Etikettarkiv: mytknäckare

Myt: Veritofobi

Ordet veritofobi är inte ett nytt ord eller begrepp. Här förklaras kortfattat hur och varför det används och den gemensamma bakomliggande anledningen bakom myten att svenskar skulle vara skrämda för sanning.

I en krönika som Jan Tullberg skrivit på Samhällsnytt tycker han att många i samhället är rädda för ”viktiga problem”. Tullberg är inte ensam, det finns flera andra som också använt begreppet, i betydelsen: ”sanningsfobi”. Begreppet används just nu mestadels för att anklaga alla ”PK-vänstern” i ”etablissemanget” för att ”blunda för verkligheten/problemen”. Det rör sig alltså om en polering av det gamla ihåliga mantrat: det påstås råda en överenskommelse om att alla förutom ”sverigevännerna” ska mörklägga alla de s k ”problemen med massinvandringen och mångkulturen”.

Flera olika ”alternativa” debattörer agiterar för att de skulle sitta på den enda sanningen om att orsaken till varför någon utför brottsliga handlingar är dennes ”etnicitet” eller föräldrarnas religiösa trosuppfattning eller utomeuropeiska bakgrund. Det är en myt, brott handlar om andra saker, som fattigdom osv. Hela argumentationen att svartmåla debattörer som skrämda för sanningen, handlar alltså om att inga andra har vågat inse samma orsak-verkan-sambands-kedja.

I korthet är det de påstådda kopplingarna mellan kriminalitet och immigration och överrepresentation som ligger bakom användandet av ”Veritofobi”-argumenten.

När en person gör långsökta orsak-verkan-samband och någon annan person inte håller med om att det finns tillräckligt vetenskapliga belägg för det – då är parterna endast åsiktsmotståndare. Den ena parten påstår det finns en korrelation, men den andra parten inser det saknas vetenskapliga belägg för sådan explicit kausalitet. De som kritiserar myter och falska teser agerar sällan eller aldrig för att de skulle vara rädda eller att de är skrämda till tystnad – man är ju inte tyst då man kritiserar xenofobiska gissningar.

Läs gärna mer i de andra texterna vi publicerat på Motargument om Veritofobi och hela artikelserien om Logikfel/argumentationsfällor.

Källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_bias
https://sv.wikipedia.org/wiki/Konfirmeringsbias
https://bigthink.com/mind-brain/cognitive-bias-codex
https://rationalwiki.org/wiki/Confirmation_bias
https://medium.com/better-humans/cognitive-bias-cheat-sheet-55a472476b18

1/4 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade

Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbetsmarknad.

Migrationsverket släppte nyligen siffrorna för beviljade uppehållstillstånd som redovisar perioden januari-maj 2019.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt beviljades 46 491 uppehållstillstånd under perioden januari-maj 2019. Dessa fördelar sig enligt följande:

Anknytning 13 973
Arbete 18 413
Asyl 8 053
EU/EES 3 614
Studier 2 439

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i delar så finner vi att 3 390 personer beviljades uppehållstillstånd på flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (30), barn födda i Sverige till förälder som har PUT (3 717) samt ”övriga” (6 836). I denna grund ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare.

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, s k ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd får vi fram siffran 11 443. Den totala siffran på beviljade uppehållstillstånd var alltså 46 491. Om vi räknar på detta i procent ser vi att knappt 25 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså endast en av fyra: 1/4.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2018 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder låg på drygt 31 %. Siffran har alltså sjunkit.

En längre version av denna korta finner du här: Myten om alla uppehållstillstånden

SD:s parallella universum – När kriget kom till Norge

För Sverigedemokraterna är det ytterst praktiskt att det inte krigas i vårt närområde. Det är också ytterst praktiskt att det inte lär krigas i något av våra grannländer på väldigt länge. Därför försöker SD inbilla väljare att det går att neka människor att söka asyl i Sverige, så länge de inte kommer från Norden eller våra grannländer på andra sidan Östersjön. SD marknadsför en lögn, den påhittade ”principen om första säkra land”. En princip som, om ett land försöker tillämpa den, strider mot såväl asylrätten som internationell rätt.


I sin motion ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990) argumenterar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt för en hållning som bryter mot internationella avtal rörande asyl och mänskliga rättigheter.

”I enlighet med FN:s flyktingkonvention så utgår Sverigedemokraternas flyktingpolitik från principen att en människa på flykt ska få skydd i det första säkra land som kan nås. Detta innebär att asylsystemet på sikt bör utformas för att motverka långväga och kostsam migration över flera länder, samt sekundärförflyttningar (så kallad asyl-shopping). Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.

Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.

Oavsett aktuell omvärldssituation är det av största vikt att tydliga regler och fungerande system finns på plats i det fall konflikter i närområdet bryter ut och att Sverige därmed kan komma att behöva hantera nya asylsökande.” (Källa: Riksdagen)

Påståendet om att flyktingkonventionen anger att människor som flyr måste söka skydd i det geografiskt närmaste säkra land som finns, är lögn. Inga sådana formuleringar eller ens antydningar om ”första säkra land”, anges i flyktingkonventionen.

Av artikel 1, punkt 2 i flyktingkonventionen, framgår endast att en flykting måste befinna sig utanför det egna landets gränser har en välgrundad fruktan för förföljelse (utifrån ett antal uppräknade kriterier), samt att personen som flyr, på grund av välgrundad fruktan, inte kan eller vill begagna sig av det egna landets skydd, för att personen skall få beviljas skydd.

Det räcker således med att befinna sig utanför sitt eget lands gränser och att söka asyl i ett annat land.

I tredje till femte stycket i preamblen (förordet) till flyktingkonventionen (markering i fetstil gjorda av mig) fastslår därutöver att det åligger det internationella världssamfundet att lösa flyktingproblematiken genom gemensamma åtaganden:

”i betraktande av att beviljandet av asyl kan medföra en utomordentligt tung börda för vissa länder och att en tillfredsställande lösning av hithörande problem, vilkas internationella räckvidd och natur erkänts av Förenta Nationerna, därför icke kan uppnås utan internationellt samarbete, under uttalande av önskemålet, att alla stater under erkännande av flyktingproblemets sociala och humanitära beskaffenhet måtte göra allt som står i deras makt för att förhindra detta problem att bliva en orsak till spänning mellan stater, samt efter tagen kännedom om att Förenta Nationernas Höge Kommissarie för flyktingar erhållit i uppdrag att övervaka tillämpningen av de internationella konventioner, som bereda flyktingarna skydd, och i insikt om att en effektiv samordning av de åtgärder, som vidtagas för att lösa flyktingsproblemet, kommer att vara avhängig av staternas samarbete med Höge Kommissarien” (Källa: Human Rights

Dublinförordningen reglerar asylsystemet

I Dublinförordningen står föreskrivet hur den internationella asylpolitiken ser ut. I förordningen regleras asylsystemet genom att en (1) s k ”Dublinstat” (EU-stat, Norge, Schweiz, Island eller Liechtenstein) ansvarar för att i det egna landet pröva en utlännings asylansökan. Dublinförordningen innehåller undantag då en ensamkommande har släkt i Sverige eller då en människa har familj i Sverige.

Om den asylsökande har uppehållstillstånd i Sverige ska asylansökan prövas här. Dublinförordningen är samtidigt enbart tillämpbar under en viss tid när en asylsökande färdas genom flera länder som omfattas av förordningen. (Källa: Migrationsverket)

I händelse av att Sverige utvisar grupper av människor utan att ta hänsyn till deras individuella behov och rättigheter strider mot Protokoll 4 artikel 4 i Europakonventionen. Det är, i enlighet med protokollet, förbjudet att förhindra människor att komma in i landet (Källa: Mänskliga rättigheter)

Du har rätt att söka asyl varhelst du vill

Migrationsverkets hemsida läser vi följande vad gäller Sverige:

”Enligt svensk praxis ska Sverige påta sig ansvar för ansökan om det vore humanitärt stötande att kräva att den asylsökande förs över till den Dublinstat som enligt Dublinförordningen ska ansvara för ansökan.” (Källa: Migrationsverket)

I enlighet med asylrätten, internationell rätt och de mänskliga rättigheterna har en person rätt att söka asyl i det land hen önskar. Detta innebär i praktiken att vem som helst kan söka asyl i Sverige. Asylsökande har rätt till en (1) prövning i Sverige, förutsatt att inga andra länder kan och vill pröva en asylansökan.

I SD:s parallella universum vill man ge Sverige frisedel i förhållande till andra länder. I sin iver att slippa ta emot flyktingar anser de att Sverige ska frångå internationell rätt, asylrätten och bryta mot de mänskliga rättigheterna.

I SD:s parallella universum gäller skygglappar på. Detta illustreras monotont av mantrat, och lögnen, ”principen om första säkra land”. I själva verket menar partiet att ”vi vill inte ha några flyktingar till Sverige. Punkt”.

Vem vet förresten när kriget kommer till Norge?

Källor:

Riksdagen: ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990)

Migrationsverket: Dublinförordningen

Human Rights: Flyktingkonvention angående flyktingars rättsliga ställning

Mänskliga rättigheter: Europakonventionen (protokoll nr 4)

Rekordlågt antal intagna på svenska fängelser

Det finns röster i debatten som gör gällande att svenska fängelser är överfulla. Men i själva verket är sanningen den omvända. Räknat per capita har antalet intagna på svenska fängelser på 30 år aldrig varit så lågt som de senaste fyra åren.


Häromdagen kollade jag det där ryktet om en förestående kris med överfulla svenska fängelser.

Jag jämförde då med hur det ser ut i övriga Europa och det framkom då att Sverige ligger hyfsat bra till jämfört med andra länder.

Ett annat sätt att bedöma dagens situation är att jämföra med hur det har sett ut tidigare i Sverige.

Följande resonemang utgår från statistiken över de 30 åren sedan 1989 som finns i KOS 2018 .

—-

”Det är KNÖKFULLT!” hojtade Kristianstadsbladet

Låt oss börja med frågan om beläggning. Hur har det sett ut i Sverige de senaste 30 åren?

Beläggningen på svenska fängelser förra året var 95%. Sedan 2013 då siffran var 85% har det stigit successivt. Men 2013 var samtidigt den näst lägsta siffran under hela 30-årsperioden.

Vi kan också se att de senaste årens siffror är långt ifrån den topp som var för 15 år sedan. 2004 var siffran 103% och åren därpå 99% och 98%.

Vad beror dessa variationer i beläggning på? De beror naturligtvis delvis på antalet intagna men också på antalet platser. För att på allvar förstå frågan kan vi titta på graf 2. Där blir det tydligt att antalet fängelseplatser inte är konstant över tid. Antalet platser varierar liksom antalet intagna.

Under åren 2009 – 2018 minskade antalet platser på svenska anstalter med 15 %. Anstalter lades ner och verksamheten förändrades. Detta påverkar naturligtvis beläggningsprocenten.

I den bästa av världar ska naturligtvis tillgängliga platser överensstämma med hur många intagna det handlar om. Överbeläggning är naturligtvis inte bra, men rent ekonomiskt är det inte heller bra att för länge ha ett stort antal lediga platser.

Under Alliansens regeringstid stängdes flera svenska anstalter Det är därför särskilt illa när just företrädare för dessa partier ropar högt om kriminalvårdens förestående kollaps.

Att SD också ropar högt är inte oväntat. Utan skrupler försöker de förvandla allt så att det passar in i deras världsbild. Men för SD handlar det inte om överbeläggningen i sig – de vill skapa bilden av att den påstådda trängseln på anstalterna beror på att antalet intagna har ökat dramatiskt.

Men i själva verket är sanningen den omvända. Räknat per capita har antalet intagna på svenska fängelser på 30 år aldrig varit så lågt som de senaste fyra åren.

Är det ”knökfullt” i svenska fängelser?

Det pågår en alarmism i den svenska debatten som gör gällande att de svenska fängelserna är överbelastade. Sanningen är att bland europeiska länder är det endast Island och Finland har färre fängelsekunder än Sverige.


”KNÖKFULLT!” ropade Kristianstadsbladet.
– det handlade om svenska fängelser….

Knökfullt?

Jämfört med vad? Låt oss jämföra med övriga länder i Europa.

Klicka på bilden för att förstora den.
ÖVERBELÄGGNING

Överbeläggning på fängelser har i flera år varit ett stort problem i många länder i Europa. I Norra Makedonien, Italien, Ungern och Frankrike är beläggningen 115% eller mer. Ytterligare tio länder överskrider 100 %.

Det gör inte Sverige.

HUR MÅNGA SITTER I FÄNGELSE?

Jämförelsevis få personer sitter i fängelse i Sverige – bara Island och Finland har färre.

I takt med ropen på hårdare och längre straff så blir det mindre plats på fängelserna. Detta är enkel logik.

Problemen ska inte ignoreras.

Men att måla upp situationen på svenska fängelser som en jättekris, att spekulera i upplopp är ingen bra modell för att lösa de problem som finns på svenska anstalter.

Däremot gynnar det alla dem vars enda syfte med att delta i samhällsdebatten är att skapa panik.

Gå inte på det.

Fakta går alltid först.

Därefter lugn och sunt förnuft.

Hetsigt gapande och skrikande löser inga problem.

PS
En person påpekade klokt i min FB-tråd att situationen på svenska häkten är svår. Jag vill inte förminska dessa problem. Det beror delvis på att folk sitter häktade alltför länge. Det har en koppling till situationen på anstalterna men är delvis ett annat problem än mitt inlägg handlar om.

—–
Artikeln i Kristianstadsbladet är från förra sommaren men debatten har sedan fortsatt i olika grader av alarmism.

Källa:

Kristianstadsbladet: Knökfulla fängelser är en säkerhetsfara.

Myten om alla uppehållstillstånden

I debatter talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbetsmarknad.


I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på alarmerande höga nivåer.

Motargument har tidigare granskat siffrorna för 2018 vad gäller beviljade uppehållstillstånd. Sammanfattningsvis konstaterade vi att siffran 132 696 (antalet beviljade uppehållstillstånd) innefattade 41 755 personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder. I denna siffra ryms personer som beviljats uppehållstillstånd på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder.

Migrationsverket släppte nyligen siffrorna för beviljade uppehållstillstånd som redovisar perioden januari-maj 2019. Dessa siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer sedan år 2018. Röster i debatterna gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt beviljades 46 491 uppehållstillstånd under perioden januari-maj 2019. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 13 973
  • Arbete 18 413
  • Asyl 8 053
  • EU/EES 3 614
  • Studier 2 439

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i delar så finner vi att 3 390 personer beviljades uppehållstillstånd på flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (30), barn födda i Sverige till förälder som har PUT (3 717) samt ”övriga” (6 836). I denna grund ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare.

1/4 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, s k ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd får vi fram siffran 11 443. Den totala siffran på beviljade uppehållstillstånd var alltså 46 491. Om vi räknar på detta i procent ser vi att knappt 25 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså endast en av fyra: 1/4.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2018 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder låg på drygt 31 %. Siffran har alltså sjunkit.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar siffrorna. Det har gjorts förändringar i det s k etableringsprogrammet, vi har den nya gymnasielagen som antogs 7 juli 2018, reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet och FN:s globala migrationsramverk.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.

Källa:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2019

Andelen utrikes födda misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt

Patrik Engellau ville leda i bevis att ”invandrare” är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Så han beställde siffror från SCB och BRÅ för en rapport. Men hans rapport misslyckas.  Han lyckas däremot förvandla större delen av det svenska kungahuset till utlänningar. Men han kan inte dölja att andelen utrikes födda kraftigt har minskat sin andel av dem som misstänks för våldtäkt.


Äntligen var det dags att försöka summera mina intryck av rapporten om ”Invandring och brottslighet” från ”Den Nya Välfärden”, signerad Patrik Engellau.

Låt mig i all enkelhet meddela att jag har många kommentarer. Och de är av rätt olika slag. Till att börja med går det naturligtvis inte att prata om rapporten utan att prata om den agenda som Engellau aldrig har försökt dölja.

Likt många andra som länge har tjatat om att BRÅ borde göra en rapport liknande den som senast publicerades 2005 så är Engellau intresserad av att visa att ”invandrare” (utlänningar, utrikes födda, utländsk ursprung) är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Detta är den hypotes som han vill leda i bevis. Vad en sådan slutsats i så fall ska innebära är inte helt klart, men det ingår ju som bekant i retoriken från diverse personer och organisationer från högerhåll att detta är ett synnerligen allvarligt samhällsproblem.

Eftersom BRÅ hittills inte har gjort någon uppdatering av rapporten 2005 så bestämde sig Engellau för att beställa relevant statistik från BRÅ och SCB för att själv göra den.

Jag har granskat rapporten sedan den kom i början på juni. Vid flera tillfällen har jag haft anledning att kontakta SCB och BRÅ för att få ytterligare klarhet i en del saker. Därför har mina kommentarer dröjt.

Men nu är det dags.

För att inte även denna uppdatering ska skjutas på framtiden har jag valt att mycket kortfattat summera mina intryck i några få punkter. Jag kommer att skriva mer utförligt på min egen blogg och hoppas få klart detta till helgen eller strax efter.

1. Frågan om ursprung

För Patrik Engellau är det uppenbarligen viktigt att särskilt definiera vilka människor som har ”svenskt ursprung”. Inte svensk medborgare, inte född i Sverige. Det krävs mera. För Engellau är en människa av svenskt ursprung en som är född inrikes och vars båda föräldrar också är födda inrikes.

Med den indelningen finns det bara fem människor på bilden på kungafamiljen som har svenskt ursprung – prins Daniel, prinsessan Estelle och prinsarna Oscar, Alexander och Gabriel. Alla övriga är utländska.

Det är lätt för de allra flesta att inse att detta är struntprat. Men det är inte bara strunt. Allt detta prat om ”ursprung” är också kränkande, förlegat och dumt, och det splittrar inte bara kungafamiljen utan många, många andra familjer i vårt land. Ingen – förutom möjligen Engellau och några till på den bruna kanten – skulle förneka att de människor som syns på bilden tillhör samma familj. Som så många andra liknande i vårt land.

Att prata om ursprung är ett eget påhitt av Engellau och det förekommer inte i den officiella svenska statistiken. Däremot finns begreppet ”svensk bakgrund”. Där inkluderas även de människor som har en svenskfödd förälder. Med denna terminologi är det på bilden bara Christopher O’Neill och drottning Silvia som har utländsk bakgrund. Och det verkar ju mer rimligt, eller hur? Om det nu är så viktigt…

När jag talade med SCB var de ytterst noga med att påpeka att denna indelning för att definiera skillnaden mellan svensk och utländsk bakgrund är den terminologi man sedan 2003 använder i svensk officiell statistik, och att man inte på något sätt ställer sig bakom Engellaus hemsnickrade variant.

Det är en smula oklart vad Engellaus syfte är med sitt begrepp ”ursprung”, men det dominerande intrycket är att han på detta sätt vill kunna prata om ”riktiga svenskar”. Med Engellaus synsätt är följaktligen varken vår kung Carl XVI Gustaf eller kronprinsessan Victoria eller hennes syskon prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ”riktiga svenskar”.

De är ”andra generationens invandrare”. De har utländskt ursprung.

2. Hur ska man räkna?

När jag först började läsa rapporten gjorde jag som jag brukar – jag kollade siffrorna. I tabellerna står det att utgångspunkten för analysen är alla personer mellan 15 och 44 år som under perioderna 2003 – 2007 samt 2012 – 2017 var skäligen misstänkta för brott.

Liksom standarden ser ut i svensk officiellt statistik delas dessa personer in i fyra kategorier:

  1. Inrikes födda med två inrikes föräldrar
  2. Inrikes födda med en inrikes född förälder
  3. Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar
  4. Utrikes födda

Därpå delas gruppen utrikes födda in i de olika regioner av världen som dessa personer är födda i. Här har Engellau skapat egna kategorier:

Västländer
Östeuropa
Latinamerika
Västra Asien
Östra Asien
Okänt

Ingenstans i rapporten uppges vilka länder som Engellau anser bör räknas till de olika kategorierna, men SCB skickade mig listan. Det visade sig då bl a att kategorin västländer innehåller en del oväntade inslag – där finns bl a Papua Nya Guinea, Fiji och Samoa.

Jag har tillbringat två månader på Samoa och jag skulle inte vara beredd att kalla landet för ett ”västland”. Men i detta sammanhang spelar det mindre roll – personer födda i dessa länder utgör en ytterst marginell del av den svenska befolkningen.

Uppdraget handlade alltså om hur många personer mellan 15 – 44 som var skäligen misstänkta under de två femårsperioderna och hur stor andel de utgjorde av alla i den åldersgruppen.

Från BRÅ har Engellau fått siffrorna på antalet personer som under perioderna har varit skäligen misstänkta för brott. Och från SCB har han fått uppgifterna på antalet folkbokförda personer.

När det gäller uppgifterna från BRÅ har jag inga synpunkter. Jag utgår ifrån att siffrorna därifrån är korrekta. Men när det gäller siffrorna från SCB – eller snarare vad de sägs representera – finns det ett mycket stort problem.

Man skulle ju kunna tycka att det vore enkelt att plocka fram siffrorna på hur många mellan 15 – 44 som var folkbokförda i Sverige åren 2002 – 2006 samt 2013 – 2017. Men det är inte särskilt enkelt. Med lite eftertanke inser de flesta detta.

Det vi har i statistiken är antalet folkbokförda personer ett givet år och hur gamla de var då. Vill vi ha svar på frågan ”Hur många mellan 15 – 44 var folkbokförda i Sverige 2013 – 2017?” så kan vi inte titta på ett visst år. Då får vi bara antalet som var folkbokförda just det året.

Därför har man gjort på ett annat sätt. Man plockar ut alla som var 15 – 39 år den 31 december 2012. De äldsta i gruppen – 39-åringarna – blev ju 44 år under den relevanta perioden.

Med denna metod följer vi en specifik grupp (de som var 15 – 39 den 31 december 2012). I praktiken innebär detta att vi får fram ett urval av dem som var 15 – 44 under denna femårsperiod. Ett stort urval, men likafullt ett urval. De som inte kommer med är de som år 2017 var 15 -19, de som år 2016 var 15 – 18 osv. Inte heller får vi med dem som år 2013 var 40 – 44, de som år 2014 var 41-44 osv.
Detta är dock möjligen ett mindre problem.

Men vad händer om det något år under perioden flyttar in ett stort antal människor till Sverige? Utrikes födda personer som blev folkbokförda i Sverige exempelvis 2016 och 2017? Med den räkningsmetod som används för det statistiska underlaget i Engellaus rapport så finns dessa personer helt enkelt inte med. De var ju inte folkbokförda den 31 december 2012.

Är då inte detta en petitess? Nej, det visar sig att det tvärtom är något som får mycket stor inverkan på det statistiska underlag som Engellau analyserar.

Att räkna antalet 15 – 44-åringar perioden 2013-2017 genom att utgå från alla som är 15 – 39 den 31 december 2012 ger oss en siffra. Jag kallar det att ”räkna i förväg”. Ett annat sätt att räkna är att istället utgå från hur många 20 – 44-åringar som var folkbokförda den 31 december 2017. Detta kallar jag att ”räkna i efterhand”. Den som år 2017 var 20 var 15 år 2013.

Med detta andra sätt att räkna – i efterhand – får vi nu fram helt andra siffror.

Och det intressanta är att medan skillnaden är marginell när det gäller inrikes födda, så är skillnaden dramatisk när det gäller utrikes födda. Skillnaden mellan de två sätten att räkna uppgår där till en kvarts miljon människor (251 482). I förlängningen får detta mycket stora konsekvenser för de olika gruppernas andel av brottsligheten och sådant som överrepresentation och överrisk.

Jag vill här göra två anmärkningar.

För det första är detta inte en metod som Engellau kan lastas för. Att på detta sätt ”räkna i förväg” gjorde BRÅ även med sina två tidigare rapporter 1996 och 2005. Jag har kollat uppgifterna i dessa två och även där förekommer det vissa förskjutningar. Men inget som motsvarar den stora diskrepans som finns perioden 2013-17. Även under den första period som Engellau har valt – 2002 – 2006 finns det en skillnad, men även den är mindre än i den andra perioden.
I sig är det naturligtvis inte särskilt märkligt. Under perioden 2013-17 hade Sverige ett mycket stort inflöde av utrikes födda till Sverige. Därför blir det också stor skillnad på att räkna antalet utrikes födda 2012 eller 2017.

Ökningen i de två mätmetoderna signalerar ett inflöde på cirka 30 000 från Västländer, 50 000 från Östeuropa, 5 000 från Latinamerika, 100 000 från Västra Asien, 25 000 från Östra Asien och 40 000 från Afrika. På fem år.

Men det centrala i detta sammanhang är att valet av hur man räknar får stor inverkan på frågan om andelen som är misstänkta för brott. Antalet skäligen misstänkta är ju nämligen det faktiska antalet under perioden 2013-2017. När populationen ökar så blir den kriminella andelen mindre.

För det andra så är det sannolikt förenklat att bara byta ut den ena räkningsmetoden till den andra. Men fakta kvarstår att när skillnaden är så stor för en specifik grupp – utrikes födda – så är räkningsmetoden något som bör tas med i beräkningen.

Eftersom räkningsmetoden och de resultat som blir konsekvensen genomsyrar hela rapporten så är det svårt att i detalj diskutera mer specifika ökningar, minskningar och procentandelar. Därför är Engellaus rapport oanvändbar utan omräkning.

3. Andelen skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat kraftigt bland utrikesfödda

Det finns ett resultat som Engellau själv uppenbarligen är en smula brydd över.

Andelen inrikes födda personer med två inrikes födda föräldrar – de personer som i Engellaus ordval har ”svenskt ursprung” – har fördubblat sin andel av dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt.

Han skriver:

”Det är anmärkningsvärt att benägenheten hos personer med svenskt ursprung att begå våldtäkt skulle ha ökat så kraftigt som statistiken visar. Man vet inte om ökningen av andelen personer med svenskt ursprung som misstänks för våldtäkt beror på ändrat beteende eller ändrade bedömningar.”

Jo, nog är det anmärkningsvärt. Särskilt för Engellau. Detta stämmer ju inte med den vanliga retoriken från dem som är intresserade av att dela upp folk efter var de är födda eller var deras föräldrar är födda. Där framstår det som om våldtäkt är något som bara utländska män känner till och gör sig skyldiga till.

Naturligtvis är detta dumheter.

Vi kan samtidigt betrakta detta ur ett annat perspektiv. Hur ser det ut om vi istället fokuserar på de utrikes födda bland dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt?

Om vi jämför gruppen utrikes födda med gruppen inrikes födda med två inrikes födda föräldrar så påverkar den kraftiga ökningen bland svenskarna alla andra grupper eftersom de utgör jämförelsegrunden.

Ett sätt att mäta detta är att använda begreppet överrisk. Det visar sig nu att överrisken har sjunkit dramatiskt för de utrikesfödda om vi jämför BRÅ 2005 med de två perioder som Engellau redovisar.

Minskningen är ett faktum också med den räkningsmetod som han tillämpar men den blir ännu tydligare om vi tar med ALLA som var folkbokförda den 31 december 2017.

Det begrepp som här används är alltså ”överrisk” – en jämförelse mellan två grupper där man fokuserar på hur mycket större risk att den ena gruppen misstänks för brott. Här finns det som ibland kallas ”socioekonomiska faktorer” – inkomst, utbildning – men även ålder, exempelvis att det är betydligt vanligare att personer mellan 25 – 40 misstänks för brott än personer över 40. Men av alla faktorer är kön den enskilt viktigaste. Fyra femtedelar (80%) av all brottslighet begås av män och mönstret blir ännu tydligare ju mer våld som är inblandat – då är männen 9 av 10 bland de skäligen misstänkta. När vi tittar på våldtäktsbrotten specifikt så är kvinnliga förövare knappt synliga i statistiken.

Generellt gäller i Sverige att den officiella statistiken ska vara könsuppdelad. I BRÅ 2005 är detta också en självklarhet. Men hos Engellau finns ingen könsuppdelning av siffrorna – allt som har med könsskillnader lyser med sin totala frånvaro. Därför finns det heller ingen möjlighet att analysera hur stor andel kvinnor som finns i de olika kategorierna eller vilken typ av brott de begår.

Engellaus rapport handlar om en och endast en faktor – överrisken för utrikes födda och personer med utländsk bakgrund att begå brott i Sverige. Att det finns en sådan överrisk är ett känt faktum. Denna överrisk finns dokumenterad i många länder. I Finland visar exempelvis siffror från Statistikcentralen att män födda i Sverige är åtta gånger vanligare bland de misstänkta för sexualbrott jämfört med gruppen män födda i Finland.

De siffror som vi nu har genom Engellaus rapport visar något mycket intressant. När det gäller gruppen utrikes födda så har alltså överrisken sjunkit dramatiskt när det gäller antalet skäligen misstänkta för våldtäkt. Från 5,1 i BRÅ:s rapport 2005 till 1,7 för perioden 2013-2017 i Engellaus rapport.

Detta är en mycket tydlig indikation på att skrämselpropagandan från högerhåll om någon sorts ”våldtäktsepidemi” i spåren av flyktingvågen helt enkelt är falsk. Genomfalsk.

Till sist.

Jag bifogar en jämförelse mellan Engellaus statistik och den revidering som jag har gjort utifrån en översyn av räknemetoden för de folkbokförda – specifikt för tabell 4 som rör våldtäkt.

Dubbelklicka två gånger för att läsa tabellerna.

En mer genomgripande analys av de olika räknemetoderna och en genomgång av vad det får för konsekvenser lämnar jag med varm hand åt andra. Engellaus rapport går inte att använda utan en sådan genomgång.

Låt mig bara påpeka att det verkligt viktiga arbetet ligger framför oss – nämligen att på allvar analysera mäns brottslighet. När det gäller specifikt våldtäkter så borde det inte förvåna någon att det faktiskt inte spelar någon roll var våldtäktsmannen eller hans föräldrar är födda. Men om vi kan påverka utvecklingen så att ingen pojke som föds idag någonsin hamnar bland de skäligen misstänkta för våldtäkt därför att han inte våldtar – så har vi lyckats uppnå något avgörande. Det borde vara vårt centrala fokus.

Det finns många fler kommentarer jag skulle kunna göra.

Men här stannar jag. För nu.

Myterna om svensk flyktingpolitik och ”J”-passen på 30-talet

SD-kopplade lögnfabriken, Socialdemokraterna och sanningen, skriver om Socialdemokraterna bl a på 30-talet. Man gör en stor poäng av de s k ”J”-passen, närmare bestämt det som skedde när Sverige och Schweiz fick Tyskland att stämpla ett ”J” i judiska pass, för att förhindra att de kom in i länderna. Vad skedde egentligen? Och har Sverigedemokraterna någon anledning att slå mynt av den historien?


Hur västvärlden hanterade de judiska flyktingarna på 30-talet är ingen snygg historia. I praktiken alla länder införde begränsningar för att förhindra en ”massinvandring” av judar. Så även Sverige. Alla internationella konferenser om hur man skulle lösa ”problemet” med de flyende judarna slutade i katastrof, som Evian konferensen. Hitler ”erbjöd” sig till och med att förvisa alla judar men omvärlden ville inte ta emot dem.

Och i Sverige som i alla andra länder var den politiska enigheten stor, från höger till vänster.

Av alla demokratiska antinazistiska rörelser var Socialdemokraterna och arbetarrörelsen  de som mest aktivt mobiliserade mot nazismen, i hela Europa. Men den verbala striden mot nazismen följdes inte av en villighet att ta emot nazisternas offer, som judar och romer.

Det är om det som denna artikel handlar. Nej, INGET av de politiska partierna betedde sig snyggt. Inte heller Socialdemokraterna. Göran Persson bad om ursäkt för detta 2005.

Men de som minst ska brösta sig i denna fråga är SD eftersom de idag använder exakt samma argument mot invandring av flyktingar som alla svenska partier gjorde på 30-talet.

”J”-passen

1936 till 1938 skärptes den svenska flyktingpolitiken. En ny utlänningslag skrevs och tullens befogenheter att avvisa flyktingar skärptes. Bakom den nya utlänningslagen låg en rädsla för att judiska flyktingar skulle söka sig till Sverige från Nazityskland. Det finns många paralleller mellan 30-talets flyktingpolitik och dagens flyktingpolitik. Många av dagens sverigedemokratiska argument för stängda gränser återfinner man i debatten från 30-talet.

Det är ganska känt idag att Sverige och Schweiz fick nazisterna i Tyskland att stämpla ett ”J” i judarnas pass så att man lättare skulle kunna avvisa dem vid gränsen. Men få har undersökt VARFÖR Sverige ville detta och hur det motiverades i debatten.

Svaret är att det motiverades med att myndigheterna var fulla av skräck. Hela 5 000 flyktingar fanns i Sverige. Många av dem var politiska flyktingar men en del var här av andra skäl, till exempel judarna. Med nazisternas politik hotade Sverige att översvämmas av icke-politiska flyktingar, som judar, ansåg man. Därför behövde Sverige reglera flyktingmottagandet.

Var man förföljd jude på 30-talet ansågs man inte ha flyktingskäl, man var ju ”bara” religiöst förföljd. ”Lyxflyktingar” som det hävdades då.

De nya lagarna gällde från 1937. Lagarna föregicks av intensiv debatt i riksdag och media. Det gav ut en Statlig utredning 1936 (1936:53) som man kan läsa också.

Asyllagen och judeproblemet

Den nya asyllagen 1937 klubbades igenom med stor enighet mellan Högern (idag Moderaterna), Bondeförbundet (idag Centerpartiet), Folkpartiet (idag Liberalerna) och Socialdemokraterna.

Syftet med lagen var att stärka skyddet mot ovälkomna flyktingar och reglera mottagandet av politiska flyktingar. I synnerhet Folkpartiet och Socialdemokraterna månade om att politiska flyktingar skulle få fortsatt skydd i Sverige. Men förföljda judar ansågs INTE vara politiska flyktingar.

Dessa ville de flesta stänga ute från Sverige. Så 1937-38 stärktes gränsskyddet, speciellt över Öresund, för att mota bort ovälkomna flyktingar, dvs judarna.

SOU 1936:53 är fascinerande läsning. Det som slog mig mest när jag läste den är hur snävt lagstiftningen definierade vilka som har rätt till asyl. Som flykting med asylrätt definierades bara de som arbetat POLITISKT i ett annat land.

Asylrätten har utvidgats sen dess. Men än idag utvisar man homosexuella, förföljda kristna och ateister för att de inte anses ha asylskäl. Att vara kvinna som hotas av hedersförtryck och förföljelse, på grund av att hon är kvinna, anses inte heller vara ett giltigt asylskäl. Ekonomiskt förtryck och misär är givetvis varken nu eller då sett som giltigt asylskäl.

Om vi kikar på utredningen ser man en tes upprepad gång på gång:

”Den stora omfattning, flyktingproblemet antagit, har aktualiserat begreppen politisk flykting, politiskt brott och asylrätt.” (Källa: SOU 1936:53, s. 54)

Före första världskriget var migrationen liberal och i stort sett fri. De stora flyktingströmmarna, i synnerhet bestående av ryssar och östeuropeiska judar, gjorde att Sverige, liksom de andra europeiska länderna, var tvungna att begränsa invandringen. Många har velat öppna gränserna igen, men den senaste tidens politiska händelser har visat varför det inte går:

”Nu anförda, allmänt kända förhållanden visa med all tydlighet, att de förhoppningar, man en gång vågade hysa om en återgång till det tidigare skedets fria folkutbyte, icke gått i uppfyllelse.” (Källa: SOU 1936:53, s. 8-9)

Vilka är då de händelserna? Jo, naziförföljelsen av judar som lett till en ökning av ”icke önskvärd invandring” av judar.

”I samband med den nationalsocialistiska regimens upprättande i Tyskland och under tiden därefter infördes, såsom bekant, stadganden, som dels stämplade vissa politiska rörelser som illegala, dels ock i hög grad inskränkte den tyskjudiska befolkningens förvärvsmöjligheter inom landet. Följden av denna lagstiftning har blivit en omfattande utvandring från Tyskland. Denna utvandring har förorsakat betydande svårigheter för ett stort antal länder. De spärrar, som överallt rests mot icke önskvärd invandring, ha ej kunnat upprätthållas mot denna emigrantström. Särskilt ha det tyska rikets grannstater nödgats öppna sina gränser för att mottaga ifrågavarande flyktingar. Men även vårt land har fått känning av denna nya faktor på folkutbytets område. Spörsmålet om asylrätten, som vid tiden för utlänningslagens tillkomst var av huvudsakligen teoretiskt intresse, har fått en oanad aktualitet. Ett icke ringa antal politiska flyktingar ha sökt sig hit, och även den judiska utvandringsströmmen har vänt sig mot vårt land. (Källa: SOU 1936:53, s. 8. Fetstilen har jag lagt till)

Asylrätten som den tolkas i internationell lag omfattar enbart politiska flyktingar. Inte dessa massor av människor som nu håller på att fly, förklarade man. Att vara förföljd jude gjorde INTE personen till flykting med asylrätt.

I svensk debatt kom dessa flyktingar ofta att beskrivas som ekonomiska migranter. I vissa fall som lyxflyktingar.

Lägg märke till att förutom de judiska flyktingarna ansåg utredningen även att de som flydde från de just då pågående massmorden i kommunistiska Sovjetunionen inte heller hade giltiga asylskäl.

”Enligt standardauktorerna på folkrättens område menas med politisk flykting en person, som flytt till utlandet, därför att han i sitt hemland sannolikt skulle bliva tilltalad eller straffad för politiskt brott.” (Källa: SOU 19536:53, s. 55)

”Det framstår som klart, att den inom folkrätten utbildade definitionen å politisk flykting ej numera är tillräckligt omfattande. I fråga om en del av de ryskfödda personer, vilka sedan länge vistats här i landet, torde det näppeligen kunna antagas, att de i sitt hemland skulle riskera ansvar för politiskt brott. Antalet tyska politiska flyktingar enligt nämnda bestämning lärer visserligen vara stort i och för sig. Men i förhållande till hela mängden av flyktingar är deras antal ringa. Man har skäl att antaga, att av det hundratusental personer, som under de senaste fyra åren lämnat Tyskland, blott en mindre del tillhöra denna grupp (kategori I). Som politiska flyktingar enligt hävdvunnen terminologi lära icke de kunna anses, vilka i sitt hemland ej begått något brott men som på grund av sin politiska åskådning eller andra politiska skäl riskera att bliva intagna i koncentrationsläger eller att drabbas av andra liknande åtgärder (kategori II). Än mindre kunna de, som lämnat hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad, betraktas såsom politiska flyktingar (kategori III). Man rör sig alltså här med helt nya flyktingsbegrepp. Detta förhållande har också kommit till uttryck i förenämnda internationella överenskommelser.” (Källa: SOU 1936:53, s. 56. Fetstilen har jag lagt till)

Som ett eko av debatten igår läser man att man inte kan utsträcka asylrätten till judarna (det är de som åsyftas i texten) eftersom vår svenska ekonomi inte skulle klara av det.

”Men det är även tydligt, att asylrätten, vilken utformats för beredande av skydd åt politiska flyktingar, icke kan utan vidare eller i sin fulla utsträckning tillämpas på det hundratusental personer, varav flyktingsströmmen består. Att i ett land för en längre tid mottaga och där genom hjälpåtgärder eller beviljande av arbetstillstånd underhålla ett begränsat antal främlingar är en sak. En annan sak är att på liknande sätt mottaga stora skaror utlänningar, i synnerhet om man genom tillträde till internationella överenskommelser giver utåt bindande verkan åt ett sådant förfarande. En dylik politiks återverkningar ur arbetsmarknads- och immigrationssynpunkt förtjäna för visso att allvarligt begrundas.” (Källa SOU 1936:53, s. 57)

De judar Sverige inte tog in kom i de flesta fall att förintas eller dö i kriget.

Judeproblemet diskuteras i riksdagen

Trycket mot Sverige har varit för hårt. För många flyktingar söker sig hit och risken är stor att ännu fler kommer att söka sig hit. Det håller inte längre. Vår ekonomi klarar det inte. ”Ett uppskov borde gott kunna åstadkommas” i flyktingpolitiken så att trycket mot Sverige minskar. Det var riksdagsmannen Karl Wistrands (Högern) åsikt i debatten om den nya utlänningslagen i Riksdagens första kammare 22 maj 1937.

Debatten rörde sig om de politiska flyktingarna. 1937 skulle man fatta beslut om det som den offentliga utredningen föreslog. En statlig proposition hade lagts fram. Vi ska kika på den strax, den är intressant. Men först debatten.

Debatten är intressant eftersom man diskuterade var gränsen går mellan politisk flykting och icke politisk flykting. Dessutom angav riksdagsmännen sina argument om varför man måste begränsa mängden flyktingar. Argumenten pendlade mellan rasbiologiska skäl (rädslan för främmande folktyper med konstiga kulturer) till ekonomiska skäl. Vi ska kika lite på debatten här.

Vi tar ett exempel, riksdagsman Birger Gezelius (Högern). Han gjorde en stor poäng av att Sverige översvämmats av flyktingar. 5 000 har kommit hit de senaste åren, från Sovjet och Nazityskland främst, sa han.

Ett ensamt land kan inte ta på sig uppgiften att vara en humanitär stormakt, sa han. För övrigt verkar de flesta av flyktingarna vara lyxflyktingar som söker sig hit på grund av vårt välstånd.

Jo, det sa han i riksdagen. Eftersom han pratar om ”internationella regleringar” så vet man att han menade judarna. Att flyende judar sökte sig till Sverige berodde alltså på att de ville ta del av svenskt välstånd.

Känner ni igen argumenten idag?

Sveriges asylpolitik har varit för liberal. Alltså har folk sökt sig hit som egentligen saknar flyktingskäl eller som påstår sig vara politiska flyktingar. Jo, han menar judarna utan att skriva det. Judarna saknade asylskäl och det hände att flyende judar försökte förklara att de var POLITISKT förföljda i landet. Men se nej, den gubben gick Gezelius inte på!

Gezelius vill gå ännu längre och begränsa till och med antalet politiska flyktingar till Sverige. Deras problem (risken att få en kula i huvudet av Hitlers eller Stalins bödlar) borde lösas av Nationernas Förbund och Europa i samarbete.

Vi har inte tid att gå igenom hela debatten. Men vi ska kika på justitieminister Westmans svar.

Westman svarar att han anklagats för att vilja öppna dörren så att hela världens flyktingar kan komma till Sverige, Det stämde inte, påtalade han.

Westman sa att han var flyktingvän. Han ville att Sverige ska fortsätta ta emot ”riktiga” flyktingar. Med det menade han politiskt förföljda, inte alla flyktingar. För att reglera migrationen till Sverige behövde man stärka gränskontrollerna. Det skulle göras genom bilaterala avtal och genom stärkta gränskontroller.

I synnerhet var det viktigt att förstärka skyddet över Öresund. Passfrihet rådde mellan Danmark och Sverige så risken fanns att personer med ”utländskt utseende” tog sig över till Sverige utan lov.
Eftersom Westman skriver om gränsen söderut mot Danmark och Tyskland (färjorna i Trelleborg till exempel) så kan ni ju ana vilka flyktingar Westman tänkte på när han sa att man måste avvisa personer ”vilka ur ingen synpunkt kunna anses böra mottaga i vårt land”.

Så kan man fortsätta. Tidsbrist och resursbrist gör att jag inte kan referera till samhällsdebatten vid denna tid. Men debatten 1936-38 såg ut ungefär som den ser ut idag. Skillnaden är ganska minimal.

En del sa att flyktingkatastrofen var judarnas eget problem och påstod att den judiska kulturen och religionen hotade den svenska kulturen. En del gnällde på judarna som lyxflyktingar. En del sa att ”vi inte har råd”. En del sa att de borde stanna i ”närområdet”, dvs i Nazityskland självt och att Nationernas Förbund borde hjälpa dem ”på plats” ekonomiskt. En del sa ”vi får inte stöta oss med Nazityskland”. En del ville öka flyktingmottagandet av flyende judar och hitta internationella lösningar för att hjälpa fler. Med andra ord, ganska likt dagens debatt.

Debatten var så tuff 1936-1939 att till och med en hel del svenska judar blev rädda för öppna gränser. Om Sverige släppte in för många judar från Tyskland kunde det leda till ökad antisemitism, ansåg de. (Se Flykt och överlevnad – flyktingverksamhet i Mosaiska Församlingen i Stockholm 1933-1950, av Svante Hansson)

Efter kriget försökte en del av de ansvariga svenska politikerna urskulda sig genom att anföra det som bevis (ur Hanssons bok).


Lagen då?

Hur såg då lagen ut?

Det var med hänvisning till 4 kap, paragraf 19 och 20 man avvisade judarna och lät en del politiska flyktingar komma in i landet. ”Om han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle”….

Men lägg märke till första punkten om romerna.

En del grupper var värre ute än judarna i svensk asyllagstiftning. Det fanns extremt få i debatten (Skånska Socialdemokraten var ett undantag) som ansåg att romer skulle kunna söka skydd här. Som synes var det prio ett att avvisa dem. Så prioriterat att inte ens riksdagsdebatterna eller Statens Offentliga utredning med ett ord nämner eller ifrågasätter detta.

Så hur var det med detta ”J” i passet. Ja, efter att lagen klubbades igenom stärktes gränskontrollerna, speciellt i Skåne och då i synnerhet över Öresund. Bilaterala kontakter togs, med Nationernas Förbund och med Nazityskland samt Schweiz.

Legitimationstvånget stärktes (en del politiska flyktingar och judar hade tagit sig hit utan ID åren innan) och som ett led i att man stärkte det tvånget bar Schweiz och Sverige Tyskland att stämpla ett ”J” i passet som alla judar hade.

Om passen var stämplade med ett ”J” kunde ju passmyndigheterna i Sverige lättare se vem som var riktig politisk flykting och vem som ”bara” flydde för att denne var jude.

De svenska politiska partierna visade i sin retorik en hel del medkänsla med de förföljda judarna i Nazityskland. Nazismen var hatad bland socialdemokrater och liberaler och de flesta konservativa. Men när det gällde den praktiska solidariteten med de förföljda och hatade var det annorlunda. Då, när det verkligen gällde liv och död, fegade de svenska antinazistiska politikerna ur.

Sen var ju en och annan i debatten smygnazist.

Högerriksdagsmannen Reuterskiöld deltog i debatten och ville begränsa invandringen. Som synes i denna artikel var han inte utan nazisympatier.

Så nej, Socialdemokraterna skötte inte det där med ”J”-stämplade pass fint. Tvärtom. Men alla länder hade blod på sina händer på 30-talet. Varför tror ni att politiska ledare som Olof Palme, Gösta Bohman och Thorbjörn Fälldin senare kom att förespråka invandring på 60-talet och 70-talet? Jo, de växte upp väl medvetna om misstagen på 30-talet och var fast beslutna att inte göra om dem!

Myter om hemlöshet

I den politiska debatten används inte sällan argument som polariserar, dvs ställer grupper mot varandra. Det florerar myter om att vi skulle ha väldigt många hemlösa pensionärer i Sverige. Detta är en felaktig uppfattning, då endast 6 % av hemlösa i Sverige är över 65 år.


Myten om den hemlösa pensionären…
…och sanningen om den hemlösa mamman

Varje människa som saknar ett hem är en tragedi. Men det är också en skam för hela vårt samhälle. Hemlösheten i Sverige är faktiskt ett brott mot den svenska grundlagen.

I regeringsformens första kapitel står:

”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.” (Källa: Sveriges riksdag)

Men så ser det ju inte ut. Det vet vi alla.

Tiotusentals människor i vårt land saknar ett hem.

Vilka är de?

Pensionärer är extremt ovanliga. En fjärdedel av Sveriges befolkning över 18 år har fyllt 65. Men de är bara 6 procent av de hemlösa.

Däremot finns det en grupp som är kraftigt överrepresenterad. Hemlösa mammor. En fjärdedel av kvinnor över 18 år i vårt land har minderåriga barn. Men av hemlösa kvinnor i Sverige är hälften mammor.

Det handlar om höga hyror, låga löner och vräkningar. Men också mäns våld mot kvinnor som gör att kvinnor tvingas fly från sina hem.

Det finns många fördomar om människor som befinner sig i hemlöshet. En av de mest envetna fördomarna är att alla hemlösa har någon form av missbruksproblem. Men detta är en myt.

Myten om missbruket

Vad handlar hemlöshet om egentligen?

Svaret borde vara enkelt. Det handlar om bostäder.

Det finns människor i vårt land som av olika skäl inte har ett eget hem. I sig är detta ett stort nederlag för hela samhället – det är ett brott mot grundlagen.

Det är oerhört viktigt att understryka att det inte går att skilja hemlösheten från bostadspolitiken. Ju fler människor som avkrävs höga inkomster eller förmögenhet för att kunna skaffa eller behålla ett eget hem, desto fler människor kommer att hamna i hemlöshet.

Men när vi pratar om hemlöshet lever samtidigt en rad fördomar kvar. Trots att vi vet att de sociala skyddsnäten har blivit allt grovmaskigare och att bostadsmarknaden har hårdnat, hyreslägenheterna har minskat drastiskt och hyrorna höjts exponentiellt så lever fortfarande myterna kvar om hur ”den hemlöse” ser ut.

Bland dessa fördomar finns att den typiske hemlöse är en svensk eller nordisk man med missbruksproblem som sitter på en parkbänk eller sover i en trappuppgång, på en offentlig toalett eller på en nattbuss. Detta är bilden av ”uteliggaren”.

Men så ser bara en mycket liten del av den svenska hemlösheten ut.

Det finns människor som blivit vräkta därför att lönen inte räckte till hyra och mat. Det finns människor där mögel i lägenheten har gjort att de inte kunde bo kvar – utan att de fått någon ersättningslägenhet. Det finns äldre personer som fått lämna sitt äldreboende när deras partner gått bort. Och det finns unga vuxna som tvingas bo kvar hos föräldrarna trots att de fått egna barn.

Nattbussen, parkbänken och trappuppgången är bara sista steget i en process som ofta börjar i en ”lindrigare” hemlöshet. Men stigmatiseringen finns där hela tiden. Att sakna ett hem är inget man skryter om.

Vart sjätte år har Socialstyrelsen kartlagt hemlösheten i Sverige. Det antal som man kom fram till i den senaste kartläggning var drygt 33 000. Men detta är en minimisiffra. Flera kommuner besvarade inte ens enkäten.

Den förändring som vi kan se är att de inrikes födda stadigt har minskat från 74 procent 2005 till 57 procent 2017. En ännu kraftigare förändring är andelen hemlösa med missbruksproblem. Från två tredjedelar år 2005 (62%) till en knapp tredjedel (30%) år 2017.

Från inrikes född med missbruk till utrikes född utan missbruk.

Det finns en annan bild av hemlöshet som gör att folk inte vet att även barn befinner sig i hemlöshet. Det handlar enligt Socialstyrelsen om cirka 25 000 barn som har föräldrar som saknar bostad.

De allra flesta av dessa hemlösa föräldrar är ensamma mammor.

Hemlösa mammor

En tredjedel av alla hemlösa, cirka 11 400 människor, hade barn under 18 år i Socialstyrelsens kartläggning 2017. En fjärdedel av dessa föräldrar hade tre barn eller fler. Sammantaget var det (minst) omkring 25 000 barn som hade en förälder i hemlöshet.

Det är något fler mammor (53%) som är hemlösa än pappor (graf 1).

Men hur vanligt är det att barnen delar hemlösheten, att de lever med sina föräldrar? Svaret är att den övervägande majoriteten av barn till hemlösa faktiskt lever med sina föräldrar (graf 2).

Två tredjedelar av dessa föräldrar lever med sina barn – men här är det stor skillnad mellan mammor och pappor. En majoritet (57%) av de hemlösa papporna lever inte med sina barn (och en tiondel har ingen kontakt alls med dem) medan fyra femtedelar (81%) av mammorna lever med sina barn. Detta innebär att många, många tusen barn faktiskt är hemlösa med sina föräldrar.

När vi tittar närmare på gruppen hemlösa mammor som lever med sina barn så ser vi hur verkligheten ser ut. I graf 3 återges de faktorer som huvudsakligen har bidragit till att dessa mammor hamnat i hemlöshet. Till att börja med kan vi konstatera att det är extremt ovanligt att dessa mammor har missbruksproblem. Det handlar om 4 % – vilket motsvarar genomsnittet för alla vuxna kvinnor i Sverige. Hemlösa mammor är alltså inte mer beroende än kvinnor i allmänhet.

Det som däremot är tydligt är att det handlar om våld och arbetslöshet – att bli vräkt för att det våld man utsätts för stör grannarna, eller att ens arbetslöshet gör att pengarna inte räcker till både hyra och mat.

Som vi kan utläsa av graf 3 så återfinns följande faktorer bland det som bidrar till dessa mammors hemlöshet: arbetslöshet, våld i nära relation, skilsmässa, vräkning p g a av obetald hyra eller störningar, konflikt i familjen, psykisk ohälsa och fysisk ohälsa.

Vi kan inte skilja dessa mammors hemlöshetsproblematik från problemet med mäns våld mot kvinnor. Tiotusentals barn och deras mammor i vårt land förtjänar bättre av ett samhälle som vill kalla sig ett välfärdssamhälle.

Myten om att hemlöshet bara finns i storstäder

Antalet hemlösa varierar mycket över landet. Även om alla de tre centrala storstadskommunerna ligger över genomsnittet så är hemlöshet ingenting som bara finns i storstäderna.

Bjurholm, en mycket liten kommun i Västerbottens inland (2 454 invånare) ligger högst med 27 hemlösa – 110 per 10 000 invånare.
Den lilla Skånekommunen Burlöv hamnar på tredje plats. Där finns 158 hemlösa på 17 500 invånare – 89,5 per 10 000 invånare.

Och länen med flest hemlösa är inte storstadslänen utan Västmanland, Västernorrland, Östergötland och Gävleborg.
I de tre storstadslänen finns ändå majoriteten av de hemlösa i Sverige – två tredjedelar (64%), eller omkring 19 500 människor.
Tyvärr är Socialstyrelsens kartläggning baserad på bristfälliga data. Flera kommuner har inte svarat och inte heller motiverat varför man inte svarat på enkäten. Det har ändå kommit in data från olika frivilligorganisationer i dessa kommuner som gör att det ändå finns någon sorts uppskattning.

Men det är uppenbart att alla angivna antal måste betraktas som minimisiffror.

När nu allmännyttan renoveras med kraftiga hyreshöjningar, (som i Göteborg) eller hyresrätter privatiseras genom att de görs till bostadsrätter (som i Stockholm) så borde varje ansvarig kommunpolitiker avkrävas svar på hur detta påverkar hemlösheten.

Så vad handlar hemlöshet om egentligen?

Svaret borde som sagt vara enkelt. Det handlar om bostäder.
Det finns människor i vårt land som av olika skäl inte har ett eget hem. I sig är detta ett stort nederlag för hela samhället – och det är ett brott mot grundlagen.

Det är oerhört viktigt att understryka att det inte går att skilja hemlösheten från bostadspolitiken. Ju fler människor som avkrävs höga inkomster eller förmögenhet för att kunna skaffa eller behålla ett eget hem, desto fler människor kommer att hamna i hemlöshet.

Vi måste alla bära med oss detta: hemlösheten är ett brott mot grundlagen.

Regeringsformen första kapitel:

”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.” (Källa: Sveriges riksdag)

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

Samhällsnytt är den mest notoriska av de högerextrema alternativa mediebloggarna. Motargument har genom åren skrivit en hel del artiklar som avslöjar Samhällsnytts lögnaktiga journalistiska värv. I slutet av denna artikel kommer en sammanställning av dessa artiklar.


De högerextrema alternativa mediebloggarna förmedlar alternativa sanningar. De kännetecknas av sin monotona och enkelspåriga agenda. Inte sällan spelar artiklarna på dessa bloggar på såväl medvetna som omedvetna fördomar som sprids i debatten, på nätet och ute i stugorna. Verktygen som man medvetet använder sig av är #fakenews, alternativ fakta, lögner och (medvetna?) sakfel.

Den 1 september 2017 lanserades en ny alternativ nyhetssajt. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.

Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.”

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför bytte Mats Dagerlind et al namn? Innan nyhetssajten 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen var att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

I och med namnbytet såg man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media har sett igenom denna taktik.

Samhällsnytt består, enligt hemsidan, av:

  • Mats Dagerlind, politisk chefredaktör och ansvarig utgivare. Skriver artiklar. Dagerlind skriver inte sällan antimuslimska/islamofobiska texter. Dagerlind uttrycker sig inte sällan homofobiskt.
  • Egor Putilov, mest känd för den s k ”Putilov-affären”. Skriver artiklar.
  • Kent Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot som under tiden i riksdagen också arbetade administrativt med Avpixlat, sedermera Samhällsnytt. Skriver artiklar och krönikor. Ekeroth var också delaktig i den s k ”järnrörsskandalen”. Ekeroth har genom åren varit föremål för många skandaler.
  • Simon Kristoffersson beskrivs som redaktör för sociala medier, ”grävande” journalist och redaktör. Skriver artiklar.
  • Erik Almqvist, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot mest känd för att ha varit drivande i den s k ”järnrörsskandalen”. Skriver krönikor.
  • Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, samhällsdebattör och författare. Skriver krönikor. Han ifrågasätter i denna filosofiska text begreppet ”allas lika värde”.
  • Rolf Malm, f d reklam- och PR-konsult. Skriver krönikor.
  • Claudia Gasparrini, som bor i Italien och skriver krönikor utifrån den politiska debatten där.
Motargument avslöjar Samhällsnytt gång på gång

Motargument har under flera år arbetat med att publicera artiklar som avslöjar Samhällsnytts, och tidigare Avpixlats, agenda som allra helst tar sig uttryck i  lögner, vinklade nyheter, alternativ fakta och #fakenews. Samhällsnytts kall är att bekräfta fördomar. Och man gör det utan skrupler, och gör avkall på etik och moral. Bloggens medarbetare har inga betänkligheter kring att publicera komprometterande uppgifter och foton på icke dömda, misstänkta, gärningsmän.

Då vi har avslöjat felaktigheter i Samhällsnytts nyhetsrapporteringar har vi varje gång uppmärksammat Dagerlind et al på det. Ett tag svarade de på tilltal via Twitter. Vid några tillfällen tog man till sig av våra konfrontationer och förstod att det är allvarligt att sprida lögner, #fakenews och sakfel. Då valde man att uppdatera, ändra och radera i ett par av sina artiklar.

På senare tid har man valt att svara med tystnad. Vi får inga svar på Twitter, och man gör heller inte längre några ändringar i de felaktiga artiklarna. Detta innebär att Samhällsnytts artikelbibliotek är fyllt av artiklar som är #fakenews, lögner och dessutom innehåller sakfel. Detta verkar inte längre bekomma Dagerlind och hans stab. Samhällsnytts läsare bedriver sällan, eller aldrig, källkritik. Inte heller väljer man att faktagranska det som publiceras på bloggen. Läsarna förefaller vara nöjda med att nyhetsrapporteringen bekräftar de fördomar som de själva besitter. Lögnerna blir till sanning, oavsett.

Vi som arbetar med Motargument har begränsad tid att avslöja Samhällsnytts, och andra alternativa mediebloggars, lögner och #fakenews. Det hade behövts en heltidsanställd för att hinna med att bemöta allt. Denna sammanställning är enbart en bråkdel av alla de artiklar som vi skulle vilja bemöta om vi bara hade förutsättningarna.

Bristen på etik och moral

Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. Detta är en anledning till att man inte erhåller presstöd. Bloggen finansieras av donationer. För den som är intresserad av att få inblick i de pressetiska reglerna och därefter kunna dra slutsatsen att Samhällsnytt inte följer de pressetiska reglerna kan läsa om det på PO-PONs (Allmänhetens pressombudsman/Pressens opinionsnämnd) hemsida.

Samhällsnytt uttryckte i samband med lanseringen av bloggen förra hösten att man hade för avsikt att bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Med facit i hand har vi blivit varse att man inte har lyckats med den föresatsen.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen. Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.


Dela gärna denna länksamling när ni får frågan om vad i Samhällsnytts artiklar som är vinklat, lögner eller #fakenews.


Motarguments artiklar som avslöjar Samhällsnytt:

Samhällsnytt sprider #fakenews

Myt: Regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap

Samhällsnytt sprider #fakenews – igen!

Samhällsnytt kan inte sluta sprida #fakenews

Samhällsnytt, Dagerlind och #fakenews

Samhällsnytt: Är Försäkringskassan nazister?

Samhällsnytt sprider falsk information om belgisk julmarknad

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 1)

Samhällsnytt återpublicerar föråldrad statistik

Myt: Sverige har aldrig varit mångkulturellt

News Flash: Människor vill flytta till andra länder

Vad i Toblerone är halal?

Samhällsnytt bluffar om klimatstrejkaren Greta Thunberg

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 2)

Samhällsnytt ljuger igen: ”Sverige mest korrupta land i Skandinavien”

Samhällsnytt: ”Kriminaliteten i Sverige liknar alltmer inbördeskrig”

När Samhällsnytt påvisar ”hyckleri”

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 3)

Samhällsnytt avslöjar reklamfilm på utländskt språk – Motargument gräver djupare

Samhällsnytt avslöjar fysisk omöjlighet: ”Afghanledaren Omid har två födelsedagar

Samhällsnytt ljuger om branden i Notre Dame

Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

Tullbergs myter och fiktioner