Etikettarkiv: språk

Kan du dämpa min oro Jimmie Åkesson?

Gästkrönika av Anders Mörk

Hej Jimmie!

Jag hörde ditt tal på politikerveckan i Almedalen igår. Där sa du att du tar människors oro på allvar och det tycker jag är bra. Människor ska tas på allvar, gör man inte det så kommer deras oro att öka istället för att minska. För att vara tydlig, jag är också orolig över de problem som invandringen till Sverige har medfört. Däremot är jag inte förvånad. Det skulle nog kunna liknas vid ett under om det inte skulle innebära problem när så många människor kommer till vårt land under så pass kort tid. Och integrationen har ju inte alls fungerat så väl som man kunde önska.

Jag har under senare år varit rätt så aktiv på facebook för att försöka bidra till att ALLA ska våga göra sin röst hörd, och det oavsett politisk tillhörighet. Det är ju som sagt viktigt att människors oro tas på allvar, och att ALLAS röster blir hörda. Våra känslor påverkas av vad vi hör och ser, och därför är det viktigt att vi inte bara får höra en och samma sak hela tiden. Det blir farligt och det blir fel oavsett om vi matas med bilder om att allt bara är bra i Sverige, eller om vi matas med bilden av att landet står i lågor och står på randen inför en kollaps. När jag tänker på hur diskussionerna ofta förs idag, och hur utvecklingen ser ut är det mycket som gör mig orolig.

Jag blir oroad när jag upplever att orden alltmer verkar ha förlorat sin mening. När jag i en diskussion säger att jag tycker det är bättre att vara snäll än att vara dum, och blir beskylld för att vara en naiv globalist, då blir jag orolig. När jag säger att jag tycker det är fel att göra det kriminellt att be sina medmänniskor om hjälp, och blir kallad för en godhetsknarkande vänsterextremist, då blir jag också orolig. Eller när en person beskyller mig för att inte se verkligheten, och samtidigt tydligt visar att hen bär på en totalt orubblig bild av att ”Sverige brinner”. När jag samtidigt uppfattar att du och dina partikamrater hejar på denna bild av ett Sverige i lågor nära ett totalt sammanbrott, så kan jag inte direkt påstå att min oro minskar. Jag blir även orolig när jag märker att föraktet hela tiden verkar öka mot människor som vill hjälpa människor som har det svårt. Och inte blir jag lugnare av att de människor som svarar mig på det här sättet skrämmande ofta säger sig vara ”svärjevän” eller något i den stilen, och att man röstar på SD.

När det gång efter annan avslöjas att företrädare och representanter för ditt parti gjort sig skyldiga till olika oegentligheter, eller ren brottslighet så blir jag orolig. När jag exempelvis läser att SD:s rättspolitiske talesperson 2014 ska ha sagt att ”våldtäkt är ett uttryck för islamisk kultur”, ja då blir jag orolig. När jag ser en film från 2010, där två SD-toppar beväpnade med järnrör, kallar en kvinna för ”hora” och ”fitta”, och skriker ”blatte lover” till en kvinna som är tillsammans med en mörkhyad man, ja då blir jag orolig. Likaså när jag helt nyligt hörde om den högt uppsatte SD-aren som menade att det inte var självklart att en jude eller en same kan vara svensk. Eller när jag hör att ni i SD tycker att det vore på sin plats att kräva meddelandeskyldighet för de som känner till att någon inhyser en flykting som fått sin asylansökan avslagen.
Jag vet inte om du förstått det, men det är väldigt många som väldigt länge hyst en stark oro för de här sakerna.

Mycket av det jag beskriver här ovan som grund för min oro uppfattar jag att du och ditt parti står för. Och jag vet att många utav de 80 % som inte röstar på er liksom jag också är mycket oroliga.

Därför vill jag nu fråga, tar du min och andras oro på allvar? Det är tillsammans vi ska göra Sverige till ett ännu bättre land eller hur, och då måste väl ALLA människors oro tas på allvar? ❤️

Hälsningar Anders Mörk/Uppsala


Denna krönika är ursprungligen en Facebook-status skriven 8 juli 2018.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD:s parallella universum – Traditionsutbytet


Är det förbjudet att sjunga nationalsången? Är det förbjudet att ha skolavslutning i skolan? Kommer korset i den svenska flaggan att bytas ut? Nej, nej och åter nej.


Sverigedemokraterna har en förkärlek för att måla upp en bild av Sverige i fritt fall, där det som många uppfattar som ”det svenska” raderas ut i expressfart.

SD tar ut svängarna ordentligt inför valet 9 september. Relativt nyrekryterade Gunilla Gomér är en av de som gärna slår på stora trumman. 2010 stod Gunilla Gomér som nummer tre på Kristdemokraternas riksdagslista i Västra Götalands norra, var den KD-kandidat som fick flest personkryss i distriktet och var nära en riksdagsplats. 2014 petades Gomér, hon fanns inte med på nomineringskommitténs förslag till riksdagslista. I en debattartikel i Nyheter24 skriven i november 2014 förklarar Gomér varför hon lämnar KD för SD.

I Motarguments artikelserie om det jag brukar benämna SD:s parallella universum spinner vi vidare med lite andra aspekter av SD:s Sverigebild. På många sätt befinner sig SD i ett parallellt universum, en egen bild av hur situationen ser ut i Sverige. Det är inte bara en övertygelse, det är också en framgångsrik populistisk taktik för att vinna väljarsympatier.

Sverige, ”det ryggradslösa landet”

Gomér har på senare tid blivit uppmärksammad för en rad uttalanden på sociala medier. Uttalandena präglas av en syn på Sverige som är verklighet för vissa, och en overklighet för andra. I ett Facebook-inlägg skrivet 19 maj i år läser vi:

”Du vet att du är i Sverige, det ryggradslösa landet. Där böneutrop är tillåtet, men inte att sjunga nationalsången eller att ha skolavslutning i kyrkan. Där ”Den blomstertid nu kommer” anser för religiös, men ramadan skall lanseras som en svensk tradition.”

Inlägget andas hopplöshet, ilska och förtvivlan över att Sverige håller på att ge efter för illvilliga och onda krafter. Politiker och delar av samhället och etablissemanget har kapitulerat inför mångkultur, ”islamisering” och ”massinvandring”. Gomér har förvisso rätt i att böneutrop är tillåtet i Sverige, helt i linje med den än så länge oantastliga religionsfriheten.

Däremot skulle jag vilja veta när det blev olagligt att sjunga nationalsången. Jag måste ha missat något där, jag har inte läst eller sett något som tyder på att en lag om nationalsångsförbud har stiftats.

Jag skulle också vilja veta när det blev olagligt att ha skolavslutning i skolan.  Det har aldrig funnits ett förbud mot skolavslutning i kyrkan, och 2016 klubbade Riksdagen igenom att avslutningar med religiösa inslag är tillåtna. Detta är inte ett bevis för att det skulle ha varit otillåtet tidigare. Syftet var att vara tydliga med att det fortsatt är tillåtet, eftersom det ideligen blossar upp som ett populistiskt argument i debatten.

Jag har inte heller blivit varse att ”Den blomstertid nu kommer” inte får sjungas på skolavslutningar, mot bakgrund av att den uppfattas som religiös. Eftersom Gomér i ett annat Facebook-inlägg från 14 juni i år, använder sig av argumentationsfelet anekdotisk bevisföring, då hon refererar till en skolavslutning hon bevistat. På denna avslutning sjöngs en låt med nyligen bortgångne Avicii och ”Idas sommarvisa”. Detta är tydligen ett argument för att ”Den blomstertid nu kommer” inte längre får sjungas på avslutningar.

Gamla och nya traditioner

Den muslimska fastemånaden ramadan blir varje år ett livligt debatterat ämne i främlingsfientliga krafter. När Svenska kyrkan i samband med att ramadan började i år föll offer för det ”muslimska övertagandet” à la Eurabiamyten genom att önska ”God ramadan våra muslimska vänner” rann bägaren över för många ”sverigevänner”. Att vi har goda relationer över religionsgränserna kan väl aldrig vara något dåligt?

Att ramadan lanseras som en svensk tradition är verkligen fruktansvärt. Det är också något som blåsts upp till ett obehagligt scoop av ”sverigevänner” och ”invandringskritiker”. Här är det viktigt att påpeka att det finns inget som hindrar någon från att säga att ramadan är en svensk tradition, ordet är fritt så länge man håller sig inom lagens ramar.

Definitionen av tradition är, enligt Nationalencyklopedin, ”det mångdimensionella sociala arv som överlämnas från släkte till släkte”. De första muslimerna kom till Sverige troligtvis redan på vikingatiden.  Den första strömmen av muslimer inträffade under 1960-talet, då turkiska sunniter arbetskraftsinvandrade. Detta innebär att ramadan kan sägas uppfylla kriteriet i NE:s definition.

Traditioners popularitet varierar. Ramadan firas av fler svenskar än t ex surströmmingspremiären, kyndelsmässodagen eller jaktsäsongen. Gomérs partikollega Richard Jomshof utvecklar sin syn på ramadan i några bevingade Twitter-inlägg:

”Nej, ramadan är ingen svensk tradition. Islams vanföreställningar har lika lite i Sverige att göra som nazism och kommunism.”

”Ni som försvarar den våldsförespråkande och antidemokratiska ideologin islam. Gör ni detsamma med nazismen och kommunismen?”

Den 17 maj i år ställer Gomér, som ett inslag i böneutropsdebatten en polariserande och retorisk fråga i ytterligare ett Facebook-inlägg:

”Tänk om jag skulle lämna in en ansökan om att få kalla till bön varje fredag. Ett utrop där Jesus proklameras som Herre, och att staden intas av Israels Gud, den allsmäktige. Halleluja!
Tror ni jag får tillstånd?”

Vän av ordning vill återigen betona att i Sverige råder religionsfrihet. Så ja, du hade fått tillstånd, Gunilla.

Vi går vidare i tokigheterna.

Den 21 maj i år konspirerar Gomér återigen utan täckning, denna skärmdump är från Twitter:

Föga förvånande har Gomér inga belägg för att det som påstås i tweeten skulle stämma överens med verkligheten – SD:s parallella universum.

Kommer korset i vår flagga att bytas ut mot en halvmåneskära?

På nationaldagen i år använder Gomér återigen sitt Facebook-konto som populistisk plattform: Det målande budskapet är en formidabel uppvisning i svulstig nationalism, samt ett visst mått av historielöshet och okunnighet:

”I dag är det den 6 e juni och Sveriges nationaldag. Jag har i morgonstund hissat den vackra blå, gula flaggan med det lysande korset. Korset som symboliserar Sverige som ett kristet land. Jag blir så varm i hjärtat och så stolt när jag ser flaggan vaja i försommar vinden.

Tänker på alla som bidragit på olika sätt till landets uppbyggnad. Den äldre generationen som slet och plikttroget skötte gårdarna ute på landet. Där alla hjälptes åt att hänga gräset att torka på hässjor. Tider då soldater var beredda att försvara landets gränser och upprätta en känsla av trygghet hos befolkningen. Tacksamt tänker jag på alla dem som offrat sina liv i tjänsten att försvara vårt land. Män vars namn förlängesedan är glömda. Och vars utrustning i viss mån går att beskåda på något museum.

Mina tankar går också till alla dem som plikttroget gått till sitt arbete, varje dag, till fabriken, bärandes sin lilla kontorsväska, innehållandes lunchsmörgåsen och en kaffetermos. Generationen som inte ville ligga samhället till last.

Tillbaka till korset i flaggan. Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan. De som tycker att det är en förlegad symbol, i ett sekulariserade land som Sverige. Ett tidens tecken, där allt skall bytas ut i i politisk korrekthet och humanistisk favör.
Hotet om att korset en dag tas bort eller rent av byts ut till en halvmåne skära, får mig att skälva. Det är då jag reser mig i full kraft till försvar. Ställer mitt liv till förfogande, i tjänst som en soldat, i strid, på barrikaden. Gör vad jag kan i demokratins namn, för att försvara det som tidigare generationer försvarat med sina liv. Det är min skyldighet och plikt. I respekt mot dem som gav mig de förutsättningarna och den välfärd som funnits fram tills idag.
Korset i flaggan symboliserar att kristendomen råder i vårt land. Nationaldagen påminner oss om att fira vår fina flagga och vara stolta över vårt fosterland. Känna samhörigheten till varandra och tacksamhet till tidigare generationers strävan.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Önskar er alla en riktigt fin nationaldag!
Gunilla Gomér”

Gomér väljer att avsluta sitt Facebook-inlägg med storsvulstig bravur, genom att citera Finlands (sic!) nationalskald Johan Ludvig Runeberg och dennes ”Bevara, Gud, vårt fosterland”. Den nationalromantiska och pompösa texten får du om du klickar på denna länk.

Det vi får till oss är sedvanliga, sverigedemokratiska retoriken som går ut på att vi ska ha kredd för vad våra förfäder har gjort.

Personligen har jag svårt att ta åt mig äran av vad människor som levt före mig har gjort. Det ger också en fadd eftersmak, då andemeningen blir att människor vars förfäder INTE har ”byggt” Sverige inte har samma plats i vårt land. De av oss som har ”svenskt blod” i ”våra ådror” anses lite bättre, och mer värdiga att vara en del av samhället. ”Svenskarna” är att betrakta som första klassens medborgare, medan människor med annat ”blod i ådrorna” betraktas som andra, eller tredje, klassens medborgare. Till syvende och sist är det så att vi inte kan påverka vilka som blir våra föräldrar eller far- och morföräldrar.

För att verkligen understryka att SD och Gomér befinner sig i ett parallellt universum drar hon fram ett trumfkort ur rockärmen. Flaggan. Flaggan är en viktig spelare i den ”sverigevänliga” argumentation och Sverigebilden. Gomér hävdar att det finns ”Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan”, eller att det kan komma att bytas ut mot en halvmåneskära.

När jag konfronterar påståendet på Twitter svarar hon med en tre år gammal länk där medlemmar i Liberalernas ungdomsförbund har fört en diskussion, och sedermera omröstning, kring korsets vara eller icke vara. Med tanke på att vi inte har blivit tilldelade mer i denna fråga, verkar det som om vi får behålla korset i alla fall ett tag till.

Gomérs, och SD:s, politiska värv går ut på att skrämma och polarisera. Att man väljer bort källkritik och sunt förnuft och istället använder sig av myter, lögner och fördomar är inget man verkar bry sig om. Det är ju verkligheten. SD:s parallella universum.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Skärmdumpar hämtade från Interasistmen.se



Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

”Språkplikten”: Straffa inte invandrarna för politikernas misstag!


Det är bra att det pratas om att nya svenskar måste integreras och lära sig svenska. Men det är viktigt HUR man pratar om detta. Mitt parti, Socialdemokraterna, har nu gjort ett utspel om språkplikt som skuldbelägger invandrarna för dåliga svenskkunskaper.


Detta trots att det är regeringarna som styrt de sista 40 åren som vägrat ge asylsökande svenskundervisning, som skapat ett SFI som är stelbent och som inte lyckats kombinera undervisning med arbete. Ja, man kan inte ens få ut föräldrapeng och gå på SFI samtidigt, vilket har tvingat en massa kvinnor att avbryta språkstudierna vid föräldraledighet.

Det var barska, hårda ord som hördes från Socialdemokraternas partihögkvarter förra veckan. ”Språkplikt”, ”krav”, ”plikt” ”obligatoriskt”, ”att mista ersättning” om man inte lyder order och lär sig svenska. Som finansministern sa förra veckan:

”För att ha möjlighet att leva fullt ut i Sverige måste man kunna prata svenska. Om man behöver svenska ja då ska man också lära sig svenska. För det behövs det bra stöd men också tydlig krav”,

Det är ingen slump att man valt att skuldbelägga invandrarna som kommit hit. Valet av ord betyder mycket. Spinndoktorerna på Sveavägen 68 har beslutat att lägga partiets förslag så nära Sverigedemokraternas språkbruk de bara kan. Därför blir det fokus på krav och ordning och reda. Sånt ska locka väljare, tror man…

Men det är inte invandrarnas fel att de regeringar vi haft sen 70-talet inte har prioriterat sånt som språkkunskaper.

Under 90-talets början kunde flyktingar bli sittande 3-4 år i en stuga ute i skogen medan de väntade på uppehållstillstånd. Det fanns ingen svenskundervisning och de var förbjudna att jobba och lärde aldrig känna någon svensk. Och fick aldrig någon information om det svenska samhället. De satt och väntade på uppehållstillstånd i det svenska vintermörkret medan fulla sverigedemokrater kastade ölflaskor mot förläggningarna och skrek ”sieg heil, sieg heil, negrer, försvinn härifrån”.

Jag kände ganska många afrikaner då. När de väl fick uppehållstillstånd kunde de knappt ett ord svenska och visste inget om landet. De hade levt 3-4 år på bidrag utan att jobba och fick veta att de var tvungna att fortsätta att leva på bidrag medan de gick i svenskundervisning. En undervisning som var lika för alla. Professorn från Kampalas universitet satt sida vid sida med analfabeten från Somalia, i samma klassrum.

2015

Alliansen gjorde en del bra saker. De fick ner väntetiderna för flyktingarna rejält och förbättrade SFI. Det ska sägas, det var bra. SFI har blivit flexiblare, så att doktorn inte sitter ihop med analfabeten. Iallafall inte så ofta.

Men i grunden ändrade de inte på systemet. Idén var att flyktingar skulle leva på bidrag, förbjudas jobba (utom i vissa speciella undantagsfall) och skulle INTE lära sig svenska eller få information om vårt samhälle. När de väl fick uppehållstillstånd var tanken att de skulle fortsätta att leva på bidrag och gå SFI några år, Systemet var stelt, och möjligheterna att jobba och gå SFI samtidigt var begränsade, lika begränsade som möjligheten att få föräldrapeng och studera i SFI samtidigt.

Min minister pratade igår om 2015 års utmaningar. Att ”vi inte var rustade”. Jag undervisade hundratals flyktingar i enkel svenska då på flyktingcaféet i Borgholm jag var med och drev. Jag minns det så väl. Så fort flyktingarna kom in i caféet för första gången frågade de mig och mina vänner två saker. Det första ”var finns det jobb, jag vill jobba?”. Det andra ”var kan jag lära mig svenska?”.

Att prata om plikt och krav är att förolämpa flyktingarna. Det enda de som kom hit 2015 bad om var ett jobb och en möjlighet att lära sig svenska. Men det fanns inte, för det ingick inte i hur politiker byggde vår migrationspolitik. Det är inte flyktingarnas fel att det var så.

Svensk integrationspolitik är inte misslyckad. I internationell jämförelse är den ganska bra. (Läs om det här!) Men problem finns. Vi är många som pratat om dessa i många år och velat ha en lösning på dem. Arbetslösheten bland nya svenskar är stor. Språkkunskaperna är ofta dåliga. Studieresultaten bland barnen är usla.  Men, som sagt, det är inte flyktingarnas fel att det är så.

Sveavägen 68

Skulden till de problem som finns bär de som styrt landet. Det är alltså inne på Sveavägen 68, vårt partihögkvarter, och inne i Rosenbad och inne i Riksdagen, vi bland annat ska leta efter anledningen till att vi har integrationsproblem och till att språkkunskaperna är dåliga.

De som kom hit på 90-talet passiviserades ofta. Sätt människor i förläggningar i 3-4 år utan att lära sig svenska och utan att kunna arbeta. Låt dem bara leva på bidrag, och se vad som händer.

Samma med de som kom hit 2015. Jobb fanns inte, mer än för ett par lyckliga. I bästa fall kunde nån flykting få obetald praktik. Som en sa till mig. ”Sverige var inget drömland. I Turkiet kunde vi syrier jobba och få pengar. Här får vi slavarbete, arbete utan lön. Det är förnedrande.”

Först ger vi dem ingen svenskundervisning och förbjuder dem att jobba. Sen ändrar vi politik och hotar att straffa dem för att de inte kan svenska och inte har jobb. Ska vi verkligen göra så?

En socialdemokrati med visioner!

För att få en bra integrationspolitik ska man först och främst sparka varje spinndoktor som just nu rekommenderar mitt parti att närma sig SD i språkbruket.

Sen gör man något enkelt men för politiker ack så svårt. Man ber om ursäkt. Man säger ”vi vill be om ursäkt till de nya svenskarna och alla andra svenskar att vi gjort fel under så lång tid”. Sen presenterar man bra lösningar.

”Från och med nu ska nya svenskar få möjlighet att lära sig svenska från dag ett. Man ska skapa ett system för enkla jobb för flyktingar, en form av praktik, men den ska resultera i att man får mer i plånboken som flykting. Obetalda praktik”jobb” ska bannlysas. Samhällsinformation ska presenteras för flyktingarna. När de väl får uppehållstillstånd ska de få gå i SFI, men ett SFI som är mer individanpassat. Det ska gå att som kvinna ta hand om barn och gå i SFI.

Det ska läggas fokus på jobb och det bästa vore att kombinera jobb och studier. Jag är ganska förtjust i Alliansens förslag om inträdesjobb, fast jag anser att lönen bör sättas lite högre. Idén att kunna kombinera studier på SFI på kanske 30% med jobb 70% av tiden är otroligt värdefull. Det är i praktiken omöjligt idag. Frågan om hur vi skaffar jobb till er med bara grundskola i bagaget, måste sättas i fokus. Ni är många och det finns extremt få enkla jobb för er i vårt land. Att låta nya svenskar få enkla jobb, med lönebidrag från staten, under 2-3-4 års tid, samtidigt som de studerar, kan lösa många av problemen.  Vi Socialdemokrater uppskattar bra idéer när vi ser dem. Alliansen har ett bra förslag. Vi behöver bara justera det lite så det blir arbetsrättsligt säkrare.

Vi lyssnade inte på er när ni kom hit. Nu ska vi ändra på det, nu lyssnar vi på er, nya svenskar. Ni ville ha fokus på jobb, studier och samhällsinformation, det ska vi se till att det blir fokus på.

Vi ska inte straffa de av er som kom hit för några år sedan, för att vi förde en dålig politik. Men många av er kommer att vilja lära er svenska på allvar. Ni kommer att vilja ta del av de förmåner vår nya politik innebär.”

Vi kan lösa problemen men utan att lägga skulden på invandrare. Ju mer vi låter som om det är invandrarna som är lata, som inte vill lära sig svenska, ju mer ger vi SD och rasisterna rätt. Det är nämligen det de påstått ända sen dagarna då SD:s skinheads kastade ölpavor mot förläggningen i Gimo och ritade hakkors på väggarna.

Dessutom låter partiledningen alltmer som Jan Björklund. Vill vi att det ska vara så?

/Mvh, er partikamrat: ”arga sossen” Torbjörn Jerlerup

PS

Om det inte känns bra att samarbeta med Alliansen om inträdesjobben, och genom kompromisser förbättra deras idéer, så hitta på en egen lösning som möjliggör jobb och studier samtidigt. Om inte ni har en sådan så sätt er för guds skull inte på tvären. Vi behöver nya idéer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Är du rasist ELLER vänsterextremist?


Att kasta mindre väl valda epitet på den som inte tycker som du är inte produktivt. Konstruktiva samtal och debatter bygger på argument, inte på att skrika högst.


Kommunist!

Rasist!

Vänsterextremist!

Nazist!

På sociala medier, såsom Facebook och Twitter, finns generella attityder som kategoriskt, och utan större eftertanke, förpassar in meningsmotståndare i fack. Om vi spetsar till det lite går det att sammanfatta så här:

  • Den som inte är ”sverigevän”, nationalist, ”invandringskritisk” eller uttrycker liknande uppfattningar är per automatik kommunist och vänsterextremist.
  • Den som inte är för mångfald, globalism, öppenhet eller uttrycker liknande uppfattningar är per automatik rasist och nazist.

Det finns en uppsjö varianter på benämningar, men dessa fyra är de vanligaste.

Det är oroväckande att även folkvalda politiker faller i epitetsfällan. Mekanismerna är desamma för dem som för oss ”vanliga dödliga”.

Skriker högst skriker inte bäst.

Vad är det för mekanismer som styr att vi så gärna vill stämpla meningsmotståndare som det ena eller det andra? Saknar vi argument? Är det den förkastliga vi och dom-mentaliteten som härskar? Handlar det om att vi vill demonisera och framställa oss själva som bättre? Vill vi tysta?

Vi ska komma ihåg att det är nödvändigt att inte göra avkall på respekt. Mottagaren är en människa av kött och blod som, liksom jag själv, har känslor. Att stigmatisera, polarisera och nedvärdera är inte människovärdigt, det är att spotta på oss själva. Det slår, för eller senare, alltid tillbaka mot oss själva.

Att slänga ogenomtänkta epitet omkring sig är förkastligt, kontraproduktivt och leder inte diskussionen framåt.

För det är väl ändå det vi vill uppnå? Vill vi inte få motparten att börja fundera? Vill vi inte väcka tankar? Vill vi inte så ett frö till förändring? Vill vi inte uppnå en konstruktiv debatt?

När jag hänfaller till att klistra etiketter på människor som inte tycker som jag själv har jag passerat linjen för vad som är konstruktivt. Dessutom har jag förutbestämt den andres människosyn eller åsikt. Men det ger inga resultat. Det enda som händer är att debatten trampar vatten: vi kommer ingenvart.

Allt är inte svart eller vitt. Alla antirasister är inte kommunister och alla nationalister är inte nazister.

Jag skulle vilja avsluta med att mana till besinning då vi diskuterar politik med varandra. Men du väljer själv, och du gör det utifrån din avsikt. Ett sista tips: håll dig innanför ramarna för vad som är OK att uttrycka. Var försiktig med orden, ord har makt. Ord förvandlas alltför lätt till näthat.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Faktisk trygghet kontra upplevd trygghet


Att ta politiska poäng på att den upplevda otryggheten ökar är endast populistiskt och direkt olyckligt. Vi kan inte lagstifta mot upplevd otrygghet, men vi ska heller inte ignorera den upplevda otryggheten.


Det sker alltför ofta att vi debatterar i samma ämne men utifrån olika parametrar. Ett sådant tillfälle är när vi diskuterar otrygghet och försöker bemöta argumenten med fakta när vår motdebattör egentligen pratar om den upplevda otryggheten medan vi försöker att motargumentera med fakta kring brottsstatistik.

Trygghet kan förstås utifrån olika parametrar och det verkar ofta som att man pratar förbi varandra när dessa frågor diskuteras.

Exempelvis gör kommunerna ofta trygghetsundersökningar på sina invånare. Dessa undersökningar syftar till att visa på den upplevda tryggheten och har därför endast som syfte att lyfta frågor som direkt berör individuella upplevelser som exempelvis belysningen kring ett promenadstråk.

Sedan har vi mätningar av den faktiska tryggheten som exempelvis brottsstatistik som pekar på hur sannolikt det är att du ska drabbas av ett brott i ett givet område. Dessa två mätverktyg använder man inom politiken för att dels bemöta människors upplevda otrygghet med faktiska åtgärder, dels för att sätta in trygghetsskapande åtgärder som exempelvis insättande av väktarpatruller eller ökad täthet av polisnärhet i området eller för att informera invånarna om det faktiska säkerhetsläget i området.

Det är olyckligt när det i debatten höjs röster om att otryggheten ökar för att göra poänger om att den faktiska otryggheten eller brottslighet ökar. Mätningar som syftar till otrygghet handlar enkom om upplevd trygghet och inte om faktisk brottslighet medan rapporter om brottslighet har som syfte att rapportera om faktiska begångna brott inom ett område.

Screenshot-2018-4-11 Belysningsplan+A4+stående+utkast+medium+1+11+2010 pdfRent politiskt arbetar man olika utifrån de båda verktygen, men man arbetar aktivt med båda och där den upplevda otryggheten sammanfaller med den faktiska otryggheten ser man till att sätta in kraftfulla åtgärder för att motverka densamma.

I Huddinge kommun fanns en upplevd otrygghet i vissa centrum och man såg att det fanns en förhöjd risk att man utsattes för överfall och andra våldsbrott. För att råda bot på detta satte man dels in en högre polisiär närvaro i dessa centrum och dels arbetade man med trygghetsbelysning i form av utsmyckande belysning som gjorde att centrum och promenadstråk blev bättre upplysta. Trivselfaktorn ökades genom att centrumområdena gjordes snyggare rent estetiskt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Dagens Nyheter tondöva i debatten


Under hösten 2017 publicerade Dagens Nyheter en kolumn av Nathan Shachar under rubriken ”Mobbningens ordförråd”. Trots att Motargument skrivit två artiklar som svar på kolumnen har varken DN eller Shachar bemött kritiken.


Kolumnen skriven av Shachar baserades på felaktiga översättningar av det spanska ordet ”negro”. Den felaktiga översättningen användes för att driva tesen att svarta människor i Sydamerika inte har något emot ord som ”neger”, trots att spanskans ”negro” betyder ”svart”, inte ”neger”. I artikeln hävdas även att romer överlag inte invänder mot att kallas ”zigenare”.

Shachar påstår vidare att svarta i Latinamerika inte protesterar mot användandet av nidbilder av svarta, att brasilianska slavägare skulle ha ”satt en ära” i att befria sina slavar och att katolska samhällen – till skillnad från protestantiska – skulle ha präglats av större harmoni i relationerna mellan svarta och vita.

Vi på redaktionen för webbsajten Motargument publicerade en artikelserie om två artiklar: ”DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred”, del 1 och del 2, vilka systematiskt motbevisade påståendena i Shachars text. Förutom att påvisa att grunden för Shachars resonemang är felöversättningar från spanska, visade vi också hur stark rasismen är i Sydamerika, att slaveriet inletts tidigast och varat som längst i latinamerikanska länder och att såväl slaveriet som folkmord på svarta människor varit mest utförliga i länder med en katolsk majoritetsbefolkning. Vi påvisade att teologiska skillnader mellan katolicism och protestantism överhuvudtaget inte har haft någon relevans i utformningen av slaveriet av svarta och andra människor.

Slutligen visade vi att det varken finns någon bred acceptans bland svarta människor och romer att benämnas som ”negrer” eller ”zigenare”. I själva verket hör det till extrema undantag. Våra publicerade artiklar, som bemötte Shachars kolumn, är skrivna av en svart och en romsk författare.

Därefter kontaktade vi Dagens Nyheter ett flertal gånger för att få vår replik publicerad. Våra förfrågningar besvarades aldrig med ett enda ord.

Av DN:s ”Publicistiska målsättning” framgår bland annat:

”DN ska verka i en upplysningstradition. DN:s utgångspunkt är att människor med olika förutsättningar och social bakgrund har rätt och möjlighet att delta i och förstå gemensamma angelägenheter. DN ska vara en bred kvalitetstidning och fungera som Sveriges viktigaste demokratiska mötesplats.

Tidningen ska visa livets och samhällets mångfald och ge läsarna den orientering, kunskap och förståelse de behöver som aktiva medborgare i en tid av snabba förändringar.”

Av DN:s ”Policy för rättelser, undersökningar och vetenskapsjournalistik” framgår:

”DN har en generös policy för rättelser. Har vi gjort fel ska det rättas till tydligt, sakligt och ärligt. Det gäller inte bara rena faktafel som felstavningar av namn eller fel i grafik, utan också vid publiceringar som vilar på bristande underlag, där vi inte angivit källa ordentligt eller där vi inte låtit en sida få komma till tals i tillräcklig grad.”

Då DN:s ansvariga utgivare, och inte heller Shachar, har valt att inte bemöta oss på redaktionen Motargument har man med tydlighet visat att deras etiska regler inte betyder något. Inte heller betyder våra motargument något, eller så är de i vart fall inte mödan värt att bemöta. Det förefaller inte heller betyda något att DN:s läsare berövas möjligheten att informeras om de korrekta sakförhållandena. Och inte heller verkar DN:s svarta och romska läsare betyda något. Att många av dem har undrat om och efterfrågat reaktioner från DN:s redaktion och ansvariga utgivare betyder inte något.

Vi har kommit dithän att DN:s publicistiska och journalistiska trovärdighet har fått sig en rejäl törn i och med att man har valt att ignorera Motarguments artikelserie som pekar på direkta sakfel och rasism. DN utger sig för att ha som målsättning att sätta dagordningen för politisk och kulturell debatt i svenska medier. Att DN:s nonchalerande av kritik får passera obemärkt kan ge konsekvenser av att även andra redaktioner inom svensk massmedia väljer samma strategi.

Länkar:

 Dagens Nyheter – Nathan Shachar: Mobbningens ordförråd

Thabo ‘Muso: DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred (del 1)

Emir Selimi: DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred (del 2)

Myt: Människovärde eller värdighet?


Påståendet att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en felöversättning från engelska originalet, bortser från att det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan hela begreppet ”all human beings are equal in dignity and rights”.


I diskussioner om allt från jämlikhet och välfärd till flyktingars rättigheter och tiggare, stöter man på påståendet att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en svensk felöversättning av den inledande meningen i första artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.

Article 1
All human beings are born free and equal in dignity and rights.

Argumentet brukar användas för att ifrågasätta att det finns ett inneboende människovärde, och för att hävda att det är orimligt att prata om alla människors lika värde. Det används ofta för att rättfärdiga att ställa olika grupper mot varandra.

Uppfattningen att den engelska versionens formulering ”equal in dignity” borde översättas med ”lika i värdighet” istället för ”lika i värde” bygger på en syn på att översättningar ska vara ordagranna, utan hänsyn till sammanhang och innebörd i begreppet som ska översättas.

Och eftersom ”värde” inte den vanliga bokstavliga översättningen av ”dignity”, så skulle det alltså vara fel, och den vanligare översättningen ”värdighet”, skulle vara en ‘riktigare’ översättning.

Ibland dras till och med det etymologiska ursprunget av ”dignity” (från latinets ”dignitas”, som i sin tur kommer av ”dignus”, som betyder ”värdig, förtjänt av, lämplig”) fram för att bevisa att ”värdighet” är den enda riktiga översättningen.

Men översättning är inte så enkelt. ”Värdighet” får bara med delar av innebörden i det engelska begreppet – det är inte alls en självklar översättning i det här sammanhanget.

Merriam-Webster definierar ”dignity” som the quality or state of being worthy, honored, or esteemed  — och både ”worthy” och ”esteemed” är ord som beskriver att något har ett värde.

Norstedts engelsk-svenska ordbok listar följande översättningar av ”dignity”; värdighet, [sant] värde, höghet och ädelhet.

Och det romerska begreppet ”dignitas” betecknade en (manlig) romares samlade sociala status och inflytande — hans värde, snarare än hans värdighet.

Mänskliga Rättigheter
Mänskliga Rättigheter av Daniel Mott, används under CC BY-SA

På svenska täcker alltså varken värde eller värdighet in hela innebörden av ”dignity”. När man översatte ”equal in dignity” var man väl medvetna om detta, och valde ett alternativ som speglade andemeningen i begreppet ”human dignity”, snarare än att eftersträva en bokstavlig överensstämmelse som inte finns.

Om man jämför hur ”human dignity” tolkas på engelska  med hur ”människovärde” tolkas på svenska, när det gäller lagar som berör mänskliga rättigheter, blir det uppenbart att begreppen har samma innebörd, och att ”värde” är en både riktig och rimlig översättning i sammanhanget.

När man hävdar att ”dignity” bara kan översättas med ”värdighet”, bortser man från att den filosofiska innebörden i  begreppet ”human dignity” handlar om människans status och värde i mycket större utsträckning än vad som ryms i svenskan ”värdighet”.

Det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan hela begreppet ”all human beings are equal in dignity”.

Att bortse från begreppet och fokusera på ordet är ordvrängeri. Inte översättning.

Referenser:

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter på engelska
http://www.un.org/en/universal-declaration-human-rights/

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter på svenska
http://www.manskligarattigheter.se/sv/vem-gor-vad/forenta-nationerna/fn-s-allmanna-forklaring

Human Dignity – The Internet Encyclopedia of Philosophy
https://www.iep.utm.edu/hum-dign/

Human Dignity and Judicial Interpretation of Human Rights – European Journal of International Law
https://academic.oup.com/ejil/article/19/4/655/349356

Dignitas (Roman concept)
https://en.wikipedia.org/wiki/Dignitas_(Roman_concept)

DIGNITAS AND INFAMIA: RETHINKING MARGINALIZED MASCULINITIES IN EARLY PRINCIPATE

Erkännande av upphovsrätt till vinjettbilden: The Meaning of Human Dignity, by Andy Miah, used under CC BY-SA / cropped from original

Myt: Den nedärvda essensen

En uråldrig myt är att en kategori av människor skulle ha en nedärvd essens. Att det skulle existera någon slags gudagiven inneboende ariskhet, judiskhet, svenskhet, tyskhet eller dylik ”gruppitet”. Denna myt är inte förenlig med vetenskaplig kunskap om hur världen faktiskt fungerar, men däremot har den djup förankring i religiös fundamentalism och i den lära om ”idévärlden” som för cirka två och ett halvt millennier sedan lanserades av den djupt antidemokratiskt sinnade filosofen Platon. I dagens samhälle företräds myten om den nedärvda essensen av partiet Sverigdemokraterna. I sitt principprogram använder partiet denna myt som grundsten för sin människosyn.

Den verklighet vi faktiskt lever i fungerar på ett helt annat sätt än hur romaner och andra sagor fungerar. I romanen existerar alla karaktärer utifrån författarens tankar. En romanfigur vilken börjar som en enkel idé med en eller ett par kategorier växer i bästa fall till en karaktär som blir lite mer nyanserad och kanske även får en bakgrundshistoria. I verkligheten finns det istället alltid en enormt komplex bakgrundshistoria, och denna kommer först. Varje vuxen människa har en uppväxt och två genetiska föräldrar, vilka i sin tur har varsin uppväxt och två genetiska föräldrar vardera. Kategorierna är något som vi hittar på för att sortera oss själva och varandra, snarare än att vara grunden för vår existens som om vi hade varit romanfigurer. I sin bok ”Så gick det till: Bevisen för evolutionen” förklarar biologen Richard Dawkins att många har svårt att förstå evolutionen därför att de tror att djurarter existerar i naturen: I själva verket så existerar i naturen endast enskilda unika djur, medan djurarter är något som vi människor hittar på för att få överblick över dessa djur. Samma princip gäller även alla andra kategoriseringar: Gränser mellan olika nationer, kulturer och etniciteter är något socialt konstruerat, alltså något som vi människor har hittat på.

01Evolution-des-wissens

Att det skulle finnas olika människoraser vilka skulle ha olika ”essens” torde vara kärnan i den blodsmystik som präglade Nazityskland, och även i den pseudovetenskapliga rasbiologi som användes för att rättfärdiga denna blodsmystik. Frågan torde sålunda vara tämligen känslig rent politiskt. När Sverigedemokraterna som grund för sin människosyn fastslår att olika grupper av människor har olika nedärvda essenser så lägger de sig vinn om att linda in budskapet. De klämmer in påståendet om olika grupper skulle ha olika nedärvda essenser mellan två mycket mer lättsmälta påståenden: å ena sidan en idé om universell mänsklig essens, och å andra sidan en idé om unik individuell essens. Och när de sedan försöker framställa dessa nedärvda essenser som något vetenskapligt så handlar det exempel de utgår från försiktigtvis från idén om mänsklig essens. Idén att det även skulle vara en vetenskaplig sanning att olika kategorier av människor skulle ha olika ”nedärvda essenser” följer med på köpet: Det framgår tydligt av resonemanget, men formulerat på ett sådant sätt att de upprätthåller ett minimum av ”plausible deniability” att avfärda kritik med:

Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.
/Sverigedemokraternas principprogram från 2011, sid 8

En enskild människa har sitt eget sätt att vara och fungera, och oavsett om vi kallar det för ”identitet” eller ”essens” eller något annat så är det självupplevt och därför värt att respektera i egenskap av individens rätt att definiera sig själv och bestämma över sig själv. Om vi i högre grad än nödvändigt förvägrar individen dessa rättigheter så beter vi oss oetiskt och riskerar att åsamka personen i fråga stor skada. Idén att en kategori av människor skulle ha något särskilt sätt att vara och fungera, det är däremot en överförenkling även i de fall då det inte slår över i ren pseudovetenskap/mytbildning. För att en kategorisering skall kunna hållas enhetlig måste de individer som ingår i den undertryckas, de som upprätthåller denna enighet måste pressa/tvinga var och en att begränsa sig till vad som passar in i stereotypen för den kategori som hen blivit insorterad i. Idén om att inte undertrycka en individs ”essens” och idén om att ”inte undertrycka” en kategoris ”essens” är sålunda inte bara två olika idéer, utan de utgör dessutom varandras motsats.

Vad är skillnaden på flyktingar och migranter?

I invandringsdebatten slarvas det inte sällan med begreppen. Flyktingar och migranter är begrepp som blandas samman. Det finns väsentliga skillnader, och det är viktigt att vi skiljer på begreppen, eftersom det kan komma att påverka attityder och åsikter kring extremt utsatta människor.

Flyktingar är människor som flyr väpnad konflikt eller förföljelse. Dessa människor utnyttjar sin asylrätt i enlighet med den Allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna. De länder som har ratificerat FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning och dess tilläggsprotokoll är skyldiga att släppa in skyddssökande människor i landet och tillhandahålla en rättssäker asylprocess. Mottagarländerna är skyldiga att inte skicka tillbaka människor till länder, eller områden, där det finns risk för att dö, bli fängslad, bli utsatt för tortyr eller kroppsstraff.

Migranter är en bredare kategori och innebär människor som, tillfälligt eller permanent, lämnat sitt hemland. De flyttar för att skapa förutsättningar för ett bättre liv. Det kan innefatta att söka arbete, utbildning, familjeåterförening eller andra orsaker. Till skillnad från flyktingar, finns det inga hinder för migranter att återvända. Migranter som uppehåller sig olagligt i ett land kallas irreguljära migranter (tidigare ”illegala invandrare”). De är en utsatt grupp i samhället som saknar rättslig status och är offer för såväl diskriminering som övergrepp. Det är viktigt att betona att det inte är brottsligt att vara irreguljär migrant.

För mottagarländerna är distinktionen flyktingar och migranter fundamentalt viktig.

Mottagarländer behandlar flyktingar i enlighet med såväl nationell som internationell lag om flyktingskydd och asyl. Varje land har särskilda skyldigheter gentemot människor som söker asyl i landet. UNHCR har i uppgift att stötta och hjälpa länderna att uppfylla dessa skyldigheter. När det kommer till migranter ser det annorlunda ut: här gäller landets immigrationslag (i Sverige kallad Utlänningslagen) och processordning.

Det kan vara riskfyllt att sammanblanda begreppen flykting och migrant. Det problematiska är att förfarandet kan komma att påverka de lagliga rättigheter som flyktingar åtnjuter. Det tenderar också att påverka allmänhetens inställning till flyktingar, då det kan skapa misstänksamhet kring människors egentliga status. Även asylmyndigheter (i Sverige Migrationsverket) tenderar att bli misstrodda i sitt arbete.

Om vi kikar lite på de människor som tagit sig över Medelhavet till Europa de senaste åren: Är de flyktingar eller migranter?

De är både och.

De allra flesta är flyktingar, eftersom de har sitt ursprung i krigshärjade länder eller länder som anses vara ”flyktingproducerande”. Detta innebär att det finns behov av internationellt skydd. Det finns en liten del som kommer från andra platser. De flesta av dessa är migranter.

Det finns tydliga skillnader mellan flyktingar och migranter. Låt oss avstå ifrån att klumpa ihop dem. Flyktingar och migranter har olika rättigheter och skyldigheter. Det vi ska ha med oss är att alla människor ska bemötas med respekt och värdighet.

Mot bakgrund av distinktionen mellan flyktingar och migranter är det svårt att se att det skulle finnas substans i retoriken om ”lyxflyktingar” och ”bidragsmigranter” från krigshärjade länder. Debatt är bra, men den måste vara saklig och nyanserad för att vara konstruktiv.

Källor:

Amnesty International: Flyktingar och migranter

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Flyktingars rättigheter

Migrationsinfo: Irreguljära migranter

UNHCR viewpoint: ”Refugee or migrant” – which is right?

Riksdagen: Utlänningslagen

Globalis: Konflikter

Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde

Denna krönika kommer att handla om ord, och hur vi väljer våra ord. Vem avgör egentligen vilka som är OK, och vilka som inte är det?

För en del av oss är det orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

För vissa av oss är det rimligt, logiskt, nödvändigt, intelligent, behagligt, sunt, acceptabelt och begripligt.

För några av oss är det både och. Några av oss står i mitten av skalan och vet inte riktigt var vi ska ta vägen. Det är vi som tycker att ”har det inte gått lite för långt med hur mycket de klipper i Kalle Anka?” eller rör inte våra heliga kor Pippi och Tintin. Oavsett. Man rör ju inte skriven litteratur!

De sistnämnda är vi som går halva vägen, vi som har förstått att det finns betänkligheter, men vi tar dem inte på det fullaste allvar som de faktiskt förtjänar. För mig är det svårt att acceptera tankebanan, det är som om att vi som är ”halvvägare” inte riktigt har förstått, men som ändå väljer våra ord för att inte stöta oss med andra som antingen ingår i den grupp som utsätts eller med de av oss som är mer insiktsfulla, och osjälviska.

Varför så självisk?

Själviskhet, eller egoism, är för mig ett nyckelord. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda oss av uttryck som vi alltid har gjort. Det vi tappar bort på vägen är att det finns en motpart i alla sammanhang där vi använder uttryck, accepterar samma uttryck, inte reagerar då vi bevittnar dessa uttryck, vill behålla rasistiska stereotyper samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är inte ett giltigt argument någonstans överhuvudtaget. Det är själviskt och det tar ingen hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.

Här vill jag passa på att flika in en anekdot, som jag känner är talande för hur många av oss faktiskt tänker. Följande är hämtat från en Facebook-status jag skrev härförleden:

Vardagsrasismen. En pigg och glad kvinnlig representant för Maglarpsbullen AB – Chokladbollsfabrik stod och gjorde reklam för företagets godsaker när jag var och handlade på ICA. Två äldre kvinnor går långsamt framför mig och stannar till, medan jag med något raskare steg försöker ta mig mot kassorna. Den ena av kvinnorna frågar den andra: ”Vill du ha lite n****bullar? Fast så får man ju inte säga”. Maglarpskvinnan svarar högt och glatt: ”Jo, det får man visst det! Men inte när jag står här. Men det heter ju så!”.

Den tragiska egoismen hos oss lyser igenom och den följs av en obehaglig eftersmak såväl i anekdoten som när vi hävdar att det har gått för långt när Disney väljer att plocka bort rasistiska stereotyper i ”Jultomtens verkstad” – den svarta dockan och den äldre judiske mannen som båda figurerar i filmen – för övrigt det enda i filmen som klippts bort av humanistiska skäl. Vi ska inte tappa bort att den heliga kon ses av alla, inkluderat barn som har svårt med att vara kritiska och inte känner till den vidriga historiska kontexten. Jag är av uppfattningen att ingenting går förlorat av att dessa rasistiska nidbilder är borttagna. Jag är också av uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll om Pippis pappa är söderhavskung eller om jag inte, som barn, har tillgång till kontroversialismen i Tintin i Kongo. Återigen, det är vår egen vilja, vår egen önskan som styr att det är viktigt att vi får fortsätta läsa om, och föra vidare, rasism. Inte barnens.

Tolkningsföreträdets fällor

Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:

  • När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
  • När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
  • När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
  • När vi inte tänker på våra medmänniskor.
  • När vi är själviska.
  • När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.

Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.

För vilka är det viktigt att behålla rasistiska nidbilder och uttryck?

I den eviga diskussionen om huruvida barnlitteratur ska vara fri från rasism vill jag väcka en tanke: Förlorar historien om Pippi något på att pappa Efraim är ”söderhavskung” istället för ”n****kung”? Om svaret är nej, vad är då argumentet för att behålla rasismen?*

I böckerna om Lilla Hjärtat kunde vi se hur, medvetet eller omedvetet, ”Blackface”-traditionen fördes vidare på ett klumpigt och obehagligt sätt. Författarinnan valde senare att dra tillbaka böckerna 2012. Ett bra beslut, i mina ögon.

Jag vill också väcka tanken om huruvida Tintin i Kongo är en nödvändig del av våra barns barndom? Är detta oomtvistat rasistiska seriealbum – betänk den belgiska kolonialismen – oumbärligt och tar till vara på alla viktiga funktioner som vi tycker att barnböcker bör ha?Kan våra barn klara sig utan Jan Lööfs rasistiska stereotypiska skildringar av andra kulturer? Jag vill hävda att de kan det.

Det är inte våra barn som går miste om den ”fantastiska” litteraturen, det är vi i äldre generationer som reagerar, fasar och går man ur huse för att ge vår egen själviskhet näring. Våra barn kunde inte bry sig mindre.

För oss som vill läsa böckerna så finns de fortfarande och är för evigt bevarade vid Kungliga biblioteket.

Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.

Det lirar inte.

Det är orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

* Astrid Lindgren gav redan 1970 uttryck för att OM hon hade skrivit böckerna om Pippi  senare hade hon aldrig gjort pappa Efraim till ”n****kung”.

Tillägg 1: Redigeringarna i ”Jultomtens verkstad”, Tintin i Kongo, Pippiböckerna och andra ”drabbade” kulturskatter har gjorts av de företag som äger rättigheterna till böckerna och filmerna.

Tillägg 2: Antisemitiska barnböcker från 30- och 40-talen är sedan lång tid tillbaka bortplockade från bibliotekshyllorna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.