själva företeelsen i sig. Kravet för ett nekat tillstånd är alltså att det ska vara störande för allmänheten. Och det gäller som sagt ALLA allmänna tillstånd, inte bara böneutrop.
Så nej, religionsfrihet innebär inte ”frihet från religion”. Det är en falsk konsensus skapad av en del av oss. I värsta fall kan den vara ett uttryck för islamofobi.
Jag har tidigare på Motargument berört ämnet religionsfrihet:
”Invandringskritiker” använder gärna ”gratis sjuk- och tandvård för asylsökande och papperslösa” som ett argument för att minska, eller stoppa, invandringen. Problemet är att argumentet inte är hållbart. Fri sjuk- och tandvård är exklusivt för barn, oavsett medborgarskap.
Med stöd av Migrationsinfo vill vi på Motargument en gång för alla klargöra vad som gäller för asylsökande, irreguljära migranter (felaktigt kallade illegala invandrare), papperslösa och gömda. Vi hoppas att detta kan innebära ett vi får ett slut på mytspridningen och lögnerna. I alla fall på denna punkt. Motargument arbetar ständigt för att slå hål på myter, fördomar och lögner som har med migration och invandring att göra.
Människor med uppehållstillstånd har samma rätt till sjuk- och tandvård som alla medborgare i Sverige. Människor som inte har uppehållstillstånd, dvs alla asylsökande, irreguljära migranter, papperslösa, gömda och övriga som väntar på beslut om uppehållstillstånd (studenter, gästarbetare etc) som är i behov av vård ”som inte kan anstå” har rätt att få det. Dessutom har människor som befinner sig i Sverige utan uppehållstillstånd rätt att få akut sjuk- och tandvård, mödrahälsovård, vård vid abort och graviditet, rådgivning om preventivmedel samt vård i samband med smittsam sjukdom.
Människor som söker asyl i Sverige får erbjudande om en kostnadsfri hälsoundersökning när de anländer. När papperslösa och gömda uppsöker vård erbjuds också de en kostnadsfri hälsoundersökning.
Vad gäller asylsökande, gömda och papperslösa barn under 18 år så har de rätt till sjuk- och tandvård på samma villkor, dvs kostnadsfritt, som andra barn under 18 år oavsett medborgarskap. Dock har svenska barn rätt till fri tandvård upp till 20 års ålder.
I enlighet med FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, artikel 12, har Sverige, liksom flera andra EU-länder erkänt alla människors rätt att “såväl i fysiskt som psykiskt avseende åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa”.
Före lagändringen 2013 var människor utan uppehållstillstånd (papperslösa och gömda) hårt drabbade eftersom de själva var tvungna att helt och hållet bekosta sina vårdkostnader. Enligt en svensk enkätundersökning gjord 2006 fick papperslösa betala mellan 1 400 och 2 000 kr för ett läkarbesök. En förlossning kostade ungefär 21 000 kr. Efter lagändringen behöver asylsökande, papperslösa och gömda endast betala patientavgift vid läkarbesök. Normalt ligger den avgiften på 50 kronor.
Att asylsökande, papperslösa och gömda erbjuds kostnadsfri hälsoundersökning är inte särskilt märkligt. Att uppmärksamma, och vårda, eventuell ohälsa hos människor är bra för alla i det svenska samhället. Det kan leda till att spridning av sjukdomar kan förhindras och förebyggas. På samma sätt är det viktigt att människor i Sverige bereds ekonomiska förutsättningar för att överhuvudtaget kunna uppsöka sjuk- och tandvård.
Så nej, asylsökande och papperslösa får inte gratis sjuk- och tandvård. Den förmånen gäller bara barn under 18 år. Oavsett medborgarskap.
Den danska regeringens nya giv med en särskild lagstiftning för människor som bor i särskilt utsatta områden – ”invandrarghetton” – har fått stora uppslag i internationell media. Den allmänna uppfattningen är att den nya lagstiftningen är kontroversiell och omänsklig. De historiska konnotationerna är obehagliga och det blåser allt hårdare i det danska samhället.
Rokhaia Naassan bor i ett ”invandrarghetto” och ska snart bli mamma. Enligt ny dansk lagstiftning kommer hon och hennes barn att tillhöra en ny kategori av människor: Hon blir en ”ghettoförälder” och hennes barn blir ett ”ghettobarn”. Denna retorik används av aktad dansk media.
För att benämnas som ”invandrarghetto” krävs att 2 av dessa 3 kriterier uppfylls:
Åtminstone 50 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
Åtminstone 40 % av invånarna är arbetslösa
Åtminstone 2,7 % av invånarna är dömda för brott
ELLER
Över 60 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
Från 1 års ålder ska barn i de s k ”invandrarghettona” tvingas bort från sina föräldrar under 25 timmar per vecka för att lära sig ”danska värderingar”. I dessa ”värderingar” ingår jul och påsk, samt danska språket. Om barnen inte närvarar vid de obligatoriska ”utbildningarna” kan det få konsekvenser som indraget barnbidrag.
25 ”invandrarghetton” i Danmark
Den danska regeringen har stämplat 25 områden som ”invandrarghetton”. Där bor människor med låga inkomster och majoriteten är muslimer. I dessa områden ska det framöver råda andra lagar än i övriga samhället. Orsaken till den nya lagstiftningen är att man ska ”komma till rätta” med levnadsstilen i de stigmatiserade områdena. Tongångarna kring assimilering är bistra och det är uttalat att de som inte assimilerar sig kommer att tvingas.
I det årliga nyårstalet 1 januari 2018 höjde statsminister Lars Løkke Rasmussen (Venstre)* ett varningens finger för att brottsligheten i de utsatta områdena kan vinna mark i andra områden (följande är min översättning, originalet finns att läsa här):
”Runt om i landet finns parallellsamhällen. Många människor med samma problem klumpas ihop. Det skapar en negativ spiral. En motkultur.
Där man inte tar ansvar, inte deltar, inte utnyttjar de möjligheter vi har i Danmark – utan ställer sig utanför.
Det har uppstått sprickor i Danmarkskartan. Det bekymrar mig djupt. Därför att ghettona skickar ut tentakler på gatorna, där kriminella gäng skapar otrygghet.
In i skolorna, där försummade barn hänger på kanten.
Ner i kommunkassan, där intäkterna är mindre och utgifterna större än de behöver vara.
Och ut i samhället, där danske värderingar som likavärde, frisinne och tolerans tappar terräng.”
Fysisk rivning och förändring av utsatta bostadsområden
Det skall inte finnas ghetton i Danmark 2030. Vi önskar bryta ned parallellsamhällena en gång för alla. För flera av ghettoområdena är det redan beslutat och igångsatt viktiga insatser, som över tid kan bidra till att skapa en fysisk förändring i de utsatta bostadsområdena. Men skall målet nås, finns det på ett antal områden behov för en extra och mycket mer kontant insats.
1. Fysiskt förändrade bostadsområden 2. Nya möjligheter för full avveckling av de mest utsatta ghettoområdena 3. Tillgång till att säga upp hyresgäster vid försäljning av allmänna bostäder i utsatta bostadsområden
Mer handfast styrning av vem som kan bo i utsatta bostadsområden
En mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena kan komma att aktivt bidra till att målet om inga ghetton 2030 kan realiseras. Lagstiftningen innehåller idag ett antal uthyrningsregler som har till syfte att ändra boendesammansättningen i utsatta bostadsområden. Men dessa möjligheter har inte fungerat tillräckligt bra.
4. Stopp för kommunal anvisning till utsatta bostadsområden för bidragstagare 5. Obligatorisk flexibel uthyrning i utsatta bostadsområden 6. Lägre bidrag för inflyttare till ghettoområden 7. Stopp för inflyttning av mottagare av integrationsbidrag 8. Kontant belöning till kommuner som lyckas med integrationsinsatsen
Förstärkt polisinsats och högre straff skall bekämpa kriminalitet och skapa mer trygghet
Undersökningar har visat att när olika kriminalitetstyper förekommer i grannskapet, ökar otryggheten bland medborgare i de särskilt utsatta bostadsområdena mer än i resten av Danmark. I de utsatta bostadsområdena betyder otryggheten att de resursstarka medborgarna trycks ut, och det blir svårare att locka nya medborgare. Det kommer vi inte acceptera.
9. Förstärkt polisinsats i särskilt utsatta bostadsområden 10. Högre straff i bestämda områden (skärpt straffzon) 11. Kriminella ut från ghettona
En god start på livet för alla barn och unga
Det finns behov för en förstärkt insats för att säkra att alla barn får en god start på livet. Det skall sättas in en tidig insats för att säkra goda danskkunskaper. Det skall skapas möjlighet för en annan fördelning av elever på de allmänna gymnasierna. Och det skall klargöras att föräldrarna skall lova att ta ansvar för att uppfostra sina barn och säkra att barnen passar sin skolgång.
12. Obligatorisk dagerbjudan skall säkra bättre danskkunskaper före skolstart 13. Bättre fördelning på daghem 14. Riktade språkprov i 0. klass 15. Sanktioner mot dåligt presterande kommunala skolor 16. Förstärkt föräldraansvar genom möjlighet till bortfall av barnbidrag och enklare föräldratillägg 17. Bättre fördelning av elever på gymnasier 18. Kriminalisering av ”omskolningsresor” till hemland 19. Hårdare straff för våld i hemmet 20. Tidig upptäckt av utsatta barn 21. Skärpta straff för brott mot den särskilda anmälningsplikten
Regeringen följer upp insatsen mot parallellsamhällen
22. Tre särskilda ghetto-representanter med de nödvändiga kompetenserna”
”Jüdischer Wohnbezirk in Warschau”. Warszawa: Judeghetto 1941.
En av de lagändringar som kan komma att genomföras är att en människa som begår ett brott i ett av de 25 s k ”invandrarghettona” kommer att straffas dubbelt så hårt som en människa som begår samma brott i ett annat område.
Några förslag har avskrivits som alltför radikala. Ett exempel är Dansk Folkepartis (DF) förslag om att s k ”ghettobarn” ska vara hemma efter klockan 20.00. DF:s Martin Henriksen (ordförande för folketingets integrationskommitté) menade att denna lag skulle kunna implementeras med hjälp av elektroniska fotbojor.
Justitieminister Søren Pape Poulsen (Konservative Folkeparti) svarade vid årets Folkemødet (danska motsvarigheten till Almedalsveckan) på rättighetsbaserade protester mot lagförslagen. Han slår ifrån sig protesterna med att det är nonsens att människor i Danmark inte är lika inför lagen eller att vissa grupper straffas hårdare. Att lagändringarna kommer att innebära att specifikt muslimer drabbas avfärdar han med bestämdhet. Det ihåliga argumentet är att det endast är de som begår brott är de som straffas.
Yildiz Akdogan (Socialdemokraterne) uttrycker sin oro över att danskar inte längre reagerar på den hårda ”invandringskritiska” retoriken som har tydliga negativa konnotationer. Ordet ”ghetto” andas Nazitysklands syn på judar. Hon varnar för att språkbruket blir allmängods, att folk i allt större utsträckning inte längre höjer på ögonbrynen åt ordvalen. Hon är av åsikten att, något vi också kan se i Sverige, känsla alltmer övertrumfar fakta. Debatten handlar i stor utsträckning om muslimer. Muslimhatet/islamofobin vinner mark i såväl dansk politik som i danska samhället.
Vän av ordning ser även paralleller till apartheidsystemet i Sydafrika mellan 1948 och 1994, då människor kategoriserades mot bakgrund av etnicitet. Apartheid var inskrivet i grundlagen och bl a så ”[…] skulle svarta bo i egna reservat, så kallade hemländer och avkrävas pass om de reste i övriga Sydafrika. Inte bada på samma stränder som vita, inte åka samma bussar eller sitta på samma parkbänkar. Inga svarta på gatorna efter halv sju Klockan halv sju ljöd visselpiporna i småstäderna, signalen för att inga svarta fick vara ute på gatorna längre.”
Främlingsfientlig retorik vinner mark i danska samhället
18-åriga Barwaqo Jama Hussein, kom till Danmark från Somalia som femåring. Hon blev snart medveten om att hennes, och många andras, familj placerades i ”invandrarghetton”. När hon var 13 år placerades hennes familj i Tingbjerg (i Köpenhamn), som är ett av de 25 ”invandrarghettona” i Danmark. Hon uttrycker sin smärta (alla citat i resterande del av artikeln är översatta av mig från engelska):
”Det gör ont att de inte ser oss som jämlika människor. Vi bor faktiskt i danska samhället. Vi följer reglerna, vi går till skolan. Det enda vi inte gör är att äta fläsk”.
Hon har vant sig vid att den främlingsfientliga retoriken skruvas upp i valtider, men hon kan inte minnas att retoriken har varit så hård som den är nu:
”Om du skapar nya sorters lagar som bara tillämpas på en del av samhället, så kan du fortsätta och lägga till flera. Det kommer att förvandlas till det parallellsamhälle som de är så rädda för. De kommer att skapa det själva.”
Tyvärr verkar danska politiker ha svårt att veta vad de ska göra med sin vrede över situationen i utsatta områden. I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att politikerna till stor del har skapat problemen själva, eftersom regeringen har placerat många invandrare i redan utsatta områden.
Det är tydligt att det finns en inte obetydlig del människor i det relativt homogena Danmark (87 % är vita, av danskt ursprung) som inte är särskilt förtjust i invandrares närvaro i samhället. I Greve, en medelklassförort söder om Köpenhamn, uttrycker människor sin glädje över lagförslagen:
”De spenderar för mycket danska pengar. Vi betalar deras hyra, deras kläder, deras mat, och sedan kommer de med sin brutna danska och säger ‘vi kan inte arbeta eftersom vi har smärtor.”
”Det finns alltid en ‘kattlucka’ där någon kan smita in. Etiskt sett borde de vara tacksamma att tillåtas komma in i vårt system, som har byggts över generationer.”
”Jag tror att de är 300 till 400 år efter oss.”
”Deras kultur passar inte in här.”
”De unga kommer att förstå vad det innebär att vara danska och kommer inte att bli som deras föräldrar.”
”Mor- och farmödrarna kommer att dö någon gång. Det är de som vägrar förändring.”
VI OCH DOM. DANSKAR OCH INVANDRARE. KRISTNA OCH MUSLIMER.
Att politiker som själva är skyldiga till segregationen väljer att ytterligare öka segregationen genom att stigmatisera människor i särskilt utsatta områden och sedan har mage att blunda för sin egen främlingsfientlighet är hyckleri. Det är inte värdigt en rättsstat.
Är det ”rätt” att en majoritet stoppar och tystar en minoritet i demokratins namn? Allt oftare hör man svaret att det är ”rätt”. Som så ofta är det minoriteten muslimer som bör stoppas, ena dagen är det böneutrop som inte bör höras, och andra dagen är det moskéer som bör förbjudas.
Vilken rätt har en minoritet i en demokrati? Och vilken rätt har man att försöka stoppa eller tysta en minoritet i en demokrati? Det är en ganska komplicerad fråga. Det de flesta experter och statsvetare är överens om är att staten bör ingripa så lite som möjligt i demokratin och yttrandefriheten, eftersom det är farligt att låta majoriteter bestämma om minoriteter ska få existera.
Men inte alla har tänkt igenom saken totalt innan de yttrar sig.
Malcom Kyeyune skrev en artikel i Göteborgs-Posten den 2 juli, ”Demokratin är inte döende”. Den handlar om ett av GP:s favoritämnen numera, nämligen att politikerna bör lyssna mer på Sverigedemokraterna och de invandringskritiska väljarna.
Kyeyune gör gällande att svenska politiker länge ignorerat majoriteten till förmån för minoriteterna. Det är i samband med det han skriver rakt upp och ned att vi borde lyssnat mer på de som vill förtrycka minoriteten.
”[…] författaren Lionel Shriver att modern litteratur älskar att behandla invandraren och dennes perspektiv, samtidigt som den är totalt ointresserad av perspektivet hos de personer vars hembygd transformeras. Tycker de om detta? Ville de ha detta? Vem fan bryr sig? Deras perspektiv spelar ingen roll; om de har en åsikt så är den antagligen rasistisk […].
Allt detta i ett demokratiskt system där en skalle, en röst gäller. Det mest fascinerande med vår tid är faktiskt hur otroligt förvånade våra politiker verkar vara över att deras värld nu faller sönder. Bygg en moské, baby! Ni som inte gillar moskéer kan dra åt helvete; alla de rättrådiga och goda skäms över att dela land med er.
Tänkte verkligen ingen på att man inte bara delar land utan också delar valurnor med dessa människor? Det är galet, men svaret verkar faktiskt ha varit nej. Tänkandet lyste med sin frånvaro. Att förhärliga minoriteter och snäsa åt majoriteter att göra bot för alla sina privilegier kanske tillfredsställer ideologiskt, men det är usel praktik.”
Idag ser vi i Sverige att denna majoritet kräver att få sin röst hörd. Det är bra, skriver han, och det är förenligt med demokratin och visar att demokratin inte är döende, som en del i debatten varnat.
”Man kan lyssna på majoriteten, eller så kan man få sparken och bli ersatt av politiker och partier som lyssnar. Att detta sker är inte ett tecken på att demokratin är döende.”
Kyeyune anser alltså att vi bör lyssna på de som inte vill ha moskéer, dvs muslimerna. Att vi lyssnar på de rasister som vill förtrycka minoriteten anser han vara demokratiskt, om det är en majoritet som står bakom rasisterna.
Men är det demokratiskt att stoppa minoriteter i namn av majoritetens makt och rätt?
Minoritetens rättigheter
Vad sker om denna majoritet inte vill bygga moskéer? Det är här det förrädiska i Kyeyunes resonemang visar sig. Utan skydd för minoriteternas rättigheter kommer minoriteterna att trampas på. Det kommer med andra ord inte att byggas några moskéer.
Att lyssna på majoriteten och att låta majoriteten styra betyder INTE att majoriteten har rätt att göra vad de vill. Det är INTE demokrati om en majoritet trampar på, eller tystar, en minoritet.
Det är inte demokratiskt om ett parti med 51% av rösterna förbjuder ett parti med 20% av rösterna. Det är inte heller demokrati att en majoritet förbjuder sådant som moskéer eller synagogor.
Kyeyune är svart. Om Kyeyune hade tänkt efter lite mer innan han skrev det han skrev hade han kanske insett att exakt samma argument som han för fram, har använts av rasister och personer med fördomar om just svarta.
Jag vet själv hur personer i min barndoms Höganäs frynte näsan åt svarta de såg och sa att det var galet att politiker inte brydde sig om majoritetssvenskarnas åsikter om att ”importera” en massa svarta till Sverige.
Borde man lyssnat på dessa fördomsfulla? Borde vi gjort det om de var en majoritet?
Men så långt tänkte inte Kyeyune.
Demokrati är något komplicerat, inte något enkelt.
Alla sunda demokratier skyddar minoriteters rättigheter, till och med rätten för grupper och organisationer man själv ogillar eller anser vara ett hot mot t ex demokratin. Det enda undantaget till detta som kan finnas är de som rör skyddet av medborgarnas liv och frihet. Men till och med där måste staten vara restriktiv. Så sent som på 60-talet ansågs sexualupplysning om homosexualitet hota medborgarnas liv och frihet och var förbjudet i Sverige.
Svaret jag fick då jag skickade denna krönika till Kyeyune (jag publicerade den på min egen blogg samma dag som GP publicerade).
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Är det förbjudet att sjunga nationalsången? Är det förbjudet att ha skolavslutning i kyrkan? Kommer korset i den svenska flaggan att bytas ut? Nej, nej och åter nej.
Sverigedemokraterna har en förkärlek för att måla upp en bild av Sverige i fritt fall, där det som många uppfattar som ”det svenska” raderas ut i expressfart.
SD tar ut svängarna ordentligt inför valet 9 september. Relativt nyrekryterade Gunilla Gomér är en av de som gärna slår på stora trumman. 2010 stod Gunilla Gomér som nummer tre på Kristdemokraternas riksdagslista i Västra Götalands norra, var den KD-kandidat som fick flest personkryss i distriktet och var nära en riksdagsplats. 2014 petades Gomér, hon fanns inte med på nomineringskommitténs förslag till riksdagslista. I en debattartikel i Nyheter24 skriven i november 2014 förklarar Gomér varför hon lämnar KD för SD.
I Motarguments artikelserie om det jag brukar benämna SD:s parallella universum spinner vi vidare med lite andra aspekter av SD:s Sverigebild. På många sätt befinner sig SD i ett parallellt universum, en egen bild av hur situationen ser ut i Sverige. Det är inte bara en övertygelse, det är också en framgångsrik populistisk taktik för att vinna väljarsympatier.
Sverige, ”det ryggradslösa landet”
Gomér har på senare tid blivit uppmärksammad för en rad uttalanden på sociala medier. Uttalandena präglas av en syn på Sverige som är verklighet för vissa, och en overklighet för andra. I ett Facebook-inlägg skrivet 19 maj i år läser vi:
”Du vet att du är i Sverige, det ryggradslösa landet. Där böneutrop är tillåtet, men inte att sjunga nationalsången eller att ha skolavslutning i kyrkan. Där ”Den blomstertid nu kommer” anser för religiös, men ramadan skall lanseras som en svensk tradition.”
Inlägget andas hopplöshet, ilska och förtvivlan över att Sverige håller på att ge efter för illvilliga och onda krafter. Politiker och delar av samhället och etablissemanget har kapitulerat inför mångkultur, ”islamisering” och ”massinvandring”. Gomér har förvisso rätt i att böneutrop är tillåtet i Sverige, helt i linje med den än så länge oantastliga religionsfriheten.
Däremot skulle jag vilja veta när det blev olagligt att sjunga nationalsången. Jag måste ha missat något där, jag har inte läst eller sett något som tyder på att en lag om nationalsångsförbud har stiftats.
Jag skulle också vilja veta när det blev olagligt att ha skolavslutning i kyrkan. Det har aldrig funnits ett förbud mot skolavslutning i kyrkan, och 2016 klubbade Riksdagen igenom att avslutningar med religiösa inslag är tillåtna. Detta är inte ett bevis för att det skulle ha varit otillåtet tidigare. Syftet var att vara tydliga med att det fortsatt är tillåtet, eftersom det ideligen blossar upp som ett populistiskt argument i debatten.
Jag har inte heller blivit varse att ”Den blomstertid nu kommer” inte får sjungas på skolavslutningar, mot bakgrund av att den uppfattas som religiös. Gomér använder sig av argumentationsfelet anekdotisk bevisföring i ett annat Facebook-inlägg från 14 juni i år, då hon refererar till en skolavslutning hon bevistat. På denna avslutning sjöngs en låt med nyligen bortgångne Avicii och ”Idas sommarvisa”. Detta är tydligen ett argument för att ”Den blomstertid nu kommer” inte längre får sjungas på avslutningar.
Att ramadan lanseras som en svensk tradition är verkligen fruktansvärt. Det är också något som blåsts upp till ett obehagligt scoop av ”sverigevänner” och ”invandringskritiker”. Här är det viktigt att påpeka att det finns inget som hindrar någon från att säga att ramadan är en svensk tradition, ordet är fritt så länge man håller sig inom lagens ramar.
Definitionen av tradition är, enligt Nationalencyklopedin, ”det mångdimensionella sociala arv som överlämnas från släkte till släkte”. De första muslimerna kom till Sverige troligtvis redan på vikingatiden. Den första strömmen av muslimer inträffade under 1960-talet, då turkiska sunniter arbetskraftsinvandrade. Detta innebär att ramadan kan sägas uppfylla kriteriet i NE:s definition.
”Nej, ramadan är ingen svensk tradition. Islams vanföreställningar har lika lite i Sverige att göra som nazism och kommunism.”
”Ni som försvarar den våldsförespråkande och antidemokratiska ideologin islam. Gör ni detsamma med nazismen och kommunismen?”
Den 17 maj i år ställer Gomér, som ett inslag i böneutropsdebatten en polariserande och retorisk fråga i ytterligare ett Facebook-inlägg:
”Tänk om jag skulle lämna in en ansökan om att få kalla till bön varje fredag. Ett utrop där Jesus proklameras som Herre, och att staden intas av Israels Gud, den allsmäktige. Halleluja!
Tror ni jag får tillstånd?”
Vän av ordning vill återigen betona att i Sverige råder religionsfrihet. Så ja, du hade fått tillstånd, Gunilla.
Vi går vidare i tokigheterna.
Den 21 maj i år konspirerar Gomér återigen utan täckning, denna skärmdump är från Twitter:
Föga förvånande har Gomér inga belägg för att det som påstås i tweeten skulle stämma överens med verkligheten – SD:s parallella universum.
Kommer korset i vår flagga att bytas ut mot en halvmåneskära?
På nationaldagen i år använder Gomér återigen sitt Facebook-konto som populistisk plattform: Det målande budskapet är en formidabel uppvisning i svulstig nationalism, samt ett visst mått av historielöshet och okunnighet:
”I dag är det den 6 e juni och Sveriges nationaldag. Jag har i morgonstund hissat den vackra blå, gula flaggan med det lysande korset. Korset som symboliserar Sverige som ett kristet land. Jag blir så varm i hjärtat och så stolt när jag ser flaggan vaja i försommar vinden.
Tänker på alla som bidragit på olika sätt till landets uppbyggnad. Den äldre generationen som slet och plikttroget skötte gårdarna ute på landet. Där alla hjälptes åt att hänga gräset att torka på hässjor. Tider då soldater var beredda att försvara landets gränser och upprätta en känsla av trygghet hos befolkningen. Tacksamt tänker jag på alla dem som offrat sina liv i tjänsten att försvara vårt land. Män vars namn förlängesedan är glömda. Och vars utrustning i viss mån går att beskåda på något museum.
Mina tankar går också till alla dem som plikttroget gått till sitt arbete, varje dag, till fabriken, bärandes sin lilla kontorsväska, innehållandes lunchsmörgåsen och en kaffetermos. Generationen som inte ville ligga samhället till last.
Tillbaka till korset i flaggan. Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan. De som tycker att det är en förlegad symbol, i ett sekulariserade land som Sverige. Ett tidens tecken, där allt skall bytas ut i i politisk korrekthet och humanistisk favör.
Hotet om att korset en dag tas bort eller rent av byts ut till en halvmåne skära, får mig att skälva. Det är då jag reser mig i full kraft till försvar. Ställer mitt liv till förfogande, i tjänst som en soldat, i strid, på barrikaden. Gör vad jag kan i demokratins namn, för att försvara det som tidigare generationer försvarat med sina liv. Det är min skyldighet och plikt. I respekt mot dem som gav mig de förutsättningarna och den välfärd som funnits fram tills idag.
Korset i flaggan symboliserar att kristendomen råder i vårt land. Nationaldagen påminner oss om att fira vår fina flagga och vara stolta över vårt fosterland. Känna samhörigheten till varandra och tacksamhet till tidigare generationers strävan.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Önskar er alla en riktigt fin nationaldag!
Gunilla Gomér”
Gomér väljer att avsluta sitt Facebook-inlägg med storsvulstig bravur, genom att citera Finlands (sic!) nationalskald Johan Ludvig Runeberg och dennes ”Bevara, Gud, vårt fosterland”. Den nationalromantiska och pompösa texten får du om du klickar på denna länk.
Det vi får till oss är sedvanliga, sverigedemokratiska retoriken som går ut på att vi ska ha kredd för vad våra förfäder har gjort.
Personligen har jag svårt att ta åt mig äran av vad människor som levt före mig har gjort. Det ger också en fadd eftersmak, då andemeningen blir att människor vars förfäder INTE har ”byggt” Sverige inte har samma plats i vårt land. De av oss som har ”svenskt blod” i ”våra ådror” anses lite bättre, och mer värdiga att vara en del av samhället. ”Svenskarna” är att betrakta som första klassens medborgare, medan människor med annat ”blod i ådrorna” betraktas som andra, eller tredje, klassens medborgare. Till syvende och sist är det så att vi inte kan påverka vilka som blir våra föräldrar eller far- och morföräldrar.
För att verkligen understryka att SD och Gomér befinner sig i ett parallellt universum drar hon fram ett trumfkort ur rockärmen. Flaggan. Flaggan är en viktig spelare i den ”sverigevänliga” argumentation och Sverigebilden. Gomér hävdar att det finns ”Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan”, eller att det kan komma att bytas ut mot en halvmåneskära.
När jag konfronterar påståendet på Twitter svarar hon med en tre år gammal länk där medlemmar i Liberalernas ungdomsförbund har fört en diskussion, och sedermera omröstning, kring korsets vara eller icke vara. Med tanke på att vi inte har blivit tilldelade mer i denna fråga, verkar det som om vi får behålla korset i alla fall ett tag till.
Gomérs, och SD:s, politiska värv går ut på att skrämma och polarisera. Att man väljer bort källkritik och sunt förnuft och istället använder sig av myter, lögner och fördomar är inget man verkar bry sig om. Det är ju verkligheten. SD:s parallella universum.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I sin iver att sprida fördomar och rasism väljer s k alternativ media att undanhålla ack så viktiga detaljer. Anledningen till detta är kristallklar – att lägga mer fnöske på den migrationspolitiska brasan.
När man bedriver nyhetsförmedling är det ohederligt att inte klarlägga hela bilden. Alternativa mediakanaler har som återkommande arbetsmetod att utelämna viktig fakta just för att kunna skapa den sensations- och populismjournalistik som är deras signum.
Malmö är den kommun i Sverige som allt som oftast får finna sig i att klä skott för populismen och polariseringen. Kommunen har, i alternativa kretsar, kommit att bli näst intill synonym med islamisering, no go-zoner och gängkriminalitet. Denna gången är det en kommunal skola som hamnar i fokus.
Samhällsnytt (f d Avpixlat) och Fria tider har plockat upp bollen om en icke namngiven skola i Malmö där Arbetsmiljöverket har gjort en inspektion. Tydligen ska det råda ”totalt kaos” på skolan. Eftersom det är Samhällsnytt och Fria tider som bedriver sin karaktäristiska journalistik har man valt att undanhålla avgörande information.
Det som Mats Dagerlind på Samhällsnytt och en anonym artikelförfattare på Fria tider insinuerar är att kaoset på den utpekade Malmöskolan skulle vara en konsekvens av den ”massinvandring” och det mångkulturella samhälle som man anser att Malmö är sinnebilden av. Vad är det då som journalisterna på nämnda alternativa nyhetssajter undanhöll i jakten på ryggdunkningar från invandringskritiker, rasister och främlingsfientliga?
Arbetsmiljöverket utförde inspektionen på, som ”gammelmedia” mycket riktigt framhåller, en särskild undervisningsgrupp för elever i Malmö. I Dagens Nyheter kan vi läsa:
Besöket skedde vid en så kallad särskild undervisningsgrupp för barn som inte bedöms klara vanlig skolgång, med sju elever i låg- och mellanstadieåldern och lika många lärare. I det här fallet rör det sig om barn med social problematik utan impulskontroll, enligt Anders Malmquist, grundskoledirektör i Malmö.
– Barnen som går där har väldigt stora svårigheter och kan inte gå i en vanlig skola. Det är barn med utåtagerande problematik, säger Malmquist till TT och betonar att det inte rör sig om en traditionell skola.
Konsekvensen av inspektionen är att Arbetsmiljöverket kräver åtgärder från Malmö stad. Bland åtgärderna finns krav på snabb hjälp om det uppstår hot och våld samt införande av överfallslarm. Anders Malmquist säger till TT att arbetet har påbörjats redan innan rapporten från Arbetsmiljöverket har kommit.
På skolverket.se kan vi läsa mer om särskilda undervisningsgrupper:
Elever ska i första hand gå i sin ordinarie klass men ibland kan det behövas särskilda undervisningsgrupper för elever med stort stödbehov. Men att använda särskilda undervisningsgrupper kräver noggranna avvägningar visar en ny studie från Skolverket.
Skolan ska arbeta inkluderande. Elever som har behov av särskilt stöd ska i första hand få det stödet i sin ordinarie klass. Det säger skollagen. Skolverket har gjorde en intervjustudie i fyra kommuner som har många olika särskilda undervisningsgrupper. Studien visar att de besökta kommunerna har ambitioner att arbeta mer inkluderande men att det i vissa lägen är bäst att eleven får gå i en särskild undervisningsgrupp. Det handlar då om att eleven har ett stort behov av specifik lärarkompetens, en mindre grupp och mer lärarstöd.
Sammanfattningsvis kan sägas att alternativ media inte har några skrupler i sin nyhetsrapportering. Om det gagnar den egna agendan ser man inga problem i att vrida och vända på sanningen eller att sprida lögner, fördomar och myter.
Än en gång har Samhällsnytt et al lagt fram bevis på sin ohederliga journalistik då man insinuerar att invandrarbarn skapar kaos på en Malmöskola. Att använda psykiskt funktionsvarierade barn som populistiskt slagträ är ryggradslöst.
Jag vill avsluta med att avslöja en hemlighet bara för er läsare:
Social problematik, avsaknad av impulskontroll och utåtagerande beteende har ingenting med etnicitet att göra. Inte heller har det med religion eller kultur att göra. Funktionsvariationer slår skoningslöst och hämningslöst. Oavsett vem du är.
”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.
Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:
Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.
Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.
Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.
Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.
Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.
Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.
Riskfaktorer:
Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder
Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.
Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.
Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)
Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.
Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.
Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.
Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.
Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.
Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.
Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.
Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:
Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen
Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering
I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.
Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.
Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.
*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM
Nu har en av domedagsprofeterna på Avpixlat än en gång, tvångsmässigt, kräkt ur sig ännu en ”sverigevänlig” sanning. I en vad som känns som en oändlig krönika, osande av ilska och konspirationer, målas Sverige i vanlig ordning upp som ett land i fritt fall. Denna gången har tongångarna skruvats upp ytterligare några snäpp, då Avpixlat drar paralleller mellan dagens Sverige och det som ägde rum under medeltida inkvisitioner.
I krönikan som skrevs häromdagen slår Avpixlat på den största trumma de kan uppbåda. Retoriken är densamma men positionerna i argumentationen flyttas ideligen framåt och tonläget höjs. Krönikören är övertygad om att Sverige i detta nu håller på att vakna ur den ”masspsykos” som hållit Sverige i ett järngrepp de senaste åren.
Vi vaknar ur masspsykosen
Vi ”meningsmotståndare” är en ”vänstervriden häxbrännarkader” och har fram till nu gjort allt som står i vår makt för att frenetiskt puffa på ”masspsykos”-glöden, men NU, nu är vi i uppvaknande och anpassar oss efter vad folket egentligen tycker. Det är lovvärt, och hoppfullt, att ”sverigevänner” invaggas i en försäkran om att man tror sig veta vad meningsmotståndare och folket faktiskt tycker och hur vi har ändrat oss till att följa den nationalistiska och fascistiska agendan. Inget kan nämligen vara mer fel än att vi som står för en human människosyn skulle ha förändrat vår människosyn.
Grundmantrat i Avpixlats värv är dock det samma:
mångkulturen söndrar och sår split
”sanningssägarna” är utsatta för en häxjakt där ”PK-eliten” står för förföljelsen
invandringens kostnader förklarar den krackelerande välfärden
kultur- och journalisteliten hålls ansvarig för att Sverige står på ruinens brant
den galopperande kriminaliteten förnekas av förståsigpåare som exempelvis kriminolog Jerzy Sarnecki (som liknas vid Bagdad-Bob)
Vi blir i domedagskrönikan också tilldelade några ”nyheter” som förstärker ”argumenten” i det pågående Armageddon vi befinner oss i:
vi kommer snart att få bevittna ”den största feministiska regeringen” som falskeligen stöttar förtryckta muslimska kvinnor
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har skrämts att lägga ner sin granskning av Muslimska Brödraskapet
ärkebiskopen skall kräva att för varje moské som byggs i Sverige ska en kyrka byggas i en ”muslimsk” stad
ministrar stoppar fingret i hålet i havsdammen Sverige likt Haarlems hjälte Peter (mer att läsa om detta längre fram i denna krönika)
Avpixlat och sakfelen
Krönikan innehåller ett antal rena sakfel, vilka jag ämnar redogöra för här och nu.
Trots världens högsta skatter kan staten inte leverera välfärd. Försvar, polis, sjukvård, åldringsvård, skola, boende, kommunikationer – på område efter område tvingas medborgarna hitta egna, privata lösningar. Staten har brutit skattekontraktet med medborgarna. Trots den stora lögnen om invandringens lönsamhet tvingas man nu höja skatterna ytterligare för att bekosta dess ofattbart stora direkta och indirekta kostnader. Dess totala kostnader är förmodligen Sveriges bäst bevarade statshemlighet. Vi borde påminna dagens ansvariga om socialdemokraten Gustav Möllers ord om att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.
Sverige har inte världens högsta skatter. Då man beräknar skattetrycket, eller skattekvoten, räknar man ut kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP. Sverige hamnar på sjätte plats bland länder med högst skattetryck och hade 2014 inte haft ett lägre skattetryck på 40 år. Danmark är det land som har högst skattetryck, följt av Frankrike och Belgien. Inte nog med att krönikören (medvetet?) använder sig av det direkta sakfelet, han väljer dessutom att storvulet spinna loss med högtflygande konspirationsteorier.
Debatten om huruvida invandringen är lönsam eller inte har lika många åsikter som det finns forskare, nationalekonomer och statsvetare. Beroende på vem du frågar får du olika svar, avhängiga de siffror och den fakta experten väljer att belysa. Det finns inga givna mallar på hur man ”ska” räkna på invandringens lönsamhet och, ärligt talat, gör vi oss inte en björntjänst när vi prompt vill värdera människors ekonomiska likviditet? Givetvis är det enklast för våra domedagsprofeter att anamma den invandringsfientliga faktan som avslöjar den enorma förlustaffär ekonomiska sanningssägare som exempelvis nationalekonomen Tino Sanandaji ihärdigt försöker slå i oss vanliga medborgare.
När vi börjar värdera människor i kronor och ören är vi ute på tunn och hal is. Samtidigt väljer vi att underminera hela den humanistiska värdeidén. Är människor som bidrar till välfärden medelst skatter viktigare eller bättre än människor som av olika anledningar inte har den möjligheten?
Epitet med obehaglig historisk konnotation
Hur länge ska personer som kommunisten Rossana Dinamarca få göra riksdagen till lekstuga med sina mot väljarna respektlösa barnsligheter. Hur länge ska ansvariga ministrar få åka slalomtävling mellan halvsanningar och lögner.
Påståendet att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca skulle vara kommunist är lika uttjatat som felaktigt. I alternativ media är det ett oantastligt faktum att Dinamarca är kommunist.
Epiteten kring meningsmotståndare är en historisk paradgren bland högerpopulister och högerextremister, och epiteten är lika många till antalet som de är konspiratoriska. Enligt ”sverigevänner” och ”invandringskritiker” är det en självklarhet att alla vi som inte talar ”sverigedemokratiska” också är ”kommunister”, ”islamistkramare” och ”vänsterextremister”. Det är näst intill omöjligt att hålla reda på alla fantasifulla epitet och nedvärderande vokabulär som cirkulerar i cyberspace. Magasinet Paragraf har satt samman två ordlistor som redovisar en del av en uppfinningsrikedom, som i stora stycken består av en smutsig retorik redan använd i en fascistiskt historisk kontext.
Den ”sverigevänliga” offerkoftan
Sverigedemokraterna må vara politiskt bannlysta, men när de nu vuxit till näst största parti går det inte längre att trovärdigt avfärda dess miljoner sympatisörer som nazister och rasister. Särskilt inte när den mångkulturella verkligheten på punkt efter punkt visar sig överträffa dessa bespottade och förföljda Sverigepatrioters värsta katastrofvarningar. I efterhand kommer man att jämföra denna politiska häxjakt på oliktänkande med medeltidens inkvisition. Dåtidens kättare och häxor dömdes av en maktfullkomlig, vidskeplig kyrka med i stort sett totalt informationsmonopol och ett välorganiserat nätverk av avlönade eller beroende medlöpare.
Är SD verkligen ”politiskt bannlysta”? Moderaternas Anna Kinberg Batra har ju nyligen brutit den, vad vi alla trodde, oskrivna regeln att inte förhandla med SD. Om detta trendbrott är rätt eller fel tänker jag inte gå in på här. Men att hävda att SD är isolerade eller ”politiskt bannlysta” är en direkt felaktighet.
Är det en retorisk fint, eller en inbillad föreställning, att uttrycka att SD har ”miljoner sympatisörer”? Vid valet 2014 erhöll SD 801 178 röster. Fram till nästa valresultat förkunnas är det den siffran som gäller. Drygt 800 000 är inte ”miljoner”.
Det där eviga tjatet om att ”PK-eliten” skulle kalla alla sverigedemokratiska väljare nazister och rasister är uttryck för att den ständigt för trånga offerkoftan sitter som gjuten på den ”sverigevänliga” kroppen, och har ingen reell täckning i verkligheten.
De som faktiskt kallar sverigedemokratiska väljare för nazister och rasister hänfaller åt samma meningslösa metoder som de som väljer att kalla meningsmotståndare för ”kommunister” och ”vänsterextremister”. Personligen väljer jag sällan att kalla folk rasister, fascister eller nazister, däremot har jag inga problem med att säga att någon uttrycker sådana åsikter. Det är viktigt att poängtera att åsikterna är föränderliga.
Diktaturen Sverige
Avpixlat-krönikören fortsätter att mässa, och jämför Sverige med svunna och nutida diktaturer:
Den nya religionens välbeställda elit förfäktar ”allas lika värde” som mantra i sin kamp för att rädda sina privilegier i form av höga riksdagslöner, välbetalda mediajobb, prestigefyllda ämbeten och säkrad ålderdom. Likt eliten i diktatursamhällen lever de ett skyddat liv i de exklusiva kvarteren, reser med de dyra flygen, kör de bästa bilarna och går före i egna gräddfiler. Inte en enda medlem av denna nya överklass av politiker, skribenter, kändisar och politiskt godkända experter lever ett vanligt Svenssonliv.
Det är väldigt enkelt att hänfalla åt att gotta in sig i enkla poänger som inte någonstans går att belägga, men som man vet går hem hos det ”arga folket”. Det är ju ”sanningen”, och samtidigt en ytterst medveten taktik och retorik från krönikören. Men belägg får vi inte, det skulle vara för mycket begärt.
Seriositeten i krönikan illustreras avslöjande då skribenten väljer att kalla Mona Sahlin ”översteprästinnan”, i ett försök att förringa hennes politiska gärning.
Gänget Anders Lindberg, Fredrik Virtanen, Åsa Linderborg och Lena Mellin på Aftonbladet nedvärderas genom att tilldelas epitetet ”välbetalda häxjägare”.
Dagens Nyheters Peter Wolodarski sägs ”sprida sina bakterier i samhällskroppen”. Komiker som Magnus Betnér, Özz Nûjen, Henrik Schyffert och Soran Ismail är i krönikörens värld hovnarrar som hånar ”sverigevänner”.
Journalisterna/författarna Henrik Arnstad och Täppas Fogelberg framställs som faktaresistenta idioter.
Som seden bjuder har även denna domedagsprofet dåligt med idéer och förslag på vad som ska göras för att vända det förlisande fartyget Sverige på rätt köl.
Hur vi stoppar översvämningen
Krönikören på Avpixlat gör slutligen en liknelse mellan Anders Ygeman och Morgan Johansson och sagan om den holländske pojken Peter som räddar staden Haarlem från översvämning genom att stoppa fingret i det hål i havsdammen som hindrar havet från att skölja över staden.
Skribenten raljerar över att nämnda ministrar anammar samma ‘quick fix’ som Haarlems hjälte och hävdar i nästa andetag att Sverige kommer att utplånas medelst att det ruskiga, mörka och iskalla havet sköljer över oss så att vi alla hamnar under vattenytan och drunknar (eller?). Liknelsen är märklig och sammanfattar på ett beskrivande sätt hur ”sverigevänner”, nationalister och sanningssägare ser på hur vi ska förhålla oss till verkligheten. De enkla och ihåliga argumenten dominerar. Nivån är patetiskt låg.
Konspirationsteori-eländet kan inte beskrivas på något annat sätt än tragikomedi. Tragiskt eftersom domedagsprofetiorna redan påverkar alltför många av oss, något som kan få ödesdigra konsekvenser – och komedi eftersom att tillvägagångssättet på vilket krönikören väljer att saluföra argumentationen är skrattretande i sin maniska ansats.
Som avslutning vill jag gärna bjuda på detta klipp från Monty Python:
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
SD har stagnerat på 16-18 procent. Sedan december 2015 har de tappat några procentenheter – gissningsvis proteströstare som egentligen aldrig identifierade sig med partiet.
När jag diskuterar med politiskt aktiva och andra intresserade ploppar nästan alltid frågan om hur partier framgent bör förhålla sig till SD upp. Många har landat i att det bästa vore att behandla dem som alla andra partier, och ”låta dem ta ansvar” – som i Finland, Norge och Danmark. De har uppfunnit termen ”beröringsskräck” som benämning på oviljan att samarbeta med SD, för att få det att framstå som någon sort irrationellt och lite tramsigt beteende. Jag förstår hur de tänker, men jag håller inte med. Här förklarar jag varför, och jag gör det helt utan moraliska eller sakpolitiska ställningstaganden – vi lägger allt sådant åt sidan och isolerar istället den strategiska frågeställningen ”hur hindra SD från att växa”.
Att få SD att krympa tror jag inte går, annat än marginellt, som jag skrivit tidigare. De har de röster de ”ska ha”. Runt femton procent av svenska folket anser av allt att döma att muslimer överlag inte bör få leva i Sverige och/eller att invandring i nästan alla lägen är dåligt, och att Sverige ska bebos av etniska svenskar, och de medborgarna kommer inte att välja något annat parti. Visst ska vi försöka ändra deras uppfattning, men sådant tar tid.
Runt SD finns ett stigma, och det skapades naturligt ur SDs nazistiska rötter. Främlingsfientliga partier i andra länder har inte den bakgrunden, och därför har de kunnat växa in i väljargrupper SD har svårt att nå. Vi som var vuxna på nittiotalet kopplar för alltid ihop namnet med heilande skins som marscherade 30 november. SD har ägnat de senaste tio eller så åren åt att försöka få bort den fläcken, med mycket klorin och ivrigt tvättbrädsgnuggande, men det har bara lyckats delvis.
Nasserötterna kombinerat med företrädare som hela tiden ertappas med att uttrycka sig grovt rasistiskt placerar SD i en stigmatiserad bubbla. Den som kliver in där är för evigt solkad. Detta blir förstås en självuppfyllande cirkel. ”Invandringskritiker” med stabil förankring i samhället vill inte förknippas med nazister och rasister, och avstår från att ställa upp som företrädare för partiet, och då måste partiet även fortsatt representeras av personer som i hög grad är rasister eller av andra skäl olämpliga och så skapas en evig loop.
I min egen bekantskapsbubbla av i huvudsak tjänstemän i Storstockholm finns mig veterligt inte en enda person som öppet går ut med att vara SD-anhängare. Statistiskt sett känner jag säkert åtskilliga som sympatiserar med partiet, men de erkänner det inte annat än till likasinnade, och dit hör uppenbarligen inte jag.
SD har blivit som en sekt.
Detta stigma hindrar förstås inte människor från att rösta på partiet. Men det hindrar partiet från att växa.
Att behandla SD som ”vilket parti som helst”, dvs att normalisera partiet och ge dem samma status som övriga partier, är att ge dem ett fritt pass att byta ut sina rasseföreträdare mot ”normala” personer och sedan håva in kanske tio nya procentenheter väljare.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vi ska vara på det klara med att religionsfriheten enligt 
Mot bakgrund av detta kan polisen neka tillstånd om böneutrop, på samma sätt som att polisen kan neka andra allmänna tillstånd där inskränkningen är föreskriven i lag. I fallet böneutrop handlar det om begreppen tid och volym, och alltså inte om själva företeelsen i sig. Kravet för ett nekat tillstånd är alltså att det ska vara störande för allmänheten. Och det gäller som sagt ALLA allmänna tillstånd, inte bara böneutrop.
Motargument 