Etikettarkiv: religion

Nyhetsbrev mars 2018

Här presenteras de artiklar vi publicerat i mars 2018.

Artiklar

Dagens Nyheter tondöva i debatten – artikel av Thabo ‘Muso som kritiserar DN för att inte ta sitt ansvar i debatten.

Myter

Myt: ”SD är Sveriges biståndsvänligaste parti” – mytknäckare av Johannes Fredrikson som eliminerar bilden av SD:s ”humanitet”.

PK-information om garantipension – mytknäckare av Thabo ‘Muso som pulvriserar ytterligare en viral lögn.

Myt: Människovärde eller värdighet? – mytnäckare av Alexandra Grönvall om den påstådda felaktigheten i översättningen av artikel 1 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Ann Heberlein och religionsfrihet utan religion – mytknäckare av Torbjörn Jerlerup om Heberleins uttalande om att böneutropsförbud ingår i religionsfriheten.

Ann Heberlein och myten att kyrkklockor ”inte har ett andligt budskap” – mytknäckare av Torbjörn Jerlerup om Heberleins uttalande om kyrkklockor vs böneutrop.

Myt: Den enda etniciteten – mytknäckare av Xzenu Cronström Beskow om att vi kan ha fler än en etnicitet.

Myt: Regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap – mytknäckare av David Ehle om vad omröstningen i riksdagen om barnäktenskap egentligen handlade om.

I fokus

SD – ett parti som alla andra? – artikel av David Ehle om SD:s politiska vildar.

Korta motargument

”Tvinga dem betala tolken själva” – korta av Johan Löfström om att i människors rättigheter ingår att kunna förstå och kunna göra sig förstådd i förhör och rättegångar.

Myt: FN vill bestämma över våra känslor – korta av Johan Löfström om ”människors lika värde”.

Myt: Översättningen av ”dignity” är fel! – korta av Johan Löfström om den påstådda felaktigheten i översättningen av artikel 1 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Myt: Värde eller värdighet? – korta av Johan Löfström om hur översättningar inte alltid måste vara första bästa.

Vilka invandrare är för många? – korta av Tomas Ekroth om begreppet invandrare och vilka invandrare som anses vara de som är för många.

Krönikor

Generaliseringar bygger civilisationer, och dödar dem! – krönika av Torbjörn Jerlerup om konsekvenser av generaliseringar.

Hur man kan kritisera islam utan att låta som en rasist – krönika av Torbjörn Jerlerup om skiljelinjen mellan islamkritik och islamofobi.

Hur man kan kritisera islam utan att låta som en rasist


Islamkritik. Å ena sidan har vi de som påstår att all kritik av islam är rasism och å andra sidan de som uttalar sig rasistiskt men påstår att de bara ”kritiserar islam”. Det går alldeles utmärkt att kritisera islam så länge man inte uttrycker sig generaliserande om alla muslimer. 


I debatten om islamofobi  är det många som ställer en och samma fråga: får man inte kritisera islam?

Så här kan det låta.

”Islam står för förtryck och hijaben står för hat och förtryck mot kvinnor. Jag är inte rasist då jag påpekar det. Jag har all rätt att kritisera religionen.”

Får man vara kritisk mot islam? Jo det får man. Men negativa generaliseringar av den sort islamofober gör är inte religionskritik. Det är onyanserade uttalanden som brännmärker alla utövare av religionen. Jag ska ta ett exempel.

Demonisering av islam

Först utsagan att ”islam står för förtryck. Islam är en naziliknande våldsam religion. Det finns en välgrundad skräck för islam i världen. Islam dödar”..

Hur ser man att detta brännmärker alla muslimer som galningar? Jo, du måste sätta dig in i deras situation.

Om du inte kan tänka abstrakt och empatiskt och se det direkt föreslår jag att du gör ett experiment och låter uttalandet stå för något som ligger dig närmare om hjärtat. Låt oss se hur det kan bli då.

”Judendom står för förtryck. Judendom är en naziliknande våldsam religion. Det finns en välgrundad skräck för judendomen i världen. Judendom dödar”.

”Högern står för förtryck. Högern är en naziliknande våldsam politisk ideologi. Det finns en välgrundad skräck för högern i världen. Högern dödar”.

”Homosexualitet står för förtryck. Homosexualiteten är en naziliknande våldsam läggning. Det finns en välgrundad skräck för homosexualiteten  i världen. Homosexualitet dödar”.

”Ateister står för förtryck. Ateism är en naziliknande våldsam ideologi. Det finns en välgrundad skräck för ateismen i världen. Ateism dödar”.

Ser du vad som sker nu? Uttalandet om företeelsen leder till att hela gruppen brännmärks. En muslim blir en som tror på en ”naziliknande våldsam religion”.

Islamkritik utan att låta som en rasist

Det är inte svårt. Alla som generaliserar negativt om andra grupper, vare sig vita, muslimer, judar, frimurare eller högern eller vänstern, har alla någon grupp nära sig som de inte gillar att andra sprätter hat mot, eller generaliserar om. Kvinnor, vita, muslimer, svarta, judar, lesbiska, AIK:are, etc.

”Gör inte mot andra det du inte vill att andra ska göra mot dig”, med andra ord!

Hur man gör?

Enkelt.

”Jag är själv kritisk mot mycket jag ser i kristendomen. Jag ser att många alltför ofta sprider hat med kristendomen som grund. Det finns en fanatism på många håll med ett alltför utbrett hat mot homosexuella. Kristna fundamentalister sprider dessutom ofta konservativa värderingar som är främmande för mig. Och kyrkornas gudstjänster är ofta dogmatiskt stelbenta. Bibeln är full av hat och motsägelser som ofta har tolkats människoförtryckande. Men jag är glad att det finns krafter som försöker omdefiniera 2000 år av hat mot homosexuella och kvinnor till tolerans och kärlek.”

Ser ni hur jag gjorde det? Och förstår ni varför?

freespeech_0Jag undviker systematiskt att dra ALLA kristna eller HELA kristendomen över en kam och jag erkänner att det finns kristna som kan tolka religionen på ett vettigt sätt.

Islam då?

”Jag är så obstinat av mig att hade jag varit kvinna hade jag alltid ställt mig längst fram bland männen i moskén och bett. Systematiskt varje gång. Precis som jag hade vägrat att sitta i kyrkorna på vänstra sidan på den tid kristna kyrkor var uppdelade i sidor. Men jag respekterar valet de gör som VILL upprätthålla traditionella mönster. Bara det att jag anser att det borde vara mer en fråga om fritt val än om att det ”bara är så och bara finns ett alternativ”. För övrigt är jag övertygad om att profeten Muhammed hade struntat i männen och satt sig bland kvinnorna om han hade kommit på besök idag och strosat in i random moské. På den tid han levde var han RADIKAL i sin kvinnosyn och slogs för kvinnors rätt. Givetvis hade han varit feminist och lika radikal idag!

Ser ni hur jag skrev här? Jag kritiserar något jag anser vara strukturellt fel men i slutänden uttalar jag mig inte islamfientligt eftersom jag åberopar profeten för det. Om det är faktamässigt inkorrekt, ja troligen. Profeten var ändå ett barn av sin tid. Poängen är inte det utan att man kan prata strukturer utan att hata hela fenomenet.

Eller:

”Islam har precis som kristendomen för 60 år sedan problem med att många av deras förespråkare har en syn på kvinnor och homosexuella som är bakåtsträvande. Homosexuella förföljs eller diskrimineras i stora delar av den muslimska världen. Homosexuella tillåts inte gifta sig och skaffa barn i de flesta moskéer i världen och imamer behandlar ofta homosexuella relationer annorlunda än heterosexuella.

Den klassiska islamska teologin har en syn på samkönade relationer som inte är inkluderande. Homofobi är vitt förekommande. Men det finns en ökande andel muslimer som inser att deras rätt som minoritet beror på att de skyddar andras rättigheter som minoriteter också….”

Eller:

”Homofoberna inom islam står för förtryck. Homofobin är en i grunden våldsam fördom. Det finns en välgrundad skräck för homofobiska strömningar inom islam. Homofobin inom islam dödar. Islam har problem med en vitt utbredd homofobi”.

Skriver du att ”den homofobiska religionen islam dödar homosexuella” så uttalar du dig rasistiskt. Skriver du att ”homofobin INOM islam dödar homosexuella” eller ”islam har problem med en vitt utbredd homofobi”, så är du INTE rasist. Det är skillnaden mellan att peka ut HELA gruppen som hatisk och att peka ut ett fenomen INOM gruppen, en strömning inom den.

I det sista uttalandet framgår det ganska klart att om man INTE är homofob inom islam, dvs en icke-homofob muslim, så sprider man INTE ett hat som dödar homosexuella.

”De flesta moskéer” är inte generaliserande. ”Hela islam” och ”alla moskéer” är generaliserande.

På samma sätt kan du prata om islamism, radikal islamism, extremistisk islam, fundamentalistisk islam, om du vill peka ut problematiska grupperingar bland de som säger sig vara troende muslimer. Det är inte att peka ut hela gruppen, utan delar av gruppen.

Är islamkritik rasism?

En del muslimer ogillar att man ens resonerar på det sättet som ovan. Att påtala att det finns grupperingar bland de som är troende muslimer som är problematiska anser de vara rasism i sig. Att påtala att t ex radikala islamister faktiskt rättfärdigar sin perversa och rasistiska syn på världen genom sin tolkning av sin tro, anser de är rasism också.

Kritiserar man en individuell troende muslim och menar att något denne gör är negativt eller kanske samhällsfarligt, och man kritiserar dennes tolkning av sin tro, är man rasist, påstår de också ibland.

Racist cardDet är andra sidan på myntet. En kärlek till religionen som är så stark att man inte kan självkritiskt se på sin egen religion och se att inte alla utövare av den är ”goda”.

Givetvis kan olika mindre grupperingar i en större grupp kritiseras. Bara man tydligt visar att man inte pekar ut alla i gruppen (t ex genom att använda ord som ”radikal islamism” eller ”extremister bland muslimerna” eller ”bokstavstroende fundamentalister” etc.

Och givetvis kan individer, och deras syn på sin tro, kritiseras och pekas ut som t ex samhällsfarliga, precis som en sverigedemokrat kan kritiseras för sin ideologi och pekas ut som samhällsfarlig.

Alltså…

Detta kan verka svårt om ämnet du vill generalisera omkring är något du ogillar. Men om du är humanist, skriv då om religionen som du skulle vilja att den religiöse skrev om humanisterna. Om du är muslim, uttala dig om kristendomen som du vill att kristna ska uttala sig om muslimer. Är du vänster så prata om högern som du vill att högern ska prata om vänstern. 

De som själva generaliserar kommer alltid att hata dig, för du är annorlunda. Men DU kan undvika att låta rasistisk eller generaliserande när du pratar om andra grupper.

Sen kan givetvis även icke generaliserande åsikter om t ex islam vara lögnaktiga och spela rasister i händerna. Men skillnaden mellan att demonisera hela islam och att uttrycka sig nyanserat är viktig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Ann Heberlein och myten att kyrkklockor ”inte har ett andligt budskap”

Ann Heberlein påstod nyligen i en artikel i SVD att böneutrop strider mot religionsfriheten.  I den artikeln definieras religionsfrihet som rätten att slippa religion offentligt. Dessutom påstår Heberlein att kyrkklockorna, till skillnad från böneutropen, är utan religiöst budskap. I två artiklar ska vi bemöta dessa myter.

I den förra artikeln bemötte jag påståendet att religionsfriheten är friheten att slippa religion i det offentliga rummet. Det påstår nämligen Heberlein.

Men Heberlein är inte konsekvent. När hon menar att man ska ha rätt att slippa möta religion i det offentliga rummet pratar hon om att hon vill ha rätt att slippa höra muslimska böneutrop. Kyrkklockor anser hon ska ha rätt att ringa på som vanligt – eftersom de inte har ett ”andligt budskap”.

Kyrkklockors budskap

Ann Heberlein påstår i sin artikel att  kyrkklockor inte har ett andligt budskap.

 ”Till skillnad från kyrkklockor innebär böneutrop inte bara en uppmaning till bön – nej, böneutropet är bön. I den bön som proklameras från minareter, sägs att ”Gud är stor, jag vittnar om att det inte finns några andra gudar än Gud” och ”jag vittnar att Muhammed är Guds profet”. Det uttalade syftet med böneutrop, är att både troende och icketroende ska få ta del av islams andliga budskap. Böneutrop går alltså inte att jämställa med de kristna kyrkornas klockringning.”

Ack, ack ack. Vi lever i en religiöst sett analfabetisk tid. Dessutom är historiekunskapen ganska låg i Sverige. Svensken i gemen vet ganska lite hur människor fungerade förr i tiden. Speciellt om det rör religion.

Traditionellt sett har kyrkklockor alltid varit sprängfyllda med budskap. Budskapet har varit att man ska hylla och frukta Gud. Att visa att den kristna Guden styr och att hålla det onda borta. Ofta har budskapet också varit att man ska frukta och lyda den världsliga staten.

Detta är grundläggande kunskap i kyrkorummets historia.

Hålla det onda borta

Mycket av den kristna kyrkans teologi förr handlade om att hålla det onda borta, med dop, nattvard, amuletter och bön skulle man hålla det onda stången. Kyrkobyggnaden konstruerades som en fristad, då man trädde in skulle man lämna det onda bakom sig i kyrkans förhall och träda in i det rena kyrkorummet.

Klockorna höll demonerna och det onda borta.

Kyrkklockorna, som kallades ”Guds basuner”, kunde höras en mil eller mer.

– Klangen av kyrkklockor är ett levande kulturarv, som vi hör dagligen men sällan reflekterar över, säger Petter Ljunggren. Nu berättar vi hur de tillverkades, döptes, fick hjälp av böner, runor och magiska bilder för att skrämma medeltidens demoner med sin klang och kalla de troende till kyrkan. (källa)

Ett exempel på detta är att man ofta brukade ringa med klockorna då det åskade.

”The practice of ringing church bells to dissipate lightning storms and prevent their deleterious effects had a long tradition in Europe and had been a concomitant to the general belief in the diabolical agency manifested in storms. … Typical inscriptions on church bells described their powr to ”ward off lightning and malignant demons”; stated that ”the sound of this bell vanquishes tempests, repels demons, and summons men,” or exhorted it to ”praise God, put to flight the coulds, affright the demons, and call the people”; or noted hat ”it is I who dissipate the thunders.” (Cohen, I. Bernard (1990). Benjamin Franklin’s Science. Harvard University Press. p. 119. )

Klockornas budskap

Vill man se vilket budskap klockringningen traditionellt sett haft kan man läsa vad som står på olika kyrkklockor runt om i världen eller i Sverige. När klockmakarna göt klockor förr i tiden skrev de nämligen ofta in vilket budskap klockorna skulle förmedla på dem när de göt dem. Och detta skedde långt in på vår tid.

På Rödöns lillklocka, gjuten under kung Gustav den 5.e regeringstid under 1900talets början  står texten:

I kristen tro och redlig vandel går vägen över gruset mot höjden. Så länge vi frukta Gud, ära konungen och icke förgäta fädrens maningar och gärningar skola Rödöns klockor ringa för ett lyckligt och fritt folk i älskad hembygd. Gläds min själ.”

På kyrkan i Norrbo, Hälsingland från 1500-talets sista år, kan man läsa att klockans syfte är att uppväcka människan till att höra Guds ord.

”KLOCKAN ÄR THER TIL GIORD TIL
UPVECKIA MENNISKIAN AT HÖRA GUDZ ORD. ANNO DOMINI 1595”,

Näshults storklocka är från Oskar den andres tid, 1800-talets sista år. Den klockan sjunger ”skaparens ära”…

Jag manar till heliga fester
härligt med lockande ljud
kommen till kyrkan, I gäster
klädda i helgedagsskrud.
Skaparens ära jag sjunger
kraftigt med tunga och malm.
Stäm då med lefvande tunga
in i min fästliga psalm.”

Kyrkklockor har ofta sådana budskap även om det också är vanligt förekommande att namnen på de som donerade kyrkklockorna står skrivna på klockan. Men att klockorna hade ett budskap var utan minsta tvivel. På medeltiden men även under den protestantiska tiden.

Mellanklockan i Lunds domkyrka är från 1774. På den kan man läsa:

NÄR MAN I TIDENS BOK
SKREV SJUTTONHUNDRAFYRA
OCH SJUTTIO DERTILL, FRÅN
VÅR FÖRSONING DYRA:
JAG STÖPTES OM PÅ NYTT
OCH ÖKTES TILL MIN VIKT,
FÖR ATT MED HÖGRE RÖST,
PÅMINNA DIG MIN PLIKT.
UPPMÄRKSAM VID MITT
LIUD, DU PLÄR LÄTTSINNIGT
FRÅGA
OM DÖDEN INBROTT
GJORDT? OM VÅDELD BÖRJAT
LÅGA?
OM GUDSTIENST ÄR FÖR
HAND? OM DOMPREDIKAN
SKER?
OM UPPROR ÄR I LAND? OM
LIKFÄRD SIG FRAMTER?
LYSS HELLRE TIL OCH LÄR,
AF MINA GÄLLA THONER
HUR DÖD OCH DOM ÄR NÄR,
DIG INGENDERA SKONER.

Intresserade rekommenderas att botanisera i Riksantikvarieämbetets samling av skriftserien ”Sveriges kyrkor”. Där kan man läsa vad som står inskrivet i Sveriges olika kyrkklockor.

På detta kanske Ann Heberlein skulle svara att ”folk idag inte kopplar samman kyrkklockor med något budskap”.

Jag tror att många troende kristna i svenska skulle protestera ljudligt. För troende är kyrkklockorna en del av gudstjänsten och i allra högsta grad något med ett religiöst och andligt budskap.

Visst har både böneutropet och kyrkklockorna ett budskap. Ann Heberlein har rätt att de innebär att ett andligt budskap sprids i det offentliga rummet. Men hon har helt fel när hon påstår att det är annorlunda för klockorna i Svenska kyrkans kyrkor.

Ann Heberlein och religionsfrihet utan religion

Ann Heberlein påstod nyligen i en artikel i SVD att böneutrop strider mot religionsfriheten.  I den artikeln definieras religionsfrihet som rätten att slippa religion offentligt. Dessutom påstår Heberlein att kyrkklockorna, till skillnad från böneutropen, är utan religiöst budskap. I två artiklar ska vi bemöta dessa myter. Först ut är idén att religionsfrihet betyder frihet från religion i det offentliga rummet.

Ann Heberlein påstår i en artikel i SvD ”[…] att religionsfriheten även innebär rätten att slippa religion, exempelvis i det offentliga rummet”. Hennes argument är att i det offentliga rummet väger rätten att slippa religion tyngre än rätten att få utöva sin religion:

”Religionsfriheten skyddar rätten att tro – och rätten att inte tro. Man får aldrig, under några omständigheter, tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud… Den enes rätt att slippa oönskad religiös påverkan väger… tyngre än den andres rätt att utöva sin religion.

Därför är det inte hållbart att hänvisa till religionsfriheten för att få igenom krav på böneutrop. I själva verket strider böneutrop tydligt mot religionsfriheten.”

Att tillåta böneutrop i det offentliga rummet betyder att man kränker religionsfriheten för de som inte vill ta del av religion, menar Heberlein.

”Det är fullt möjligt för en troende muslim att utöva sin religion utan böneutrop – men den ickemuslim som befinner sig i närheten av böneutropen kommer inte undan. Dennes rätt att slippa oönskade religiösa inslag i offentlighet kränks därmed.”

Religionsfriheten handlar både om att få slippa religion och att få slippa vara religiös. Så långt har Ann Heberlein rätt. Ann Heberlein pratar i artikeln, och på andra ställen, om att hon förespråkar det sekulariserade samhället. Traditionellt sett betyder iden om ett sekulariserat samhälle, ett samhälle som inte domineras av religion.

Så långt är allt som det ska, få vill ha tillbaka gamla tiders samhälle som styrdes av religiösa diktat. Men betyder detta med sekularism då att religionen inte ska synas i ”offentligheten”? Nej, då är det inte sekularism utan ateism.

Sekularism är inte samma sak som ateism. Sekularism handlar om att varken religioner eller ateism ska få dominera det offentliga rummet. Det Heberlein refererar till är det ateistiska system som bl a Sovjetunionen hade. Där tilläts inte religion i det offentliga rummet.

Det Heberlein pratar om är att hon vill att det offentliga rummet ska vara ateistiskt, dvs religionsfritt. Men ett sekulariserat samhälle är inte samma sak som ett ateistiskt, dvs religionsbefriat, samhälle utan handlar om att skydda samhälle och stat från BÅDE idén om den religiösa och ateistiska staten.

Sovjetunionen, och idén om det ateistiska samhället och den ateistiska staten, var ingen bra förebild. Där ansåg man att religion var något man bara skulle få utöva privat, inte offentligt. Sekularismen skyddar både religiösa och ateister och går ut på att både ateister och religiösa har lika rätt till det offentliga rummet.

Den som vill se mer om hur begreppet sekularism definieras rekommenderas att läsa domarna från US Supreme Court; Reynolds v. U.S., samt Everson v. Board of Education of Ewing TP, som fastslår separationen mellan religiösa församlingar och statsmakten. Av domarna framgår att US Supreme Court både tog avstånd från en ateistisk stat lika mycket som en religiös stat. USA på 60-talet såg inte på Sovjetunionens och kommunismens ateistiska stat, där religion inte skulle synas i det offentliga rummet, som något bra. Tvärtom. Därför står det i domarna att varken ateism eller religion ska dominera staten eller samhället.

Jämför gärna med idén om yttrandefrihet och idén om politisk frihet. Yttrandefrihet betyder inte att man ska ha frihet att slippa höra vissa åsikter i det offentliga rummet. Politisk frihet betyder inte att man ska slippa att se partier man ogillar i det offentliga rummet.

Generaliseringar bygger civilisationer, och dödar dem!

Generaliseringar är viktiga. En del tänkare genom historien har gått så långt som att säga att människors förmåga att generalisera har gjort att vi skiljer oss från djuren.

Den tyske filosofen och poeten Friedrich Schiller skrev en liten uppsats 1793 om ”den estetiska bedömningen av storheter” där han utgår från skogen och träden. Det krävs något speciellt att forma en idé om skog när man ser träd. Vi människor försöker greppa något större och har bildat begreppet skog, för en oöverskådlig mängd träd.

Generaliseringar är subjektiva

Det sägs att när vi människor ser individuella ting kan vi inte hålla mer än ca 10 åt gången i tanken som individer. När det blir fler än så måste vi börja hantera samlingen individer som grupp. Så också med träd. Vi människor skapar en idé om ”storhet”, dvs samlingar av individuella ting. Vi har skapat samlingsbegrepp som landskap, skog, nation, Europa etc. Vi generaliserar, skulle man kunna säga idag.  Schiller gick så långt som att säga att begreppet Gud skapats av människan också, i sin eviga strävan att göra världen begriplig. Det behövs en generalisering som omfattar precis allt i universum, alltså har vi skapat begreppet Gud. En Gud är mer än en skog. Men båda ingår i vår strävan att genom generaliseringar göra världen begriplig.

Det är onekligen en intressant tanke. Men finns det svagheter i denna mänskliga akt? Schiller behandlar inte detta så mycket i sin uppsats. Där tar han mer upp det positiva för mänskligheten med att kunna generalisera. Men han nämner en sak. Nämligen att generaliseringar alltid ytterst är subjektiva. Vi formar generaliserande idéer om värdemått som stor, liten, ful och vacker också. När man bedömer något som stort eller litet utgår en individ eller en grupp av individer från deras generalisering av verkligheten som de ser den. För en person som är född i en stad kan ett hus vara lågt, samtidigt som det kan vara högt för en person som kommer från landet. För en som vuxit upp i Alperna är ett berg litet, medan det för en som vuxit upp på slättlandet är högt.

Genom generaliseringar kan vi människor ersätta maktlöshet med en känsla av makt. Det okända och till synes stora och nästan oändliga blir inte så skrämmande om vi kan omfamna det med en tanke.

Så långt Schiller. Det är tankeväckande. Men finns det en fara i denna mänskliga strävan att generalisera?

Jag skulle säga att faran ligger i de värdeomdömen vi lägger i generaliseringarna. Vi har nämligen inte bara en strävan att generalisera om saker och ting inom oss, utan också att klistra etiketter som ”god” och ”ond” eller ”bra” eller ”dålig” på de begrepp och tankar vi formar, ofta med hjälp av religion eller politik. En del av dessa etiketter är sannerligen nödvändiga, det som håller oss människor vid liv kan på ett sätt sägas vara ”bättre” än det som får oss att dö. Men i det stora hela skulle man kunna säga att några människoliv hit eller dit inte spelar nån större roll för det vidsträckta universums fortlevnad, så även det är begrepp vi människor format. Generaliserande värdeomdömen som bra, dålig, ond och god är också subjektiva människoskapelser, precis som begreppen stor och liten.

Generaliseringar av ondo

Jag skulle säga att det är där vi börjar se dilemmat med generaliseringar. Vi har skapat nationer, som en sorts generaliseringar om samröre mellan stora grupper människor. Men vi blandar in våra subjektiva tankar och tycker oss se att vår egen nation är bättre än andra nationer. Såna är vi människor. De generaliserande tankar vi har om oss själva som individer och om gruppen som helhet, har vi en tendens att se som ”bra” eller ”dåliga”. Vi kopplar generaliseringarna till idéer om det bättre ”vi” har och det sämre ”de” har, de i den andra gruppen. Eller så kopplas generaliseringar till idén att ”vi” har det sämre och vill ha det lika bra som ”de”, ”de” i den andra gruppen.

Inom nationalismen pådyvlar man ofta åsikter, beteenden, känslor och annat på de ”andra”. Alla tyskar är fixerade vid ordning, alla afrikaner springer fort och gillar att dansa medan alla japaner är bra på matematik. Judar är flitiga och gillar att handskas med pengar, medan amerikaner är feta och gillar vapen. Det finns alltid människor i den grupp man pratar om som är precis så som man antar att de ska vara enligt den generaliserande stereotypen, så var gång man verkligen träffar på en rik jude eller fet amerikan med en pistol så bekräftas stereotypen. I värsta fall ser man inte alla undantagen, alla fattiga judar och vapenvägrande spinkiga amerikaner, man ser bara de individer som bekräftar fördomen.

Islamofobin och islamofilin är två sidor av dessa mynt.

Islamofobi grundas på att man generaliserar om en grupp människor, muslimer. Alla muslimer kan klumpas ihop till ett och hanteras som en så kallad ”storhet” (i matematisk mening). Det är nåt okänt och skrämmande. ”Alla muslimska kvinnor förtrycks” heter det ibland. Så ser en del människor en kvinna med hijab och antar att hon måste vara förtryckt, eftersom det ingår i den generaliserande fördom de har skapat sig om muslimer och islam. Att en kvinna kan vara hur självständig som helst och bära hijab, kan de inte ens föreställa sig. Det går bortom deras förutfattade generalisering om gruppen muslimer som utgår från att gruppen står för något negativt och ”ont”.

Men sidan har ett annat mynt. Bland muslimer generaliseras det ofta åt andra hållet. Islamofofilin ersätter islamofobin. Man generaliserar om att alla i gruppen muslimer representerar något ”gott”. Det kan tyckas som om det är bättre med en generalisering som ser den egna gruppen som genomgod, men det är det inte. För med den idén följer idén att den egna gruppen är ”bättre” och den andra är därför ”sämre”. Dessutom ser man ofta inte problemen i sin egen grupp. De ser en kvinna med hijab och antar att hon inte kan vara förtryckt, eftersom hijab är något ”gott” per definition, det ingår i den generaliserande fördom de skapat om den grupp de själva tillhör. Att en kvinna kan vilja kasta av sig hijaben för att hon påtvingats den och att den för henne symboliserar förtryck, kan de inte föreställa sig. Det går bortom deras förutfattade generalisering om gruppen muslimer som utgår från att gruppen står för något positivt och ”gott”.

I båda fallen är problemen med generaliseringen att man blundar för att individerna som omfattas av generaliseringen är olika.

Och just exakt det är faran med generaliseringarna. En skog består av träd men inte allt är träd i en skog! Om vi blundar för det enkla faktumet bäddar vi för en större katastrof.

Vi kan inte undslippa generaliseringar, eftersom det är en del av det som gör oss människor till människor. Men vi måste vara försiktiga med dem. Speciellt när vi överdrivet pratar om grupper som bra, dåliga, goda, onda, problematiska eller oproblematiska, etc. Generaliseringar i alla dess former har använts, och används,  i många destruktiva syften. Det är dödliga vapen i orätta händer. Generaliseringar skapar civilisationer och gör oss människor till människor, men de dödar också! Generaliseringar bygger civilisationer, men de dödar också civilisationerna! Det får vi inte glömma!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myt: Politikerna och könsstympning

Kvinnor får ofta agera slagträ när ”sverigevänner” ger sig på att debattera invandrings- och flyktingpolitik. Vi har tidigare på Motargument tagit upp myter om politikers påstådda flathet kring barn- och tvångsäktenskap och hedersvåld.

En annan myt som florerar i debatten är den om att politikerna inte gör något för att stoppa kvinnlig könsstympning, och inte heller något för de som kommer till Sverige som har blivit utsatta för detta illvilliga övergrepp. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som är boven bakom övergreppen. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Det stämmer inte. Och det kommer vi till senare. Men först behövs lite bakgrundsinformation så att vi blir medvetna om vad vi diskuterar.

Vad innebär kvinnlig könsstympning?

Kvinnlig könsstympning (klicka på länken för en mer ingående förklaring) genomförs utan medicinska skäl, och innebär att delar av, eller hela, yttre könsorganet skärs bort, eller att könsorganet på annat sätt skadas. Det finns inget hälsofrämjande i sedvänjan, tvärtom så kan det få allvarliga konsekvenser för hälsan, t ex spädbarnsdöd, infektioner, menstruationsproblem och död.

Det finns obehaglig statistik som visar på att fler än 200 miljoner flickor och kvinnor världen över har utsatts för könsstympning. Det har förekommit i ca 3 000 år, och är således inte religiöst betingat, vilket är en felaktig uppfattning hos många som sprider myten. Det finns inget stöd i någon religion för könsstympning. Däremot görs det felaktigt ”i religionens namn”. I detta innefattas såväl katoliker som protestanter, kopter och muslimer. Det finns däremot sociala, kulturella och traditionella betingelser till sedvänjan.

Könsstympning är sedvänja i ett 30-tal länder. De flesta utsätts för övergreppet före sin 5-årsdag. Övergreppet ses som en del i processen att bli vuxen. Andra orsaker är att ingreppet anses bevara oskulden inför giftermålet. Den sexuella njutningen är ytterligare en faktor: Den minskade njutningen ska medföra att risken för otrohet minskar. Att få ett slut på denna gamla och fasansfulla sedvänja är en global angelägenhet.

Internationellt, och nationellt, arbete för att stoppa könsstympning

2012 kom så FN:s historiska resolution om att arbetet för att få ett slut på könsstympningar skulle intensifieras. Tre år senare, 2015, togs nästa steg: Nya utvecklingsmål sattes upp, i vilka det står att år 2030 ska bl a all kvinnlig könsstympning vara utrotad. Resolutionen och utvecklingsmålet visar på den politiska viljan att samarbeta internationellt och nationellt för att få ett slut, och en avsevärd förbättring av kvinnorättigheter världen över. För att skapa förutsättningar för att nå detta gemensamma utvecklingsmål krävs en oändlig satsning och tillgång till mer, och bättre, uppgifter.

Så vad händer på det nationella planet här i Sverige? Görs verkligen ingenting för att stoppa kvinnlig könsstympning?

1982, enligt Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, förbjöds kvinnlig könsstympning och straffskalan ligger på mellan två och sex års fängelse, men om brottet betraktas som grovt (omfattande ingrepp, eller belagt med livsfara) kan straffet bli upp till tio års fängelse.

Det finns statistik som säger att ungefär 38 000 kvinnor (varav 7 000 är under 18 år) i Sverige har utsatts för könsstympning. Enligt Socialstyrelsen har näst intill alla genomgått ingreppet innan de kommit till Sverige. De som är mest utsatta i Sverige idag är kvinnor med ursprung i Somalia, Egypten, Etiopien, Eritrea och Gambia.

Nationella handlingsplaner omkring kvinnlig könsstympning blir vanligare. I Sverige finns ännu inte någon framtagen nationell handlingsplan, men det har kommit motioner då och då, och i höstas kom den senaste (Nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning Motion 2017/18:823). I motionen läser vi:

Nationella handlingsplaner tillämpas idag i allt fler länder, genom vilka regeringar stödjer olika program och initiativ för att motarbeta förekomsten av kvinnlig könsstympning. Sådana program och initiativ berör allt ifrån hur vård och behandling av utsatta kvinnor och flickor fungerar till utformandet av rådgivningsservice och utbildning. Det är mycket förvånande att Sverige ännu inte har någon nationell handlingsplan för hanteringen av denna förskräckliga sedvänja och att kunskapen över landet är minst sagt varierande.

Staten, kommunerna, civilsamhället och media har alla viktiga roller i arbetet för avskaffandet av kvinnlig könsstympning. För att uppnå målet att avskaffa kvinnlig könsstympning är det av stor vikt att förändra de förväntningar som ställs på kvinnor och flickor av familj såväl som av samhället i stort. Upplysning och förebyggandearbete är oerhört viktigt.

Med anledning av ovanstående föreslår jag att det inrättas en nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning. Detta bör tillkännages för regeringen.

27 mars 2018 ska ärendet beredas. Riksdagen ställer sig bakom motionen och tillkännager den för regeringen.

Sedan 2003 finns det en specialistmottagning för könsstympade på Södersjukhuset i Stockholm. På Amel-mottagningen kan kvinnor som blivit utsatta för könsstympning få behandling för besvär som orsakats av ingreppet. Amel är arabiska och betyder ”hopp”. Mottagningen har hittills tagit emot 1 300-1 400 patienter, de allra flesta med komplikationer orsakade av könsstympning. Även kvinnor som inte utsatts är välkomna.

Så jo, det görs massor internationellt, och i Sverige, för att utrota kvinnlig könsstympning. Påståendet att ingreppen skulle vara sedvänjor inom islam, eller andra religioner, är felaktigt. Eftersom politiker och makthavare såväl i Sverige som i världen, arbetar hårt  för att eliminera dessa fasansfulla övergrepp på kvinnor, så behövs inte ens ”argumentet” om den påstådda flatheten och rädslan för att gå i polemik med ”mångkulturens värdegrund” bemötas.

Kvinnlig könsstympning är ett patriarkalt, omänskligt, kvinnoförnedrande, ovärdigt och inhumant påfund som till varje pris måste stoppas. För kvinnors skull.

Arbetet pågår. Arbetet skulle ha inletts långt tidigare. Men att påstå att ingenting görs är en lögn.

Källor:

UNICEF: Kvinnlig könsstympning

FN: Flickaprojektet i Etiopien

Regeringen: Handlingsplan mot kvinnlig könsstympning

Riksdagen: Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor

Riksdagen: Fler åtgärder för att förebygga könsstympning (Motion 2017/18:1025)

Riksdagen: Nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning (Motion 2017:18:823)

Nationellt centrum för kvinnofrid

WHO: Female genital mutilation

UNICEF’s data work on FGM/C

UN: International Day of Zero Tolerance for Female Genital Mutilation, 6 February

Metro: Så hjälper vi könsstympade kvinnor

Myt: Politikerna och hedersvåldet

I invandringsdebatten får vi inte sällan höra alarmistiska uttryck som att svenska politiker inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värderingar” och därför inte tar tag i problemen. I soppan av ”sverigevänliga” argument för att stoppa den s k ”massinvandringen” finner vi det hedersrelaterade våldet och förtrycket.

En annan myt som florerar i debatten är den om att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåldet. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Varför det inte stämmer återkommer vi till lite senare i denna artikel.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär kulturella, och kollektiva, mönster som tar sig uttryck i psykiska och fysiska verktyg för att styra, manipulera, skrämma, hota och i värsta fall döda. Det kan vara såväl kvinnor som män som utsätts. En särskilt utsatt grupp är hbtq-personer. Förövarna är oftast familjemedlemmar, släktingar eller någon som på annat sätt ingår i den kollektiva gemenskapen. Ofta handlar våldet och förtrycket om att den enskilde inte följer gemenskapens åsikter om val av partner. Gruppens ord är lag.

Hedersrelaterad brottslighet är brott riktade mot någon – ofta en släkting – som, enligt gärningsmannens och övriga släktens eller gruppens uppfattning, riskerar att vanära eller har vanärat gärningsmannens, släktens eller gruppens heder, i syfte att förhindra att hedern skadas eller förloras alternativt för att reparera eller återställa den skadade eller förlorade hedern. (Definition Rikspolisstyrelsen 2009)

Varje fall av hedersrelaterat våld och/eller förtryck i Sverige är ett fall för mycket. Det är ett komplext arbete att förebygga, förhindra och stoppa hedersvåldet. Men att påstå att ingenting görs, eller att använda hedersvåldet som ett argument mot invandring, är i första fallet direkt felaktigt, och i andra fallet generaliserande och en form av kollektiv skuldbeläggning.

Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?

Hedersrelaterat våld och förtryck kränker de mänskliga rättigheterna, då det får till följd att individen begränsas i sin frihet, sin rätt till liv och personlig säkerhet. Här är exempel på hur hedersförtrycket kan ta sig uttryck:

  • Att inte få klä sig som man vill – eller tvingas bära vissa plagg mot sin vilja
  • Att inte få gå ut
  • Att inte få umgås socialt med de man vill
  • Att inte få gifta sig med den man vill
  • Att inte få bestämma över sin egen kropp, sitt liv eller sin sexualitet
  • Att vara alltid bevakad och kontrollerad
  • Att inte få studera vidare, eller studera vidare bara på samma ort som familjen bor på.
  • Att styras av de i familjen/släkten som har mer makt än man själv

Det finns olika sätt att angripa hedersvåldet. Vissa hävdar att det handlar om ett könsperspektiv, andra att det handlar om ett kulturperspektiv. Båda perspektiven, och sannolikt flera, är nödvändiga för att angripa problemet.

Eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder hamnar ibland människor från andra kulturer och med annan syn på könsroller, i polemik med den rådande samhällsnormen då de invandrar till Sverige. Det kan vara svårt att förändra beteenden och normer, och inte sällan hamnar individen i ett livsfarligt dubbelliv, då man å ena sidan lever enligt familjens normer, och å andra sidan enligt samhällets normer.

Heder i kulturens och traditionens namn

Hedersnormer är inte specifikt kopplad till en etnicitet, eller religion. Hedersnormer kan vara kultur i ett helt land, eller så kan det vara en subkultur där vissa grupper använder sig av det. Det är viktigt att poängtera, för att undkomma alla anklagelser om generalisering, att inom grupper finns de som förespråkar, men också de som tar avstånd ifrån, hedersnormer. Traditioner är hos de allra flesta av oss starka.

Hedersnormer har funnits långt innan våra moderna religioner bildades. Hedersvåld är inte kopplat till religion, vilket illustreras av att det förekommer i såväl kristna, som muslimska och judiska samhällen.

Hedersnormer är alltid kopplat till klanstrukturer, alltså en syn på samhället där klanen/familjegruppen/intressegruppen är den enda garantin för individens fysiska och ekonomiska trygghet, och där klanens status (och därmed förmåga att garantera individen trygghet) hänger på klanens ”heder”, som avgörs av individernas beteende. Det är därför det blir så viktigt för klanen att kontrollera och begränsa hur individerna beter sig.

Motsatsen till klanstrukturen är den individualistiska samhällssynen i rättsstaten (lagsamhället), där staten, genom rättsväsendet och välfärdssystemet, är garanten för individens trygghet.

Man måste förstå det här, för att förstå skillnaden mellan hedersförtryck och förtryck som bottnar i svartsjuka eller en vidrig kvinnosyn.

Men det är en svår balansgång att förklara att klansamhället är ett kulturmönster som kan finnas i alla länder, religioner, kulturer – utan att diskussionen spårar in i ”kulturella skillnader” som genast kopplas till etnicitet och religion.

En gemensam nämnare för mäns våld i nära relationer och hedersvåld är patriarkalt förtryck. För att angripa båda formerna är det viktigt att vi ser skillnaderna. En viktig skillnad är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat. I mäns våld i nära relationer är förövaren ensam, ofta sker brottet oplanerat och det fördöms av människor i förövarens närhet. Vad gäller hedersrelaterad brottslighet är förövarna ofta flera personer, oftast sker brottet planerat och förövarna har stark lojalitet från resten av gruppen.

FN och Sverige bekämpar hedersvåld

FN arbetar kontinuerligt med att uppmärksamma och förebygga, samt förhindra, förekomsten av hedersvåld. United Nations Population Fund (UNFPA) uppskattar att 5 000 kvinnor världen över varje år mördas mot bakgrund av hedersnormer. FN har, i enlighet med Human Rights Council resolution (14/12) från 2010, utformat krav på att medlemsländer vidta åtgärder för att eliminera kvinnovåld, då det inskränker såväl på mänskliga rättigheter som kvinnorättigheter.

Vad gör då våra svenska politiker för att angripa hedersnormer, hedersvåld och förtryck? I ”Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck” får vi en inblick i hur man tänker:

Regeringen satsar på kraftfulla åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor och män är lika mycket värda. Jämställdhet är inte något som är villkorat, gäller vissa, på särskilda platser eller på vissa tider. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är något som gäller alla, överallt, hela tiden. Svensk lag gäller alla som lever i Sverige, säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.

Regering och riksdag arbetar ständigt med den komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor, vilken inkluderar hedersvåld och förtryck. Det görs en flerårig satsning med stora resurser (100 miljoner kronor 2018 och 57 miljoner såväl 2019 som 2020). Arbetet syftar till att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha rätt till sin kroppsliga integritet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Man är av uppfattningen att ökad segregation i utsatta områden kan bidra till att förstärka hedersnormer. Därför behövs resurser för att stödja jämställdhetsarbete och specifikt de våldsförebyggande insatserna gentemot pojkar och män i en hederskontext. Att arbetet mot hedersvåldet är tvärpolitiskt blir tydligt då ”Satsningen är inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”.

I den nationella strategin mot våld och förtryck (som startade 1 januari 2017 och planeras pågå i tio år) ingår följande punkter:

  • Ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot våld
  • Förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn
  • Effektivare brottsbekämpning
  • Förbättrad kunskap och metodutveckling

I början av 2017 gav regeringen Socialstyrelsen ”i uppdrag att stödja genomförande och uppföljning av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. I uppdraget ingår att göra en nationell kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck samt barn- och tvångsäktenskap.

Syftet med Socialstyrelsens uppdrag är:

  • att förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och insatser på nationell, regional och lokal nivå,
  • att specifikt förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och våldsrelaterade insatser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård på kommunal respektive regional nivå,
  • att förstärka kompetensstödet till vård- och omsorgspersonal, samt
  • att utveckla bedömnings- och behandlingsmetoder i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutövare samt våldsutsatta kvinnor och barn.

Senast 30 mars 2018 ska Socialstyrelsen delredovisa uppdraget, och senast 31 mars 2020 ska slutredovisningen presenteras.

Argumentet att hedersvåldet är en anledning till att stoppa, eller kraftigt minska, invandring, är inte rationellt. Det bygger på generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning. Argumentet ”beläggs” med att politikerna är flata och blundar för företeelsen, eller att de inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värdegrund” är inget annat än nonsens. Det finns ett aktivt, pågående och tvärpolitiskt arbete för att förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.

För att förekomma eventuell kritik, vill vi på Motargument med emfas understryka att vi tar hedersvåld och förtryck på allra största allvar. Hedersnormer har ingen plats i en modern rättsstat.

Tips:

UR Samtiden – Mellan klan och stat. Hedersrelaterat våld och förtryck

Källor:

Dina rättigheter.se: Hedersrelaterat våld och förtryck

Rikspolisstyrelsen: Hedersnormer och hedersrelaterat våld

Riksdagen: Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck

Riksdagen: Socialstyrelsen ska öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor

United Nations General Assembly: Report of the Special Rapporteur on violence against women, its causes and consequences,Rashida Manjoo

Skärpning IFIS (Islamiska Förbundet i Sverige)!

SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) har under flera år i rad riktat kritik mot IFIS (Islamiska Förbundet i Sverige), mest p.g.a. inbjudna föreläsare som har uppträtt med ett kroniskt judehat.

Alla dessa uppenbara antisemitiska konspirationer kritiserades av en rad opinionsbildare: Vänster som höger, politiker och journalister.

Hur många gånger som helst har vi undrat: ”Kommer det någon gång någonsin att ta slut?”

Trots upprepade kritikvågor så fortsätter vi att se ett och samma scenario:IFIS bjuder in en föreläsare – SKMA upptäcker grov antisemitism i föreläsarens CV – sedan börjar kritiken att darra och eka – och på slutet kommer en IFIS-företrädare och ber om ursäkt.

Det känns som en ond cirkel. En repris som alla har tröttnat på.

Men vad är det som pågår?

Varför händer det och varför upprepas det?

Sluta bjuda in föreläsare från etablerade politiska partier i Mellanöstern och Nordafrika tills vidare

Enda sättet att bryta den här onda cirkeln är att IFIS slutar att bjuda in föreläsare från de etablerade politiska partierna i länder i Mellanöstern och Nordafrika. Anledningen till det är många, bl a faktumet att det idag är svårt att finna etablerade partier (i betydelsen tillåtna av det politiska etablissemanget) i någon av  dessa länder som är fritt från judehat, kvinnoförtryck eller homofobi.

Inget etablerat politiskt parti är utan religiös inblandning och påverkan.

Alla etablerade partier i dessa länder använder några valfria delar av islam att grunda sin politiska ideologi på. Det saknas fortfarande en inspirationskälla för att skapa samhällssystem utanför religiösa grunder.

När IFIS bjuder in en föreläsare från länder i Mellanöstern eller Nordafrika så är det ofta en auktoritet inom något av dessa religiös-politiska partier i vilka man fortfarande vinner massor av poänger genom frågor om hur en kvinna ska vara och inte vara för att duga, och hur man ska hantera ”judefrågan”.Med tanke på den låga graden av yttrandefrihet som utmärker de flesta av dessa länder, så är det enbart tillåtet att propagera för religion i den färg och form som lönar sig i diktaturen. Därför är det helt omöjligt att en etablerad och accepterad föreläsare uppnår sina framgångar utan att bli erkänd och belönad av diktaturen där han (eller hon) är verksam. Kravet är ofta tydligt när de flesta föreläsare och imamer har i uppdrag att stärka diktaturen i landet genom den islamformen som diktaturen har lagt in som giltig.

Den dagen Mellanösterns och Nordafrikas regimer tillåter kunniga och väl utbildade föreläsare att fritt tala om islam som uppmanar till kunskap och respekt mellan människor, då är det dags för alla arabiska årstider och inte bara våren.

Islamistiska diktaturer och deras egna idéer

Dagens diktaturer i alla dessa länder har, tvärtom, sågat bort kunskaper och levererar istället ständigt propaganda för sina egna idéer. Hatet mot någon annan etnisk eller religiös grupp blev liksom ett utrymme, en soptipp, att tömma ut sin vrede på. Stora och starka män som kan vända upp och ned på samhället känner mindre förtryck av systemet så länge de har möjlighet att förtrycka kvinnor: egna fruar, systrar och mammor.

Det är ofta från den här typen av miljöer som IFIS bjuder in föreläsare.

Kastar man blickar på t ex på Saudiarabien, kan man se flera olika samhällssystem i ett och samma land; monarki, slaveri, feodalism, en diktatorisk regim och kapitalism. I andra länder i området ser man andra kombinationer av samhällssystem som på olika sätt rättfärdigas med hänvisning till islam.

Man använder islam som grundsten för alla dessa kombinationer för samhällssystem även om det krockar totalt och skapar en absurd obalans.

Naturligtvis är det svårt — nästan omöjligt — att boka in en av regimen accepterad föreläsare från en sådan miljö, utan att det dyker upp problem med föreläsarens uttalande om kvinnor, judar eller homosexuella.

Det är nästan omöjligt att en föreläsare, som accepteras av regimen, åker till Sverige med syfte att tala om religion, andlighet och gudstro, utan att ta upp politiska frågor som är aktuella i hans land eller hur hans favoritparti (som han själv röstar på) ser på religionen.

Därför är det omöjligt för bröderna i IFIS att både bjuda in etablerade föreläsare från Mellanöstern eller Nordafrika, och samtidigt undgå kritikstormar som får konsekvenser för alla muslimer i Sverige.

Nästan alla dessa föreläsare är i regimens/diktaturens tjänst, med uppdrag att tala om islam som formats av något judehatiskt och kvinnofientligt politiskt parti. IFIS styrelse är säkert mer medvetna om det än jag.

Därför blir man, som muslim, gång på gång ledsen och besviken över att se en banad väg för föreläsare som enbart kan skada och förringa muslimer i Sverige, samtidigt som IFIS styrelse vägrar att se andra alternativ.

Fortfarande så förstår jag inte:  Varför måste de boka sådana föreläsare, vilkas livsstil totalt krockar med livet som svenska muslimer lever här och nu?

Detta är två olika dimensioner.

Islam ser ut på olika sätt

Religion är anpassningsbar. Hur en religion ska se ut beror på landets system, livsstil, mentalitet, historia, geografiska läge m.m. Vi vet mycket väl att islam i Afghanistan inte är densamma som islam i Turkiet, och att varken turkisk eller afghansk islam kan jämföras med islam i Bosnien. Islam i Saudiarabien och i Indonesien är två olika världar.

Detsamma gäller Sverige.

Islam i Sverige kommer förr eller senare att formas efter det svenska systemet, efter våra livsrutiner, sättet att leva och tänka. Allt annat vore helt surrealistiskt.

Så vad är det man föreställer sig att islamistiska föreläsare från diktaturer kan lära muslimer i Sverige? Deras syn på islam står i total kontrast med tanken på att muslimer i Sverige och muslimer i Mellanöstern lever i två olika dimensioner, med olika vanor, rutiner, plikter och livstempo.Därför är det en motsägelse i sig att IFIS överhuvudtaget bjuder in etablerade föreläsare från diktaturer och islamistiska regimer, samtidigt som de bedyrar att organisationen vill bygga upp ett svenskt islam för svenska muslimer.

Det är inte bara SKMA:s kritik gällande judehat som är relevant i det hela. HBTQ-personer har också riktat sin kritik mot IFIS, liksom även feministiska organisationer har gjort.

De flesta muslimer, liksom jag själv, troende eller kulturella, vill inte ens se IFIS som representativa för dem.

Det är omöjligt att vi alla har fel i vår kritik.

På slutet måste jag säga att det finns en rad fantastiska föreläsare i Sverige och runt om i världen som IFIS hela tiden missar och hoppar över, och istället går direkt till regimskurkarnas auktoritära imamer och talare, som naturligtvis framstår som UFO:n i varje demokratiskt samhälle.

Helt spontant så undrar man …

Vad är det för islam som IFIS vill kalla för ”svensk islam” med hjälp av regimskurkarnas teorier?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SKMA: Bra att Islamiska förbundet avbokar antisemitisk talare, men inbjudningarna följer ett oroande mönster

SD, assimilering och patientmåltider

Sverigedemokraterna är för assimilering. Assimilering innebär tydligen att såväl invandrare som svenskar som vem som helst ska anpassa sin mathållning till vad SD anser vara ”svenskt”. Ordförande i SD Ystad, Paul Svensson, har yrkat om förändringar i mathållningen bl a för patienter på Helsingborgs Lasarett.

I upphandlingsdokumentet för Patientmåltider Helsingborg kan vi läsa oss till följande:

Menyn ska vara anpassad för att tillgodose olika målgrupper och innehålla ett varierat utbud av såväl svensk traditionell husmanskost som internationella rätter. Alternativen för grundkosterna ska komplettera varandra så att den som av kulturella, religiösa, etiska eller andra skäl ej kan äta vissa livsmedel har ett alternativ.

Jag har, via Paul Svensson (SD), fått ut protokollet där det går att ta del av yrkandet som framförts muntligt. I yrkandet kan vi se några förslag på ändringar som tar hänsyn till SD:s assimileringskrav:

Den första meningen, den som börjar med ”Menyn ska vara anpassad…” ska, enligt förslaget, strykas helt och hållet. Det innebär att patientmåltiderna enbart skull bestå av ”svensk traditionell husmanskost”. S k ”internationella rätter” skulle då exkluderas. Vän av ordning undrar vad som kan tänkas ingå i de olika matkategorierna.

Är t ex spagetti med köttfärssås svensk husmanskost? Eller är det en internationell rätt med ursprung i Italien? Är nudlar (populärt bland svenska studenter, men ändock asiatiskt), tacos (alla svenskars favoritfredagsmys är mexikanskt) och pizza (väldigt gott, men också väldigt italienskt!) accepterat? Om man ska vara konsekvent i assimileringstanken kring mat blir det inte mycket kvar: kaffe (det svenskaste av det svenska som inte är svenskt), kakao (som växer i typ alla världsdelar utom Europa), te (Kina!), potatis (en peruansk knöl), ris (väldigt kinesiskt), yoghurt (med ursprung i bl a Turkiet), exotiska frukter (hur gör vi nu med clementinerna och apelsinerna till jul?) och en hel del grönsaker (tomater är peruanska, avokador kommer från Mexiko och aubergine är asiatiskt), faller utanför ramen för vad som är att betrakta som svenskt, och i förlängningen vad som är svensk husmanskost.

Vidare ska, i enlighet med SD:s yrkande angående patientmåltiderna, meningen som börjar med ”Alternativen för grundkosterna…” bytas ut mot ”Alternativen för grundkosterna ska komplettera varandra så att den som av medicinska skäl ej kan äta vissa livsmedel har ett alternativ.” Då vill jag ställa mig följande fråga:

Vilka är SD att bestämma för mig vad jag ska äta när jag är inlagd på lasarettet i Helsingborg? I yrkandet har faktorerna kultur, religion, etik och andra skäl bytts ut mot ”medicinska skäl”. S k ”medicinska skäl” är en självklarhet, men omfattas i den befintliga formuleringen ”andra skäl”. Det finns ett antal aspekter som jag tänker att SD inte har tagit i beaktning i sin iver att assimilera invandrare eller människor med annan trosuppfattning.  Exempel på regler för mathållning inom olika religioner är:

Troende judar äter av religiösa/kulturella/etiska skäl kött från växtätande djur förutsatt att djuret har helt kluvna klövar och idisslar, vilket innebär att man inte äter hare, häst eller gris. Köttet ska vara kosher, vilket betyder att slakten ska gå tillväga på ett särskilt sätt. Inte heller äter en troende jude köttätande djur, skaldjur och vissa fiskar.

Troende muslimer äter av religiösa/kulturella/etiska skäl inte blod, fläskkött och kött som inte slaktats enligt halal.

Troende hinduer äter normalt inte kött av respekt för djuren. Därför är många hinduer vegetarianer även om vissa äter ägg, fisk och kött. Eftersom kon är helig för hinduer äter man inte nötkött.

Dessutom menar SD i sitt yrkande att ”Menyn ska anpassas efter säsong och storhelger som jul, påsk, midsommar, Mårtensafton etc.”, dock är det oklart om det då kommer att finnas alternativ till den traditionsbundna maten, eller om alla serveras den. Återigen, alla människor uppskattar inte alla typer av mat, vissa kan inte äta den av religiösa, kulturella eller etiska skäl.

Vidare yrkar SD på att stycket ”Fisk och/eller skaldjur av varierade sorter ska finnas på menyn minst tre (3) gånger/vecka till lunch eller middag.” ska strykas. Även detta påverkar patientmåltiderna på ett negativt sätt.

SD vill också stryka stycket rubricerat ”Lunch” där det mest frapperande som man vill stryka är biten ”Utöver LOV* ska ett (1) till alternativ vara fläskfritt på lunch vardagar”. Detta betyder att människor som av religiösa/kulturella skäl inte äter fläskkött antingen tvingas till det eller får avstå om det serveras fläskkött till lunch.

Det är svårt att se att SD:s assimileringsförslag gällande mathållningen på lasarettet i Helsingborg på något sätt skulle kunna implementeras i enlighet med den värdegrund som hälso- och sjukvården strävar att arbeta utifrån. Restriktionerna om att enbart servera svensk husmanskost slår mot en stor del av patienterna.

Jag utgår ifrån att det för SD är en principsak att lever man i Sverige så ska man äta ”svenskt”, med allt vad det innebär – blod, fläskkött, nötkött, olika sorters fisk osv. Jag motsätter mig att människor ska tvingas att äta saker som går emot deras principer, när alternativet blir att de istället blir utan mat. Dessutom finns det helyllesvenskar som inte uppskattar viss typ av mat. Ska de också tvingas äta mat de inte tycker om, alternativt bli utan mat?

Mantrat för assimileringsindoktrinerade sverigedemokrater verkar vara att oavsett om du är född i Sverige, eller annorstädes, och oavsett om det strider mot din kulturella, religiösa eller etiska övertygelse så SKA du äta svensk husmanskost – vad nu det är och inte är.

Region Skånes servicenämnd stoppade SD:s yrkande.

*LOV = Lagen om valfrihetssystem, vilken SD vill ta bort vad gäller patientmåltider i Helsingborg

Källor:

Region Skåne: Upphandlingsdokument Patientmåltider Helsingborg

SN § 67 Upphandling patientmåltider HBG

Livsmedelsverket: Sjukhusmåltiden – en viktig del av vården

Matkulturers vandringar och förändringar

 

 

Jimmie i förnekelse

Att de första tre bokstäverna i ordet rasism är R, A, S, är INTE bevis för att det skulle finnas fler än en art av människor (homo sapiens).
Att första bokstäverna är r, a, s är INGET bevis för att rasistiska åsikter endast är då en person bär på nedsättande åsikter om andra för att de skulle höra till någon annan människoras.

Ordet och begreppet rasism är endast ett paraplybegrepp som beskriver de irrläror och de hatiska, människofientliga åsikter som rasister bär på – tron på att olika människor skulle ha olika värde/värdighet/dignity, bära på olika mänskliga/humana egenskaper/essenser och att människor skulle kunna rangordnas i godtyckligt ihopklumpade grupper om t.ex. bättre och sämre, överlägsna och underlägsna, närande och tärande etc.

Jimmie Åkesson i SVT Agenda:

-”Jag är medveten om att man ofta kritiserar våra företrädare och så där. Det är inte alltid jag håller med om den kritiken. Men i det här fallet så är det väldigt tydligt. Det… Det…
Om det inte är rasism så är det väldigt, väldigt, väldigt nära rasism åtminstone.”
Programledaren sticker in med en fråga : – Är du inte säker på att det är rasism?
-”Han värderar ju faktiskt människor här utifrån religion då och inte utifrån ras… men, ja… det är klart man skulle kunna kalla det rasism. Men oavsett det…
Oerhört grovt. Förmodligen det grövsta jag hört en sverigedemokrat säga i ett sånt här sammanhang.”

Lägg märke till att SD:s partiledare Jimmie Åkesson är ytterst nära att försöka mörka och insinuera att rasism mot muslimer eller islam kan egentligen inte behöva räknas som rasism:

”Om det inte är rasism så är det väldigt, väldigt, väldigt nära rasism åtminstone.”
”Han värderar ju faktiskt människor här utifrån religion då och inte utifrån ras…”

Här är ett tips till alla som debatterar med eller intervjuar någon som försöker påstå att rasism inte skulle kunna vara rasism för att det handlar om ”bara kritik mot en religion”: Ni måste vara förberedda, pålästa och vara redo att ställa följdfrågor… och återkomma med fler följdfrågor.

Kommunicerar du med någon som nekar till att hat, myter och lögner om personer enbart med grund i en tro om deras religiösa trosuppfattning – då kan en följdfråga om detta leda till att politikern börjar utveckla och tala i klartext om sina uppfattningar – vilka vanligtvis kan vara baserade på rasistiska åsikter… Och säg alltid ifrån mot rasism.

Kan vi kanske bli många fler som hjälper till att påminna partiledaren Jimmie Åkesson och SD-företrädare och alla journalister som intervjuar dem:  Begreppet rasism beskriver mer än ”rashat”.

Ge inte upp skjutjärnsjournalistiken! Släpp aldrig ett sådant optimalt läge någon enda gång. Slarva inte klar med intervjun, gå inte vidare med andra frågor, byt inte ämne – stanna kvar på denna punkt och försök få den intervjuade att förklara mer om hur hen tänker.

Titta på videoklippet här ovan ännu en gång och tänk efter vad som händer efter att programledaren sticker in frågan: ”Är du inte säker på att det är rasism?” Vad Jimmie Åkesson säger efteråt skulle han högst troligen inte ha sagt utan den frågan.

Motargument anser det är tydligt att Jimmie Åkesson är en av de personer som med inövad, slipad retorik försöker normalisera och förringa rasism som handlar om annat än skillnader i hudpigmentering mellan brottsoffer och gärningsperson.

Lästips för fördjupning om rasistiskt motiverat hat mot muslimer:

http://www.middleeasteye.net/columns/islamophobia-why-muslims-experience-greatest-economic-disadvantage-1008062151

https://www.jacobinmag.com/2017/08/islamophobia-racism-uk-far-right

https://www.americanprogress.org/issues/race/news/2016/03/25/134070/when-public-figures-normalize-hate/