Det här är kärnan i anledningarna bakom varför Motargument sammanställde denna serie: avdemokratisering är inte en enskild lagjustering. Det är en avsiktlig, medveten inriktning. Ett samhälle där kontroll blir dygd, och rättighet blir misstanke. Där det alltid finns en grupp som ska “åtgärdas” — och där alla andra uppmanas att vara tysta för att de “sköter sig”.
Motionerna SD skrivit till riksdagshuset visar avslöjande exakt vad de vill utföra. Tidö-samarbetets beslut visar vad som blir möjligt när deras vilja görs regeringsduglig.
Det är så man ska förstå innehållet i videon om ”V-Dem-kurvorna”: inte som ett exotiskt undantag, utan som en varning om hur snabbt ett rikt land kan vänja sig vid undantag. Sverige ligger inte där än. Men vi har börjat gå på samma sorts stig: fler genvägar för staten, mer misstänkliggörande av vissa grupper, mer press på institutioner som ska stå fria.
Se videon, den är endast 6 minuter.
Demokratin dör sällan med ett brak. Den dör med hjälp av en bred agenda och lämnar spår i offentliga protokoll.
Artikelserien skrevs av David Fuentes, Motargument.se
Det är inte de enskilda orden som har risker — utan sammanlagda konsekvenserna av totalen av alla förslag — om de skulle bli gällande lag i Sverige.
Följ alla delar i denna viktiga artikelserie.
Demonstrationsfrihet – när ”säkerhet” blir ett veto
Demonstrationsfriheten brukar aldrig vilja avskaffas. Den görs istället villkorad. Den görs dyr. Den görs osäker. Den görs beroende av en myndighetsbedömning av risk.
Regeringen har lagt fram propositionen Prop. 2025/26:133 om stärkt säkerhet vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, som ger förändringar i riktning mot mer ingripande verktyg kring demonstrationer. (riksdagen.se)
Och i riksdagen kan vi se en linje från ledamöter i regeringspartierna, där “aktivism” görs till ett problem att lagstifta mot — ett tillkännagivande om skärpt lagstiftning mot det som kallas “samhällsfarlig aktivism”. (riksdagen.se)
Det börjar alltid med att man säger att det gäller de farliga. Sedan räcker det att du blir besvärlig.
Serien är skriven av David Fuentes. Läs alla delar.
Låt oss gå igenom det, rättighet för rättighet. Inte med moral, skrämselpropaganda — utan med evidensbaserade dokument och källhänvisningar.
Rösträtt – vem räknas som “folket”?
Ett av de klassiska sätten att göra demokratin mindre är att göra den smalare. Inte genom att säga “inga val”, utan genom att säga “inte alla”.
SD har motionerat om medborgarskapskrav för rösträtt i alla val. SD vill alltså att vuxna som i dag får rösta i kommun- och regionval — ska allihopa kategoriskt och principiellt förlora den rösträtten om de inte är svenska medborgare. Motion 2016/17:2343.
SD-ledningen har lämnat in samma motion i riksdagen 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016.
Ingen i SD har uttryckt de bytt åsikt i sakfrågan om medborgarskapskrav för kommunval och regionval i Sverige. Vän av ordning kan misstänka med fog att åsikten ligger kvar vilande och bidar tid.
Det är ingen dramatisk revolution. Det är en stillsam omritning av demokratins öppenhet och gränserna för vilka som har rösträtt. Så gör man när man vill att ordet “folk” ska betyda “enbart vissa”.
Artikelserie av David Fuentes, http://www.Motargument.se Detta är inledningen och vi kommer publicera en ny del varje dag i en vecka.
Sverige har utvecklat sin demokrati under flera sekler. Det finns en sorts svensk trygghetsreligion: en allmänt spridd uppfattning om att demokratin är något man ‘har’ — som att man har den för alltid, per automatik — demokrati är väl inget man ‘gör’? Som ett personnummer. Som en köksfläkt. De bara existerar, och den som antyder motsatsen betraktas som antingen alarmist, okunnig eller oartig.
Det är därför avdemokratisering tyvärr fungerar som smort här. Den kommer inte i uniform. Den kommer i politiska propositioner. I ideologiskt motiverade utredningar. I många trend-ord som låter som hederlig omtanke: “trygghet”, “ordning”, “säkerhet” och ”sverigevänner”. Vi kan faktiskt identifiera en lång, obehaglig rad av många små, till synes rationella, undantag som blivit till en slags vardag i morgontidnignarna. En politisk kultur där människor har börjat lära sig att kalla rättigheter för “naivitet”.
Organisationen V-Dem och flertalet andra demokratiforskare tittar inte på känslor. De tittar på grundlagsskyddade friheter och mänskliga rättigheter som urholkas: rösträtt, yttrandefrihet och fri media, organisering och demonstrationsfrihet, och ett rättsväsende som bör stå självständigt, neutralt, när makten blir otålig.
Och det är här Sverige har blivit extremt intressant — inte på ett särskilt positivt sätt. Inte för att vi plötsligt skulle vara som Ungern eller USA, utan för att vi nu, år 2026, har en politisk konstruktion där Sverigedemokraterna, via Tidö-samarbetet, och L:s Sverigelöfte har fått en sorts indirekt regeringsmakt. Alla de vanliga riksdagsledamöterna trycker på knapparna, SD anas bakom alla ordch pekar på instrumentpanelen. SD säger vilken varningslampa som alla måste ignorera och förringa (alltså, alla de sakkunniga experterna i alla remissinstanserna som SD svartmålar som politiska motståndare).
Låt oss gå igenom det, rättighet för rättighet. Inte med moralpanik, utan med faktabaserade dokument och källhänvisningar. Följ med i vår artikelserie i en vecka.
När Kvartal publicerade sin artikel om Sverigedemokraternas hemliga MED-plan blev reaktionen inne i SD allt annat än entusiastisk. Enligt Expressens uppgifter var det Mattias Karlsson som drev idén om ett valtekniskt samarbete med Medborgerlig Samling (MED), men planerna möttes av kraftig intern kritik och uppges därefter ha stoppats.
Varför är det här viktigt?
Det visar SD:s demokratibild i praktiken Ett parti med dokumenterade nazistiska och fascistiska rötter försöker konstruera en ”Alf Svensson-modell” för ett mikroparti på 0,2 procent – men med en avgörande skillnad: MED:s ledamöter ska inte representera sina väljare fritt, utan rösta i enlighet med SD:s gruppledning. Det säger mer om SD:s syn på folkstyre än hundra tal om ”respekt för demokratin”.
Det synliggör blockbygget runt SD Kvartals artikel och efterföljande avslöjanden bekräftar att SD inte nöjer sig med rollen som stort parti bland flera. De försöker bilda ett centrum med mindre partier – som MED – i omloppsbana runt sig. De partierna ska ge fler mandat och bredare legitimitet, men utan egen politisk frihet. Det är klassisk satellitparti-logik, känd från andra auktoritära projekt, nu i svensk kostym.
Det är pedagogiskt begripligt för väljare Många människor bryr sig mindre om ord som ”valteknisk samverkan” och mer om en enkel fråga: ”Vem är det egentligen jag röstar in?” SD–MED-planen ger oss ett konkret fall där vi kan säga:
Här skulle SD-väljare i praktiken rösta in MED, utan att det är tydligt för alla.
Här skulle MED-väljares mandat bindas upp till SD:s linje.
Här används riksdagens mandat och partistöd som bytesvara i en intern affär.
Det finns ett par tydliga uppgifter:
Dokumentera. Fortsätta samla och visa källor: Kvartals avslöjande, Expressens uppgifter om intern kritik, Omnis sammanfattningar, de SD-vänliga sajternas egna texter som bekräftar att planen funnits och mött motstånd.
Förklara. Varje gång SD beskriver sig som ”vanligt konservativt parti” finns ett konkret exempel att lyfta fram:
”Ett vanligt parti försöker inte köpa in mikropartier i riksdagen mot röstlojalitet. Det gjorde ni.”
Använda som case. SD–MED-affären kan bli en referens i andra diskussioner om SD:s maktstrategi, precis som Tidöavtalet blivit en referens för deras regeringssamarbete: – När nästa lilla högerparti dyker upp: ”Minns MED-planen.” – När SD talar om ”respekt för väljarna”: ”Minns röstlojalitets-kravet.” – När SD hävdar att kritikerna ”överdriver”: ”Minns hur långt den här planen hann innan den läckte.”
Planen att ge Medborgerlig Samling en bakdörr in i riksdagen verkar – enligt flera källor inne i SD – vara stoppad i dagsläget. Det är värt att notera. Men det är inte där berättelsen slutar.
Det är avgörande att:
Planen har funnits.
Den har drivits från högsta nivå.
Den har vilat på samma grundidé som genomsyrar SD:s historia: ett etnonationalistiskt maktprojekt som använder de demokratiska institutionerna som verktyg – och som gärna böjer reglerna, eller går runt dem, när det gynnar projektet.
Den här historien visar något långvarigt om SD:s sätt att tänka och agera. Det är också därför jag menar att SD–MED-planen – stoppad eller ej – är precis den typ av fråga som vi ska fortsätta följa, förklara och påminna om, långt efter att rubrikerna tystnat.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det har blivit ett återkommande påstående: att Sverigedemokraternas styrka i sociala medier visar vad ”vanligt folk egentligen tycker”. Att partiet bara säger det andra inte vågar säga. Men den slutsatsen bygger på en missuppfattning – inte om människor, utan om systemen som styr våra flöden.
Sociala medier är inga neutrala torg. De är kommersiella maskiner, byggda för att hålla oss kvar så länge som möjligt. Det som belönas är inte eftertanke eller kunskap, utan reaktion. Ilska. Oro. Förargelse. Sådant som får oss att stanna, dela och kommentera.
Algoritmerna bryr sig inte om vad som är sant, rimligt eller proportionerligt. De bryr sig om vad som fungerar. Ett inlägg som förenklar, spetsar och pekar ut en fiende sprids längre än ett som försöker reda ut samband eller erkänner osäkerhet. Det är därför konflikt alltid går före förklaring i flödet.
Med tiden formar detta också bilden av verkligheten. När hot, kris och förfall ständigt lyfts fram skapas en känsla av att allt är på väg att gå förlorat – även när samhället i många avseenden är mer komplext än så. Algoritmerna förstärker inte bara vissa budskap, utan också ett visst sätt att se på världen.
Det är i den miljön som Sverigedemokraterna har hittat sin form. Partiets kommunikation i sociala medier bygger ofta på starka känslor, tydliga motsättningar och ett återkommande budskap om hot: från invandring, från medier, från politiska motståndare. Det är effektivt. Inte nödvändigtvis för att det är sant – utan för att det passar systemet.
Men synlighet är inte samma sak som stöd. Ett kommentarsfält kan domineras av ett fåtal mycket aktiva röster. Ett viralt klipp säger ingenting om hur majoriteten av svenskarna faktiskt tänker eller röstar. Ändå får det konsekvenser. Samtalet förskjuts. Tonläget höjs. Gränser flyttas.
Demokratisk politik har svårt att konkurrera på de här villkoren. Den kräver ansvar, kompromisser och ett språk som inte alltid låter bra i ett 30-sekundersklipp. När den trängs undan i flödena är det därför inte ett tecken på att den saknar förankring – utan på att spelplanen lutar.
Det verkliga problemet är alltså inte att Sverigedemokraterna är skickliga i sociala medier. Det är att sociala medier allt oftare tas för verkligheten själv.
Flödet är inte folket.
Det är ett system som förstärker det som låter mest.
När Kvartal publicerade sin artikel om Sverigedemokraternas hemliga MED-plan blev reaktionen inne i SD allt annat än entusiastisk. Enligt Expressens uppgifter var det Mattias Karlsson som drev idén om ett valtekniskt samarbete med Medborgerlig Samling (MED), men planerna möttes av kraftig intern kritik och uppges därefter ha stoppats.
En källa i partiet sammanfattar reaktionen med en mening som redan hunnit bli klassisk:
”Det här låter som något man kom på inne på Jimmies kontor med en bag in box.” (Källa: Expressen)
Flera SD-företrädare, som intervjuats anonymt, framhåller två saker:
Planen har funnits. Den handlade om att ge MED:s partiledare Daniel Sonesson en valbar plats på SD:s lista i Stockholms län, och om att MED skulle avstå egna riksdagsvalsedlar och lova röstlojalitet i riksdagen.
Planen uppges nu vara stoppad. En ”central källa med insyn” säger till Expressen att ”dörren är helt stängd för MED:s Daniel Sonesson” och att det är ”helt uteslutet” att han får en plats i riksdagen.
Efter att planerna blivit offentliga har flera tunga SD-företrädare – om än anonymt – markerat mot dem och uppgett att upplägget nu är lagt på is.
Men lika viktigt är vad kritiken inte handlar om. Ingen av de citerade SD-källorna säger att det var fel av princip att försöka köpa in ett annat parti i riksdagen mot röstlojalitet. Invändningarna handlar i stället om kalkylen: att SD inte tjänar tillräckligt på det, att risken är stor och att Sonesson ses som ett politiskt sänke.
Alltså:
Fakta: Planen fanns, var förankrad i toppen och är nu – enligt flera SD-källor – stoppad i sin nuvarande form.
Mönster: Kritiken inom SD rör ”vad vi vinner på det”, inte demokratins spelregler.
Konsekvens: Vi har fått en ovanligt tydlig inblick i hur SD-toppen tänker när de försöker bygga sitt block: riksdagsmandat, partistöd och lojalitet är brickor i ett maktspel, inte heliga demokratiska mandat.
Att den här konkreta konstruktionen med MED har backats från betyder inte att projektet är över. Det betyder att just denna version av planen läckte, fick dåliga interna siffror – och därför får vila tills man hittar en smartare variant.
Medborgerlig Samling fick 12 882 röster i riksdagsvalet 2022t – ungefär vad ett riksdagsparti kan tappa på en dålig vecka i en opinionsmätning. Ändå var SD-ledningen beredd att rita om riksdagen för deras skull.
Det säger något om läget i SD-toppen inför valet 2026. Är SD verkligen så illa skickade att de kände sig tvungna att försöka lägga beslag på knappt 13 000 extra stödröster via ett mikroparti på 0,20 procent? I praktiken handlade planen om att göra MED:s väljare till SD:s stödröstbas – och sno åt sig knappt 13 000 röster från ett parti som inte ens klarar att ta sig över bruset.
Motargument är inte en nyhetssajt. Vi är en plattform som försöker visa mönster i den auktoritära och rasistiska politiken. SD–MED-historien är ett typexempel på något som börjar som ”en nyhet” men egentligen är en pusselbit i ett större projekt.
SD:s försök att lyfta in MED i riksdagen via egna listor – mot röstlojalitet – är inte bara ett misslyckat taktiskt drag. Det är ett ärligt fönster in i hur SD ser på riksdagen, väljarna och makten.
Varför är SD+MED-planen politiskt farlig? Det finns tre huvudskäl att betrakta detta valsamarbete som allvarligt, bortom alla teknikaliteter:
Det osynliga mandatet: En väljare som kryssar en SD-lista i en valkrets där MED-kandidater placerats riskerar att få ett mandat som formellt tillhör ett annat parti, men som bundits till SD:s linje genom förhandsuppgörelser. Det innebär att SD kan fylla riksdagen med partilojala ledamöter som inte bär SD-etikett. MED kan hävda att de ”ÄR i riksdagen” utan att behöva redovisa ett eget brett väljarstöd. Väljaren får svårare att veta vilken ledamot som faktiskt representerar väljaren. Detta är ett klassiskt sätt att skapa skendemokrati: många partilappar, men en hand på spaken.
Ett sätt att kringgå spärren – för just de krafter spärren ska stoppa: Fyraprocentspärren är till för att hindra små, ofta radikala partier från att ta plats i riksdagen om de inte lyckas samla tillräckligt stöd. När SD erbjuder MED en plats i riksdagen via egna listor undergrävs spärrens funktion. I stället för att tvingas övertyga väljare kan ett parti med 0,20 procent räkna med riksdagsplats – om det bara lovar lojalitet med SD. Det är inte demokratins ”finlir”. Det är ett hål i dammen.
Normalisering av det brunblå blocket: När ett parti som kallar sig liberalkonservativt gör sig till satellit åt SD hjälper det SD med den viktigaste av alla uppgifter: att normalisera ett projekt med nazistiska och fascistiska rötter.
SD kan peka på MED och säga:
”Vi är inte extremister, vi samarbetar ju med liberalkonservativa företagare.”
Men den rörelse de ingår i är inte någon vanlig borgerlighet. Den vilar på:
Bevara Sverige Svenskt, Nordiska rikspartiet och andra nazistiska/fascistiska grupper som gav SD dess fundament.
Vit makt-miljön från 1980- och 90-talen, omvandlad till kostymklädd parlamentarism.
Ett nutida blockbygge där medieangrepp, myndighetsförakt och systemhat går hand i hand med krav på hårdare polis, fler fängelser och minskade rättigheter för utpekade grupper.
I den världen är MED inte ”en frisk fläkt”, utan ännu en kugge.
Vad göra?
För den som vill försvara demokratiska värden räcker det inte att konstatera att SD–MED-planen är cynisk. Den måste användas pedagogiskt.
Tre saker bör lyftas fram varje gång frågan kommer upp:
Valtekniken: Förklara tydligt för väljarna att SD försöker föra in ett annat parti i riksdagen via sina listor, mot löfte om lojalitet. Det handlar om mandat som inte ser ut som vad de är.
Personen: Visa med öppna källor vem Sonesson är: vd:n vars bolag kritiserats av tillsynsmyndigheter och revisorer, politikern som reser till Bryssel för att diskutera pengar och samarbete med Putinvänliga krafter, partiledaren som gör varje myndighetsärende till bevis på ”förtryck”.
Projektet: Knyt alltid tillbaka till SD:s rötter och vitbok. Påminn om att detta inte är ett vanligt konservativt parti, utan ett projekt sprunget ur BSS, nazistiska och fascistiska grupper, med ett uttalat mål att göra etnonationalistisk politik rumsren.
SD:s strategi är tydlig:
Tvätta historien lagom mycket för att de borgerliga ska kunna hålla sig för näsan.
Bygga ett block där allt fler partier, stora som små, binds till samma riktning.
Använda demokratins formella institutioner för att steg för steg försvaga dess innehåll.
I det läget är frågan om det planerade valsamarbetet mellan SD och MED ”något att uppmärksamma” närmast absurd. Det vore ett underlåtelsefel att låta bli.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Alice Teodorescu Måwe (KD) kan argumentera politiskt. Alltsedan starten på kriget mellan Hamas och Israel har ATM metodiskt avfärdat all kritik mot Israels regim som ”antisemitism”:
Det moderna antisemiter inte öppet vill säga om judar – det säger de om Israel istället. Och det som inte längre kan sägas om judar sägs om ”sionister”. (Källa: Klartext med Alice Teodorescu Måwe)
Men det är inte hennes roll att definiera vad etablerade begrepp som antisemitism, antisionism eller rasism betyder.
Begrepp formas genom forskning, internationella konventioner, rättspraxis och långvarig samhällelig användning – inte genom politisk opinion eller debattartiklar. När politiska aktörer försöker omdefiniera dem för att passa ett eget narrativ handlar det inte om analys, utan om makt över språket.
Det påminner om hur kreationister försöker tänja på innebörden av den vetenskapliga metoden för att få religiösa övertygelser att framstå som vetenskap. Resultatet blir inte klarhet, utan begreppsförvirring.
I en fungerande demokrati är det inte politiker eller opinionsbildare som avgör vad centrala analytiska begrepp betyder. De kan förhålla sig till dem – men inte skriva om dem efter behov.
Detta är nåt som bör belysas i debatten. Man blir lite trött på att dessa politiker försöker att ända begreppen så att det ska få deras argument att bli mer trovärdiga och inte lika kontroversiella.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Debatten om lagen om hets mot folkgrupp blossar upp med jämna mellanrum. Ofta påstås det att lagen är ett modernt påfund, ett uttryck för ”känslighet” eller till och med ett sätt att skydda religioner från kritik. Inget av detta stämmer. Lagen har en lång och tung historisk bakgrund, och den är utformad för att skydda människor, inte idéer. För att förstå varför den finns måste vi gå tillbaka till tiden då Europa stod i ruiner.
När andra världskriget tog slut stod världen inför en brutal insikt: folkmord börjar inte med våld, de börjar med språk. Nazisternas propaganda var inte en bisak. Den var själva infrastrukturen för förföljelsen. Genom att beskriva judar, romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra grupper som ohyra, parasiter och hot skapades en avhumanisering som gjorde våldet möjligt. Demokratierna insåg att hatpropaganda inte är ”bara ord”. Den är ett verktyg för att bryta ned människors värde och bana väg för övergrepp, förföljelser och diktatur.
Det var i denna kontext Sverige 1948 införde sin första lag om hets mot folkgrupp. Den var ett direkt svar på den nazistiska propaganda som fortfarande cirkulerade, på den antisemitism som levde kvar även efter kriget och på behovet av att skydda minoriteter i ett demokratiskt samhälle. Det handlade inte om religion, känslor eller moral, men om mänsklig säkerhet och värdighet.
Under 1950- och 60-talen skärptes den internationella rättsordningen. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter slog fast att alla människor har lika värde, och konventionen om avskaffande av rasdiskriminering krävde att stater skulle stoppa spridning av rasistiska idéer och uppmaningar till hat. Sverige skrev under och förband sig att stärka sin lagstiftning.
1970 avskaffades den gamla hädelselagen som skyddade religioner från att bli hånade. Samtidigt moderniserades lagen om hets mot folkgrupp. Det historiska skiftet är tydligt: skyddet för religioner togs bort, medan skyddet för människor förstärktes. Det är raka motsatsen till vad som ibland påstås i dagens debatt och propaganda.
Under 1980- och 90-talen breddades lagen för att inkludera fler grupper som historiskt utsatts för systematiskt hat. Det handlade om etniska och religiösa minoriteter, HBTQ-personer och senare även könsidentitet. Det var ingen identitetspolitisk innovation, utan en fortsättning på samma princip som 1948: att skydda grupper som riskerar att avhumaniseras.
Lagen riktar sig mot hot och avhumaniserande angrepp på människor som grupp. Den lägger sig inte i kritik av religioner, ideologier eller politiska ståndpunkter. Den begränsar inte debatt, men den sätter en gräns där språket börjar förvandla människor till legitima mål.
Lagen behövs fortfarande eftersom den stoppar mekanismer som annars snabbt kan normaliseras. Den hindrar att grupper görs till måltavlor, att hat får fäste och att demokratin börjar erodera genom samma processer som möjliggjorde 1930‑ och 40‑talens övergrepp. Den fungerar som en säkerhetsventil, inte som en åsiktslag – en distinktion som är avgörande att hålla fast vid i dagens politiska klimat.
Det är därför lagen om hets mot folkgrupp fortfarande är en av demokratins mest grundläggande skyddsmekanismer. Den finns för att hejda den avhumanisering som historien gång på gång visat hur snabbt den kan sprida sig när språket förlorar sina gränser. I dag finns högerextrema med SD i spetsen, som vill avskaffa lagen för att skapa ett språkligt ingenmansland där kollektivt misstänkliggörande kan presenteras som samhällsanalys och där hat kan kläs i politisk terminologi. Det är en strategi som alltid börjar med att försvaga skyddet för utsatta grupper och slutar med att normalisera språk som gör människor till måltavlor.
När HMF angrips handlar det inte om frihet. Lagen handlar om att ej öppna luckan där avhumanisering kan passera som argumentation och där historiska lärdomar förvandlas till hinder för den berättelse som hatet behöver. Det verkliga hotet mot det öppna samhället är inte lagstiftningen. Det verkliga hotet är ambitionen att ge hat en frizon.
Vi har nu gått igenom HMF‑lagen och dess historiska och politiska sammanhang. Resten ligger hos dig som läsare: att kunna identifiera mekanismerna, förstå kontexten och se vilka som bryter mot lagen och av vilka skäl.
Motargument 