Det blev maktskifte i Sölvesborgs kommun i oktober 2022. Omedelbart tydliggjordes det att en grupp väljare som troligen sympatiserar med Sverigedemokraterna inte har respekt för vår demokrati eller våra förtroendevalda, folkvalda politiker. Det verkar uppenbart att en stor andel människor saknar tillräcklig förståelse för koalitionsförhandlingar om vår representativa, parlamentariska demokrati.
SD har tillsammans med Moderaterna haft den politiska makten i kommunstyrelsen i fyra år i Sölvesborg. Efter valet 2022 tappade SD den makten. Moderaterna beslöt sig för att göra slut och skaffade annan samarbetspartner, för att kunna leda kommunen i majoritetsstyre, utan SD.
Nu visar pöbeln, lynchmobben, ”svansen”, ”stöttrupperna” sitt riktigt hemska ansikte. Stora mängder näthat, sms, telefonsamtal, epost och hot emot politiker i nya koalitionen som ska styra Sölvesborg.
Där populister har fått makt en tid, där anar andra mindre grupper morgonluft. Se till exempel på Italien nu, efter att extrempopulistiska Femstjärnerörelsen tappat förtroendet hos väljarna. Vad som sker efter populister suttit en tid i makt, verkar alltid, ofelbart, nästan varenda gång medföra att fascister, extremister, rasister och demokratihatare organiserar sig där de anar luckor. De försöker ofta tvinga till sig allt större utrymme. Hotar en del motståndare till tystnad och självcensur. De försöker ta sig politisk makt med hot om våld och mordhot. Fördjupa er gärna om så kallad ”stöttrupps-fascism” i andra länder som Italien och Tyskland.
Hela civilsamhället, alla skolor och alla medborgare måste bli bättre rustade. Vi alla gemensamt måste få ökad beredskap. Alla i samhället måste engagera sig lite mer än vanligt, för att minska det giftiga ”debattklimatet”, engagera sig emot tendenserna till att splittra mänskligheten i grupper, uppställande av olika minoriteter emot varandra, svartmåla (oftast oskyldiga) syndabockar och hota politiker, journalister och så vidare.
Hot och våld som ”politisk metod” är alltid fel. Demokratifiender och minsta fascistiska tendens skadar alla i hela vårt gemensamma samhälle. Precis som alla brottsoffer, deras anhöriga och även vittnen till våld och mord blir drabbade, chockade och traumatiserade.
Det måste återigen bli befattat med ett stigma, en oro och en rädsla för att bli ertappad och avslöjad med att sympatisera med och vara öppen med sympatier för fascistiska, demokratifientliga krafter i allas vårt gemensamma samhälle.
Januari 2018: Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare lovar:
– Mina värderingar är inte SD:s, jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD. (Källa: Aftonbladet)
Juli 2018 besökte Kristersson Förintelseöverlevare Hédi Fried i hennes lägenhet. Fried säger följande om mötet:
– Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande. Vi skildes åt i god vänskap. (Källa: Expressen)
Januari 2021 säger Kristersson i en intervju i SVT:
– Jag tycker att Sverigedemokraternas retorik har förändrats en del de senaste åren. De har breddat sig politiskt och deltar mycket mer seriöst i parlamentariskt arbete. I de samtal som vi har haft med dem när det gäller till exempel kriminalpolitiken, invandringspolitiken och en del av energipolitiken så tycker jag att de har varit seriösa och konstruktiva. Och de har varit lika konstruktiva som alla andra under coronapandemin.
– Jag har sagt till Sverigedemokraterna, och det står jag för, att vi samarbetar gärna med er i frågor där vi tycker ungefär lika. Och om vi kan lösa problemet med regeringställning så är vi beredda att kompromissa med dem i de frågorna. Men vi kommer inte att bilda gemensam regering utan vi tänker bilda regering med Kristdemokraterna. (Källa: SVT)
Kristersson ljuger alltså för en Förintelseöverlevare och säger att han aldrig, aldrig kommer att ha samröre med SD – ett parti sprunget ur nynazism – knappt tre år senare sviker han henne. POPULISM i äkta genuin form.
För en civiliserad och öppen samhällsutveckling är det viktigt att politiker och andra som representanter för civilsamhället kommunicerar demokratiska budskap i samband med terrordåd. Däremot är det problematiskt och kontraproduktivt med budskap som delar upp istället för att förena människor. Det senaste exemplet med Moderaternas partiledare Ulf Kristerssons inlägg angående mordet på Samuel Paty är ett exempel på negativa fördomar och människosyn.
I söndags mördades historieläraren Samuel Paty i Paris efter att han i sin undervisning visat karikatyrer av profeten Muhammed. Innan mordet blev Paty utsatt för hot och en missnöjeskampanj via Facebook och Whats App. Mordet skedde genom att Paty blev halshuggen med kniv av en 18-årig gärningsman radikaliserad av islamistiska idéer.
I sin tur blev gärningsmannen skjuten av polisen och hans agerande, som klassas i Frankrike som terrorism, blir ett till exempel på unga muslimska män som radikaliserats i de islamistiska idéerna att islam är den enda sanna religionen och att alla människor ska ha särskild lojalitet till islam. Islamismen är också en idé som förkastar grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till liv och ägande, samt idéer som religionsfrihet och yttrandefrihet.
Samling på Place de la Republique, Belfort, den 18 oktober 2020 för att hedra professorn i geografihistoria Samuel Paty, mördad vid Conflans Saint-Honorine fredagen den 16 oktober 2020 på kvällen. Photo: Thomas Bresson.
Mordet har lett till stora protester i Frankrike mot våldet och islamistisk terrorism samt till diskussioner om yttrandefrihet och sekularism. Det är vanligt att muslimer anser att profeten Muhammed inte får avbildas på något sätt. I EU, liksom på andra håll i världen är det inte förbjudet, till skillnad från samhällen som Kuwait, att avbilda profeten Muhammed eller andra profeter. Inte heller anser alla muslimer att Muhammed inte får avbildas eftersom olika muslimer praktiserar islam på olika sätt.
I samband med terrordåd är det vanligt och nödvändigt att kommunicera emot våld och uppmana till demokratisk enighet. Sådan kommunikation brukar förekomma hos politiker, mediala aktörer och övriga som representanter för civilsamhället. I Sverige har bland andra Moderaternas partiledare Ulf Kristersson uttalat sig under rubriken “Vår tolerans har gränser”. Kristerssons agerande kan anses i grunden vara välvilligt men består samtidigt av grovt problematiska och även kontraproduktiva beteenden.
Till att börja med skriver Kristersson att “mordet är ett hot mot yttrandefriheten, mot det öppna samhället och mot den västerländska civilisationen.” Saken är dock att någon västerländsk civilisation inte existerar idag. De aktörer som säger sig försvara “det västerländska” är ofta emot mänskliga rättigheter och öppna samhällen som i fallet med nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa.
Vidare, myten att världen och därmed människor är uppdelade i påhittade civilisationer skapar problem. Dels påminner det om rasistiska föreställningar om att människor är uppdelade i raser. Dels handlar det om föreställningen att olika civilisationer konkurrerar med varandra. Själva myten att det är på det sättet kallas också för civilisationism och har beskrivits tidigare på Motargument.
Slutligen, Kristerssons uttalande följs av skrivelsen att radikal islamism är hotfullt eftersom “allra värst drabbas andra muslimer av extremisternas krav på kontroll och lydnad”. Objektivt sett har Kristersson rätt men Moderaterna har under Kristerssons ledning bestämt sig att aktivt samarbeta med Sverigedemokraterna. Alltså med ett parti med rötter i nazism som vi på Motargument har skrivit om många gånger under de senaste åren, inklusive i samband med SD:s uttalanden och förslag på offentlig repression mot muslimer.
Sådana beteenden hos nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa bygger utöver kulturrasism och sociala fobier även på myten att världen är indelad i olika civilisationer. Historikern Yuval Harari, känd för böckersom Sapiens, menar att även om olika civilisationer förekommit tidigare i vår mänskliga historia så kan inte världen längre delas upp på det sättet. Bland annat eftersom globaliseringen genom flöden av idéer som via människor, internet och globala communities som Facebook har gjort världen till en gemensam mänsklig civilisation.
Harari anser till exempel att terrororganisationer som det islamistiska ISIS som använder amerikansk dollar och sociala medier inte är ett externt problem utan just ett internt problem i vår civilisation. Därför är det viktigt att fler politiker och andra som deltar i debatten kommunicerar budskap som förenar fler människor för utvecklingen av gemensamma lösningar.
Det blir motsägelsefullt när Moderaternas partiledare menar att “vi” (som Europa och USA) – “kommer inte tolerera de intoleranta” samtidigt som allt fler konservativa partier i Europa anpassar sin politiska kommunikation och agenda efter de nationalistiska. Men framför allt är det problematiskt att vilja bekämpa en viss extremism med en annan extremism. Islamism liksom andra anti-demokratiska och avhumaniserande idéer bör bemötas i samhällsdebatten men inte i samverkan med andra extremister som de högerextrema.
Den senaste tiden har det pågått en debatt i Malmö som i stort rör integration och segregation. På Limhamn, närmare sagt Limhamns sjöstad, drivs sedan ett par år en integrationssatsning som innefattar att bostadsrätter och radhus mixas upp med hyresrätter. Malmömoderaterna säger sig vara integrationsförespråkare, men i realiteten uttrycker de annat.
Oppositionspartierna M och SD underblåser den oro och otrygghet som vissa boende på Limhamn känner, genom att ständigt hamra i vanligt folk att kriminaliteten på Limhamn ökar som konsekvens av integrationssatsningen, trots att brottsligheten i stadsdelen sjunkit den senaste femårsperioden. Om detta vittnar såväl den årliga trygghetsundersökningen från BRÅ som polisen på Limhamn. Detta hindrar inte M och SD att sprida populistisk skräckpropaganda.
Malmömoderaterna väljer i ett par debattartiklar i lokaltidningen Kvällsposten att rikta fokus bort från sakfrågan, nämligen den lokala brottsutvecklingen på Limhamn och i dess sjöstad, och istället fokusera på hur det ser ut på Sverigenivå.
Faktum kvarstår: Både stölder och våldsbrott har minskat på Limhamn de senaste fem åren, enligt såväl polisens statistik över anmälda brott som den nationella trygghetsundersökningens statistik över självrapporterad utsatthet för brott. Är detta anledningen till att malmömoderaterna väljer att flytta sin argumentation till Sverigenivå? På den nivån kan de låtsas att argumentationen håller. På Limhamnnivå håller den inte. Malmömoderaterna säger sig vara för mixade boendeformer, men på deras hemsida står inget om att M skulle vara för mixade boendeformer. Däremot står det att läsa om fri hyressättning och en ökad omvandling från hyresrätter till bostadsrätter. Malmömoderaterna skarvar betänkligt när de påstår att detta skulle vara ett uttryck för att de är för mixade boendeformer.
I en debattväxling mellan malmömoderaten Torbjörn Tegnhammar och Motarguments David Ehle i lokala Kvällsposten jämför malmömoderaterna kriminaliteten i mångmiljonprogrammen med kriminaliteten i Limhamns sjöstad. Problemet är att denna argumentation kan ge sken av att situationen är likvärdig i de olika områdena. Vidare ifrågasätter malmömoderaterna politiska motståndare som uttrycker vikten av att främja integration, och motverka segregation. De som faktiskt sprider missvisande uppgifter i debatten är delar av oppositionen, nämligen M och SD. Utan belägg målar de upp en skräckbild av hur det ser ut på Limhamn.
Trots att allt pekar på att brottsligheten på Limhamn, och i hela Malmö, sjunker, så är oron och känslan av otrygghet fortsatt hög. Anledningen till att människors oro och känsla av otrygghet inte står i relation till den faktiska situationen är ett tecken på att media och oppositionspartier tillåts styra debatten. På Malmö stads hemsida läser vi:
”Brottsligheten i Malmö går ner, det visar data från polisen. Färre Malmöbor uppger att de utsätts för brott och antalet polisanmälningar om brott minskar. Samtidigt är oron för att bli utsatt för brott stor och känslan av otrygghet hög. Utvecklingen ser likadan ut i många andra delar av landet.” (Källa: Malmo.se)
Det argument som malmömoderaterna lyfter, som skulle kunna vara avgörande i debatten om Limhamn, är Crime Harm Index, en analysmetod som ännu inte applicerats i Sverige. Tanken med Crime Harm Index är att vikta olika typer av brott mot varandra. Det vi har att tillgå är än så länge en skiss på analysmetoden. Det finns inget material, och analysmetoden är således inte ett giltigt argument.
Jag, och många med mig, kommer aldrig att acceptera den nidbild av Limhamn som M, tillsammans med SD, målar upp. Fakta trumfar populistisk propaganda och argumentation om påstådd kriminalitet, oro och känsla av otrygghet, som på ett märkligt sätt tillåts sätta agenda på debatten om Limhamn.
Media bär ett ansvar i att vanligt folk känner oro, då de med sitt sensationsjournalistiska narrativ manifesterar nidbilden. I otaliga artiklar tillåts M och SD sprida sin populistiska propaganda.
Jag välkomnar brottsbekämpning och att sätta buset på plats. Men jag accepterar inte att det sprids lögner och propaganda om Limhamn, på det sätt som Moderaterna och Sverigedemokraterna gör. Jag vill hävda att media och oppositionspolitiker är ansvariga för den oro och den känsla av otrygghet som finns hos vissa människor på Limhamn.
Det är djupt beklagligt att folkvalda populister som M och SD spelar med människors känslor.
Många tror att Sverigedemokraterna bara vill ha lite mindre invandring och lite tuffare tag mot kriminalitet. I själva verket tänker de förändra Sverige radikalt, om de får chansen. Och de tänker göra det med kulturpolitik.
Men citatet är inte Görings – det kommer från pjäsen Schlageter, som uruppfördes som en födelsedagspresent till Adolf Hitler redan 1933.
Att repliken ofta läggs i munnen på en av de mest ökända nazipamparna beror, får man förmoda, på att han mycket väl kunde ha sagt det. Kulturpolitiken var ju central för nationalsocialisterna, precis som för andra totalitära eller auktoritära rörelser. De definierar kulturen som en folksjäl, och samtidigt som en manifestation av nationens överlägsenhet. Kulturlivet, det vill säga litteraturen, konsten, filmen, teatern och museerna, är då ett redskap makten använder för att fostra medborgarna till den historiesyn, världsbild och faktiskt identitet som man bestämt är den enda rätta. Kultur som inte tjänar det syftet förminskas eller förbjuds.
De fria medierna betraktar man på samma sätt – all nyhetsvärdering, rapportering och analys som inte understödjer de styrandes narrativ blir något skadligt. Därför ser regimen det både som sin rätt och sin plikt att hålla kulturen och medierna i strama tyglar. Inget främmande får sippra in, inget ska avvika, allt ska vara enhetligt och passa in i berättelsen om nationen och folket.
Sverigedemokraterna är sannerligen inget undantag.
SD och monokulturen
På hösten 2019 svällde det sverigedemokratiska bröstet av självförtroende. Deras opinionsstöd ökade i mätning efter mätning. Partiets position som största parti till höger, många procentenheter större än Moderaterna, tycktes cementerad. Både Moderaterna och Kristdemokraterna graviterade i allt snävare omloppsbanor runt Sverigedemokraternas ständigt starkare lysande sol. Hjärtefrågorna kastade långa skuggor över alla andra politikområden: år av enögt fokus och propaganda hade äntligen flyttat det offentliga samtalet dithän att de andra partierna nu tävlade om vem som kunde vara tuffast mot flyktinginvandring och brottslighet.
Så Sverigedemokraterna passade på. De började flytta fram positionerna på ett helt annat politikområde. Ett politikområde som inte många förknippar dem med, men som de i kulisserna prioriterar högre än något annat.
Det är lätt att tro att Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara ungefär som idag, med den skillnaden att brottsligheten ska vara lägre och invandringen mindre. Men det är helt fel; inte för att de inte vill dessa saker, utan för att deras egentliga vision är så mycket mer omstörtande.
De vill bygga en monokultur, grundad på idén att det en gång fanns ett Sverige som var perfekt men gått förlorat; en sorts sjunket Atlantis som ska återuppstå genom Sverigedemokraternas försorg. I den återställda nationen finns inga avfällingar och sker inga kulturkrockar. Där råder sammanhållning mellan människor. Nationens ledare har förstås alltid landets bästa för ögonen och ska därför ha långtgående befogenheter och mer eller mindre direkt kontroll över alla viktiga samhällsfunktioner. Demokratiskt käbbel är inte längre nödvändigt; allt är redan till det bästa. Och det viktigaste sammanhållande kittet i denna nationella harmoni, är – kulturen.
Jimmie Åkesson säger det själv i en intervju från 2019, apropå att SD i Sölvesborg bestämt sig för att inte köpa in vad man kallar utmanande samtidskonst:
Det här är ju känsliga frågor, vilket är helt obegripligt för mig. Det här handlar ju om hur man använder skattepengar. Ska de användas för att köpa in konstföremål som provocerar och väcker anstöt eller ska de användas till att köpa in sådant som skapar sammanhållning och förenar kommunens invånare. Jag väljer det senare. (Källa: Expressen)
Antingen skapar konsten sammanhållning, eller så väcker den anstöt. Längre sträcker sig inte Åkessons analys. Därför förstår han inte vad som är problemet med en ordning där politiker väljer konst som ska förverkliga det egna partiets ideologiska drömmar. En ordning där politiker använder offentlig konst som ett politiskt verktyg, som ett sätt att påverka medborgarna i en ideologiskt motiverad riktning.
SD kontrollerar kulturen
Samtidigt försöker Sverigedemokraterna lura i oss att man vill befria kulturen från politiserad klåfingrighet. Partiet ser den överallt, inte bara hos Sveriges radios P3 som Jimmie Åkesson dömde ut som ”vänsterliberal smörja” 2018, i en partiledardebatt i just den kanalen. Han sade också att han tyckte att P3 borde läggas ner.
Men avsikten är inte att befria kulturen, utan att slå den i sverigedemokratiska bojor. Några citat ur Sverigedemokraternas filmpolitik, en uppvisning i Orwellskt double-speak, undanröjer eventuella tvivel om det:
I dag sker en alltför politiserad detaljstyrning sett till hur filmstöd delas ut i Sverige. Normkritik och vänsterinriktad identitetspolitik präglar den statliga filmpolitiken, vilket begränsar kreativiteten. Detta vill vi motverka. (Källa: sd.se)
Ah, filmstödet är politiserat. Man vill skydda konstnärlig frihet! Men i nästa andetag:
Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet […] genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer. […] Det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. (Källa: sd.se)
Det står där svart på vitt – Sverigedemokraterna är inte motståndare till att statliga filmstöd riktas till ideologiskt önskvärda produktioner. De vill inte främja oberoende kulturutövning eller konstnärlig frihet. Tvärtom är Sverigedemokraterna riksdagens enda parti som uttryckligen vill kontrollera kulturen, inklusive filmstödet, för sina egna politiska syften.
På höjden av det sverigedemokratiska självförtroendet 2019 ville SD-riksdagsledamoten Aron Emilsson kalla upp cheferna för Sveriges television och Sveriges radio till riksdagens kulturutskott. Där skulle de stå till svars för specifikt programinnehåll som partiet fann misshagligt på grund av påstådd partiskhet. Emilssons utspel väckte kontrovers och det blev inget utskottsförhör för public service-cheferna, vilket inte var något misslyckande för Sverigedemokraterna – snarare var utspelet en framgångsrik testballong, ett sätt för partiet att pröva sina auktoritära vingar, ytterligare flytta på gränserna för vad som är normalt i svenskt politiskt liv.
I svåra tider saknar SD:s splittringspolitik relevans
Men så kom coronapandemin, och plötsligt hade ingen tid med sverigedemokratiska krumbukter. Nu fanns riktiga problem att hantera. Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte det väl när hon sade att ”vi ser nu att pandemin inte kan bekämpas med lögner och desinformation, ej heller med hat och agitation”. (Källa: Neue OZ)
Och detta är ändå ett gott tecken. När samhället ställs inför en extraordinär utmaning som faktiskt är verklig, då kan alla se att en politisk kraft som enbart ägnar sig åt splittring och gnäll saknar relevans.
Men nu, på höstkanten 2020, har den politiska borgfreden kring pandemin klingat av. Sverigedemokraterna har börjat höras i debatten igen, sedan kriminalitet och migration återtagit sina platser längst fram vid politikens scenkant. Och partiets allt närmare vänner i den politiska högern, M och KD, springer villigt dess ärenden med vulgära utspel om att bygga svenska fängelser i andra länder, att barn i ”kriminella klaner” ska omhändertas av polis och att det dödliga våldet i Sverige skulle vara ”en andra pandemi”, och inte minst om att sabla ner stora delar av public service-bolagens produktion ”redan under kommande mandatperiod”.
Sverigedemokraternas politik i profilfrågorna är illa nog, men det är inte med omänsklig flyktingpolitik och empatilös hårdhet mot brottslingar som Sverigedemokraterna drar undan mattan för vår liberala demokrati. Det är när de vinner kontrollen över de fria medierna och det fria kulturlivet, som de får makt över vad vi ser, hör, läser, lyssnar till, pratar om, tänker på, frågar oss och drömmer om.
”I stället för att köpa in en tavla med menskonst så kanske man kan ha en byst av någon tidigare framträdande person från kommunen som alla kan relatera till” – Jimmie Åkesson intervjuad av Expressen 2018
Wikipedia om Entartete kunst, den nazistiska regimens benämning på konst man ansåg ”urartad” och därför förbjöd. Såväl konstnärer som kuratorer belades med yrkesförbud som ett led i nazitysk kulturpolitik.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Våren 2019 beslutade Sverigedemokraterna i Bromölla, med stöd av Kristdemokraterna, Moderaterna och lokala partiet Alternativet, att det ska vara förbjudet att be på arbetstid. Nu hävs beslutet av Förvaltningsrätten i Malmö, då det strider mot religionsfriheten som den står skriven i grundlagen och Europakonventionen.
Det var 28 maj förra året som ”Riktlinje avseende arbete och religion” fastställdes. Beslutet omfattade kommunanställda, och innebar att ”bönestund på betald arbetstid inte är tillåtet”.
Förbudet har fått utstå stark kritik då det anses strida mot såväl religionsfriheten som diskrimineringslagen. Röster i debatten har argumenterat utifrån att förbudet grundar sig i islamofobi, då det i första hand drabbar muslimer.
”Kommunen verkar göra ett problem av något som kanske inte är ett problem. Att fika, småprata, kolla Facebook, ta lite luft, springa till kiosken och ha friskvårdstimme på yogamattan går bra. Varför inte be?” – Jacob Rudenstrand, Svenska evangeliska alliansen. (Källa: Världen idag)
”I vanliga fall anser vi att frihetens gräns går vid när mitt handlingsutrymme drabbar andra. Men att någon ber, läser en bok på sitt hemspråk eller äter viss mat skadar ingen annan. Det Bromölla, Staffanstorp och Sölvesborg ägnar sig åt är en slags högerpopulistisk folkuppfostran. De nöjer sig inte med att styra sina kommuner – nu vill de lägga undersåtarnas liv till rätta.” – Anders Lindberg, krönikör. (Källa: Aftonbladet)
”- Precis som det inte är tillåtet att gå ifrån sitt arbete för att röka är det inte heller tillåtet att gå ifrån för att be. Det är samma sak, säger han, och syftar på att kommunen är en rökfri arbetsplats. Ingen annan ska behöva gå in och täcka upp för dig på arbetsplatsen för att du ska gå ifrån och be.” – Eric Berntsson, SD Bromölla, som nu har lämnat politiken. (Källa: Världen idag)
”Ingen arbetsgivare får neka sina anställda att på betald arbetstid ägna sig åt bön till Allah i stället för att utföra sina arbetsuppgifter.” (Källa: Samhällsnytt)
”Det här beslutet är ett brott mot religionsfriheten. Det skickar också signaler som om att det är problem i Bromölla kommun att muslimer går ifrån och ber på arbetstid och att de inte gör sitt jobb, och vad jag vet har inte detta hänt nån gång i Bromöllas historia. Det är inget bekymmer.” – Pernilla Franklin, socialsekreterare, Bromölla. (Källa: TV4)
En kristen socialsekreterare i Bromölla anmälde sig själv efter att vid upprepade tillfällen ha bett till gud på arbetstid. Anledningen till att hon gjorde det var att visa på hur absurt böneförbudet var.
Den 9 december 2019 röstades den nya biblioteksplanen i Sölvesborg igenom. Det innebär att det nu står klart att skolbiblioteken inte är tvingade att köpa in böcker på andra modersmål än svenska. Dessutom innebär det att samarbetet mellan modersmålslärare och skolbibliotek upphör och att skrivelsen om integration via samarbete med studieförbund tas bort.
Samstyret i Sölvesborg, en koalition bestående av Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och lokalpartiet Sölvesborg och Lister, har återigen tagit ett beslut som väcker uppmärksamhet. Denna gång handlar det om att det inte kommer att finnas tillgång till böcker på andra modersmål än svenska på skolbiblioteken. Detta strider mot bibliotekslagen, och eventuellt också mot en av grundlagarna.
Under förra året köpte Sölvesborgs kommun in ca 150 böcker på andra språk än svenska. Louise Erixon (SD), kommunalråd i Sölvesborg, motiverar Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska:
”Vissa elever kan inte, eller vill inte, prata sina modersmål. Då kan det bli ansvarslösa investeringar i böcker som bara samlar damm. Vi har bytt ut den skrivelsen mot att biblioteken ska köpa in böcker på andra språk än svenska. På sätt öppnar vi upp för en behovsprövning.” (Källa: VT.se)
Vän av ordning undrar vad denna slutsats grundar sig på. Förvisso finns det säkert barn som inte vill, eller kan, prata sina modersmål. Men det finns säkert lika många barn som vill och kan prata sina modersmål. Erixon ägnar sig åt spekulationer. Spekulationer är inte fakta. Vidare så drar hon slutsatser utifrån sina spekulationer. Slutsatser som inte heller går att fastställa.
Den officiella anledningen till att Samstyret i Sölvesborg gör ändringar i biblioteksplanen är, enligt Erixon, ekonomi. En intressant aspekt i sammanhanget är att SD varje år, alltsedan 2011, har lagt motioner i riksdagen om att ta bort modersmålsundervisningen i skolan. Ändringarna i biblioteksplanen som det SD-ledda styret i Sölvesborg beslutat om går hand i hand med motioner om slopad modersmålsundervisning.
Förutom att man vill sluta köpa in böcker på alla elevers modersmål innehåller den nya biblioteksplanen ytterligare ändringar som försämrar integration och gemenskap.
Inte alla elevers modersmål: I kommunens ursprungliga biblioteksplan står det att ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på alla elevers modersmål”. Samstyret har valt att ändra formuleringen till ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på andra språk än svenska”.
Inte söka upp grupper som talar minoritetsspråk: Andra ändringar i planen innefattar exempelvis en strykning av tidigare mål att biblioteken som en metod att få mer delaktighet från allmänheten rörandet (sic!) utbudet ska ”särskilt söka upp prioriterade grupper som t ex barn och unga och representanter för minoritetsspråken”.
Nej till samarbete: Samarbetet mellan modersmålslärare och bibliotek stryks i nya planen.
Bort med integration: Den tidigare ambitionen att få till samarbeten med studieförbund för att få till verksamhet som ”främjar gemenskap, förståelse och integration” ändras till ”främjar gemenskap, förståelse för varandras olikheter”. (Källa: VT.se)
På punkt efter punkt urholkar Samstyret i Sölvesborg förutsättningarna för integration och gemenskap.
Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, utvecklar resonemanget om att den nya biblioteksplanen diskriminerar minoriteter:
”Biblioteken är för alla. Sen finns prioriterade grupper i bibliotekslagen och det är dessa grupper man försöker komma undan i Sölvesborg.” (Källa: SR.se)
Oppositionen riktar stark kritik mot beslutet och Sofia Lenninger, kulturchef i Sölvesborg, menar att det SD-ledda styret eventuellt kan ha beslutat något som inte ryms inom lagens ramar. Hon säger:
”Egentligen skulle jag vilja driva en verksamhet där vi utgår från bibliotekslagen och sedan gör så mycket som möjligt. I det här fallet är det tvärt om. Vi ska göra så lite som möjligt, men bara inom vissa områden.” (Källa: SR.se)
Jag vill poängtera att Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska strider mot svensk lag. Vi läser följande i Bibliotekslagen (2013:801) 1§ och 5§:
1 §I denna lag finns bestämmelser om det allmänna biblioteksväsendet. Det allmänna biblioteksväsendet består av all offentligt finansierad biblioteksverksamhet och utgörs av:
5 §Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på 1. de nationella minoritetsspråken, 2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och
3. lättläst svenska. (Källa: Sveriges riksdag)
(Fetstilen i citaten är gjorda av mig)
Modersmål är nyckeln till fler språk
Att få utveckla sitt/sina modersmål är en förutsättning för att lära sig fler språk.
22 språkforskare skriver i en debattartikel i SvD 21 februari 2019 att det finns forskning som visar att möjligheterna till att utveckla ett starkt modersmål främjar utvecklingen av andra språk.
Forskarna påpekar att modersmålsundervisningen har en positiv påverkan på flerspråkighet och personlig utveckling, samt att det skapar framtidsmöjligheter.
Forskarna betonar vikten av flerspråkighet och att det innebär såväl en personlig som samhällelig resurs. Flerspråkighet har stöd i svensk språklag och i svensk partipolitik.
”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)
”För att det ska bli möjligt att leva upp till läroplanens skrivningar är det viktigt med ett klimat där olika språk ses som en tillgång och där elevernas intresse för och nyfikenhet på olika språk uppmuntras. Det kan innebära att det finns tillgång till litteratur på olika språk i fritidshemmet eller att gruppen arbetar med att undersöka vardagliga ord och uttryck på olika språk.” (Källa: Skolverket)
Nu kan jag inte hålla tyst om saken. Här kommer min inre folkbildare med en rant.
Blekingska Sölvesborgs kommunalråd Louise Erixon (SD) har här en mycket tarvlig ursäkt bakom att stoppa prideflaggans plats på de kommunala flaggstängerna. Hon pratar om tradition, att prideflaggan inte ingår i det traditionella.
So sit down and let me give you a history lesson, if you please. Traditioner är sällan statiska. Tittar man på de flesta traditioner har det skett små eller stora modifieringar med tidens gång. Tradition i sig behöver det inte vara något fel på alls, så länge den är inkluderande, dvs att alla är välkomna i traditionen om de vill. En gång i tiden tillät inte den svenska traditionen (förlängt via lagstiftning förstås) att kvinnor skulle få bli präster, att katoliker skulle få ha lika möjligheter till olika ämbeten som lutheraner, att judar skulle få bo var de ville i Sverige på samma vis som övriga svenskar, att samiska barn skulle få gå i samma skolor som övriga svenska barn och att romska barn skulle överhuvudtaget ens få gå i skolan som övriga svenska barn. Det var tradition att exkludera.
Att inkludera Pride i vår kultur och tradition handlar däremot om att inkludera ALLA oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Det handlar om en markering för allas lika värde, något som vi i Sverige vunnit mark i gång på gång om man komparerar med många andra delar av världen (som t.ex. andra sidan Östersjön och Finska Viken). Sverige är idag ett land som står upp för jämlikhet, jämställdhet och mångfald. T.ex. Karlstad Pride har redan blivit något av en tradition i Karlstad. Det handlar inte om att exkludera straighta, utan att inkludera alla andra, att DU har all rätt att få vara den DU är oavsett din läggning könstillhörighet, etniskt bakgrund, teologisk tillhörighet, funktion, ålder eller annat.
Ergo, tradition är något vi människor själva skapar, en dynamik där påfyllnaden är kontinuerlig. Så låt oss göra något konstruktivt och inkluderande av det istället för att slikt som SD agera motsträvigt, bakåtsträvande och kontraproduktivt (ifall vi skall tala om det där med traditioner, svenskhet och sådant där). End of rant.
Och förresten, till sölveborgsmoderaterna och sölvesborgskristdemokraterna har jag bara ett kort meddelande; Shame on you!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Samstyret i Sölvesborg har beslutat att PRIDE-flaggan inte längre ska hissas på kommunala byggnader.
Samstyret i Sölvesborg består av Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och SoL (Sölvesborg- och Listerpartiet).
Sedan 2013 har PRIDE-flaggan hissats i Sölvesborg under PRIDE-festivalen. Nu är det slut med det.
Kommunalråd Louise Erixon (SD) motiverar beslutet med följande kommentar:
”För oss är traditionen viktig, och jag vet att många av våra äldre kommuninvånare delar den uppfattningen” (Källa: SVT)
Erixon utvecklar sitt resonemang med att kommunen enbart kommer att följa allmänna och nationella flaggdagar. Hon betonar att det är viktigt att flaggning sker enbart med svensk flagga. Enligt Erixon ska inga andra nationers flagga hissas.
Oppositionen, i form av gruppledare Roine Olsson (S), svarar:
”Ärligt talat är jag inte förvånad. För Louise Erixon har tydligt visat sitt motstånd tidigare år då vi hissat prideflaggan.” (Källa: SVT)
Gruppledare Nicolas Westrup (SD) i Ronneby utvecklar resonemanget:
”Det är en flagga som inte ska hänga i våra flaggstänger. Prideflaggan är från början politisk. Ska vi ha andra politiska flaggor i våra flaggstänger? Jag tycker att vi ska vara strikta och traditionella. Vi kommer i alla fall kämpa för vår riktlinje.” (Källa: SVT)
Partiledare Jimmie Åkesson (SD) kommenterar beslutet om att stoppa PRIDE-flaggan i Sölvesborg med följande postning på Instagram:
”Ingen Jolly Roger i SD-styrda Sölvesborg!
Den populära flaggan med anor från 1700-talet kommer inte att hissas i stadshusets flaggstång. Inte heller EU-flaggan, Skåneländska flaggan eller flaggor med politisk innebörd kommer att användas.”
När någon talar om ”volymmål” för asylinvandringen behöver vi tala om ”volymmål” på mycket annat också. Pratet om ”volymmål” missar vad asylrätt handlar om. ”Volymmål” överensstämmer inte heller med de internationella förpliktelser som Sverige tagit på sig.
Man kan tala om att andra länder bör ta emot fler asylsökande som Sverige idag tar emot. Exempelvis.
Precis på samma sätt som man kan ha mål att minska sjukskrivningar genom att göra fler människor friska, men inte genom att säga att fler sjuka människor skall bedömas som friska.
Att som moderaterna gör, prata i liknande stil som SD om att vi skall ha ungefär samma antal asylsökande som våra nordiska grannländer, är att ta noll hänsyn till orsakerna till att fler söker asyl i Sverige. Eller för den delen att färre söker asyl i andra länder.
Det handlar varken om att förbättra situationen i flyktingars hemländer eller att jämnare fördela antalet asylsökande inom EU.
Det handlar enbart om avslag, avslag och åter avslag. Och enbart för att minska antalet asylsökande, oavsett vad asylrätten säger. Då visar man att man struntar i rättssäkerheten.
Att tala om ”volymmål” är att helt missa vad asylrätt handlar om.
Svenska polisen har en budget på cirka 24,4 miljarder. Dess verksamhet är dyr och har det högsta antalet anställda bland svenska myndigheter. Är det inte dags att sätta gränser för polisens lagstadgade verksamhet?
Nej, för alla förstår, självklart och omedelbart, att vi inte kan sätta volymmål på hur många mordutredningar svenska polisen skall bedriva. Svenska staten har liksom andra stater med ambition att skydda sin befolkning, att försöka lösa brott och skydda liv. Dess verksamhet måste anpassa sig till den brottslighet som sker och stoppa den oavsett hur hög den kan bli. Och den måste skydda alla som utsätts för brott, oavsett vilka brottsoffren är.
”Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.” (Källa: FN)
Hur är det med sjöräddning då? Kan det vara ett område där det kan sparas in pengar genom att den svenska kustbevakningen sätter en volym på hur många förlista fartygsbesättningar som skall räddas?
Nej, alla förstår, självklart och omedelbart, att Sverige inte kan sätta volymmål för hur många utländska fartyg som hamnar i sjönöd som svenska kustbevakningen skall rädda. Om vi plötsligt skulle få hundrafalt fler fartyg som förliser på svenskt territorialvatten så är kustbevakningen fortfarande skyldiga att rädda dess besättningar. Återigen måste Sverige som stat rädda liv på människor som befinner sig på svenskt territorium. Detta oavsett hur många det råkar röra sig om år efter år.
”Skyldighet att lämna bistånd
1. Varje stat skall kräva att befälhavare på fartyg som för dess flagg, i den mån så är möjligt utan allvarlig fara för fartyget, dess besättning eller passagerare
a) bistår varje person som anträffas på havet och befinner sig i sjönöd,
b) så snabbt som möjligt vidtar åtgärder för att rädda personer som råkat i sjönöd, om han underrättats om deras behov av bistånd, i den mån sådana åtgärder skäligen kan förväntas av honom,
c) efter kollision bistår det andra fartyget, dess besättning och passagerare och, där så är möjligt, meddelar det andra fartyget namnet på sitt eget fartyg, dess hemort samt närmaste hamn, som fartyget avser anlöpa.” (Källa: Regeringen)
Distressed persons from a sea-tossed raft in the Mediterranean Sea are transferred from the amphibious transport dock ship USS San Antonio to a Maltese offshore patrol vessel, Oct. 17, 2013. U.S. Navy photo
För att inte tala om sjukvården. Hur många miljarder kostar inte den? Är det inte rimligt att spara in på, säg cancervården? Cancerpatienter kanske skall finna sig i att bara en viss volym patienter får opereras och resten får dö?
Varken staten eller landstingen får sätta volymmål på hur många canceroperationer som skall genomföras. Det förstår alla.
”1. Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa.
c) förebygga, behandla och bekämpa alla epidemiska och endemiska sjukdomar, yrkessjukdomar och andra sjukdomar, samt
d) skapa förutsättningar som tillförsäkrar alla läkarvård och sjukhusvård i händelse av
sjukdom.” (Källa: manskligarattigheter.se)
Så länge sakerna ovan sker på svenskt territorium eller i övrigt är anhängigt till svenska statens suveränitet och myndighetsutövning, är vi skyldiga att vidta åtgärder i varje enskilt ärende.
Så vad har flyktingar med saken att göra? Kan det vara en stor skillnad på flyktingar som kommer till Sverige? Måste Sverige ta hand om dem bara för att de sätter sin fot på svenskt territorium?
Jo, internationell flyktingrätt och huvudsakligen uttryckt i flyktingkonventionen, ålägger stater att rädda människor på flykt från förföljelse. Det räcker med att de människorna befinner sig på svenskt territorium och inte omfattas av Dublinförordningen. Då är Sverige skyldigt att ta emot asylansökningar och pröva asylskälen.
Ok, men du kanske fortfarande inte vill att flyktingar skall ges samma rätt till skydd för sitt liv som alla andra. Den åsikten kan du ha, men asyllagstiftningen kan inte ändras hur som helst ensamt av Sverige. De internationella rättsakter som Sverige har skrivit på styr vår nationella lagstiftning. Sverige kan inte ändra de rättsakterna på egen hand. Om Sverige drar sig undan den internationella rättsordningen kan Sverige isoleras och drabbas av sanktioner. Något som har skett andra länder tidigare och som drabbar en del länder även idag.
Du kanske fortfarande inte bryr dig? Ok, men då tror du inte på alla människors likhet inför lagen och får räkna med att dina åsikter kritiseras som sådana.
Att dessutom börja tala om ”volymmål” på det sättet skulle ge signaler till Migrationsverket att tillämpa asylprövningarna mer restriktivt, oavsett vad lagen och rättspraxis säger.
Vad händer om det blir inbördeskrig i t ex Ryssland och vi får hit massor av ryssar som söker asyl? Vad gör vi om Polen förvandlas till en diktatur och vi liksom under kalla kriget får en massa polacker som flyr hit? Skall ”volymmålen” vara kvar då, eller skall vi fortsätta att blint tillämpa vår lagstiftning?
Grundproblemet i denna debatt är att det saknas förståelse för att prövning av asylansökningar inte beror på att Sverige är ”snällt” eller att vi som land utav god välvilja ”känner för” att utföra de prövningarna. Det handlar om internationella förpliktelser som Sverige har tagit på sig.
Motargument 