Etikettarkiv: våld

Myter om brottsligheten (del 12): El Salvador – 100 gånger fler mord än Sverige

I flera hundra år har det dödliga våldet i Sverige legat kring 1 fall per 100 000.  Den högsta nivån i modern tid var 1989 då siffran var 1,5. Idag är vi återigen nere på ca 1. Skillnaden mot andra delar av världen är astronomisk. Som El Salvador.


Den 2 oktober i höstas kunde tidningen La Prensa komma med en glädjande nyhet. September månad hade avslutats med ”bara” 192 mord! Det var den lägsta siffran sedan juni 2013.

La Prensa – som är en av de två stora dagstidningarna i El Salvador – har i många år rapporterat om det dödliga våldet i landet som periodvis har legat högst i världen. Antalet mördade är på en obegripligt hög nivå.


Och i augusti 2015 slogs ett mycket dystert rekord i El Salvador. Då var det 918 människor som mördades på en enda månad. I genomsnitt alltså 30 mord per dag.

918 människor.

Det är det antal som mördades i Sverige på tio år 2008 – 2017.
Att jämföra Sverige med El Salvador kan te sig märkligt. Men eftersom situationen i Sverige ibland framställs som nära undergången så kan det ändå vara värt att sätta saker och ting i ett större perspektiv.

Det kan också vara värt att påminna om att El Salvador är betydligt mindre än Sverige. Befolkningen är drygt 6 miljoner och de lever på en yta som ungefär motsvarar Värmland. Räknat per capita är därför skillnaden mellan Sverige och El Salvador ännu större.

Mordfrekvensen i El Salvador har sjunkit – särskilt om man jämför med toppåret 2015. Det året låg den genomsnittliga mordfrekvensen på över 105 per 100 000 invånare.

Det kan vara svårt att ta in denna siffra.

Det handlar om en nivå som är 100 gånger så hög som i Sverige, där vi de senaste åren när undergångsprofeterna har härjat som värst har haft en siffra på 1,1 per 100 000. Grafen med jämförelsen mellan Sverige och El Salvador visar hur oerhört långt vi befinner oss från ett land där folk ändå fortfarande går till jobbet och barnen till skolan. Den röda linjen längst ner är alltså Sveriges siffror för dessa år.

https://www.laprensagrafica.com/elsalvador/Septiembre-cierra-con-drastica-reduccion-de-homicidios

Latinamerika har i många år varit särskilt hårt drabbat av dödligt våld. Med 8 procent av jordens befolkning har man 38 procent av det dödliga våldet i världen. El Salvador är inte det enda landet med mycket höga siffror. Där återfinns också Colombia, Brasilien, Venezuela, Honduras, och Mexiko.

/Mexiko kan vara värt en sidokommentar i sammanhanget, eftersom detta land av fåkunniga ibland jämförs med Sverige. Med närmare 25 000 mord betecknas 2018 nu som det blodigaste året i Mexiko i modern tid. Antalet mord per 100 000 i Mexiko är cirka 20 – vilket innebär att det dödliga våldet där är ungefär 19 gånger så högt som i Sverige./

Myter om brottsligheten (del 11): Är det dödliga våldet mindre i Norge än Sverige?

Sedan ganska lång tid har en del försökt göra stor sak av att det dödliga våldet i Norge är mindre än i Sverige. SD försökte driva en jämförelse mellan Norge och Sverige som en valfråga, men det ville sig inte riktigt. Fullt så dumma är inte människor att de tror att Norge och Sverige är två lika stora länder.


Det är lika vanligt att kvinnor mördas i Norge som i Sverige.

Detta må komma som en överraskning för somliga men faktum är att det inte bor lika många människor i Norge som i Sverige. Det rör sig om cirka hälften så många norrmän som svenskar – eller 52 procent.

Detta innebär givetvis att om vi jämför antal mord rakt av så är det av lätt insedda skäl inte förvånande att det är färre i Norge än i Sverige.

Men saken blir en helt annan om vi också tar med befolkningens storlek i kalkylen. Och då upptäcker vi följande:

Även när vi tar hänsyn till att det finns färre norrmän så är morden färre i Norge. Den genomsnittliga skillnaden mellan våra två länder är 0,95 för Sverige och 0,61 för Norge. Och om vi bara pratar om män som mördas så råder ingen tvekan – skillnaden är tydlig. Men när vi tittar närmare på hur många kvinnor som mördas så blir bilden en annan. Här visar det sig att nivån är densamma i Norge och Sverige.

Under åren 2011 – 2017 var det alltså lika många norska kvinnor som svenska kvinnor som mördades per capita. Det handlar om drygt 0,25 per 100 000 invånare.

I följande graf kan vi se att år 2013 låg Sverige och Norge totalt sett på samma nivå, därefter ökade mordfrekvensen i Sverige medan den minskade i Norge.


Men när vi tittar på kurvorna över mord på kvinnor så upptäcker vi två saker.

1. År 2013 låg siffran över antal mördade norska kvinnor på 0,36 – tydligt över alla dessa år i Sverige. Den högsta siffran under perioden för Sverige var 0,29 åren 2015-16.

2. Under hela denna period så följs de norska och svenska siffrorna när det gäller dödligt våld mot kvinnor mycket nära. Hela skillnaden mellan Norge och Sverige handlar om mord på män.


NB. Jag har valt att använda 2011 som startår eftersom BRÅ inledde sin könsuppdelade statistik på det här området det året.

När det gäller år 2018 så har vi siffrorna över antalet mördade kvinnor i Norge – de ligger på samma nivå som 2017. Återstår nu att se hur många kvinnor i Sverige som mördades förra året.

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 2)

Den alternativa mediebloggen Samhällsnytt skarvar inte sällan med sanningen. Inte sällan väljer man att undvika att belägga sina fakta med källor. Det är en praktisk och säkerligen medveten taktik, då läsarna av deras artiklar lämnar en hel del övrigt att önska vad gäller källkritik. Motargument fortsätter att avslöja Samhällsnytts lögner.


Återigen är det krönikören Rolf Malm som radar upp ett stort antal påståenden, denna gång 24 stycken. Vi kikar närmare på dem. Hur många lögner finner vi denna gång? Häng med.

I en krönika publicerad 23 januari 2019 som fått rubriken ”Nytt köldrekord och andra kalla fakta om insnöade politiker” skriver Rolf Malm, med sin unika stil, återigen en alarmistisk krönika där han radar upp påståenden. Påståendena är så många, och intressanta (läs osannolika) att vi på Motargument känner oss nödgade att syna ytterligare en Samhällsnytt-artikel i sömmarna.

Hur står det till med sanningshalten i Malms påståenden? Är de lögner, halvsanningar eller sanningar? För enkelhetens skull radar vi upp påståendena ett efter ett, och redovisar huruvida de är falska, delvis sanna eller sanna.


PÅSTÅENDE. ”Ett nytt köldrekord har uppmätts vid Sydpolen. Där var det nyligen över 90 grader kallt! Tidigare rekord var drygt 86 grader under noll.”

FALSKT. Den lägsta temperaturen som uppmätts vid en officiell väderstation är – 89,2 grader. Denna notering uppmättes vid ryska väderstationen Vostok i juli 1983. Det har gjorts uppmätningar på lägre temperaturer än så, men dessa noteringar är inte giltiga då de inte uppmätts vid officiella väderstationer. De lägre noteringarna är uppskattningar från forskare som gjorts med hjälp av data från satelliter. Mot bakgrund av detta är också Malms påstående om att tidigare rekord skulle ha varit – 86 grader felaktigt. (Källa: AGU 100)


PÅSTÅENDE: ”Lägsta uppmätta temperatur i Sverige är drygt 50 minusgrader.”

SANT. Den lägsta temperatur som uppmätts vid en officiell väderstation är – 52,6 grader. Det var den 2 februari 1966 i Vuoggatjålme som rådande köldrekord sattes. (Källa: SMHI)


PÅSTÅENDE: ”Enligt danska meteorologer kan vi i år räkna med en lång kall vinter i Skandinavien. Våren lär vänta på sig till långt in i mars.”

DELVIS SANT. I den säsongsprognos från DMI som Malm troligtvis (via andra källor) hämtar siffrorna till den ”långa kalla vintern i Skandinavien” saxar vi följande: ”Samlet set ser perioden februar til april ud til at blive ned til 1 grad koldere end gennemsnittet for de sidste 20 år, hvor især februar og første halvdel af marts trækker ned. Det er dog ikke umuligt, at vi havner på et gennemsnitligt niveau, afhængig af hvornår mildere luftmasser for alvor formår at dominere.” Det kan vara på sin plats att fråga sig när Malm anser att våren brukar anlända till Sverige? (Källa: DMI)


PÅSTÅENDE: ”De fyras gäng tänker öppna gränserna och åter öka invandringen efter en period när vi, åtminstone verbalt, anpassat oss till ”EU:s lägsta nivå”.”

FALSKT. ”De fyras gäng” är en omskrivning för den nya regeringen (S och MP) och de två partier (C och L) som stödjer denna regering. Det retoriska greppet ”öppna gränserna” är förkastligt. Det finns inga planer på att inom närmsta tiden ta bort gränskontrollerna. Det Malm åsyftar är att man tänker sig att lätta upp anhöriginvandringen. Att dra detta till ”öppna gränser” är ohederligt.

Det var i november 2015, i samband med flyktingvågen, som regeringen beslutade att återinföra gränskontroll vid inre gräns. I november 2018, tre år senare, togs beslut om tre månaders förlängning av inre gränskontroll (till den 11 februari). (Källor: Polisen och Regeringen.se)

I pressmeddelandet från regeringen 8 november 2018 läser vi att det ”fortsatt finns ett hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten i Sverige. Säkerhetspolisens bedömning är också alltjämt att terrorhotnivån är fortsatt förhöjd. Det finns också brister i kontrollen av de yttre gränserna runt om i Schengen vilket gör att Sverige måste ha kvar de inre gränskontrollerna.” (Källa: Regeringen.se)

I pressmeddelandet från 7 februari 2019 kommer beskedet från regeringen om ytterligare förlängning av de inre gränskontrollerna), med samma motivering som i det tidigare pressmeddelandet från i november 2018. (Källa: Regeringen.se)

Samhällsnytt har i ett flertal artiklar använt sig av det retoriska knepet ”EU:s lägsta nivå”. Det korrekta är ”EU:s lägstanivå”. Det var i november 2015 som regeringen vidtog åtgärder vad gäller asylinvandring, som blev mer restriktiv. Efter detta har det varit i princip omöjligt att få PUT (permanent uppehållstillstånd). Istället blev TUT (tillfälligt uppehållstillstånd) norm. Gränskontroller och kontroll av ID-handlingar infördes temporärt (och finns fortfarande kvar). Året efter var Sveriges flyktinginvandring nere på nivåer vi hade före flyktingkrisen. (Källa: Delmi)

Enligt statsvetare Karin Borevi på Delmi (Delegationen för migrationsstudier) innefattar familjeåterföreningsdirektivet
fyra typer av krav och begränsningar för anhöriginvandring:

(1) krav på vistelsetid och uppehållstillstånd;
(2) åldersgräns;
(3) krav på försörjning och bostad samt
(4) språk- och integrationskrav.

Kartläggningen och analysen visar på att Sverige är något ojämn i tillgodoseendet av de fyra punkterna. Det råder inga tvivel om att Sverige generellt har intagit en position ”nedåt”. (Källa: Delmi)

Analysen ger oss resultatet att:

för punkt (1) har Sverige lagt sig på direktivets lägstanivå.
Gällande punkt (2) har Sverige lagt sig under direktivets lägstanivå.
Om vi kikar på punkt (3) har Sverige lagt sig på den absoluta miniminivån. Vad beträffar punkt (4) har det aldrig varit någon aktuell fråga i svensk policydebatt. (Källa: Delmi)


PÅSTÅENDE: ”Det rimmar illa med Löfvens löfte om den lägsta arbetslösheten i EU nästa år. Vi ligger redan långt ner på listan.”

DELVIS SANT. Löfven hade en vision, kalla det löfte, om att Sverige skulle ha den lägsta arbetslösheten i EU 2020. Det var vid Socialdemokraternas partikongress 2013 som han fastslog målet. (Källa: SR)

2018 uttalade sig Löfven om ”löftet” och menade då att vi ska ha ett tufft mål. I den senaste regeringsförklaringen, från 21 januari 2019, finns målet inte med. Enligt Eurostat ligger Sverige på 19:e plats vad gäller arbetslöshet, strax över genomsnittet (6,7 %). I november 2018 låg Sveriges arbetslöshet på 6,2 %. (Källa: Regeringen.se och Ekonomifakta)


PÅSTÅENDE: ”Under 2018 beviljades 132 696 uppehållstillstånd i Sverige – fler än invånarna i hela Jämtland.”

SANT. Antalet beviljade uppehållstillstånd under 2018 stämmer. Det vi måste betänka är att bland uppehållstillstånden finner vi att 44 844 är beviljade på anknytning, 41 065 på arbete, 25 114 på asyl, 14 102 på studier och 7 571 på EU/EES. Så siffran på den typ av invandring som bland annat Samhällsnytt och andra ogillar är 69 958. En något nättare siffra. (Källa: Migrationsverket)


PÅSTÅENDE: ”Varannan invandrare är fortsatt arbetslös efter 8 år!”.

SANT. Enligt Ekonomifakta tar det i ”[…] genomsnitt åtta år innan hälften av flyktinginvandrarna förvärvsarbetar. Det finns tendenser som tyder på att processen börjat gå något snabbare under senare år.” Det är en positiv utveckling för Sverige att tiden för processen minskar. (Källa: Ekonomifakta)


PÅSTÅENDE: ”Mörkertalet är dock stort eftersom många invandrare har olika former av subventionerade jobb och sysselsättningar som betalas av skattebetalarna.”

https://creativecommons.org/licenses/by/2.0/deed.en

FALSKT. Det går inte att tala om ”mörkertal” då det finns statistik på s k ”låtsasjobb” (ett begrepp yttrat av bl a SD:s partiledare Jimmie Åkesson och Samhällsnytt). Definitionen av ”arbetslöshet” är att man inte har en sysselsättning. Sysselsättning är ”[…] ett begrepp som i statistiken används för att visa hur många som arbetar. En person räknas som sysselsatt när denna har utfört minst en timmes arbete under en referensvecka. Arbetet kan vara som anställd, egen företagare eller att man hjälper till i familjens företag.” (Källa: ArbetsförmedlingenSR och Ekonomifakta)


PÅSTÅENDE: ”Han [Anders Ygeman, vår anm.] lovade att 80 000 illegala invandrare skulle utvisas. Polisen har klarat av 4 077. Av Migrationsverkets utvisningsbeslut (december 2018) har 17 515 inte verkställts. 9 364 personer har avvisats redan vid gränsen och aldrig kommit in i Sverige. 649 kriminella har dömts till utvisning av domstol. Det finns alltså drygt 75 000 illegala invandrare som gått under jorden och inte kan hittas.”

FALSKT. Malms sifferexercis i detta påstående förefaller något förvirrad. Det går inte att hänga med i turerna. Vi försöker bena ut siffrorna:

I en intervju med Dagens Industri i januari 2016 uttryckte Ygeman att han ”[…] tror det rör sig om 60 000 personer, men det kan också bli upp till 80 000”. (Källa: Dagens Industri)

Att påstå att Ygeman ”lovade att 80 000 ‘illegala invandrare’ [eg. irreguljära migranter] skulle utvisas” är en lögn. I sammanhanget ska vi ha med oss att det handlar om avvisningar under ”de närmaste åren”.

Siffran 4 077 är ett sakfel. Enligt Migrationsverket verkställdes under 2017 19 267 avvisningar, och, enligt Polismyndigheten verkställdes under 2018 14 077 avvisningar. Förutom att Malm begår ett direkt sakfel, så sätter han inte siffrorna i ett perspektiv. (Källa: Migrationsverket och Polisen)

Siffran på 17 515 avvisningsbeslut som inte har verkställts i december 2018 är korrekt och 12 044 är av dessa är efterlysta/avvikna. Antalet verkställda polisavvisningar är 9 364. Antalet 649 verkställda ärenden från domstol är korrekta. Däremot går de inte ihop med tidigare nämnd siffra 4 077, då antalet verkställda ärenden från Migrationsverket är 4 064 för 2018. 9 364 + 649 + 4 064 = 14 077. (Källa: Polisen)

Det har beräknats att mellan 20 000 och 50 000 sådana tillståndslösa personer för närvarande vistas i Sverige och berörda myndigheter gör bedömningen att den gruppen ökar”. (Källa: SOU 2017:93, sid. 63)


PÅSTÅENDE. ”Ylva Johansson påstod i engelsk TV att antalet våldtäkter i Sverige minskade och minskade. Är hon lika dåligt påläst om annat, så blir man mörkrädd. Sedan 1975 har antalet våldtäkter ökat i Sverige med 1 666%! Sedan år 2000 med ytterligare 315%. 1975 anmäldes 421 våldtäkter. Förra året polisanmäldes 7 840 våldtäkter! Men i Brås undersökningar säger bara 11% av dem som uppger att de blivit sexuellt ofredade att de polisanmält detta! Mörkertalet är alltså enormt.”

FALSKT. Först och främst: Malm begår kardinalfelet ”anmälda våldtäkter” = antal utförda våldtäkter. I den förra Malm-krönikan som vi dissekerade pratade han om ”att antalet våldtäkter de senaste åren ökat med 600 %!”.

Han tar inte i beaktning att definitionen av våldtäkt förändrats kraftigt i omgångar sedan 1975. Ytterligare en faktor att ta med i beräkningen är anmälningsbenägenheten. Vi ska påminna oss själva om att Sveriges befolkning har ökat med ca 25 % sedan 1975.  Hela ökningen sen millennieskiftet är våldtäkter inomhus, vilket innebär att överfallsvåldtäkter har minskat. Detta indikerar att den typiska våldtäkten som är utförd av en man som kvinnan känner anmäls i större utsträckning.

Mörkertalet kring våldtäkter har alltid varit mycket högt – det har sannolikt minskat i takt med att det blir alltmer kvinnor/tjejer som slutar skambelägga sig själv.

Om vi är snälla så tänker vi bort kardinalfelet och kikar på antalet anmälda våldtäkter. Det har förekommit siffror om 700 %, bl a via Tino Sanandaji – som, troligtvis medvetet, valde att inte sätta de 700 % i ett tidsperspektiv (1975 och framåt).

Malm har hittat siffran 1 666 % på ”Affes statistikblogg”. Vad gäller ökningen av antalet polisanmälningar så är det mycket tydligt att så gott som hela ökningen handlar om våldtäkter inomhus, samt våldtäkter mot barn. Dvs den typ av våldtäkt som såna som etc antyder – överfallsvåldtäkter av okänd utländsk man –  är INTE det som har gjort att anmälningarna har ökat.

Det troligaste är att ökningen beror på två saker: 1) förändrad lagstiftning och 2) ökad anmälningsbenägenhet rent generellt.

När det gäller alla dessa absurda procentuella ökningar som kastas runt i debatten så har jag redan i andra sammanhang påpekat att om vi utgår från en mycket låg nivå (1975) så blir varje förändring efter det astronomisk. Därför är det ohederligt att börja prata om tusentals procents ökning. Dessutom har de rent sakligt fel. I grafen återges vad siffrorna faktiskt säger om ökningen av anmälningarna. Det finns som synes en stor skillnad våldtäkter utomhus och inomhus. Och när det gäller våldtäkt mot barn (där vi vet att det uteslutande handlar om en person som står barnet nära) så är ökningen dramatisk.

Det verkligt intressanta här är att den stora ökningen är barn under 15 år som har ökat med nästan 6 000 procent. Inte överfallsvåldtäkter utan barnets närstående personer är förövare. Här ska vi ha med oss att vi vet att etniska svenskar är överrepresenterade bland pedofiler. (Källa: Officiella kriminalstatistiken över polisanmälda brott, BRÅ)


PÅSTÅENDE. ”Av dömda våldtäktsmän är utomlands födda i stor majoritet. Inte heller lär det hjälpa att PK-media med alla medel undviker detta faktum och försöker intala kvinnorna att risken för våldtäkt är störst i hemmet.  I det land som först av alla länder antog kvinnofridslagar redan år 1280. Med ytterligt stränga straff för förövarna. Att respekten för denna lag levt i hundratals år i Sverige, men bryts i samband med införandet av mångkultur lär inte vara en tillfällighet och kan ifrågasättas enbart av cyniska svenska politiker som påstår sig vara feminister stridande för kvinnors rätt!”

FALSKT. Majoritetsbefolkningen (dvs människor födda i Sverige) utgör 81,5 % av den totala befolkningen (2017). Att antalet dömda våldtäktsmän som är utlandsfödda skulle vara mycket högre (”i stor majoritet”) än antalet dömda våldtäktsmän födda i Sverige faller på sin egen orimlighet. (Källa: SCB)

Kvinnofridslagarna ingår i fridslagarna instiftade av Birger Jarl 1280. Lagen fanns kvar i svensk lag som ett speciellt kapitel till 1864. (Källa: NPPR)

Trälar var rättslösa, dvs utan rättigheter och var föremål för handel. Dessutom saknade trälar personlig säkerhet och var sin herres egendom. Eventuella övergrepp mot trälar gav inga straff, såvida man inte förgrep sig på någon annans träl. Det var belagt med böter. (Källa: Guteinfo)

Kvinnofridslagen innefattade kvinnorov och våldtäkt för att ”begränsa fejderna i samhället”. Våldtäkt sågs som en ondskefull handling riktad mot männen i kvinnans släkt, och inte som ett brott mot kvinnan. Våldtäktsbrott sågs som en ”uppgörelse mellan män” fram till mitten av 1600-talet. Orsaken till att kvinnor skulle skyddas var inte att de hade rätten till sin egen kropp. Orsaken var att de var männens egendom. Synen på våldtäkt innefattade att den som hölls ansvarig för brottet var offret (s k ”victim blaming”) och inte förövaren. Det fanns undantag för vad som ansågs som ett brott: andra mäns hustrur, egna döttrar och minderåriga. Våldtäkt inom äktenskapet (fram till 1965 var detta inte straffbart) och våldtäkt mot prostituerade var inte straffbara. (Källa: Fatta.nu)

Att Malm påstår att respekten för kvinnofrid har brutits är taget ur luften och det finns inget som styrker det påståendet.


PÅSTÅENDE. ”Justitieminister Morgan Johansson påstår att brottsligheten i Malmö minskar! Samtidigt varnar rikspolischefen Anders Thornberg för att 2019 blir ett tufft år. Vi ser inga tecken på minskning, säger han. Förra året hade vi 34 800 fler brott och 28 900 fler brott mot person. Vi hade en skjutning om dagen och en dödsskjuten i veckan. Även poliser i Malmö reagerar på Morgan Johanssons uttalande. Var ifrån får han sina siffror frågar man. Vi har 4000 ärenden om mängdbrott och det regnar in fler – 6000 varje månad! Anmälare hamnar i kö! När t.o.m. våldtäktsanmälningar läggs på hög förstår man att folk tycker det är meningslöst att anmäla ett inbrott eller ett mobilrån.”

FALSKT. Morgan Johansson twittrade 17 januari ut att ”Antalet anmälda brott minskar kraftigt i Malmö, och är lägst på 17 år. Det kan vara ett tecken på att det nu går åt rätt håll, men mycket arbete återstår.” Malm feltolkar, troligtvis medvetet, Johanssons tweet. Siffrorna som rikspolischef Thornberg levererar berör hela riket. (Källa: Twitter)

Morgan Johanssons påstående stöds av såväl Brottsförebyggande rådet som Polisen i Malmö. (Källa: Omni)


PÅSTÅENDE. ”Sverige har inte råd med ett militärt försvar trots denna goda ekonomi. ÖB beräknar att vi kan försvara landet i högst en vecka.”

FALSKT. Det är naturligtvis en fördelningsfråga vad gäller satsningarna på försvaret. Det har successivt gjorts neddragningar i försvarsbudgeten. 1975 avsattes 3,1 % av BNP för försvaret. 2016 låg samma siffra på 1,0 % av BNP. Svenskt försvar är byggt för fredstid – inte för krig. (Källa: Försvarsmakten)


PÅSTÅENDE. ”Det finns bara skyddsrum för halva befolkningen.”

FALSKT. På MSB.se, dvs Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida läser vi att ”I Sverige finns cirka 65 000 skyddsrum med plats för ungefär sju miljoner människor”. Denna siffra (ca 70 % ) motsvarar långt mer än halva befolkningen. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)


PÅSTÅENDE. ”Det mesta vi behöver måste importeras. Mat, bränsle, insatsvaror räcker några dagar vid en kris.”

SANT. Den svenska krisberedskapen är föremål för utveckling. Det behövs ett nationellt grepp med tydligt politiskt ledarskap för att det ska skapas förutsättningar på alla nivåer i samhället. Sverige är inte rustat för krig, naturkatastrofer eller drivmedelsbrist.

Det är svårt att precisera hur Sverige skulle klara sig vad gäller livsmedelsförsörjning vid störningar. Störningens omfattning och karaktär är det avgörande. En uppskattning från Livsmedelsverket är att det inom dagligvaruhandeln och storköksgrossisterna finns mat för mellan en och två veckor. Tillgången till drivmedel, elektricitet och IT kommer vid en störning att försämras relativt snabbt. (Källa: LandLantbruk)

I försvarsberedningens rapport ska Sverige uthärda en säkerhetspolitisk kris i tre månader och individen klara sig utan stöd i en vecka. Idag ser det inte ut så (Källa: Försvarsdepartementet – Motståndskraft).


PÅSTÅENDE. ”1950 fanns det 252 000 bondgårdar i Sverige. 1990 fanns det 177 000. 2016 fanns 3 971 kvar!!”

FALSKT. Enligt Jordbruksverket finns idag 63 000 lantbruk i Sverige. 1970 fanns mer än dubbelt så många. Jordbruksproduktionen har däremot inte minskat.  Den genomsnittliga gården är nästan dubbelt så stor som den var 1970. Jordbruksgårdarnas produktivitet har ökat kraftigt. Idag ger ett hektar vårvete 4 – 5 ton skörd. 1970 gav samma hektar 3 ton. Idag ger en ko i genomsnitt 8 700 liter mjölk. 1970 gav genomsnittskon 4 000 liter. (Källa: Jordbruksverket)


PÅSTÅENDE. ”Sveriges självförsörjningsgrad är lika med noll! Vi är totalt beroende av att införseln från utlandet fungerar. Därmed är vi ständigt hotade. Ett skräckscenario i en värld full av terrorister och vapenskrammel.”

FALSKT. Eftersom Sverige producerar en hel del av sina egna livsmedel är inte Sveriges självförsörjningsgrad lika med noll.
Om Sverige inte hade producerat livsmedel för inrikes konsumtion överhuvudtaget, hade vår självförsörjningsgrad varit lika med noll.
Sverige har en självförsörjningsgrad på 50 %. LRF (Lantbrukarnas riksförbund) menar att självförsörjningsgraden kan höjas till 80 %. (Källa: LRF)

Att prata om att världen är full av terrorister och vapenskrammel är skräckpropaganda. Det rimmar inte med att 2017 sjönk antalet döda i terroristattacker 27 % och antalet terroristattacker med 23 %. (Källa: Forbes)

2017 fanns ca 857 miljoner privatägda skjutvapen i världen. 100 miljoner (12 %) av dessa var registrerade. USA är det land som har överlägset flest privatägda skjutvapen; 393 miljoner skjutvapen, vilket betyder 120,5 skjutvapen per 100 invånare. På andra plats finner vi Jemen med 52,8, följt av Montenegro på 39,1 och Serbien, också på 39,1. På 19:e plats kommer Sverige med 23,1 skjutvapen per 100 invånare. Vi ska påminna oss om att i siffrorna ryms även jaktvapen och sportvapen. Vi ska också påminna oss om att nästan hälften av all världens skjutvapen finns i USA. (Källa: Small Arms Survey)


PÅSTÅENDE. ”Vi har inte kapacitet att själva bekämpa större skogsbränder. Vi måste förlita oss på hjälp från utlandet och hoppas att det inte brinner där samtidigt.”

FALSKT. Det finns ett samarbete bland EU-länderna, koordinerat av ERCC (Emergency Response Coordination Centre), så att länderna kan hjälpa varandra vid krissituationer. I oktober 2014 etablerades en ”frivillig pool” bestående av 20 länder, och som tillhandahåller 82 civilskyddskapaciteter. Sverige har 7 stycken av dessa kapaciteter: Översvämningsskydd, högkapacitetspumpning, havsförorening, medicinsk luftevakuering, skyddskapacitet, teknisk assistans och support och ICT helpdesk.

Som jämförelse har Frankrike 19, Tyskland 9, Danmark 7, Italien 6, Nederländerna 6, Belgien 5, Rumänien 5, Polen 3, Tjeckien 3, Grekland 3, Spanien 2, Finland 2, Norge 1, Estland/Lettland/Litauen 1,  Slovakien 1, Slovenien 1 och Bulgarien 1. (Källa: ERCC Analytical Team)


PÅSTÅENDE. ”Vid stormar och avbruten elförsörjning slås våra mobiltelefoner och datorer snabbt ut. Mobiloperatörerna behöver inte gardera sig med reservaggregat för att hålla stationerna igång. Efter senaste stormen har politikerna yrvaket insett detta katastrofala hot mot hela vårt moderna samhälle – och kräver nu att operatörerna ska tvingas garantera fortsatt drift vid elavbrott – i EN TIMMA!”

DELVIS SANT. ”Vi kräver att man har en timmes reservkraft i tätort [med ett invånarantal som överstiger 8 000 personer, vår anmärkning] och utanför tätort ska det vara fyra timmar. Uppfyller man dom kraven kan man klara 80% av alla strömavbrott”, säger Karin Lodin, jurist på PTS (Post- och telestyrelsen). Detta beslutades 2015. (Källa: SR och PTS)


PÅSTÅENDE. ”Vi har en enorm bostadsbrist i Sverige. Bara i Stockholm står nu 556 000 personer i bostadskön. För 15 år sedan var det ”bara” 74 000.”

DELVIS SANT. Hur man än räknar och oavsett från vilken utgångspunkt, är bostadsbristen ett allvarligt problem i Sverige och i synnerhet i svenska storstadsområden. Det faktumet bör samtidigt sättas i sitt perspektiv. Enligt europeiska unionens statistikdatabas Eurostat, låg andelen personer som beräknas bo för trångt i Sverige år 2016, under genomsnittet i EU. (Källa: Eurostat)


PÅSTÅENDE. ”Det s.k. miljonprogrammets många hus kräver nu omfattande renoveringar för att inte förfalla till slumområden. Kostnaden beräknas till 500 MILJARDER kronor!”

FALSKT: Det finns olika beräkningar av kostnaden för renovering av miljonprogramsområdena, vilket också avgörs av hur pass långtgående renoveringar som görs. Olika forskare varierar kraftigt i sina beräkningar av kostnaderna, som påstås kunna uppgå till mellan 50 miljarder kronor till 275 miljarder kronor, 165 miljarder kronor, 241 miljarder kronor, 300 miljarder kronor och 300-400 miljarder kronor. (Källor: Renovering av miljonprogrammet – LTH, Fastighetsnytt, Renoveringsskulden i miljonprogrammet – TMF, Ombyggnad av miljonprogrammet – KTH och Renovering av miljonprogrammet – KTH)

Samhällsnytts påståenden om kostnaden saknar källa och eftersom tidningen har bevisbördan får deras påstående förmodas vara falskt tills dess att de bevisar motsatsen.


PÅSTÅENDE. ”Samtidigt stoppas nu nya bostadsområden beroende på att man inte klarar elförsörjningen till dessa nya områden. Vattenkraft, vindkraft och solenergi räcker helt enkelt inte till för täcka växande behov.”

FALSKT. I Sverige har vi idag vår energi tillgodosedd med till 51 % av förnybar energi: 40% vattenkraft, 11% vindkraft och 0,14% solkraft. Kärnkraften står för 40% och värmekraft för 9 %. (Källa: SCB)

Att påstå att bostadsområden i Stockholm hotas att förvandlas till slumområden för att vår energitillgång skulle vara i risk är ohederligt och alarmistiskt. Stockholm växer så det knakar, man har satt upp som målsättning att fram till år 2030 har startat upp 140 000 nya bostäder och för att en bostad ska räknas som påbörjad ska bottenplattan vara gjuten. Idag har man lyckats med bedriften att bygga 45 601 bostäder i Stockholm. (Källa: Stockholms stad)

Pågående bostäder: Bostadsprojekt där detaljplanen vunnit laga kraft och bygget är igång eller väntas starta inom kort. Skärmdump från Stockholms stad.

Bostadsbyggandet i Stockholm har inte stoppats på grund av att elförsörjningen inte är tillräcklig eller för att förnybar energi inte skulle vara tillfredsställande. Orsaken till att bostadsbyggandet har stoppats i vissa fall är att finansieringskraven har stärkts från bankerna, men även andra skäl som att kommuner har önskat bygga sjönära har stoppats av en dom i miljööverdomstolen. Denna dom avsåg inte Stockholm utan var initialt i Mariestad, dock är domen prejudicerande och kommer att ge utslag i hela landet. Även ett bygge i Telefonplan och kvarteret Kobra stoppades då man funnit miljöfarliga ämnen i marken där 500 nya bostäder skulle byggas. (Källor: DN, Branschaktuellt och Bättre stadsdel)


PÅSTÅENDE. ”Räknar man ihop alla dessa vilande behov och kostnader – till detta kommer ju enorma behov i skola, sjukvård, äldrevård, psykvård, kriminalvård etc – så är den goda svenska ekonomin en genuin lögn.”

FALSKT. Prognoser pekar på en relativt god BNP-tillväxt (en bit över 2 %) för 2018, men att den kommer att sjunka under 2019 och 2020 (strax under 2 %). Arbetslösheten spås ligga kvar på 6,3 % de närmsta åren. Inflationstakten spås hamna strax under Riksbankens mål om 2 % 2019 och 2020.

EU är en viktig faktor vad gäller svensk ekonomi. Brexit kan komma att få konsekvenser på svensk ekonomi, eftersom Storbritannien är en viktig handelspartner. Den offentliga skuldsättningen är en annan faktor att ta med i beräkningen.

I den internationella välståndsligan – som mäter köpkraftsjusterade BNP per capita och är ett ungefärligt mått på ett lands levnadsstandard – ligger Sverige på en 12:e plats, före länder som Belgien, Kanada, Finland och Japan. (Källa: Ekonomifakta)

Att kalla ”den goda svenska ekonomin en genuin lögn” är i sig en lögn.


PÅSTÅENDE. ”Till detta kommer de 258 miljarder som regeringen Göran Persson ”lånade” från pensionärerna, de 65 miljarder som skattebetalarna tvingades betala för att rädda bankerna under bankkrisen – och de oräkneliga miljarder som invandringen och alla dess allt värre effekter kostar.”

FALSKT. 1994 beslutade riksdagen, under dåvarande statsminister Carl Bildt (M), att garantipensionen, efterlevandepensionen och förtidspensionen skulle lyftas bort från det gamla ATP-systemet till statskassan för att skapa förutsättning  att klara kostnaderna för garantipension, efterlevnadspension och förtidspensionärer.

Pensionsgenomförandegruppen  enades till sist om beloppet 258 miljarder kronor, vilka fördes över till statskassan 1999-2001. Vid tiden var förvisso Göran Persson statsminister, men fem av sex riksdagspartier var överens.

Persson var alltså inte ensam i det som Malm kallar ”lån”, och andra t o m kallar ”stöld”, utan det var ett legitimt politiskt beslut. Med andra ord var det inte ett ”lån”, eller en ”stöld”, eftersom de 258 miljarderna, precis som det var tänkt, har täckt statens kostnader för trygghet för äldre, förtidspensionärer och annan välfärdspolitik. (Källa: NSD)


KÄLLOR:

AGU 100 – Köldrekord världen
SMHI – Köldrekord Sverige
DMI – långprognos vinter Skandinavien
Polismyndigheten – gränskontroller
Regeringen – fortsatta gränskontroller (november 2018)
Regeringen – fortsatta gränskontroller (februari 2019)
Delmi – invandringsnivå ”EU:s lägsta nivå”
Regeringen – regeringsförklaringen 2019 (målet om ”EU:s lägsta arbetslöshet” finns inte med)
Ekonomifakta – arbetslöshet i internationell jämförelse
Migrationsverket – beviljade uppehållstillstånd, översikter
Ekonomifakta – förvärvsfrekvens efter vistelsetid och utbildningsnivå
Arbetsförmedlingen – subventionerade anställningar
SR – Jimmie Åkesson om ”låtsasjobb”
Ekonomifakta – sysselsättning
Dagens industri – Anders Ygeman om ”utvisningar”, eg. avvisningar
Migrationsverket – årsredovisning 2017 (avvisningar)
Polismyndigheten – verkställigheter 2018 (avvisningar)
SOU 2017:93”illegala invandrare”, eg. irreguljära migranter
BRÅ officiella kriminalstatistiken över polisanmälda brott – våldtäkter i Sverige 1975-2018
SCB – befolkningsstatistik
NPPR – kvinnofridslagar
Guteinfo – sexuella övergrepp mot kvinnor i historisk kontext
Fatta.nu – sexualbrottslagen i historisk kontext
Twitter – Anders Ygeman om brottslighet i Malmö
Omni – brottsligheten minskar i Malmö (enligt BRÅ och Polisen)
Försvarsmakten – försvarets andel av BNP i Sverige
MSB – skyddsrum Sverige
LandLantbruk – Sveriges matförråd i krisläge
Försvarsdepartementet – säkerhetspolitisk kris
Jordbruksverket – lantbruk, jordbruk och produktion
LRF – Självförsörjningsgrad i Sverige
Forbes – fakta om terrorism
Small Arms Survey – Statistik om skjutvapen i världen
ERCC – skyddskapacitetssamarbete i Europa i samband med kriser
SR – reservkraft vid strömavbrott
PTS – driftsäkerhet
Eurostat – trångboddhet i EU
LTH – renovering av miljonprogrammet
Fastighetsnytt – renovering av miljonprogrammet
TMF – renoveringsskulden i miljonprogrammet
KTH – ombyggnad av miljonprogrammet
KTH – renovering av miljonprogrammet
SCB – elektricitet i Sverige
Stockholms stad – bostadsprojekt
DN – stärkta finansieringskrav från bankerna på låntagare
Branschaktuellt – prejudicerande dom i Mariestad (ville bygga sjönära) ledde till byggnadsstopp
Bättre stadsdel – byggnadsstopp pga miljöfarliga ämnen i marken
Ekonomifakta – prognoser om ekonomin
NSD – Myten om Perssons ”stöld”/”lån” från pensionärerna

 

Myter om brottsligheten (del 9): Det dödliga våldet i USA och Sverige

Eftersom bilden av USA ofta frammanas när det gäller det dödliga våldet i Sverige så kan det vara bra att ha koll på hur det ser ut där. Hur ser nivåerna på det dödliga våldet egentligen ut i USA och Sverige?


Det kommer glädjande nyheter från USA som rör det dödliga våldet. Efter två år av ökningar tycks det nu som om siffrorna är på väg ner igen för 2018.

Men vi ska samtidigt komma ihåg att det handlar om minskningar från mycket höga nivåer.

Den här grafen visar en jämförelse av det dödliga våldet i USA och Sverige mellan 1975 och 2017. Här blir det tydligt att det dödliga våldet i USA i slutet av 1970-talet var tio gånger så högt som i Sverige.

Siffrorna i USA har sedan dess gått ner rejält, men är fortfarande omkring 5 gånger så höga som i Sverige. Som synes har det dödliga våldet i Sverige som högst rört sig mot 1,5 per 100 000 – i skiftet mellan 1980- och 1990-tal. De senaste årens nivåer har inte överstigit 1,2.

Det kan också vara värt att påpeka att det dödliga skjutvapenvåldet i USA idag utgör omkring tre fjärdedelar av allt dödligt våld i USA (73%). Ända sedan detta började mätas för drygt hundra år sedan har skjutvapnens andel av dödligt våld i USA aldrig understigit hälften.

https://www.washingtonpost.com/…/guns-are-now-responsible…/…

I Sverige har skjutvapnens andel som mordvapen på senare år varit uppe i en andel på cirka en tredjedel.

Att utifrån detta påstå att Sverige är på väg att bli som USA är därför naturligtvis både felaktigt och dumt.

Erfarenheter av antisemitism, hatbrott och diskriminering mot judar i Europa

Den eskalerande antisemitismen medför en risk att den återigen normaliseras. Diskrimineringen och hatet mot europeiska judar ökar. Det visar FRA:s rapport från i december 2018.


En genomgång av FRA:s rapport Experiences and perceptions of antisemitism – Second survey on discrimination and hate crime against Jews in the EU

2007 inrättades FRA, EU:s byrå för grundläggande rättigheter. FRA blev efterföljaren till Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet och bistår bland annat EU-institutioner och medlemsstater med expertkunskap om situationen för Europas minoriteter. I december 2018 publicerade FRA en omfattande rapport om europeiska judars upplevelser av diskriminering, antisemitism och hatbrott. Undersökningen är den största av sitt slag i världen och innefattar erfarenheter av 16 395 människor som identifierar sig som judar. Respondenterna är bosatta i 12 av EU:s medlemsstater och tillsammans utgör de 96% av EU:s judiska befolkning. Länderna som varit med i undersökningen är Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Nederländerna, Polen, Spanien, Sverige och Storbritannien.

Motargument har djupdykt i rapporten och reflekterar här kring några av de oroväckande resultaten.

Resultaten i korthet

  • 85% upplever antisemitism och rasism som de mest besvärande problemen i de länder som ingår i undersökningen.
  • 89% upplever att antisemitismen har ökat i det land där de lever under de senaste fem åren.
  • 72% uttrycker oro över ökad intolerans gentemot muslimer.
  • 89% upplever antisemitism på nätet som ett problem.
  • 88% upplever att antisemitismen på nätet har ökat mycket de senaste 5 åren.
  • De flesta av respondenterna berättar att de regelbundet är utsatta för negativa uttalanden om judar, 80% uppger att internet är det forum där antisemitiska uttalanden förekommer mest.

FRA har sammanfattat undersökningens resultat i fyra huvudsakliga problemområden.

  • Antisemitismen genomsyrar vardagslivet. Rapporten visar hur antisemitismen genomsyrar hela samhället genom att stereotypa föreställningar om judar tar sig allt fler uttryck i olika forum av människors vardag. Föreställningarna återfinns över hela samhället och de som ger uttryck för hatet återfinns i många olika samhällsgrupper.
  • Antisemitismen undergräver judars känsla av trygghet och säkerhet vilket leder till att en tredjedel har övervägt tanken att emigrera. Hundratals av respondenterna berättar att de har blivit utsatta för fysiskt våld de senaste 12 månaderna. Mer än en fjärdedel har upplevt antisemitiska trakasserier under samma period. De som bär judiska symboler utsätts i högre utsträckning för trakasserier. En tredjedel uppger att de undviker att besöka synagogan av rädsla för trakasserier och våld.
  • Antisemitiska trakasserier är så vanliga att de blir normaliserade. Detta visar sig genom den låga andel trakasserier som anmäls till polisen. Respondenterna själva har uttryckt att detta dels beror på en känsla av att en anmälan inte skulle leda någon vart, och dels på en upplevelse att trakasserierna inte var så allvarliga. En annan aspekt som vittnar om normalisering av antisemitismen är att de som står bakom trakasserierna inte kommer från någon begränsad grupp utan spänner över hela samhället.
  • Antisemitisk diskriminering i centrala delar av samhället förblir osynlig. Antisemitismen tar sig många uttryck som inte alltid kan härledas till verbala eller fysiska trakasserier. Istället uttrycker många av respondenterna hur de upplever sig negativt särbehandlade på arbetsmarknad och bostadsmarknad på grund av sin judiska identitet.
En jämförelse mellan studien som genomfördes 2012 och den senaste 2018 visar på att andelen som upplever antisemitism som ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem har ökat i alla länder utom Ungern. I Sverige har andelen ökat med 22%.

Undersökningen utgör delvis en jämförelse med en liknande undersökning som gjordes av FRA 2012. Problemområdena som lyfts i de två undersökningarna är snarlika och resultaten visar att situationen har förvärrats avsevärt. Områdena följer på varandra och riskerar att snabbt bli en nedåtgående spiral om inte trenden vänds.

Att antisemitiska trakasserier, hatbrott och diskriminering ökar i samhället leder till det normaliseras, både hos de som själva utsätts och för den passiva omgivningen. Det får också den direkta psykologiska konsekvensen att många väljer att tona ner sin identitet för att ducka hatets radar. Det är som bekant en livsfarlig utveckling. Hatet mot judar som mynnade ut i Förintelsen letade sig stegvis in i samhället. Stereotypa föreställningar normaliserades, gränser för vad som var okej  att tycka och säga förflyttades, rättigheter inskränktes steg för steg och katastrofen var ett faktum.

Judar är inte något unikt exempel. Hat och rasism följer samma vansinneslogik oavsett vem som råkar befinna sig i skottgluggen. Stereotypisering och avhumanisering har våld som sin naturliga efterföljare. Även om den som sprider stereotyper och hat inte har för avsikt att själv bruka våld når det till slut någon som är beredd att gå till våldsam handling. Detta gör den dramatiska ökningen av antisemitism på nätet särskilt oroväckande.

Rapporten innehåller konkreta förslag på åtgärder för varje identifierat problemområde. Det är nu upp till medlemsstaterna att förvalta förslagen. Det är också upp till oss medborgare att ta ställning till om vi vill agera mot orättvisor, eller passivt låta dem fortsätta.

Myter om brottsligheten (del 8): Det dödliga våldet i Sverige och Ungern

Det dödliga våldet i Sverige är hälften så högt som i Ungern.
Denna enkla sanning förtjänar att påpekas. Särskilt eftersom Ungern ses som ett föregångsland av allehanda rasister och kryptonazister. Samtidigt som de ju gärna gapar om hur våldet ökar dramatiskt i Sverige.


Eftersom detta återkommer tänkte jag att det kunde vara bra att veta mer i detalj hur det ser ut och hur det har sett ut i dessa två länder.

Vilken är då min källa?

Det kan vara bra att känna till att det enklaste och mest tillförlitliga sättet att få en uppfattning om dödligt våld i olika länder är att kolla statistiken från UNODC.

Det handlar om FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå, som brukar förkortas UNODC (från det engelska namnet United Nations Office on Drugs and Crime). Detta organ inom FN skapades 1997 för att hjälpa FN att hantera frågor som rör kontroll av illegala droger, brottsprevention, människohandel och internationell terrorism i alla dess former.

UNODC har 500 anställda medarbetare globalt och sitt huvudkontor i Wien.

Följande graf är baserad på statistik från UNODC och visar siffrorna för Ungern och Sverige åren 2012 – 2017 när det gäller dödligt våld.

http://www.unodc.org/un…/…/data-and-analysis/statistics.html

I genomsnitt har nivån i Sverige under dessa sex år varit 55% av Ungerns nivå.

Det dödliga våldet i Sverige är alltså hälften så högt som i Ungern.

På spaning efter mörkertalet

Hur utvecklas våldsbrottsligheten i Sverige? Ökar den? Minskar den? För att få svar på den frågan kan vi gå till några olika källor. I ett tidigare inlägg har jag diskuterat polisanmälningarnas roll som källa. I den här artikeln tänker jag diskutera begreppet mörkertal och den källa som skapades bland annat för att råda bot på just detta problem – BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU.


Statistiken om polisanmälningar är detaljerad. Vi vet exakt hur många brott som har polisanmälts varje år flera decennier tillbaka. Men frågan är vilka slutsatser om brottsutvecklingen vi kan dra av detta?

Faktum är att det enda vi med säkerhet vet med utgångspunkt från polisanmälningarna är just själva antalet anmälningar. Vi vet exakt hur många polisanmälningar som har gjorts år från år. Men enbart utifrån statistiken över polisanmälningar kan vi inte med någon större säkerhet säga hur många de oanmälda brotten är. Vi vet bara att de finns. Faktum är att vi inte ens kan säga om en ökning av antalet polisanmälningar också innebär en ökning av antalet verkliga brott. Och ju längre tillbaka i tiden vi går desto större blir osäkerheten. Förändringar i lagstiftningen, benägenheten att anmäla – en rad saker gör att antalet polisanmälningar är ett grovt mått på den verkliga brottsligheten.

Misshandel och sexualbrott

Vi vet att antalet polisanmälda sexualbrott under 2007 – 2016 har varierat mellan 13 – 21 000. Och vi vet också att antalet polisanmälda fall av misshandel under samma tidsperiod har varierat mellan 82 – 90 000, dvs ungefär fyra gånger fler anmälda fall av misshandel än sexualbrott. Men nu är det dags att försöka ringa in antalet brott i dessa två kategorier som ligger utanför polisanmälningarna.

Vi ska gå på spaning efter mörkertalet.

I många år har det funnits bedömningar, uppskattningar och mer eller mindre kvalificerade gissningar om hur stort mörkertalet är. Men det var först 2005 som BRÅ fick i uppdrag av regeringen att starta en ny sorts undersökning för att med större precision få en uppfattning om mörkertalet. Sedan dess har BRÅ varje år levererat resultaten från det som heter Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). Den senaste undersökningen från NTU som publicerades tidigare i år gäller 2016. (BRÅ 2018:1)

I NTU får ett statistiskt urval på ca 20 000 personer frågor om brott, både om de själva har utsatts, men också om deras tillit till rättssystemet och deras oro över brottsutvecklingen. Ett av syftena med NTU är just att ringa in mörkertalet eller som BRÅ formulerar det: ”Med hjälp av undersökningen kan man studera brottsutvecklingen utan att vara beroende av att brotten anmäls till Polisen.” (NB: I den undersökning som publiceras senare i januari i år har urvalet utökats väsentligt gentemot tidigare år).

Denna intervjustudie är det enda vi har för att försöka beskriva den del av brottsligheten som aldrig når rättssystemet. Låt oss nu titta på de två typer av brott som vi har fokuserat på – misshandel och sexualbrott. Vi såg att antalet polisanmälningar av misshandel är ungefär fyra gånger fler än antalet polisanmälda sexualbrott. Men vad säger NTU om mörkertalet för dessa två brott?

Det visar sig nu att mörkertalet för båda enligt NTU är mycket högt. Särskilt gäller detta sexualbrott men även misshandel.

Antalet polisanmälda fall av misshandel mellan 2007 och 2016 varierade mellan 82 – 90 000 årligen. Men enligt NTU:s siffror rör det sig i själva verket om ända upp till 711 000 fall av misshandel på ett år (2016). I genomsnitt ligger mörkertalet för misshandel på 80 % – fyra av fem fall av misshandel sker utan att rättsväsendet får kännedom om det.

Detta är förstås en mycket hög siffra. Men när det gäller sexualbrott är mörkertalet ännu högre. Antalet polisanmälda sexualbrott mellan 2007 och 2016 varierade mellan 13 – 21 000 årligen. Men dessa polisanmälningar är bara toppen på ett isberg. Enligt NTU: siffror var mörkertalet i genomsnitt hela 94 %! Det skulle innebära att 19 av 20 sexualbrott aldrig har polisanmälts.

Enskilda år är siffrorna astronomiska. Särskilt år 2016 står ut i båda brottskategorierna – enligt NTU skedde det året 654 000 sexualbrott men bara 21 000 polisanmäldes (3 %). Antalet fall av misshandel var ännu högre – 711 000 – medan antalet misshandelsfall som polisanmäldes var cirka 89 000 (12 %).

Vad är NTU?

Vi ska nu titta närmare på dessa siffror och se om det finns ytterligare information som kan fördjupa vår kunskap om mörkertalet. Låt oss titta närmare på själva undersökningen – vad är Nationella Trygghetsundersökningen för typ av källa?

Till att börja med kan vi konstatera att NTU är en urvalsundersökning. Alla urvalsundersökningar brottas med två grundläggande problem. För det första finns en risk för slumpmässiga mätfel. Här är storleken på urvalet den viktigaste faktorn. Ju fler personer som tillfrågas, desto mindre är risken. För det andra finns en risk för systematiska mätfel. Dessa mätfel minskar inte genom att vi ökar storleken på urvalet och kan bland annat orsakas av systematiska bortfall, intervjuareffekter och ledande frågeformuleringar.

Ett ord som brukat användas för att beteckna ett systematiskt mätfel är bias och utgör i stora kvantitativa undersökningar vanligtvis ett större problem än slumpmässiga mätfel. Slumpmässiga mätfel kan hanteras med hjälp av statistiska hjälpmedel men problemet med systematiska mätfel kan inte lösas genom att använda ett större urval.

Ett statistiskt urval på 20 000 personer får i NTU varje år frågor om en rad saker som rör deras erfarenheter av brott. Det är ett stort urval personer, men bortfallet har ökat under de drygt tio år som undersökningen har genomförts. Inledningsvis var bortfallet drygt 20 %, idag är det närmare 40 %. Dvs siffrorna för 2016 baserar sig på svar från ca 12 000 personer. I de tekniska rapporter som finns som bilagor till undersökningarna finns också resonemang kring ett visst systematiskt bortfall som rör unga och människor med utländsk bakgrund.

När det gäller antalet personer som svarar ja på frågorna om de har utsatts för misshandel eller sexualbrott (det rör sig om mellan 0,7 – 2,9 %) och därefter får följdfrågor kring detta så är vi nere i ett fåtal hundra personer. Allt detta bör man känna till när man använder sig av NTU:s data.

Finns det då något sätt för oss att på ett objektivt sätt kontrollera uppgifterna i NTU? När det gäller intervjupersonernas svar på frågor som rör deras egna erfarenheter av att vara utsatta för brott så är det naturligtvis svårt. Poängen är ju här bland annat att fånga mörkertalet, att hitta de händelser som inte har anmälts till polisen. Men i frågeformuläret finns samtidigt några frågor som rör fakta som går att kontrollera på ett oberoende och objektivt sätt. Det handlar om polisanmälningar.

Objektiv kontroll – polisanmälningar

De som svarar ”ja” på frågor om de har utsatts för ett specifikt brott som exempelvis misshandel och sexualbrott får följdfrågor kring detta, bl a om det som de utsatts för har polisanmälts. Med utgångspunkt från dessa svar kan vi nu jämföra hur många fall av misshandel och sexualbrott som uppges ha blivit polisanmälda med hur många sådana händelser som faktisk har blivit det. Vi jämför helt enkelt svaren i NTU med kriminalstatistikens uppgifter över polisanmälda brott.

Här är siffrorna från NTU:

Vilket ger följande tabeller för just misshandel och sexualbrott:Och nu kan vi jämföra dessa uppgifter från NTU om antal polisanmälningar som intervjupersonerna uppger att de har gjort, med det antal polisanmälningar som rent objektivt gjordes under dessa år:

 

Och det är nu vi upptäcker något. Skillnaden är nämligen stor – vissa år mycket stor – mellan det antal händelser som i NTU uppges vara polisanmälda och det faktiska antalet polisanmälningar för just dessa brott.

Här är en genomgång av den systematiska skillnaden mellan dessa siffror – där statistiken över anmälda brott kan fungera som en sorts objektiv kontroll av de uppgifter som finns i NTU. Vi ser här mycket tydligt den stora diskrepansen mellan de uppgifter som framkommer i intervjuerna och de uppgifter som finns i statistiken över anmälda brott.

Här finns alltså något som gör att NTU landar i systematiskt betydligt högre siffror än den officiella statistiken.


Summering:

Det vi ser är en systematisk och avgörande skillnad när det gäller uppgifter i NTU som kan kontrolleras gentemot objektiva källor. NTU visar systematiskt fel i redovisningen av både de polisanmälda misshandelsfallen och de polisanmälda sexualbrotten. Och det är ingen liten skillnad. En halv miljon misshandelsfall som enligt NTU har polisanmälts under åren 2007 – 2016 har aldrig polisanmälts. Enligt NTU var antalet sexualbrott som polisanmäldes dubbelt så många som verkligen polisanmäldes – 180 000 fler händelser än i verkligheten. Särskilt år 2016 står ut med mycket avvikande siffror.

Det handlar om en systematisk avvikelse när det gäller sexualbrott på över 100 %, och 60 % när det gäller misshandel. Och det är ingen oviktig uppgift som är fel. Ett av syftena med NTU är ju att försöka mäta mörkertalet och mörkertalet blir betydligt lägre om man jämför antalet händelser med NTU:s egna siffror på polisanmälningar. Jämför man NTU:s antal händelser med det verkliga antalet polisanmälningar så blir mörkertalet kraftigt mycket högre.

Vad kan vara förklaringen till dessa systematiska fel i NTU? Till att börja med kan vi konstatera att vi har att göra med en allvarlig felkälla som konsekvent ger för höga siffror. Kriminalstatistiken över antalet polisanmälda brott fungerar här som en objektiv kontroll.

”Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.”

Orsaken kan röra sig om statistiska fel som har att göra med urval – representativitet och bortfall. Andelen personer som svarar ja på den inledande frågan om misshandel och sexualbrott är under dessa år mellan 0,7 och 2,9 %. I faktiska antal rör det sig om mellan drygt 100 och 500 personer. Detta bör i sig innebära att alla uppgifter som härrör från just dessa delar måste kringgärdas med yttersta försiktighet. Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.

Men felkällan kan också ha att göra med själva metoden.

NTU bygger på att intervjuaren från BRÅ ringer upp en av de utvalda personerna som får svara på ett relativt litet antal frågor. Hela intervjun brukar ta mellan 10 – 12 minuter. Ibland kallas denna metod för ”självrapportering”. Och den förutsätter förstås att intervjupersonerna inte systematiskt ljuger, förstorar eller döljer något. Gör de det, så faller hela undersökningen samman. Det finns naturligtvis ingen anledning att i princip misstänka dessa personer för att ljuga och hitta på – men just därför att ett litet fåtal personers uppgifter ska extrapoleras till hela befolkningen så finns det även av detta skäl stor anledning att iaktta försiktighet. Särskilt gäller detta alla försök att använda dessa resultat från NTU i en kvantitativ mätning av brottsutvecklingen.

I sina årliga redovisningar av resultaten från NTU återkommer forskarna vid BRÅ ofta till att ”resultaten bör tolkas med stor försiktighet”. Att detta sällan efterlevs av de som använder NTU i den politiska debatten kan knappast BRÅ lastas för. Ovanstående information understryker hur viktig denna uppmaning är.

Vad kan vi då säga om mörkertalet? Tyvärr förefaller inte NTU vara den källa som vi kanske hade kunnat hoppas. Vi vet att det finns ett mörkertal – men hur stort? Det är fortfarande ovisst.

Källor:

NTU 2018:1

BRÅ: Kriminalstatistik över anmälda brott

Myter om brottsligheten (del 3): Dramatisk ökning av ”olovlig ID-användning”

Brott mot person är den typ av brottslighet som ökat mest de senaste 10 åren. Men den stora ökningen inom denna kategori står varken misshandel eller sexualbrott för. Den brottslighet som har ökat allra mest är ”olovlig ID-användning”.


Först och främst så hoppas jag att det nu kan anses klarlagt att den polisanmälda brottsligheten varken har ökat eller minskat de senaste tio åren. Och att vi nu kan gå vidare med denna visshet i bagaget. Nota bene – detta är inte ”mina fakta” och detta är inte en del av nån sorts agenda. Dessa siffror ÄR fakta och ingen kan komma runt dem. Den polisanmälda brottsligheten har varken ökat eller minskat de senaste tio åren.

En del personer har kommenterat att brott enligt Brottsbalkens kapitel 3 – 7 – det som kallas Brott mot person – faktiskt har ökat de senaste tio åren. Och så är det. Jag tänkte i detta inlägg reda ut vad det är som har ökat.

Eftersom vi nu dessutom vet att brott som sexualbrott och skjutvapenvåld inte utgör någon större del av brottsligheten så är det ju intressant att se vilken typ av brott som gör att just kategorin Brott mot person har ökat.

Kategorin Brott mot person är ungefär en femtedel av all brottslighet i Sverige. Brottsbalkens kapitel 3 – 7 kännetecknas just av att brotten där är riktade mot en annan människa.

Kapitel 3 är Brott mot liv och hälsa och där är misshandel den totalt dominerande. 95% av alla fall är just misshandel. Brotten i kapitel 3 har minskat – särskilt misshandelsfallen som uppvisar en tydlig minskning från 917 till 837.

Ökningen finner vi istället i nästa kategori, Kapitel 4, Brott mot frihet och frid. Det är den största underavdelningen med hälften av alla Brott mot person och det är även den som har ökat mest. Det är också i denna kategori vi hittar förklaringen till ökningen.

Det handlar om Olovlig ID-användning som infördes i Brottsbalken så sent som 1 juli 2016. Av den totala ökningen av Brott mot person är dessa brottsfall två tredjedelar.

Även antalet sexualbrott har ökat men utgör ingen större del av ökningen i Brott mot Person. Andelen av ökningen är ungefär 15 %. Vi kan samtidigt se att sexualbrottens andel av den totala brottsligheten inte heller efter denna ökning är någon stor kategori brott – 1,5%.

Vi kan samtidigt se att misshandelsfallen har minskat med mer än sexualbrottens ökning – misshandeln har minskat med 80 medan sexualbrotten har ökat med 63. Och vi vet också att förändringar i lagstiftningen sannolikt har bidragit till denna ökning.

Så när folk påstår att ökningen av Brott mot person signalerar en kraftig ökning av våld så är detta alltså inte sant. Misshandeln har minskat och sexualbrotten har ökat – men det som verkligen har ökat är olovlig ID-användning. Nog så otrevligt att bli utsatt för – men knappast särskilt våldsamt.

Jag ska återkomma till detta med den ökning som blir resultatet när nya lagar införs som kriminaliserar handlingar som tidigare inte var straffbara.

Alltmer ovanligt med våldtäkter utomhus

Polisanmälda våldtäkter har ökat med 26 procent på tio år.
Hela ökningen är våldtäkter inomhus. Den typiska överfallsvåldtäkten – där en för offret obekant person är förövare – sker just utomhus. Och vi kan därför med utgångspunkt från kriminalstatistiken säga att ökningen av polisanmälda våldtäkter inte handlar om överfallsvåldtäkter. 


Det finns folk som säger att de tycker att det där med sexualbrott är ett stort samhällsproblem.

Men som plötsligt börjar humma och skruva på sig när förövaren är någon de känner.

Det bisarra försvaret för Jean-Claude Arnault är i det avseendet inget undantag. Den stora skillnaden är att hans vänner har tillgång till media.

Men mönstret känns igen. ”Inte kan väl han?”

Det finns en gammal god journalistisk regel att en misstänkt person inte ska namnges innan en dom har fallit. I denna regel ingår också att man inte ska gå in och ifrågasätta domen när den väl har fallit – inte påstå att en dömd person egentligen är oskyldig och inte heller att någon som har friats egentligen är skyldig.

Givetvis finns det undantag.

Efter noggrann granskning har rättsövergrepp kunnat avslöjas och dömda personer har fått resning i Högsta Domstolen. Men att slentrianmässigt utan någon som helst grund bara gå ut och säga ”jag tror att den där domen är fel”, är förkastligt. Det är den cirkusen som nu pågår kring Arnault.

Ett annat och egentligen större problem med samhällsdebatten om sexualbrott är alla dessa som ständigt gapar om våldtäkter – men bara om de kan få det till att handla om utlänningar.

Jag har skrivit detta förut:

Den som bara bryr sig om våldtäktsoffer när förövaren är utlänning saknar all trovärdighet.

Vi som tycker att alla våldtäkter är lika fel, och som vill ha nolltolerans mot alla former av sexualbrott vi kämpar på.
Vi finns på kvinnojourer och i grupper som #allavi.
Vi är ett oräkneligt antal kvinnor som ger stöd och kärlek till alla som har blivit utsatta. ALLA. Oavsett vem som är förövare, svensk eller utlänning, känd eller okänd.

Ibland syns kampen ojämn, den offentliga debatten är alldeles för ofta så ytlig och dum att man tar sig för pannan. Då och då kommer politiska utspel baserade på inget mer än ett blött pekfinger upp i luften.

Sen lever vi ju alla med den där vulgärbilden av hur en typisk våldtäkt ser ut.

Nej, det handlar inte om nån som hoppar fram ur en buske en mörk natt.

Överfallsvåldtäkter är ytterst ovanliga.

De allra flesta våldtäkter sker inomhus och offret känner sin förövare. Alldeles för ofta är det en pojkvän, make eller före detta. Alldeles för ofta är det en ”god vän” eller bekant som kvinnan trodde sig kunna lita på.

Men vad kan vi då veta om våldtäkter och andra sexualbrott? Jag har en längre tid plockat fram de siffror som finns i offentliga arkiv som är relevanta för olika typer av våld. Det finns i huvudsak tre källor:

1. Socialstyrelsens statistik över människor som fått vård,
2. Kriminalstatistiken över alla polisanmälda brott och
3. BRÅ:s intervjuundersökning NTU baserad på ett urval av befolkningen.

Socialstyrelsen är en värdefull källa när det gäller att beskriva våldsutvecklingen – om vi håller oss till det fysiska våldet. Men som bekant är sexualbrott inte alltid förknippat med fysiskt våld. Därför är Socialstyrelsens statistik inte till någon större hjälp i det här sammanhanget.

Jag har därför tittat närmare på kriminalstatistiken över polisanmälda våldtäkter mot kvinnor.

När det gäller de polisanmälda misshandelsbrotten så finns statistiken uppdelad mellan inomhus/utomhus och bekant/obekant förövare. Tyvärr finns inte uppdelningen mellan bekanta och obekanta förövare när det gäller våldtäkt. Att införa denna särredovisning i statistiken kring sexualbrott skulle vara mycket värdefullt.

Men här finns en uppdelning mellan inomhus och utomhus. Och i någon mån kan vi av detta ändå dra vissa preliminära slutsatser om hur många förövare som är okända för offret. Givetvis förekommer det att en förövare som offret är bekant med våldtar utomhus, men det är mindre sannolikt att en helt obekant förövare våldtar inomhus. Vid våldtäkter inomhus är förövaren i normalfallet en man som kvinnan är bekant med. Det finns visserligen exempel genom kriminalhistorien där serievåldtäktsmän har specialiserat sig på att bryta sig in hos sina offer. Den s k ”Södermannen” John Svalstedts metod var att på natten klättra in igenom öppna fönster i okända kvinnors hem och våldta dem.

Men detta är mycket ovanligt.

Våldtäkter inomhus – förövaren är bekant.

Våldtäkter utomhus – förövaren är bekant eller obekant.

Det är därför intressant att titta närmare på hur det ser ut när det gäller antalet våldtäkter inomhus och utomhus.

Och här upptäcker vi något intressant.

Antalet polisanmälda våldtäkter har ökat med 26 % de senaste tio åren. Hela ökningen handlar om våldtäkter inomhus.

Våldtäkter som sker utomhus har samtidigt minskat. Vi kan dra följande slutsatser:

1. ökningen på 26 % de senaste tio åren är helt och hållet våldtäkter inomhus – sannolikt i de allra flesta fall med förövare som kvinnan är bekant med.

2. Den typiska överfallsvåldtäkten – där en för offret obekant person är förövare – sker just utomhus – våldtäkter utomhus är en mycket liten och allt mindre del av alla våldtäkter.

3. med utgångspunkt från kriminalstatistiken kan vi därför säga att ökningen av polisanmälda våldtäkter inte handlar om överfallsvåldtäkter. 

I grafen anger jag hur många fullbordade våldtäkter mot flickor och kvinnor som polisanmäldes åren 2008 – 2017 per 100 000 invånare.

Här kan man se att andelen polisanmälda våldtäkter som sker utomhus minskade från drygt 17 procent 2008 till drygt 13 procent 2017.

Och trenden är nedåtgående.

OBS: jag vill understryka två saker.

1. Naturligtvis finns det ett mörkertal när det gäller våldtäkter – långt ifrån alla våldtäkter polisanmäls. Tyvärr har vi idag inget säkert sätt att närmare bestämma hur stort mörkertalet är. BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU, baserat på ett urval personer, är ett försök i den riktningen men lider av allvarliga mätfel, vilket jag har skrivit om tidigare på bloggen – ”På spaning efter mörkertalet”.

2. Grafen är baserad enbart på statistiken om polisanmälda våldtäkter mot kvinnor. Även män kan vara offer även om deras andel är liten. I 5 procent av alla polisanmälningar om fullbordade våldtäkter 2008 var offret en pojke eller man och 2017 var den siffran 8 procent. Även här handlar det framför allt om en ökning av våldtäkter inomhus.

Våldet mot unga har minskat med en tredjedel på tio år

Statistik från Socialstyrelsen visar att våldet mot unga har minskat kraftigt på tio år. Den största minskningen rör unga män, men även våldet mot unga kvinnor minskar.


Häromdagen fick jag en fråga om varför jag bara verkar bry mig om unga män som utsätts för våld. Hur ser det ut när det gäller kvinnor?

Därför bestämde jag mig för att göra en mer heltäckande granskning av vad de officiella siffrorna säger. Följande material är hämtat från Socialstyrelsens Statistikdatabas och rör antalet patienter som fått vård för skador efter ”Övergrepp av annan person” (X85 – Y09).

De bifogade graferna och tabellerna hoppas jag ska ge en tydlig uppfattning om en anmärkningsvärd utveckling.

Det råder ingen tvekan – tittar vi på alla åldrar och båda könen så har det skett en minskning den senaste tioårsperioden. Från 14 748 personer år 2008 till 12 264 år 2017.

Detta är det faktiska antalet, vilket innebär att om vi tar hänsyn till befolkningsutvecklingen så är minskningen 24 % – eller en fjärdedel på tio år.

Anledningen till att jag gång på gång har skrivit om just våldet mot unga män är att det är den enskilt största gruppen av alla som utsätts för våld. Och som jag har återkommit till vid flera tillfällen så visar siffrorna att just våldet mot unga män har minskat mycket kraftigt de senaste tio åren. Med hänsyn taget till befolkningsantalet så rör det sig om en minskning på över 40 %.

Men hur ser det ut i andra grupper? Har det minskat även där och i så fall med hur mycket?

Till att börja med kan vi konstatera att minskningen inte är lika stor i andra grupper. Men antalet våldsutsatta unga kvinnor har också minskat. Räknat per capita handlar det om 12 procent. Detta innebär att våldet mot alla unga mellan 15 och 24 har minskat med en tredjedel på tio år.

Totalsiffran för alla åldrar och båda könen har alltså gått ner tydligt – men bland unga män har våldet minskat dramatiskt. Här upptäckte jag något mycket intressant. Hela 88 % av minskningen stod män mellan 15 och 30 för.

82 % av minskningen var unga män mellan 15 och 24.

Det är alltså helt klart att det är väldigt mycket färre unga i Sverige som utsätts för våld idag än för tio år sedan. Och särskilt gäller detta de unga männen. Eftersom vi samtidigt vet att det i första hand är män som använder våld, så innebär detta i förlängningen att antalet våldsutövare också har minskat.

Den stora frågan är naturligtvis vad detta kan bero på. Att alkoholkonsumtionen har minskat bland ungdomar har säkert bidragit. De senaste tio åren har tonåringars drickande i Sverige halverats – den kraftigaste minskningen står tonårspojkarna för.

ALLA 15-24 till motargument

Men alldeles oavsett vad en närmare analys kan komma fram till när det gäller orsaker – först och främst bör vi inse att det kraftigt minskade våldet bland unga män är sensationellt i sig. Dessa siffror borde uppmärksammas mycket mer än vad som nu sker.

Jag tänker fortsätta att påpeka detta. Igen och igen.

Våldet mot unga har minskat med en tredjedel på tio år.

När fakta talar ett så tydligt språk så måste vi lyssna.