Etikettarkiv: demokrati

Krönikor

Var saklig i argumentationen mot SD:s antimuslimska politik

Sverigedemokraternas alltmer uppskruvade retorik om islam och muslimer, samt konkreta, antidemokratiska förslag förtjänar ännu hårdare granskning.

Att sakligt kritisera religiösa idéer eller migrationspolitik är en sak – att generalisera om en hel grupp människor är något helt annat.

När muslimer gång efter gång utmålas som ett kollektivt problem riskerar det att öka misstänksamhet mot och fördomar om människor som bara vill leva sina liv som alla andra.

Skärmdump från Aftonbladet 260817.

Sverige behöver en politisk debatt där vi kan diskutera integration, religion och migration öppet, men utan att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras tro.

Skärmdump från SvD 260817.

Svensk demokrati bygger på att medborgarskap och rättigheter inte ska graderas efter etnisk eller religiös bakgrund. De grundläggande positiva friheterna i grundlagen, t ex religionsfriheten, gäller alla invånare i Sverige. SD har med obehaglig uppriktighet klargjort att de anser att det inte ska gälla den muslimska minoriteten.

En nationell identitet kan bygga på språk, historia, kultur och gemensamma demokratiska institutioner. Etnonationalism – som SD förespråkar, utifrån politiska förslag och uttalanden – riskerar däremot att göra människors härkomst till ett mått på hur ”svenska” de anses vara.

Skärmdump från Richard Jomshofs officiella X-konto 260817.

Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre. En fungerande liberal demokrati innebär också att majoriteten inte fritt kan ta ifrån minoriteter deras grundläggande rättigheter. Detta är en helt avgörande faktor när debatten handlar om muslimer, invandrare eller andra minoriteter.

När någon, politiker eller vanliga människor, talar om ”muslimer”, ”invandrare” eller andra stora grupper som om de vore homogena, kan det vara effektivt att be dem precisera vilka människor och vilka problem de faktiskt menar. Det flyttar diskussionen från svepande generalister till konkret politik och argumentation.

Skärmdump från Dagens Nyheter 260817.

Jag vill egentligen inte tro att alla som röstar på SD är rasister, muslimhatare eller antidemokrater. Däremot anser jag att väldigt mycket av partiets politik och retorik ska kritiseras stenhårt. Med en sådan inställning blir det svårare för motdebattörer att vända debatten till en pseudodiskussion om huruvida vi förolämpar sverigedemokratiska väljare.

Det är helt nödvändigt att vi inte tröttnar på att kritisera SD:s politik, som är såväl antidemokratisk som etnonationalistisk. Kritiken bör vara saklig och syfta till att argumentera mot partiets konkreta förslag och medvetet spetsiga uttalanden. Det är när vi glömmer bort att vara sakliga och börjar misskreditera SD-väljare som grupp som vi dribblar bort möjligheten att kunna påverka just dem som väljer att lägga sin röst på SD.

På vår hemsida www.Motargument.se finns massor av artiklar som ger oss fakta och motargument som kan hjälpa oss att fortsätta vara sakliga i debatten mot Sverigedemokraterna.

#svpol #SDhaveri #val2026

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

När hatet blir politik

Richard Jomshof skriver att han hatar islam. Han skriver att islam vill islamisera hela världen genom jihad, förfölja och döda icke-muslimer, göra kvinnor mindre värda, sprida antisemitism och avskaffa demokratin. Och så kommer slutklämmen, den som egentligen förklarar resten: han hatar också ”alla dessa medlöpare som springer islamisternas ärenden och hjälper dem med att ta vårt land ifrån oss”.
Det är där den gamla föreställningen om att detta bara skulle handla om hård religionskritik blir ganska svår att upprätthålla.

För religionskritik är tillåten. Man får avsky islam, kristendom, sharia, Bibeln, Koranen, präster, imamer och religiösa dogmer. Man får kritisera islamism, jihadism, kvinnoförtryck och antisemitism hur hårt man vill.

Skärmdumpar från Richard Jomshofs (SD) officiella Facebookkonto 260819 och Aftonbladet 260817.

Men Jomshof gör något annat. Han förvandlar islam till en enda politisk aktör med en gemensam vilja, ett gemensamt mål och i stort sett en gemensam generalstab. Denne märklige figur vill erövra världen, döda icke-muslimer, förtrycka kvinnor och avskaffa demokratin. Sedan behöver bara muslimen kopplas till denna figur, så är jobbet gjort.

Det är rasism.

För att konstruktionen ska fungera måste skillnaden mellan islam, islamism och jihadism först försvinna.

  • Om problemet heter jihadism är problemet jihadister.
  • Om problemet heter våldsbejakande islamism är problemet våldsbejakande islamister.
  • Om problemet heter hedersförtryck kan man bekämpa hedersförtryck.

Men om problemet heter islam blir hotet betydligt mer användbart. Då kan moskén, slöjan, Ramadan, bönen och den vanlige muslimen stoppas in i samma berättelse om ett pågående övertagande.

Det betyder inte att problemen Jomshof räknar upp är påhittade.

  • Islamistisk terrorism finns.
  • Kvinnor utsätts för religiöst motiverat förtryck.
  • Antisemitism finns i islamistiska och muslimska miljöer.
  • Auktoritära religiösa regimer finns.

Det är verkliga problem och de ska bekämpas. Men därifrån följer inte att världens muslimer är ett politiskt kollektiv med samma mål.

Muslimer är demokrater, konservativa, socialister, liberaler, feminister, fundamentalister, sekulära och politiskt ointresserade. De tycker olika.

Det är ett mycket enkelt konstaterande, men det förstör tyvärr hela propagandabilden.

För propagandan behöver inte människor. Den behöver grupper.

Det mest avslöjande i Jomshofs text är därför inte ens att han säger sig hata islam. Det är orden ”ta vårt land”. Vems land? Är Sverige mindre den muslimska sjuksköterskans land än Richard Jomshofs? Den muslimske polisens? Den kvinna som bär hijab och är född i Malmö? Den muslim som avskyr islamismen och försvarar demokratin? Jomshof behöver inte svara. Retoriken fungerar bättre om gränsen mellan ”vi” och ”dom” lämnas lagom oklar.

Islam görs till fienden och människor som förknippas med islam får sedan bära misstanken.

Och sedan kommer ”medlöparna”. Där blir den auktoritära logiken tydlig. Först definieras ett existentiellt hot. Sedan kopplas en grupp till hotet. Därefter görs även den som protesterar misstänkt. Den politiske motståndaren har inte bara fel. Han hjälper fienden. Det är ett gammalt och effektivt knep, eftersom det gör kritiken själv till bevis för konspirationen.

Det är därför Jomshofs text är allvarligare än ännu ett grovt utspel. Den handlar om normalisering. Det som först väcker avsky blir nästa gång en kontrovers, därefter en legitim ståndpunkt och till sist en fullt normal del av den politiska debatten. Jomshof säger inte att han hatar jihadism. Han säger inte att han hatar islamism. Han säger att han hatar islam och avslutar med att människor hjälper ”dom” att ta ”vårt land”.

Man behöver alltså inte leta efter någon dold signal.

Det finns ingen dold signal.

Det är rasistisk retorik, öppet formulerad. Och det farliga är inte bara att en riksdagsledamot skriver så.

Det farliga är om resten av samhället vänjer sig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar, Krönikor

Svensk nog att köra Sverige till jobbet – men inte att kalla Sverige sitt hem

Det finns en gammal föreställning i svensk politik om att alla riksdagspartier i grunden är jämförbara. De vill olika saker, använder olika slogans och bråkar om skatter, vård, skola, kriminalitet och migration. Sedan går väljarna hem och röstar. Det är en behaglig föreställning. Problemet är bara att den ibland inte stämmer.

Det blev tydligt i Skaraborg när Sverigedemokraterna satte upp valreklam på bussar med budskapet:

”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem.” (Källa: Aftonbladet)

Ett tjugotal bussförare med somaliska rötter sjukskrev sig i protest. Västtrafik beslutade därefter att ta ner reklamen och konstaterade att man inte hade förutsett den arbetsmiljörisk som uppstod.

Och där borde diskussionen egentligen börja. För det här handlar inte om att någon blev upprörd över en valaffisch. Människor blir upprörda över valaffischer varje dag. Det tillhör demokratins enklare nöjen. Det handlar om någonting annat. Bussen är förarens arbetsplats och arbetsredskap. Föraren kan inte byta kanal, bläddra vidare eller lägga reklamen åt sidan. Han ska köra den, timme efter timme.

Om föraren själv har somalisk bakgrund blir situationen närmast absurd. Han förväntas utföra sitt arbete i ett fordon som samtidigt meddelar människor med hans bakgrund att det finns ekonomisk hjälp att få om de vill åka ”hem”. Det är svårt att föreställa sig en motsvarande situation med något annat riksdagsparti. En moderat kan naturligtvis tvingas köra en buss med socialdemokratisk reklam och tycka att budskapet är fullständigt fel. En socialdemokrat kan på motsvarande sätt köra omkring med moderata budskap om skattesänkningar. Men ingen av dem behöver fundera på om reklamen samtidigt ifrågasätter deras rätt att betrakta Sverige som sitt hem.

Det är skillnaden, och det är därför den vanliga invändningen – ”alla partier annonserar ju” – är så ointressant. Ja, alla partier annonserar. Men alla partier gör inte människors ursprung och tillhörighet till en del av själva budskapet.

Det är dessutom inte första gången SD:s reklam i kollektivtrafiken skapar problem för dem som arbetar där. Under valrörelsen 2022 protesterade tunnelbaneförare i Stockholm mot ett helt tåg täckt av SD-reklam. Fackförbundet Seko krävde riskbedömning och pekade både på personalens mående och på risken för konflikter och säkerhetsproblem. Fyra år senare har budskapet blivit betydligt mindre diskret. Nu står det Mogadishu på bussen.

Nästan samtidigt uppstod en annan konflikt kring SD:s valreklam, denna gång på Stockholms centralstation. Där hade partiet placerat delar av sin kampanj på stationens dörrar. Budskapet byggde på en så kallad ”två dörrars politik”, där vissa människor markerades som icke önskvärda. Jernhusen tog ner delar av kampanjen och uppgav bland annat att reklamen kunde uppfattas som att vissa resenärer inte var välkomna på stationen. SD invände mot den beskrivningen och mot hur godkännandeprocessen hade hanterats.

Det intressanta här är inte att fallen är identiska, för det är de inte. Det intressanta är mönstret. På Centralstationen kunde budskapet uppfattas som att vissa människor inte var välkomna. På bussarna erbjuds människor med koppling till Somalia ekonomisk hjälp för att åka ”hem”. Samtidigt går SD till val under det betydligt mjukare huvudbudskapet ”Vi gör Sverige till Sverige igen.”

Det är skicklig reklam. Lite nostalgi, lite folkhem, en antydan om att någonting har gått förlorat och nu ska återställas. Men slogans av det slaget fungerar bara så länge ingen ställer den uppenbara frågan: När slutade Sverige vara Sverige? Vad var det som gjorde landet mindre Sverige? Och vilka människor förknippas med denna förändring?

Frågan blir särskilt intressant med tanke på Sverigedemokraternas historia. I partiets politiska förhistoria finns Bevara Sverige Svenskt, BSS. Dagens slogan är naturligtvis inte densamma. ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Vi gör Sverige till Sverige igen” är två olika formuleringar och det vore ohederligt att påstå något annat. Men tankefiguren har en påfallande familjelikhet: Sverige har förändrats, någonting har gått förlorat och landet måste återställas.

Sedan kommer de andra kampanjerna och hjälper till med tolkningen. På den stora valaffischen finns nostalgin. På bussen står Mogadishu.

SD:s idéer om återvandring är inte nya. De har funnits länge. Det som har förändrats är hur öppet och konkret delar av politiken kommuniceras. Det handlar inte längre bara om migrationsvolymer, integration eller hur många människor Sverige kan ta emot. Budskapet riktas till människor som redan bor och arbetar här. ”Saknar du Mogadishu?”

Det är där ordet ”hem” blir så viktigt. För vem avgör var en annan människas hem ligger? En person kan vara född i Somalia och ha sitt hem i Skövde. Han kan arbeta här, betala skatt här, ha sina barn här och köra tusentals andra människor till jobbet varje vecka. Ändå placerar den politiska reklamen hans tänkta hem i Mogadishu.

Det är etnifierande politik. När människors tillhörighet till Sverige på detta sätt görs beroende av ursprung blir det rasistisk politik i praktiken. Och när samma människa dessutom förväntas köra omkring med budskapet under sin arbetsdag blir den politiska teorin plötsligt en arbetsmiljöfråga.

Det är därför bussförarnas protest är mer avslöjande än många timmars partiledardebatt. Den gör den abstrakta diskussionen om nationalism konkret. En människa sitter bakom ratten och gör exakt det som politiker ständigt säger att invandrare ska göra: arbetar, försörjer sig, håller samhället igång och kör resten av oss till jobbet. På sidan av hans buss står samtidigt ett politiskt budskap som pekar mot ett annat land och kallar det ”hem”.

Där finns hela motsägelsen. Svensk nog för att köra Sverige till jobbet, men tydligen inte självklar nog för att kalla Sverige sitt hem.

Det är inte en vanlig konflikt mellan höger och vänster. Det är inte en strid om några procentenheter i kommunalskatten. Det handlar om vem som anses höra till.

SD vill gärna betraktas som ett parti bland andra. De sitter i riksdagen, förhandlar med regeringen och köper reklamplats precis som alla andra. Men parlamentarisk normalisering förändrar inte innehållet i politiken. Ibland räcker det med en buss för att påminna oss om det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Aftonbladet: SD:s valreklam tas ner efter protest

Korta motargument

SD vill förbjuda endast muslimsk slöja

Sverigedemokraterna vill inte förbjuda slöja eller huvudbonad för kvinnor med annan tro än islam. Partiets förslag om ett totalförbud på allmän plats är specifikt riktat mot vad de definierar som islamistiska plagg.

Vad gäller egentligen SD:s lagförslag om totalförbud på slöja? Ja, det handlar faktiskt inte om ett totalförbud: SD har fokus på ”islamistiska” symboler. Enligt partiets jämställdhetspolitiska talesperson, Sara Gille, gäller förbudet plagg som hijab, niqab och burka. Partiet motiverar detta med att plaggen används som verktyg för islamistiskt hedersförtryck och social kontroll.

Däremot gör de undantag för alla andra, de har uttryckligen klargjort att förbudet inte ska gälla liknande huvudbonader inom andra religioner. Till exempel har partiet bekräftat att kristna nunnor ska få fortsätta bära sina slöjor. Samma princip gäller för judiska kvinnors traditionella huvudbonader (som sjalar, tichel eller peruker).

SD:s förslag om totalförbud på muslimska slöjor har fått skarp kritik för att vara diskriminering. Juridiska experter har påpekat att ett förbud som bara riktar sig mot en specifik religion krockar helt med religionsfriheten i Sveriges grundlag och Europakonventionen. Kritiker menar att det är juridiskt svårt att utforma en lag som förbjuder muslimsk sjal men tillåter judisk eller kristen sjal.

#val2026 #SDhaveri

Källor:

https://omni.se/sverigedemokraterna-vill-forbjuda-hijab-pa-offentlig-plats/a/vrwz1p

https://www.etc.se/inrikes/sd-vill-foerbjuda-sloejor-men-nunnan-karin-faar-behaalla-den-paa

Myter

Myt: ”Det finns inga kyrkor i muslimska länder”

Ett argument som antimuslimska rasister använder i debatten om moskéers vara eller inte vara i Sverige är att det inte skulle finnas kyrkor i länder med muslimsk majoritet. Fakta är att det finns kyrkor i alla ”muslimska länder”, utom Saudiarabien.

Sverigedemokraterna är det enda parti som aktivt propagerar för att förbjuda moskéer. De har också talat om att de vill riva befintliga moskéer. Moderaterna och Kristdemokraterna har uttryckt att de vill pausa vissa nybyggnationer i väntan på utredning om eventuell oegentlig finansiering.

Kristna samfund har funnits i vad som idag betraktas som ”muslimska länder” i nästan 2 000 år. Idag har de flesta av dessa länder både historiska och moderna kyrkobyggnader.

Exempel på länder med aktiva kyrkor

Egypten: Har miljontals koptiska kristna och tusentals kyrkor, till exempel den kända Hängande kyrkan i Kairo.

Indonesien: Världens största muslimska land har tiotusentals protestantiska och katolska kyrkor över hela landet.

Syrien och Libanon: Hem för några av världens äldsta kristna samfund med ett stort antal historiska katedraler och kloster.

Förenade Arabemiraten och Qatar: Har officiella kyrkokomplex som har byggts på mark skänkt av ländernas ledare för att tjäna utländska gästarbetare.

Jordanien: Har en stor och väl etablerad kristen minoritet med full frihet att bygga och driva kyrkor.

Iran: Erkänner officiellt kristna minoriteter (främst armenier och assyrier) som har egna aktiva kyrkor och parlamentsledamöter.

Hur lätt det är att bygga nya kyrkor varierar mycket. Vissa länder kräver strikta statliga tillstånd för renovering och nybyggnation, medan andra har full religionsfrihet.

Argumentet om att Sverige borde förbjuda nybyggnation av moskéer, eller t o m riva befintliga moskéer, mot bakgrund av att det inte skulle finnas kyrkor i länder med muslimsk majoritet är således ett icke-argument.

Motargument motsätter sig all form av diskriminering av religiösa minoriteter, oavsett religion. Att förbjuda, och riva, moskéer innefattas i diskriminering av religiösa minoriteter.

Featured image: Kyrka i Medan, Indonesien.

Källor:

SVT: Ebba Busch Thor kräver: Stoppa all utländsk finansiering av moskéer

SVT: Moderaterna: ”Pausa nya moskéer i Stockholm”

PEW research: Religion in the Middle East and North Africa

Eurekalert: Churches in Islamic countries

I fokus, Krönikor

Jomshof (SD) kallar sina motståndare förrädare – och kallar det demokrati

Richard Jomshof (SD) förkunnar i ett inlägg på X att den enda ministerposten han skulle kunna tänka sig är ”avislamiseringsminister”. Han beskriver Socialdemokraternas väljare som ”importerade islamistiska kärnväljare” och hävdar att segregation, gängkriminalitet, organiserad brottslighet, förnedringsrån och gruppvåldtäkter är resultatet av en medveten socialdemokratisk politik. Sedan kommer ordet ”förräderi” och ännu en hänvisning till Vidkun Quisling. Det är värt att granska vad som faktiskt sägs – och vad som saknar täckning.

Jomshof fortsätter: ”Jag vet nämligen att det riskerar att slå hårt mot era importerade islamistiska kärnväljare.”

Redan där gör Jomshof tre helt olika kategorier till en och samma: utrikes födda, muslimer och islamister. Det finns inget stöd i SCB:s partisympatistatistik för en sådan slutsats. SCB visar visserligen att Socialdemokraterna har större stöd bland utrikes födda än bland inrikes födda. Men undersökningen redovisar partisympatier efter bland annat födelseland, kön, ålder och utbildning – inte efter religion och definitivt inte efter huruvida väljaren är islamist. Att kalla människor för ”importerade islamistiska kärnväljare” är alltså inte statistik. Det är Jomshofs egen politiska etikettering.

I denna diskussion måste vi skilja på islam, islamism och radikal islamism. Motargument har tidigare berört detta ämne ett flertal gånger.

Men Jomshof skriver inte ”antiislamismminister”. Han skriver ”avislamiseringsminister”. Det är en betydande skillnad. Om ”avislamisering” betyder att staten ska motarbeta själva religionen islam eller människors möjlighet att utöva den, uppstår ett uppenbart problem: religionsfriheten är grundlagsskyddad. Regeringsformen garanterar var och en friheten att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Jomshof borde därför förklara vad han faktiskt vill ”avislamisera”: islamistisk extremism – eller Sverige från islam och muslimer? De två sakerna är inte synonyma.

Sedan kommer nästa steg. Jomshof räknar upp ”den accelererade segregationen, det växande utanförskapet, gängkriminaliteten, den organiserade brottsligheten, islamiseringen, förnedringsrånen eller överfalls- och gruppvåldtäkterna” och slår fast: ”Allt är en följd av den högst medvetna politik ni har tvingat på det svenska folket.”

Det är ett närmast skolboksmässigt exempel på en monokausal förklaring av komplicerade samhällsproblem. Migration spelar roll för samhällsutvecklingen och forskning visar också överrepresentation för vissa migrantgrupper inom delar av brottsligheten. Det finns ingen anledning att förneka det. Men därifrån följer inte att migration eller S ensamma förklarar ”allt”.

Brå:s forskningssammanställning Migration och brott från 2025 beskriver hur migration kan ha både brottshöjande och brottsreducerande effekter och hur resultaten varierar beroende på bland annat typ av migration, brottslighet, samhälle och tidsperiod. Forskningen är betydligt mer komplex än Jomshofs påstående om en enda politisk orsak till en lång lista av samhällsproblem.

Även historieskrivningen om svensk migrationspolitik blir märklig om ansvaret läggs uteslutande på S. År 2008 genomförde Fredrik Reinfeldts borgerliga regering en omfattande reform av arbetskraftsinvandringen som gjorde det betydligt enklare att rekrytera arbetskraft från länder utanför EU. Efter flyktingkrisen 2015 gjorde den S-ledda Löfvenregeringen det motsatta och lade fram lagstiftning som begränsade möjligheten att få uppehållstillstånd och anpassade regelverket till EU-rättens miniminivå. Man får naturligtvis kritisera båda regeringarnas beslut. Men berättelsen om en ”högst medveten” S-plan som ensam skapat dagens problem håller inte ens mot Sveriges moderna politiska historia.

Och så kommer Quisling – igen. Jomshof skriver: ”Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den är ett förräderi mot Sverige och det svenska folket.” Sedan tillägger han att det finns en historisk parallell till ”en viss norsk landsförrädare”. Ingen behöver fundera särskilt länge över vem han menar.

Vidkun Quisling var inte en norsk politiker som råkade föra en politik hans motståndare ogillade. Han var fascist, samarbetade med Nazityskland efter invasionen av Norge och ledde en pronazistisk marionettregim under den tyska ockupationen. Efter kriget dömdes han för landsförräderi. Hans namn blev internationellt synonymt med en person som förråder sitt land genom samarbete med en ockupationsmakt.

När Jomshof återkommande använder denna referens om demokratiska politiska motståndare handlar det därför inte bara om ett ”hårt ordval”. Han placerar dem symboliskt i samma moraliska kategori som en landsförrädare som samarbetade med en främmande ockupationsmakt.

Det är här Jomshofs text blir mer intressant än ännu ett aggressivt inlägg på sociala medier. Argumentationen följer en tydlig struktur: S-väljare beskrivs som ”importerade islamistiska kärnväljare”. Samhällsproblemen sägs vara resultatet av en medveten politik. Politiken påstås vara riktad mot ”det svenska folket”. Jomshof själv och hans politiska sida sägs däremot ”sätta Sverige främst”. Och motståndarna jämförs slutligen med Quisling.

Det är en förskjutning från normal demokratisk konflikt till något annat. I en demokrati kan en regering fatta katastrofalt dåliga beslut. Politiker kan vara naiva, inkompetenta eller ideologiskt förblindade. De kan kritiseras hårt och röstas bort. Men det gör dem inte till landsförrädare.

När politiska motståndare i stället beskrivs som människor som medvetet har förrått nationen upphör de gradvis att framställas som legitima deltagare i samma demokratiska system. De blir i retoriken fiender till landet och folket. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Jomshof i samma text skriver: ”Till skillnad från er så tror jag på demokratin.”

Demokrati innebär inte att det egna partiet ensamt representerar Sverige eller ”det svenska folket”. Demokrati innebär att människor med olika uppfattningar om migration, religion, kriminalpolitik och integration har samma rätt att delta i det politiska systemet – och att den som förlorar ett val fortfarande är en legitim politisk motståndare, inte en förrädare.

Islamistisk extremism ska bekämpas. Gängkriminalitet ska bekämpas. Antisemitism, kvinnoförtryck och religiös fundamentalism ska bekämpas oavsett varifrån de kommer. Men inget av detta kräver att miljoner svenska väljare misstänkliggörs som en importerad islamistisk väljarbas eller att demokratiska motståndare jämförs med en nazistisk kollaboratör. Tvärtom. Ett demokratiskt samhälle måste kunna försvara sig mot extremism utan att själv börja använda extremismens klassiska uppdelning av samhället i det sanna folket och dess förrädare.

Det är den skillnaden Richard Jomshof tycks få allt svårare att upprätthålla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Inlägg på Jomshofs officiella X-konto

Motargument: Terminologi – islamism

Riksdagen: Religionsfrihetslag (1951:680)

Brå: Migration och brott

Korta motargument, Krönikor

Åkessons marionetter

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har alla i grunden traditioner som bygger på:

  • starka och oberoende institutioner
  • respekt för rättsstaten
  • individens frihet
  • internationellt samarbete
  • ett samhälle byggt på tillit

Sverigedemokraternas politiska projekt står i konflikt med dessa principer. Partiet vill styra public service, politisera kulturinstitutioner och begränsa myndigheters oberoende. Det är åtgärder som går emot borgerlighetens grundläggande idé om maktdelning och fria medier.

Det är lätt att tänka att SD bara är ett verktyg för att få igenom borgerlig politik. Men i praktiken har SD redan flyttat den politiska mittpunkten, påverkat retoriken och förändrat vilka frågor som dominerar debatten.

Borgerligheten har alltid betonat att ett starkt samhälle byggs genom tillit, ansvar och gemensamma spelregler. SD:s retorik skapar motsatsen: misstro, polarisering och en samhällsanda där människor ställs mot varandra.

Det är inte ett Sverige som gynnar varken företagande, trygghet eller framtidstro.

Att ge SD fortsatt inflytande skulle innebära att normalisera en politisk riktning som riskerar att skada demokratin och den borgerliga idégrunden.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Har alla jämförbar demokrati? – del 8

1 kommentar

VARFÖR DENNA SERIE ARTIKLAR SKREVS:

Det här är kärnan i anledningarna bakom varför Motargument sammanställde denna serie: avdemokratisering är inte en enskild lagjustering. Det är en avsiktlig, medveten inriktning. Ett samhälle där kontroll blir dygd, och rättighet blir misstanke. Där det alltid finns en grupp som ska “åtgärdas” — och där alla andra uppmanas att vara tysta för att de “sköter sig”.

Motionerna SD skrivit till riksdagshuset visar avslöjande exakt vad de vill utföra. Tidö-samarbetets beslut visar vad som blir möjligt när deras vilja görs regeringsduglig.

Det är så man ska förstå innehållet i videon om ”V-Dem-kurvorna”: inte som ett exotiskt undantag, utan som en varning om hur snabbt ett rikt land kan vänja sig vid undantag. Sverige ligger inte där än. Men vi har börjat gå på samma sorts stig: fler genvägar för staten, mer misstänkliggörande av vissa grupper, mer press på institutioner som ska stå fria.

Se videon, den är endast 6 minuter.

Demokratin dör sällan med ett brak. Den dör med hjälp av en bred agenda och lämnar spår i offentliga protokoll.

Artikelserien skrevs av David Fuentes, Motargument.se

Direktlänkar till alla delar: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Artiklar

Har alla jämförbar demokrati? – del 5

1 kommentar

Det är inte de enskilda orden som har risker — utan sammanlagda konsekvenserna av totalen av alla förslag — om de skulle bli gällande lag i Sverige.

Följ alla delar i denna viktiga artikelserie.

Demonstrationsfrihet – när ”säkerhet” blir ett veto

Demonstrationsfriheten brukar aldrig vilja avskaffas. Den görs istället villkorad. Den görs dyr. Den görs osäker. Den görs beroende av en myndighetsbedömning av risk.

Regeringen har lagt fram propositionen Prop. 2025/26:133 om stärkt säkerhet vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, som ger förändringar i riktning mot mer ingripande verktyg kring demonstrationer. (riksdagen.se)

Och i riksdagen kan vi se en linje från ledamöter i regeringspartierna, där “aktivism” görs till ett problem att lagstifta mot — ett tillkännagivande om skärpt lagstiftning mot det som kallas “samhällsfarlig aktivism”. (riksdagen.se)

Det börjar alltid med att man säger att det gäller de farliga. Sedan räcker det att du blir besvärlig.

Serien är skriven av David Fuentes. Läs alla delar.

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/skarpt-lagstiftning-mot-samhallsfarlig-aktivism_hd021742/

https://data.riksdagen.se/fil/AB53D5CE-4B42-49EF-B187-5AD32B34D819

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/skriftlig-fraga/rattsvasendets-tillampning-av-lagstiftning_hd11234/

Direktlänkar till alla delar: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Artiklar

Har alla jämförbar demokrati? – del 2

1 kommentar

Låt oss gå igenom det, rättighet för rättighet. Inte med moral, skrämselpropaganda — utan med evidensbaserade dokument och källhänvisningar.

Rösträtt – vem räknas som “folket”?

Ett av de klassiska sätten att göra demokratin mindre är att göra den smalare. Inte genom att säga “inga val”, utan genom att säga “inte alla”.

SD har motionerat om medborgarskapskrav för rösträtt i alla val. SD vill alltså att vuxna som i dag får rösta i kommun- och regionval — ska allihopa kategoriskt och principiellt förlora den rösträtten om de inte är svenska medborgare. Motion 2016/17:2343.

SD-ledningen har lämnat in samma motion i riksdagen 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016.

Ingen i SD har uttryckt de bytt åsikt i sakfrågan om medborgarskapskrav för kommunval och regionval i Sverige. Vän av ordning kan misstänka med fog att åsikten ligger kvar vilande och bidar tid.

Det är ingen dramatisk revolution. Det är en stillsam omritning av demokratins öppenhet och gränserna för vilka som har rösträtt. Så gör man när man vill att ordet “folk” ska betyda “enbart vissa”.

Artikelserie av David Fuentes

Källor https://www.riksdagen.se/sv/sok/?doktyp=mot&sok=medborgarskapskrav+val

Vilka har rösträtt i svenska, offentliga val: https://www.val.se/sa-rostar-du/din-rostratt-och-ditt-rostkort/rostratt-for-dig-som-bor-i-sverige

Direktlänkar till alla delar: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8