Etikettarkiv: brottslighet

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

Samhällsnytt är den mest notoriska av de högerextrema alternativa mediebloggarna. Motargument har genom åren skrivit en hel del artiklar som avslöjar Samhällsnytts lögnaktiga journalistiska värv. I slutet av denna artikel kommer en sammanställning av dessa artiklar.


De högerextrema alternativa mediebloggarna förmedlar alternativa sanningar. De kännetecknas av sin monotona och enkelspåriga agenda. Inte sällan spelar artiklarna på dessa bloggar på såväl medvetna som omedvetna fördomar som sprids i debatten, på nätet och ute i stugorna. Verktygen som man medvetet använder sig av är #fakenews, alternativ fakta, lögner och (medvetna?) sakfel.

Den 1 september 2017 lanserades en ny alternativ nyhetssajt. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.

Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.”

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför bytte Mats Dagerlind et al namn? Innan nyhetssajten 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen var att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

I och med namnbytet såg man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media har sett igenom denna taktik.

Samhällsnytt består, enligt hemsidan, av:

  • Mats Dagerlind, politisk chefredaktör och ansvarig utgivare. Skriver artiklar. Dagerlind skriver inte sällan antimuslimska/islamofobiska texter. Dagerlind uttrycker sig inte sällan homofobiskt.
  • Egor Putilov, mest känd för den s k ”Putilov-affären”. Skriver artiklar.
  • Kent Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot som under tiden i riksdagen också arbetade administrativt med Avpixlat, sedermera Samhällsnytt. Skriver artiklar och krönikor. Ekeroth var också delaktig i den s k ”järnrörsskandalen”. Ekeroth har genom åren varit föremål för många skandaler.
  • Simon Kristoffersson beskrivs som redaktör för sociala medier, ”grävande” journalist och redaktör. Skriver artiklar.
  • Erik Almqvist, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot mest känd för att ha varit drivande i den s k ”järnrörsskandalen”. Skriver krönikor.
  • Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, samhällsdebattör och författare. Skriver krönikor. Han ifrågasätter i denna filosofiska text begreppet ”allas lika värde”.
  • Rolf Malm, f d reklam- och PR-konsult. Skriver krönikor.
  • Claudia Gasparrini, som bor i Italien och skriver krönikor utifrån den politiska debatten där.
Motargument avslöjar Samhällsnytt gång på gång

Motargument har under flera år arbetat med att publicera artiklar som avslöjar Samhällsnytts, och tidigare Avpixlats, agenda som allra helst tar sig uttryck i  lögner, vinklade nyheter, alternativ fakta och #fakenews. Samhällsnytts kall är att bekräfta fördomar. Och man gör det utan skrupler, och gör avkall på etik och moral. Bloggens medarbetare har inga betänkligheter kring att publicera komprometterande uppgifter och foton på icke dömda, misstänkta, gärningsmän.

Då vi har avslöjat felaktigheter i Samhällsnytts nyhetsrapporteringar har vi varje gång uppmärksammat Dagerlind et al på det. Ett tag svarade de på tilltal via Twitter. Vid några tillfällen tog man till sig av våra konfrontationer och förstod att det är allvarligt att sprida lögner, #fakenews och sakfel. Då valde man att uppdatera, ändra och radera i ett par av sina artiklar.

På senare tid har man valt att svara med tystnad. Vi får inga svar på Twitter, och man gör heller inte längre några ändringar i de felaktiga artiklarna. Detta innebär att Samhällsnytts artikelbibliotek är fyllt av artiklar som är #fakenews, lögner och dessutom innehåller sakfel. Detta verkar inte längre bekomma Dagerlind och hans stab. Samhällsnytts läsare bedriver sällan, eller aldrig, källkritik. Inte heller väljer man att faktagranska det som publiceras på bloggen. Läsarna förefaller vara nöjda med att nyhetsrapporteringen bekräftar de fördomar som de själva besitter. Lögnerna blir till sanning, oavsett.

Vi som arbetar med Motargument har begränsad tid att avslöja Samhällsnytts, och andra alternativa mediebloggars, lögner och #fakenews. Det hade behövts en heltidsanställd för att hinna med att bemöta allt. Denna sammanställning är enbart en bråkdel av alla de artiklar som vi skulle vilja bemöta om vi bara hade förutsättningarna.

Bristen på etik och moral

Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. Detta är en anledning till att man inte erhåller presstöd. Bloggen finansieras av donationer. För den som är intresserad av att få inblick i de pressetiska reglerna och därefter kunna dra slutsatsen att Samhällsnytt inte följer de pressetiska reglerna kan läsa om det på PO-PONs (Allmänhetens pressombudsman/Pressens opinionsnämnd) hemsida.

Samhällsnytt uttryckte i samband med lanseringen av bloggen förra hösten att man hade för avsikt att bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Med facit i hand har vi blivit varse att man inte har lyckats med den föresatsen.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen. Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.


Dela gärna denna länksamling när ni får frågan om vad i Samhällsnytts artiklar som är vinklat, lögner eller #fakenews.


Motarguments artiklar som avslöjar Samhällsnytt:

Samhällsnytt sprider #fakenews

Myt: Regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap

Samhällsnytt sprider #fakenews – igen!

Samhällsnytt kan inte sluta sprida #fakenews

Samhällsnytt, Dagerlind och #fakenews

Samhällsnytt: Är Försäkringskassan nazister?

Samhällsnytt sprider falsk information om belgisk julmarknad

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 1)

Samhällsnytt återpublicerar föråldrad statistik

Myt: Sverige har aldrig varit mångkulturellt

News Flash: Människor vill flytta till andra länder

Vad i Toblerone är halal?

Samhällsnytt bluffar om klimatstrejkaren Greta Thunberg

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 2)

Samhällsnytt ljuger igen: ”Sverige mest korrupta land i Skandinavien”

Samhällsnytt: ”Kriminaliteten i Sverige liknar alltmer inbördeskrig”

När Samhällsnytt påvisar ”hyckleri”

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 3)

Samhällsnytt avslöjar reklamfilm på utländskt språk – Motargument gräver djupare

Samhällsnytt avslöjar fysisk omöjlighet: ”Afghanledaren Omid har två födelsedagar”

Samhällsnytt ljuger om branden i Notre Dame

Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

Tullbergs myter och fiktioner

Diskrepansen mellan anmält brott och faktiskt brott

Angående orosanmälan gjord mot Greta Thunbergs föräldrar

Rustas kyrka utan kors skapar folkstorm

Myter om våldsbrott, del 1: ”Inbrotten bara ökar och ökar”

Ganska ofta får jag kommentarer om att statistiken måste vara fel.

Det handlar om folk som inte kan tro att våldet har minskat när de varje dag upplever motsatsen – via media.

Jag tänkte nu utgå från ett av alla dessa meddelanden och beta av påstående efter påstående.

Så här skrev han:

”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott
Står det och läsa varje morgon man öppnar en dagstidning.
Misstänker att statistiken inte överensstämmer med verkligheten.”

Okej, här har vi alltså en rad påståenden om brottslighet i vårt land. Jag börjar nerifrån med punkt nr 6.

Inbrott

MYT:
”Inbrotten bara ökar och ökar”

FAKTA:
Sedan början av 1990-talet har de polisanmälda inbrotten minskat stadigt.
2018 var det hälften så många inbrott som 1977.
Minskningen gäller alla kategorier av inbrottsstöld.

Det faktiska antalet polisanmälda inbrott har alltså halverats – med tanke på att vi idag är två miljoner fler så handlar det per capita om en minskning på 59% sedan 1977.

Vad kan det då finnas för felkällor här? Kan det vara så att inbrotten inte alls har minskat utan bara polisanmälningarna? Sannolikheten för detta är noll. Alla dessa typer av inbrott har en koppling till försäkringar. För att få ut ersättning på en hemförsäkring krävs polisanmälan.

Fakta kvarstår: Inbrotten har halverats i vårt land.

Featured image attribution:
© Nevit Dilmen [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)]

TV4Nyheterna sprider #fakenews om brottsutsatthet

Det är inte bara i alternativ media och på sociala medier och bloggar som fake news blomstrar. Även etablerade medier och s k mainstream media faller inte sällan till föga. Denna gång är det TV4:s sena nyhetssändning som den 8 oktober sprider fake news om brottsutsatthet. Nyhetsankaret förkunnar i inledningen av sändningen att ”antalet svenskar som utsatts för brott ökar”. Som stöd för påståendet använder man NTU. Problemet är att NTU inte stödjer påståendet.


I dagarna presenterade Brottsförebyggande rådet (BRÅ) sin årliga redovisning av den Nationella trygghetsundersökningen (NTU). NTU syftar till att ”undersöka människors utsatthet för brott, upplevelse av oro och otrygghet samt förtroende för rättsväsendet, liksom brottsutsattas erfarenheter av kontakter med rättsväsendet”. (Källa: BRÅ)

TV4:s sena nyhetssändning inleds med att nyhetsankaret förkunnar en bra och en dålig nyhet:

”En glad nyhet: Förtroendet för polisen ökar. En trist nyhet: Antalet svenskar som har utsatts för brott ökar också”. (Källa: TV4Play.se)

I reportaget lite senare i sändningen upprepas det senare påståendet:

”Enligt Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning utsattes fler för brott förra året”. (Källa: TV4Play.se)

Skärmdump från TV4 Nyheternas kvällssändning 8 oktober 2019.

Att utredare Sofie Lifvin på BRÅ senare i reportaget förklarar vad NTU faktiskt visar spelar mindre roll i sammanhanget. Nyheten om att fler svenskar har utsatts för brott har redan upprepats två gånger i sändningen. Lifvin säger att NTU är

”en urvalsundersökning och vi kommer aldrig kunna fånga exakta nivåer av utsatthet för brott t ex, utan det här är ju snarare indikationer på hur det ser ut, och syftet med undersökning är ju också att mäta hur utvecklingen ser ut över tid snarare då än att ge exakta nivåer”. (Källa: TV4Play.se)

I BRÅ:s pressmeddelande från 8 oktober tydliggör man att det handlar om att:

”den självrapporterade utsattheten för brott mot enskild person har ökat”. (Källa: BRÅ)

Motargument har vid ett flertal tillfällen redogjort varför NTU:s mätningar inte är tillförlitliga och inte heller är uttryck för hur det ser ut i verkligheten.

I artikeln ”På spaning efter mörkertalet” förklarar Maria Robsahm att NTU är en urvalsundersökning, samt att sådana undersökningar riskerar att drabbas av slumpmässiga och systematiska mätfel. Oavsett om storleken på urvalet ökas kommer dessa mätfel att kvarstå. Mätfelen har sina orsaker i t ex systematiska bortfall, intervjuareffekter och ledande frågeformuleringar. I Robsahms artikel läser vi:

”Ett ord som brukat användas för att beteckna ett systematiskt mätfel är bias och utgör i stora kvantitativa undersökningar vanligtvis ett större problem än slumpmässiga mätfel. Slumpmässiga mätfel kan hanteras med hjälp av statistiska hjälpmedel men problemet med systematiska mätfel kan inte lösas genom att använda ett större urval.” (Källa: På spaning efter mörkertalet)

I artikeln NTU:s systematiska mätfel förklarar Robsahm följande om mätfelen i urvalsundersökningen:

”I NTU frågar man ett urval personer i Sverige om de har utsatts för brott. De som svarar ja på frågan om de har utsatts för exempelvis sexualbrott får därefter svara på följdfrågor, bl a frågan om detta har anmälts till polisen.

I höstas gjorde jag en jämförelse mellan de antal som i NTU uppgav att de hade polisanmält med den officiella statistiken om polisanmälningar. Och det visade sig då att skillnaden var stor – vissa år anmärkningsvärt stor.

För år 2016 var det uppgivna antalet polisanmälningar mer än tre gånger så högt som det verkliga antalet. Andra år är skillnaden mindre men inget år är det uppgivna antalet lägre”. (Källa: NTU:s systematiska nätfel)

Så länge BRÅ inte kan reda ut vad de systematiska mätfelen beror på kan vi inte heller använda oss av NTU som ett mätverktyg för hur brottsutsattheten verkligen ser ut i Sverige.

Detta betyder i sin tur att TV4 på bästa nyhetssändningstid sprider fake news då de använder NTU som ett mätverktyg då de säger att ”antalet svenskar som utsatts för brott ökar”. Det är direkt felaktigt.

Motargument har uppmärksammat TV4 och TV4Nyheterna om detta via mail, Facebook och Twitter.

Källor:

Brottsförebyggande rådet: Nationella trygghetsundersökningen 2019

Brottsförebyggande rådet pressmeddelande: Förtroendet för polisen har ökat (191008)

TV4:s sena nyhetssändning 191008 i sin helhet

Hur ska vi hantera när människor gör misstag?

Ibland gör vi misstag. Misstag kan vara medvetna eller omedvetna. Oavsett vilket kan misstag i dagens sociala medievärld få stor viral spridning. Vissa misstag spelar människor rakt i händerna, och de sprids som en sanning, trots att de inte är det. Hur ska vi hantera när människor gör misstag?


För min del har jag ett ideal – vi måste börja med att inse att vi alla gör misstag. Att medge detta för egen del kan ibland vara otroligt svårt, men nödvändigt.

Att stenhårt bita sig fast vid en uppfattning som inte visar sig hålla är inte bara dumt utan kan också skapa helt nya problem. Då sprids en bild av att det är farligt att göra fel och att man blir utslängd ur den sociala gemenskapen om man gör det.

Så kan vi inte ha det.

Vi gör ju nämligen alla våra misstag.

Jag vill därför här och nu lyfta en person vid Henrik Jönsson som när det visade sig att han hade grundfel om antalet fall av dödligt våld i Sverige och antalet dödsskjutningar omedelbart tog till sig detta och raderade sin film.

Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om honom tidigare, men i natt fick jag anledning att titta på hans senaste film som handlade om just ”Våld & verklighet”.

Hans ambition med sina filmer är på alla sätt lovvärd. Han vill bryta polariseringen i debatten. Även om jag inte delar hans politiska grundsyn så är detta i sig en ambition värd att sträva efter.

Och jag är dessutom övertygad om att just detta med hur vi förhåller oss till misstag är avgörande om vi vill bryta polariseringen.

I denna önskan att bryta polariseringen måste samtidigt ingå ett oavvisligt krav. Och det är att vi så långt det alls är möjligt bör hålla oss till korrekta fakta.

Det finns en tankemodell som riskerar att leda oss fel – och det är idén att sanningen aldrig är extrem, att den alltid kan återfinnas mittemellan två motpoler. Så är det givetvis inte.

Fakta är knepiga på det sättet. De bara ÄR.

Ibland fisk, ibland fågel, ibland mittemellan. Men inget avgör på förhand var vi hittar dem.

Och sanningen kan heller aldrig avgöras med hjälp av omröstning. Fakta ÄR.

Att ge sig in i diskussionen om brottslighet och våld är ett riskabelt projekt. Området är på många sätt minerat. När Henrik Jönsson gjorde det föll han i en av de gropar som man kan falla i. Nämligen frågan om hur många som utsätts för dödligt våld i Sverige.

Han utgick från polisanmälda brott, vilket i många andra sammanhang är ett rimligt förfaringssätt. Men detta gjorde att hans siffror över antalet mord i Sverige blev ungefär tre gånger för höga.

Enligt Jönssons graf var antalet mord i Sverige 2009 – 2018 en bra bit över tretusen. Den korrekta siffran är 946. Vad berodde hans fel på?

Hans siffror motsvarar antalet polisanmälningar, men där redovisas alla händelser med dödlig utgång där det funnits anledning att utreda om dödligt våld kan ha varit dödsorsaken.

Många visar sig efter utredning handla om något annat – självmord, olyckor eller naturlig död. Där finns även dubbletter där flera anmälningar upprättas för ett och samma fall. Ibland registreras försök eller förberedelse till mord eller dråp felaktigt som fullbordade mord eller dråp.

Återigen. När Henrik Jönsson fick detta påpekat för sig var han snabb med att ändra – eller i alla fall att radera sin film.

Eftersom han är långt ifrån ensam om att göra detta misstag vill jag här visa vad hans fel gick ut på. Både när det gäller dödligt våld i allmänhet och dödligt skjutvapenvåld i synnerhet.

Och som sagt. Vi gör alla misstag. Det är det viktiga i det här sammanhanget.

Så jag tänker inte acceptera något som helst hån eller personangrepp mot Henrik Jönsson.

Han medgav sitt fel. Det är stort.

Diskrepansen mellan anmält brott och faktiskt brott

Ett av de stora problemen i debatten kring brottsligheten i Sverige är att många debattörer blandar bort korten mellan anmälda brott och faktiskt dömda brott. Förvisso finns det med stor säkerhet en del skyldiga som går fria på grund av teknikaliteter. Samtidigt finns en enorm mängd människor som anklagas för olika typer av brott som antingen läggs ner direkt då bevis saknas. Brottet kan även utredas, varpå det framkommer att inget brott har begåtts. Jag är övertygad om att det finns en hel rad olika anledningar till att människor anklagas och/eller misstänks för brott, men som senare avskrivs.


Det råder en stor förvirring mellan anmälda brott och faktiska brott. Vem som helst kan anmäla och bli anmäld för att ha begått ett brott, men antalet anmälda brott ökar inte antalet brott som faktiskt begåtts. För att ta ett exempel kan jag anmäla en och samma person för inbrott en gång i veckan under loppet av tio år. Det betyder inte att antalet inbrott ökar då med 3 650 för denna period. Det är antalet personer dömda för brott som driver den statistiken upp eller ner.

I Samhällsnytt 9 september 2019 gör man påståendet att antalet våldtäkter enligt BRÅ:s statistik har skjutit i höjden med 20%. Samhällsnytt hänvisar till NTU:s statistik över antalet anmälda våldtäkter. Om någon anmäler en person för massmord betyder det då att den personen är skyldig till massmord? Betyder det att vi därför måste höja statistiken för antal massmord för det året? Svaret är givetvis nej. Man kan ha åsikter om våldtäkter och mord, men att hävda att ett icke dömt brott ska redovisas som ett fullbordat brott där förövaren är skyldig är ofta missvisande.

Antalet anmälningar ska givetvis tas på allvar, men statistiken över anmälda brott får inte likställas med faktiska brott.

Under 2018 anmäldes 1, 54 miljoner brott i Sverige och det uppseendeväckande är att det var stöld och tillgreppsbrotten (brott som fickstöld samt inbrottsstöld i bostad, fritidshus) som var den kategori som minskade mest). Detta att jämföra med den mer stabila siffran 108 konstaterade dödsfall genom dödligt våld. Av de 1, 54 miljoner anmälda brott 2018 blev 101 000 personer dömda och av dessa var 16 800 personer kvinnor och 84 400 var män.

brottslighet.png
Bildkälla: Tomas Ekroth

Om vi ska debattera brottslighet, måste vi börja med att enas om måttet för på vilket sätt begreppet ska användas. Jag menar att brottslighet i stora drag måste utgå från antal eller andel dömda brottslingar, annars blir debatten helt orimlig. Detsamma måste gälla oavsett vilken brottstyp vi talar om. Det finns givetvis stora mörkertal och dessa måste vi komma tillrätta med, men genom att att enbart titta på antalet anmälda våldtäkter och ta dessa som intäkt för ett faktiskt numerärt läge i en given situation gör debatten oärlig för att uttrycka sig milt.

våldtäkter.png

En annan viktig aspekt i debatten kring våldtäkter är att väldigt många olika typer av brottstyper ryms inom begreppet. Så här säger BRÅ om våldtäktslagstiftningen.

Ökningen under perioden kan delvis kopplas till förändringar i sexualbrottslagstiftningen, som inneburit att fler gärningar än tidigare bedöms som våldtäkt. Bland annat utvidgades våldtäktsbegreppet den 1 juli 2013, och den 1 juli 2018 infördes ett nytt brott för oaktsam våldtäkt under 1 a § i brottbalkens sjätte kapitel.8. Utöver lagstiftningen kan även förändringar i anmälningsbenägenheten påverka antalet anmälda våldtäkter. Vid tolkning av statistiken bör man dessutom tänka på att enstaka anmälningar med ett stort antal brott kan ge upphov till årliga variationer i statistiken. (Källa: Kriminalstatistik)

Detta innebär att om en man våldtar sin flickvän/fru/sambo 350 gånger och blir dömd för detta så dras statistiken över antalet våldtäkter upp med 350 våldtäkter. Detsamma gäller även antalet anmälda brott om gärningsmannen.

Dessutom gäller fortfarande samma faktum som tidigare, att de flesta våldtäkter sker av en känd gärningsman, inom hemmets fyra väggar. Vidare så rymmer som sagt begreppet våldtäkt flera kategorier såsom, sexuellt ofredande, våldtäkt samt sexuellt utnyttjande och tvång.

En annan aspekt på våldtäkt och sexuellt våld är mäns kvinnor mot våld. Många gånger kan en relation som verkar vara bra i början sluta i våldsamheter och ibland även sexuellt våld, våldtäkt och verbal misshandel. Detta skriver ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) om.

Därför trycker Kvinnotryck extra hårt på den punkten, så att politiker, makthavare, opinionsbildare, myndigheter och folk i allmänhet påminns om det glapp som finns mellan den offentliga hållningen och den verkliga praktiken när det gäller mäns våld mot kvinnor. (Källa: ROKS)

En annan något positiv trend är att uppklaringsprocent av brottet våldtäkt på nytt ökar. År 2018 hade vi en uppklaringsprocent på 18% att jämföra med 2014 där uppklaringsprocenten var nere på 11%, men vi har långt att nå till 2009 som hade en uppklaringsprocent på 31%.

För mer djuplodande studier i ämnet anmälda respektive dömda för brott, hänvisas till journalisten Maria Robsahm . Hennes artikelbibiliotek finner ni här.


Källor
BRÅ, Anmälda brott 2018
BRÅ, Våldtäkt och sexualbrott
BRÅ, Kriminalstatistik
BRÅ, Lagförda 2018
BRÅ, Statistik utifrån brottstyper
ROKS, Kvinnotryck mot kvinnoförtryck

Andra artiklar i ämnet
Motargument, Fakta är det enda som gäller: Våldet har minskat i Sverige
Motargument, Hederskulturer finns i alla samhällen
Motargument, Lögnaktig statistik om dödligt våld
Motargument, Samhällsnytt och den falska Sverigebilden
Motargument, Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

Hederskultur finns i alla samhällen

Ett problem i den svenska debatten är att det närmast finns ett tabu att tala om svensk hederskultur och svenska hedersmord. I dessa fall beskylls gärningsmannen som psykiskt sjuk medan så snart en muslimsk man mördar sin dotter eller flickvän så handlar det alltid om hedersmord. Det råder samma syn på svensk hederskultur som terrorism utförd av svenska människor.


För att börja i en användbar riktning ska jag förklara hur begreppet hederskultur respektive hedersförtryck används i den akademiska diskursen. Hederskultur handlar om ett system som förtrycker eller inskränker människors fri- och rättigheter med hänvisning till familjens heder. Hedersförtryck är med andra ord ett förtryck mot en människa som på något sätt anses bryta mot den sagda hederskulturen.

Hederskultur stänger in kvinnor.
Illustration av Dashti Jangi

Vad vi oftast tänker på när vi talar om hederskultur och hedersförtryck är utländska familjer och helst muslimska pojkar och män som mördar, kastar syra på eller på annat sätt skadar sina kvinnliga släktingar. Exemplen är oändliga på kvinnor som fallit offer för utländsk hederskultur och idag är det snarare regel än undantag att begrepp som balkongflickor (ett begrepp som kommer ur tanken att en flicka påstås ha begått självmord genom att hoppa från balkongen).

Bildkälla: twear

Frågan är hur många av oss som tänker på hederskulturen som finns hos oss själva? Hur många pappor ger sig inte rätten att döma sina döttrars pojkvänner och ständigt vara på vakt mot eventuella signaler som indikerar att dottern har haft sex. Hur många fäder finns det inte som stolt skryter med att de bär tröjor med tryck som förklarar regler för vad som gäller när man umgås med deras döttrar.

I en artikel i Aftonbladet från 2017 berättar historieforskaren Marie Lindstedt Cronberg en historia om ett Sverige där kvinnor som fick rykte om sig att vara lösaktiga kom det att innebära att hon fick svårt att gifta sig eftersom hon hade tappat sitt värde och därmed var förstört gods, kvinnan var med andra ord en vara vars oskuld satte prislappen på henne. Artikeln fortsätter att berätta om hedersrelaterade begränsningar:

”Förutom att hedersmord och grovt våld inte förekommer sanktionerat av kollektivet, är det precis samma orubbliga könsmönster, syn på sexualitet och begränsningar i val av partner och umgänge, som i hederskulturer vi ser från Mellanöstern.” (Källa: Aftonbladet)

Även i en uppsats skriven på Göteborgs universitet tas det faktum att ogifta kvinnor lät mörda sina nyfödda barn eftersom det var förbjudet att föda utomäktenskapliga barn. Där står vidare att läsa att det var en mycket stark samhällsnorm i Sverige.

”Fram till 1864 tog kvinnor livet av sina nyfödda barn i Sverige på grund av att det var förbjudet att föda utomäktenskapliga barn och det var denna stränga samhällsnorm som låg bakom de barnamord som begicks under 1600-och 1700-talen. Dessa kvinnor ville undvika skammen och sannolikheten att de skulle ställas inför rätta. Det var kvinnorna själva som mördade sina nyfödda barn och detta kan ses som en stor skillnad till hederskulturen då förtrycket och morden vanligtvis sker under offrets tonårsperiod och utförs av familjens män.” (Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck)

Detta innebär att den svenska hederskulturen skiljer sig en aning från vad vi normalt ser som hederskultur. I Sverige handlar det dels historiskt, men också än i dagens samhälle om skammen inför kvinnlig sexualitet. I Sverige har mannen fråntagits den kvinnliga sexualiteten som en maktfaktor över kvinnan. Det har skett genom lagstiftning och normer som förnekar kvinnors rätt att vara en självständig sexuell varelse. Detta beror på hur vår samhällsbyggnad ser ut jämfört andra länder.

”Utifrån figuren kan man fastställa att dessa samhällsnormer för prioritering är helt olika. I det svenska samhället är det individen som är i fokus. I hederssamhällen prioriteras gemenskapen över individen och den etniska gruppens värderingar styr och påverkar familjen i större grad än de svenska normerna i samhället.” (Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck)

samhällsnormer.png
Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck

Fallen av hedersrelaterade mord utförda av svenskar är många. Exempelvis har vi fallet med Mikael Hagelin som först mördade sin mamma för att han ansåg att hon tjatade för mycket på honom. Efter avtjänat straff flyttar Mikael till Fagersta. Där blir han ihop med en flickvän. Efter en kort tid misshandlar och slutligen mördar han henne då han anser att hon påminner för mycket om hans mamma.

Vi har också fallet med Dalby-pappan som slog ihjäl sin fru med en slägga och därefter dumpade fruns och dotterns kroppar ut över ett stup. Därefter larmade han via 112 för att meddela att en olycka inträffat.

Vi har även fallet Martin Jonsson som mördade sitt ex av svartsjuka då han misstänkte att hon varit otrogen.

Vi har även fallet Billy Fagerström som först misshandlade sin dåvarande flickvän i flera år och till sist mördade henne och sänkte hennes kropp fjättrad vid en skottkärra i en sjö.

Vi har även fallet med en 33-årig man som efter en lång festnatt med sin ex-flickvän fick ett tragiskt slut. Slutet kom efter att ex-flickvännen ringt sin nuvarande pojkvän, varpå 33-åringen inledde en dispyt som slutade med att 33-åringen ströp sin ex-flickvän.

Enligt statistik från NTU kan man läsa att av allt våld mot kvinnor så står våldet i nära relationer för 72% av fallen av en bekant eller närstående. Vill man ha ytterligare läsning på ämnet våld mot kvinnor finns en hel del matnyttigt på BRÅs hemsida.

Tabellkälla: BRÅ

En tanke vi bör ställa oss själva innan vi väljer att peka på andra kulturer som hederskulturellt bärande är, hur går mina egna tankar kring mina döttrar, min mor, syster eller annan kvinnlig anhörig?

Jag är pappa till två döttrar och en son. jag har ofta mötts av olika tankar kring uppfostran av min son jämfört med mina döttrar. Jag likt många andra fäder till söner har en mer slapphänt tankegång till min son jämfört med tankegångarna i uppfostran av mina döttrar.

När någon av mina döttrar ska stanna hos någon vän är jag mycket mer noggrann med att kontrollera vilka andra vänner som kommer att vara där. Jag är mer intresserad av att veta vem som någon av mina döttrar ska sova över hos. Jag ringer vännens föräldrar för att kontrollera att min dotter verkligen ska sova över hos den sagda vännen.

När min son säger att han ska sova över hos någon så tar jag det mer med en axelryckning. Jag tänker att om min son tänker sova över hos en flickvän så kommer hennes föräldrar vara mer beskyddande och vara dem som ringer mig. Jag har också läst spaltmeter med artiklar och hört timmar av inslag där pojkvänner uttryckt ägandeskap över flickvänner och där man talar i termer som Min flickvän, om min flickvän skulle göra det ena eller andra skulle jag slå ihjäl henne. Som vi sett i exemplen ovan där ex-pojkvänner i fall av svartsjuka mördat sina ex samt i vissa fall även den nuvarande pojkvännen.

Vad säger lagen om hedersmord?

Hedersrelaterat våld utmärker sig genom sitt kollektiva uttryck. Kännetecknande för våldet är att det inte utövas av en enskild man mot en enskild kvinna i en parrelation, att det grövsta våldet i regel är välplanerat och att både kvinnor och män kan utsättas.

Hedersrelaterat våld och förtryck handlar i många fall om hot som begränsar en ung persons handlingsutrymme eller rätt att själv välja partner. Den som öppet utmanar eller trotsar den rådande normen anses dra skam över hela familjen och riskerar att straffas fysiskt för att familjen eller ett utökat kollektiv ska återfå det som uppfattas som förlorad heder. Gärningspersonerna är ofta familjemedlemmar, släktingar eller andra medlemmar av gemenskapen.

Ett problem som jag ser med synen på hederskultur i den svenska debatten idag är att man använder element i begreppen som gör att hederskultur är något som utförs av ”de andra” och aldrig eller sällan av svenska män.

Ett exempel på ett sådant element är att döttrarna inte tillåts tala svenska i hemmet och ett annat är att det anses behövas att svärmödrar och/eller kusiner som medverkar till påtryckningar för att kvinnan ska bli utsättas för våld.

Vi bör fundera på våra egna tankar kring hur vi själva beter oss mot våra döttrar och flickvänner. Jag menar att hederskulturer är något som finns i samtliga samhällen, men att det alltid är lättare att se fel hos den andre än hos sig själv.

Människor slår ofta ifrån sig att det svenska våldet mot kvinnor är något annat än hedersvåld. Ett annat argument som ofta hörs när en svensk kvinna blivit våldtagen av en utländsk gärningsman, de ska inte röra våra kvinnor. Min fråga till dessa män är då, när började du äga någon kvinna och är den kvinnan medveten om att du anser dig äga henne?

Definition av heder och hederskultur

Den definition som FN satt upp av heder och hederskultur känns mer öppen för att kunna få svenska män fällda för hedersrelaterat brott då man på Nationellt centrum för kvinnofrid skriver så här:

”Heder definieras av FN som en del av en traditionell familjeideologi som ställer upp villkor för kvinnors sexualitet och familjeroll. Identiteter och handlingar som bryter mot dessa normer, exempelvis otrohet, sex före äktenskapet, att umgås med ”fel” personer och i vissa fall även att bli våldtagen, kan leda till bestraffningar och även dödligt våld.” (Källa: NCK)

I Sverige är vi väldigt måna om vem våra döttrar träffar. Pappor har en tendens att fungera mer än väldigt kvävande mot sina döttrar där papporna till att börja med tror att deras döttrar omöjligt kunnat ha samtyckt till sexuella handlingar med jämnåriga partners.

Det finns även i vår svenska kultur där döttrar ses som ägodelar som fäderna helt och fullt bestämmer över. Samma kultur gör skillnad mellan söner och döttrar där om det kommer fram att en son har haft sex med en flicka så är den första frågan ofta, använde du kondom? Om dottern kommer hem och berättar att hon haft sex, då är frågorna av helt annan karaktär, vem var det? Hur gammal var han? Följt av tankar på hur man på bästa sätt ska ta pojken av daga eller åtminstone få han fälld för våldtäkt. Min dotter kan omöjligt samtyckt till samlag, det måste ha varit fråga om våldtäkt.

Den bästa faktabaserade källa jag kunnat hitta är ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). Enligt statistik som SCB har sammanställt så mördades det 22 kvinnor i Sverige 2018.

Vidare skriver ROKS att hedersrelaterat våld har det gemensamt att det handlar om maktordningen att mannen är överordnad kvinnan:

”Våld i hederns namn kan skilja sig åt i olika sammanhang, men är, liksom alla former av mäns våld mot kvinnor, den yttersta konsekvensen av könsmaktsordningen.” (Källa: ROKS)

Det tragiska i statistiken från 2018 är att samtidigt som det dödliga våldet totalt minskar i Sverige. Enligt statistiken har död som resultat av dödligt våld minskat med 5% samtidigt som det dödliga våldet mot kvinnor har ökat med 22% eller 33 fall av våld med dödlig utgång riktat mot kvinnor. Det är alltså 22 av 33 fall av dödligt våld riktad mot kvinnor som sker i nära relationer.

Bildkälla: BRÅ

Jag menar att det är viktigt att förstå att hedersrelaterat våld och hederskultur, kan se olika ut i olika delar av världen. Historieforskaren och docenten Marie Lindstedt Cronberg påtalar om att kvinnor i en dramatiskt större utsträckning får rykte om sig att vara lösaktiga. Shivan Husseins konstaterande att en kvinna som föder barn när hon är ogift och tittar på hur det ser ut i vårt samhälle idag så kan man bara komma till slutsatsen att heder är något som sitter djupt rotat även i den svenska själen.

Åtminstone gällde detta som sanning under mina tonår att kvinnor som legat med fler än en person var en slampa eller till och med en ”hora”. Handen på hjärtat, hur många av oss män är eller har varit intresserad av ett förhållande med en kvinna som har ett eller fler barn från tidigare förhållanden?


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

Aftonbladet, Dödade fru och dotter
Aftonbladet, Hedersförtryck en gammal svensk tradition
BRÅ, Slutlig brottsstatistik 2018
BRÅ, Våld i nära relationer
Café, Martin Jonsson dödade sitt ex av svartsjuka: ”Jag slog sönder henne”
Expressen, Tovas expojkvän blir inlåst med andra kvinnomördare
Expressen, Mikael Hagelin mördade sin mamma och flickvän
FOU, Hedersrelaterade traditioner i en svensk kontext
Göteborgs universitet, Hedersrelaterat våld och förtryck
Hederskulturer och hedersrelaterat våld
Mitt i Västerort, Ströp ex-flickvän efter lång festnatt
ROKS, Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer 2018
ROKS, Hedersrelaterat våld
Uppsala universitet, Nationellt centrum för kvinnofrid, Hedersrelaterat våld och förtryck
Wikipedia, hedersmord

Artiklar på Motargument under hashtaggen #heder

Illustrationer:
Dashti Jangi

Myt: Veritofobi

Ordet veritofobi är inte ett nytt ord eller begrepp. Här förklaras kortfattat hur och varför det används och den gemensamma bakomliggande anledningen bakom myten att svenskar skulle vara skrämda för sanning.

I en krönika som Jan Tullberg skrivit på Samhällsnytt tycker han att många i samhället är rädda för ”viktiga problem”. Tullberg är inte ensam, det finns flera andra som också använt begreppet, i betydelsen: ”sanningsfobi”. Begreppet används just nu mestadels för att anklaga alla ”PK-vänstern” i ”etablissemanget” för att ”blunda för verkligheten/problemen”. Det rör sig alltså om en polering av det gamla ihåliga mantrat: det påstås råda en överenskommelse om att alla förutom ”sverigevännerna” ska mörklägga alla de s k ”problemen med massinvandringen och mångkulturen”.

Flera olika ”alternativa” debattörer agiterar för att de skulle sitta på den enda sanningen om att orsaken till varför någon utför brottsliga handlingar är dennes ”etnicitet” eller föräldrarnas religiösa trosuppfattning eller utomeuropeiska bakgrund. Det är en myt, brott handlar om andra saker, som fattigdom osv. Hela argumentationen att svartmåla debattörer som skrämda för sanningen, handlar alltså om att inga andra har vågat inse samma orsak-verkan-sambands-kedja.

I korthet är det de påstådda kopplingarna mellan kriminalitet och immigration och överrepresentation som ligger bakom användandet av ”Veritofobi”-argumenten.

När en person gör långsökta orsak-verkan-samband och någon annan person inte håller med om att det finns tillräckligt vetenskapliga belägg för det – då är parterna endast åsiktsmotståndare. Den ena parten påstår det finns en korrelation, men den andra parten inser det saknas vetenskapliga belägg för sådan explicit kausalitet. De som kritiserar myter och falska teser agerar sällan eller aldrig för att de skulle vara rädda eller att de är skrämda till tystnad – man är ju inte tyst då man kritiserar xenofobiska gissningar.

Läs gärna mer i de andra texterna vi publicerat på Motargument om Veritofobi och hela artikelserien om Logikfel/argumentationsfällor.

Källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_bias
https://sv.wikipedia.org/wiki/Konfirmeringsbias
https://bigthink.com/mind-brain/cognitive-bias-codex
https://rationalwiki.org/wiki/Confirmation_bias
https://medium.com/better-humans/cognitive-bias-cheat-sheet-55a472476b18

Tullbergs myter och fiktioner

Samhällsnytts Jan Tullberg framställer två verklighetsbilder som inte går ihop med vare sig verkligheten eller med varandra: Å ena sidan att det inte skulle finnas någon forskning om sambandet ”etnicitet” och kriminalitet, och å andra sidan att det skulle finnas ett samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. Tullberg har fel på båda punkter – det finns forskning i ämnet, men det finns inget vetenskapligt belagt samband.


Jag vill inleda med att konstatera att det råder konsensus om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är inga nyheter. Så den biten kan vi redan bocka av. Jag återkommer till tidigare försök att utröna samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet.

Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen redogjort för vilka faktorer som bidrar till att människor faller i kriminalitet. I mina artiklar ”Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?” och Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen finner ni belägg för att ”etnicitet” (eller snarare födelseland, eller var föräldrarna är födda) inte är en riskfaktor för brottsbenägenhet. Jag kommer lite längre fram i denna text att återkomma till varför jag anser att ”etnicitet” inte är ett vidare bra begrepp.

På den alternativa mediebloggen Samhällsnytt, vars lögner, vinklingar och #fakenews Motargument många gånger har avslöjat, återfinner vi Jan Tullberg. Tullberg är docent i företagsekonomi, författare och är i mångas ögon en seriös samhällsdebattör. Han är flitigt anlitad av alternativa mediebloggar med ”invandringskritisk” agenda.

Tullberg skriver i en nyligen publicerad krönika om bl a hur viktigt det är att undersöka samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. I krönikan Obekväma sanningar och veritofobi raljerar Tullberg om att akademiker vid universitet har tre uppgifter: forska, utbilda studenter och informera journalister och allmänhet. Han menar att akademikerna, förutom att sprida ren desinformation också undviker att ”notera problem”.

Tullberg hävdar att många av oss blundar för verkligheten. Han använder sig av ordet ”veritofobi”, på begriplig svenska ”sanningsfobi”. Detta påstående går inte att leda i bevis. Tullberg har inget att motivera med mer än att han är övertygad om att många – forskare, statistiker, politiker och allmänhet – inte vågar se sanningen. I detta fall innebär sanningen att ”etnicitet” har betydelse för huruvida människor blir kriminella.

Mot bakgrund av denna s k ”veritofobi” ropar Tullberg – likt många andra – efter ytterligare bevis, svart på vitt, att invandrare begår fler brott än svenskar. Vad beträffar Tullbergs anklagelse om att många av oss blundar för verkligheten kan vi konstatera att alla sekter torde vara överens om att hela den omvärld som inte delar just den egna sektens dogmer skulle lida av ”veritofobi”. Vi saxar följande ur Tullbergs krönika:

”Till de största syndarna hör kriminologerna som undviker att undersöka sambandet mellan etnicitet och kriminalitet. Saliga äro de okunniga som inte tvivlar på det politiska prästerskapets predikningar. Advokater och domare är andra grupper som misskött sig. Den ena dysfunktionella lagen efter den andra har genomförts med bristfällig diskussion och analys.” (Källa: Samhällsnytt)

Vi tar det igen:

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Vi vet också att det har gjorts ett antal undersökningar – i närtid – där målet var att visa på just denna ”nyhet”.

Rapporter om invandrares överrepresentation finns redan

P Jonasson har ganska nyligen publicerat en rapport på sin blogg. Rapporten grundar sig på statistik på ”nästan samtliga fällande domar för sexualbrott  2012-2017”.

Alldeles nyss kom Patrik Engellau ut med en ny rapport som syftar till att ”svart på vitt” bevisa att invandrare är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Maria Robsahm har gått igenom Engellaus rapport och checkat av den mot statistik från SCB och BRÅ. Mer om vad som är problematiskt med Engellaus rapport finner ni i Robsahms artikel Andelen utrikes födda misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt.

Jag vill nu återknyta till det där om att begreppet ”etnicitet” inte är särskilt bra. Ordet har alltmer börjat ersätta ordet ”ras”. Näst intill rakt av. På så sätt har ordet urvattnats, och då man använder sig av det balanserar man farligt nära dithän rasister, islamofober och ”invandringskritiker” vill flytta spelplanen. Genom att använda sig av begreppet ”etnicitet” istället för ”ras” upplever man att man är immun mot alla anklagelser om rasism. Off-topic vill jag förekomma eventuella frågor om varför jag nämner islamofober i sammanhanget. Islamofober hävdar oförtrutet att muslimer inte är en ”ras”, vilket innebär att man inte kan vara rasist om man hatar islam och/eller muslimer.

Vem är svensk?

En viktig sak att ha med i sammanhanget är frågan om vem som egentligen är svensk. Engellau hävdar med bestämdhet att svensk är man då man är född i Sverige med två inrikes födda föräldrar. Den definitionen är inte vedertagen. Istället talar man vanligen om ”svensk bakgrund”. I detta begrepp innefattas även människor med en inrikes född förälder. För att ytterligare ställa begreppets vara eller inte vara på sin spets kan vi ställa oss frågan vilken ”etnicitet” Alice Bah Kuncke har. Jag lämnar frågan obesvarad, och låter dig som läsare fundera över det.

Intentionen i Jonassons och Engellaus rapporter, nämligen att leda i bevis att invandrare är de som begår våldtäkter i Sverige, solkas betänkligt av att andelen utrikes födda skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt. Engellau finner också fakta för detta och skriver att han inte kan förstå hur det kan ha blivit så.

Man kan inte som Tullberg nu gör ropa efter ytterligare en undersökning om sambandet ”etnicitet och kriminalitet”. Det är liksom redan gjort. Ett flertal gånger. Och vi vet redan hur det ser ut i statistiken. Vi vet också att siffrorna för kriminalitet bland människor med svensk respektive icke-svensk bakgrund håller på att jämnas ut.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

I den alternativa mediebloggen skriver en svensk man att han har flyttat till USA. Han har fått nog av våldet i Sverige.


Han säger att han inte känner sig trygg i Uppsala, Östersund och Ronneby.

Så nu har han flyttat till USA.

Det är mycket mindre våldsamt där. Tycker han.

Jag ska ge er hela citatet ur artikeln ”Mitt sista besök i landet där min familj levt i 500 år”:

”Jag har besökt varenda storstad här i USA, från New York och Philadelphia till Los Angeles. Jag har åkt genom städer som rankats som Amerikas farligaste. Jag ska inte säga att Sveriges farligaste platser är värre än Camden, NJ, downtown Baltimore eller South Side Chicago, men jag ska heller inte säga att jag kände mig tryggare i Stockholm – eller Uppsala, Östersund eller Ronneby.
Tvärtom: våldet i USA har en annan karaktär än i Sverige. Det gör inte själva våldet mer uthärdligt för den som drabbas, men chansen att drabbas är så mycket mindre.” (Källa: Samhällsnytt)

Jodå.

Man har ju hört talas om Malmö som ”Sveriges Chicago”. Men nu är det tydligen Uppsala, Östersund och Ronneby som pretenderar på titeln.

Snögubben som har flyttat till USA skriver sin dystopi i den alternativa mediebloggen Samhällsnytt. I likhet med de andra som skriver där är faktakoll inte det som prioriteras. Han känner och tycker en hel del men fakta, nej, det har han inte tid med.

Att någon enda människa kan ta snögubbens svammel på allvar är obegripligt.

Ronneby?

Östersund?

Uppsala?

Jösses mössa.

Jag kan i sammanhanget bara påminna om följande jämförelse mellan två lika stora städer i Sverige och USA.

Malmö och St Louis år 2017.

När jag la ut denna bild gick Tino Sanandaji i taket. Och han sa att det inte gick att jämföra USA med Sverige på det sättet. Hans sedvanliga koleriska retorik gjorde det svårt att förstå vad han ville ha sagt. Att jämföra Sveriges farligaste stad (högst nivå av dödligt våld) med motsvarande stad i USA är naturligtvis en fullt rimlig jämförelse.

Märk väl – detta var alltså Malmö 2017. Det har minskat rejält sedan dess.

Nu är det tydligen dags att titta närmare på downtown Ronneby och South Side Östersund. Det lär gå hett till där nuförtiden…

PS
Samtidigt är det bra att han har flyttat. Men synd om amerikanerna…


Kuriosa: Skribenten i Samhällsnytt bor numer i Wyoming. Här finns länkar till några artiklar som talar om hur brottsligheten i allmänhet, och det dödliga våldet i synnerhet, ser ut i hans nya hemdelstat.

Wyoming News Now: Wyoming 11th most gun related deaths

Disaster Center: Wyoming Crime Rates 1960-2016

”No go-zonen” Öland – är ölänningar ”lömska” och ”blodtörstiga”?

Debatten om de ”brottsliga” och ”mordlystna” ölänningarna på 1800-talet påminner mycket om debatten idag bland högerkonservativa med sympatier för Sverigedemokraterna i sociala media. Då var det ölänningarna som man sa hade en kultur som gjorde att de drogs till brottslighet. Idag är det muslimer, romer och andra som får höra detta.


Den tidens ”antirasister” fick ägna mycket möda och energi åt att motarbeta rykten om de våldsamma ölänningarna.

Ryktena hade uppstått av flera anledningar. Främst var Öland beryktat för att det skedde några uppmärksammade mord och uppror riktade mot personer av högre rang och stånd på ön. Bödaupproret 1850 är ett sådant exempel. Men sen var det så att folkmängden var stor på ön, folkmängden på ön var lika stor för 170 år sen som idag (den ökade från 23000 1805 till över 40000 i mitten på 1800talet, innan emigrationen till USA började), och fattigdomen utbredd. Som vanligt där utanförskap existerar grasserar även brottslighet där.

Men betydde det att alla ölänningar var, eller är, kriminella?

Är ölänningar ”råa”, ”obildade” ”lömska”, ”hämndgiriga” och ”blodtörstiga” som det påstods i en rapport från Kungliga Lantbruksssällskapet 1854?

Nej, givetvis inte. Man kan inte dra alla människor av en etnicitet eller en kultur över en kam. Det vet alla bildade förnuftiga människor nu, och det visste man då.

Vi ska kika lite på hur den tidens fördomar om ölänningar och på några exempel på hur antirasister bemötte detta.

1827

I början av december 1827 skedde ett ohyggligt mord på Öland, som blev förstasidesstoff i landets alla tidningar.

Det hela började med att en bonde i Buserum i Torslunda socken högg ner träd i Saxnäs, Algutsrum, som tillhörde den avlidne löjtnant Hjorth. Hans son, lantmäteri-ausculant Olof Fredrik Hjorth, åkte tillsammans med några vänner för att konfrontera gärningsmännen och blev misshandlade. Hjorth så illa att han dog.

Som väntat blev upprördheten stor ute i stugorna. Ytterligare ett dåd begått i den del av landet som hade rykte om sig att vara den tidens ”no go-zon”.

Calmarposten rapporterade givetvis om det också. Men gick i svaromål mot förtalen om ölänningarna.

”Man har anmärkt under det sednare tiotalet af år, en mängd gröfre brott begågna af Ölands allmoge, hvilka alla ådagalägga samma lynne, samma lömska sätt att angripa. Jämför man de brottsligheter af gröfre art, som blifwit föröfvade på fasta landet af detta län, med de på Öland, får man anledning til obehagliga betraktelser af så wäl antalet bland lika stor folkmängd, som beskaffenheten, och sättet hwarpå de blifvit verkställda….”

Ölänningar har fått rykte om sig att utöva våld och mord genom ”lömskt försåt”, skrev tidningen. Men det är ändå fel att dra alla ölänningar över en kam, skrev tidningen.

Man får inte bedöma en grupp människor, en allmänhet, efter vad några av deras individer gör. Det finns både brottslingar och hedervärda i varje grupp människor.

”Ligger anlaget till dessa lömska brott uti Öländska allmogens lynne? jag kan inte återhålla denna fråga, ehuru den ganska lätt kan beswaras med nej. Efter några få indiwiders förhållande hwarke bör eller får man bedöma en allmänhet… Öland kan lika wäl som någon annan rikets landsort uppwisa hederwärda och skickeliga män; äfwensom brottsligar tywärr finnes allestädes.”

Klockrent!

1845

En artikel av Karl Anders Af Kullberg om ölänningar publicerades bland annat i Malmö Allehanda 1845-01-14 och rikstidningen Post och Inrikes Tidningar 1850-04-13.

Det var hårda ord. Skribenten frågade sig om ölänningen är Sveriges vildsinta korsikaner.

”På en sednare tid hafva åtskilliga mord blifvit begångna på Öland, mord af hejdlös ilska, af djurisk blodtörst, der offret blifvit sargadt och misshandladt ännu sedan det upphört att andas, mord, som i all sin vildhet erinra om Korsikas vendetta och Syriens assassiner.

Med en viss fruktan genomvandrar man de förfallna, men ännu i sitt förfall arkitektoniskt sköna hvalven af Borgholms slott. Hvart ögonblick fruktar man att bakom någon pelare upptäcka en förstucken röfvare, som på god öländska tillropar en det till konstterm blifvna uttrycket: ”Pengar eller döden!” Denna barbenta muskulöse figur, som på en raggig Ölands-klippare, tyglad med låggrimma, galopperar alfvaren utåt, har han icke ett visst slägttycke med med en kalabresisk röfvare, som på afstånd observerar sitt rof, och ger icke sjelva det ödsliga nakna landskapet ett slags illusion åt en dylik föreställning?

(…)

En plägsed, gemensam för trakten kring Borgholm och trakten kring Rom är också det beständiga bärandet af vapen. Ingen öländning går — för att hämta en liknelse ur Frithiof — ensam: hans knif följer med. En öländning är icke rätt hemmastadd med sig sjelf, då han icke i sin bröstficka känner detta vapen, som med sin breda sextumsklinga godt håller en stillett stången. Och emellan handen och knifven råder vanligen af gammalt en dragningskraft, som i yttersta rummet utöfvar sitt inflytande på knifven. Det heta blodet kokar upp, och det kalla stålet blottas. Gräl slutar i blod. Denna plägsed är, kanske mer än mången tror, en orsak till de mordiska uppträden, som vanfräjdat Öland…

Öländningen är hvad man gjort honom till: förtryckt har han blifvit lömsk och hämdgirig. Religiöst vanvårdad, har han bildat sig ed egen lära om tillåtet och otillåtet, om dygd och last. Han har lagt sig i försåt för sina länsmän. Han har disputerat med sina själasörjare derom att tillgrepp af mat, då man är hungrig, aldrig kan vara något syndigt. En dylik moral är, om man så vill, naiv — riktig är den icke. Men den skall dock finna insteg hos råa sinnen, såvida frön till bättre åsikter icke i tid hos dem nedläggas.”

Intressant nog valde tidningarna ute i landet att publicera artikeln utan att Kullbergs slutkommentar kom med. Den 12:e januari 1846 publicerades ett referat av hans artikel i Aftonbladet och den hade ett slut som var intressant som många tidningar valde att inte publicera.

Öland har varit utsatt genom historien, både av krig och pest, och genom kronans kontroll av Öland, som varit strängt, skrev Kullberg. Om man utsätts för sånt är det inte konstigt om sinnet inte blir ”milt och menniskovänligt” bland de drabbade.

”Så vårdslöst, så styffaderligt, som svenska styrelsen i århundraden behandlat Öland, hafva knappt Romarne behandlat något af sina minst omtyckta lydländer. Må man derföre, äfven om man icke vill framhålla de flerfaldiga, de kanske vid jemförelse öfvervägande ljussidor öländningen eger, icke för mycket i svart utmåla hans mörka sidor. Öländningen är hvad man gjort honom till. Han är det lefvande resultatet af den styrelse, den förvaltning, den lagstiftning han varit underkastad.”

Måhända var anledningen till att många tidningar valde att utelämna slutklämmen i artikeln att journalisterna själva hyste fördomar om ölänningar?

1855

I en insändare av någon som angav sig för att vara bonde på ”Ölands norra mot” i Folkets Röst 1855-09-22 kunde man läsa kritik mot en herr Sylvander, som i en tjänsteskrivelse från Kalmars Hushållningssällskap uttryckt grovt fördomsfulla åsikter om Öland. Sammanhanget var att han skrev om det öländska lantbruket, som han kritiserade. Sylvander hade skrivit:

”Att ölänningen är ‘är mera rå och obildad än fastlandsboen’, är lika sanningslöst som att han är ‘slösare, lömsk, hämdgirig, blodtörstig, feg i öppen strid, lägger sig gerna i försåt och väntar tåligt flere år, för att utföra sin hämnd‘.”

Insändarskribenten bemötte påståendena att Öland skulle vara en ”no go-zon” där svenskar från fastlandet riskerade att utsättas för brott.

”På Öland finnas fullt ut så bildade och upplysta bönder som i Småland, och hvad angår öfrige grannlåter, som hr Sylvander tillägger ölänningen, så har hr Sylvander tänkt sig tillbaka ett par tjog år. I allmänhet är ölänningen icke slösare, ehuru han lefver godt och är i hög grad gästfri, äfven mot fremlingar, och på Öland kan hvilken som helst, äfven herr Sylvander, färdas lika säkert som i hvarje annan provins, utan att frukta för lömskhet, hämndgirighet, blodtörst eller försåt. ”

Avslutningsvis gav skribenten herr Sylvander en känga för sina fördomar. Det är orättvist att dra en hel provins, med dess invånare, över en kam, och generalisera negativt om dem, bara för att några få sköter sig illa.

”Det vore ännu mångdubbelt mera att anmärka vid herr Sylvanders årsberättelse; men det anförda kan vara nog för att visa vederbörande och den stora allmänheten huru herr Sylvander hopslumpat sin berättelse. — Att bedöma en hel provins efter några slarfviga och illasinnade individer, är och förblifver otillbörligt; ty hvar på jorden uppsöker herr Sylvander det land, der sådana icke finnas?”

Mord på orten, och på andra ställen

Mord var inte ovanliga på ön. Det ska sägas.

Calmarbladet 20 maj 1840 rapporterade t ex om ett mord på en 65-årig undantagspiga, Anna Larsdotter,  i Stora Näsby i Sandby socken. Efter mordet gick landshövdingen ut med en skrivelse till allmänheten om att man skulle stoppa de kriminella gängen som härjade i Sandby och Gårdby pastorat.  Under loppet av ett par år hade nämligen flera mord skett i de socknarna.

”Anledning saknas således icke til den förmodan, att inom ort finnes ett måhända widt utgrenadt band av djerfwa missdådare, hwilcka, genom den fruktan de injagat, eller det medhåll de förwärfwat, lyckats att giäcka kronobetiäningens waksamhet.”

Allmogen uppmanades ange gärningsmännen ”att åt orten återskänka frid och säkerhet”.

Det måste ha gått vilt till i Sandby och Gårdby pastorat. Aftonbladet 15 januari 1841 rapporterade att en Anders Larsson arresterats för att han misshandlat bonden Petter Månsson och drängen Nils Svensson i Bettorp. Petter skadades så illa att hans liv rapporterades vara i fara. Om den Anders Larsson ingick i det kriminella gäng som härjade i trakten framgår inte av medias rapporter.

Aftonbladet 27 april 1841 rapporterade om ytterligare ett mord. Ett dubbelmord.

Calmar d. 21 April. Nästl. Måndag infördes till härvarande länshäkte ynglingen Anders Beting från Mysinge, af Resmo socken på Öland, hvilken vid häktandet fritt och otvunget vidgått, att han d. 15 dennes på eftermiddagen med yxa så våldsamt slagit undantagsmannen Jöns Olsson och dennes hustru, Brita Olsdotter i Stenåsa, äfven på Öland, att de båda deraf ljutit döden.

Innan man tror att det nödvändigtvis var bättre förr ska man nog läsa på lite om historien. Rasism är något som inte bara funnit mellan länder och etniciteter utan även inom länder.

Hofer: Brott och straff i Sverige