Alla inlägg av Helena Trotzenfeldt

Head of Sales & Business Development för Cloudtjänster, författare, krönikör och politisk debattör, inom inte särskilt närliggande ämnen som franska viner, folklivshistoria, främlingsfientlighet, cloud technology och personlig integritet. Värmlänning som migrerat till Stockholm. Sexbarnsmor, släktforskare och hundälskare. Långdistanslöpare.

Låt SD behålla stigmat

SD har stagnerat på 16-18 procent. Sedan december 2015 har de tappat några procentenheter – gissningsvis proteströstare som egentligen aldrig identifierade sig med partiet.

När jag diskuterar med politiskt aktiva och andra intresserade ploppar nästan alltid frågan om hur partier framgent bör förhålla sig till SD upp. Många har landat i att det bästa vore att behandla dem som alla andra partier, och ”låta dem ta ansvar” – som i Finland, Norge och Danmark. De har uppfunnit termen ”beröringsskräck” som benämning på oviljan att samarbeta med SD, för att få det att framstå som någon sort irrationellt och lite tramsigt beteende. Jag förstår hur de tänker, men jag håller inte med. Här förklarar jag varför, och jag gör det helt utan moraliska eller sakpolitiska ställningstaganden – vi lägger allt sådant åt sidan och isolerar istället den strategiska frågeställningen ”hur hindra SD från att växa”.

Att få SD att krympa tror jag inte går, annat än marginellt, som jag skrivit tidigare. De har de röster de ”ska ha”. Runt femton procent av svenska folket anser av allt att döma att muslimer överlag inte bör få leva i Sverige och/eller att invandring i nästan alla lägen är dåligt, och att Sverige ska bebos av etniska svenskar, och de medborgarna kommer inte att välja något annat parti. Visst ska vi försöka ändra deras uppfattning, men sådant tar tid.

Runt SD finns ett stigma, och det skapades naturligt ur SDs nazistiska rötter. Främlingsfientliga partier i andra länder har inte den bakgrunden, och därför har de kunnat växa in i väljargrupper SD har svårt att nå. Vi som var vuxna på nittiotalet kopplar för alltid ihop namnet med heilande skins som marscherade 30 november. SD har ägnat de senaste tio eller så åren åt att försöka få bort den fläcken, med mycket klorin och ivrigt tvättbrädsgnuggande, men det har bara lyckats delvis.

Nasserötterna kombinerat med företrädare som hela tiden ertappas med att uttrycka sig grovt rasistiskt placerar SD i en stigmatiserad bubbla. Den som kliver in där är för evigt solkad. Detta blir förstås en självuppfyllande cirkel. ”Invandringskritiker” med stabil förankring i samhället vill inte förknippas med nazister och rasister, och avstår från att ställa upp som företrädare för partiet, och då måste partiet även fortsatt representeras av personer som i hög grad är rasister eller av andra skäl olämpliga och så skapas en evig loop.

I min egen bekantskapsbubbla av i huvudsak tjänstemän i Storstockholm finns mig veterligt inte en enda person som öppet går ut med att vara SD-anhängare. Statistiskt sett känner jag säkert åtskilliga som sympatiserar med partiet, men de erkänner det inte annat än till likasinnade, och dit hör uppenbarligen inte jag.

SD har blivit som en sekt.

Detta stigma hindrar förstås inte människor från att rösta på partiet. Men det hindrar partiet från att växa.

Att behandla SD som ”vilket parti som helst”, dvs att normalisera partiet och ge dem samma status som övriga partier, är att ge dem ett fritt pass att byta ut sina rasseföreträdare mot ”normala” personer och sedan håva in kanske tio nya procentenheter väljare.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Annelie Sjöbergs text, del 2

Så jag skriver sällan om personer, och när jag gör det handlar det nästan uteslutande om politiker. Ett undantag skedde när jag snubblade över Annelie Sjöbergs tämligen rasistiska och rätt delade Facebookinlägg, där hon utmålar somalier, eritreaner och afghaner som olämpliga att jobba i äldrevården. Texten i sin helhet återfinns i artikeln, så jag upprepar den inte här.

Efter att jag postat artikeln blev det ganska turbulent. Annelie postade något femtontal inlägg på sin Facebookvägg direkt eller indirekt relaterade till artikeln, hon och hennes vänner skrev på min vägg och på Motarguments sida och hon diskuterade i grupper. Både hon och jag fick en del hatiska kommentarer. Jag har hela tiden erbjudit henne att skriva en uppföljande artikel med hennes frågor och kommentarer, men hon har antingen inte svarat alls eller avböjt. Tills nu.

Jag tänker här möta de synpunkter jag uppfattar som centrala för Annelie i hennes kritik mot mitt inlägg. Viss tolkning förekommer förstås, men jag försöker vara rättvis.

Missförståndet

Annelie menar att jag och övriga som läst inlägget hängt upp oss på fel saker, och hon svajar fram och tillbaka. I hennes snävaste beskrivning har hon bara velat framföra att män inte ska sköta kvinnors intimhygien och att det är viktigt att den som vårdar gamla förstår språket. Vi som inte fattar detta har mer eller mindre avsiktligt missförstått, menar hon. Att hon pekade ut somalier, eritreaner och afghaner var bara en tillfällighet.

Men det håller inte.

Inlägget börjar med ”Ett argument som man ibland hör bland dem som ivrigast försvarar Sveriges generösa flyktingpolitik, är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”

Om den meningen ska avslutas med ”men det går inte för män kan inte sköta kvinnors intimhygien” eller ”men det går inte, för nyanlända pratar inte svenska”, hänger inte inlägget ihop alls. Uppenbarligen är inte alla invandrare män, inte alla gamla kvinnor, inte all äldrevård intimhygien och uppenbarligen är ingen nyanländ för alltid.

Dessutom tenderar Annelie att anpassa tolkningen efter vem som skriver, så hon halkar snabbt tillbaka till att asylinvandrarnas kultur är det egentliga problemet så fort hon inte ska övertyga oss i PK-eliten.

Det är samma sak som …

Hon har också pekat på en hypotetisk äldre, outbildad muslimsk kvinna från något muslimskt land som inte vill bli vårdad av en ung, piercad svenska i urringning som motexempel. Inte heller det håller, för det är inte en motsvarande svensk 30-talist från Kalix hon hänvisar till, utan sig själv. Det är hon själv, förmodat universitetsutbildad 60-talist, som inte vill vårdas av somalier och eritreaner.

Jag skriver mycket, och jag vet att ibland råkar man sätta ihop en mening som kan feltolkas, hur väl man än menar. Men det är inte det som hänt här. Jag menar att antingen tar man ansvar för det man skrivit, och står för sina åsikter, eller också backar man helt, och säger ”det var dumt, det blev fel”. Annelie har editerat sitt inlägg, men raljerar samtidigt över inskränkta läsare som tvingat henne dithän. Det är inte att ta ansvar. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att hon fortfarande anser att det hon skrev var rätt.

Kontaktandet av skolan

Annelie, och många ur hennes nätverk, har upprörts över att jag kontaktade skolan jag trodde hon fortfarande jobbade på. Det finns en legitim kritik i detta. Jag har själv ibland stött på personer på nätet som hånfullt hotar med att kontakta min ”arbetsgivare”, och jag tycker det är urfjantigt. Alldeles bortsett det faktum att min chef är utländsk och bor och jobbar utomlands och inte skulle fatta ett smack av ett sådant samtal, än mindre vidta någon åtgärd, är det lite ”ha, då går jag till fröken!” över konceptet.

Så varför kontaktade jag då den skola där jag trodde Annelie jobbade (eftersom det står så i hennes Facebookprofil)?

Jo, på grund av den här meningen ”När jag blir gammal vill jag bli omhändertagen och vårdad t ex av någon av alla de fantastiska och underbara omvårdnadselever som jag själv har varit med om att utbilda.”

För mig är det oerhört magstarkt att någon utbildar omvårdnadselever som hyser ett så stort förakt för människor baserat på deras etniska ursprung. Jag såg framför mig den somaliska, eritreanska eller afghanska elev som hade Annelie som lärare, med de uppenbart rasistiska fördomar hon har.

Det var anledningen till mitt mail till rektorn där jag pekade på hennes inlägg.

Förtal och hets mot folkgrupp

Under en period gjorde Annelie och hennes nätverk en stor grej av att jag skulle polisanmälas för förtal. Det gjordes upp stora planer i kommentarsfälten, och jag fick klargjort för mig att en åklagare i princip förberedde åtal (inte av Annelie, men av en ur hennes hejaklack).

Till slut förklarade jag i en diskussion att förtal mycket sällan leder till åtal såvitt man inte inleder en civilrättslig process, är minderårig eller kombinerar förtalsåtalet med åtal för andra brott. Dessutom är det inte förtal att skriva om någons text. Möjligen, om man verkligen tänjer på begreppen, kan meningen där jag kallar henne för ”smygrasist” vara förtal, men eftersom den är underbyggd tror jag det hade blivit svårt att hävda.

Däremot är det fullt möjligt att det kan räknas som hets mot folkgrupp att uttrycka sig som Annelie gör. Eller gjorde, tills hon editerade inlägget. Det är i alla fall åtalbart. Nu tänker jag inte polisanmäla Annelie. Jag skrev mitt inlägg istället. Det är oftast bättre med debatt än polisanmälan.

Slutligen

Annelie ställer följande två frågor till mig:

1) Tror du verkligen att det är det viktigaste som finns för ensamkommande afghaner att få torka gamla tanter i rumpan? Har du ens pratat med någon av dem? De har andra planer kan jag berätta för dig.

Svar: Annelie började med ”Ett argument […] är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”, och fortsätter med att förklara att ensamkommande afghaner inte är lämpliga till detta yrke. Alla invandrare är uppenbarligen inte ensamkommande och inte afghaner, och de som är ensamkommande afghaner vill kanske inte överlag vårda gamla, men det är irrelevant för sakfrågan, som är utpekandet av somalier, eritreaner och afghaner, och för den delen även muslimer överlag, som olämpliga.

2) Varför ska inte somaliska kvinnor med slöja som är analfabeter ha samma rättigheter och skyldigheter som andra svenska kvinnor och få bli en del av svenska samhället, få adekvat utbildning och kunskaper om vårt språk och vår kultur? Ska dessa kvinnor vara utestängda från gemenskap och rätten att åtnjuta den jämlikhet som t ex du och andra svenska kvinnor tar för givna, menar du?

Svar: Jag kan inte svara på denna fråga, för jag begriper den inte. Alls.

Jag hade inte skrivit detta inlägg om inte Annelie kommit tillbaka med frågor. För mig stod det liksom 1:1. Jag skrev om henne, hon skrev om mig. Och jag förstår att hon är förbannad och upprörd. Det hade jag också blivit.

Men jag tycker också att hon förtjänar att få veta hur jag resonerat och varför jag skrivit som jag gjort, och varför jag mailade rektorn. Nu när jag redogjort för detta hoppas jag denna diskussion är över.

Jag tror inte att hon är ond. Och jag kan inte uttala mig om hennes åsikter, annat än det som lyser igenom. Människor är komplexa, och det finns säkert fler lager därinne som jag inte vet något om.

Det jag däremot kan uttala mig om är hennes text. Den var grovt rasistisk.

Och hon har inte tagit tillbaka det hon skrev.

Årskrönika 2016

2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.

Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.

Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.

Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.

Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.

Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.

SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.

Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.

I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.

Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.

Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.

Falska nyheter och främlingsfientlig och rasistisk propaganda och mytbildning har blivit en del av vår vardag.

Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.

Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.

Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.

Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.

För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.

Så går vi in i 2017.

Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.

Radikaliseringen av främlingsfientliga

Annelie Sjöberg, centerpartist, har postat ett grovt rasistiskt inlägg där hon ondgör sig över hur vi svenskar när vi blir gamla riskerar att tas om hand av invandrare. Främst är det muslimer som skrämmer, men alla som inte delar hennes språk och ”tysta kunskap” om svensk kultur är egentligen underkända.

Jag använder sällan ordet ”rasistisk”, utan föredrar ”främlingsfientlig”, men i detta fall är det svårt att sätta något annat ord på det hon framför. Att kvinnor ofta nog inte vill bli hjälpta på toaletten av män och att vi ska förvänta oss att vårdgivare pratar tillräckligt bra svenska för att förstå oss är självklart. Men AS går avsevärt längre när hon singlar ut länder som Afghanistan, Eritrea och Somalia som särskilt olämpliga att komma ifrån, och muslimer som otäcka och otänkbara vårdgivare.

Vidare menar hon att vi som har förfäder som bott i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig” inte borde betala ”extra avgifter” för att slippa invandrare på ålderns höst och att ett invandrarfritt vårdföretag också måste vägra plats åt kändisar som står upp för flyktingar, och för alla som gillar IRM och ”SD ut ur riksdagen”. Hon vill alltså inte bara slippa somalier, eritreaner och afghaner som vårdgivare, utan vill även undvika att dela vårdhem med oss som tagit ställning för en human asylpolitik.

asbgHon påstår i sin profil att hon jobbar som gymnasielärare på Nyströmska skolan i Söderköping. Jag mailar dem och frågar hur hennes inlägg går ihop med deras värdegrund, och får svar femton minuter senare, trots att det är jullov, från rektorn: ”Personen i fråga arbetar inte på Nyströmska skolan i Söderköping.

Det visar sig att Annelie Sjöberg har sagt upp sig från sin arbetsplats efter kritik mot sitt engagemang i ”Folkets demonstration” – en hatgrupp där alla partier utom SD benämns landsförrädare, och där muslimhat och invandrarhat gror friskt. Gruppen ordnade en demonstration och hon åkte dit och höll ett tal. Hon har också medverkat i ”Radio Realism”. I pressen förklarar hon att hon gjort en uppgörelse med skolan och att hon är nöjd, eftersom hon inte trivts med sin anställning.

Jag messar med Staffan Danielsson, C, som ett par månader senare kritiserat skolan för hennes uppsägning, som han efter att ha pratat med henne och läst en artikel om henne i Nya Tider menar var framtvingad, och han svarar att han lärt känna henne som ny C-politiker, och fortsätter med ”Vad gäller anställda i äldreomsorgen ska ju alla kunna fullgöra sina arbetsuppgifter oavsett bakgrund och religion så att peka ut som Annelie gör är fel och olyckligt och främlingsfientligt. Att däremot ställa språkkrav i det arbetet kan ju vara relevant.” Han använde henne som moderator i en Centergrupp, men de kom överens om att hon behövde sluta efter något år när hennes medverkan i demonstrationen blivit känd för honom.

Jag gillar Staffan, även om vi ofta tycker olika, på grund av hans saklighet och förmåga att hålla god ton i debatter, men jag håller inte med honom i denna fråga. Min dotters allra bästa kompis är född i Eritrea. En fantastisk tjej, som läser på universitetet och känner sig som både svensk och eritreansk. Rolig, intelligent och med stor medkänsla ägnar hon en del av sin fritid åt välgörenhet. Hur skulle det ha känts i hennes mage att läsa att hennes lärare på gymnasiet uttryckt sig så om henne och hennes vänner som AS gjorde?

Man kan inte vara lärare och skriva hatinlägg där människor döms ut enbart baserat på deras religion eller etnicitet, anser jag. Elevernas rätt att bli sedda som individer måste komma före lärarnas rätt till sitt jobb. En elev ska inte ens behöva misstänka negativ särbehandling på grund av bakgrund eller religion.

Att lärare tar ställning i vänster-höger-frågor är något helt annat. Jag håller därför inte med om att det är lika illa med en kommunist, såvida den inte uttrycker sig så att elever behöver känna obehag och oro över att inte bli rättvist behandlade.

IRM har också skrivit om Annelie Sjöberg, och berättar att hon utretts av C och ändå ges fortsatt förtroende.

Det är förstås upp till var och en om man vill vara för generösa eller strikta regler för invandring, men det som pyser ur Sjöberg är inte migrationspolitiska ställningstaganden, utan grovt hat mot medmänniskor baserat på etnicitet och religion.

Det är förstås svårt att utifrån denna information avgöra huruvida hon alltid varit smygrasist och sedan gradvis kommer ut ur garderoben, eller om det som sker är en faktisk radikalisering, men den historia som framträder när vi, efter att inte känna till henne alls, nystar i hennes tidigare inlägg och uttryck är att tonen mot invandrare och även invandringspositiva svenskar blir allt hätskare.

Egentligen är det samma process som vid IS-radikalisering. Samhället tar avstånd från en grupp individer. Gruppen blir till en subkultur. Subkulturen ersätter samhället. Subkulturens berättelse blir till den enda sanningen. Människor utanför subkulturen upplevs som hot, och som djupt orättvisa i sina bedömningar och fördömanden. Bara vännerna på insidan förstår, och när de beter sig illa hittar man på ursäkter å deras vägnar. Gradvis uppstår ett ömsesidigt hat mellan subkulturen och övriga samhället.

Nej, jag påstår inte att främlingsfientliga i Sverige går lika långt som IS. Än. Parallellen gäller mönstret vid radikalisering. När jag läser i grupper som Folkets demonstration undrar jag hur långt de är beredda att gå. Var går gränsen för den som kallar oss som vill ha ett öppet Sverige för ”landsförrädare”? Vilket straff vill de, om de får välja helt fritt, se oss få för våra brott?

Utvisning? Fängelse? Tortyr?

Död?

Sett ur det perspektivet kanske vi ska hoppas att Centerpartiet, som normalt har högt i tak och en sund syn på mångkultur, låter AS stanna som medlem, och fortsätter den ”dialog” med henne de utlovade i februari.

Jag vill helst inte torkas i underlivet av karlar när den dagen kommer, och jag vill förstås att personer som tar hand om mig förstår svenska, engelska eller franska så att vi kan kommunicera. Men jag kan garantera att jag mycket gärna ser både afghaner och somalier som vårdpersonal, trots att även jag har rötter i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig”. Ju fler nationaliteter på mitt hem desto trevligare. Jag är nämligen övertygad om att jag även på ålderns höst kommer att ha kvar min nyfikenhet på andra kulturer. Och även om Annelie helst väljer bort mig som granne väljer jag inte bort henne. Hennes kultur känns synnerligen främmande trots alla år jag ägnat åt att gräva i främlingsfientliga grupper, och jag ägnar gärna de sista åren av mitt liv åt att förstå den.

 

Not: Vi har skrivit till Centerpartiets Peter Karlström. Han har i skrivande stund inte svarat, vilket är förståeligt med tanke på att det är julledigt för många. Om/när vi får svar kommer vi att uppdatera inlägget med hans kommentar.

EDIT: I en tidigare version benämndes Annelie ”före detta socialdemokrat”. Det är nu borttaget, eftersom Annelie påpekat att det inte stämde.

Moskéer som inte tar avstånd

Patrik Engellau hos ‘Det goda samhället’ skriver att svenska moskéer inte tar avstånd från tunisiern som körde in i en folkmassa i Berlin. Han menar att ”Frågan är viktig ty en ung muslim som tänker ägna sig åt våldsamheter lever för det mesta i ett muslimskt sammanhang med andra muslimer som sina närmaste vänner, bekanta och släktingar.”.

Utgångspunkten verkar vara att den som inte tar avstånd är för. Han har därför letat sig igenom svenska moskéers webbsidor för att se vem som skriver att den tar avstånd, och drar sedan slutsatser utifrån avsaknaden av sådana texter.

Med precis samma argument kan förstås svenska kyrkor, såsom Sollentuna kyrka eller Arvika kyrka, anklagas för att vara för alla stolligheter som hittas på i min guds namn, såvida de inte tar avstånd. Det gäller abortmotstånd, HBTQ-hat, samt diverse krigsdåd utförda av kristna världen över.

Vi har förstås inte sett några sådana krav någonstans.

Tankefiguren att moskéer ska ta avstånd är grundad i synen på att alla muslimer är hopklibbade och därför är alla ansvariga för allas gärningar. De har ingen rätt att slippa undan. De har ingen rätt att känna att det är alldeles självklart att de inte står bakom massmord. Det räcker inte med att tydligt säga att man är emot IS en gång för alla. Det måste upprepas för varje dåd IS tar på sig.

Det är en finurlig strategi. Tar de avstånd erkänner de att de sitter ihop med terroristerna. Tar de inte avstånd kan de anklagas för att hålla med dem. I smyg.

Men IS-rekryteringar då? Ska inte moskéer ta ansvar för dem?

Först och främst är det ju skillnad på att ”ta ansvar för” och att ”motarbeta”. Det är fullt rimligt att förvänta sig att alla, oavsett religion eller bakgrund, som har en möjlighet att motarbeta IS-rekryteringar och andra terroraktiviteter använder sitt inflytande, närhelst de kan. Såvitt jag förstått gör de flesta muslimska organisationer också det, därför att de kan och tycker det är viktigt.

Att ”ta ansvar för” är något helt annat. Ansvarstagande förutsätter delaktighet. Företrädare för den moské som används som bas för rekrytering har förstås ett eget ansvar att stoppa detta. Därom säger jag inget. Men det är inte det Engellaus artikel handlar om. Han har inte singlat ut moskéer som kan tänkas användas för IS-rekrytering, han har inte framfört några bevis för varför de skulle göra så, och han argumenterar inte runt varför de utifrån dessa bevis borde ta ett ansvar för det som skett.

Istället är det den gemensamma religionen som är hela utgångspunkten för det påhittade ansvaret. Varje moské ska ta avstånd för varje dåd på sina webbsidor, annars har de svikit samhället. Annars är de medskyldiga.

Det finns nästan tretusen kyrkor i Sverige, och till dem kan läggas katolska kyrkor och frikyrkor. I logikens namn ska därför varje kyrka ta avstånd för varje dåd begånget av varje kristen någonstans i världen på sin webbsida, så länge förövaren kan tänkas vara religiöst motiverad.

Eller också kan de kanske förse våra webbsidor med disclaimers: ”Jag är emot terrordåd”, och så gäller det alltid. Högst uppe i högra hörnet. Kanske en liten gif, som roterar och flashar budskapet och som alla som företräder en religion behöver ha, för att inte antas vara för?

Eller också utgår vi från att människor överlag är emot besinningslöst dödande av civila så länge de inte uttalat är för.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

===
Läs mer i ämnet av David Ehle.

Affärsvärldens vit makt-retorik

Erik Hörstadius kräver, mot bakgrund av sin hudfärg och sitt kön, i en retoriskt tveksam krönika del i Isaac Newtons, Mozarts, Alexander Flemings, Shakespeares, Steve Jobs, Walt Disneys, Abraham Lincolns, Kafkas, Rembrandts, Churchills, Einsteins och Bob Dylans stordåd.

Vägen dit är krokig och bitvis faktaresistent. Genom att högt och lågt dra upp påhopp på “den vite mannen” i Sverige och internationellt menar han sig ha belägg för att han och hans kamrater är utsatta av media, politiker och folk i största allmänhet. Tanken är inte ny. Det där med att vita utsätts för “omvänd rasism” genom att icke-vita får skämta om och kritisera oss men inte tvärtom brukar ältas i alternativmedier.

Men nästan alla de belägg han lagt fram för sin tes att vita män är passiva offer är antingen redan hårt kritiserade, eller mycket perifera.

Han exemplifierar med en text av Alexander Bard som handlar om lågutbildade och främlingsfientliga, och inte om hela kollektivet vita män. Han påstår, felaktigt, att Hillary Clinton sagt att “den vite mannen” hör hemma i en basket of deplorables, när hon egentligen, hårt kritiserat, yttrade sig om “half of Donald Trump’s supporters”. Han påstår att den vite mannen “kvoteras bort” på amerikanska campusar, trots att vita män fortfarande är överrepresenterade där, och menar sedan att den stackars kraken utsätts för “åsiktsstalinister” när han ändå kommit dit.

Vidare är det av någon anledning synd om vita män för att kritik av gay marriage ifrågasätts på amerikanska universitet. Som om inte vita män kan vara homosexuella.

Hörstadius menar också att det “anses fult” att vita röstar på Trump. För oss som följt presidentvalet är det en bisarr beskrivning. Visst är amerikanska media smått besatta av att hacka upp befolkningen längs diverse linjer – hudfärg, ålder, utbildning, kön, religion, stat – men det är som förklaringsmodell och inte i huvudsak för att slå ner på väljare. Trumps väljare, oavsett kön och hudfärg, har absolut förlöjligats, men det handlar om deras bisarra faktaresistens och deras ovilja att bry sig om Trumps sexism, rasism, inkompetens, bisarra hämndgirighet och uppenbara lögner – inte om deras hudfärg.

Hörstadius vandrar vidare till Black Lives Matter, och påstår att rörelsen är ett bevis för att samhällsdiskussionen är antivit. Det är ett absurt påstående, för det finns få fenomen som diskuterats och ifrågasatts så hårt det senaste året som just den rörelsen. Det finns motslogans, som All Lives Matter och Blue Lives Matter, och det finns långa, arga analyser av vartenda snedsteg företrädare för rörelsen gjort. Det är som om en amerikan skulle skriva om svensk politik att ingen kritiserar regeringen Löfven. USA har just nu en nödvändig, om än ibland överhettad och osaklig, diskussion om “ras”-problem. Tongångarna går högt, men det är en debatt mellan jämlikar.

15766912027_ab7a7f63c7_b
Black Lives Matter-demonstration i Minneapolis 2014.

Han påstår vidare, felaktigt, att Annika Strandhäll twittrat om manlig rösträtt (hon skrev “jag har tänkt tanken” i en kommentar på en privat Facebook-vägg), och låtsas att detta också är ett exempel på vad manshatare kommer undan med, som om inte ett nationellt raseri som kulminerade i att moderaten Delmon Haffo fick lämna sitt uppdrag utbrutit.

Nej, Hörstadius, det går inte att oemotsagd ge sig på vita män. För varje aktion kommer en reaktion och sedan en motreaktion. Det är i sin ordning att tycka att Black Lives Matter har fel, även om jag inte i huvudsak håller med, men det är ohederligt att påstå att den rörelsen är den enda som hörs, och att den skulle vara okritiserad. Detsamma gäller i princip alla andra exempel. Men så långt är artikeln bara ytterligare ett inlägg i “stackars oss”-debatten, och inte förtjänt av en större reaktion än att suckande skaka på huvudet.

Det blir dock snabbt obehagligt vid slutklämmen, när Hörstadius i en verbal kullerbytta kommer fram till att vita män är “förtryckta” och att han därför på något sätt har moralisk rätt att, som vit man, påstå att bara vita män byggt nationer som människor flyr till och inte från.

Det är bisarrt att indirekt hävda att kvinnor inte skulle ha del i västerländska “nationsbyggen”, att inte män skulle starta krig, att enbart västerländska “nationsbyggen” flys till, eller att bara vita och inte exempelvis svarta slavar har bidragit. Och mitt i hans uppräknande av framstående vita män står dessutom syriern Steve Jobs, à propos länder människor flyr från.

Hela artikeln, med sina halmgubbemyter om obesvarade påhopp på “den vite mannen”, har uppenbarligen syftat till att bygga upp ett rättfärdigande att hävda vita mäns suveränitet. Förmodligen medvetet och i syfte att hävda utsatthet förvränger Hörstadius en mångsidig, internationell debatt så att det låter som om det handlar om ensidiga attacker.

I en ton av “eftersom jag nu bevisat vi är särdeles utsatta har jag härmed rätt att framföra att vita män är bättre än kvinnor och alla andra hudfärger”, rabblar så Hörstadius slutligen upp alla de framstående män han menar bekräftar hans egen grupps storhet.

Det funkar inte så, Hörstadius. Andras uttalanden ger dig inte absolution att säga vad du vill utan att ifrågasättas.

När du hävdar att vita män är suveräna alla andra “människokategorier” är det klassisk vit makt-retorik. Det är själva definitionen av rasism och sexism. För den finns ingen ursäkt.

===

Not: Vi erbjöd Affärsvärlden att publicera denna text, men de tackade nej.

Svensk kulturs undergång

Det där med att vår kultur på något sätt skulle förstöras och kanske till och med förgöras när människor från andra kulturer flyttar hit är rappakalja, såvida vi definierar ”kultur” som gemensamma tankebanor, normer, språk, musik, konst, mat, historia och traditioner.

Anledningen är att kulturer inte är som färger i en palett, dvs om vi är röda och iranier gula skulle den svenska kulturen gradvis bli orange när iranier flyttar hit.

Istället funkar det så här: Den rådande kulturen äter upp den inflyttade, såvida inte den inflyttade blir till majoritet, som i fallet med Nordamerika på 17-1800-talet.

Kvar blir istället helt harmlösa, men oftast trevliga, kulturella uttryck, som enstaka slangord, maträtter och broderier.

En sorts undantag är när kulturen lever separat under en tid, som i diverse Chinatowns, som i svenskkolonier i Spanien, som i vissa förorter i Sverige. Den inflyttade kulturen inkapslas då, fortfarande utan att påverka övriga, tills människor flyttar ut ur kapseln.

Tror du mig inte?

Se på andra generationens invandrare runtomkring dig. Såvida inte föräldrarna bott i en hermetiskt tillsluten kulturgrupp är de nästan undantagslöst i det närmaste helt svenska i beteende och värderingar. På gott och ont. Fråga dina invandrarvänner hur bra de lyckas med att få sina barn att hålla fast vid sitt kulturella arv. De kommer förmodligen att svara att barnen på sin höjd firar högtidsdagar och gillar vissa maträtter.

Visst finns religiösa föräldrar vars barn fortsätter tro på samma gud, muslimer såsom kristna, men sannolikheten att hög religiositet fortsätter ner i generationerna är även den rätt låg. Och antalet konvertiter i Sverige är också mycket litet. Det troliga är att barn till invandrare liksom barn till svenskar blir mer sekulära än sina föräldrar. Världen är på väg att bli ateistisk. Utvecklingen går sällan åt motsatt håll.

De invandrare som varit längst i Sverige kommer enligt SCB 1975 från:

  • Finland
  • Jugoslavien
  • Danmark
  • Norge
  • Grekland
  • Tyskland Förbundsrep (Väst)
  • Turkiet

Dagens största invandrargrupper, 2015, är födda i:

  • Syrien
  • Finland
  • Polen
  • Somalia
  • Danmark
  • Norge
  • Tyskland

Hur mycket ser du påverkan på svensk kultur från dessa? Det är ganska lätt. Vi äter tzatziki och falafel. Vi bastar. Vi kör BMW, vi klär oss i norska ulltröjor. I övrigt, knappast alls, såvida vi inte kommit någon invandrare från dessa länder mycket nära.

pitchers-mariatorget_14241339374_oDen största kulturella påverkan vi haft under de senaste fyrtio åren är rent objektivt från USA, via filmer och TV-program, och från Italien och kanske även Japan vad gäller mat. Det är inte invandrarna som förändrar oss. Det är media och vi själva.

Hela tankefiguren att vi måste vara rädda för andra kulturer eftersom de kan få oss att plötsligt börja könsstympa våra döttrar och hata våra HBTQ-vänner är trams.

Naturligtvis kan individer från andra kulturer bete sig både ovanligt bra och ovanligt dåligt. Många invandrare har bidragit enormt till sitt nya land. Andra generationens invandrare än mer så. Andra har mördat eller våldtagit. Invandrare och deras barn är mer företagsamma, i båda riktningarna, än de som inte flyttar på sig. Det gäller även svenskar när vi flyttar inom landet eller utomlands. Men vad gäller invandrarnas kulturella avtryck på vår vardag är det närmast obefintligt.

Så cheer up! Såvida det inte kommer tio miljoner personer kommer vi att fortsätta vara precis som vi är.

På gott och ont.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

===

Hela SCBs tabell över födelseländer:

1975 1995 2015
Afghanistan 5 1329 26032
Albanien 125 128 1496
Algeriet 458 506 806
Andorra 0 1 2
Angola 0 172 179
Antigua och Barbuda 0 3 2
Arabemiraten, Förenade 0 47 18
Argentina 290 530 442
Armenien 0 112 1541
Australien 416 1447 1893
Azerbajdzjan 0 79 1707
Bahamas 4 4 6
Bahrain 10 30 25
Bangladesh 61 1062 3713
Barbados 11 72 39
Belgien 257 436 1526
Belize 0 4 9
Benin 3 11 35
Bhutan 0 4 14
Bolivia 350 765 1482
Bosnien och Hercegovina 0 53943 6415
Botswana 1 22 28
Brasilien 461 1279 2484
Brunei Darussalam 0 0 1
Bulgarien 486 1874 5978
Burkina Faso 4 14 40
Burundi 1 11 824
Centralafrikanska republiken 0 2 47
Chile 1576 13028 5596
Colombia 298 1089 1874
Comorerna 1 3 3
Costa Rica 24 81 108
Cypern 190 130 274
Danmark 38284 26485 37104
Djibouti 0 11 198
Dominica 0 24 6
Dominikanska republiken 37 86 218
Ecuador 156 240 578
Egypten 416 755 3149
Ekvatorialguinea 0 2 19
El Salvador 17 1751 561
Elfenbenskusten 16 148 419
Eritrea 0 348 25097
Estland 0 938 4681
Etiopien 571 6342 5335
Fijiöarna 1 22 17
Filippinerna 152 1838 3226
Finland 184001 104967 57589
Frankrike 2268 3278 7600
Gabon 25 9 11
Gambia 223 1616 1983
Georgien 0 49 710
Ghana 92 420 1354
Grekland 17836 4636 8418
Grenada 1 24 16
Guatemala 59 171 93
Guinea 12 35 321
Guinea-Bissau 0 34 37
Guyana 37 31 10
Haiti 35 33 17
Honduras 25 91 92
Hongkong 0 138 0
Indien 1049 1535 11383
Indonesien 138 313 1055
Irak 121 21289 23190
Iran 806 29323 14120
Irland 211 845 2396
Island 1596 4954 4653
Israel 575 697 452
Italien 6234 3963 8553
Jamaica 43 48 113
Japan 980 1660 2405
Jemen 9 48 999
Jordanien 480 490 1813
Jugoslavien 40403 38389 0
Kambodja 8 39 161
Kamerun 19 33 971
Kanada 490 1282 1969
Kap Verde 0 71 63
Kazakstan 0 36 1014
Kenya 116 489 1435
Kina 210 3388 16646
Kirgizistan 0 10 597
Kiribati 0 3 2
Kongo 7 30 373
Kongo, Demokratiska republiken 28 515 2206
Kosovo 0 0 5127
Kroatien 0 3766 4836
Kuba 26 536 735
Kuwait 3 60 40
Laos 0 283 107
Lesotho 7 5 2
Lettland 0 282 5548
Libanon 263 3818 2595
Liberia 62 108 236
Libyen 13 172 809
Liechtenstein 8 6 6
Litauen 0 227 11261
Luxemburg 8 19 48
Madagaskar 4 16 14
Makedonien 0 935 2020
Malawi 8 13 18
Malaysia 118 673 738
Maldiverna 1 0 12
Mali 10 21 68
Malta 39 51 113
Marocko 1099 1430 2945
Mauretanien 3 16 32
Mauritius 14 63 37
Mexiko 134 393 898
Mikronesien 0 0 1
Mocambique 0 61 67
Moldavien 0 35 289
Monaco 1 0 3
Mongoliet 0 5 2862
Montenegro 0 0 669
Myanmar 5 50 1152
Namibia 2 13 86
Nauru 0 0 0
Nederländerna 2533 2781 9899
Nepal 1 23 611
Nicaragua 28 208 271
Niger 3 6 9
Nigeria 160 300 3186
Nordkorea 0 9 9
Norge 27466 32265 34373
Nya Zeeland 95 374 450
Oman 1 4 34
Pakistan 400 894 7308
Palau 0 0 0
Palestinskt område, ockuperat 0 0 464
Panama 25 75 63
Papua Nya Guinea 0 5 3
Paraguay 19 40 39
Peru 202 2002 1430
Polen 6925 15988 50831
Portugal 1902 1372 2344
Qatar 0 0 6
Rumänien 520 4186 14396
Rwanda 0 58 371
Ryssland 0 2970 7836
Salomonöarna 0 1 1
Samoa 1 7 1
San Marino 2 5 2
Sao Tomé och Principe 0 4 1
Saudiarabien 5 134 408
Schweiz 2238 2280 1973
Senegal 35 88 355
Serbien 0 0 6852
Serbien och Montenegro 0 0 0
Seychellerna 0 36 20
Sierra Leone 32 52 408
Singapore 22 160 307
Slovakien 0 155 1433
Slovenien 0 418 848
Somalia 40 11332 46180
Sovjetunionen 1037 1619 0
Spanien 3656 2967 8826
Sri Lanka 206 1339 1092
St Kitts och Nevis 0 0 2
St Lucia 0 8 6
St Vincent och Grenadinerna 0 9 4
Storbritannien och Nordirland 7050 11153 19782
Sudan 70 386 1291
Surinam 0 0 3
Swaziland 0 5 8
Sydafrika 203 194 536
Sydkorea 1179 413 939
Sydsudan 0 0 22
Syrien 369 3338 69989
Tadjikistan 0 23 138
Taiwan 53 130 357
Tanzania 84 339 748
Tchad 0 28 27
Thailand 323 4704 15441
Tjeckien 0 171 1477
Tjeckoslovakien fd 3702 1122 0
Togo 2 116 87
Tonga 0 6 0
Trinidad och Tobago 101 103 54
Tunisien 551 997 1610
Turkiet 7071 20252 11663
Turkmenistan 0 22 36
Tyska dem rep 94 0 0
Tyskland 0 13375 28227
Tyskland Förbundsrep (Väst) 17254 0 0
Uganda 95 1102 1701
Ukraina 0 482 3817
Ungern 4300 3046 6704
Uruguay 462 393 148
USA 6251 9198 9272
Uzbekistan 0 48 2245
Vanuatu 0 0 0
Vatikanstaten 0 1 0
Venezuela 123 175 328
Vietnam 79 3831 3706
Vitryssland 0 104 1552
Yemen dem folkrep 2 7 0
Zambia 23 96 178
Zimbabwe 2 73 176
Österrike 4052 2683 3296
Östtimor 0 0 1
Statslös 3710 6743 21580
under utredning 161 2582 119
okänt medborgarskap 327 4935 9482

Vi var alla rasister

Vi som är femtio år idag växte upp som rasister.

Det är ett faktum. Det är ingen idé att neka.

Världen var rasistisk. Alla var rasister.

pippiPippi satt i sin soffa och gjorde sneda ögon och sa ”tjing tjong”, Pippis pappa var n*gerkung, och nej, det är inte i sig n-ordet som är problemet, utan bilden av de små hottentottarna i bastkjol som fick representera svarta människor. Tintin, Ture Sventon med flera framställde icke-vita människor som antingen goda men smått löjeväckande eller också onda. Icke-vita var aldrig bara vanligt folk. De var alltid en sorts lustig variant av människa: indianer i fjädrar, kineser i konhattar, afrikaner i bastkjolar, araber i lustiga små hattar.

Det var stereotypernas era.

Ord som ”zigenarnäste” och ”tattare” användes utan eftertanke, asiater kallades ”gula”, indianer kallades ”röda” och samtidigt fick vi barn påpekat för oss av skolan och media att ”n*grer är precis som vi”. Men klyschor som ”alla är lika mycket värda fast de har en annan färg på huden” funkar förstås på samma sätt som ”Kalle Svensson är inte en tjuv”. Om auktoriteter berättar vad någon INTE är blir man medvetet eller omedvetet misstänksam.

Vi sextiotalister stöptes alla i ungefär samma form, oavsett hur klarsynta våra föräldrar var. Vi växte alla upp i kölvattnet av Europas uppgörelse med andra världskrigets fasor och insikten om att det var inte bara i Tyskland judehatet grott. Det hade funnits överallt, i alla västländer. Världen hade gradvis börjat förstå att rasism var oacceptabelt, men man famlade efter mekanismer för att hantera den nya insikten. Fruktansvärda bilder från Vietnam kablades ut, Martin Luther King höll sitt tal och dödades några år senare men här hemma var det svårt att hitta någon som inte var pursvensk. Icke-vit var i princip lika med icke-svensk.

Men 80-talet kom, vi blev vuxna, invandrare och adoptivbarn började komma till Sverige i allt högre utsträckning och vi blev mer medvetna om vårt eget beteende.

Grovt räknat kan vi sedan delas upp i två kategorier:

  • Vi som gjort upp med vår uppväxt, tänkt till runt våra inre mekanismer, lyssnat, bottnat och arbetat med de fördomar vi oundvikligen hade. Vi som ansträngt oss för att slå sönder dem en efter en. Vi som öppnat våra ögon och öron, analyserat stereotyper, tagit in och bearbetat, förstått och kommit ut på andra sidan.
  • De som tycker det var bättre när man kunde kalla en spade för en spade och som känner sig svikna av alla oss andra, som inte begriper hur mycket bättre det var förr. De sörjer den bortklippta dockan i Disneys julafton-film, de är arga över att glassen”Nogger Black” dragits tillbaka och anser Tintin i Kongo måste fortsätta läsas för barn.

Självklart finns en skala däremellan, men det finns ett enkelt lackmustest, och det är huruvida du lyckats sluta säga ”n*gerboll”. Har du inte det, eller om du visserligen slutat, men innerst inne tycker det är fånigt att ordet inte används längre, är du en tvåa, för då har du inte lyssnat och förstått. I alla fall inte tillräckligt.

Vi i Generation X är föräldrar till ”the millennials”. Och de har växt upp i en värld som är avsevärt mindre rasistisk än vår. N-ordet är utrangerat, stereotyper är borttagna från barnböcker och filmer, människor av annat ursprung finns runtomkring dem och pedagogisk personal som förskollärare, lärare och fritidspedagoger arbetar oavbrutet med fördomar på ett djupare och mer medvetet plan än 70-talets svepande ”alla är lika bra”.

Det som skiljer dessa barns uppväxt åt är vi som är deras föräldrar.
Och där finns en skillnad: vår uppväxt var liksom ”snällt” rasistisk. Vi fick sällan lära oss att tycka illa om människor av annat ursprung. Vi fick bara inte lära oss att respektera dem. Vi växte upp med ett ”vi och dom”-tänk, men vi avskydde ingen.

Men föräldrar av kategori två har under årens lopp utvecklat en så stor bitterhet mot både människor av annat ursprung och mot samhället som blivit alltför ”politiskt korrekt”, att deras barn växer upp med ett hat vi sextiotalister var nästan helt förskonade från. De får lära sig att se människor av annat ursprung som snyltare, våldtäktsmän, smutsiga, cyniska och ohederliga. De får lära sig att vi etniska svenskar är utsatta för en invasion av ickesvenskar och att vi måste värna oss för att de inte ska ta över vårt land. De får lära sig att de etniska svenskar som inte delar denna uppfattning antingen är ”naiva” eller ”landsförrädare”. De får lära sig att deras jämngamla är fiender.

Men ”det goda hatet” då? Finns inte det? Jo, självklart finns en uppgiven avsky även från dem som växt upp som icke-rasister mot tvåornas barn. Deras avståndstagande mot de främlingsfientliga är ofta verbalt skoningslöst och ibland till och med fysiskt våldsamt. Även tolerans rymmer intolerans.

Där är vi nu. Det finns en grupp ”millenials” som är mer öppna, multikulturella, vidsynta och toleranta än någon annan generation någonsin, och så finns den andra gruppen, som hatar ”främlingar” minst lika mycket som nazisterna i 30-talets Tyskland.

Denna generation är förmodligen den mest splittrade någonsin. Så är det i Sverige, och så är det i de flesta västländer.

Och det är vårt fel.

Vi har stöpt våra barn i olika formar, och om tio-tjugo år ska de på något sätt samsas om att leda vårt samhälle. Och då sitter vi där, som maktlösa pensionärer, och undrar vad vi borde gjort annorlunda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vilka är ”våra egna”?

”Vi måste ta hand om ‘våra egna’ först!” är ett mycket vanligt påpekande i diskussioner. Det framförs oftast av nationalister, men ibland även av helt andra, lite halvt tanklöst enligt min uppfattning. Så låt oss resonera kring detta begrepp.

Det finns en praktisk del i detta med vem ”vi”, dvs Sverige, ska ta hand om. Vi är ett av världens rikaste länder. Vår jord svämmar över av fattiga och utsatta. Vi kan omöjligt ha fri invandring, för då rasar det så kallade ”samhällskontraktet” och välfärden ihop. Det innebär i sin tur att även om vi aldrig så gärna vill hjälpa alla människor inser vi att uppehållstillstånd och medborgarskap inte kan delas ut till samtliga som vill ha. Vi måste välja bland dem som vill leva här. Och vi kan inte dela ut samhällets medel ”rättvist” över hela världen, för om gatubarn i Manila och Rio ska ha rätt till samma stöd som svenska barn töms statskassan i en blinkning.

Men den som talar om ”våra egna” brukar inte dra gränsen där, vid medborgarskapet. Istället dras den runt etnicitet. ”Våra egna” blir de som till övervägande delen har svenska förfäder.

”Vi måste ta hand om ‘våra gamla’ som byggt upp Sverige!” är en vanlig variant, och jag brukar alltid tänka ”men alla gamla har inte byggt upp Sverige”. En del gamla har varit tjuvar och våldtäktsmän. En del har av olika skäl aldrig förvärvsarbetat utan levat av andras slit. En del har skattefuskat, knyckt kollekten och slagit sina barn. Och även den gamla som faktiskt jobbade hårt och ”byggde Sverige” satt sällan där för femtio, sextio år sedan och tänkte ”nu ska jag jobba som en gris så att vårt land blir rikt”, utan den kämpade för att få ett bra liv för sig själv och sin familj, precis som alla vi andra. Det finns förstås altruister som verkligen drivits av idealism. Men ska vi verkligen försöka skilja ut dem där på vårdhemmet, så att de får särskilt god omsorg? Ska den som varit en tillgång för samhället få en extra sillbit till middagen? Hade Svartenbrandt haft mindre rätt till omsorg än Nisse som jobbat sedan han var 16, varit ungdomstränare och suttit i styrelsen i lokala hembygdsföreningen? Om ”byggandet av Sverige” verkligen varit en faktor blir svaret ja.

Men Sverige som samhälle har inte en plikt att ta hand om gamla människor för att de är etniska svenskar, eller för att de jobbat extra hårt, utan för att de är svenska medborgare eller av andra skäl bosatta i Sverige och i behov av vårt stöd. Det är inte ursprunget, samhällsinsatsen eller åren i Sverige som spelar roll, utan medborgarskapet i första hand, och uppehållstillståndet i andra hand.

Det finns en nationalistisk romantisering i begreppet ”våra egna” som är smått obehaglig. Att dina barn är viktigare för dig än mina barn är självklart. Människans överlevnad hänger på att vi tar hand om ”våra egna” barn först. Att elände som drabbar din släkt och dina vänner gör dig mer illa än elände som drabbar okända är också naturligt för de flesta.

Dessutom finns en geografisk dimension. Så kan vi känna större sorg när en person dödas i vårt bostadsområde än när hundratals dör på andra sidan jorden. Närheten gör händelser mer påtagliga. ”Det skulle ha kunnat vara jag”-känslan gör sorgen konkret.

Men när ”våra egna” betyder ”min etniskt svenska granne” till skillnad från ”min invandrade granne som är svensk medborgare” eller till och med ”min granne som är född i Sverige av invandrade föräldrar” där en finsk förälder är OK, men inte en afrikansk, blir uttrycket snabbt direkt rasistiskt.

För visst känner vi en samhörighet med andra svenskar. Det är inte i sig märkligt. Som värmlänning känner jag mig dessutom närmare en annan värmlänning än en mas, och som svensk känner jag ofta mer direkt samhörighet med en norrman än en sudanes. Men det betyder inte att om en sudanesisk flicka och en värmländsk flicka båda snubblar och skrapar upp knät framför mig bryr jag mig mer om den värmländska flickan. ”Samhörighet” handlar inte om att rangordna människors betydelse eller rätt till min medkänsla, utan enbart om hur snabbt vi kan förstå varandra.

Om din empati med okända medmänniskor hänger ihop med deras etnicitet lurar du bara dig själv genom att resonera runt vem som ”byggt upp Sverige”.

Då är det bättre du säger vad du egentligen menar: ”Sverige åt pursvenskarna och to hell with the rest.”

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Rosling felciterad – igen

Tapani Juntunen, känd som ”Moderat som vill samarbeta med SD”, har delat en mem gällande professor Hans Rosling. Memen har blivit viral.

Först en formsak: När man citerar ska det som framförs motsvara mer eller mindre ordagrant vad personen sagt. Om man tar sig friheter med citaten bör citationstecken inte användas. Roslings exakta citat från förra året var: ”Vet du att flyktingmottagandet i år kommer att kosta dubbelt så mycket som budgeten som FN har för alla flyktingar i hela världen? UNHCR:s budget för 60 miljoner flyktingar är hälften mot de svenska flyktingkostnaderna”. Han påpekar flera gånger att den svenska flyktingmottagningen måste få kosta pengar, men att vi också borde öst in mer pengar där ”de flesta flyktingarna bor”.

Det går möjligen att acceptera att den första meningen är ett sorts indirekt citat av det Rosling uttryckte, men den andra meningen har Juntunen hittat på helt själv. Rosling uttrycker ingenting om hur mycket pengar som behövts för att ”hjälpa hela världens flyktingar”, och egentligen är slutsatsen rätt meningslös, för teoretiskt kan en tusenlapp ”hjälpa hela världens flyktingar”, om än med en bråkdels öre. Alla pengar som går till hjälp till u-länder kommer på någon fläck alla till dels, direkt eller indirekt.

Ergo: Juntunen har ingen rätt till sina citationstecken.

Så till sakfrågan:

10-15 kr per dag mot 500 kr i Sverige för mat och husrum för en flykting eller skyddsbehövande låter onekligen som en dålig affär. Men siffrorna går inte att jämföra. En hundralapp spenderad i Sverige går till största delen tillbaka till Sverige i form av jobbtillväxt, moms, inkomstskatt, arbetsgivaravgifter som blir till pensioner osv. Pengar som skickas till Libanon, Syrien och Afghanistan är borta från Sverige för alltid.

Ingen, i princip, har något emot att hjälpa på plats. Alla riksdagspartier och seriösa debattörer ser behovet. Men det ska, vilket Rosling håller med oss om, inte sammanblandas med stöd till dem som kommit till Sverige för att få skydd här. Vi behöver göra både och.

Syftet med asylrätten är inte försörjning – behovet av försörjning är en konsekvens. Syftet med asylrätten är att ge skydd till människor som inte kan leva säkert i det land där de är medborgare.

Vi har tidigare på Motargument skrivit om hur Rosling och hans uttalanden gärna används av bland annat ”sverigevänner” på ett minst sagt tveksamt sätt.