Etikettarkiv: hot

I fokus

Demokratifientligt hat

Det blev maktskifte i Sölvesborgs kommun i oktober 2022. Omedelbart tydliggjordes det att en grupp väljare som troligen sympatiserar med Sverigedemokraterna inte har respekt för vår demokrati eller våra förtroendevalda, folkvalda politiker. Det verkar uppenbart att en stor andel människor saknar tillräcklig förståelse för koalitionsförhandlingar om vår representativa, parlamentariska demokrati.

SD har tillsammans med Moderaterna haft den politiska makten i kommunstyrelsen i fyra år i Sölvesborg. Efter valet 2022 tappade SD den makten. Moderaterna beslöt sig för att göra slut och skaffade annan samarbetspartner, för att kunna leda kommunen i majoritetsstyre, utan SD.

Nu visar pöbeln, lynchmobben, ”svansen”, ”stöttrupperna” sitt riktigt hemska ansikte. Stora mängder näthat, sms, telefonsamtal, epost och hot emot politiker i nya koalitionen som ska styra Sölvesborg.

Där populister har fått makt en tid, där anar andra mindre grupper morgonluft. Se till exempel på Italien nu, efter att extrempopulistiska Femstjärnerörelsen tappat förtroendet hos väljarna. Vad som sker efter populister suttit en tid i makt, verkar alltid, ofelbart, nästan varenda gång medföra att fascister, extremister, rasister och demokratihatare organiserar sig där de anar luckor. De försöker ofta tvinga till sig allt större utrymme. Hotar en del motståndare till tystnad och självcensur. De försöker ta sig politisk makt med hot om våld och mordhot. Fördjupa er gärna om så kallad ”stöttrupps-fascism” i andra länder som Italien och Tyskland.

Hela civilsamhället, alla skolor och alla medborgare måste bli bättre rustade. Vi alla gemensamt måste få ökad beredskap. Alla i samhället måste engagera sig lite mer än vanligt, för att minska det giftiga ”debattklimatet”, engagera sig emot tendenserna till att splittra mänskligheten i grupper, uppställande av olika minoriteter emot varandra, svartmåla (oftast oskyldiga) syndabockar och hota politiker, journalister och så vidare.

Hot och våld som ”politisk metod” är alltid fel. Demokratifiender och minsta fascistiska tendens skadar alla i hela vårt gemensamma samhälle. Precis som alla brottsoffer, deras anhöriga och även vittnen till våld och mord blir drabbade, chockade och traumatiserade.

Det måste återigen bli befattat med ett stigma, en oro och en rädsla för att bli ertappad och avslöjad med att sympatisera med och vara öppen med sympatier för fascistiska, demokratifientliga krafter i allas vårt gemensamma samhälle.

Moderattoppar i Sölvesborg hotade efter uppgörelse med S

Recensioner

Bokrecension: Tystnadens torn

Tystnadens torn är en spännande och stundtals skrämmande roman om livet som journalist och människorättskämpe. Romanen är Mina och Magnus Dennerts litterära debut och baseras på deras egna erfarenheter som journalister och grundare av rörelsen Jag är här, som står upp mot näthat på sociala medier.

Sociala medier och ett ständigt uppdaterat nyhetsflöde är vardag för de flesta av oss idag. Det är en otrolig tillgång till kunskap och kontakt med nya som gamla bekantskaper. Det är möjligt att lätt hitta både likasinnade såväl som meningsmotståndare. I en demokratisk värld är detta naturligtvis inget hinder, utan en källa till utveckling. Stora bekymmer uppstår dock när delar av befolkningen gömmer sig bakom skärmarna och, mer eller mindre anonymt, uttrycker hat, hot och förakt mot andra, enskilda eller grupper av människor. Ännu värre blir det när hatarna hittar varandra och bildar en gemenskap där hatet hyllas.

Det finns ett antal grupper som är särskilt utsatta för hatarna, som kvinnor, invandrare, eller, som i Tystnadens torn, journalister och människorättskämpar. Tystnadens torn skildrar hur hatet och hoten påverkar den drabbades hela liv.

 

Boken cirkulerar kring huvudpersonen Roya Zand och är en fängslande berättelse om hur hon utsätts och hur hennes liv förändras när hoten inte längre stannar vid ord. Roya är journalist och känd för att ha grundat en rörelse på internet för mänskliga rättigheter. I boken får vi följa Roya och hennes kamp för en jämställd värld, trots att hon drabbas av verkställda hot och stora sorger.

Ett kapitel dröjer sig kvar särskilt länge hos mig. Kapitlet beskriver det råa beteende som avhumanisering leder till, hur mäns maktmissbruk kan ta sig extrema former. En ensam och utsatt kvinna förnedras och utnyttjas brutalt av en grupp män. Trots att det är fiktion, känns händelsen obehagligt verklig.

Den jobbiga verkligheten till trots, handlar inte Tystnadens torn enbart om hat, hot och våld. Royas liv pågår och vi får följa hur hon, parallellt med kampen, kämpar för att vara en bra mamma till sin dotter och hur hon hanterar framgång och berömmelse. Vänskap, åtrå, såväl som rädsla, osäkerhet och avund beskrivs ingående och målande. 

Royas liv är i fokus i hela romanen, men vi får även följa den andra sidan av hoten, nämligen hatarna. De verkar vara samlade och strukturerade. Bilden av den ensamme, utstötte mannen som gärningsman är förbi. I boken beskrivs hur hatarna nätverkar och grupperar sig, hur de planerar och arbetar för att få igenom en långsiktig destruktiv agenda.

Tystnadens torn handlar om personer som riskerar allt för demokratin, som kämpar mot hatet med livet som insats. Boken ger uttryck för samtidens stora motstånd mot människors lika värde och hur hatet tillåts bli allt grövre och mer frekvent. Det är en välskriven, spännande, men framför allt viktig roman som Mina och Magnus debuterar med. Jag hoppas att Mina och Magnus fortsätter sin skönlitterära resa och ser fram emot ytterligare romaner från paret!

Titel: ”Tystnadens torn”
Författare: Mina och Magnus Dennert
Förlag: Piratförlaget

Featured image: Foto av Jonatan Fernström.

Artiklar

Attityderna om #HBTQI-personer fortsatt oacceptabla

Attityderna om HBTQI-personer i Europa har inte förändrats nämnvärt de senaste sju åren. Detta enligt en studie genomförd 2019 av EU:s Fundamental Rights Agency, hädanefter förkortat FRA. Diskrimineringen, fördomarna och intoleransen mot HBTQI-personer kvarstår. På arbetsplatser, i skolan, på caféer, restauranger, barer och nattklubbar märker vi det. Vi upplever det också på bostadsmarknad, i vård och socialtjänst. Att vi fortsatt bevittnar förekomst av trakasserier, hat, fysiskt och sexuellt våld mot HBTQI-personer är inte acceptabelt. Trans- och intersexuella är överrepresenterade bland offren.

FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) har under 2019 gjort en omfattande studie, ”A long way to go for LGBTI equality”, av hur HBTQI-personer upplever att människor i EU, Nordmakedonien och Serbien ser på dem. I studien ingår också hur HBTQI-personer upplever den egna livssituationen.

Motargument har läst rapporten, som publicerades i maj 2020.

Sammanfattningsvis kan sägas att allt fler människor är öppna med sin sexuella läggning och/eller könsidentitet och -uttryck. En majoritet av HBTQI-personer väljer att inte hålla sin partners hand offentligt eller tar en längre väg hem i rädsla av att utsättas för våld.

De grupper som ingått i studien är homosexuella, bisexuella, transsexuella och intersexuella. Det totala antalet svarande var knappt 140 000, och är den hittills mest omfattande studien gällande attityderna om HBTQI-personer. Den förra studien gjordes 2012.

Attityderna är i stort sett oförändrade

Studien visar att attityderna om HBTQI-personer inte har förändrats nämnvärt sedan förra studien.

40 % av dem som är mycket öppna med att vara HBTQI uppger att de har utsatts för trakasserier. 10 % uppger att de har attackerats fysiskt eller sexuellt.

Den vardagliga diskrimineringen fortsätter. På arbetet, i skolan, på restauranger, barer och nattklubbar, på bostadsmarknaden, i affärer, i vård och socialtjänst förekommer diskriminering. Extra utsatta är trans- och intersexuella, som vid uppvisande av legitimation får utstå hån.

I rapporten läser vi att människor i allmänhet, och HBTQI-personer i synnerhet, som utsätts för trakasserier och/eller våld inte vågar polisanmäla eller anmäla till organisationer.

Attityden om HBTQI-personer skiljer sig mellan de länder som ingår i studien.

Studien visar att många HBTQI-personer fortfarande känner sig tvingade att dölja sin sexuella läggning eller könsidentitet och -uttryck. Rädslan att utsättas för diskriminering, hat och/eller våld är stor.

Principen om likabehandling är grundläggande i EU, och uttrycks tydligt i TEU (Treaty on the European Union), artikel 2, och i artikel 21 i EU:s grundläggande rättigheter.

Rapporten från FRA om attityderna om HBTQI-personer är tänkt att ligga till grund för hur EU-länderna (inklusive EU-kandidaterna Nordmakedonien och Serbien) bör arbeta för att förbättra HBTQI-rättigheterna, såväl lagligt som politiskt.

I rapporten noterar vi att 52 % av HBTQI-personer över 18 år är öppna med sin sexuella läggning eller sexuella läggning och könsidentitet/-uttryck. Detta är en ökning från 36 % 2012.

Vi ser att 60 % av svarande undviker ofta, eller sällan, att hålla sin samkönade partners hand offentligt.

Andelen svarande som känner sig diskriminerade på caféer, restauranger, barer och nattklubbar ökade från 18 % till 26 % mellan 2012 och 2019.

Vi ser en ökning av andelen svarande som uppgivit att de under de senaste 5 åren upplevt trakasserier, innefattande kränkande eller hotfulla situationer (inklusive av sexuell natur) på arbetet, på gatan, i kollektivtrafiken, i affärer, på Internet eller någon annanstans. 2012 uppgav 45 % att de upplevt det, och 2019 hade siffran ökat till 59 %.

Andelen svarande som uppgivit att de har blivit fysiskt eller sexuellt attackerade (exklusive hot om våld) är oförändrad och ligger på 5 %. Noterbart är att transpersoner är utsatta i högre grad.

Förändringar i sociala attityder om HBTQI-personer

40 % av svarande uppger att de upplever att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har minskat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren. Återigen ser vi att trans- och intersexuella i mindre utsträckning delar den upplevelsen.

Å andra sidan uppger 36 % att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket”.

Det finns stora skillnader mellan de olika länderna i studien. I länder som Irland, Malta och Finland upplever mer än 70 % av svarande att fördomarna har minskat de senaste 5 åren. I Polen (68 %) och Frankrike (54 %) upplever en majoritet av svarande att fördomarna har ökat under de senaste 5 åren.

Vad gäller utsatthet för våld uppger 43 % av svaranden att de upplever att våld mot HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren.  33 % uppger att de upplever att nivån är densamma. I Frankrike (73 %) och Polen (66 %) upplever majoriteten av svaranden att våldet mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren har ökat ”lite” eller ”mycket”. I Malta (70 %) och Irland (59 %) upplever en majoritet att våldet mot HBTQI-personer har minskat ”lite” eller mycket”.

Vad påverkar fördomar, intolerans och våld?

Svaranden fick, utifrån en rad nämnda faktorer, uttrycka vad de tror har bidragit till ökning eller minskning av fördomar, intolerans och våld mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren. Majoriteten svarade att de tror att en stor anledning till att det skett en förbättring är att ”HBTQI-personer syns och deltar i vardagslivet”. Andra anledningar tros vara ”positiva förändringar i lagstiftning och politik”, samt ”stöd från offentliga personer, offentliga personer och ledande personer i civilsamhället”.

På frågan om vad HBTQI-personer tror är anledningen, utifrån en rad nämnda faktorer, till att det skett en försämring är

  • ”negativ offentlig diskurs bland politiker och/eller politiska partier”,
  • ”brist på stöd från civilsamhället”
  • ”brist i tillämpningen av existerande lagar och politik”.

I studien fick svaranden frågan om i vilken utsträckning de anser att deras regering agerar mot fördomar och intolerans om HBTQI-personer. 33 % svarade att de tycker att deras regering definitivt eller troligen bekämpar fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I topp av länderna i studien finner vi Malta, med 83 % av svaranden som anser att deras regering gör ett bra arbete vad gäller fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I botten finner vi Polen, där endast 4 % av svaranden, uttrycker att deras regering gör ett bra arbete.

Åtgärder för att förbättra attityder om HBTQI-personer

För att effektivt kunna implementera EU-lagen, i enlighet med Victims’ Rights Directive, krävs att offer uppmuntras att polisanmäla hatbrott. Detta kommer i sin tur att innebära att stödet för offer kommer att effektiviseras. Hatbrottsoffer kommer att få en individuell bedömning, vilket innebär att det tas hänsyn till sexuell läggning, könsidentitet och -uttryc. Det betyder att specifika säkerhetsbehov kan beaktas.

Principen om icke-diskriminering är grundläggande i EU:s politik och lagstiftning. Tyvärr innefattar det lagliga ramverket inte alla HBTQI-personer. Sexuell läggning är inkluderad i Treaty on the Functioning of the EU (TFEU), artikel 19,  och i artikel 21 i EU Charter of Fundamental Rights. Däremot är könsidentitet och -uttryck inte inkluderade.

Resultaten av FRA:s studie visar att HBTQI-personer i EU anser att lagar och politik, inklusive attityder hos politiker och offentliga personer och samhällsledare starkt påverkar deras liv. Rapporten syftar till att lyfta HBTQI-personers liv och rättigheter, samt påverka politiker och beslutsfattare att intensifiera arbetet med att tillgodose alla människors, inklusive HBTQI-personers, rättigheter.

HBTQI står för:

H: Homosexuella
B: Bisexuella
T: Transsexuella
Q: Queer
I: Intersexuella

Källa:

FRA: A long way to go for LGBTI equality (2020)

I fokus, Krönikor, Myter

Tierps kommun agerar mot lögner, igen

Ännu en folkstorm har spridits vidare av många, helt utan reflektion eller insikt. Nyligen sändes det ut ett foto av en skolelevs övningsuppgifter. Många personer påstod helt felaktigt att fotot visade solklara bevis för att en lärare i Tierps kommun tvingar elever att konvertera till islam.

Viral mytbildning och drev pågår, tyvärr, baserat på okunskap, fördomar, insiktslösa och ogrundade gissningar. Vi bör alla bli bättre på att påminna alla våra bekanta att: ”Bara för att något är skrivet på internets bloggar eller sociala medier – är det inte alltid sant.”

Tierps kommun har på ett kompetent vis kommunicerat fakta. De kritiserar ryktesspridning och motbevisar de falska påståendena. Det är en skollektion i religionskunskap i samhällsorientering, på en vanlig svensk, kommunal grundskola som upprör. (nästföljande SO-lektion var planerad att handla om en annan religion.)

Jag förstår att människor blir upprörda över orättvisor i vårt samhälle – när de har belägg för det är jag till och med glad att de upprörs och agerar. Men, det blev extremt i detta ogrundade drev, när medarbetare i Tierps kommun ska ha fått ta emot ilskna anklagelser och hot. Ingen människa ska behöva få brev, telefonsamtal eller sms med utskällningar, hat och hot. Ingen ska behöva bli uthängd på internet för att några personer tar sig tolkningsföreträde – utan att ställa någon fråga till skolan, försöka tänka efter eller ta reda på vad som skett på lektionerna.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Varje invånare i Sverige har åsiktsfrihet och får tänka, känna och tro att det pågår så kallad ”tvångsislamisering”. Men vad jag aldrig kan få förståelse för, är varför det är så många vanliga invånare som säger saker eller skriver offentliga texter, baserat på så lösa grunder som sin egen känsla, oro och tro. Många gånger så kan man observera att det görs utan att de först försöker ta reda på om det finns fog för det, eller om det kan finnas andra perspektiv, eller flera ingående detaljer i sakfrågan man först skulle behöva ta ställning till. Det är tyvärr för vanligt i alla meningsutbyten om migration – att många inte har insikt i eller förstått den aktuella företeelsen.

Vikten av källkritik

Jag önskar att alla får lära sig inse att den första instinkten när man blir varse något nytt, det bör vara: ”Kan det vara falskt?” eller ”Kan det där stämma?” Och nästa känsla som då rimligtvis bör dyka upp i huvudet: ”Var kan jag hitta andra fristående, oberoende belägg för samma sak” eller… ”Går det att hitta några som avslöjat det där som ”Fake News”? – och det bör du kanske tänka och inse innan du skickat vidare länken, fotot eller texten.

Träna din egen hjärna till att inte förbli för godtrogen när du blint litar på vad andra skrivit eller delat vidare på nätet.

Nu är denna senaste incident i Tierps kommun, där jag växt upp, bara en av alla stormar som jag har observerat där. Jag minns flera falska anklagelser och uppiskat hat. Det har handlat om missförstånd och elakartade feltolkningar av bland annat temaveckor i skolmatsalar i Tierps kommun. Det konstruerades ett ”första-april-skämt” om den folkstormen i tidningen Arbetarbladet.

Läs gärna Tierp Kommuns fullständiga text och frågerutan om denna incident. Diskutera lynchmobb-liknande företeelser i sociala medier och de bloggar som kallar sig själva ”alternativa”. Googla fram några av de opinionsbildare som är högst delaktiga i att elda på stormarna, för att många fler ska inse hur skeva, enögda de är och hur uppenbara fakta ignoreras.

Hjälp varandra skaffa mer källkritik och mediakunskap så att vi blir många fler frivilliga som folkbildar många fler – för att färre och färre personer ska luras att gå på bluffar som handlar om andras religion eller bakgrund.

För övrigt så är islams trosbekännelse en text som ska läsas upp högt, inför vittnen. Den texten är inte giltig om den endast skrivits. Och det är endast frivillighet som utgör en giltig konvertering till islam, enligt muslimer och teologer.

Där fick ni mytknäckning också, som bonus. I Motarguments stora arkiv av artiklar finns det en hel del andra fakta, motargument och kunskaper ni kan hämta för att motbevisa lögner och drev i sociala medier.

Följ Motargument, dela ut länkar till våra artiklar, krönikor och mytknäckare. Stöd oss gärna i vårt ideella arbete, vi samlar då och då in bidrag för att kunna annonsera och nå ut med vår folkbildning och antirasistiska opinionsbildning till många fler.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till mer information från Lärarnas tidning, Lärarförbundet
Länk till kommunikationsavdelningens text i Tierps kommun

Artiklar

#näthat: Muslimska elever uppmanas ”äta fläsk och hålla käften, eller återvandra”

På den SD-kopplade, alternativa, mediebloggen Samhällsnytt är det högt i tak i kommentarsfälten. Fördomar, hat och kollektiv skuldbeläggning är snarare regel än undantag. Objektivt sett är kommentarerna extrema, men om kommentarsfältherrarna själva – oftast anonyma – får förklara sig så handlar det om ”kritik”. När ämnet är specialkost i skolan går tangentbordskrigarna i taket.

Vem som helst kan var som helst och hur som helst lufta sina åsikter på Internet. I kommentarsfält, i slutna och öppna Facebook-grupper och på diverse bloggar råder total anarki vad gäller det som skrivs. Vissa ämnen upprör mer än andra. Vi ska kika närmare på kommentarsfältet på en artikel i den SD-kopplade alternativa mediebloggen Samhällsnytt.

Anonyma människor vid tangentbordet har inte sällan falska föreställningar om att de är onåbara, att de kan skriva vad som helst utan att det får några konsekvenser. Det stämmer i stor utsträckning, men sådant som är olagligt IRL är det också på nätet. Många glömmer bort det. Och det innebär att du kan bli åtalad och dömd för saker du skriver på nätet som bryter mot lagen. Det går att spåra även anonyma konton, och det görs i allt större utsträckning.

Om vi kikar på Samhällsnytts kommentarsregler ser vi att kommentarer inte förhandsgranskas av bloggen. Det är inte tillåtet att hota eller uppmana till brott, och inte heller att hänga ut personuppgifter och/eller posta bilder på personer.  Vidare uppmanas de som kommenterar att använda ett vårdat språk, och att man ska hålla sig till artikelns ämne. Tydligen modereras kommentarsfälten av externa, ideellt arbetande moderatorer. Det finns också en varning om att om kommentarsreglerna inte följs kan kommentaren raderas eller redigeras. Vid återkommande överträdelser kan användaren bli avstängd från att kommentera.

I en nyligen publicerad artikel på bloggen, som handlar om specialkost i skolor går ”debatten” varm i kommentarsfältet. Vi ska ha med oss att specialkosten i skolorna har ökat kraftigt senaste åren. Det som efterfrågas av elever är kost som är laktos-, mjölk- och glutenfri, men även fläskfritt, vegetariskt och veganskt. Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, t ex autism och ADHD, kan behöva anpassade måltider då de kan vara selektiva med vad de äter. De som skriver gör det med olika alias, och det raljeras över bokstavskombinationer, veganism och allergier. Det insinueras att det är påhitt. Men det som upprör allra mest är specialkost baserat på religion. Framför allt är det muslimska elever som pekas ut.

Jag har plockat ut några av kommentarerna till nämnda artikel. Många av kommentarerna förefaller bryta mot flera av Samhällsnytts kommentarsregler. Detta är skärmdumpar tagna direkt från bloggen.

Namnlös

Namnlös2

Namnlös3

Namnlös4

Namnlös5

Namnlös6

Namnlös7

Namnlös8

Namnlös9

Namnlös10

Namnlös11

Namnlös12

Namnlös13

Detta är ett axplock. Artikeln är relativt nypublicerad och tangentbordskrigarna kommer att fortsätta skriva kommentarer som förefaller bryta mot kommentarsreglerna. Men de tillåts finnas kvar, trots att Samhällsnytt påstår att de har personer som granskar kommentarer.

Samhällsnytt frånsäger sig juridiskt ansvar för vad kommentarsfältherrarna skriver. Att de externa, frivilliga granskarna tillåter kommentarer som strider mot kommentarsreglerna innebär att bloggen kan skippa dessa regler. Istället bör de ha en uppmaning på hemsidan: ”Skriv vad du vill”.

Näthat är vidrigt, oavsett vem som sitter och knappar på tangentbordet. Hot, mordhot, hat, kränkningar och kollektiv skuldbeläggning är ständigt pågående. Näthat innebär att mobbning och utfrysning aldrig tar paus, den är närvarande alla dygnets timmar.

På näthatshälpen.se finns information om vad som är näthat, vad som gäller enligt svensk lag och hur du ska polisanmäla näthat.

I fokus, Krönikor

Får jag slå min grannes lilla dotter om min granne slår mig?

Olika personer har senaste veckan försvarat personer som sagt och gjort horribla saker med att ”det gjorde för att de kände vanmakt” och ”var i underläge”. Jag tänker på hur en del försvarade de upploppsmakare som attackerade Joakim Lamotte i Trollhättan och jag tänker på hur Katerina Janouch försvarar de anhängare till Sverigedemokraterna som vill mörda flyktingar och muslimer.

Men resonemanget är fel. Reell vanmakt, reellt underläge och förtryck rättfärdigar aldrig att man själv använder våld, hat och rasism.

Från Kronogården…

”Förtvivlade människor beter sig inte alltid som sig bör och ju större förtvivlan blir ju sämre kontroll. Är inte bara att välja hur man beter sig då tyvärr.” (Källa: Aftonbladet)

Så har ungdomarna som attackerade Joakim Lamotte försvarats av många i sociala media de sista dagarna.

Det våld och de verbala hot som riktades mot Lamotte och upploppen som skedde är alltså delvis förståeliga, anses det. Och det sägs att det är fel att kritisera ungdomarna för det de gjorde. I debatten hörs uttryck som ”De är ju i strukturellt underläge”. En annan skrev ”mobbade barn blir ofta själva mobbare”.

Kronogården (Trollhättan) 2018. Attribution: Photo by HaGu69. License: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.sv

… till Katerina Janouch!

En annan som skrev exakt samma sak för en vecka sen var Katerina Janouch. Hon reagerade på att Expo skrivit en artikel om olika anhängare till Sverigedemokraterna i slutna grupper som vill skjuta muslimer och hänga invandrare. När hon läste artikeln om dessa som sa sig vilja ”skjuta lössen” skrev hon:

”Och jag funderar på dessa mekanismer som gör att man angriper människors förtvivlan och vanmakt istället för de problem som dessa reaktioner beror på? Ska Sveriges folk tvingas tiga still då de ser sina barn bli rånade och våldtagna? Jag kan berätta att det finns en bristningsgräns. Till och med ett mobbat barn ger igen till slut, och det är inte alltid vackert.” (Källa: Katerina Magasin)

Tanken är inte ovanlig bland rasister. SD beskriver ofta hur synd det är om ”svensken” med besparingar och neddragningar och allt påstått våld i samhället. ”Svensken har hamnat i underläge i sitt eget namn”, heter det.

Katerina Janouch resonerar på samma sätt. Åter till henne:

”Och det är detta som är orsaken till “hat”. Det som tar sig uttryck i grova ord är reaktionerna på samhällsutvecklingen. För det som sker med människor som blir trakasserade och tyranniserade, det är inte vackert.” (Källa: Katerina Magasin)

Ser ni att det är samma sorts resonemang?

Om du inte vill rättfärdiga en massa våld i förorterna så bör du sluta bortförklara SD:are som sprider hat och hot och rasism. Och om du inte vill att SD ska vinna terräng så bör du sluta att bortförklara våldsverkare som bränner bilar och slår journalister.

Att möta hat och hot med likadant hat och hot mot oskyldiga är inte OK. Att hota att döda flyktingar och muslimer som grupp är aldrig OK, inte ens för att man är arg. Att vilja bränna sin grannes bil och kalla folk för ”jävla svennehora”, eller att slå journalister, är inte OK heller, ens om man är arg.

Att rikta sitt hat mot en grupp man anser vara i överläge, och därmed dra alla i gruppen över en kam har ett speciellt namn. Det brukar kallas rasism! Men det kan beskrivas enklare, med en liknelse, som visar hur rasismen slår mot tredje part.

Får jag slå min grannes lilla dotter om min granne slår mig? Vad anser du?

PS

Skribenten är INTE en anhängare till Joakim Lamotte, som han brukar beteckna som en ”skrikhals som appellerar till det lägsta hos människorna”. Men även en skrikhals till journalist har rätt att kunna göra sin röst hörd utan att bli överfallen eller misshandlad. Dessutom är givetvis upplopp och skadegörelse helt förkastligt. Denna artikel är en övning i att kunna tänka två tankar samtidigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Muslimska feminister och feministisk islam bryter patriarkala strukturer

Det finns muslimska kvinnor i framför allt väst som gör sitt yttersta för att förändra och modernisera synen på kvinnor, muslimer och islam. Muslimsk feminism och feministisk islam är begrepp som kommer att höras alltmer framöver. Frankrikes första officiella kvinnliga imam bedömer att Koranen inte tvingar henne att täcka sitt hår med en slöja. I såväl Danmark som Berlin finns liberala moskéer med kvinnliga böneledare. Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan Sverige utvecklas i samma progressiva riktning.

I Sverige finns det kvinnor som är utbildade till imamer, men ingen som officiellt leder daglig bön eller fredagsbön. Kvinnliga imamer i Sverige är hittills begränsade till den kvinnliga avdelningen i moskéerna.

Abd al Haqq Kielan, ordförande för det islamiska riksförbundet Svenska Islamiska Församlingarna, svarar så här på frågan om det är ett problem med kvinnor som vill leda böner:

”Det är klart det är ett problem för det finns inget inom islam som säger att det är möjligt att leda fredagsbön eller bön. Utan det är nypåhitt för säsongen, så att säga. Inte i något land hindras kvinnor från att få utbildningen, men de kan inte ta över det.” (Källa: SVT)

Det finns andra röster som gör gällande att det kommer att ske förändringar vad gäller kvinnors ställning i muslimska samfund. Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi, uttrycker sin förhoppning:

Islamic Feminism Symbol (Wikimedia Commons)

”Jag är övertygad om att vi kommer se en liknande utveckling här. Nya generationer av muslimska kvinnor som är uppvuxna här kommer inspireras av de nya inspelen. Jag träffar studenter på universitetet, muslimska kvinnor, som attraheras av de här tankegångarna.” (Källa: SVT)

Det finns inget i Koranen som säger att imamen ska vara man

Det finns inget specifikt i Koranen som uttrycker att det måste vara män som leder daglig bön eller fredagsbön. Att det ser ut som det gör handlar om en traditionell tolkning av islam.

Kahina Bahloul heter Frankrikes första officiella kvinnliga imam. Hon har skapat stor debatt enbart genom sin närvaro som kvinna som leder daglig bön och fredagsbön. Att hon dessutom har valt att inte bära slöja har väckt ytterligare debatt, och hon har blivit hotad till följd av sitt val. Bahloul arbetar för att skapa jämlikhet, t ex att kvinnor ska kunna leda bön i könsblandade grupper i moskéer. Hon förespråkar också att kvinnor ska kunna ta av sig slöjan. Bahloul säger sig vilja öppna Frankrikes första liberala moské, som hon vill ge namnet ”Fatima”.

Hennes synpunkter är kontroversiella. Fazlhashemi menar att det är våldsbejakande extrema grenar som står bakom hoten, men att de inte kommer att kunna stoppa den muslimska feminismen som möjliggörs bl a genom internet och sociala medier.

En föregångare bland muslimska feminister som vill utmana det patriarkala synsättet i islam är amerikanskan Amina Wadud, kvinnlig imam och professor. 2005 i New York var hon den första kvinnliga imam i världen som ledde en könsneutral fredagsbön. Wadud är den som ligger bakom begreppet Gender jihad, vilket innefattar att det är dags för kvinnor att bryta mäns tolkning av islams urkunder och istället göra en nytolkning utifrån genusperspektiv.

Amina Wadud 2011. Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)

I Maryammoskén i Köpenhamn verkar en kvinnlig imam vid namn Sherin Khankan. I Ibn-Ruschd-Goethe-moskén i Berlin finner vi den kvinnliga imamen och advokaten Seyran Ates. Dessa kvinnor får inte sällan utstå mordhot från extremister, och flera av dem har livvaktsskydd.

Konservativa, mainstream och liberala muslimer

Fazlhashemi ser sig kunna urskilja tre grupper som vill ge sig tolkningsföreträde:

  • Konservativa, dvs salafister, som vill gå tillbaka till en idealiserad bild av islam
  • Mainstream, vilka har skapat församlingar och muslimska riksorganisationer
  • Liberala, som än så länge har dåligt med resurser

Liberala muslimer utmanar de patriarkala dogmerna, och arbetar för mer jämlikhet, dvs att kvinnor ska kunna leda bön för könsblandade grupper. Traditionen ger att kvinnor enbart ska leda bön i grupper bestående av kvinnor och barn. Dock är ordet imam könsneutralt och betyder böneledare.

Fazlhashemi menar att vad beträffar slöja så står det i Koranen att kvinnan ska ”svepa om sig när hon går ut för att inte bli ofredad”. Detta är en luddig formulering. Mer om detta kan vi läsa om på islam.se, på islamguiden.se och på recitequran.com. Det korrekta citatet från 24 suran ayat 31 är som följer:

”Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mer av sina behag än vad som anständigtvis kan var synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen…” (Källa: Islam.se)

Ordet ”slöja” är översatt från ordet ”khimâr”. Muhammed Knut Bernström diskuterar detta i en fotnot till sin tolkning av koranen:

”Substantivet khimâr (plur. khumur) betecknar slöjan (el. huvudduken) som de arabiska kvinnorna före och efter islams inträde i historien hade för vana att fästa över håret. Enligt flertalet klassiska kommentatorer bars denna slöja mer eller mindre som prydnad, löst hängande ned på ryggen och eftersom kvinnodräkten enligt det då rådande modet omfattade ett framtill djupt urringat liv, lämnades bysten delvis bar. Kvinnorna uppmanas här därför att dölja den med hjälp av en khimâr.” (Källa: Islamguiden.com)

Attribution 2.0 Generic (CC BY 2.0) https://www.flickr.com/people/el7bara/

Fazlhashemi utvecklar resonemanget:

”Koranen är så allmänt hållen att det finns tolkningsmöjligheter och eftersom religionen har verkat i en patriarkal tradition har det tolkats som att kvinnan ska ha något på kroppen. Men det finns ingen samstämmighet om vad slöjan egentligen handlar om utan har tolkats på olika sätt i olika traditioner. I exempelvis Afghanistan bär kvinnor burka medan de i Iran bara har huvudduk.” (Källa: DN)

Feministisk islam och muslimsk feminism är begrepp att anamma

S k muslimsk feminism är på frammarsch. Amina Wadud är den som har gått i frontlinjen. Den muslimska feminismen utmanar de patriarkala föreställningarna i islam och ifrågasätter vilka det är som ska ta plats. I Sverige finns än så länge inga kända officiella kvinnliga böneledare, men forskaren Jenny Berglund utesluter inte att det redan idag kan finnas kvinnliga böneledare i liberala grupper. Det finns kvinnor på ledande poster, t ex ordföranden, i muslimska organisationer i Sverige.

Islamologen Jan Hjärpe förutspår att feministisk islam kommer att växa sig allt starkare i Sverige. Han motiverar sin åsikt med att

”kvinnor generellt är mer välutbildade än män och därmed kan få mer makt över tolkningarna av koranen. Dessutom är tendensen att kvinnorna blir mer religiösa och männen mindre, vilket återspeglas i moskéerna”. (Källa: DN)

Källor:

SVT: Professorn: Övertygad om att vi kommer se liknande utveckling

Morocco World News: France’s First Female Imam Announces Plans for Liberal Mosque

Islam and Feminism: Amina Wadud

University of Cape Town News: ‘Lady Imam’ on 25 years of the Gender Jihad

The Guardian: Women lead Friday prayers at Denmark’s first female-run mosque

DN: Mordhot och livvakter för kvinnlig imam i Berlin

DN: Feministisk islam på frammarsch – kvinnliga imamer utmanar gamla traditioner

Islam.se: Slöjan

Islamguiden.com: Är slöjan verkligen ett påbud i Koranen?

Recitequran.com: An-Nur

Stockholm University: Jenny Berglund

Koranpodden: 55. Koran och kaffe med Jan Hjärpe

I fokus

Det antisemitiska hatet mot Jerzy Sarnecki

Sveriges så kallade ”radikalnationalister” – både de som bytt bomberjackor mot kostymer och de som heilar öppet – har sedan länge haft ett särskilt hat mot Jerzy Sarnecki. Låt oss gå tillbaka till 2015 – även om det började långt tidigare. Det handlar om en djupt ingrodd antisemitism.

Den 9 februari 2015 skickade Sverigedemokraternas pressekreterare Henrik Gustafsson en redogörelse till partiledningen. Den handlade om Kristina Winbergs politiska assistent Joel Ankar, som efter EU-valet året innan hade arbetat politiskt för SD i EU-parlamentet.

Denna redogörelse – som alltså skrevs av SD:s pressekreterare och skickades till partiledningen – var mycket graverande.

Bakgrunden var följande: Aftonbladet hade gjort en granskning av Joel Ankar och ringt upp SD för en reaktion. Aftonbladet ansåg sig kunna visa att Ankar hade skrivit grovt antisemitiska och pronazistiska inlägg på flashback. Henrik Gustafsson kontaktade Ankar, ställde frågan om det som Aftonbladet hade var sant och skrev sedan sin redogörelse till partiledningen. Och SD:s partiledning fick redogörelsen den 9 februari, dagen innan Aftonbladets granskning publicerades den 10 februari. Detta visar att SD:s ledning omedelbart hade full kännedom om Ankars agerande. Det rådde nämligen ingen tvekan om att det var Joel Ankar som hade skrivit de rasistiska, kvinnofientliga och antisemitiska kommentarerna.

Grov antisemitism mot Sarnecki

Några av Ankars allra grövsta kommentarer handlar om Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid BRÅ.

Det var ingen slump att Anker pekade ut just Sarnecki. Född i Warszawa strax efter andra världskriget kom han till Sverige som flykting 1969 som en följd av den antisemitiska våg som då sköljde över Polen. Hans judiska börd har alltid varit en nagel i ögat på SD och deras kretsar. Men helt öppen med de egentliga motiven till kritiken mot Sarnecki har man inte kunnat vara.

Men nu briserade bomben. Ankar visade den verkliga sanningen bakom hatstormen mot professorn i kriminologi. Det handlar helt enkelt om antisemitism.

Men Ankar skriver inte bara om Sarnecki. I ett stort antal oerhört grova kommentarer visar han en närmast besinningslös rasism, hat mot muslimer och uttrycker sexualiserade våldshot mot kvinnor som genomgår abort.

Här är några exempel på det han skrev.

Hatet mot muslimer

Att Ankar hatar muslimer råder det ingen tvekan om. Hans svavelosande angrepp är genomsyrat av ett hat som är nästintill omöjligt att begripa:

Hatet mot kvinnor

Men Ankar hatar också kvinnor. Särskilt de som har genomgått en abort. Språket är våldsamt och sexualiserat och visar att abortmotståndet har djupa rötter i SD:s politiska kultur:

Hatet mot Sarnecki

Men den enskilda person som Ankar ständigt återkommer till är Jerzy Sarnecki. Den grova antisemitismen är helt öppen.

Och detta är bara en av en lång rad antisemitiska kommentarer om just Sarnecki. Inför sin redogörelse för partiledningen hade pressekreterare Gustafsson kontaktat Joel Ankar själv och bett honom att lista ”det han anser vara grovt” och ange i vilket sammanhang som han skrev kommentarerna.

Och Ankar svarade. Han medgav att det var han som stod bakom kontot på flashback. Och han medgav en lång rad rasistiska och antisemitiska skrivningar och han medgav att han särskilt hade pekat ut Sarnecki. Återigen. Ankar själv erkände detta fullt ut – men försökte få det till att han ”hade genomgått en kaotisk period och att han var väldigt ung”. När det framkom att de senaste inläggen var från året innan – 2014 – bara några månader innan alltihop avslöjades föll detta ”försvar” samman.

Vem är då denne Joel Ankar? Han började juristlinjen 2007 och fick sin juristexamen i november 2012. Under utbildningen skrev han flera inlägg om hur han planerade att utnyttja sin ställning som jurist.

”Jag lovar att under min tjänstgöring inom det judiciella systemet ska jag göra allt i min makt för att skynda på lagföringsprocessen. Dock bara för vänstermuppar och krokiga judegubbar som Sarnecki, märk väl” (Källa: Aftonbladet)

En av dem som undervisat Joel Ankar på juristlinjen var just Jerzy Sarnecki, och han återkommer flera gånger till honom i sina inlägg på Flashback, som här:

Det råder heller ingen tvekan om var Ankars politiska hemhörighet finns, historiskt sett. När han får frågan från pressekreterare Gustafsson medger han att han ”uttalat visst stöd för vissa soldater inom Waffen-SS som var modiga”.

Pronazist och antisemit – hur hanteras han av SD?

Att Ankar är pronazist och antisemit och muslimhatare och kvinnohatare råder det ingen tvekan om. Men det verkligt viktiga är inte denna enskilda persons vidriga beteende. Utan hur SD hanterar alltihop när det kommer ut. SD:s ledning fick pressekreterarens redogörelse och det råder alltså ingen tvekan om att SD:s ledning i ett mycket tidigt skede är fullt informerad om Ankars antisemitism och pronazism.

Är detta ett problem för SD?

Nej. Inte i sig. Bara om det kommer ut.

Och SD:s sätt att hantera skandalen är avslöjande. Lögnerna är flagranta och många. Inför sina kolleger i Bryssel och inför sin arbetsgivare Kristina Winberg hade Ankar erkänt att det var han som skrivit det som Aftonbladet avslöjat. Och Winberg skrev också om detta i en intern sammanfattning. Joel Ankar själv skrev också till både Mattias Karlsson och Richard Jomshof där han medgav att det var han som stod bakom kontot på flashback.

Men den första strategin från partiledningen blev att förneka alltihop och att försöka så tvivel kring vem som egentligen stod bakom kontot. Detta är också den strategi som Ankar själv länge försökte sig på:

”Jag har inte skrivit det som du påstår. Det här kontot kan ha använts av många” säger han till Expressen så sent som i juni 2016. När tidningen då påminner honom om att han för flera partikamrater medgett att det är han som står bakom Flashbackkontot säger han:

”Det där var en väldigt kaotisk period i mitt liv med….. Jag var utsatt för väldigt hög stress. Så jag har väldigt vaga minnesbilder av hur saker och ting förflöt under den tidsperioden.”

Men den strategin höll inte. Och efter en tid kom till sist beskedet att Ankar skulle sluta i Bryssel. Nu skapades en ny strategi från partiledningen. Nu påstod SD:s ledning att man hade ”försökt avsluta Ankars anställning men att detta inte var möjligt eftersom han var anställd av parlamentet”.

Kristina Winberg påstod också att Ankars ärende hade överlämnats till EU-parlamentet som skulle ha utrett Joel Ankars skriverier på Flashback, men att de inte funnit något.

I ett mejl till Expressen i juni 2016 skrev SD:s presschef Henrik Vinge:

”Joel Ankar är formellt inte anställd av Sverigedemokraterna utan av Europaparlamentet. Vi vände oss till dem redan 2015 för att be dem avsluta anställningen. De avslog vår begäran. Idag pågår en förnyad process för att förmå Europaparlamentet att ändra sitt beslut.” (Källa: Expressen)

SD hade kunnat sparka Ankar

Eftersom svenska journalister i allmänhet har dålig koll på hur saker och ting fungerar i Bryssel så låter de flesta sig nöja med detta. Men liksom det första förnekandet är även detta en lögn. SD hade kunnat sparka Ankar. Formellt var han visserligen anställd av Europaparlamentet, men det är trams att bara Europaparlamentet bestämde om Ankar kunde avskedas.

Winberg och SD-ledningen påstod att det var ”parlamentets regler” som stoppade henne från att avskeda Ankar. Men det stämmer helt enkelt inte med tjänsteföreskrifterna. Kapitel 9, punkt (d) beskriver det förtroende som måste finnas mellan den enskilda parlamentarikern och den anställda assistenten. Saknas detta förtroende får parlamentarikern avluta assistentens anställning.
Tjänsteföreskrifterna gav alltså Winberg – och SD-ledningen – fullständig rätt att avsluta Ankars anställning om man hade velat göra det. Men det ville man inte. Trots full insyn vad han stod för och hur han hade agerat så hade SD fortsatt fullt förtroende för Joel Ankar.

Ankars grova rasism, hans hyllande av den kriminella nazistiska organisationen SS, hans systematiska antisemitiska personangrepp på Sarnecki – inget av detta förändrade SD-ledningens uppfattning. Joel Ankar fick vara kvar.

Att SD inte genast avslutade hans anställning visar därmed var SD:s politiska linje ligger. Antisemitism och pronazism. Men det ska hållas hemligt.

Jerzy Sarnecki har fortsatt vara en nagel i ögat på SD-ledningen och de har fått med sig hela svansen. De antisemitiska påhoppen på Sarnecki har fortsatt.

När hatstormen nu återigen viner mot BRÅ så är det heller ingen slump att svansens angrepp mynnar ut i angrepp på just Jerzy Sarnecki.

Svensk antisemitism.

I fokus

”Det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor” – Antisemitism i Sverige

BRÅ-rapporten om antisemitiska hatbrott som publicerades 29 maj 2019 visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande vad gäller ideologiskt motiverad antisemitism. Detta resultat går stick i stäv med vad nationalister vill göra gällande: att det är muslimer som står för antisemitismen i Sverige idag.

Det här ska handla om en rapport från BRÅ som INTE väckte rabalder. I tisdags 28 maj publicerade BRÅ en rapport om sexualbrott. I onsdags den 29 maj – dagen därpå -kom en rapport från BRÅ om antisemitiska hatbrott. Men medan den ena väckte mycket stor uppmärksamhet, fick den andra nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är illa.

BRÅ-rapporten om sexualbrott visar att det inte finns något stöd för hypotesen om en koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott och jag har skrivit flera inlägg om den här på sidan. BRÅ-rapporten om antisemitism visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande när det gäller den ideologiskt motiverade antisemitism som kommer till rättsväsendets kännedom – polisanmälningar och domar.

Kan det finnas något som förklarar skillnaden i uppmärksamhet för de två rapporterna? Kan det vara så att de som upprörs på nätet av den första rapportens resultat helst vill att den andra rapporten glöms bort helt och hållet. Jag tänkte hursomhelst bidra till att BRÅ:s rapport 2019:4 ”Antisemitiska hatbrott” inte glöms bort.
Jag tänkte här gå igenom vad rapporten kommer fram till och vad vi kan lära oss av den.

Presentation

Rapporten ”Antisemitiska hatbrott” bygger på samtliga polisanmälningar om hatbrott med antisemitiskt motiv åren 2012-2016, och 103 domar mot personer som dömts för brott med antisemitiskt motiv mellan januari 2007 och maj 2018. I materialet ingår också 92 intervjuer.

Rapporten använder begreppet antisemitiska hatbrott enligt samma definition som i den officiella statistiken:

”Brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet eller hat mot judar och judendom som aktiverar en reaktion mot judendomen, judisk egendom, dess institutioner eller den eller dem som är, eller uppfattas vara, judar eller representanter för judar.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 16)

Men BRÅ har inte enbart tittat på de händelser som utgör brott i juridisk mening. Intervjupersonerna har tillfrå­gats om sina erfarenheter av uttryck för antisemitism generellt. Det är inte alltid självklart var gränsen går mellan icke-brottsliga uttryck för missaktning, nedsättande kommentarer eller hotfulla uttryck med anspelning på en persons grupptillhörighet och vad som är att betrakta som ett straffbart hatbrott i form av exempelvis ofre­dande, olaga hot eller hets mot folkgrupp.

Bland förövarna är unga män en särskilt framträdande grupp. Bland de utsatta drabbas kvinnor särskilt av sexualiserade hot och trakasserier. Här följer en genomgång av avsnittet mot slutet av rapporten under rubriken ”Gärningspersoner”. Detta avsnitt finns också skärmdumpat längst ner med mina förstrykningar.

”Radikalnationalismen” är totalt dominerande

Vilka är gärningspersonerna? I likhet med andra sammanställningar utgår man i rapporten från en vanlig indelning av tre typer av miljöer som i mer eller mindre grad präglas av antisemitism. Radikalnationalismen, den våldsbejakande islamismen och den radikala vänstern. Men när man går närmare in på det rättsliga materialet så är bilden klar. I några få förundersökningar finns det material som visar en koppling till islamism, men det finns inget exempel på ”radikal vänster” bland polisanmälningar eller domar. ”Radikalnationalismen” är totalt dominerande.

Rapporten ger därmed en viktig relief åt en tes som ofta framförs – att antisemitism är lika vanlig till vänster som till höger. Så är det alltså inte.

NMR och andra nazistiska grupperingar med deras personförföljelser, hot och heilande, öppna nazism i demonstrationer med ansiktsbilder på kända judar med texten ”folkförrädare” har satt ett tydligt avtryck i rättsliga sammanhang. Denna nazistiska närvaro i offentligheten har också skapat stor oro bland judar i Sverige, det framgår av intervjumaterialet. Känslan av att rättssystemet inte skyddar judar dominerar när nazister ges möjlighet att tåga fritt på gator och torg med ett uppenbart antisemitiskt budskap – ofta med symboliska kopplingar till Nazityskland. Rapporten påpekar att nazisternas agerande kan beskrivas som att de skapar och upprätthåller ett ”skrämselkapital” – de vill ge en bild av sin organisation som skrämmande och hotfull. I kraft av detta kan de sedan skapa rädsla bara genom att visa sig iförda sina munderingar vid en församling eller förening. De skapar det som rapporten kallar en ”lågmäld terror”.

Radikal vänster och islamism

Att nazisterna är tydligt dominerande innebär inte att man ska ignorera eller ta lätt på andra former av antisemitism, även om de inte syns lika tydligt i rättsliga sammanhang. Detta är oerhört viktigt att understryka.

I rapporten skriver man:

”En miljö som i forskningen förknippas med antisemitiska idéströmningar är den radikala vänstern. Exempel på detta saknas i princip helt i polis- och domstolsmaterialet, men bland BRÅ:s intervjupersoner var det däremot flera som beskrev erfarenheter av antisemitism inom bland annat vänsterorienterade politiska miljöer, främst bland unga, politiskt aktiva personer.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 67)

Här handlar det om antisemitism framför allt kopplad till ”en hätsk retorik mot staten Israel” – som en intervjuperson beskriver det. Det kan exempelvis handla om en politisk diskussion där enskilda personer får stå till svars för Israels politik för att de är judar.
När det gäller den våldsbejakande islamismen skriver rapportförfattaren:

”På samma sätt som för hatbrott med koppling till radikal vänsterideologi, finns ytterst få uppgifter i polis- och domstolsmaterialen som kopplar samman hatbrottshändelser med en våldsbejakande jihadistisk miljö.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott)

Men i intervjumaterialet framkommer samtidigt en stark oro för att det även i Sverige kan ske terrorattentat riktade mot judiska mål av den typ som under senare år begåtts i Frankrike, Belgien och Danmark. Det är också inom den här miljön som flera intervjupersoner som arbetar med säkerhet hos judiska församlingar anser att det allvarligaste hotet finns, särskilt när det gäller attacker mot judiska institutioner.

Kopplingen till Mellanöstern

Rapporten uppmärksammar också andra varianter av antisemitism som inte är lika tydligt ideologiskt motiverade. Flera intervjupersoner berättar om antisemitism från framför allt unga män med bakgrund i Mellanöstern. Det kan handla om offentliga sammanhang där den intervjuade har varit på väg till synagogan, på sociala medier men också i skolmiljö. Här kan det handla om en vägran att lära sig om Förintelsen därför att ”lärarna går judarnas ärenden”.

I rapporten framhålls att såväl forskningslitteraturen som BRÅ:s intervjuer visar att

”delar av den antisemitiska hatbrottslighet som sker, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, sannolikt härrör från en närmast sanktionerad antisemitism som förekommer i olika länder i Mellanöstern. Enligt litteraturen rör det sig ofta om antisemitiska föreställningar och attityder som existerat redan innan staten Israel grundades”. (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 70)

Samtidigt påpekar flera intervjupersoner att även människor med bakgrund i Mellanöstern naturligtvis är olika. Liksom i befolkningen i övrigt finns stora variationer när det gäller antisemitism.

”Kan vara vem som helst”

Och rapporten från BRÅ synliggör att antisemitism varken är ett nytt eller importerat problem. Vi får en skrämmande bild av att antisemitism i Sverige inte bara finns i extrema grupperingar. En polis i en hatbrottsgrupp påpekar att de personer som utreds för antisemitiska hatbrott kan vara ”vem som helst”:

Antisemitiska strömningar förekommer i breda lager av befolkningen och skär genom olika religioner, sekulära grupper, politiska positioner och ideologier, skriver rapportförfattaren. Var antisemitismen kan dyka upp överensstämmer inte alltid med våra förutfattade meningar. En intervjuperson berättar om sin dotters skola:

”Det är mycket heilande, det är mycket skämt om judar. Och då är det ändå en vanlig vit innerstadsskola. Så när min dotter kom hem och sa de drar skämt: ”Här är det rea på hemköp, det passar väl dig bra som är jude”, och de skojar om gas. Så jag blev ju galen och ringde föräldrar, för skolan är helt flat.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

Och en ung man berättar om sina erfarenheter som elev:

”Jag har hört folk dra nazistskämt titt som tätt, rita hakkors på bänkar eller skåp eller skriva ”judesvin” på toa. De har dragit något skämt om Förintelsen. Vissa av de här skämten är småskämt, men någonstans går gränsen för vad man ska skämta om och inte. […] Alltså det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

BRÅ:s rapport gör ingen analys av hur omfattande antisemitismen är i Sverige, bara att den finns och att den kan finnas där vi minst anar det. Intervjupersoner från samtliga delar av landet beskriver erfarenheter av antisemitism från personer som skulle kunna vara ”vem som helst”.

Trots att den bakomliggande ideologiska motivationen kan vara mycket olika så finns det ändå något som alltid är gemensamt. Detta är ett tänkvärt resultat i rapporten och det avslutar också detta avsnitt om gärningspersonerna:

”Stora delar av det antisemitiska språkbruk och många av de antisemitiska idéer som kommer till uttryck i Brås olika material är slående lika, oavsett eventuella skillnader i gärningspersonernas kön, ålder, ideologiska bakgrund eller grupptillhörighet.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 75)

Till sist: I regeringsförklaringen i januari tog statsminister Löfven upp kampen mot antisemitismen som ett prioriterat område för regeringen, och han berättade om den planerade internationella konferensen till minne av Förintelsen och mot dagens antisemitism. För några veckor sedan kom beskedet att konferensen ska anordnas i Malmö i oktober 2020. Denna konferens kan få stor betydelse. Samtidigt är det viktigt att påminna om att vi alla har ett personligt ansvar att aldrig acceptera uttryck av antisemitism. Inte från någon och inte i något sammanhang.

Här nedanför har jag lagt ut avsnittet om gärningspersoner ur rapporten (sid 64 – 75). Med rött har jag markerat och lyft fram det jag ser som kärnan i resonemanget.

Debatt, I fokus

Ekeroth: ”Tittar de snett på nån ska det vara utvisning i princip”

Den av SD petade Kent Ekeroth anser att invandrare som begår cykelstöld ska utvisas. Han tycker också att invandrare som ”tittar snett” på svenskar ska utvisas. Om en invandrare ”hotar, kaxar, beter sig” ska hen utvisas. ”Direkt, inget snack”.

Imorgon 30 september 15.03 i P1 sänds dokumentären ”Arvet efter Kent Ekeroth” om och med Kent Ekeroth, f d riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. Det var i våras som Ekeroth plockades bort från den riksdagslista som SD presenterade inför valet nu i september. Detta skedde mot bakgrund av en rad uttalanden som rimligen långt tidigare borde ha stridit mot SD:s påstådda nolltolerans mot rasism. En bidragande orsak till uteslutningen är ett flertal skandaler relaterade till Ekeroths dragning till kroglivet.

I dokumentären får vi lyssna till Ekeroth, den politiker som kanske har arbetat hårdare än någon annan i SD, om sitt värv i partiet och som riksdagsledamot. Han är uppenbart stolt över vad han har åstadkommit genom åren i form av debatter, motioner och bloggande. Ekeroths ”favoritämne” är islam. Han har gjort sig ett namn genom sin tuffa retorik, en retorik som många skulle definiera som rasistisk och islamofobisk. Mot bakgrund av detta är det många som är förvånade över att Ekeroth inte har blivit petad långt tidigare. Det är skrämmande att SD har låtit honom hållas så länge som de faktiskt gjorde!

Dokumentären är en intressant skildring av Ekeroths värv och egen upplevelse om skandalerna, debatterna, det upplevda sveket då han petades och hur viktigt hans arbete har varit genom åren.

Det är viktigt att ha i åtanke att trots att Ekeroth inte längre är en aktiv företrädare för partiet, så är han fortsatt en viktig opinionsbildare med en hel del fans.

I enlighet med vad vi har fått erfara genom åren gällande Ekeroth är det naturligt att det uttrycks en hel del kontroversiella åsikter i dokumentären. Det som sticker ut är Ekeroths övertygelse om hur enkelt det ska vara att utvisa invandrare som begår brott. Eller ja, det behöver inte ens handla om brott. I dokumentären hör vi Ekeroth i samtal med den politiske reportern Erik Hedtjärn:

”Det är skit utanför trädgårdar, de hotar, kaxar, beter sig – utvisning. Direkt, inget snack. Det ska inte behövas ett års straffvärde, det ska vara ut. Tittar de snett på nån ska det vara utvisning i princip.

Hedtjärn: Vad var det du sa? Tittar snett på nån då ska det vara ut?

– Nu gav jag dig en soundbite men…

Hedtjärn: Men menar du inte det riktigt eller vadå?

– Äh, det ska räcka med att de snor en cykel – utvisning. Skita på nåns tomt – utvisning. Sitta på deras altan och kaxa, säga att det är mitt – utvisning.”

Här anser jag att det är viktigt att poängtera att cykelstöld är ett brott som är belagt med böter. Är det genomtänkt att vilja utvisa människor pga att de har stulit en cykel? Är det genomtänkt att vilja utvisa människor mot bakgrund av något av det Ekeroth anser vara skäl till utvisning? Att vara kaxig eller titta snett på folk och ”bete sig” är förkastligt men knappast brottsligt. Att hota människor kan vara straffbart. Att brott belagda med böter eller kortare fängelsestraff automatiskt ska leda till direkt utvisning är svårt att motivera. Men inte för Ekeroth. Där gäller svart och vitt. ”Vi och dom”. Svenskar mot invandrare.

Ekeroths syn på invandrare i allmänhet, och araber och muslimer i synnerhet, innefattar en hierarkisk indelning i två lag: ”de goda” (svenskar) och ”de onda” (invandrare). Detta gör Ekeroth på basis av hur människor ser ut och pratar. Att han i den ansvarslösa generaliseringen drar med sig massor av ”goda” människor verkar han inte bry sig om nämnvärt. Utifrån denna lagindelning i vänner och fiender avgörs vilka som ska utvisas mot bakgrund av brott som stöld av cyklar och förseelser som inte ens är brott, läs attityd gentemot andra människor.

I dokumentären kan vi höra Ekeroth återigen vurma för det ungerska:

”Ärligt talat, vet du vad, jag tror att Sverige skulle må bra av invandring från Ungern, om ungrare kom hit i massvis. Då skulle vi fått en grupp människor som hade lite sunda värderingar åtminstone.”

Är det rimligt att en cykelstöld, kaxighet eller ett inbrott ska leda till utvisning när en människa riskerar tortyr eller dödsstraff? Människor som flytt krig, förföljelse, och förtryck ska skyddas, inte skickas tillbaka till det de har flytt ifrån. Naturligtvis inte. Jag anser att det är åsikter, och slutsatser, som är såväl verklighetsfrånvända som förkastliga.

Kuriosa: Ekeroth är helt oförstående inför faktumet att hans retorik kan uppfattas som rasistisk.

Lyssna på dokumentären, nu (via länken) eller imorgon strax efter tre i P1, för att få en något alternativ Sverigebild signerad Kent Ekeroth.

Källa:

IRM listar det Ekeroth inte blev utesluten för – uthängda barnfamiljer och islam är som HIV

Länk till P1-dokumentären ”Arvet efter Kent Ekeroth”