Etikettarkiv: stigmatisering

I fokus

Varning för Samhällsnytt!

Samhällsnytt, tidigare Avpixlat och Politiskt Inkorrekt, är en högerextrem nätblogg med nära koppling till Sverigedemokraterna. Bloggen är opinionsbildande och arbetar för att rapportera om sådant som ”etablissemangsmedia” (gammelmedia) inte vågar skriva om. Det som utmärker Samhällsnytt är att artiklarna som publiceras ofta är osakliga, då de färgas av skribentens åsikter och spekulationer.

Nätbloggen beviljades 2020 statligt redaktionsstöd på knappt 1,2 miljoner kronor, trots att den inte uppfyller två av de efterfrågade kriterierna, bl a att följa pressetisk sed.

Den 1 september 2017 lanserades en ”ny” högerextrem nätblogg. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.

Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva. (Källa: Samhällsnytt)

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför byter Mats Dagerlind et al namn? Innan bloggen 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen är att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år.

Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populära hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

Politiskt Inkorrekt och sedermera Avpixlat har, med vissa avbrott, haft starka band till SD. 2010 var ”PI SD:s bästa valarbetare” och SD-politiker använde Politiskt Inkorrekt som inofficiellt partiorgan, där de kunde driva personvalskampanjer, och SD-pressmeddelanden och artiklar skrivna av SD-politiker publicerades alltid.

I och med namnbytet såg man möjligheter att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media ser igenom denna taktik.

Intressant att notera är att Kent Ekeroth, och hans förening Sverigevänliga intressen, är den som registrerat det nya domännamnet, samnytt.se. Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot, har varit kopplad till Samhällsnytts föregångare också. Ekeroth har använt sitt eget bankkonto till att samla in pengar för Avpixlats – och tidigare Politiskt Inkorrekts – räkning, något som ledde till att han straffbeskattades då han inte redovisade intäkterna i deklarationen. Han har också redaktionellt inflytande på bloggen. Sedan sommaren 2018 är Ekeroth själv en flitig skribent, krönikör och videoproducent på bloggen.

Att ett par av personerna på bloggens redaktion har arbetat för eller nära Sverigedemokraterna är ingen överraskning. Fram till och med 2018 var Erik Almqvist (f d riksdagsledamot för SD) en av bloggens krönikörer. Almqvist är mest känd för att ha varit drivande i järnrörsskandalen, som ledde till hans fall, då han åtminstone officiellt uteslöts ur SD. Egor Putilov, alias Tobias Lagerfeldt, alias Martin Dahlin, alias Alexander Fridback, alias Yuri Popov, alias Alexander Yarovenko, är sedan 1 februari 2021 chefredaktör på bloggen. Putilov, som är en flitig skribent på Samhällsnytt, uppmärksammades 2016 då han i egenskap av frilansjournalist och f d asylhandläggare på Migrationsverket skrev debattartiklar i media, men undanhöll att han i själva verket arbetade på SD:s riksdagskansli.

Namnändringen har medfört att medarbetare kommit och gått. Formaliteter som att Mats Dagerlind ändrat titel från redaktör till politisk chefredaktör och är ansvarig utgivare är ytterligare ett sätt att försöka framstå som en seriös nyhetskälla.

Simon Kristoffersson är sedan hösten 2018  ”vår redaktör för sociala medier och kommer även jobba med grävande journalistik samt fortlöpande redaktionellt arbete”. 2021 blev han nätbloggens chefredaktör.

Mattias Albinsson är en flitig skribent inom alternativmedia. Han har tidigare skrivit för Nyheter idag och Fria tider. Han arbetar främst med ”gräv” och egna reportage.

I sanningssägaren och företagsekonomen Jan Tullberg tycker man sig ha det hela på det torra, då Tullberg ses som en aktad och seriös krönikör.

Sedan Samhällsnytts födelse (eller snarare reinkarnation i ”ny skepnad”) har många skribenter kommit och gått. Ända sedan Politiskt Inkorrekt startade, via Avpixlat-åren, så har det varit en genomgående trend för bloggen att skribenterna inte är särskilt långvariga.

Samhällsnytt säger sig vilja fokusera brett på allmän nyhetsjournalistik. Under rubriken ”Senaste nytt” 15 juni 2022 finner vi Google-anställda om AI som utvecklat känslor, en nedklottrad runsten, en forskare som sågar socialtjänsten med orden ”intersektionalitet och genus”, våldtäkt i taxi, canceroperationer som ställs in pga brist på vårdplatser, Tino Sanandajis uttalande om att alternativmedia håller låg kvalitet, EU:s nej till att klassa kärnkraft som hållbart, Vattenfall som vill skala upp kärnkraften, att 1 av 3 inte använder ”blinkers”, en fotbollsdomare som ”fått rejält med stryk”, en sjuksköterska som överdoserat två patienter med morfin, den stigande inflationen, en pakistanier som våldtagit en 6-åring från Ukraina på asylboende, förortspoliser som hävdar att SD har rasistisk rätsspolitik och att Dan Eliasson tjänar mycket pengar”.

Är detta att ”fokusera brett på allmän nyhetsjournalistik”?

På förstasidan finner vi en ”svart lista” över ”antidemokratiska företag och organisationer. Det är en diger lista som uppdateras kontinuerligt. På listan finner vi i skrivande stund Nordea, Google, Facebook, Twitter, Youtube, Amazon, Kosta Boda Art Hotel i Lessebo, Linas Matkasse, Unilever, Schibsted Media Group, ett antal restauranger i Stockholm, MAX, McDonald’s, Kopparberg, EasyJet, Viking Line, Taxi Kurir, H & M, Svenska kyrkan, Clas Ohlson och IKEA. Läsarna uppmanas att mejla in namn på ”antidemokratiska företag och organisationer” så att listan kan uppdateras. Om någon av dem som svartlistats ”ångrar sitt beteende” så kommer de att tas bort från listan. På slutet nämns tre företag som är på gång att fasa ut kontanthantering. Vän av ordning undrar hur lång den listan kommer att  bli framöver.

Genomgående för Samhällsnytts artiklar är att de inte sällan är s k rewrites på befintliga nyheter skrivna av andra nyhetsförmedlare. Det är sällan som artiklarna på bloggen är neutrala. Det finns en vilja att framföra egna åsikter, fördomar och spekulationer, trots att Dagerlind et al menar att de bedriver nyhetsrapportering. Detta gör att resultatet alltför ofta blir osakligt. Vad beträffar krönikorna på bloggen är det naturligt, mot bakgrund av vilka medarbetarna är och vad bloggen och dess föregångare står för, att de genomsyras av fördomar, främlingsfientlighet och intolerans.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen.  Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.

Samhällsnytt fick 1 192 119 kr i beviljat redaktionsstöd 2020 av Mediestödsnämnden på Myndigheten för press, radio och TV, trots att de inte uppfyller två av de efterfrågade kriterierna;

  • följer god medieetisk sed
  • främjar tillgängliggörande av sitt redaktionella innehåll till personer med funktionsnedsättning

Motargument kompletterar fortlöpande en länksamling där vi granskar Samhällsnytts journalistiska värv:

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

Krönikor

Tiggeriförbud är uttryck för rasism

Debatten om tiggeriförbud tycks aldrig ta slut. Vad är det som får en majoritet av svenskarna att vilja se ett nationellt tiggeriförbud? Motargument har kikat lite på en mängd orsaker. Slutsatsen är tyvärr att rasismen mot romer är den huvudsakliga orsaken till att vi vill förbjuda människor att räcka ut en hand.

Tiggeridebatten har pågått i många år. Den har intensifierats de senaste åren eftersom det på många ställen i Sverige har blivit en del av stadsbilden. Utanför livsmedelsbutiker, intill bankomater och utmed gågator sitter människor och räcker ut en hand. Varför gör de det, tänker ni? Borde de inte ”klippa sig och skaffa ett jobb?”.

Om det ändå vore så enkelt.

Det finns massor av anledningar till att människor inte har möjlighet att på egen hand försörja sig själva eller sina familjer. Det finns också människor som pga missbruk, social utsatthet och psykisk ohälsa tvingas att be andra människor om hjälp. Jag tänker inte gå in på orsaker till vad som driver människor att komma till Sverige och tigga. Jag kommer inte heller att försöka bena ut varför missbrukare, socialt utsatta och psykiskt sjuka har valt att tigga.

Det jag vill att vi funderar över är varför en majoritet av svenskarna vill förbjuda tiggeri, och varför jag anser att ett tiggeriförbud av så många anledningar är fel.

Förbud sparkar på dem som redan ligger

Tiggeriförbud utgår ifrån att man kan förbjuda fattigdom. Det är en omöjlighet att förbjuda fattigdom så länge världen ser ut som den gör med diskriminering, rasism, fördomar och ojämlikhet. Målet ska vara att utrota fattigdom, inte förbjuda den. Idag känns det som en utopi. Salig Hans Roslings värv ger oss hopp om att det blir bättre och bättre: fattigdomen minskar.

Tiggeriförbud är fel väg att gå för att bekämpa fattigdom. Det behövs andra insatser och resurser. Mycket resurser. Vi vet att det sker en utveckling, men vi vill naturligtvis se att den utvecklingen går snabbare. Arbetet med att stärka fattigas rättigheter i EU måste intensifieras. ”Vägen framåt är inte förbud utan hårt arbete och samverkan mellan hemländernas regeringar, EU-parlamentet, svenska och andra länders många biståndsorganisationer och kyrkor.” (Källa: Dagen)

Vidare kan vi konstatera att förbud inte gör så att tiggeriet försvinner. Däremot kommer situationen för tiggare att försämras, i och med att hetsjakt och tvång mot tiggare att upphöra att be om den hjälp de behöver legitimeras. Utifall att de ändå väljer att fortsätta tigga kommer de framöver att begå kriminella handlingar. Många kommer att begå annan brottslighet för att finansiera sin försörjning eller sitt missbruk.

Redan idag, då tiggeriförbud är verklighet på vissa utvalda platser i vissa utvalda kommuner, är tiggeri ytterst stigmatiserat. Denna stigmatisering ökar vid ett nationellt tiggeriförbud. Det finns även en stor risk för att hoten och hatet mot de utsatta grupper som fortsatt räcker ut en hand kommer att öka.

Tiggeriförbud är att sparka på den som redan ligger, och strider mot den oantastliga tanken om människovärdet och allas lika värde.

De resurser som krävs för att efterleva ett tiggeriförbud är oändliga och orimliga. Vidare kan vi konstatera att tiggeriförbud eliminerar (i viss mån) symptomen, men orsaken består.

Ett nationellt tiggeriförbud – även lokala dito, för den delen – är inte samhällsekonomiskt effektivt. Det är inte heller en långsiktig lösning. Det finns studier som vittnar om hur svårt det är att övervaka tiggare samt att rättsprocesserna är kostsamma. Dessutom har rättsprocesserna dålig effekt – tiggeriet upphör inte. (Källa: No Safe Place – The Criminalization of Homelessness in U.S. Cities – A Report by the National Law Center on Homelessness & Property)

Resurserna som måste läggas vid ett eventuellt nationellt tiggeriförbud kan användas till så mycket bättre saker: vi kan använda de pengarna till att bekämpa, och utrota, fattigdom. Att poliser ska bedriva hetsjakt på människor som räcker ut en hand är slöseri med skattepengar.

Vän av ordning undrar om välgörenhetsorganisationer, politiska partier, enskilda bloggar, idrottsföreningar och andra organisationer ska tillåtas fortsätta be om donationer? Är inte detta tiggeri? Är inte detta organiserat tiggeri?

Att be andra människor i offentligheten kan i grunden inte kriminaliseras.

Varför vill vi förbjuda människor att räcka ut en hand?

Det finns siffror på att en majoritet av folket är för tiggeriförbud(Källa: SR). 62 % är för ett nationellt förbud, medan 20 % är mot. Hur kan det komma sig att de politiska partierna inte håller med folket i denna fråga? I dagens läge är det Moderaterna och Sverigedemokraterna som är för ett nationellt tiggeriförbud. Jag är rädd att människor inte har funderat särskilt mycket på varför de ställer sig positiva till tiggeriförbud.

På folklig nivå tror jag att anledningen till att så många är för ett tiggeriförbud har sina orsaker i en rad olika faktorer:

  1. rasism mot romer, dvs antiromism/antiziganism
  2. vi stör oss på tiggarna (i logikens namn: ska vi då förbjuda allt och alla som vi stör oss på?)
  3. kriminalitet – vi utgår ifrån att tiggarna är kriminella och utsatta för människohandel, trots att de flesta inte är det
  4. estetik – vi vill inte se misären individerna befinner sig i, och det ”ska inte finnas i Sverige”
  5. egoism – ”det är mina pengar”
  6. dåligt samvete – vi har svårt att acceptera att människor är tvingade att räcka ut en hand och be om finansiell hjälp samtidigt som man själv är på väg in på ICA för att handla det där lilla extra.

Polismyndighetens (NOA) rapport ”Nationell lägesbild – Brottslighet med koppling till tiggeri och utsatta EU-medborgare i Sverige” från 2015 konstaterar följande om tiggeri kopplat till kriminalitet:

”Polisens bedömning är att de flesta av de utsatta EU-medborgare som kommer till och befinner sig i Sverige för att tigga gör det frivilligt, utan kriminella syften och utan koppling till organiserad brottslighet. De flesta samarbetar i mindre grupper av familjemedlemmar, släktingar eller vänner som gemensamt organiserar resan till Sverige och boendet under vistelsen här.”

Är DU för tiggeriförbud? Kan du förklara för mig varför du vill kriminalisera tiggeri?

Och om du anser att tiggeriförbud enbart ska gälla EU-migranter och inte ”våra egna”: DU HYSER RASISTISKA ÅSIKTER.

Jag vill hävda att de flesta som vill se ett tiggeriförbud menar att det enbart ska gälla icke-svenska medborgare. Nästan alla av dessa är romer från andra EU-länder, framför allt Rumänien och Bulgarien. Det finns en (1) accepterad rasism kvar i Sverige, och det är den mot romer. Den baserar sig på fördomar, generaliseringar och rädsla. Fördomar om romer som kriminella, generaliseringar om att ”alla vet hur romer är”, och rädsla för främlingar – dvs de som är annorlunda. Det är rasism. Och det är det som till största del orsakar svenskars vilja att förbjuda tiggeri.

Tiggeriförbud har obehagliga historiska konnotationer. Det vi upplever idag är dessa historiska konnotationer på ”repeat”. Motargument rekommenderar de lästips som jag länkar i slutet av denna krönika. Där kan vi förstå hur dessa historiska konnotationer ser ut, och varför det är en farlig utveckling vi står inför.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

”Tiggarproblemet” löser vi i Rumänien

En hyllning till Mariefred

Rasismen mot romer är accepterad

Nu blir det förbjudet att vara fattig

Nazisterna och det ”organiserade tiggeriet” 1933

Sverigedemokraternas myter om tiggeriet

Rasistiska och antirasistiska myter om ”tiggeri”

Föreningen Hem om tiggeriförbud

Debatt

Sara Mohammad kopplar hedersvåld och islam

Artikel av David Ehle och Alexandra Grönvall

Sara Mohammad kopplar i en debattartikel i Aftonbladet hedersvåld och islam. Det är felaktigt att koppla hedersnormer och religion. Problemet är att retoriken kollektivt skuldbelägger och svartmålar islam och muslimer och  – ännu allvarligare – riskerar att det förebyggande arbetet missar de grupper som är mest utsatta för hedersvåld.

Riksföreningen GAPF (tidigare Glöm Aldrig Pela och Fadime) grundades 2001  och arbetar mot hedersvåld och hedersförtryck. Sara Mohammad är en av grundarna. Hon har en historia av att själv vara utsatt för hedersvåld av sin familj, som hon lämnade då hon var 17. Mohammad lever under skyddad identitet. Sara Mohammad är en av grundarna.

Mohammad är en av många röster i debatten med bakgrund i muslimska länder som ger sig själva mandat att använda islamofobisk retorik eftersom de själva har varit utsatta för ”islams ondska”. Av naturliga skäl ligger Mohammads fokus på hedersnormer, som kan ta sig uttryck i förtryck, våld och i värsta fall mord.

Mohammad är en opinionsbildare som delar folket i två delar; de som anser att hon gör ett bra arbete i kampen mot hedersförtryck och de som anser att hon använder fel metoder i kampen mot hedersförtryck – metoder som riskerar att det förebyggande arbetet mot hedersförtryck och hedersvåld misslyckas.
Denna artikel syftar till att förklara det senare.

Mohammad ”kritiserar” islam för hedersvåldet

I en debattartikel i Aftonbladet 28 november 2018 med rubriken ”Sara Mohammad: Vi måste få kritisera islam för hedersvåldet” begår Mohammad återigen misstaget att kollektivt skuldbelägga islam och dess följare. I ett generaliserande svep svartmålar och stigmatiserar hon hela världens muslimska befolkning (1,8 miljarder människor 2015). Vi saxar några stycken ur artikeln:

”Hur kan det komma sig att det sekulära samhälle vi lever i, känner ett behov av att skydda specifikt islam från kritik och granskning? Vad är det som skyddar islam från kritik mer än alla andra religioner på grund av kvinnokränkande texter i ”heliga” skrifter?

Sveriges missriktade ängslan för att bidra till stigmatisering börjar bli riktigt tröttsam, liksom påståendet om att hedersvåld är samma sak som mäns våld mot kvinnor.”

Det Sara Mohammed skjuter in sig på i slutet av artikeln, och kopplar till islam och islamism, är specifikt hedersvåldet – inte hederskultur och hedersförtryck i stort:

”Signaler om kopplingarna mellan islamistiska dogmer och hedersvåld har blivit fler, mycket på grund av samhällets sömniga uppsyn som knappt registrerar slöjor på små barn, moralpoliser eller könsseparata lektioner. Allt i syftet att begränsa kvinnor och flickors frihet genom förtryck, tvång och övervakning.”

Vi har tidigare på Motargument redovisat att hedersnormer, hedersförtryck och hedersrelaterat våld är en komplex och allvarlig problematik och baserar sig på traditionella, sociala och kulturella mönster. Det vi vet är att det inte finns stöd för hedersrelaterat våld i någon av de större religionernas heliga skrifter (t ex Bibeln – inklusive Toran – och Koranen). Uppfattningen om att det finns stöd för hedersrelaterat våld i religionen har kollektivt fördömts av högprofilerade religiösa företrädare.
Ändå finns det människor (såväl kristna som muslimer och judar) som besitter en felaktig uppfattning om att alla aspekter av livsstil och kultur är relaterat till tron.

Nationell kartläggning av hedersförtryck

Mohammads koppling mellan islam och hedersvåld motsägs av nationell kartläggning gjord 2017/2018. Kartläggningen har gjorts av Örebro universitet på uppdrag av landets tre storstäder, Stockholm, Göteborg och Malmö, och publicerades i november 2018.
Kartläggningen har gjorts bland niondeklassare i de tre städerna. Kartläggningen har undersökt hur många som lever med hedersförtryck i form av någon av två olika hedersnormer:

  • Oskuldsnormen, det vill säga kontroll av ens sexualitet (hit räknas individer som upplever tvång att vara oskuld tills man gifter sig och/eller inte fritt får välja partner)
  • Våldsnormen, det vill säga hot om kollektivt sanktionerat våld (hit räknas individer som har utsatts för våld av familjen/släkten för att de anses ha skämt ut familjen/släkten, agerat på ett vis som kan skada deras rykte, familjen vill kontrollera dem, eller för att andra personer i bostadsområdet förväntar sig att familjen/släkten ska utsätta dem för våld, eller individer som utsatt andra för våld av samma skäl)

Är någon religion särskilt starkt kopplad till våldsnormen?

I Stockholm är våldsnormen allra starkast kopplad till familjer utan uttalad religiös tro (ca 50% av fallen), följt av kristen tro (32-36%), och därefter muslimsk tro (13-16%). Totalt 7% av niondeklassare i Stockholm lever med våldsnormen.

Även i Göteborg är våldsnormen starkast kopplad till familjer utan uttalad religiös tro (25-44%), följt av kristen och muslimsk tro (29-33%). Totalt 8% av niondeklassare i Göteborg lever med våldsnormen.

I Malmö är bilden lite annorlunda. Där är våldsnormen starkast kopplad till muslimsk tro (38%), följt av kristen tro (25%) och därefter till familjer utan uttalad tro (13%). 9% av niondeklassare i Malmö lever med våldsnormen.
(se tabellerna nedan)

Göteborg

Tabell 7c Göteborg

Källa: ”Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaningar” 2017-2018). Länken går till rapporten för Göteborg, del III.

Stockholm

Tabell 7c Stockholm

Källa: ”Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaningar” (2017-2018). Länken går till rapporten för Stockholm, del III.

Malmö

Tabell 7c Malmö rubrikrad

Tabell 7c Malmö siffror

Källa: ”Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaningar” (2017-2018). Länken går till rapporten för Malmö, del III.

Det vi brukar kalla hedersvåld kan alltså inte kopplas till just islam, utan är åtminstone i storstäderna lika starkt eller starkare kopplat till kristendom eller ingen religion alls.

Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna, som framgår av tabellerna ovan:

I Stockholm är oskuldsnormen i 56-71% av fallen kopplad till muslimsk tro och i 21-37% av fallen kopplad till kristen tro. 10% av niondeklassarna lever med oskuldsnormen.

I Göteborg är oskuldsnormen i 74-84% av fallen kopplad till muslimsk tro, och i 11-16% av fallen till kristen tro. 13% av niondeklassarna lever med oskuldsnormen.

I Malmö är oskuldsnormen i 63-70% av fallen kopplad till muslimsk tro, och i 15-22% till kristen tro. 20% av niondeklassarna lever med oskuldsnormen.

Men det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Ungefär lika stor som andelen muslimska barn i städerna i skolorna. Det går alltså alldeles bra att vara muslim och inte hedersförtryckas.

Är graden av religiositet kopplad till våldsnormen?

Rapporten visar att graden av religiositet är tydligt kopplad till oskuldsnormen:
Så många som ca 80% av dem som lever med oskuldsnormen uppger att deras föräldrar är mycket religiösa, och ca 70% att de själva är mycket religiösa.

Däremot finns inte samma koppling för våldsnormen:

Bara ungefär 30% av dem som lever med våldsnormen uppger att deras föräldrar eller de själva är mycket religiösa.

Lever unga med våldsnormen också med oskuldsnormen?

Forskarna som gjort rapporten konstaterar att det finns viss överlapp mellan dem som lever med oskuldsnormen och dem som lever med våldsnormen. Däremot överraskades de av att överlappen är mycket mindre än de väntat sig.

Mellan 14% och 25% av dem som lever med våldsnormen lever också med oskuldsnormen. Det verkar faktiskt röra sig om två olika grupper.

Det här är viktigt för att rikta det förebyggande arbetet. Om man ensidigt fokuserar förebyggande åtgärder på unga och familjer som lever med religiöst motiverad oskuldsnorm, riskerar man att missa större delen av dem som löper risk att utsättas för hedersvåld.

Sara Mohammeds fokus på islam är kontraproduktivt

Därför kan Sara Mohammeds fokus på islam och islamism visserligen nå stora delar av de grupper som utsätts för allvarligt hedersförtryck i form av t ex tvångsäktenskap, oskuldskontroll eller att inte få ha en pojkvän/flickvän.

Men risken är mycket stor att samtidigt missa större delen av de grupper som är i farozonen för att utsättas för hedersvåld.

Sara Mohammad och hennes GAPF har under de senaste åren internt (Se mailet ovan) och utåt profilerat sig som de som arbetar mot islamskt hedersvåld. Och de blandar friskt mellan riktigt hedersförtryck och islamska religiösa seder och bruk.

Vi på Motargument är av åsikten att all form av hedersförtryck ska bekämpas. Vi anser att det görs ett bra arbete i Sverige och internationellt, men att det kan och ska göras mycket bättre. För alla flickors, pojkars, kvinnors och mäns skull. För alla utsatta HBTQ-personers skull, och för alla funktionsvarierades skull.

Att opinionsbildare som Sara Mohammad polariserar och kollektivt skuldbelägger islam och muslimer hjälper inte detta arbete. Det stjälper.

I en enda mening påpekar hon att hedersvåld och förtryck sker i alla religioner, men det drunknar i resten av artikeln som helt behandlar hedersvåld som relaterat islam och muslimer. Att Mohammads uppfattning motsägs av fakta kommer tyvärr inte att förändra opinionen.

Hedersvåld är inte avhängigt religion.

Lästips:

Om varför jag varnar för Sara Mohammad och GAPF

Hederskultur används som politiskt slagträ i debatten

Myt: Politikerna och hedersvåldet

Fotot på Sara Mohammad är skapat av Anders Henrikson

 

I fokus

Danmark: Särskilda lagar i ”invandrarghetton”

 

Den danska regeringens nya giv med en särskild lagstiftning för människor som bor i särskilt utsatta områden – ”invandrarghetton” – har fått stora uppslag i internationell media. Den allmänna uppfattningen är att den nya lagstiftningen är kontroversiell och omänsklig. De historiska konnotationerna är obehagliga och det blåser allt hårdare i det danska samhället.

Rokhaia Naassan bor i ett ”invandrarghetto” och ska snart bli mamma. Enligt ny dansk lagstiftning kommer hon och hennes barn att tillhöra en ny kategori av människor: Hon blir en ”ghettoförälder” och hennes barn blir ett ”ghettobarn”. Denna retorik används av aktad dansk media.

För att benämnas som ”invandrarghetto” krävs att 2 av dessa 3 kriterier uppfylls:

  1. Åtminstone 50 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
  2. Åtminstone 40 % av invånarna är arbetslösa
  3. Åtminstone 2,7 % av invånarna är dömda för brott

ELLER

Över 60 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder

Från 1 års ålder ska barn i  de s k ”invandrarghettona” tvingas bort från sina föräldrar under 25 timmar per vecka för att lära sig ”danska värderingar”. I dessa ”värderingar” ingår jul och påsk, samt danska språket. Om barnen inte närvarar vid de obligatoriska ”utbildningarna” kan det få konsekvenser som indraget barnbidrag.

25 ”invandrarghetton” i Danmark

Den danska regeringen har stämplat 25 områden som ”invandrarghetton”. Där bor människor med låga inkomster och majoriteten är muslimer. I dessa områden ska det framöver råda andra lagar än i övriga samhället. Orsaken till den nya lagstiftningen är att man ska ”komma till rätta” med levnadsstilen i de stigmatiserade områdena. Tongångarna kring assimilering är bistra och det är uttalat att de som inte assimilerar sig kommer att tvingas. 

I det årliga nyårstalet 1 januari 2018 höjde statsminister Lars Løkke Rasmussen (Venstre)* ett varningens finger för att brottsligheten i de utsatta områdena kan vinna mark i andra områden (följande är min översättning, originalet finns att läsa här):

”Runt om i landet finns parallellsamhällen. Många människor med samma problem klumpas ihop. Det skapar en negativ spiral. En motkultur.

Där man inte tar ansvar, inte deltar, inte utnyttjar de möjligheter vi har i Danmark – utan ställer sig utanför.

Det har uppstått sprickor i Danmarkskartan.  Det bekymrar mig djupt. Därför att ghettona skickar ut tentakler på gatorna, där kriminella gäng skapar otrygghet.

In i skolorna, där försummade barn hänger på kanten.

Ner i kommunkassan, där intäkterna är mindre och utgifterna större än de behöver vara.

Och ut i samhället, där danske värderingar som likavärde, frisinne och tolerans tappar terräng.”

”Ghettoplanen”

Förslaget har fått namnet Ghettoplan: Her er regeringens strategi ”Ét Danmark uden parallelsamfund – Ingen ghettoer i 2030”. I länken finns möjlighet att klicka in sig och läsa mer om varje punkt (planen är översatt av mig).

”22 initiativ fördelade på fem teman:

Fysisk rivning och förändring av utsatta bostadsområden

Det skall inte finnas ghetton i Danmark 2030. Vi önskar bryta ned parallellsamhällena en gång för alla. För flera av ghettoområdena är det redan beslutat och igångsatt viktiga insatser, som över tid kan bidra till att skapa en fysisk förändring i de utsatta bostadsområdena. Men skall målet nås, finns det på ett antal områden behov för en extra och mycket mer kontant insats.

1. Fysiskt förändrade bostadsområden
2. Nya möjligheter för full avveckling av de mest utsatta ghettoområdena
3. Tillgång till att säga upp hyresgäster vid försäljning av allmänna bostäder i utsatta bostadsområden

Mer handfast styrning av vem som kan bo i utsatta bostadsområden

En mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena kan komma att aktivt bidra till att målet om inga ghetton 2030 kan realiseras. Lagstiftningen innehåller idag ett antal uthyrningsregler som har till syfte att ändra boendesammansättningen i utsatta bostadsområden. Men dessa möjligheter har inte fungerat tillräckligt bra.

4. Stopp för kommunal anvisning till utsatta bostadsområden för bidragstagare
5. Obligatorisk flexibel uthyrning i utsatta bostadsområden
6. Lägre bidrag för inflyttare till ghettoområden
7. Stopp för inflyttning av mottagare av integrationsbidrag
8. Kontant belöning till kommuner som lyckas med integrationsinsatsen

Förstärkt polisinsats och högre straff skall bekämpa kriminalitet och skapa mer trygghet

Undersökningar har visat att när olika kriminalitetstyper förekommer i grannskapet, ökar otryggheten bland medborgare i de särskilt utsatta bostadsområdena mer än i resten av Danmark. I de utsatta bostadsområdena betyder otryggheten att de resursstarka medborgarna trycks ut, och det blir svårare att locka nya medborgare. Det kommer vi inte acceptera.

9. Förstärkt polisinsats i särskilt utsatta bostadsområden
10. Högre straff i bestämda områden (skärpt straffzon)
11. Kriminella ut från ghettona

En god start på livet för alla barn och unga

Det finns behov för en förstärkt insats för att säkra att alla barn får en god start på livet. Det skall sättas in en tidig insats för att säkra goda danskkunskaper. Det skall skapas möjlighet för en annan fördelning av elever på de allmänna gymnasierna. Och det skall klargöras att föräldrarna skall lova att ta ansvar för att uppfostra sina barn och säkra att barnen passar sin skolgång.

12. Obligatorisk dagerbjudan skall säkra bättre danskkunskaper före skolstart
13. Bättre fördelning på daghem
14. Riktade språkprov i 0. klass
15. Sanktioner mot dåligt presterande kommunala skolor
16. Förstärkt föräldraansvar genom möjlighet till bortfall av barnbidrag och enklare föräldratillägg
17. Bättre fördelning av elever på gymnasier
18. Kriminalisering av ”omskolningsresor” till hemland
19. Hårdare straff för våld i hemmet
20. Tidig upptäckt av utsatta barn
21. Skärpta straff för brott mot den särskilda anmälningsplikten

Regeringen följer upp insatsen mot parallellsamhällen

22. Tre särskilda ghetto-representanter med de nödvändiga kompetenserna”

2000px-Warsaw_Ghetto.svg
”Jüdischer Wohnbezirk in Warschau”. Warszawa: Judeghetto 1941.

De flesta av de 22 lagändringsförslag som regeringen presenterade 1 mars 2018 har klubbats igenom av en majoritet i danska folketinget. De sista förslagen kommer man att avgöra i höst.

Särskilda lagar för särskilda människor

En av de lagändringar som kan komma att genomföras är att en människa som begår ett brott i ett av de 25 s k ”invandrarghettona” kommer att straffas dubbelt så hårt som en människa som begår samma brott i ett annat område.

Immigrations- och integrationsminister Inger Støjberg (Venstre) uttryckte i februari att föräldrar som tvingar sina barn till längre vistelser i ursprungslandet, s k ”omskolningsresor” – vilket man anser kan skada barns utbildning, språk och välmående – kan komma att dömas till fyra års fängelse. Ytterligare förändringar kan innebära att lokala myndigheter ges rätten att övervaka s k ”ghettofamiljer”.

Några förslag har avskrivits som alltför radikala. Ett exempel är Dansk Folkepartis (DF) förslag om att s k ”ghettobarn” ska vara hemma efter klockan 20.00. DF:s Martin Henriksen (ordförande för folketingets integrationskommitté) menade att denna lag skulle kunna implementeras med hjälp av elektroniska fotbojor.

Justitieminister Søren Pape Poulsen (Konservative Folkeparti) svarade vid årets Folkemødet (danska motsvarigheten till Almedalsveckan) på rättighetsbaserade protester mot lagförslagen. Han slår ifrån sig protesterna med att det är nonsens att människor i Danmark inte är lika inför lagen eller att vissa grupper straffas hårdare. Att lagändringarna kommer att innebära att specifikt muslimer drabbas avfärdar han med bestämdhet. Det ihåliga argumentet är att det endast är de som begår brott är de som straffas.


Yildiz Akdogan (Socialdemokraterne) uttrycker sin oro över att danskar inte längre reagerar på den hårda ”invandringskritiska” retoriken som har tydliga negativa konnotationer. Ordet ”ghetto” andas Nazitysklands syn på judar. Hon varnar för att språkbruket blir allmängods, att folk i allt större utsträckning inte längre höjer på ögonbrynen åt ordvalen. Hon är av åsikten att, något vi också kan se i Sverige, känsla alltmer övertrumfar fakta. Debatten handlar i stor utsträckning om muslimer. Muslimhatet/islamofobin vinner mark i såväl dansk politik som i danska samhället.

Vän av ordning ser även paralleller till apartheidsystemet i Sydafrika mellan 1948 och 1994, då  människor kategoriserades mot bakgrund av etnicitet. Apartheid var inskrivet i grundlagen och bl a så ”[…] skulle svarta bo i egna reservat, så kallade hemländer och avkrävas pass om de reste i övriga Sydafrika. Inte bada på samma stränder som vita, inte åka samma bussar eller sitta på samma parkbänkar. Inga svarta på gatorna efter halv sju Klockan halv sju ljöd visselpiporna i småstäderna, signalen för att inga svarta fick vara ute på gatorna längre.”

Främlingsfientlig retorik vinner mark i danska samhället

18-åriga Barwaqo Jama Hussein, kom till Danmark från Somalia som femåring. Hon blev snart medveten om att hennes, och många andras, familj placerades i ”invandrarghetton”. När hon var 13 år placerades hennes familj i Tingbjerg (i Köpenhamn), som är ett av de 25 ”invandrarghettona” i Danmark. Hon uttrycker sin smärta (alla citat i resterande del av artikeln är översatta av mig från engelska):

”Det gör ont att de inte ser oss som jämlika människor. Vi bor faktiskt i danska samhället. Vi följer reglerna, vi går till skolan. Det enda vi inte gör är att äta fläsk”.

Hon har vant sig vid att den främlingsfientliga retoriken skruvas upp i valtider, men hon kan inte minnas att retoriken har varit så hård som den är nu:

”Om du skapar nya sorters lagar som bara tillämpas på en del av samhället, så kan du fortsätta och lägga till flera. Det kommer att förvandlas till det parallellsamhälle som de är så rädda för. De kommer att skapa det själva.”

Tyvärr verkar danska politiker ha svårt att veta vad de ska göra med sin vrede över situationen i utsatta områden. I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att politikerna till stor del har skapat problemen själva, eftersom regeringen har placerat många invandrare i redan utsatta områden.

Det är tydligt att det finns en inte obetydlig del människor i det relativt homogena Danmark (87 % är vita, av danskt ursprung) som inte är särskilt förtjust i invandrares närvaro i samhället. I Greve, en medelklassförort söder om Köpenhamn, uttrycker människor sin glädje över lagförslagen:

”De spenderar för mycket danska pengar. Vi betalar deras hyra, deras kläder, deras mat, och sedan kommer de med sin brutna danska och säger ‘vi kan inte arbeta eftersom vi har smärtor.”

”Det finns alltid en ‘kattlucka’ där någon kan smita in. Etiskt sett borde de vara tacksamma att tillåtas komma in i vårt system, som har byggts över generationer.”

”Jag tror att de är 300 till 400 år efter oss.”

”Deras kultur passar inte in här.”

”De unga kommer att förstå vad det innebär att vara danska och kommer inte att bli som deras föräldrar.”

”Mor- och farmödrarna kommer att dö någon gång. Det är de som vägrar förändring.”

VI OCH DOM.
DANSKAR OCH INVANDRARE.
KRISTNA OCH MUSLIMER.

Att politiker som själva är skyldiga till segregationen väljer att ytterligare öka segregationen genom att stigmatisera människor i särskilt utsatta områden och sedan har mage att blunda för sin egen främlingsfientlighet är hyckleri. Det är inte värdigt en rättsstat.

*Venstre i Danmark är konservativa liberaler

Källor:

Berlingske Tidende: Nyt DF-forslag: Sæt fodlænke på ghetto-børn

CPHPostOnline: More action needed to prevent ‘re-education’ trips abroad, says minister

Danmarks Statistik: Invandrere og efterkommere

DR: Etårige børn fra ghettoer skal i dagtilbud: Ellers mister forældre børnechecken

DR: Dansk ghettolov trækker overskrifter i internationale medier

The Local.dk: Danish government wants double punishments for crimes in underprivileged areas

New York Daily News: How Muslim immigrants are treated as the ‘ghetto’ population in Denmark

The New York Times World på Twitter

The New York Times: In Denmark, Harsh New Laws for Immigrant ‘Ghettos’

NPR: In Denmark’s Plan To Rid Country Of ‘Ghettos,’ Some Immigrants Hear ‘Go Home’

Regeringen.dk: Ghettoudspil: ”Ét Danmark uden parallelsamfund – Ingen ghettoer i 2030”

Regeringen.dk: Definition av udsatte områder og ghettoområder

Statsministeriet: Statsminister Lars Løkke Rasmussens nytårstale den 1. januar 2018

Vox: “No ghettos in 2030”: Denmark’s controversial plan to get rid of immigrant neighborhoods

Krönikor

Skammen, skulden och den psykiska ohälsan

Det finns en stämpel som är ytterst svår att sudda ut. I princip alla av oss berörs av stämpeln ”psykiskt sjuk”. Antingen lever vi själva med en diagnos eller så finns det någon i vår närhet som lever med en diagnos. Det är dags att radera, eliminera, förinta och krossa stigmat.

Jag vill till att börja med påpeka att detta är en krönika, som inte syftar till att vara vetenskaplig eller skapa någon form av konsensus. Orden i texten kommer enbart från mig själv.

Antingen drabbas vi själva eller så finns det någon i vår närhet som inte mår bra. Det finns fortfarande ett starkt stigma kring människor som är ”psykiskt sjuka”. Förr betraktades man som paria. Man var idiot, dåre, galen, imbecill och sinnesslö. Hade man tur var man bara eljest. Attityderna kring psykisk ohälsa lever kvar. Oftast handlar det om okunskap, rädsla och avsky.

Vi har kommit en bra bit på väg i vår människosyn kring psykisk ohälsa. Men fortfarande gnager en stark känsla av skam hos de av oss som är drabbade. Den allmänna uppfattningen är att det råder tabu att berätta om hur vi mår, om hur vi fungerar, om hur vi förhåller oss, eller inte förhåller oss, till andra människor.

Att vara öppen med sin psykiska ohälsa är att visa sig sårbar och svag. De av oss som är drabbade är oroliga för vad det kommer att få för konsekvenser att berätta. Hur kommer mottagaren att reagera? Blir de rädda för mig, blir de avvaktande, osäkra eller kommer de kanske till och med att ta avstånd från mig?

Vi ska inte glömma att vi alla är olika, vi är alla unika. En del människor lever med diagnoser utan att egentligen veta om det, och har därför inte några som helst möjligheter att bearbeta, hantera eller tydliggöra den egna funktionen.

Det finns olika grader i helvetet för vad som känns OK för oss att dela med oss av. Dessa grader bestäms av den egna känslan, den egna självbilden och den egna upplevelsen. Det kan ingen ta ifrån oss.

Det handlar om att våga bryta barriärer, ta steget, komma till insikt, acceptera och respektera sig själv och inte minst att våga berätta. Men varför är det så svårt? Många av oss som bär på någon form av psykisk ohälsa påverkas direkt av den egna verkligheten. Vi är sårbara, vi klarar av stress i mindre utsträckning, vi har en annan omvärldsuppfattning, vi har en unik självbild, vi styrs av kontrollbehov, vi påverkas av röster och vi saknar sociala koder. Vi ser, känner och hör saker som andra inte gör. Vi är rädda för att andra ska döma oss. Vi känner skam och skuld. Vi är rädda att stämplas som konstiga, galna eller att drabbas av utanförskap.

Varför känner vi skuld och skam över något vi inte kan rå för och som vi inte kan styra över? Varför skuld- och skambelägger vi människor som lever med psykisk ohälsa? Det finns ingen skuld och det finns ingen skam i att leva med en diagnos.

OM vi väljer att ta steget att berätta för andra om vår psykiska ohälsa blir vi, i vissas ögon, en diagnos. Omgivningen identifierar oss som om diagnosen är det enda vi är. Det är inte humant någonstans, och vi förtjänar bättre. Återigen hamnar vi i det där ensidiga facket som vi ska undvika.

Vi får aldrig glömma bort att vi ÄR inte vår diagnos, vi är oss själva – vi är människor. Människor med samma oantastliga människovärde som alla andra människor.

Det är positivt att det finns människor i samhället som väljer att berätta om sin psykiska ohälsa. Förhoppningsvis kan det leda till att fler av oss blir bekväma med att ta steget. Det går långsamt, men attitydernas position förflyttas sakta men säkert framåt.

Samhällssynen kring psykisk ohälsa är i ständig förändring. Det är bra. Men vi behöver alla lära oss att vi är olika, att vi fungerar olika eller att vi uppfattar saker olika.

  • Vi måste lära oss att respektera och acceptera våra olikheter.
  • Vi måste ändra attityder och vi måste krossa fördomar.
  • Vi måste vara mottagliga och vilja lära.
  • Vi måste våga prata.

Det är genom att prata som vi kan förstå och det är först då vi kan skaffa oss möjligheter att eliminera skammen och skulden.

Vi måste våga vara olika. Vi måste våga acceptera olika. Oavsett vad vi själva och omgivningen anser. Och kom ihåg: vi är alla människor, och vi är alla lika värda. Oavsett. DET kan aldrig tas ifrån oss.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Bloggar om att leva med psykisk ohälsa:

anorexiaojag.se

Om att leva med schizoaffektivt syndrom

Autism- och Aspergerförbundets blogg

MemyselfandOCD

Sinnesrubbad – ett liv med antisocial personlighetsstörning

wannabefree: Min kamp mot ett bättre liv – Fri från ångest, depression och social fobi

bipolarblog.se

Krönikor

Är du rasist ELLER vänsterextremist?

Att kasta mindre väl valda epitet på den som inte tycker som du är inte produktivt. Konstruktiva samtal och debatter bygger på argument, inte på att skrika högst.

Kommunist!

Rasist!

Vänsterextremist!

Nazist!

På sociala medier, såsom Facebook och Twitter, finns generella attityder som kategoriskt, och utan större eftertanke, förpassar in meningsmotståndare i fack. Om vi spetsar till det lite går det att sammanfatta så här:

  • Den som inte är ”sverigevän”, nationalist, ”invandringskritisk” eller uttrycker liknande uppfattningar är per automatik kommunist och vänsterextremist.
  • Den som inte är för mångfald, globalism, öppenhet eller uttrycker liknande uppfattningar är per automatik rasist och nazist.

Det finns en uppsjö varianter på benämningar, men dessa fyra är de vanligaste.

Det är oroväckande att även folkvalda politiker faller i epitetsfällan. Mekanismerna är desamma för dem som för oss ”vanliga dödliga”.

Skriker högst skriker inte bäst.

Vad är det för mekanismer som styr att vi så gärna vill stämpla meningsmotståndare som det ena eller det andra? Saknar vi argument? Är det den förkastliga vi och dom-mentaliteten som härskar? Handlar det om att vi vill demonisera och framställa oss själva som bättre? Vill vi tysta?

Vi ska komma ihåg att det är nödvändigt att inte göra avkall på respekt. Mottagaren är en människa av kött och blod som, liksom jag själv, har känslor. Att stigmatisera, polarisera och nedvärdera är inte människovärdigt, det är att spotta på oss själva. Det slår, förr eller senare, alltid tillbaka mot oss själva.

Att slänga ogenomtänkta epitet omkring sig är förkastligt, kontraproduktivt och leder inte diskussionen framåt.

För det är väl ändå det vi vill uppnå? Vill vi inte få motparten att börja fundera? Vill vi inte väcka tankar? Vill vi inte så ett frö till förändring? Vill vi inte uppnå en konstruktiv debatt?

När jag hänfaller till att klistra etiketter på människor som inte tycker som jag själv har jag passerat linjen för vad som är konstruktivt. Dessutom har jag förutbestämt den andres människosyn eller åsikt. Men det ger inga resultat. Det enda som händer är att debatten trampar vatten: vi kommer ingenvart.

Allt är inte svart eller vitt. Alla antirasister är inte kommunister och alla nationalister är inte nazister.

Jag skulle vilja avsluta med att mana till besinning då vi diskuterar politik med varandra. Men du väljer själv, och du gör det utifrån din avsikt. Ett sista tips: håll dig innanför ramarna för vad som är OK att uttrycka. Var försiktig med orden, ord har makt. Ord förvandlas alltför lätt till näthat.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde

Denna krönika kommer att handla om ord, och hur vi väljer våra ord. Vem avgör egentligen vilka som är OK, och vilka som inte är det?

För en del av oss är det orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

För vissa av oss är det rimligt, logiskt, nödvändigt, intelligent, behagligt, sunt, acceptabelt och begripligt.

För några av oss är det både och. Några av oss står i mitten av skalan och vet inte riktigt var vi ska ta vägen. Det är vi som tycker att ”har det inte gått lite för långt med hur mycket de klipper i Kalle Anka?” eller rör inte våra heliga kor Pippi och Tintin. Oavsett. Man rör ju inte skriven litteratur!

De sistnämnda är vi som går halva vägen, vi som har förstått att det finns betänkligheter, men vi tar dem inte på det fullaste allvar som de faktiskt förtjänar. För mig är det svårt att acceptera tankebanan, det är som om att vi som är ”halvvägare” inte riktigt har förstått, men som ändå väljer våra ord för att inte stöta oss med andra som antingen ingår i den grupp som utsätts eller med de av oss som är mer insiktsfulla, och osjälviska.

Varför så självisk?

Själviskhet, eller egoism, är för mig ett nyckelord. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda oss av uttryck som vi alltid har gjort. Det vi tappar bort på vägen är att det finns en motpart i alla sammanhang där vi använder uttryck, accepterar samma uttryck, inte reagerar då vi bevittnar dessa uttryck, vill behålla rasistiska stereotyper samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är inte ett giltigt argument någonstans överhuvudtaget. Det är själviskt och det tar ingen hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.

Här vill jag passa på att flika in en anekdot, som jag känner är talande för hur många av oss faktiskt tänker. Följande är hämtat från en Facebook-status jag skrev härförleden:

Vardagsrasismen. En pigg och glad kvinnlig representant för Maglarpsbullen AB – Chokladbollsfabrik stod och gjorde reklam för företagets godsaker när jag var och handlade på ICA. Två äldre kvinnor går långsamt framför mig och stannar till, medan jag med något raskare steg försöker ta mig mot kassorna. Den ena av kvinnorna frågar den andra: ”Vill du ha lite n****bullar? Fast så får man ju inte säga”. Maglarpskvinnan svarar högt och glatt: ”Jo, det får man visst det! Men inte när jag står här. Men det heter ju så!”.

Den tragiska egoismen hos oss lyser igenom och den följs av en obehaglig eftersmak såväl i anekdoten som när vi hävdar att det har gått för långt när Disney väljer att plocka bort rasistiska stereotyper i ”Jultomtens verkstad” – den svarta dockan och den äldre judiske mannen som båda figurerar i filmen – för övrigt det enda i filmen som klippts bort av humanistiska skäl. Vi ska inte tappa bort att den heliga kon ses av alla, inkluderat barn som har svårt med att vara kritiska och inte känner till den vidriga historiska kontexten. Jag är av uppfattningen att ingenting går förlorat av att dessa rasistiska nidbilder är borttagna. Jag är också av uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll om Pippis pappa är söderhavskung eller om jag inte, som barn, har tillgång till kontroversialismen i Tintin i Kongo. Återigen, det är vår egen vilja, vår egen önskan som styr att det är viktigt att vi får fortsätta läsa om, och föra vidare, rasism. Inte barnens.

Tolkningsföreträdets fällor

Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:

  • När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
  • När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
  • När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
  • När vi inte tänker på våra medmänniskor.
  • När vi är själviska.
  • När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.

Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.

För vilka är det viktigt att behålla rasistiska nidbilder och uttryck?

I den eviga diskussionen om huruvida barnlitteratur ska vara fri från rasism vill jag väcka en tanke: Förlorar historien om Pippi något på att pappa Efraim är ”söderhavskung” istället för ”n****kung”? Om svaret är nej, vad är då argumentet för att behålla rasismen?*

I böckerna om Lilla Hjärtat kunde vi se hur, medvetet eller omedvetet, ”Blackface”-traditionen fördes vidare på ett klumpigt och obehagligt sätt. Författarinnan valde senare att dra tillbaka böckerna 2012. Ett bra beslut, i mina ögon.

Jag vill också väcka tanken om huruvida Tintin i Kongo är en nödvändig del av våra barns barndom? Är detta oomtvistat rasistiska seriealbum – betänk den belgiska kolonialismen – oumbärligt och tar till vara på alla viktiga funktioner som vi tycker att barnböcker bör ha?Kan våra barn klara sig utan Jan Lööfs rasistiska stereotypiska skildringar av andra kulturer? Jag vill hävda att de kan det.

Det är inte våra barn som går miste om den ”fantastiska” litteraturen, det är vi i äldre generationer som reagerar, fasar och går man ur huse för att ge vår egen själviskhet näring. Våra barn kunde inte bry sig mindre.

För oss som vill läsa böckerna så finns de fortfarande och är för evigt bevarade vid Kungliga biblioteket.

Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.

Det lirar inte.

Det är orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

* Astrid Lindgren gav redan 1970 uttryck för att OM hon hade skrivit böckerna om Pippi  senare hade hon aldrig gjort pappa Efraim till ”n****kung”.

Tillägg 1: Redigeringarna i ”Jultomtens verkstad”, Tintin i Kongo, Pippiböckerna och andra ”drabbade” kulturskatter har gjorts av de företag som äger rättigheterna till böckerna och filmerna.

Tillägg 2: Antisemitiska barnböcker från 30- och 40-talen är sedan lång tid tillbaka bortplockade från bibliotekshyllorna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Om ordet ”lapp” och varför vi ska sluta använda det

Använder du ”N-ordet”? Kanske ”Z-ordet”? Säger du ”handikapp”?

De flesta av oss är i alla fall medvetna om hur kontroversiellt det är med såväl ”N-ordet” som ”Z-ordet”. En del av oss är också på det klara med att begreppet ”handikapp” är förpassat till historien. Många tar sig rätten att, med en dåres envishet, fortsätta nedvärdera och kränka utsatta minoriteter, trots att det finns så många argument för att begagna de modernare, mer neutrala begreppen. Det enda argument de har för att fortsätta kränka andra människor är att ”Det har alltid hetat så”, ”Det heter så” och ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?”.

Vad många inte vet är att ”lapp” är ett nedvärderande och kränkande uttryck. I fortsättningen av artikeln kommer jag att använda mig av ”L-ordet”.

Vad är det nu med ”L-ordet” då, tänker ni? Ska man inte kunna säga någonting nuförtiden? För mig räcker det med att individen själv inte vill bli kallad ”L-ordet”. Och vad är anledningen till att begreppet anses nedsättande? Jo, samer har historiskt sett blivit benämnda med ”L-ordet”. ”L-ordet” finns inte i det samiska språket och många samer vill idag inte bli kallade ”L-ordet”. ”L-ordet” härrör troligen från finskans ”lappalainen” som i sig betyder ”lapsk/från Lappland”, och det finns tolkningar som gör gällande att ”L-ordet” kan ha betydelsen av ”en som bor långt borta/avsides” eller ”dom andra” – alltså ett ord för att särskilja människor*.

Ordet har, med andra ord, inte heller sitt ursprung i samernas egna sinnevärld. ”L-ordet” är föråldrat, stigmatiserande och kränkande. Samer kallar sig själva för ”samer” och inget annat och de bör själva bli kallade så som de kallar sig själva. Ordet ”same” kommer från samiskans ”sápmelas” och betyder ”människa”. Tänka sig, människor vill bli kallade för vad de är.

Samer har genom historien varit utsatta för övergrepp i form av rasbiologiska experiment och rashygien. Undersökningar, fotografering och skallmätningar (utförda med speciella verktyg) utgjorde viktiga pusselbitar i s k ”Lappundersökningar” (bok utgiven 1941).

”L-ordet” hänger kvar i massvis av ordsammansättningar, namn på djurarter och ortsnamn. Är det dags att tänka om och finna nya ord? Det är inte första gången man, i så fall, byter namn på en ort, eller djurart. Eller är behovet av att vi ”måste” hålla oss kvar vid de gamla, kränkande benämningarna större än respekten för våra medmänniskor?

Exempel på ordsammansättningar med ”L-ordet” är:

  • lappkast
  • lappsjuka

Exempel på namn på djurarter med ”L-ordet” är:

  • lapphund
  • lappuggla

Exempel på ortsnamn med ”L-ordet” är:

  • Lapporten
  • Lappträsk
  • Lappland

Så länge ”L-ordet” lever kvar i ortsnamn, namn på djurarter och i diverse ordsammansättningar blir det svårt att kräva av gemene man att man inte ska använda sig av ”L-ordet”. För att vi ska komma dithän måste det förmodligen till förändringar i attityder kring vedertagna uttryck.

Vem har egentligen tolkningsföreträde för vad som är rasistiskt eller kränkande? Är det du, eller är det den historiskt utsatta minoriteten?

Se dig själv i spegeln och fråga dig om det är viktigt för dig att fortsätta hävda din rätt att svänga dig med det (för dig) ”riktiga” ordet och samtidigt kränka medmänniskor. Eller är det kanske så att det är en självklarhet att lämna de föråldrade, stigmatiserande och nedvärderande uttrycken åt historien, så att vi kan få ett samhälle som inkluderar alla, oavsett?

Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.

On topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara same OCH svensk samtidigt.

* Uppgift om etymologin för ”L-ordet” är inhämtad från kommunikatör på Sametinget.

Lästips:

SVT: Ordet lapp var i fokus första rättegångsdagen

DN: Man kallade same för ”lapp” – åtalas

”Det har ju alltid hetat så!”

Artiklar

Om ordet ”handikapp” och varför vi ska sluta använda det

Häromdagen när jag var ute på en löprunda passerade jag, som så många gånger förr, den där skylten som stavas ”Handikappbad”. Jag har ofta funderat över den där vita skylten med den svarta texten och varför den inte har ersatts av en skylt med ett modernare, mindre stigmatiserande, uttryck för att benämna den där badplatsen.

Skylten jag pratar om fungerar som en vägledning till ”Ribersborgs handikappbad”. Vid ett tillfälle har jag mailat kommunen och ställt frågan om det inte vore på tiden att ta steget in i nutiden, och lämna dåtiden därhän. Jag fick inget svar.

Om vi tar och kikar lite på hur språkbruket beträffande gruppen funktionsvarierade har förändrats över tid kan vi på Nordiska Museets hemsida läsa följande:

Idiot, imbecill, sinnesslö, efterbliven, dåre, vanför, krympling, invalid, kroniker, handikappad. Orden har skiftat och orden har också signalerat att problemen legat hos individen själv. Numera talar man om funktionshinder, funktionsnedsättning eller nedsatt funktionsförmåga.

Det gammalmodiga och nedvärderande ”handikapp” har, sedan länge, sorterats bort, via mer accepterade ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” till de nyare ”funktionsvariation” och ”funktionsskillnader”. För övrigt är ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” två olika saker. I officiella sammanhang lever inte alltför sällan de förlegade, kränkande och stigmatiserande begreppen ”handikapp” och ”handikappad” kvar. Vi kan se det på skyltar, men också i gamla föreningsnamn som inte orkat, eller velat, byta namn till något fräschare och mindre unket.

Vi kan se det på kommuners hemsidor, vi kan se det i utbildningsbeskrivningar och i uttryck som ”handikappanpassning” och ”handikappomsorg”.  Vi kan se det i idrottsföreningar som FIFH (Föreningen Idrott för Handikappade) och på portalen där de olika ”handikappförbunden” i Sverige beskrivs. Vi kan läsa om ”handikappersättning” på Försäkringskassan och på Riksdagens hemsida i samband med en motion skriven för två år sedan. Vi kan se det i dagspressen som t ex i artikeln ”Handikapptoa med larmknapp till SOS” i Sydsvenskan och vi kan se det på diverse varuhus hemsidor.

Jag reagerar reflexmässigt då media använder sig av benämningen, och har många gånger mailat och ifrågasatt. Jag har då även bifogat min artikel Note to self: Sluta säga ”handikappad”! för upplysnings skull, vilket jag anser att man inte ska behöva göra för journalister. Det borde vara en självklarhet. Svaret blir alltid att de ska editera artikeln. Men skadan är redan skedd: Internet glömmer aldrig och den fysiska utgåvan av tidskriften eller dagstidningen är redan ute och har lästs av alltför många.

Begreppet ”handikapp” är på väg att försvinna ur Svenska Akademiens Ordlista och på Socialstyrelsens hemsida kan vi läsa följande om begreppet ”handikapp”:

Handikapp tas bort som uppslagsterm och termen avråds som synonym till såväl funktionsnedsättning som funktionshinder.

Det finns en vilja till förändring: istället för ”handikapp” och ”handikappanpassad” rekommenderas definitionerna ”funktionsnedsättning” och ”tillgänglig”. Vi kan hos Socialstyrelsen också läsa oss till att det handlar om en rekommendation, och inte ett tvång.

Vad är det då som är så farligt med att använda sig av begreppet ”handikapp”? Vi menar ju inget illa med det, tänker vi. Ja, så tänker många om andra nedvärderande, föråldrade och stigmatiserade benämningar på människor. ”Det har ju alltid hetat så!”, ”Det heter ju så!” eller ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?” kommer ofta reflexmässigt hos dem som till varje pris vill behålla sin ”rätt” att kränka utsatta minoriteter. Så varför ska vi ändra på oss?

För mig räcker det med att den enskilda minoriteten inte vill bli kallad för det vi envisas med att benhårt hålla fast vid. Det finns ytterligare argument till att vi ska byta ut det förlegade ”handikapp”. T ex för att de nyare benämningarna på ett neutralt och pedagogiskt sätt berättar för oss vad vi faktiskt har att förhålla oss till.

Damon Rose, redaktör på ”Ouch!”, en tidskrift om och för funktionsvarierade ger sin syn på begreppet:

”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it

I en artikel jag skrivit tidigare här på Motargument har jag rett ut begreppets ursprung:

Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.

Att medvetet, eller omedvetet, hålla fast vid begreppet ”handikapp” är funkofobiskt. Funkofobi är fördomar mot människor med funktionsvariationer.

Historiskt sett har funktionsvarierade fått stå vid sidan av samhället: man har omyndigförklarats, man har ansetts obildbara, man har tvingats in på anstalter och institutioner, man har utsatts för tvångssteriliseringar och andra övergrepp (Vipeholmsexperimentet, Willowbrook-experimenten och STD-studien). Hur ska vi komma ifrån de hierarkiska strukturerna i samhället, och skapa inkludering och delaktighet, om vi inte ens kan lära oss att bemöta människor på ett respektfullt och sakligt sätt?

Vi ska vara medvetna om att det, precis som vid utfasning av andra förlegade uttryck, handlar om att förändringen måste få lov att ta tid. Men om inte samhället, och officiella instanser och organisationer, byter synsätt och benämningar, hur ska vi då få enskilda individer att göra det? Vi kan göra jämförelser med andra uttryck som sorteras bort, t ex ”N-ordet”, ”Z-ordet” och ”L-ordet” (som är det föråldrade ordet för ”samer”), där vi har kommit mycket längre.

Vad är det som gör att det är så svårt just med gruppen funktionsvarierade?

Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.

*Funkis ett ord för framtiden?

(Det finns betänkligheter kring L-ordet också. Jag återkommer till detta i en annan artikel)

Krönikor

Göteborgs-Posten stigmatiserar

I förrförra veckan skrev GP:s chefredaktör Alice Teodorescu en ledare (9/8) om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, med syftet att öka fokus på förövares kulturella rötter.

Teodorescu lyfte särskilt fram förövare med rötter i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) för att påvisa hur dessa skiljer sig från svenskar och övriga invandrargrupper när det gäller våldtäkter.

Statistiken hämtade hon ur en BRÅ-rapport från 2005. Ett problem som tycks ha passerat förbi obemärkt i det svenska mediebruset är att studien hon lutade sig mot inte ger något statistiskt underlag för det hon ville påvisa.

Ihopblandning av statistik

Alice TeodorescuDet som kanske oroar mest är att Teodorescu själv verkar vara medveten om detta. Men det hindrade henne inte från att blanda ihop allmän brottsstatistik där personer födda i MENA var överrepresenterade, och våldtäktsstatistik som gällde den samlade gruppen utrikesfödda.

Med denna vilseledande faktagrund uppmanar Teodorescu läsarna att sluta skuldbelägga alla män och invandrare ”om vi vill få bukt med den ökande andelen våldtäkter” och undvika öka polariseringen mellan invandrare och svenskar.

Istället menar Teodorescu att vi måste rikta in oss på den kulturella tillhörigheten hos den grupp som Teodorescu ser som huvudorsaken till de våldtäkter som begås.

Med andra ord bör vi fokusera på hur kulturen i Mellanöstern och Nordafrika, enligt Teodorescu, driver män att begå våldtäkter. Hur detta utpekande av en grupp som redan är föremål för allehanda fördomar skulle ”minska polariseringen” är svårt att se.

Dessutom påpekade BRÅ-rapporten som Teodorescu hänvisade till att även om t ex nordafrikaner är överrepresenterade i den allmänna brottsstatistiken, så står gruppen för en försvinnande liten del av den totala brottsligheten: 0,7 procent. Med andra ord är det osannolikt att vi kan förstå den ökande mängden anmälda våldtäkter genom att fokusera på denna grupp.

Dessutom är det särskilt viktigt i dagens debattklimat att påpeka att all statistik visar att våldtäkt och andra brott avviker från normen i alla grupper, oavsett kulturellt ursprung. I Sverige 2013 anmäldes cirka 6 våldtäkter per 10 000 invånare. (BRÅ Våldtäkt och sexualbrott)

Kollektiv skuldbeläggning

Om vi skulle låta oss vilseledas av Teodorescus resonemang och utan faktagrund anta att personer födda i MENA begår 4,5 gånger fler våldtäkter än genomsnittet, dvs 27 stycken per 10 000 så skulle detta innebära att 9 973 individer ur gruppen inte begår våldtäkter. Motsvarande siffra för genomsnittet är alltså 9 994.

Med andra ord blir resonemanget att det är kontraproduktivt att skuldbelägga alla invandrargrupper även aktuellt för den del av befolkningen med ursprung i MENA.

Socioekonomiska faktorers betydelse

Om vi vill fundera konstruktivt över preventiva åtgärder mot brott bör vi istället ta större hänsyn till socioekonomiska faktorer som enligt statistiken i BRÅ-studien har relativt stor inverkan på överrepresentationen, detta trots att många relevanta faktorer inte tagits i beaktande (inte minst eftersom många socioekonomiska faktorer är svåra att kvantifiera). (BRÅ-rapporten sid 65)

Det som gör socioekonomiska faktorer särskilt intressanta är att genuina satsningar på området kan bryta utanförskap och segregation, samt att de utgör praktiska och tillgängliga lösningar som inte innebär ett ökat stigmatiserande av en särskild grupp.

En fungerande integration där svaga grupper inlemmas i majoritetssamhället är rimligtvis ett mer effektivt sätt för att komma till bukt med vad man ser som problematiska skiljelinjer, än att bunta ihop en grupp och skuldbelägga dess kultur pga av de brott ett fåtal individer ur gruppen begår.

Detta innebär inte att man ska blunda inför problem som existerar, men att man bör – i rak motsats till Teodorescus ledare – vara specifik med vilka de problemen är och hur man kan motverka dem.

Att urskillningslöst peka ut en hel grupp är inte bara fel, det riskerar möta reflexmässigt motstånd, särskilt om vi inte kan definiera vilka kulturskillnader som finns utan att halka in på en generaliserande och fördomsfull bana.

Robin Bankel, Göteborg 23/8-2016

 

Studien finns att läsa här:

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Det kan vara värt att påpeka att rapporten bygger på statistik över misstänkta personer, och inte domar. Teodorescu pekar på hur personer från MENA-regionen ”sticker ut” i brottsstatistiken, vilket i viss utsträckning kan utläsas i tabeller på sid 61 och 63 i BRÅ-rapporten. Brottsstatistiken som gäller våldtäkter finns att läsa om på sid 19 i samma rapport, men gäller alltså inte specifikt dessa personer.

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott