Är det inte hög tid att inse att den traditionella familjesammansättningen, dvs kärnfamiljen, inte längre bör utgöra norm? Det finns inga ursäkter längre. Detta är Sverige 2021. Det finns ingen forskning eller studier som hävdar att barn mår bäst av att växa upp i en kärnfamilj, bestående av en mamma och en pappa.
Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar. Det finns inte heller något som säger att barn med en förälder skulle ha sämre förutsättningar i livet. Det finns många andra aspekter att ta in i resonemanget.
Det finns inga belägg för att barns utveckling är avhängig föräldrarnas kön. Det som brukar impliceras i ”barns utveckling” är ett bra beteende, att få bra psykisk hälsa och en god inlärningsförmåga.
För att skapa förutsättningar att uppnå det våra barn behöver måste det finnas tillgång till vuxna förebilder, personer som kan skapa tillhörighet och trygghet. Om det är en mamma, en pappa, en mamma och en pappa, två mammor, två pappor, släktingar, lärare eller vettiga personer överlag är inte relevant. Vi bör ha i åtanke att barn inte enbart uppfostras av vårdnadshavare, utan att det ofta finns fler viktiga personer i ett barns liv.
Jag hoppas att vi kan komma överens om att sluta använda oss själva, och våra egna föreställningar, när vi ska avgöra vad som är bäst för våra barns utveckling. I föreställningen finns en bild av att ”barn har rätt till en mamma och en pappa” eller att ”barn behöver en mamma och en pappa”.
När vi håller fast vid normen om kärnfamiljen håller vi också fast vid gamla könsnormer om hur kvinnor respektive män är, eller bör vara. Vi håller också fast vid föreställningen om den heteronormativa tvåsamheten, som i en del fall kan bottna i homofobi. Normen om kärnfamiljen grundar sig även i kulturella och sociologiska traditioner.
Sammanfattningsvis baserar sig kärnfamiljsnormen på att vi anser det vara ”naturligt” att ett barn har två föräldrar; en kvinna och en man. Så enkelt är det inte, det är uttryck för förlegade idéer som vi behöver skärskåda och omvärdera. Håller de? Är det läge att tänka om, och tänka rätt?
Våra fördomar och förutfattade meningar ska inte avgöra vem andra människor väljer att älska, hur de väljer att leva och framför allt, ska vi inte låta det fördomsfullt inpräntade idealet om den heteronormativa tvåsamheten avgöra vad som är ”bäst för barnet”.
Många av oss har vuxit upp med normen om kärnfamiljen. Vi behöver komma till insikten att en familj kan se ut på olika sätt: regnbågsfamilj, stjärnfamilj, fosterfamilj, kärnfamilj eller familj med en eller två föräldrar. Könet på föräldern eller föräldrarna är, som sagt, oväsentligt. Det som faktiskt har betydelse är att barnet får en uppväxt med trygga, vuxna förebilder i sin omgivning.
Vi gör bäst i att tänka på barnens bästa. Vi gör sämst i att låta våra fördomar avgöra vad som är bäst för våra barn.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Denna text är en spin-off på en tidigare artikel på Motargument:
Katerina Janouch skriver om barn, små barn, som om de vore kriminella och farliga. Hon skriver i sin text som vanligt om ett Sverige i sönderfall, även om vi vet att Sverige inte håller på att rasa samman. Hon menar att Sverige inte kommer att klara av att ta hand om en grupp barn.
Men sedan när började vi avgöra barns öde redan i förskoleåldern? När blev en femåring en farlig terrorist?
Självklart blir barn i allra högsta grad påverkade av de val som dess förälder gör. Barnets uppväxtmiljö präglar barnets verklighetsbild, värderingar och normer. Men ett barn har även framtiden framför sig. Ett barn är inte färdigutvecklat och kommer att genomgå en mängd förändringar innan det blir vuxet.
Det beräknas finnas ungefär 150 IS-återvändare i Sverige. Det finns med andra ord än färre barn. När det finns barn med i bilden, har socialtjänsten ett ansvar att utreda barnets behov och vårdnadshavarens föräldraförmåga, liksom i alla fall där det finns oro för ett barn. I det fallet är orosanmälningarna redan gjorda, av säkerhetspolisen. Det finns möjlighet för socialtjänsten att besluta om LVU och placera barnet hos någon annan än dess förälder. I vissa fall har barnets båda föräldrar redan avlidit och barnet behöver då självklart bo med någon annan. (Sveriges Radio)
När detta barn sedan placeras i förskola, eller skola om det gäller ett äldre barn, kommer det alltså eventuellt inte ens att bo med sina föräldrar. Barnet kommer troligtvis ha genomlidit traumatiska händelser, vilket givetvis kommer att ta tid att bearbeta och rehabilitera. De här barnen har både psykiska som fysiska skador. Detta hanteras genom etablerade kontakter med socialtjänst, vård, psykiatri och skola. (Omni, Sveriges Radio)
Ska en femåring redan vara dömd för livet? Ska en femåring tvingas ta ansvar och konsekvenser för något som dess förälder gjort? Detta är vad som kallas arvsynd, vilket vi inte håller på med i det här landet. I Sverige låter vi barn vara barn, skyddade bland annat av barnkonventionen.
Sverigedemokraterna är ett parti som inte gärna diskuterar HBTQ-rättigheter. Enligt information från SD:s informationsansvariga har partiets ståndpunkt i frågan inte förändrats sedan valet 2014. SD är fortsatt det parti i riksdagen som har den sämsta politiken för HBTQ-personer och deras rättigheter och möjligheter. Partiet vill även framöver förbjuda homosexuella att bli föräldrar.
Inför valet 2014 gjorde jag en valspecial om partiernas ståndpunkter i frågan om HBTQ-personers rättigheter. Resultatet av intervjufrågor som jag mailade respektive partis informationsavdelning/valcenter/HBTQ-talespersoner visade att Sverigedemokraterna var det parti i riksdagen som hade sämst politik för att värna HBTQ-personers rättigheter.
Bland intervjufrågorna som jag ställde för snart 5 år sedan återfinner vi bl a frågorna om samkönade äktenskap, samkönad adoption och insemination för lesbiska par. Då som nu vill SD gå bakåt i utvecklingen genom att göra en förändring i lagstiftningen. Förändringen består i att åter förbjuda homosexuella att bli föräldrar, då man vill att samkönad adoption och insemination för lesbiska par inte längre ska vara tillåtna.
Vad gäller samkönade äktenskap har SD en något intrikat förevändning, då man å ena sidan anser att partnerskap och borgerlig vigsel för samkönade par fortsatt ska vara lagliga. Å andra sidan lägger man homosexuellas öde i den aktuella kyrkans, och framför allt den enskilde prästens, händer vad beträffar kyrklig vigsel. SD vill ge präster laglig rätt att neka homosexuella par att ingå äktenskap i kyrkan.
Jag skickade nyligen ett mail till SD:s informationsavdelning rörande dessa frågor. Ur svaret jag fick 7 mars 2019 – som informationsansvarig har klippt och klistrat från principprogrammet – saxar vi följande:
”Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra.
[…] I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.”
SD är inte konsekventa i sin argumentation, då det första stycket i citatet innehåller en inkonsekvens: å ena sidan ska sexuella minoriteter ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. Å andra sidan ska homosexuella inte ha rätt att bli föräldrar, och de ska också kunna nekas att gifta sig i kyrkan.
Vi läser vidare i SD:s informationsavdelnings svar på mina frågor:
”Partnerskap och borgerlig vigsel för samkönade par ser vi som en självklarhet. Däremot menar vi att när det gäller giftermål i kyrkan så måste det vara upp till kyrkan, och då framförallt till varje enskild präst, om de vill förrätta vigseln eller inte. Kyrkan är ju separerad från staten och vi som politiker ska inte gå in och styra över enskilda prästers religionsutövning. Det vore att inskränka religionsfriheten att göra på det sättet.”
Vän av ordning vill ifrågasätta påståendet om att det skulle ”inskränka religionsfriheten” för präster att viga homosexuella mot sin egen vilja. Ingår det i religionsfrihet att vara motståndare till HBTQ-personers rättigheter?
Nyckelorden för SD, som genomsyrar en stor del av deras politiska argument, skiner igenom i detta fall också:
”…vi betraktar…”
”…vi inte anser…”
”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”
”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”
”…är enligt vår bedömning…”
Det är inga (sak)argument. Däremot är det normativa påståenden om hur något ”bör vara”. Det håller inte på den här nivån.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD inte har några argument för sin ovilja att ge samkönade par möjlighet att skaffa barn. Svaret jag erhöll, då som nu, innehåller inget spår av forskning eller expertis. De använder sig istället av ogrundade känsloargument. De utgår ifrån en redan bekräftad fördom. De tror sig veta vad som är bäst för barnen.
För tydlighetens skull, och för att ytterligare poängtera att SD är sämst i klassen på HBTQ-rättigheter, kan vi berätta att övriga sju riksdagspartier är för samkönade äktenskap, samkönad adoption och insemination för lesbiska par. Detta stod klart den hösten 2015 då Kristdemokraterna ändrade sin tidigare hållning angående samkönad adoption så att även samkönade par ska kunna prövas för adoption.
Som en ryggmärgsreflex kan SD inte låta bli att highlighta sitt favoritämne islam och muslimer. I det avslutande stycket i mailet från SD:s informationsavdelning hittar vi det som är det allra viktigaste i SD:s politik – muslimer, islam och ”islamisering”:
”Något som bör nämnas i sammanhanget är att ett antal av de islamister som lever i Sverige idag ser homosexualitet som en synd, och att de i vissa områden förföljer och trakasserar homosexuella. Gällande den problematiken är vi det enda parti som talar om problemet i klarspråk, och som inser att det krävs både minskad invandring och en rad åtgärder för att få många som invandrat till Sverige att anpassa sig till svenska värderingar. Det är aldrig acceptabelt att av religiösa/kulturella eller andra skäl behandla människor illa på grund av deras sexuella läggning!”
Det finns en mening i SD:s informationsavdelnings svar som inger lite hopp:
”Tilläggas bör här att frågan om adoption är föremål för diskussioner inom vårt parti, och mycket talar för att vi troligen kommer att göra en ändring i vårt principprogram under hösten 2019 och då bli mer öppna för statligt sanktionerad adoption för samkönade par.”
Det återstår att se om SD inom en snar framtid tar steget in i nutiden vad beträffar HBTQ-personers rättigheter. Motargument fortsätter att följa utvecklingen.
Att SD är ett parti som inte tar HBTQ-politik på allvar speglas av hur det ser ut på partiets hemsida. I avsnittet om HBT (märk väl att SD inte ”godkänner” begreppet Q , dvs queer) i ”Vår politik” på hemsidan väljer SD att lägga fokus på hedersförtryck, utsatta områden och ”främmande och reaktionära kulturer”:
”Sverige har länge varit ett föregångsland när det gäller öppenheten och respekten för olikheter. Sverigedemokraterna vill att alla ska behandlas lika av lagen oavsett sexuell läggning eller identitet och att diskriminering ska bekämpas. Samtidigt lever många HBT-personer i hedersförtryck, där de inte upplever att de är fria att leva som de vill och utsattheten för hatbrott med homofobiska motiv ökar. Särskilt svårt kan det vara för HBT-personer som växer upp i utsatta områden och i miljöer där främmande och reaktionära kulturer är utpräglade och det svenska samhället är svagt. För Sverigedemokraterna är bekämpningen av hot, våld, hatbrott och hederskultur den viktigaste frågan för att förbättra HBT-personers ställning.”
Den danska regeringens nya giv med en särskild lagstiftning för människor som bor i särskilt utsatta områden – ”invandrarghetton” – har fått stora uppslag i internationell media. Den allmänna uppfattningen är att den nya lagstiftningen är kontroversiell och omänsklig. De historiska konnotationerna är obehagliga och det blåser allt hårdare i det danska samhället.
Rokhaia Naassan bor i ett ”invandrarghetto” och ska snart bli mamma. Enligt ny dansk lagstiftning kommer hon och hennes barn att tillhöra en ny kategori av människor: Hon blir en ”ghettoförälder” och hennes barn blir ett ”ghettobarn”. Denna retorik används av aktad dansk media.
För att benämnas som ”invandrarghetto” krävs att 2 av dessa 3 kriterier uppfylls:
Åtminstone 50 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
Åtminstone 40 % av invånarna är arbetslösa
Åtminstone 2,7 % av invånarna är dömda för brott
ELLER
Över 60 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
Från 1 års ålder ska barn i de s k ”invandrarghettona” tvingas bort från sina föräldrar under 25 timmar per vecka för att lära sig ”danska värderingar”. I dessa ”värderingar” ingår jul och påsk, samt danska språket. Om barnen inte närvarar vid de obligatoriska ”utbildningarna” kan det få konsekvenser som indraget barnbidrag.
25 ”invandrarghetton” i Danmark
Den danska regeringen har stämplat 25 områden som ”invandrarghetton”. Där bor människor med låga inkomster och majoriteten är muslimer. I dessa områden ska det framöver råda andra lagar än i övriga samhället. Orsaken till den nya lagstiftningen är att man ska ”komma till rätta” med levnadsstilen i de stigmatiserade områdena. Tongångarna kring assimilering är bistra och det är uttalat att de som inte assimilerar sig kommer att tvingas.
I det årliga nyårstalet 1 januari 2018 höjde statsminister Lars Løkke Rasmussen (Venstre)* ett varningens finger för att brottsligheten i de utsatta områdena kan vinna mark i andra områden (följande är min översättning, originalet finns att läsa här):
”Runt om i landet finns parallellsamhällen. Många människor med samma problem klumpas ihop. Det skapar en negativ spiral. En motkultur.
Där man inte tar ansvar, inte deltar, inte utnyttjar de möjligheter vi har i Danmark – utan ställer sig utanför.
Det har uppstått sprickor i Danmarkskartan. Det bekymrar mig djupt. Därför att ghettona skickar ut tentakler på gatorna, där kriminella gäng skapar otrygghet.
In i skolorna, där försummade barn hänger på kanten.
Ner i kommunkassan, där intäkterna är mindre och utgifterna större än de behöver vara.
Och ut i samhället, där danske värderingar som likavärde, frisinne och tolerans tappar terräng.”
Fysisk rivning och förändring av utsatta bostadsområden
Det skall inte finnas ghetton i Danmark 2030. Vi önskar bryta ned parallellsamhällena en gång för alla. För flera av ghettoområdena är det redan beslutat och igångsatt viktiga insatser, som över tid kan bidra till att skapa en fysisk förändring i de utsatta bostadsområdena. Men skall målet nås, finns det på ett antal områden behov för en extra och mycket mer kontant insats.
1. Fysiskt förändrade bostadsområden 2. Nya möjligheter för full avveckling av de mest utsatta ghettoområdena 3. Tillgång till att säga upp hyresgäster vid försäljning av allmänna bostäder i utsatta bostadsområden
Mer handfast styrning av vem som kan bo i utsatta bostadsområden
En mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena kan komma att aktivt bidra till att målet om inga ghetton 2030 kan realiseras. Lagstiftningen innehåller idag ett antal uthyrningsregler som har till syfte att ändra boendesammansättningen i utsatta bostadsområden. Men dessa möjligheter har inte fungerat tillräckligt bra.
4. Stopp för kommunal anvisning till utsatta bostadsområden för bidragstagare 5. Obligatorisk flexibel uthyrning i utsatta bostadsområden 6. Lägre bidrag för inflyttare till ghettoområden 7. Stopp för inflyttning av mottagare av integrationsbidrag 8. Kontant belöning till kommuner som lyckas med integrationsinsatsen
Förstärkt polisinsats och högre straff skall bekämpa kriminalitet och skapa mer trygghet
Undersökningar har visat att när olika kriminalitetstyper förekommer i grannskapet, ökar otryggheten bland medborgare i de särskilt utsatta bostadsområdena mer än i resten av Danmark. I de utsatta bostadsområdena betyder otryggheten att de resursstarka medborgarna trycks ut, och det blir svårare att locka nya medborgare. Det kommer vi inte acceptera.
9. Förstärkt polisinsats i särskilt utsatta bostadsområden 10. Högre straff i bestämda områden (skärpt straffzon) 11. Kriminella ut från ghettona
En god start på livet för alla barn och unga
Det finns behov för en förstärkt insats för att säkra att alla barn får en god start på livet. Det skall sättas in en tidig insats för att säkra goda danskkunskaper. Det skall skapas möjlighet för en annan fördelning av elever på de allmänna gymnasierna. Och det skall klargöras att föräldrarna skall lova att ta ansvar för att uppfostra sina barn och säkra att barnen passar sin skolgång.
12. Obligatorisk dagerbjudan skall säkra bättre danskkunskaper före skolstart 13. Bättre fördelning på daghem 14. Riktade språkprov i 0. klass 15. Sanktioner mot dåligt presterande kommunala skolor 16. Förstärkt föräldraansvar genom möjlighet till bortfall av barnbidrag och enklare föräldratillägg 17. Bättre fördelning av elever på gymnasier 18. Kriminalisering av ”omskolningsresor” till hemland 19. Hårdare straff för våld i hemmet 20. Tidig upptäckt av utsatta barn 21. Skärpta straff för brott mot den särskilda anmälningsplikten
Regeringen följer upp insatsen mot parallellsamhällen
22. Tre särskilda ghetto-representanter med de nödvändiga kompetenserna”
”Jüdischer Wohnbezirk in Warschau”. Warszawa: Judeghetto 1941.
En av de lagändringar som kan komma att genomföras är att en människa som begår ett brott i ett av de 25 s k ”invandrarghettona” kommer att straffas dubbelt så hårt som en människa som begår samma brott i ett annat område.
Några förslag har avskrivits som alltför radikala. Ett exempel är Dansk Folkepartis (DF) förslag om att s k ”ghettobarn” ska vara hemma efter klockan 20.00. DF:s Martin Henriksen (ordförande för folketingets integrationskommitté) menade att denna lag skulle kunna implementeras med hjälp av elektroniska fotbojor.
Justitieminister Søren Pape Poulsen (Konservative Folkeparti) svarade vid årets Folkemødet (danska motsvarigheten till Almedalsveckan) på rättighetsbaserade protester mot lagförslagen. Han slår ifrån sig protesterna med att det är nonsens att människor i Danmark inte är lika inför lagen eller att vissa grupper straffas hårdare. Att lagändringarna kommer att innebära att specifikt muslimer drabbas avfärdar han med bestämdhet. Det ihåliga argumentet är att det endast är de som begår brott är de som straffas.
Yildiz Akdogan (Socialdemokraterne) uttrycker sin oro över att danskar inte längre reagerar på den hårda ”invandringskritiska” retoriken som har tydliga negativa konnotationer. Ordet ”ghetto” andas Nazitysklands syn på judar. Hon varnar för att språkbruket blir allmängods, att folk i allt större utsträckning inte längre höjer på ögonbrynen åt ordvalen. Hon är av åsikten att, något vi också kan se i Sverige, känsla alltmer övertrumfar fakta. Debatten handlar i stor utsträckning om muslimer. Muslimhatet/islamofobin vinner mark i såväl dansk politik som i danska samhället.
Vän av ordning ser även paralleller till apartheidsystemet i Sydafrika mellan 1948 och 1994, då människor kategoriserades mot bakgrund av etnicitet. Apartheid var inskrivet i grundlagen och bl a så ”[…] skulle svarta bo i egna reservat, så kallade hemländer och avkrävas pass om de reste i övriga Sydafrika. Inte bada på samma stränder som vita, inte åka samma bussar eller sitta på samma parkbänkar. Inga svarta på gatorna efter halv sju Klockan halv sju ljöd visselpiporna i småstäderna, signalen för att inga svarta fick vara ute på gatorna längre.”
Främlingsfientlig retorik vinner mark i danska samhället
18-åriga Barwaqo Jama Hussein, kom till Danmark från Somalia som femåring. Hon blev snart medveten om att hennes, och många andras, familj placerades i ”invandrarghetton”. När hon var 13 år placerades hennes familj i Tingbjerg (i Köpenhamn), som är ett av de 25 ”invandrarghettona” i Danmark. Hon uttrycker sin smärta (alla citat i resterande del av artikeln är översatta av mig från engelska):
”Det gör ont att de inte ser oss som jämlika människor. Vi bor faktiskt i danska samhället. Vi följer reglerna, vi går till skolan. Det enda vi inte gör är att äta fläsk”.
Hon har vant sig vid att den främlingsfientliga retoriken skruvas upp i valtider, men hon kan inte minnas att retoriken har varit så hård som den är nu:
”Om du skapar nya sorters lagar som bara tillämpas på en del av samhället, så kan du fortsätta och lägga till flera. Det kommer att förvandlas till det parallellsamhälle som de är så rädda för. De kommer att skapa det själva.”
Tyvärr verkar danska politiker ha svårt att veta vad de ska göra med sin vrede över situationen i utsatta områden. I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att politikerna till stor del har skapat problemen själva, eftersom regeringen har placerat många invandrare i redan utsatta områden.
Det är tydligt att det finns en inte obetydlig del människor i det relativt homogena Danmark (87 % är vita, av danskt ursprung) som inte är särskilt förtjust i invandrares närvaro i samhället. I Greve, en medelklassförort söder om Köpenhamn, uttrycker människor sin glädje över lagförslagen:
”De spenderar för mycket danska pengar. Vi betalar deras hyra, deras kläder, deras mat, och sedan kommer de med sin brutna danska och säger ‘vi kan inte arbeta eftersom vi har smärtor.”
”Det finns alltid en ‘kattlucka’ där någon kan smita in. Etiskt sett borde de vara tacksamma att tillåtas komma in i vårt system, som har byggts över generationer.”
”Jag tror att de är 300 till 400 år efter oss.”
”Deras kultur passar inte in här.”
”De unga kommer att förstå vad det innebär att vara danska och kommer inte att bli som deras föräldrar.”
”Mor- och farmödrarna kommer att dö någon gång. Det är de som vägrar förändring.”
VI OCH DOM. DANSKAR OCH INVANDRARE. KRISTNA OCH MUSLIMER.
Att politiker som själva är skyldiga till segregationen väljer att ytterligare öka segregationen genom att stigmatisera människor i särskilt utsatta områden och sedan har mage att blunda för sin egen främlingsfientlighet är hyckleri. Det är inte värdigt en rättsstat.
2003 fick samkönade par i Sverige laglig rätt att adoptera. Trots detta har endast två (2) samkönade adoptioner* genomförts sedan lagändringen för 15 år sedan.
S k ”närståendeadoption”, dvs då den ena parten i ett samkönat par adopterar partnerns barn, har haft bättre resultat. Närståendeadoptioner var en av drivkrafterna då lagändringen gjordes 2003.
Endast två samkönade adoptioner på 15 år
Trots att det är 15 år sedan Sverige ändrade lagstiftningen angående samkönade pars rätt till adoption har, till dags dato, endast två (2) samkönade adoptioner genomförts. De två adoptionerna har gjorts i samarbete med Colombia, som är ett av två adoptionsländer som godkänner samkönade adoptioner. Det andra landet som är villigt att hjälpa samkönade par är Sydafrika.
Jag har varit i kontakt med de tre adoptionsförmedlingar som finns i Sverige. De är Adoptionscentrum, Barnen framför allt (BFA) och Barnens vänner internationell adoptionsförening (BV). De två genomförda samkönade adoptioner har genomförts av Adoptionscentrum. BFA och BV låter hälsa att inget av deras samarbetsländer godkänner samkönade föräldrar. Adoptionscentrum har samarbete med Colombia och Sydafrika, de två länder som godkänner samkönade par för adoption.
Väntan på att bli förälder
Det finns flera samkönade par i Sverige som väntar på att bli föräldrar. Anledningen till att det är så svårt att nå önskvärda resultat, dvs att fler människor blir föräldrar, torde vara att utbudet på adoptionsländer som godkänner samkönade par är begränsat. Det måste bli en ändring på detta för att lagstiftningen ska göra skillnad. För de två par som har fått glädjen att bli föräldrar gör lagstiftningen naturligtvis en jättestor skillnad. Men det finns massor av människor som inte har fått möjlighet att utnyttja rätten att bli föräldrar.
För omväxlings skull är det framför allt män som drabbas. Detta beror på att lesbiska par har haft laglig rätt till insemination sedan 2005.
Är då lagstiftningen fruktsam? Ja, för varje samkönat par som får bli föräldrar blir lagstiftningen alltmer fruktsam. Tyvärr går det för långsamt, och det finns massor av människor som trots lagen fortfarande inte kunnat adoptera. Rättigheten finns, men det internationella motståndet och kollektiva attityder diskriminerar och visar på en omodern inskränkthet. Det går inte heller att utesluta att adoptionsförmedlingarna i Sverige kan vara diskriminerande. Det är inte mänskligt att vissa får bli föräldrar och andra inte. Sexuell läggning är inte avgörande för hur bra förälder du är. Inte heller påverkar föräldrarnas kön barns utveckling.
Det är gamla, homofoba, fördomsfulla, orationella och omänskliga åsikter i världen som ligger till grund för att Sverige endast har kunnat genomföra två (2) samkönade adoptioner. Det går framåt, men det går för långsamt. Lagen finns där, men den är ineffektiv, såtillvida att massor av människor fortfarande väntar.
För många människor är det en utopi att bli förälder.
”Det är min övertygelse att du som barn både vill ha och mår bäst av att ha en mamma och en pappa och på så sätt ha hela ditt ursprung klart för dig, så att du inte drabbas av identitetsproblem senare i livet”.
Men i dag finns det väldigt många barn som har pappor eller två mammor och kanske har okänd… ja, blir till via insemination till exempel. Det är ju inte alls ovanligt.
”Nej, men ja, det finns forskning som visar att det finns en identitetsproblematik senare i livet där.
Finns det det?
”Ja, det gör det. Absolut.”
Det som är intressant är att det inte finns någon sådan forskning. Däremot finns forskning som visar på att det inte spelar någon roll vilket kön föräldrarna har. Åkesson använder alltså en lögn, som han tror att han kan komma undan med.
Vi har tidigare på Motargument redovisat de olika riksdagspartiernas ståndpunkt i HBTQ-frågor. Ett parti, Sverigedemokraterna, vill förbjuda homoadoption, även kallat samkönad adoption, och insemination för lesbiska par.
Idag är det möjligt för samkönade par att få sin rätt till adoption prövad. Det är också möjligt för lesbiska par att inseminera. SD:s ståndpunkt i frågan är orubblig. Homosexuella ska, genom en lagändring, förvägras möjligheten att bli föräldrar.
Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar.
Trots detta väljer SD att hålla fast vid att homosexuella par inte ska ges möjlighet att bli föräldrar. Jag har kontaktat Sverigedemokraterna för att höra deras motivering till denna ståndpunkt, som tydligt strider mot all forskning och expertis på området.
Svaret som Sverigedemokraternas informationsassistent har är följande:
Det är Sverigedemokraternas övertygelse att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö. Samtidigt är vi medvetna om att detta är en samlevnadsform som inte fungerar för alla och vill naturligtvis arbeta för ett fullgott samhällsstöd till alla samlevnadsformer där barn finns med i bilden.
Sverigedemokraternas uppfattning är att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.
Det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter.
Barn som inte växer upp i en kärnfamilj skall ha rätt att umgås med båda sina biologiska föräldrar och i de fall detta inte är möjligt skall barnet i alla fall ha rätt att få information om vilka de biologiska föräldrarna är eller var.
I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till. har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.
Med vänlig hälsning
Informationsassistent Sverigedemokraterna
Med tanke på att de två sista meningarna är en identisk upprepning samt innehåller en felaktig punktuering, kan det tänkas att detta svar är skapat av en dålig klippochklistra-ansvarig på Sverigedemokraternas informationsavdelning. (Av hänsyn till informationsassistenten har jag valt att utelämna namnet på denne)
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD inte har några argument för sin ovilja att ge samkönade par möjlighet att skaffa barn. Svaret jag erhöll innehåller inget spår av forskning eller expertis. De använder sig istället av ogrundade känsloargument. De utgår ifrån en redan bekräftad fördom. De tror sig veta vad som är bäst för barnen.
”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”
”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”
”…är enligt vår bedömning…”
Det är inga (sak)argument. Däremot är det normativa påståenden om hur något ”bör vara”. Det håller inte på den här nivån.
I sammanhanget kan nämnas att SD gärna utger sig för att vara ett parti som värnar om alla människors rättigheter. Beroende på partiets ståndpunkt i HBTQ-frågor är SD inte välkomna i Stockholm Pride. Att man väljer att ha ett eget Pride-tåg, Pride Järva, ger mot bakgrund av partiets åsikter en bitter eftersmak.
Frågan om föräldraskap är inte en fråga man kan leka med. Det är för många av oss livets viktigaste händelse. Då kan det vara på sin plats att kräva en bättre motivering än ”vi tycker så och därför är det så”. Men det kanske är för mycket begärt.
Fotnot: Alla riksdagspartier, utom SD, vill behålla nuvarande lagstiftning angående homoadoption, även kallat samkönad adoption, och inseminering för lesbiska par.
Det finns en utbredd föreställning om att barn mår bäst av att ha en mamma och en pappa närvarande under sin uppväxt. Det brukar heta att ”barn behöver en mamma och en pappa” eller att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Det finns också de som har varit av en annan uppfattning vad gäller könsuppsättningen i ett föräldrapar.
Det största problemet i denna föreställning är att vi utgår ifrån oss själva. Det är vi vuxna som tror oss veta vad som är bra för barnen. Vad som ingår i detta är lite oklart, men det brukar handla om att barnet ska utveckla ett bra beteende, få bra psykisk hälsa och en god inlärningsförmåga. Ytterligare exempel (mina spekulationer) på vad som skulle kunna påverkas av föräldrars könstillhörighet är sociala koder, könsidentitet, människosyn samt synen på kvinnor respektive män. Är dessa företeelser avhängigt könen på föräldrarna? Eller beror det på andra faktorer?
Vad barnen tycker verkar vara sekundärt. Vi vuxna har bestämt oss för att barn helst ska ha en förälder av vardera kön. Är det uttryck för homofobi? Är det uttryck för heteronormativitet? Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Är detta ett uttryck om att ”det naturliga” är att vi ska ha en förälder av vardera könet?
Det är nu det blir kontroversiellt. Det jag kommer att redogöra för härnäst i denna mytknäckare kommer att uppfattas som en bomb för vissa, en liten överraskning för andra och en självklarhet för en del.
Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar.
Amerikanska forskare vid University of Colorado Denver har gått igenom 19 000 studier och artiklar i ämnet. Den banbrytande forskningen leddes av docent Jimi Adams, docent vid nyss nämnda universitet. Adams medskribent till studien, Ryan Light, sociologiprofessor vid University of Oregon, konstaterar att detta är den mest omfattande analysen som gjorts i ämnet. Forskarna har funnit fakta som styrker att det inte spelar någon roll vilken könstillhörighet föräldrarna har.
Materialet som forskarna har studerat sträcker sig ända tillbaks till 1977, och sedan millennieskiftet råder konsensus i frågan: barns utveckling påverkas inte av huruvida föräldrarna är samkönade eller heterosexuella.
Jag hoppas att detta kan komma att innebära att vi slutar använda oss själva, och våra egna föreställningar, när vi ska avgöra vad som är bäst för våra barns utveckling.
Mina svar på frågorna jag ställde i början:
Är det uttryck för homofobi? Ibland.
Är det uttryck för heteronormativitet? Absolut.
Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Most definitely.
Är det uttryck för vår föreställning om att ”det naturliga” är att ha en förälder av varje kön? Ja!
Kommer detta ”avslöjande” att påverka riksdagspartiers ståndpunkt i frågor som rör homoadoption/samkönad adoption (Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna motsätter sig detta) och insemination för lesbiska par (Sverigedemokraterna motsätter sig detta)? Jag har berört detta inför valet 2014. Förevändningen dessa partier har i frågan är att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Kommer vi att få se en förändring hos dessa två konservativa partier? Om inte har jag svårt att se något annat än att de har homofobiska, eller heteronormativa, föreställningar.
De officiella dokument som säger att ”varje barn har rätt till sin mamma och pappa” bör med den här nya forskningen som stöd ändras till ”varje barn har rätt till sina föräldrar”.
Det enda negativa med samkönade föräldrar är själva föreställningen om att det är fel, och den föreställningen bottnar i våra fördomar, vår homofobi och vår heteronormativitet. Barn med samkönade föräldrar kan bli stigmatiserade och mobbade. Detta har sitt ursprung i vuxnas fördomar och i vilken påverkan vi har på våra barn. Våra fördomar och vår intolerans har en tendens att, ibland, överföras till våra barn. Det är allas vårt ansvar att se till att det inte fortsätter.
Vi gör bäst i att tänka på barnens bästa. Vi gör sämst i att låta våra fördomar avgöra vad som är bäst för våra barn.
Barn behöver föräldrar. Punkt.
* Kristdemokraterna har sedan 161127 beslutat att även samkönade par ska ha rätt att prövas för adoption
* Sverigedemokraterna har på Landsdagarna i november 2019 beslutat även samkönade par ska ha rätt att prövas för adoption
Motargument 