Richard Jomshof (SD) förkunnar i ett inlägg på X att den enda ministerposten han skulle kunna tänka sig är ”avislamiseringsminister”. Han beskriver Socialdemokraternas väljare som ”importerade islamistiska kärnväljare” och hävdar att segregation, gängkriminalitet, organiserad brottslighet, förnedringsrån och gruppvåldtäkter är resultatet av en medveten socialdemokratisk politik. Sedan kommer ordet ”förräderi” och ännu en hänvisning till Vidkun Quisling. Det är värt att granska vad som faktiskt sägs – och vad som saknar täckning.
Jomshof fortsätter: ”Jag vet nämligen att det riskerar att slå hårt mot era importerade islamistiska kärnväljare.”
Redan där gör Jomshof tre helt olika kategorier till en och samma: utrikes födda, muslimer och islamister. Det finns inget stöd i SCB:s partisympatistatistik för en sådan slutsats. SCB visar visserligen att Socialdemokraterna har större stöd bland utrikes födda än bland inrikes födda. Men undersökningen redovisar partisympatier efter bland annat födelseland, kön, ålder och utbildning – inte efter religion och definitivt inte efter huruvida väljaren är islamist. Att kalla människor för ”importerade islamistiska kärnväljare” är alltså inte statistik. Det är Jomshofs egen politiska etikettering.
I denna diskussion måste vi skilja på islam, islamism och radikal islamism. Motargument har tidigare berört detta ämne ett flertal gånger.
Men Jomshof skriver inte ”antiislamismminister”. Han skriver ”avislamiseringsminister”. Det är en betydande skillnad. Om ”avislamisering” betyder att staten ska motarbeta själva religionen islam eller människors möjlighet att utöva den, uppstår ett uppenbart problem: religionsfriheten är grundlagsskyddad. Regeringsformen garanterar var och en friheten att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Jomshof borde därför förklara vad han faktiskt vill ”avislamisera”: islamistisk extremism – eller Sverige från islam och muslimer? De två sakerna är inte synonyma.
Sedan kommer nästa steg. Jomshof räknar upp ”den accelererade segregationen, det växande utanförskapet, gängkriminaliteten, den organiserade brottsligheten, islamiseringen, förnedringsrånen eller överfalls- och gruppvåldtäkterna” och slår fast: ”Allt är en följd av den högst medvetna politik ni har tvingat på det svenska folket.”
Det är ett närmast skolboksmässigt exempel på en monokausal förklaring av komplicerade samhällsproblem. Migration spelar roll för samhällsutvecklingen och forskning visar också överrepresentation för vissa migrantgrupper inom delar av brottsligheten. Det finns ingen anledning att förneka det. Men därifrån följer inte att migration eller S ensamma förklarar ”allt”.
Brå:s forskningssammanställning Migration och brott från 2025 beskriver hur migration kan ha både brottshöjande och brottsreducerande effekter och hur resultaten varierar beroende på bland annat typ av migration, brottslighet, samhälle och tidsperiod. Forskningen är betydligt mer komplex än Jomshofs påstående om en enda politisk orsak till en lång lista av samhällsproblem.
Även historieskrivningen om svensk migrationspolitik blir märklig om ansvaret läggs uteslutande på S. År 2008 genomförde Fredrik Reinfeldts borgerliga regering en omfattande reform av arbetskraftsinvandringen som gjorde det betydligt enklare att rekrytera arbetskraft från länder utanför EU. Efter flyktingkrisen 2015 gjorde den S-ledda Löfvenregeringen det motsatta och lade fram lagstiftning som begränsade möjligheten att få uppehållstillstånd och anpassade regelverket till EU-rättens miniminivå. Man får naturligtvis kritisera båda regeringarnas beslut. Men berättelsen om en ”högst medveten” S-plan som ensam skapat dagens problem håller inte ens mot Sveriges moderna politiska historia.
Och så kommer Quisling – igen. Jomshof skriver: ”Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den är ett förräderi mot Sverige och det svenska folket.” Sedan tillägger han att det finns en historisk parallell till ”en viss norsk landsförrädare”. Ingen behöver fundera särskilt länge över vem han menar.
Vidkun Quisling var inte en norsk politiker som råkade föra en politik hans motståndare ogillade. Han var fascist, samarbetade med Nazityskland efter invasionen av Norge och ledde en pronazistisk marionettregim under den tyska ockupationen. Efter kriget dömdes han för landsförräderi. Hans namn blev internationellt synonymt med en person som förråder sitt land genom samarbete med en ockupationsmakt.
När Jomshof återkommande använder denna referens om demokratiska politiska motståndare handlar det därför inte bara om ett ”hårt ordval”. Han placerar dem symboliskt i samma moraliska kategori som en landsförrädare som samarbetade med en främmande ockupationsmakt.
Det är här Jomshofs text blir mer intressant än ännu ett aggressivt inlägg på sociala medier. Argumentationen följer en tydlig struktur: S-väljare beskrivs som ”importerade islamistiska kärnväljare”. Samhällsproblemen sägs vara resultatet av en medveten politik. Politiken påstås vara riktad mot ”det svenska folket”. Jomshof själv och hans politiska sida sägs däremot ”sätta Sverige främst”. Och motståndarna jämförs slutligen med Quisling.
Det är en förskjutning från normal demokratisk konflikt till något annat. I en demokrati kan en regering fatta katastrofalt dåliga beslut. Politiker kan vara naiva, inkompetenta eller ideologiskt förblindade. De kan kritiseras hårt och röstas bort. Men det gör dem inte till landsförrädare.
När politiska motståndare i stället beskrivs som människor som medvetet har förrått nationen upphör de gradvis att framställas som legitima deltagare i samma demokratiska system. De blir i retoriken fiender till landet och folket. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Jomshof i samma text skriver: ”Till skillnad från er så tror jag på demokratin.”
Demokrati innebär inte att det egna partiet ensamt representerar Sverige eller ”det svenska folket”. Demokrati innebär att människor med olika uppfattningar om migration, religion, kriminalpolitik och integration har samma rätt att delta i det politiska systemet – och att den som förlorar ett val fortfarande är en legitim politisk motståndare, inte en förrädare.
Islamistisk extremism ska bekämpas. Gängkriminalitet ska bekämpas. Antisemitism, kvinnoförtryck och religiös fundamentalism ska bekämpas oavsett varifrån de kommer. Men inget av detta kräver att miljoner svenska väljare misstänkliggörs som en importerad islamistisk väljarbas eller att demokratiska motståndare jämförs med en nazistisk kollaboratör. Tvärtom. Ett demokratiskt samhälle måste kunna försvara sig mot extremism utan att själv börja använda extremismens klassiska uppdelning av samhället i det sanna folket och dess förrädare.
Det är den skillnaden Richard Jomshof tycks få allt svårare att upprätthålla.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Källor:
Inlägg på Jomshofs officiella X-konto
Motargument: Terminologi – islamism
Riksdagen: Religionsfrihetslag (1951:680)
Brå: Migration och brott
Motargument 
