Etikettarkiv: religion

”Jag är inte islamofob, jag hatar inte muslimer”

Islamofober, eller personer som är emot religionen islam, påstår ofta att de inte är islamofober eftersom de inte är emot muslimer.

Det är islam de fördömer, det är religionen och inte utövarna de kritiserar eller starkt är emot. Anna-Malin Karlsson, professor vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, skriver att begreppet islamofobi ofta anses vara ungefär lika negativt som begreppen främlingsfientlighet och rasism.

Bland annat påstår Sverigedemokraterna, för att komma runt den negativa rasiststämpeln, att de är invandringskritiska, inte invandringsfientliga. Karlsson påpekar också att samma parti använder begreppet ”sverigefientlig” om de som inte stödjer SD.

Enligt Karlsson vill en del personer att deras kritiska åsikter om islam istället ska kallas islamkritik, inte islamofobi. Karlsson anser också att den åsikten delvis är rimlig, eftersom välgrundade, kritiska åsikter om en religion enligt henne är något annat än avsky för samma religion.

Problemet med att förklä islamofobiska åsikter till islamkritiska, blir dock att dessa negativt generaliserande åsikter om islam låter mildare om de kallas islamkritiska.

På Avpixlats hemsida finns en artikel om islam och terrorism, där Avpixlat hänvisar till terroristexperten Peter Bergen som menar att islamistiska terrorister använder argument från Koranen:

“Bergen bekräftar något som många av oss islamkritiker påpekat under en längre tid och något som bl.a. Avpixlat rapporterat om regelbundet – att det är religionsideologin islam och den heliga men extremt våldsamma boken Koranen som är roten till terrorism, inget annat”

Avpixlat fortsätter med argumentationen att

“svenska politiker fortfarande naivt inbillar sig att muslimsk terrorism kan förebyggas genom utbildning och arbete och inte har någon koppling till islam och Koranen.”

Det Avpixlat vill är inte att skriva balanserat om olika islamtolkningar. Avsikten är att förkasta islam och “bevisa” att islam är något negativt. I det fallet borde begreppet islamofobi inte vara problematiskt, eftersom det faktiskt är islam som exempelvis Sverigedemokraterna och Avpixlat så gärna tar upp negativa saker om.

Devin Rexvid, doktorand i sociologi, argumenterar:

“Att kritisera och hata islam behöver inte alls vara problematiskt men att hata och fysiskt angripa muslimer är ett allvarligt problem. Det är muslimhat som borde bekymra ministern och inte islamhat vilket ingår i yttrande- och åsiktsfriheten.”

Visserligen tar Rexvid upp att islam har olika tolkningar, men verkar ändå anse att islam i sig är negativt. Rexvid skiljer inte på politisk hatpropaganda eller extremistisk, konservativ tolkning av islam:

“De otrogna var irakier, sionister, kommunister, imperialismens valpar och bahaier.”

(…)

“Koranverserna vi tvingades läsa var manipulerande glasögon som skulle få oss att se en kvinna som en halvman. De var mixtrade hörapparater som skulle få oss höra två kvinnors vittnesmål som en mans.”

Rexvid är emot begreppet islamofobi och menar att det är legitimt att hata islam. Men hatar man islam borde man kanske inte ha något emot begreppet islamofobi.

Det heter trots allt islamofobi och inte muslimofobi.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Årskrönika 2016

2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.

Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.

Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.

Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.

Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.

Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.

SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.

Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.

I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.

Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.

Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.

Falska nyheter och främlingsfientlig och rasistisk propaganda och mytbildning har blivit en del av vår vardag.

Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.

Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.

Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.

Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.

För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.

Så går vi in i 2017.

Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.

Radikaliseringen av främlingsfientliga

Annelie Sjöberg, centerpartist, har postat ett grovt rasistiskt inlägg där hon ondgör sig över hur vi svenskar när vi blir gamla riskerar att tas om hand av invandrare. Främst är det muslimer som skrämmer, men alla som inte delar hennes språk och ”tysta kunskap” om svensk kultur är egentligen underkända.

Jag använder sällan ordet ”rasistisk”, utan föredrar ”främlingsfientlig”, men i detta fall är det svårt att sätta något annat ord på det hon framför. Att kvinnor ofta nog inte vill bli hjälpta på toaletten av män och att vi ska förvänta oss att vårdgivare pratar tillräckligt bra svenska för att förstå oss är självklart. Men AS går avsevärt längre när hon singlar ut länder som Afghanistan, Eritrea och Somalia som särskilt olämpliga att komma ifrån, och muslimer som otäcka och otänkbara vårdgivare.

Vidare menar hon att vi som har förfäder som bott i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig” inte borde betala ”extra avgifter” för att slippa invandrare på ålderns höst och att ett invandrarfritt vårdföretag också måste vägra plats åt kändisar som står upp för flyktingar, och för alla som gillar IRM och ”SD ut ur riksdagen”. Hon vill alltså inte bara slippa somalier, eritreaner och afghaner som vårdgivare, utan vill även undvika att dela vårdhem med oss som tagit ställning för en human asylpolitik.

asbgHon påstår i sin profil att hon jobbar som gymnasielärare på Nyströmska skolan i Söderköping. Jag mailar dem och frågar hur hennes inlägg går ihop med deras värdegrund, och får svar femton minuter senare, trots att det är jullov, från rektorn: ”Personen i fråga arbetar inte på Nyströmska skolan i Söderköping.

Det visar sig att Annelie Sjöberg har sagt upp sig från sin arbetsplats efter kritik mot sitt engagemang i ”Folkets demonstration” – en hatgrupp där alla partier utom SD benämns landsförrädare, och där muslimhat och invandrarhat gror friskt. Gruppen ordnade en demonstration och hon åkte dit och höll ett tal. Hon har också medverkat i ”Radio Realism”. I pressen förklarar hon att hon gjort en uppgörelse med skolan och att hon är nöjd, eftersom hon inte trivts med sin anställning.

Jag messar med Staffan Danielsson, C, som ett par månader senare kritiserat skolan för hennes uppsägning, som han efter att ha pratat med henne och läst en artikel om henne i Nya Tider menar var framtvingad, och han svarar att han lärt känna henne som ny C-politiker, och fortsätter med ”Vad gäller anställda i äldreomsorgen ska ju alla kunna fullgöra sina arbetsuppgifter oavsett bakgrund och religion så att peka ut som Annelie gör är fel och olyckligt och främlingsfientligt. Att däremot ställa språkkrav i det arbetet kan ju vara relevant.” Han använde henne som moderator i en Centergrupp, men de kom överens om att hon behövde sluta efter något år när hennes medverkan i demonstrationen blivit känd för honom.

Jag gillar Staffan, även om vi ofta tycker olika, på grund av hans saklighet och förmåga att hålla god ton i debatter, men jag håller inte med honom i denna fråga. Min dotters allra bästa kompis är född i Eritrea. En fantastisk tjej, som läser på universitetet och känner sig som både svensk och eritreansk. Rolig, intelligent och med stor medkänsla ägnar hon en del av sin fritid åt välgörenhet. Hur skulle det ha känts i hennes mage att läsa att hennes lärare på gymnasiet uttryckt sig så om henne och hennes vänner som AS gjorde?

Man kan inte vara lärare och skriva hatinlägg där människor döms ut enbart baserat på deras religion eller etnicitet, anser jag. Elevernas rätt att bli sedda som individer måste komma före lärarnas rätt till sitt jobb. En elev ska inte ens behöva misstänka negativ särbehandling på grund av bakgrund eller religion.

Att lärare tar ställning i vänster-höger-frågor är något helt annat. Jag håller därför inte med om att det är lika illa med en kommunist, såvida den inte uttrycker sig så att elever behöver känna obehag och oro över att inte bli rättvist behandlade.

IRM har också skrivit om Annelie Sjöberg, och berättar att hon utretts av C och ändå ges fortsatt förtroende.

Det är förstås upp till var och en om man vill vara för generösa eller strikta regler för invandring, men det som pyser ur Sjöberg är inte migrationspolitiska ställningstaganden, utan grovt hat mot medmänniskor baserat på etnicitet och religion.

Det är förstås svårt att utifrån denna information avgöra huruvida hon alltid varit smygrasist och sedan gradvis kommer ut ur garderoben, eller om det som sker är en faktisk radikalisering, men den historia som framträder när vi, efter att inte känna till henne alls, nystar i hennes tidigare inlägg och uttryck är att tonen mot invandrare och även invandringspositiva svenskar blir allt hätskare.

Egentligen är det samma process som vid IS-radikalisering. Samhället tar avstånd från en grupp individer. Gruppen blir till en subkultur. Subkulturen ersätter samhället. Subkulturens berättelse blir till den enda sanningen. Människor utanför subkulturen upplevs som hot, och som djupt orättvisa i sina bedömningar och fördömanden. Bara vännerna på insidan förstår, och när de beter sig illa hittar man på ursäkter å deras vägnar. Gradvis uppstår ett ömsesidigt hat mellan subkulturen och övriga samhället.

Nej, jag påstår inte att främlingsfientliga i Sverige går lika långt som IS. Än. Parallellen gäller mönstret vid radikalisering. När jag läser i grupper som Folkets demonstration undrar jag hur långt de är beredda att gå. Var går gränsen för den som kallar oss som vill ha ett öppet Sverige för ”landsförrädare”? Vilket straff vill de, om de får välja helt fritt, se oss få för våra brott?

Utvisning? Fängelse? Tortyr?

Död?

Sett ur det perspektivet kanske vi ska hoppas att Centerpartiet, som normalt har högt i tak och en sund syn på mångkultur, låter AS stanna som medlem, och fortsätter den ”dialog” med henne de utlovade i februari.

Jag vill helst inte torkas i underlivet av karlar när den dagen kommer, och jag vill förstås att personer som tar hand om mig förstår svenska, engelska eller franska så att vi kan kommunicera. Men jag kan garantera att jag mycket gärna ser både afghaner och somalier som vårdpersonal, trots att även jag har rötter i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig”. Ju fler nationaliteter på mitt hem desto trevligare. Jag är nämligen övertygad om att jag även på ålderns höst kommer att ha kvar min nyfikenhet på andra kulturer. Och även om Annelie helst väljer bort mig som granne väljer jag inte bort henne. Hennes kultur känns synnerligen främmande trots alla år jag ägnat åt att gräva i främlingsfientliga grupper, och jag ägnar gärna de sista åren av mitt liv åt att förstå den.

 

Not: Vi har skrivit till Centerpartiets Peter Karlström. Han har i skrivande stund inte svarat, vilket är förståeligt med tanke på att det är julledigt för många. Om/när vi får svar kommer vi att uppdatera inlägget med hans kommentar.

EDIT: I en tidigare version benämndes Annelie ”före detta socialdemokrat”. Det är nu borttaget, eftersom Annelie påpekat att det inte stämde.

Invandrare som röstar på SD

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.

evstafiev-bosnia-sarajevo-woman-cries-at-grave
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev

På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.

Det är orättvist att vi är olika lottade

För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.

Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.

Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.

Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.

imagesI diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.

Vi ska inte glömma vår historia

Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?

Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.

SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.

Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.

Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.

Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.

En röst på SD är en röst mot dig själv

Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda.  Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.

Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.

Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.

Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?

Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?

Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?

Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?

Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?

Ivana hade inga svar.

Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.

Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.

Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.

Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.

imagesMin diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.

Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.

Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?

Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.

*Ivana är ett fingerat namn

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Svensk kulturs undergång

Det där med att vår kultur på något sätt skulle förstöras och kanske till och med förgöras när människor från andra kulturer flyttar hit är rappakalja, såvida vi definierar ”kultur” som gemensamma tankebanor, normer, språk, musik, konst, mat, historia och traditioner.

Anledningen är att kulturer inte är som färger i en palett, dvs om vi är röda och iranier gula skulle den svenska kulturen gradvis bli orange när iranier flyttar hit.

Istället funkar det så här: Den rådande kulturen äter upp den inflyttade, såvida inte den inflyttade blir till majoritet, som i fallet med Nordamerika på 17-1800-talet.

Kvar blir istället helt harmlösa, men oftast trevliga, kulturella uttryck, som enstaka slangord, maträtter och broderier.

En sorts undantag är när kulturen lever separat under en tid, som i diverse Chinatowns, som i svenskkolonier i Spanien, som i vissa förorter i Sverige. Den inflyttade kulturen inkapslas då, fortfarande utan att påverka övriga, tills människor flyttar ut ur kapseln.

Tror du mig inte?

Se på andra generationens invandrare runtomkring dig. Såvida inte föräldrarna bott i en hermetiskt tillsluten kulturgrupp är de nästan undantagslöst i det närmaste helt svenska i beteende och värderingar. På gott och ont. Fråga dina invandrarvänner hur bra de lyckas med att få sina barn att hålla fast vid sitt kulturella arv. De kommer förmodligen att svara att barnen på sin höjd firar högtidsdagar och gillar vissa maträtter.

Visst finns religiösa föräldrar vars barn fortsätter tro på samma gud, muslimer såsom kristna, men sannolikheten att hög religiositet fortsätter ner i generationerna är även den rätt låg. Och antalet konvertiter i Sverige är också mycket litet. Det troliga är att barn till invandrare liksom barn till svenskar blir mer sekulära än sina föräldrar. Världen är på väg att bli ateistisk. Utvecklingen går sällan åt motsatt håll.

De invandrare som varit längst i Sverige kommer enligt SCB 1975 från:

  • Finland
  • Jugoslavien
  • Danmark
  • Norge
  • Grekland
  • Tyskland Förbundsrep (Väst)
  • Turkiet

Dagens största invandrargrupper, 2015, är födda i:

  • Syrien
  • Finland
  • Polen
  • Somalia
  • Danmark
  • Norge
  • Tyskland

Hur mycket ser du påverkan på svensk kultur från dessa? Det är ganska lätt. Vi äter tzatziki och falafel. Vi bastar. Vi kör BMW, vi klär oss i norska ulltröjor. I övrigt, knappast alls, såvida vi inte kommit någon invandrare från dessa länder mycket nära.

pitchers-mariatorget_14241339374_oDen största kulturella påverkan vi haft under de senaste fyrtio åren är rent objektivt från USA, via filmer och TV-program, och från Italien och kanske även Japan vad gäller mat. Det är inte invandrarna som förändrar oss. Det är media och vi själva.

Hela tankefiguren att vi måste vara rädda för andra kulturer eftersom de kan få oss att plötsligt börja könsstympa våra döttrar och hata våra HBTQ-vänner är trams.

Naturligtvis kan individer från andra kulturer bete sig både ovanligt bra och ovanligt dåligt. Många invandrare har bidragit enormt till sitt nya land. Andra generationens invandrare än mer så. Andra har mördat eller våldtagit. Invandrare och deras barn är mer företagsamma, i båda riktningarna, än de som inte flyttar på sig. Det gäller även svenskar när vi flyttar inom landet eller utomlands. Men vad gäller invandrarnas kulturella avtryck på vår vardag är det närmast obefintligt.

Så cheer up! Såvida det inte kommer tio miljoner personer kommer vi att fortsätta vara precis som vi är.

På gott och ont.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

===

Hela SCBs tabell över födelseländer:

1975 1995 2015
Afghanistan 5 1329 26032
Albanien 125 128 1496
Algeriet 458 506 806
Andorra 0 1 2
Angola 0 172 179
Antigua och Barbuda 0 3 2
Arabemiraten, Förenade 0 47 18
Argentina 290 530 442
Armenien 0 112 1541
Australien 416 1447 1893
Azerbajdzjan 0 79 1707
Bahamas 4 4 6
Bahrain 10 30 25
Bangladesh 61 1062 3713
Barbados 11 72 39
Belgien 257 436 1526
Belize 0 4 9
Benin 3 11 35
Bhutan 0 4 14
Bolivia 350 765 1482
Bosnien och Hercegovina 0 53943 6415
Botswana 1 22 28
Brasilien 461 1279 2484
Brunei Darussalam 0 0 1
Bulgarien 486 1874 5978
Burkina Faso 4 14 40
Burundi 1 11 824
Centralafrikanska republiken 0 2 47
Chile 1576 13028 5596
Colombia 298 1089 1874
Comorerna 1 3 3
Costa Rica 24 81 108
Cypern 190 130 274
Danmark 38284 26485 37104
Djibouti 0 11 198
Dominica 0 24 6
Dominikanska republiken 37 86 218
Ecuador 156 240 578
Egypten 416 755 3149
Ekvatorialguinea 0 2 19
El Salvador 17 1751 561
Elfenbenskusten 16 148 419
Eritrea 0 348 25097
Estland 0 938 4681
Etiopien 571 6342 5335
Fijiöarna 1 22 17
Filippinerna 152 1838 3226
Finland 184001 104967 57589
Frankrike 2268 3278 7600
Gabon 25 9 11
Gambia 223 1616 1983
Georgien 0 49 710
Ghana 92 420 1354
Grekland 17836 4636 8418
Grenada 1 24 16
Guatemala 59 171 93
Guinea 12 35 321
Guinea-Bissau 0 34 37
Guyana 37 31 10
Haiti 35 33 17
Honduras 25 91 92
Hongkong 0 138 0
Indien 1049 1535 11383
Indonesien 138 313 1055
Irak 121 21289 23190
Iran 806 29323 14120
Irland 211 845 2396
Island 1596 4954 4653
Israel 575 697 452
Italien 6234 3963 8553
Jamaica 43 48 113
Japan 980 1660 2405
Jemen 9 48 999
Jordanien 480 490 1813
Jugoslavien 40403 38389 0
Kambodja 8 39 161
Kamerun 19 33 971
Kanada 490 1282 1969
Kap Verde 0 71 63
Kazakstan 0 36 1014
Kenya 116 489 1435
Kina 210 3388 16646
Kirgizistan 0 10 597
Kiribati 0 3 2
Kongo 7 30 373
Kongo, Demokratiska republiken 28 515 2206
Kosovo 0 0 5127
Kroatien 0 3766 4836
Kuba 26 536 735
Kuwait 3 60 40
Laos 0 283 107
Lesotho 7 5 2
Lettland 0 282 5548
Libanon 263 3818 2595
Liberia 62 108 236
Libyen 13 172 809
Liechtenstein 8 6 6
Litauen 0 227 11261
Luxemburg 8 19 48
Madagaskar 4 16 14
Makedonien 0 935 2020
Malawi 8 13 18
Malaysia 118 673 738
Maldiverna 1 0 12
Mali 10 21 68
Malta 39 51 113
Marocko 1099 1430 2945
Mauretanien 3 16 32
Mauritius 14 63 37
Mexiko 134 393 898
Mikronesien 0 0 1
Mocambique 0 61 67
Moldavien 0 35 289
Monaco 1 0 3
Mongoliet 0 5 2862
Montenegro 0 0 669
Myanmar 5 50 1152
Namibia 2 13 86
Nauru 0 0 0
Nederländerna 2533 2781 9899
Nepal 1 23 611
Nicaragua 28 208 271
Niger 3 6 9
Nigeria 160 300 3186
Nordkorea 0 9 9
Norge 27466 32265 34373
Nya Zeeland 95 374 450
Oman 1 4 34
Pakistan 400 894 7308
Palau 0 0 0
Palestinskt område, ockuperat 0 0 464
Panama 25 75 63
Papua Nya Guinea 0 5 3
Paraguay 19 40 39
Peru 202 2002 1430
Polen 6925 15988 50831
Portugal 1902 1372 2344
Qatar 0 0 6
Rumänien 520 4186 14396
Rwanda 0 58 371
Ryssland 0 2970 7836
Salomonöarna 0 1 1
Samoa 1 7 1
San Marino 2 5 2
Sao Tomé och Principe 0 4 1
Saudiarabien 5 134 408
Schweiz 2238 2280 1973
Senegal 35 88 355
Serbien 0 0 6852
Serbien och Montenegro 0 0 0
Seychellerna 0 36 20
Sierra Leone 32 52 408
Singapore 22 160 307
Slovakien 0 155 1433
Slovenien 0 418 848
Somalia 40 11332 46180
Sovjetunionen 1037 1619 0
Spanien 3656 2967 8826
Sri Lanka 206 1339 1092
St Kitts och Nevis 0 0 2
St Lucia 0 8 6
St Vincent och Grenadinerna 0 9 4
Storbritannien och Nordirland 7050 11153 19782
Sudan 70 386 1291
Surinam 0 0 3
Swaziland 0 5 8
Sydafrika 203 194 536
Sydkorea 1179 413 939
Sydsudan 0 0 22
Syrien 369 3338 69989
Tadjikistan 0 23 138
Taiwan 53 130 357
Tanzania 84 339 748
Tchad 0 28 27
Thailand 323 4704 15441
Tjeckien 0 171 1477
Tjeckoslovakien fd 3702 1122 0
Togo 2 116 87
Tonga 0 6 0
Trinidad och Tobago 101 103 54
Tunisien 551 997 1610
Turkiet 7071 20252 11663
Turkmenistan 0 22 36
Tyska dem rep 94 0 0
Tyskland 0 13375 28227
Tyskland Förbundsrep (Väst) 17254 0 0
Uganda 95 1102 1701
Ukraina 0 482 3817
Ungern 4300 3046 6704
Uruguay 462 393 148
USA 6251 9198 9272
Uzbekistan 0 48 2245
Vanuatu 0 0 0
Vatikanstaten 0 1 0
Venezuela 123 175 328
Vietnam 79 3831 3706
Vitryssland 0 104 1552
Yemen dem folkrep 2 7 0
Zambia 23 96 178
Zimbabwe 2 73 176
Österrike 4052 2683 3296
Östtimor 0 0 1
Statslös 3710 6743 21580
under utredning 161 2582 119
okänt medborgarskap 327 4935 9482

Afrofobi och muslimhat är två olika saker, Rashid Musa! 

Just det. Afrofobi är hatet baserat på hudfärg. Så är det inte med muslimhatet, Rashid Musa. Trots detta framställer du det som om afrofobi och muslimhat vore en och samma sak. I din kamp mot islamofobi så påstår du år efter år att muslimer är svarta, eller “rasifierade” och förövarna vita människor.

Som om muslimer med vit hudfärg inte existerar. Som om muslimhatare med ursprung från Mellanöstern eller Sydamerika inte existerar. 

Om man ska tro på dig, Rashid Musa, så finns jag inte.

För att jag är vit och muslim.

Och trots att jag är muslim, så finns inte mitt lidande av muslimhatet eftersom jag är vit. Ironiskt nog, med tanke på att du var cirka tio år gammal och lekte i alla dessa roliga och fina lekparker i Sverige när jag fick möta muslimhatet som var välutrustat med stridsvagnar. Vita europeiska ungdomar och medelålders män passerade bredvid mig, på väg mot döden, just för att de var muslimer. Det var så som utrotningsplanen i Bosnien såg ut. De hade helt enkelt inte rätt att existera. 

Det finns cirka 60 000-80 000 av de människorna i Sverige som vittnar om historien om det här folkmordet. 

Av någon anledning så verkar de inte finnas för dig och inte heller deras lidande, eftersom de har en annan hudfärg än dig själv.

Massgraven i den bosniska staden Brcko 1992
Massgraven i den bosniska staden Brcko 1992

Rashid Musa, du har skrivit en debattartikel igen. 

Det mesta som du skriver om i artikeln har du rätt i, när du pekar ut problem med diskriminering, hatbrott, klyftor och näthat.

Många kan hålla med dig om att regeringens plan i arbete mot rasism är tandlös. Men nästa gång du skriver att du vill ha synliga åtgärder mot rasism, så hoppas jag att du kommer med egna synliga förslag till åtgärder eller åtgärder som du själv har dragit i gång. 

En sak i din text stör mig; något som du återkommer till gång på gång, år efter år. 

Det är meningen där du skriver att ”muslimska kvinnor hotas när de utsätts för psykiska, fysiska och verbala angrepp av vita förövare”. Du har ständigt denna “rasliga” blick, i vilken förövaren är vit och offret och muslimen är icke vit. 

När du slår ihop islamofobi och afrofobi som ett och samma problem, så krockar definitionerna med varandra. Det skapar motsättningar och förvirring. Det försvårar och vilseleder kampen mot såväl afrofobi som islamofobi. 

15181255_10153947993391479_6217916728877632808_n
Foto: Fatima Ahmad

Fatima Ahmad är min Facebook-vän. Hon är en vit svensk kvinna som hittade sin andlighet inom islam. 

Hennes huvud bankades i marken och stora rödblåa märken fanns kvar länge i hennes vita ansiktet på grund av hennes slöja. Något som hon berättade om i Expressen.

Jag följde upp enorma trakasserier i hennes vardag. Allt från hundbajs som kastades ner i hennes brevlåda, till hotbrev. Ett par tusen svenskar som har konverterat till islam kan berätta om liknande historier. De kallades för “förrädare” mitt på gatan, och utsattes för sina familjers och sin omgivnings systematiska psykiska och fysiska trakasserier på grund av att de hade valt islam som sin religion.

Det är hatet som inte har något med hudfärg att göra.

Därför kan det aldrig slås ihop med afrofobi.

Därför kan islamofobi inte exkludera vita offer och ensidigt utpeka vita som förövare.

Ta det till dig en gång för alla. Från och med nu!

Jag läste nyligen en annan sak du skrev i Dagens Arena 2014. 

”För det första kan svenska muslimer, till skillnad från vita personer, enligt de islamofobiska föreställningarna om objektivitet, aldrig vara neutrala eller experter inför sakfrågor som berör oss som samhällsgrupp. Utifrån vithetens eurocentriska lins är vi antingen offer eller förövare beroende på frågan som diskuteras.” 

Även om man håller med dig i grunden, så ser man i dina ord återigen din mentala spärr, eftersom du återigen förklarar att muslimer generellt är svarta eller mörkhyade i konfrontation med vita människor (igen generellt), som enligt dig har en ”eurocentrisk lins”.

Någonstans mellan raderna så försvinner återigen cirka 20-25 miljoner muslimer som härstammar från Europa. Vita människor som har islam som sin religion i drygt 700 år. Därtill skall läggas vita som i nutid konverterar till islam.

Muslimer i Ryssland, Ukraina, Kosovo, Albanien, Tjetjenien och över hela Balkanhalvön genomled massakrer, tortyr och annan förföljelse för det de är – men de är vita och inte ens viktiga för dig att tänka på, när du talar om den globala islamofobi som enbart handlar om människor med din egen ”rastillhörighet” (den rasbiologiska begreppet du använde i Expressens artikel). 

I din lilla värld är muslimer svarta eller ”rasifierade” och icke-muslimer är vita islamofober.

Det är så som din “kamp” mot rasism ser ut, trots att du ibland även pekar ut polariseringarna i samhället. 

Malcolm X, din förebild, skrev i ett brev från sin Hajj (pilgrimsfärd till Mekka), 1964,:

”Under de senaste elva dagarna här i den muslimska världen har jag ätit från samma tallrik, druckit från samma glas och sovit under samma filt, medans jag har bett till samma Gud, med andra muslimer, vars ögon var de blåaste av blåa, vars hår var det blondaste av blont och vars hudfärg var det vitaste av vitt. Och i ord och handlingar hos de vita muslimerna, kände jag samma äkta känsla som jag kände hos svarta afrikanska muslimer från Nigeria, Sudan och Ghana.”

Hur blev Malcolm X din förebild då? Enligt det han talade om eller bara för att han både hade en muslimsk och en afrikansk bakgrund som du själv har?

Det verkar som att du inte ser eller erkänner den variation av muslimer som han själv berättade om. Inte heller har du agerat för en enig muslimsk kamp mot islamofobi i en organisation som kallas för ”svenska muslimer”.

Tycker du inte att du bagatelliserar andra muslimers lidande och islamofobi?

Vad ska jag säga till muslimhatarna som säger till mig att jag inte är ”en riktig muslim” för att jag är vit?

Du och andra ledare i alla dessa SUM-BUM-BANG-BUM-DUM-organisationer, som både klumpar ihop och samtidigt delar upp det så kallade ”muslimska civilsamhället”, drar ju snarlika slutsatser

Jag ser även det här som en virtuell kamp för min rätt att existera.

Muslimhatare förnekar mig… och enligt dig så finns jag inte.

Tänk inte bokstavligen på om att det handlar om mig, personligen, utan om tiotals miljoner andra muslimer på den här lilla kontinenten.

Förstå gärna att du kan kämpa för dina rättigheter utan att på något sätt bidra till skada för andras…

Jag ser dig som ett barn som leker med tändstickor och bensin mitt i skogen, i en tid då vi behöver retoriska brandsläckare och definitivt inte retoriska pyromaner.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Nyhetsbrev oktober 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i oktober.

Artiklar

Granskning av systemkollapsen – Del 2 – BNP – Den så kallade systemkollapsen granskas av Elias Lodin och Thabo ‘Muso

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar – Artikel av David Ehle om hur SD vill ändra lagen och neka människor föräldraskap

I fokus

Camilla Sandelius, gotländska medborgargardet och nazismen – Artikel av Torbjörn Jerlerup om generaliserande hat i kölvattnet av gruppvåldtäkten på Gotland

Även basketförbund kan diskriminera, Ann Heberlein! – Krönika av Robin Bankel om varför slöja på basketspelare inte är en ”särrättighet”

F d SD-topp: ”Anton Lundin-Pettersson är ett offer” – Artikel av Malte Roos om hur Kenneth Söderberg skyller Trollhättanmorden på invandrare

Tomma ord i Åkessons åthutning – Artikel av Polimasaren om att Åkesson tycker att det är ”olyckligt” att ledande sverigedemokrater mobbar barn

Krönikor

Vilka är ”våra egna”? – Krönika av Helena Trotzenfeldt om att ”våra egna” handlar om människor med svensk etnicitet

Ska nazister få vara på Rättviks marknad? – We Are Dalarnas Lina Emanuelsson och Elias Lodin om hur NMR tillåts sprida propaganda på marknad

Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på – Krönika tidigare publicerad på Afropé

Mytknäckare

Myt: 800 000 svenskar kan inte vara rasister – Myten om att alla SD-väljare inte skulle kunna vara rasister knäcks av Anders Johansson

Korta motargument

Rosling felciterad – igen – Kort motargument av Helena Trotzenfeldt om hur Hans Rosling används av ”sverigevänner” på ett retoriskt och felaktigt sätt

Reportage

Intervju med en f d rasist: ”I viss mån är nog de flesta lite rasistiska” – Reportage av Ida Oscarsson på Afropé

Även basketförbund kan diskriminera, Ann Heberlein!

I GP (22/10) bereds Ann Heberlein återigen utrymme att ondgöra sig över vad hon verkar uppfatta som svenska muslimers krav på särrättigheter.  Heberlein är denna gång upprörd över att Noha Berhan, som spelar basket på elitnivå, anser sig ha rätt att ge uttryck för sin tro genom att bära slöja under matchtid, vilket står i strid med svenska basketbollförbundets gällande regelverk.

Ann_Heberlein_2011Med bisarra hänvisningar, dels till det internationella basketbollförbundets (FIBA) stadgar, dels till den sekulära tradition som finns i Sverige, fastställer Heberlein att ”ingen diskriminerar Berhan på grund av hennes religiösa övertygelse”. Problemet är lättlöst, menar hon. Om Berhan, istället för att propsa på ”speciella förmåner”, bara kunde ta av sig slöjan vore saken ur världen.. Ett ytligare, mer ideologiskt drivet resonemang av en lektor i etik på ett av Sveriges mest ansedda universitet får man leta efter.

Vad Heberlein bortser från är det faktum att religionsfrihet, inklusive sedvanligt bärande av religiösa symboler, inte utgör någon speciell förmån, utan är erkänd som en grundläggande mänsklig rättighet.

Sverige har förbundit sig att följa FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och är således förpliktigad under folkrätten att respektera denna. Artikel 18 i konventionen handlar om religionsfrihet. Dess tredje paragraf beskriver de undantag som anses kunna utgöra legitima skäl för en begränsning av religionsfriheten:

Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

FN:s människorättskommitté har ansvar att övervaka och rapportera hur konventionen efterföljs. Kommittén skriver även s k General Comments, vilka ska fungera som vägledande dokument för stater. I fjärde paragrafen av General Comment No. 22 förklarar kommittén att religionsfriheten även innefattar sedvanligt bärande av huvudbonader, t ex huvudduk. I åttonde paragrafen av samma kommentar pekar man på den strikta tolkningen av de undantag som gäller och att begränsningarna endast får ske i den utsträckning som det legitima syftet kräver. Man skriver även att begränsningarna inte får införas på ett sätt som är diskriminerande.

Även om FIBA:s förbud gäller alla former av huvudbonader (bortsett från svettband) är det uppenbart att det slår mot personer som väljer att uttrycka sin trosuppfattning genom att exempelvis bära kippa, slöja eller turban.  Denna oproportionerliga effekt brukar i människorättssammanhang anses vara en form av indirekt diskriminering, och således ett brott mot konventionen.

FIBA:s motivering till förbudet är att skydda spelarnas egen säkerhet. Möjligtvis kan det med denna hänvisning bli aktuellt med vissa tydligt riktade förbud. Om traditionell huvudduk skulle utgöra en reell säkerhetsrisk kan detta enkelt åtgärdas genom krav på slöjor med särskild säkerhetsanordning som gör att slöjan släpper vid tryck.

Men ett totalförbud som utesluter personer som väljer att uttrycka sin tro genom att bära sedvanlig huvudbonad är inte förenligt med det strikta krav som gäller för undantag från religionsfriheten, dvs att sådana endast får göras i den utsträckning det är nödvändigt.

Det är en märklig företeelse när en etiklektor som skriver i en av Sveriges största tidningar hänvisar till en diskriminerande regel för att motbevisa diskriminering.

Istället för att upphöja FIBA och dess stadga som någon sorts moralisk auktoritet kanske Heberlein bör fundera kring hur människorättsorganisationer såsom Amnesty och Human Rights Watch ser på saken och varför. Sverige är mycket riktigt i all väsentlighet ett sekulärt land. Men det är inte detta som står på spel med dagens politiska klimat.

Det som står på spel är snarare huruvida Sverige ska vara ett liberalt land som respekterar mänskliga rättigheter och folkrätten, eller om ”vi” ska anamma Heberleins och likasinnades resonemang med innebörden att vi gradvis utesluter en religiös minoritet från allmänna ytor och därmed segregerar och skapar konfliktytor mellan olika grupper i samhället.

/Robin Bankel

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Respektera kvinnors fria rätt att välja kläder

Den feministiska kampen präglas av en grundläggande allmän­giltig princip; kvinnans självbestämmande.

Den senaste tidens burkinikontrovers har än en gång satt den muslimska huvudduken i fokus. Som alltid i det västerländska narrativet förkroppsligar slöjan islams förtryck mot kvinnor. I debatten reduceras slöjbärande till ett binärt tvång som kommer antingen direkt från auktoritära stater och förtryckande män, eller indirekt via ett patriarkalt värdesystem. Även då kvinnor själva väljer att bära slöja beror det alltså på ett underliggande förtryck, enligt kritikerna. En debattör i GP uttryckte det som att dessa kvinnor ”väljer sin ofrihet”. Och därför ska de frigöras; från den patriarkala struktur som styr deras val; från sina egna val; från sig själva. Hur detta bör ske diskuteras flitigt. Mer sällan diskuteras vem som besitter potential att med moralisk dygd – i motsats till diktatorisk tyranni – frigöra någon som redan uppfattar sig som fri. Vem kan frigöra en slöjbärande kvinna från en självbild hon är tillfreds med?

Att värderingar där kvinnans (och inte mannens) dygd beror på vilken utsträckning hon täcker sig eller visar blygsamhet bidrar till en patriarkal ordning är uppenbart. En vanlig motreaktion i ett sådant patriarkalt statssystem, Iran, är att kvinnor tänjer på gränserna för vad som är tillåtet, bland annat genom att bära smink och dra slöjan bakåt för att visa en del av håret. Till synes små, men ändå betydelsefulla tecken på protest.

Många västerländska feministiska tänkare menar dock att även det omvända förhållandet med förväntningar på kvinnans avtäckning och uppenbarelse bör förstås som en del av en patriarkal ordning som begränsar kvinnor. Populärkulturell och kommersiell objektifiering och sexualisering av kvinnor återspeglar många delar av vårt samhälle, där formell jämställdhet eftersträvas men ytterst lite görs åt den informella ojämställdheten. I väst ska kvinnan synas, på ett visst sätt, såsom vi är vana att se henne i reklamen: avklädd, slimmad, sminkad och så vidare. Den radikala författaren Andrea Dworkin påpekade tidigt att ingen del av den kvinnliga kroppen lämnas orörd i vår kultur. Från ”topp till tå är varje ansiktsdrag, varje kroppsdel, föremål för modifikation” (fritt översatt från Stanford Encyclopedia of Philosophy). I en sådan kultur kan en påklädd kvinna som poserar i sjal vara nog så provocerande, vilket Åhléns och H&M fick erfara efter en kritiserad reklamkampanj med beslöjade modeller. Kritiken är dock inte alldeles lätt att förstå eftersom huvudargumentet mot slöjan ofta bottnar i att den hindrar kvinnan från att ta plats.

Frågan är vad som återstår av ursprungsförtrycket (och kritiken) om dess materialisering (slöjan) har kommit att få en ny mening för användarna som är icke-kompatibel med det påstådda ursprungliga syftet. En del muslimska kvinnor beskriver valet att bära slöja som en protest mot ett västerländskt patriarkalt styre av kvinnors utseende. I likhet med hur kvinnor i Iran använder sig av medel som i väst har patriarkala förtecken för att utmana andra patriarkala normer som är mer dominerande i landet, blir slöjan ett sätt för en del muslimska kvinnor att vägra underkasta sig den sortens patriarkala strukturer som är så integrerade i vår kultur att de flesta missar att problematisera dem. Sällan ifrågasätts dessa strukturer av de som med påtryckningsmedel vill ”befria” de muslimska kvinnorna från valet att bära slöja.

Möjligtvis för att deras logik – om den applicerats konsekvent – skulle innebära en grov inskränkning av västerländska kvinnors liv. Att ingreppet mot muslimska kvinnors val skulle få liktydiga konsekvenser tycks inte bekymra de som propagerar för dess aktualisering, vilket signalerar att frågan i många avseenden styrs av en sorts kulturimperialism snarare än feministisk kamp.

Att motsätta sig sådana kulturimperialistiska försök handlar inte om att blankt acceptera kulturrelativism, särskilt inte kvinnoförtryck. Tvärtom handlar det om att belysa att denna slöjkritik, där den vägledande principen inte appliceras på den egna kulturen, i själva verket är ett praktexempel på kulturrelativism. Den som 1, inte ser hur den patriarkala ordningen i väst påverkar föreställningen om kvinnan och därmed hennes egna val och 2, inte är beredd att ”frigöra” henne från denna ”ofrihet” genom att inskränka det egna valet med samma metoder som förordas när det gäller muslimska kvinnors egna val, saknar trovärdighet i sin selektiva kvinnokamp.

I stark kontrast präglas den feministiska kampen av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande. De som selektivt frångår denna princip just när det gäller muslimska kvinnor leds av en annan sorts kamp, vare sig de inser det eller ej.

Denna debattartikel är tidigare publicerad på Dagens ETC.

Myt: Islam förtrycker kvinnor

Det finns en vitt spridd uppfattning om att muslimska kvinnor skulle vara förtryckta, diskriminerade och underordnade enbart, och explicit, för att de tror på islam. Muslimska kvinnors status kan inte särskiljas från andra kvinnors status, mot bakgrund av att kvinnor världen över dagligen möter ojämlikhet oberoende av kvinnornas etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet eller deras omgivnings etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet.

Muslimska kvinnor är inte ensamma om att drabbas av ojämlikhet i samhället.

Koranen betonar att män och kvinnor är jämlika inför Gud. Koranen förbjuder mord på flickebarn, påtalar att flickor och pojkar ska uppfostras på samma sätt, ger kvinnor rätt att neka giftermål och ger kvinnor rätt att skilja sig i särskilda fall.

Det är viktigt att poängtera att tolkningen av könsroller i Koranen varierar mellan olika länder och kulturer i den muslimska världen – det förekommer principer och förfaranden som underkuvar och förtrycker kvinnor, bl a genom tvångsäktenskap, bortrövande, nekande av utbildning, könsstympning och begränsad frihet. Återigen är det viktigt att vi påminner oss om att dessa principer och förfaranden inte är exklusiva för islam, utan förekommer också i andra kulturer och trosläror. Vissa företeelser, som vi idag möjligen associerar med en muslimsk kontext, har existerat långt tidigare och i andra kontexter, oavhängigt kultur, nationalitet och religion.

Många moderna kvinnor och män förkastar nyss nämnda begränsningar och tolkar Koranen utifrån detta perspektiv. Det är nödvändigt att vi förstår att människor med makt, precis som i länder med annan troslära än islam, ibland använder religionen som ett incitament att rättfärdiga kvinnoförtryck. Som alltid är det viktigt att vi förstår att det är människor – i huvudsak män, och inte religion, som utövar förtryck mot kvinnor.

Slöjan används ofta som ”bevis” på kvinnoförtryck. Koranen påtalar att såväl kvinnor som män ska klä sig anständigt. Hur detta påbud tolkas och efterlevs varierar mycket. Många tror att muslimska kvinnor tvingas att bära hijab, niqab eller burka. Detta är inte skälet till att muslimska kvinnor i de flesta fall bär hijab, särskilt inte i västerlandet. Tvärtom, många kvinnor väljer själva att bära hijab, niqab eller burka. Det finns flera anledningar till detta, som t ex stolthet över att vara muslim, kulturell identitet, kollektiv känsla av gemenskap eller för att uttrycka känsla av självkontroll i offentligheten.

För att ytterligare framhäva muslimska kvinnors status kan vi nämna ledarskap. Sedan 1988 fram till dags dato har vi sett inte mindre än åtta muslimska länder med kvinnliga statschefer: TurkietIndonesien, Senegal, Kosovo, Kirgizistan, Pakistan, Mauritius och Bangladesh (två tillfällen). Ett flertal muslimska länder, bl a Saudiarabien, Afghanistan, Irak och Pakistan, har en högre andel  kvinnor sittandes på nationellt folkvalda befattningar än USA.

Kvinnoförtryck kan ha religiösa förtecken, men utövas inte sällan i en egen kontext, oavhängig kultur, religion eller etnicitet. Tyvärr förefaller förtryck av kvinnor vara inkorporerat i alla mänskliga aktiviteter över hela världen. Vi gör klokt i att inte utgå från vår egen uppväxt/kontext, då det kan innebära att vi blundar för att andras kontext kan vara väldigt annorlunda i grunden. Vi bör inte ta oss det ensidiga tolkningsföreträdet över hur andra vill leva sina liv i sin kontext och i sin religiösa trosuppfattning. Detta förfarade kallas etnocentrism.

P.S. För att förekomma eventuell kritik om att denna artikel skulle rättfärdiga kvinnoförtryck i muslimska länder eller kulturer: Vi på Motargument fördömer all form av kvinnoförtryck, oavsett orsak, bakgrund eller kontext, men för den som vill börja förstå förtryck av kvinnor i någon kontext går det inte att söka felaktiga orsaksförklaringar som exempelvis vid kulturella eller religiösa särartsförklaringar.

Lästips:

Är islam kvinnoförtryckande?

Källor:

Myths and facts about Muslim people and Islam

I Am Not Oppressed

Tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap

Feministiskt perspektiv: Kvinnors frihet förutsätter sekulär rättvisa

The Islamic Dress Code

What is the Hijab and Why do Women Wear it?

Facts about women’s rights