Etikettarkiv: feminism

”Den svenska inkvisitionen”

Nu har en av domedagsprofeterna på Avpixlat än en gång, tvångsmässigt, kräkt ur sig ännu en ”sverigevänlig” sanning. I en vad som känns som en oändlig krönika, osande av ilska och konspirationer, målas Sverige i vanlig ordning upp som ett land i fritt fall. Denna gången har tongångarna skruvats upp ytterligare några snäpp, då Avpixlat drar paralleller mellan dagens Sverige och det som ägde rum under medeltida inkvisitioner.

I krönikan som skrevs häromdagen slår Avpixlat på den största trumma de kan uppbåda. Retoriken är densamma men positionerna i argumentationen flyttas ideligen framåt och tonläget höjs. Krönikören är övertygad om att Sverige i detta nu håller på att vakna ur den ”masspsykos” som hållit Sverige i ett järngrepp de senaste åren.

Vi vaknar ur masspsykosen

Vi ”meningsmotståndare” är en ”vänstervriden häxbrännarkader” och har fram till nu gjort allt som står i vår makt för att frenetiskt puffa på ”masspsykos”-glöden, men NU, nu är vi i uppvaknande och anpassar oss efter vad folket egentligen tycker. Det är lovvärt, och hoppfullt, att ”sverigevänner” invaggas i en försäkran om att man tror sig veta vad meningsmotståndare och folket faktiskt tycker och hur vi har ändrat oss till att följa den nationalistiska och fascistiska agendan. Inget kan nämligen vara mer fel än att vi som står för en human människosyn skulle ha förändrat vår människosyn.

Grundmantrat i Avpixlats värv är dock det samma:

  • mångkulturen söndrar och sår split
  • ”sanningssägarna” är utsatta för en häxjakt där ”PK-eliten” står för förföljelsen
  • invandringens kostnader förklarar den krackelerande välfärden
  • kultur- och journalisteliten hålls ansvarig för att Sverige står på ruinens brant
  • den galopperande kriminaliteten förnekas av förståsigpåare som exempelvis kriminolog Jerzy Sarnecki (som liknas vid Bagdad-Bob)

Vi blir i domedagskrönikan också tilldelade några ”nyheter” som förstärker ”argumenten” i det pågående Armageddon vi befinner oss i:

  • vi kommer snart att få bevittna ”den största feministiska regeringen” som falskeligen stöttar förtryckta muslimska kvinnor
  • Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har skrämts att lägga ner sin granskning av Muslimska Brödraskapet
  • ärkebiskopen skall kräva att för varje moské som byggs i Sverige ska en kyrka byggas i en ”muslimsk” stad
  • ministrar stoppar fingret i hålet i havsdammen Sverige likt Haarlems hjälte Peter (mer att läsa om detta längre fram i denna krönika)

Avpixlat och sakfelen

Krönikan innehåller ett antal rena sakfel, vilka jag ämnar redogöra för här och nu.

Trots världens högsta skatter kan staten inte leverera välfärd. Försvar, polis, sjukvård, åldringsvård, skola, boende, kommunikationer – på område efter område tvingas medborgarna hitta egna, privata lösningar. Staten har brutit skattekontraktet med medborgarna. Trots den stora lögnen om invandringens lönsamhet tvingas man nu höja skatterna ytterligare för att bekosta dess ofattbart stora direkta och indirekta kostnader. Dess totala kostnader är förmodligen Sveriges bäst bevarade statshemlighet. Vi borde påminna dagens ansvariga om socialdemokraten Gustav Möllers ord om att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Sverige har inte världens högsta skatter. Då man beräknar skattetrycket, eller skattekvoten, räknar man ut kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP. Sverige hamnar på sjätte plats bland länder med högst skattetryck och hade 2014 inte haft ett lägre skattetryck på 40 år. Danmark är det land som har högst skattetryck, följt av Frankrike och Belgien. Inte nog med att krönikören (medvetet?) använder sig av det direkta sakfelet, han väljer dessutom att storvulet spinna loss med högtflygande konspirationsteorier.

Debatten om huruvida invandringen är lönsam eller inte har lika många åsikter som det finns forskare, nationalekonomer och statsvetare. Beroende på vem du frågar får du olika svar, avhängiga de siffror och den fakta experten väljer att belysa. Det finns inga givna mallar på hur man ”ska” räkna på invandringens lönsamhet och, ärligt talat, gör vi oss inte en björntjänst när vi prompt vill värdera människors ekonomiska likviditet? Givetvis är det enklast för våra domedagsprofeter att anamma den invandringsfientliga faktan som avslöjar den enorma förlustaffär ekonomiska sanningssägare som exempelvis nationalekonomen Tino Sanandaji ihärdigt försöker slå i oss vanliga medborgare.

När vi börjar värdera människor i kronor och ören är vi ute på tunn och hal is. Samtidigt väljer vi att underminera hela den humanistiska värdeidén. Är människor som bidrar till välfärden medelst skatter viktigare eller bättre än människor som av olika anledningar inte har den möjligheten?

Epitet med obehaglig historisk konnotation

Hur länge ska personer som kommunisten Rossana Dinamarca få göra riksdagen till lekstuga med sina mot väljarna respektlösa barnsligheter. Hur länge ska ansvariga ministrar få åka slalomtävling mellan halvsanningar och lögner.

Påståendet att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca skulle vara kommunist är lika uttjatat som felaktigt. I alternativ media är det ett oantastligt faktum att Dinamarca är kommunist.

Epiteten kring meningsmotståndare är en historisk paradgren bland högerpopulister och högerextremister, och epiteten är lika många till antalet som de är konspiratoriska. Enligt ”sverigevänner” och ”invandringskritiker” är det en självklarhet att alla vi som inte talar ”sverigedemokratiska” också är ”kommunister”, ”islamistkramare” och ”vänsterextremister”. Det är näst intill omöjligt att hålla reda på alla fantasifulla epitet och nedvärderande vokabulär som cirkulerar i cyberspace. Magasinet Paragraf har satt samman två ordlistor som redovisar en del av en uppfinningsrikedom, som i stora stycken består av en smutsig retorik redan använd i en fascistiskt historisk kontext.

Den ”sverigevänliga” offerkoftan

Sverigedemokraterna må vara politiskt bannlysta, men när de nu vuxit till näst största parti går det inte längre att trovärdigt avfärda dess miljoner sympatisörer som nazister och rasister. Särskilt inte när den mångkulturella verkligheten på punkt efter punkt visar sig överträffa dessa bespottade och förföljda Sverigepatrioters värsta katastrofvarningar. I efterhand kommer man att jämföra denna politiska häxjakt på oliktänkande med medeltidens inkvisition. Dåtidens kättare och häxor dömdes av en maktfullkomlig, vidskeplig kyrka med i stort sett totalt informationsmonopol och ett välorganiserat nätverk av avlönade eller beroende medlöpare.

Är SD verkligen ”politiskt bannlysta”? Moderaternas Anna Kinberg Batra har ju nyligen brutit den, vad vi alla trodde, oskrivna regeln att inte förhandla med SD. Om detta trendbrott är rätt eller fel tänker jag inte gå in på här. Men att hävda att SD är isolerade eller ”politiskt bannlysta” är en direkt felaktighet.

Är det en retorisk fint, eller en inbillad föreställning, att uttrycka att SD har ”miljoner sympatisörer”? Vid valet 2014 erhöll SD 801 178 röster. Fram till nästa valresultat förkunnas är det den siffran som gäller. Drygt 800 000 är inte ”miljoner”.

Det där eviga tjatet om att ”PK-eliten” skulle kalla alla sverigedemokratiska väljare nazister och rasister är uttryck för att den ständigt för trånga offerkoftan sitter som gjuten på den ”sverigevänliga” kroppen, och har ingen reell täckning i verkligheten.

De som faktiskt kallar sverigedemokratiska väljare för nazister och rasister hänfaller åt samma meningslösa metoder som de som väljer att kalla meningsmotståndare för ”kommunister” och ”vänsterextremister”. Personligen väljer jag sällan att kalla folk rasister, fascister eller nazister, däremot har jag inga problem med att säga att någon uttrycker sådana åsikter. Det är viktigt att poängtera att åsikterna är föränderliga.

Diktaturen Sverige

Avpixlat-krönikören fortsätter att mässa, och jämför Sverige med svunna och nutida diktaturer:

Den nya religionens välbeställda elit förfäktar ”allas lika värde” som mantra i sin kamp för att rädda sina privilegier i form av höga riksdagslöner, välbetalda mediajobb, prestigefyllda ämbeten och säkrad ålderdom. Likt eliten i diktatursamhällen lever de ett skyddat liv i de exklusiva kvarteren, reser med de dyra flygen, kör de bästa bilarna och går före i egna gräddfiler. Inte en enda medlem av denna nya överklass av politiker, skribenter, kändisar och politiskt godkända experter lever ett vanligt Svenssonliv.

Det är väldigt enkelt att hänfalla åt att gotta in sig i enkla poänger som inte någonstans går att belägga, men som man vet går hem hos det ”arga folket”. Det är ju ”sanningen”, och samtidigt en ytterst medveten taktik och retorik från krönikören. Men belägg får vi inte, det skulle vara för mycket begärt.

Seriositeten i krönikan illustreras avslöjande då skribenten väljer att kalla Mona Sahlin ”översteprästinnan”, i ett försök att förringa hennes politiska gärning.

Gänget Anders Lindberg, Fredrik Virtanen, Åsa Linderborg och Lena Mellin på Aftonbladet nedvärderas genom att tilldelas epitetet ”välbetalda häxjägare”.

Dagens Nyheters Peter Wolodarski sägs ”sprida sina bakterier i samhällskroppen”. Komiker som Magnus Betnér, Özz Nûjen, Henrik Schyffert och Soran Ismail är i krönikörens värld hovnarrar som hånar ”sverigevänner”.

Journalisterna/författarna Henrik Arnstad och Täppas Fogelberg framställs som faktaresistenta idioter.

Som seden bjuder har även denna domedagsprofet dåligt med idéer och förslag på vad som ska göras för att vända det förlisande fartyget Sverige på rätt köl.

Hur vi stoppar översvämningen

Krönikören på Avpixlat gör slutligen en liknelse mellan Anders Ygeman och Morgan Johansson och sagan om den holländske pojken Peter som räddar staden Haarlem från översvämning genom att stoppa fingret i det hål i havsdammen som hindrar havet från att skölja över staden.

Skribenten raljerar över att nämnda ministrar anammar samma ‘quick fix’ som Haarlems hjälte och hävdar i nästa andetag att Sverige kommer att utplånas medelst att det ruskiga, mörka och iskalla havet sköljer över oss så att vi alla hamnar under vattenytan och drunknar (eller?). Liknelsen är märklig och sammanfattar på ett beskrivande sätt hur ”sverigevänner”, nationalister och sanningssägare ser på hur vi ska förhålla oss till verkligheten. De enkla och ihåliga argumenten dominerar. Nivån är patetiskt låg.

Konspirationsteori-eländet kan inte beskrivas på något annat sätt än tragikomedi. Tragiskt eftersom domedagsprofetiorna redan påverkar alltför många av oss, något som kan få ödesdigra konsekvenser – och komedi eftersom att tillvägagångssättet på vilket krönikören väljer att saluföra argumentationen är skrattretande i sin maniska ansats.

Som avslutning vill jag gärna bjuda på detta klipp från Monty Python:

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Ekonomifakta: Skattetrycket
Ekonomifakta: Skattetryck internationellt
MSB om förstudien Muslimska Brödraskapet i Sverige
Aftonbladet: Anna Kinberg Batra om förhandlingar med SD
Val.se: Val till riksdagen 2014
Learn to read: Peter of Haarlem

Mer läsning:

Myt: 800 000 svenskar kan inte vara rasister

Rasismen är en mem

Den negativa bilden av den invandrade familjen

Hanna Wikström (docent i socialt arbete) har med sin avhandling, (O)möjliga positioner, analyserat en återkommande bild av invandrarfamiljer som ”problematiska, traditionella och som offer för sin kultur. Underliggande i många av bilderna finns en okritisk diskurs om jämställdhet som ett unikt svenskt politiskt projekt.”

Effekten av detta blir att feministiska aktioner, rörelser, och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass, ofta osynliggörs och marginaliseras. Ett centralt begrepp för analysen är ”vit hegemonisk feminism”. Detta begrepp introducerades av Paulina de los Reyes (professor i ekonomisk historia) och Diana Mulinari (fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap).

Begreppet ”vit hegemonisk feminism” visar hur den svenska feminismen formas kring en vit medelklassnorm samt hur konstruktionen av ”svensk jämställdhet” skapar ett normativt centrum inom den svenska feminismen.  Med detta menas att den ”svenska jämställdheten” blir till en måttstock som ”dom andra” mäts mot.

Svenskar är jämställda – dom andra är bakåtsträvande

Den intersektionella analysen – att synliggöra olika identiteter, och utifrån dess maktpositioner i förhållande till varandra har även här uppmärksammat hur det finns ett likhetstecken mellan dels jämställdhet, dels svenskhet. Utifrån detta konstrueras den svenska jämställdhetens ”andra” som tillhörande ”patriarkala familjer”, ”traditionella kulturer”,  ”dominerande invandrarmän” och ”invandrarkvinnor” som offer.

Effekten av detta blir att de könade och rasifierade diskurserna konstruerar bilden av svensk befolkning som åtminstone jämställdhetssträvande, om inte jämställt. Diskurserna i sin tur skapar en bild av den invandrande befolkningen, i förhållande till jämställdhet anses ”de andra” –  stillastående, ibland även bakåtsträvande.

Detta fenomen kan vi se genom tidigare gjorda studier som granskat hur media förmedlar representationer som å ena sidan är genuskodade, å andra sidan rasifierade. Ett viktigt bidrag som framkommit är att studierna har visat på hur mediabilderna formas kring en uppdelning mellan ”svenska kvinnor och män” samt ”invandrarkvinnor”,  även  ”invandrarmän” respektive ”invandrarkillar” och ”invandrartjejer”.

Dessa tidigare nämnda intersektionella figurer tillskrivs olika kollektiva egenskaper, men även tänkta tillhörigheter, som utifrån sammanvävda föreställningar om genus och etnicitet, gör att dessa hänger samman, och inte kan friställas från varandra.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

Respektera kvinnors fria rätt att välja kläder

Den feministiska kampen präglas av en grundläggande allmän­giltig princip; kvinnans självbestämmande.

Den senaste tidens burkinikontrovers har än en gång satt den muslimska huvudduken i fokus. Som alltid i det västerländska narrativet förkroppsligar slöjan islams förtryck mot kvinnor. I debatten reduceras slöjbärande till ett binärt tvång som kommer antingen direkt från auktoritära stater och förtryckande män, eller indirekt via ett patriarkalt värdesystem. Även då kvinnor själva väljer att bära slöja beror det alltså på ett underliggande förtryck, enligt kritikerna. En debattör i GP uttryckte det som att dessa kvinnor ”väljer sin ofrihet”. Och därför ska de frigöras; från den patriarkala struktur som styr deras val; från sina egna val; från sig själva. Hur detta bör ske diskuteras flitigt. Mer sällan diskuteras vem som besitter potential att med moralisk dygd – i motsats till diktatorisk tyranni – frigöra någon som redan uppfattar sig som fri. Vem kan frigöra en slöjbärande kvinna från en självbild hon är tillfreds med?

Att värderingar där kvinnans (och inte mannens) dygd beror på vilken utsträckning hon täcker sig eller visar blygsamhet bidrar till en patriarkal ordning är uppenbart. En vanlig motreaktion i ett sådant patriarkalt statssystem, Iran, är att kvinnor tänjer på gränserna för vad som är tillåtet, bland annat genom att bära smink och dra slöjan bakåt för att visa en del av håret. Till synes små, men ändå betydelsefulla tecken på protest.

Många västerländska feministiska tänkare menar dock att även det omvända förhållandet med förväntningar på kvinnans avtäckning och uppenbarelse bör förstås som en del av en patriarkal ordning som begränsar kvinnor. Populärkulturell och kommersiell objektifiering och sexualisering av kvinnor återspeglar många delar av vårt samhälle, där formell jämställdhet eftersträvas men ytterst lite görs åt den informella ojämställdheten. I väst ska kvinnan synas, på ett visst sätt, såsom vi är vana att se henne i reklamen: avklädd, slimmad, sminkad och så vidare. Den radikala författaren Andrea Dworkin påpekade tidigt att ingen del av den kvinnliga kroppen lämnas orörd i vår kultur. Från ”topp till tå är varje ansiktsdrag, varje kroppsdel, föremål för modifikation” (fritt översatt från Stanford Encyclopedia of Philosophy). I en sådan kultur kan en påklädd kvinna som poserar i sjal vara nog så provocerande, vilket Åhléns och H&M fick erfara efter en kritiserad reklamkampanj med beslöjade modeller. Kritiken är dock inte alldeles lätt att förstå eftersom huvudargumentet mot slöjan ofta bottnar i att den hindrar kvinnan från att ta plats.

Frågan är vad som återstår av ursprungsförtrycket (och kritiken) om dess materialisering (slöjan) har kommit att få en ny mening för användarna som är icke-kompatibel med det påstådda ursprungliga syftet. En del muslimska kvinnor beskriver valet att bära slöja som en protest mot ett västerländskt patriarkalt styre av kvinnors utseende. I likhet med hur kvinnor i Iran använder sig av medel som i väst har patriarkala förtecken för att utmana andra patriarkala normer som är mer dominerande i landet, blir slöjan ett sätt för en del muslimska kvinnor att vägra underkasta sig den sortens patriarkala strukturer som är så integrerade i vår kultur att de flesta missar att problematisera dem. Sällan ifrågasätts dessa strukturer av de som med påtryckningsmedel vill ”befria” de muslimska kvinnorna från valet att bära slöja.

Möjligtvis för att deras logik – om den applicerats konsekvent – skulle innebära en grov inskränkning av västerländska kvinnors liv. Att ingreppet mot muslimska kvinnors val skulle få liktydiga konsekvenser tycks inte bekymra de som propagerar för dess aktualisering, vilket signalerar att frågan i många avseenden styrs av en sorts kulturimperialism snarare än feministisk kamp.

Att motsätta sig sådana kulturimperialistiska försök handlar inte om att blankt acceptera kulturrelativism, särskilt inte kvinnoförtryck. Tvärtom handlar det om att belysa att denna slöjkritik, där den vägledande principen inte appliceras på den egna kulturen, i själva verket är ett praktexempel på kulturrelativism. Den som 1, inte ser hur den patriarkala ordningen i väst påverkar föreställningen om kvinnan och därmed hennes egna val och 2, inte är beredd att ”frigöra” henne från denna ”ofrihet” genom att inskränka det egna valet med samma metoder som förordas när det gäller muslimska kvinnors egna val, saknar trovärdighet i sin selektiva kvinnokamp.

I stark kontrast präglas den feministiska kampen av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande. De som selektivt frångår denna princip just när det gäller muslimska kvinnor leds av en annan sorts kamp, vare sig de inser det eller ej.

Denna debattartikel är tidigare publicerad på Dagens ETC.

Debatt: Ordlista för dummies

Som ett komplement till terminologi-serien ser vi på Motargument ett behov av att skapa en lättillgänglig sammanställning över ismer, företeelser och ord som används som verktyg i debatten. Följande översikt är tänkt att användas som ett uppslagsverk, och vi vill samtidigt passa på att vi påminner oss om hur konstruktiv en debatt, eller en diskussion, blir då vi lämnar sakligheten och istället svänger oss med invektiv och ogrundade anklagelser.

Det är ett fritt val vilken teknik vi använder, men vi bör fundera ett varv till på huruvida det för diskussionen framåt då vi kastar ur oss osakligheter. Vi bör också tänka över hur konstruktivt/respektfullt det är att slentrianmässigt, och generaliserande, stämpla andra med diverse epitet. Hur vi uttrycker oss är helt och hållet ett eget val. Vi hoppas att du kan komma att ha nytta av denna sammanställning.

Afrofobi – rasism mot människor med ursprung i subsahariska Afrika (dvs söder om Sahara). Mer om afrofobi finns att läsa på Mångkulturellt centrum och på DN Debatt (”Samhället måste ta den växande afrofobin på allvar”).

Anarkism – en politisk övertygelse om ett samhälle fritt från stat, kapitalism, hierarkiska system samt auktoritära strukturer På Ideologiskolan kan vi läsa mer om anarkism.

Antisemitism – hat/rasism mot judar, utifrån religiös eller etnisk (eller både och) orsak. Mer om antisemitism finns att läsa om här på Motargument och på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Antiziganism – rasism mot romer. Om antiziganism kan man läsa här på Motargument och på Kommissionen mot antiziganism.

Antropocentrism – uppfattning om att människan står över naturen, vilket ger människan rätt att nyttja naturen. Motsatsen till antropocentrism är ekocentrism, dvs att människa måste anpassa sig till naturen, och bete sig efter naturens villkor. En variant av antropocentrismen är biocentrismen, vilken sätter allt levande i centrum, och är således överställt naturen. Mer om antropocentrism finner vi här.

Bifobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot bisexuella. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om bifobi.

CIS-person – motsatsen till transperson. En cis-person är en människa som känner sig bekväm med sitt biologiska, och juridiska kön samt med sin könsidentitet och sitt könsuttryck. Cis anses vara norm: man känner sig som kille, är enligt folkbokföring och myndighetsdokument kille samt har en kropp som killar brukar ha. Cis betyder ”på samma sida”. Mer om cis-personer hittar vi här.

Defaitism – (av franskans défaite – nederlag) uppgivenhet, acceptans av förlust utan strid. Mer om defaitism finns här.

Diskriminering – enligt diskrimineringslagen är diskriminering att någon missgynnas eller kränks mot bakgrund någon av de sju diskrimineringgsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Vi har tidigare berört ämnet här på Motargument. Det går också att läsa mer om diskriminering hos Diskrimineringsombudsmannen.

Dogmatism – uppfattning om att den egna åsikten är den enda rätta. Motsatsen till skepticism. Mer om dogmatism kan vi läsa på Psykologiguiden.

Dominionismteokratisk politisk ideologi som fokuserar på kristen nationalism och religiöst herravälde. Den kristna motsvarigheten på islamism. Mer om dominionism, även kallad den kristna högern, kan vi läsa om här på Motargument.

Egocentrism – uppfattningen om att de egna åsikterna och intressena är viktigare än alla andras. Kallas också självcentrering. En överdriven egocentrism betecknas ofta som narcissistisk personlighetsstörning, vilket är en psykiatrisk diagnos. På Psykologiguiden kan vi läsa mer om egocentrism.

Etnocentrism – tendens att se på den egna kulturen som central, och att tolka andra kulturer mot bakgrund av de premisser och värdesystem formade i den egna kulturen. Det har tidigare skrivits om etnocentrism här på Motargument.

Etnonationalism – politisk ideologi som fokuserar på att det är den etniska samhörigheten som är fundamentet i nationen. Vi har tidigare på Motargument skrivit om etnonationalism.

Fascism – politisk, antidemokratisk (totalitär) ideologi med tydliga inslag av nationalism och ledarkult. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, och på Magasinet Neo kan vi fördjupa oss ännu mer.

Feminism – samlingsbegrepp för rörelser och ideologier som  strävar efter att alla, oavsett kön, ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Feminister verkar för att stärka kvinnors sociala, politiska och ekonomiska rättigheter. Vi kan läsa mer om feminism på ungafeminister.se och på Språktidningen.

Frankfurtskolannymarxistisk skolbildning inom sociologi och vetenskapsfilosofi som är verksam sen tre generationer. Sedan 1990-talet har ”Frankfurtskolan” i Sverige kritiserats för bl a ”kulturmarxism” likt nazisterna gjorde på 1930-talet. Motargument har tidigare berört ämnet i ”Det där om ordet ”kulturmarxism”, Frankfurtskolan och nazistisk retorik”.

Funkofobi – fördomar mot människor med funktionsnedsättning, såväl fysiska som intellektuella eller neuropsykiatriska. Mer om funkofobi går att läsa här och på Förbundet Unga Rörelsehindrades hemsida funkofobi.se

Grön ideologi – politisk ideologi som ligger till grund för grön politik och uppstod i samband med gröna våge på 1970-talet. Mer om ekologism och gröna ideologier kan vi läsa om på politiken.se

HBT/HBTQ – HBTQ är en förkortning för homo, bi, trans och queer, och verkar för alla människors lika värde, oavsett sexualitet, könsuttryck eller könsidentitet. På Egalia kan vi lära oss mer om HBT/HBTQ.

Heteronormativitet – slentrianmässig föreställning om att människor är heterosexuella, mot bakgrund av att det är en gängse uppfattning i vårt samhälle. På Forum för Levande Historia kan vi läsa mer om heteronormen.

Heterosexism – diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också homofobi. Mer om heterosexism finns att läsa här på Motargument och på ALGBTICAL.

Homofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också heterosexism. Mer om bl a homofobi går att läsa på Forum för Levande Historia.

Högerextremism – samlingsbegrepp för antidemokratiska, fascistiska och nationalsocialistiska (nazistiska) rörelser. En röd tråd i högerextremismen är rasismen. Mer om högerextremism finner vi här.

Identitetspolitik – politiska ställningstaganden som tillgodoser egenintresset samt de egna sociala intressegrupperna. Exempel på sådana grupper är klass, religion, kön, etnicitet, sexualitet etc. Mer om identitetspolitik kan vi läsa här och på SvD Kultur.

Identitära rörelsen (identitarism) – samlingsbegrepp för filosofiska och politiska grupper som har sitt ursprung i Frankrike i slutet på 1900-talet. Nyckelord för identitarismen är regionalism, kritik mot utomeuropeisk invandring, regionalism och antiliberalism. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) är den identitära rörelsen en del av vit makt-miljön. Mer om identitarism kan vi läsa på Expo.

Islamism – islamism kallas också politisk islam. Forskare menar att islamism även innefattar sociala, juridiska och kulturella faktorer. Islamism kan beskrivas som religiös nationalism. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, bl a här. Vi har också rett ut att islam inte är en ideologi.

Islamofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot islam och muslimer. Tar sig uttryck i rasism och diskriminering gentemot muslimer. Vi har berört ämnet ett flertal gånger här på Motargument. På Islamguiden.se kan vi läsa mer om islamofobi.

Kommunism – politisk ideologi som strävar efter ett klasslöst samhälle och gemensamt ägande. Mer om kommunism kan vi läsa om på Motargument och på Forum för Levande Historia kan vi läsa om hur kommunismen bär historiskt ansvar för folkmord och brott mot mänskligheten.

Konservatism – politisk ideologi som strävar efter att bevara gamla värderingar, traditioner och system. På Ideologiskolan kan vi lära oss mer om konservatism.

Kulturmarxism – används i nedvärderande syfte i debatten och är egentligen en konspirationsteori byggd på föreställningar om att judar och företrädare för Frankfurtskolan har i uppdrag att förgöra västerländsk kultur och kristendom genom att normalisera politisk korrekthet och multikulturalism. Mer om konspirationen om kulturmarxism kan vi läsa på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Kulturobjektivism – motsatsen till kulturrelativism. Uppfattning om att olika kulturer har olika värde och är olika utvecklade, mot bakgrund av att det finns objektiva värden. Dessa värden vidimerar värdering av olika kulturer. Detta kan vi läsa om här.

Kulturrelativism – motsatsen till kulturobjektivism. Uppfattning om att ingen kultur är mer värd, eller mer utvecklad, än någon annan. På Forskning & Framsteg kan vi lära oss mer om kulturrelativism.

Liberalism – politisk ideologi som fokuserar på individens frihet. Olika vinklar gällande liberalismen kan vi läsa om på Ideologiskolan.

Marxism – samhällsåskådnin/politisk ideologi grundad på Engels och Marx teorier. Marxismen ligger till grund för, å ena sidan, socialism och, å andra sidan, anarkism. Om marxism kan vi läsa här och på Ideologiskolan.

Narcissism – är i själva verket en diagnos och innefattar självupptagenhet, fåfänga och självförhärligande. Personer med en narcissistisk personlighetsstörning har ofta en övertro på den egna förmågan. Se också egocentrism. Mer om narcissism återfinner vi på Psykologiguiden.

Nationalism – ideologisk inriktning som har sin grund i gemenskapen inom en nations gränser. Det finns två artiklar på Motargument om nationalism, en om nationalism i ett historiskt perspektiv  och en som reder ut begreppet nationalism.

Nationalkonservatism – politisk ideologi som förespråkar en självständig nationalstat, fokuserar på kulturella intressen och verkar för att försvara kulturell och etnisk identitet. Mer om nationalkonservatism återfinner vi i DN:s debattartikel ”SD:s nya ideologiska etikett ändrar inte partiets politik”.

Nazism – politisk ideologi som bygger på fascism och rasism utifrån övertygelsen om den ariska ”rasens” överlägsenhet. Vi har tidigare på Motargument redogjort för nazism. Ytterligare läsning om nazism finner vi på Forum för Levande Historia.

Nya högern – kallas också Europeiska nya högern, eller Franska nya högern, och är en högerextrem fransk kulturrörelse som är nära knuten till det fascistiska tankegodset. Mer om Nya högern finns att läsa om här och på DN kan vi läsa om den Nya högern i Sverige, det nybildade SDU och Nordisk ungdom.

Oikofobi – motsatsen till xenofobi, och kan beskrivas som självhat mot den egna nationen, kulturen och etniciteten. Ett begrepp som används av s k sverigevänner om människor som är positiva till mångkultur, öppenhet och tolerans. Ett vardagligare ord för oikofobi är svenskfientlighet. Vi har skrivit om oikofobi tidigare på Motargument.

Patriotism – lojalitet och kärlek till fosterlandet. Patriotismen är inte politisk, till skillnad från nationalismen. Mer om patriotism, och skillnaden mot nationalism, går att läsa på Expo skola.

Politisk korrekthet (PK) – en i grunden positiv företeelse som, i debatten, används nedvärderande. Vad PK egentligen är kan vi läsa om på Fryshusets hemsida och i en ledarartikel på DN.

Rasism – hat och fördomar gentemot en människa mot bakgrund av ursprung, etnicitet, hudfärg, kultur och/eller religion. Har sitt etymologiska ursprung i föreställningen om att människan är indelad i olika raser. På Motargument kan vi läsa om rasism i ett flertal artiklar, bl a här. På Forum för Levande Historia får vi ytterligare fördjupning.

Salafism – bokstavstrogen, oftast våldsbejakande, islamism som motsäger sig tolkning av Koranen och förkastar moderna muslimska synsätt. Salafister anser sig praktisera ”sanna islam” och är en sunnitisk inriktning. Salafister strävar efter att skapa en islamisk stat. Läs mer om salafism på SR.

Sexism – diskriminering och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön. Det går att läsa mer om sexism här på Motargument.

Skepticism – uppfattningen att det inte är möjligt att ta reda på kunskap om världen, eller samhället. Även om det hade varit möjligt, så skulle man inte kunna skilja det som är sant från det som är falskt. Mer om skepticism finner vi här.

Socialism – politisk ideologi som framhäver kollektivets, snarare än individens, förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem. Mer om socialism hittar vi här.

Socialkonservatism – politisk ideologi som i grunden verkade för att göra något åt sociala missförhållanden i arbetarklassen och bygga en välfärdsstat. En annan beskrivning är det vi kallar för den kristna högern. Mer om socialkonservatism läser vi i Smålandspostens ledarartikel ”SD är inte socialkonservativt”.

Statsnationalism – politisk ideologi som fokuserar på att grunden för statsbildningen utgörs av en gemensam värdegrund och statsapparat. Till skillnad från etnonationalismen har etnisk/kulturell/religiös tillhörighet sekundär betydelse i statsnationalismen, som sålunda är multinationell.

Totalitarism – läran om diktatur, dvs enpartistyre. Om totalitarism kan vi läsa på Forum för Levande historia.

Transfobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot transpersoner. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om transfobi.

Transpersoner – transpersoner är människor som, genom sitt könsuttryck och könsidentitet inte följer gängse könsnorm. Begreppet transperson är ett samlingsbegrepp för flera olika transidentiteter. En människa kan uppfatta sig som man, kvinna, både och, mitt emellan eller ingetdera. Uppfattningen är inte avhängig det kön man tilldelats vid födseln. Mer om transpersoner kan vi läsa här.

Vit makt – samlingsbegrepp på antidemokratiska, nazistiska rörelser som baserar den nationella gemenskapen på etnicitet. På Säkerhetspolisens hemsida kan vi läsa mer om vit makt.

Vänsterextremism – samlingsbegrepp för revolutionära socialistiska rörelser, också benämnt radikal vänster, ultravänster och revolutionär vänster. Den vänsterextremistiska rörelsen har bl a synats i SVT:s Uppdrag granskning.

Wahhabism – strikt fundamentalistisk/exoterisk, och våldsbejakande inriktning av sunniislam. Läs mer om wahhabism på wahhabismkritik.

Xenofobi – främlingsfientlighet, dvs en rädsla och/eller hat gentemot människor från andra länder. Xenofobi är motsatsen till oikofobi. Vi har tidigare berört ämnet på Motargument.

board-1106649_960_720

Vi på Motargument hoppas att denna sammanställning kan vara till nytta för att förstå, och medverka i, debatten. När vi argumenterar kan det vara bra att ha i åtanke vilken makt ord har. Vi bör använda dem med förnuft och samtidigt försöka fundera över hur vårt ordval kan komma att påverka konstruktiviteten i den diskussion, eller debatt, vi är inbegripna i.

På vår Facebook-sida kan du (i PM) bidra med ord, epitet och företeelser så att vi kan komplettera denna sammanställning! Det går också bra att maila dina förslag på redaktionen(at)motargument.se

 

Sverigedemokraterna och kvinnosynen

Att vara kvinna och med i nationalistiska rörelser är inte lätt. På ytan ser det fint ut för dem, man säger sig vilja skydda ”sina kvinnor” från ”de andra”, men hur ser det ut i det egna ledet egentligen? Hur pass skyddade är kvinnor i Sverigedemokraterna?

Under fredagen den 11 mars kom avslöjanden från Expressen om sextrakasserier inom Sverigedemokraterna, där tidningen har tagit del av en intern rapport från Sverigedemokraternas säkerhetsavdelning. Detta har då relevans med sextrakasserier som skedde tidigare, år 2013. Alltså är fenomenet egentligen ingen nyhet alls.

img_5327
Skärmdump från SD:s interna säkerhetsrapport (Expressen 160311)

SDU-kvinnan Emma Sandkvist är en av de sex namngivna kvinnorna i den interna femsidiga rapporten, då hon anmält en SD-tjänsteman för våldtäkt. När hon valde att bryta tystnaden och tala ut om händelsen gav partiet henne kalla handen. De anklagade henne bl a för ”omoraliskt leverne” och för att ha varit ”berusad” under tillfället. Partiet talar också om henne som en säkerhetsrisk för deras inre säkerhet.

En annan SD-kvinna som förekommer i rapporten är Hanna Wigh, som tidigare suttit i partistyrelsen. Hon slog larm till partikamraten och riksdagsledamoten Björn Söder om sextrakasserier inom partiet, men även hon blev direkt misstrodd och stämplad som en lögnare.

Sverigedemokraterna talar gärna om hur fel det är när utländska män våldtar kvinnor. De var väldigt snabba med att t ex reagera på händelserna i Köln och We Are Sthlm. När det var partiledardebatt i riksdagen den 13 januari i år höll partiledaren Jimmie Åkesson ett passionerat anförande om hur massinvandringen ”bidrog” till fler sexuella övergrepp.

När det dock kommer till sexuella trakasserier inom det egna ledet, väljer Sverigedemokraterna att mörka det samt stämpla de utsatta kvinnorna för lögnare och omoraliska. När det gäller att allmänt ta upp kvinnors rättigheter finns det flera paradoxer. Sverigedemokraterna är förmodligen, förutom kanske Kristdemokraterna, det enda riksdagsparti som totalvägrar omfamna ordet feminism. Partiet är väldigt konservativt när det kommer till frågor som insemination och abort. I tillägg är det betydligt fler män än kvinnor inom den sverigedemokratiska väljarkåren.

Angående Emma Sandkvist, så lyder den sverigedemokratiska sammanfattningen precis som bilden antyder. Lek med tanken att det hade varit Jimmie Åkesson som hade varit utsatt, eller att saker han utsatts för hade blivit bemött på samma sätt av partiet. Detta är en parafras på bildillustrationen i början av denna artikel:

”Sammanfattning:
1. Jimmie har enligt vittne vid ett flertal tillfällen varit berusad och hans sätt att hantera relationer i partiet är anmärkningsvärt.
2. Hans berättelse om vad som hänt i Sölvesborg stämmer inte heller överens med de vittnen som skrivit i media om Jimmies uppväxt där.
4. Från att ha varit på Scientologi-möte, anti-abortrörelsen och senare på MUF-möte och försök att ta kontakt med Ny Demokrati, tar det mindre än sex år innan han är ordförande i ungdomsförbundet och ytterligare fem år innan han är partiledare i SD.”

Samtliga uppgifter om detta går att hitta här:

Sverigedemokraternas historia (Wikipedia)

Jimmies väg till toppen (Expo)

Jimmie Åkesson (Wikipedia)

Nyfiken på partiledaren: Jimmie Åkesson

Ett annat intressant kapitel när det gäller Sverigedemokraterna och arbetet för kvinnors rättigheter är organisationen SD-kvinnor. En organisation som visade sig vara påhittad egentligen efter bevis på dokument och mejl från år 2014. I själva verket var det partiet självt som hade lurat till sig en summa på 1 418 050 kr från Riksdagens partibidragsnämnd. Detta efter att ett hemligt möte hade hållits efter valsuccén år 2010. Mötet skedde på Jimmie Åkessons kontor, där förutom partiledaren själv också den tillförordnade kanslichefen Daniel Assai samt dåvarande chefen Per Björklund deltog.

Daniel Assai är idag avhoppare från Sverigedemokraterna, och har berättat om hur planerna såg ut för att snabbt tillskansa sig drygt en miljon skattekronor till partiet. Då passade det att ansöka till det man sade skulle gå till Sverigedemokraternas kvinnoförbund. Samma kvinnoförbund som rapporterades inte existera år 2014, utan det var bl a fejkade styrelsemöte- och årsmötesprotokoll som man gick på.

Nationalismen och kvinnokampen har aldrig varit särskilt goda vänner. Det har historien visat gång på gång, och nationalistiska partier runtom i Europa visar det idag. Sverigedemokraterna är inget undantag. De säger sig värna om vad de kallar för svenska kvinnor, så länge de blir sexuellt trakasserade av rätt personer. Blir de trakasserade av sina egna heter det att de får skylla sig själva.

Terminologi – sexism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antiziganism. Vi fortsätter med sexism.

Nationella sekretariatet för genusforskning kan man läsa följande om sexism:

Med sexism (en bildning till engelska sex ‘kön’ i analogi med rasism) avses nedvärdering av en person på grund av dennas kön. Uttrycket introducerades på 1960-talet av feministiska forskare som en parallell till rasism. Från att ursprungligen ha åsyftat nedvärdering av kvinnor innefattar begreppet sexism numera nedvärdering även av män.

Begreppet sexism är bildat av förleden ”sex” (från engelskans ”kön”) och ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär diskriminering, fördomar, utnyttjande och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön.

Det var kvinnorörelsen i USA på 1960-talet som ansåg att det fanns behov av att skapa en parallell till uttrycket rasism mot bakgrund av att kvinnor utnyttjades, diskriminerades och förtrycktes enbart baserat på könstillhörighet.

Inom feminismen är begreppet sexism ett fundament och motståndet därtill genomsyrar hela den ideologiska kampen. Såväl kvinnor som män verkar för att bekämpa sexism.

Fördomar om kvinnor och män skapar sexistiska attityder

Orsakerna till sexism, dvs särbehandling av människor utifrån könstillhörighet, är de ideologiska och religiösa föreställningarna om att män och kvinnor har olika uppgifter i samhället, eftersom män och kvinnor, naturligt, är olika. Sexismen bidrar till att det ena könet, oftast kvinnan, underordnas det andra. Effekterna av detta ser vi i samhällstrukturer, på arbetsplatser där män ges förtur till maktpositioner och bättre levnadsförhållanden eftersom de är just män.

Löneskillnader mellan kvinnor och män i EU- och EES-länder. Eurostat 2013.
Löneskillnader i % mellan kvinnor och män (åldersfördelat) i EU- och EES-länder. Källa: Eurostat 2013.

Vi ser sexismen i de ständiga löneskillnaderna: för nio av de tio vanligaste yrkena tjänar kvinnor mindre än män, trots att de utför samma arbete. Trots att kvinnor generellt har mer, och högre, utbildning än män innehas endast 20% av professurerna på högskolor av kvinnor. Kvinnor tar mer ledigt, och jobbar mer deltid, för att ta hand om barn, men också för att ta hand om sjuka i familjen samt äldre föräldrar. Detta leder i sin tur till att kvinnor erhåller lägre pension än män.

Traditionellt sett har utbredd sexism ofta resulterat i att kvinnor blir underordnade, men allteftersom könsrollerna förändrats har också innebörden av sexism förskjutits. Även om sexismen allt som oftast innebär kvinnans underordning av män, så finns det idag tillfällen då rollerna är ombytta.

Riksdagen, som verkar för att minska och eliminera diskriminering, arbetar ständigt för att förbättra jämställdheten och för att radera ut skillnaderna mellan kvinnors och mäns rättigheter.

Den första vetenskapliga framställningen av sexism såg dagens ljus 1973. Fördomsforskningen av idag har utvecklat begreppet till att innefatta också sexism gentemot män, framför allt genom rolltillskrivande. Än så länge finns inga studier som pekar på att män känner sig allvarligt drabbade då de reduceras till en könsspecifik objektsstatus. Däremot finns massor av studier och fakta på att kvinnor känner sig allvarligt, och ständigt, drabbade av sexism.

Laura Bates är grundare av the everyday sexism project och syftar till att lyfta fram kvinnors berättelser om hur de utsätts för sexism, och ska i förlängningen göra samhället uppmärksamt på hur utbredd företeelsen fortfarande är. Målet med projektet är att öka jämlikheten mellan könen.

Sexistiska stereotyper

Samhället genomsyras ständigt, och återkommande, av sexistiska attityder och fördomar. Vi ser det i uttalade könsbundna stereotyper i diverse sammanhang – vi ser det i reklamvärlden, i litteraturen, på film, i datorspel och inte minst i den hierarkiska uppdelningen i utbildningsväsendet, på arbetsplatser, i politiken och i de patriarkala uttryck som fortlöpande är en del av vår samtid.

tumblr_m6jc1zHy2L1rpzx9so1_1280Exempel på könsbundna stereotyper som vi, mer eller mindre medvetet, använder oss av är:

kvinnor är tystare än män och ska inte säga sin mening

kvinnor är svagare än män

kvinnor ska vara fina att titta på

män tycker om att mecka med bilen

män gör inget hushållsarbete eller tar hand om barnen

som äkta makar talar män om för sina fruar vad de ska göra

Stereotyperna är utbredda och farliga, eftersom de bidrar till sexistiska attityder och fördomar genom  generaliseringar som kategoriserar och skapar mallar för hur kvinnor och män ”ska vara”.

Sexismen har genom historien, tyvärr, spelat en avgörande roll i människors liv. Sexismen är föränderlig till sin natur, men den påverkar fortfarande samhället i stor utsträckning. I Sverige har vi kommit en god bit på väg, men det återstår mycket arbete innan vi kan anse att det råder jämlikhet mellan könen. Vi har blivit omsprungna av länder som Island, Finland och Norge, som idag (i den ordningen) är de mest jämställda länderna i världen.

Det är allas vårt ansvar, oavsett om vi är han, hon eller hen, att motverka sexistiska strukturer, diskriminering och förtryck utifrån orsaker baserade på könstillhörighet. Det är vi, alla vi som är för människors lika värde, som kan medverka till att sexistiska attityder och fördomar minskar, och med tid försvinner. Vi är skyldiga oss själva att reagera, agera och protestera då vi hör sexistiska fördomar och trakasserier. Att vara tyst är att ge sexismen sitt godkännande.

Under vad som förefaller vara ännu en vanlig dag utsätts en man för sexism och sexuellt våld i ett samhälle styrt av kvinnor – OPPRESSED MAJORITY, en film av Eleonore Pourriat:

Intersektionalitet berör alla

En krönika av Andreas Meijer.

Begreppet intersektionalitet är ett relativt nytt begrepp där olika samhällsgruppers relation till den sociala normen problematiseras. Med utgångspunkt från tidigare och nuvarande diskurs kan skillnader mellan kamper som förs av marginaliserade grupper synliggöras – så även hur de skulle kunna samlas under ett intersektionellt paraply.

Traditionellt – Var grupp för sig

Vi kan tänka det som om kampen för jämlikhet tidigare har förts på flera fronter där varje enskild grupp har kämpat för just sin rätt till jämlikhet. Det kan exempelvis gälla kvinnorätt, jämlik behandling för olika etniska grupper, funktionsnedsättningar, socialt utanförskap eller annat som inte ses som normativt. Grupperna utgår i mångt och mycket ifrån att det främst är de individer som ingår i grupperna som har rätt att diktera villkoren för jämlikhet.

Ett sådant synsätt kan vara problematiskt av några olika anledningar.

Andreas Meijer
Andreas Meijer

För det första finns människor som tillhör flera marginaliserade grupper. De måste då föra flera kamper samtidigt, på flera fronter om deras rätt till jämlikhet skall höras. T.ex. kan en kvinna även ingå i gruppen socialt utanförskap. I och med detta splittras kampen och styrkan i mångfalden försvinner – speciellt om varje grupp anser att de, och bara de, vet hur kampen skall föras, och vad som behöver göras.

Vilket för in oss i problem nummer två.

Grupptillhörighet avgörande?

Den som tillhör en, i jämförelse med normen, marginaliserad grupp är den enda som kan veta hur det är att tillhöra den gruppen och den egna gruppens relation till samhällsnormen. Det kan knappast ifrågasättas. Att det skulle ge större insikt och kunskap kring samhällsstrukturer är dock inte självklart då det ofta kräver utbildning kring strukturella problem.

Om vi utgår från etnicitet och jämlikhet så skulle det innebära att det enbart är människor som är etnifierade (de som inte är västerländska/vita) som har rätt att diktera villkor och aktivt föra just den kampen framåt. De som inte tillhör gruppen, d.v.s. den som är vit skulle därmed inte kunna delta i debatten med samma tyngd som etnifierade, även om personen ägnat en betydelsefull tid åt att forska i ämnet – enbart för att denne inte tillhör den aktuella gruppen.

Resonemangets återvändsgränd

För de som tycker att grupptillhörighet är nödvändigt för att bilda opinion för gruppen – vad händer i förlängningen? Tänk bredare än etnicitet. Är det enbart kvinnor som kan tala för jämlikhet mellan kön? Är det enbart människor i socialt utanförskap som kan föra frågor för socialt marginaliserade? Ska vi enbart kämpa enligt vår ekonomiska styrka, där det är de fattiga som får se till de fattigas kamp, medan de rika kämpar för sitt?

Med ett sådant resonemang blir samhället då splittrat och flera marginaliserade grupper – som alla skulle gynnas av en gemensam kamp – blir motståndare i flera olika kamper. Allt medan den sociala normen förblir oförändrad eller förändras mycket långsamt.

Intersektionalitet tar oss ur rävsaxen

Använder vi oss istället av begreppet intersektionalitet och arbetar tillsammans för en övergripande rättvisa och jämlikhet så kan flera marginaliserade grupper samlas och enas om gemensamma värden.

mrjorgen / Foter / CC BY-NC-ND

I dagsläget hävdar jag att låginkomsttagare ställs mot arbetslösa, kvinnor mot män, etniska grupper mot varandra och stadsbor mot landsbygdsbor. Vi behöver uppmärksamma vilka problem som de enskilda grupperna har och åt vilket håll samhället bör förändras. Och det är något som de som tillhör grupperna gör bäst. När vi sedan lyfter frågan från aktörsplan, alltså våra kunskaper som vi fått genom att agera som enskild individ, till ett strukturellt plan så behöver vi alla vara med och arbeta fram målsättningar och arbetsplaner. Detta oavsett om vi är med i den specifika gruppen eller inte.

På så sätt får de enskilda frågorna genomslag i grupper utanför den egna, vilket är positivt för de flesta och negativt för de som gynnas av nuvarande struktur. Det viktiga är att släppa in fler i kampen för jämlikhet, inte att förbehålla sig rätten att veta bäst enbart därför att en kan relatera till frågorna på ett personligt plan.

Inom ett visst område kan vi se hur aktörsperspektivet appliceras på strukturen. Exempelvis kan rasistiska uttalanden basera sig på personliga upplevelser och generaliseras för alla som inte tillhör den egna etniska gruppen, något som uppmuntras inom rasistiska grupper. Se exempelvis hur Jimmie Åkesson använder detta kring invandring.

Det stämmer sällan med samhällsstrukturen, på samma sätt som den enskilde aktörens upplevelser inte behöver stämma med strukturen – även om uppfattningar och känslor är äkta. Det är dags för oss alla, som kämpar på olika fronter, att enas i en kamp för allmän rättvisa. En kamp där orättvisan är fienden och vi alla kan stå enade i kampen för ett rättvist och jämlikt samhälle. För att nå det målet så behöver vi lyfta blicken från oss själva och vår person och se hur samhället i stort ser ut. Därefter kan vi komma överens om vilket håll vi ska röra oss åt.

Läs mera på Andreas Meijers blogg

Intersektionalitet – mellan kön

Intersektionalitet – socialt utanförskap

 

SDUs fascination för armhålor

Melodifestivalen drog igång med sedvanlig fest och glam. Själv såg jag den inte, men jag har inte kunnat missa årets armhåle-debatt. William Hahne, SDU´s (Sverigedemokratisk Ungdom) vice förbundsordförande, fick tydligen för sig att det var hans sak att avgöra hur programledarna på SVT ser ut.

Blythe collection 29-08-2009
Lagom hårfria?

Jag som trodde att vårt eget utseende är något som vi själva fortfarande får bestämma över. Än så länge har jag inte ens läst några lagförslag på reglering över kroppsbehåring, längden på tånaglarna eller tändernas nyans. Min egen kropp är väl min egen sfär, trodde jag? Nu rörde det sig ju faktiskt inte ens om hygien, för där kan man ju ha viss förståelse för att det faktiskt kan påverka ens medmänniskor.

Hur kan man då reta upp sig så mycket på hur en annan människa ser ut? Det borde vara något som man ganska lätt kan bortse från? Om det inte är så att det är något annat som gnager? ”Feministtrams” taggade William ett inlägg på twitter. Just ja, det är ju feminister som ‘håller på och inte rakar sig under armarna’. Säkert som något slags vapen? Fast det är ju som Nour el Refai sade, det är inget man aktivt odlar, ”det växer ju där”. Det aktiva valet vore ju i så fall att raka bort det. Att inte göra det är ju ett väldigt passivt val. Jag måste säga att jag är inget stort fan av skägg, och ännu mindre av mustascher. Men skulle jag för den skull lägga mig i vad andra väljer att ha på hakan eller överläppen? Inte så mycket, nej! Twittrar jag om olika programledares ‘ofräscha’ ansiktsbehåring? Nä, inte det heller. Stör det mig egentligen? Nej, inte ens det! Men varför nämner jag det här då? Jo, därför att det ligger på samma nivå, som svaren man får om man konfronterar dessa ‘kroppsrasister’. D.v.s. jag tycker inte att det är snyggt. MEN DET RÖR JU INTE MIG!

Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

Jag är övertygad om att det som skiljer åsiktsstinna politikers avsky för armhåle-hår från min egen avsky för ansiktsbehåring, har mycket mer med det påstådda ”feministtramset” att göra. En mustasch har sällan beskyllts för att vara ett politiskt ställningstagande. Varför måste man göra kvinnokroppen till ett sådant då? Jag betackar mig i alla fall för politikers officiella dömande uttalanden om andra personers utseende. Om någon ska hålla inne med personangrepp så är det väl en ordförande för ett ungdomsförbund? Sverigedemokraterna är ute och cyklar igen. Deras politiker skulle behöva mediatränas innan de överhuvudtaget får öppna användarkonton på sociala medier.

Med risk för att påtala det självklara, så avslutar jag med att förtydliga att feminister inte har någon direkt ”klädkod” eller ”kroppskod” som gemensamt kännetecken. Feminister skiljer sig inte från andra personer på utsidan, men möjligen en del på insidan. Alla vill nämligen inte arbeta för alla människors lika värde och rättigheter, oavsett ursprung, religion och kön. Men det vill vi.

FEMEN är feministiska extremister

Artikel av Ida Dzanovic.

Gruppen FEMEN:s aktion mot moskén i Stockholm har diskuterats mycket de senaste dagarna.  FEMEN sägs vara feminister, men när jag hör FEMENs aktivister säga att organisationen är feministisk, så får jag samma känsla som när jag hör självmordsbombare och extremistiska islamister påstå att deras aktioner är islamska. Extremisters aktioner brukar ofta kollidera med både sitt eget varumärke och sin omgivning. 

SkärmklippEfter att FEMEN slog till mot Stockholms Moské började stora och små debattvågor gunga genom hela den färgrika Facebook-världen, bland bloggar och på twitter samt i medier. Man talade om yttrandefrihet, kvinnors rättigheter, kvinnosyn, ”rätten till den egna kroppen”, och mycket genomsyrades av att muslimer bör tåla vilken skymf som helst, i ”kampen för en bättre värld”.

En del säger att FEMEN gjorde rätt att demonstrera halvnakna i Stockholms moské. De ”avslöjade kvinnoförtryck inom islam”, som de säger.

Hur rätt är det?

Organisationen har mål i sikte, som vi alla skulle betrakta som ”kamp för demokrati & frihet” innan vi skrapar lite på ytan, frågor som sexslaveri, prostitution, sexuell utnyttjande, kvinnoförtryck, jämställdhet. Men deras metoder gör att de missar målet. Kvar av kampen blir, efter deras aktioner, bilden av halvnakna kvinnor som slängs ut eller plockas upp av poliser.

Det har gjort sig kända på destruktivitet, och det gör att deras aktioner får kontraproduktiva effekter.

Islam är inte deras måltavla, som en del debattörer tror, utan religioner i största allmänhet. En av de stora, omskrivna, aktioner de gjort var att såga ner ett kors i Ukraina. Korset var ett minnesmärke  över människor som dödades under den kommunistiska regimen och en mötesplats för sörjande. På så sätt ville man ge sitt stöd till Pussy Riot; genom att trampa på folk som sörjer sina döda anhöriga. (källa 1). Så fungerar de, de gör skandalösa religionsfobiska aktioner utan minsta förståelse för tid, rum och omständigheter och andra människors känslor.

I en katolsk kyrka i Paris, så såg man uppträdande där de använde nazistiska anspelningar (källa 2). Det räcker med att gå till Wikipedia för att få en bra bild om FEMEN, om kvinnor som med sin halvnakenhet, löper amok, desperat, mot allt och alla. (källa 3)  Som de gjort mot Vatikanen (källa 4) och mot islam (källa 5).

När vi hör talas om en självmordsbombare som utför sina aktioner så är det nästan ingen som bryr sig om bombarens budskap. Fokus hamnar på hans olagliga, brottsliga gärningar, skador och på hans offer.

Tänk efter bara på alla de gånger vänsterextrema grupper förstört en fredliga demonstrationer mot nazister, då de kastat sten och flaskor mot poliser, då hamnar det antinazistiska budskapet i bakgrunden och debattens fokus blir istället det vänsterextrema våldet. På ett liknande sätt bör man se på FEMENs aktioner. Istället för jämställdhet landar fokus på  störande och ofredande. 

Femen är kanske feminister,  ja, men de är extremistiska feminister. De är feminismens motsvarighet till islamistiska fundamentalister.

Extremism finns inom alla grupper. FEMEN fläckar ner den feministiska kampen.

idaMånga, som påstås vara engagerade ”i kampen mot extremism” började heja på FEMEN enbart för att de slog till mot en moské. Att vara mot extremistiska islamister genom att stötta extremistiska feminister är som att kasta bensin på elden i syfte att släcka den.

FEMEN kom till Stockholms Moské för att ”befria den muslimska kvinnan” (eller kanske att befria Sverige från den muslimska kvinnan, vad vet jag?) med påståenden om att muslimska kvinnor inte har någon frihet att bestämma över sin kropp eller kläder, att alla muslimska kvinnor som vistas i moskéer är tvungna att ha på sig heltäckande kläder, med att de är förbjudna att vara i vissa rum som är för män, osv.

Alla extrema muslimhatare räckte upp handen och höll med dem.

Jag kände mig tvungen att lägga upp min egen bild från Fittja Moské. En bild talar mer än tusen ord. Här är jag, på en av mina favorit platser, utan slöja, mitt i rummet där imamen brukar stå, i kortärmad t-tröja. 

Vem vill FEMEN rädda..? Inte mig i alla fall. 

Kampen för kvinnorättigheter kräver kläder på, en bra strategi liksom retorik med stil och innehåll, känsla för tid, rum, omständigheter och sammanhanget.  FEMEN kan börja sin kamp med att ta på sig en behå – gärna en push up behå!  

Källa 1: http://www.rferl.org/content/ukraine-femen-cross-pussy-riot/24679942.html
Källa 2: https://wewastetime.wordpress.com/2013/05/23/may-fascism-rust-in-hell/
Källa 3: http://en.wikipedia.org/wiki/FEMEN
Källa 4: http://www.metatube.com/en/videos/84085/Topless-in-Vatican-FEMEN-strips-against-Catholic-witch-hunt/
Källa 5: http://www.huffingtonpost.com/2013/04/04/international-topless-jihad-day_n_3014943.html

/Ida Dzanovic

Ett slagträ

Gästinlägg av Sarah Delshad

Den muslimska kvinnan och hennes rättigheter — eller som de främlingsfientliga säger: ”en avsaknad av rättigheter” — det skulle vi kunna skriva en bok om. Alla dessa utspel, gång på gång. I samma veva, när jag tänker i dessa banor, undrar jag hur bra koll de har på islam och dess historia av rättigheter för just kvinnor.

Samtidigt tänker jag — varför är dessa främlingsfientliga krafter inte lika intresserade av kvinnans rättigheter inom kristendom och judendom? Varför gång på gång detta tryck mot islam? De tre abrahamitiska religionerna har samma grund, samma tanke och skiljer sig egentligen inte så värst mycket. I dessa tider då det finns en minoritet som driver en tydlig antimuslimsk agenda, lever varje muslimsk kvinna under dubbelt tryck — dels för att hon är muslim, men även för att hon är kvinna. De blir i och med detta ett slagträ. Ett vapen.

Vet de ”islamkritiska” exempelvis att precis som mannen har en klädstil har kvinnan också det, att feminismen faktiskt ligger i att låta kvinnor få klä sig exakt hur de vill? Oavsett form, antal tygbitar och på vilken del av kroppen? Varför anses en kvinna vara fri nog att tvingas exponeras, men ej tillräckligt fri att slippa exponera sin kropp, om det nu är det som kvinnan ifråga vill? Frihet definieras på olika sätt och det mest grundläggande feministiska tänket som existerar är att helt enkelt få låta kvinnor få göra sin egen tolkning av frihet.

Vet de ”islamkritiska” att islam gav kvinnan rättigheter för 1400 år sedan — rättigheter som många länder i västvärlden gav kvinnan för endast 50 år sedan? T.ex. behövde en kvinna i Nordamerika för cirka 50 år sedan sin mans underskrift för att kunna köpa ett hus. Islam gav kvinnan rätt att äga egendom för 1400 år sedan.

Vet de ”islamkritiska” att äktenskap endast får ingås med ömsesidig kärlek och respekt? Så alla som anser att islam ger män rätt att gifta bort kvinnan utan hennes samtycke är ute och cyklar! Visste ni att den kvinnliga omskärelse som sker ute i världen är förbjuden, och inte nämns med ett enda ord i Koranen? Folk som yttrar sig i stil med att islam rättfärdigar denna vedervärdiga handling har väldigt fel… Och visste ni att en kvinna har lika mycket rätt som en man att begära skilsmässa? Islam gav kvinnan rätt till skilsmässa för 1400 år sedan!

Nej, det är mycket de inte vet. Men ändå envisas många att med hjälp av ren okunskap fortsätta framhäva att den muslimska kvinnan inte har en egen röst eller rättigheter.

Gästinlägg av Sarah Delshad, skribent och initiativtagare till muslimska feminister.