Myten om ”vandringsdriften” (ofta kallad nomadmyten) är idén om att romer flyttade runt på grund av en medfödd, romantisk längtan efter frihet och ett liv på vägarna. I verkligheten var det inte en genetisk drift, utan en påtvingad livsstil orsakad av systematisk förföljelse och lagstiftning.
Här är de historiska och juridiska fakta som krossar myten:
Inreseförbud och utvisningar: Redan på 1500-talet infördes lagar i Sverige som krävde att romer skulle lämna landet. Mellan 1914 och 1954 rådde det ett totalt inreseförbud för romer till Sverige, vilket splittrade familjer och tvingade dem till ständig flykt.
Förbud mot fast boende: Kommuner använde sig av lokala ordningsstadgar för att göra det omöjligt för romer att slå sig ner. Det var vanligt med tältningsförbud och regler som förbjöd romska familjer att stanna mer än några få dagar på samma plats.
Vägrat medborgarskap: Fram till 1950-talet var majoriteten av de svenska romerna inte folkbokförda. Utan folkbokföring hade de inga medborgerliga rättigheter, kunde inte köpa eller hyra bostäder, och barnen fick inte gå i skolan.
Tvångsförflyttningar: När romska familjer försökte etablera sig eller hitta arbete kördes de regelbundet bort av polis eller lokala myndigheter, vilket tvingade ut dem på vägarna igen.
När diskriminerande lagar slutligen avskaffades och rätten till bostad och skolgång säkrades under 1950- och 1960-talen, valde den absoluta majoriteten av romerna i Sverige att bli bofasta.
Den historiska rörligheten var en ren överlevnadsstrategi, inte ett fritt kulturval.
Att reducera komplexa sociala beteenden, intelligens eller kulturella skillnader till rena biologiska och genetiska determinismer är en förenkling som saknar vetenskapligt stöd. Modern forskning visar att variationen hos människor är mer lik än olik, och att idéer om att det skulle finnas fasta, absoluta biologiska gränser mellan grupper bygger på missförstånd.
Alla människor delar nästan 99,9 procent av sitt DNA. De genetiska skillnaderna inom en och samma folkgrupp är ofta större än skillnaderna mellan olika folkgrupper.
Gener styr inte allt. Miljö, uppväxt, kultur och livsvillkor påverkar hur en människa utvecklas.
Föreställningar om att vissa grupper är anpassade för specifika sociala roller, lägre intelligens eller specifika beteenden saknar vetenskapligt stöd.
Varför lever myterna kvar?
Man vill gärna förenkla sakernas tillstånd, och det är lättare att skylla på ”biologi” än att förklara svåra sociala och ekonomiska skillnader.
Äldre tiders rasbiologi påverkar fortfarande hur människor talar om gener och arv.
Samhället blandar ofta ihop biologiskt kön med socialt kön och invanda beteenden.
Idén om att människor styrs av fasta biologiska och genetiska skillnader saknar vetenskapligt stöd, eftersom människor delar 99,9 procent av sitt DNA. De olikheter vi ser beror istället på ett komplext samspel mellan miljö, kultur och sociala faktorer.
Myten om romers tjuvaktighet är en av de äldsta, mest spridda och mest skadliga stereotyperna inom antiziganismen. Denna fördom har använts i århundraden för att misstänkliggöra, kriminalisera och utestänga romer från majoritetssamhället.
Verkligheten bakom myten handlar inte om genetik eller kultur, utan om systematisk förföljelse, historiska näringsförbud och socioekonomiska faktorer.
Det historiska ursprunget till myten om romers påstådda tjuvaktighet kan sammanfattas i ett par punkter.
Sekulär och religiös propaganda: När romer anlände till Europa runt 1300-talet möttes de snabbt av misstro. I både kristen konst och myndighetstexter från 1400-talet och framåt framställdes romer slentrianmässigt som lömska, opålitliga och tjuvaktiga. Denna bild fördes senare vidare in i populärkulturen.
Rasbiologins pseudovetenskap: Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fick fördomen en ”vetenskaplig” fasad genom rasbiologin. Rasbiologer hävdade felaktigt att kriminalitet, asocialitet och tjuvaktighet var ärftliga egenskaper specifika för den romska folkgruppen. Denna retorik lade grunden för nazisternas folkmord (Porajmos) på romer under förintelsen.
Varför uppstod fördomen? (Verkligheten)
Att fördomen bet sig fast så hårt beror på de extrema levnadsvillkor som majoritetssamhället tvingade på romerna:
Romer förbjöds under långa perioder att äga mark, bli bofasta, söka vanliga arbeten eller gå med i hantverksgillen (skråväsendet). När traditionella inkomstkällor som metallarbete eller musik begränsades av myndigheterna, tvingades många till informella försörjningsmetoder – som tiggeri eller småstölder – för att överhuvudtaget överleva. Denna påtvingade fattigdom användes sedan som ”bevis” av majoritetssamhället för att gruppen var tjuvaktig.
Lösdriverilagarnainnebar att romer drevs bort från kommuner efter bara några dygn, och de tvingades leva i samhällets absoluta utkant. När ett brott skedde i en by var det enkelt för lokalbefolkningen att göra den förbipasserande, okända minoritetsgruppen till syndabockar.
Konsekvenser i dagens samhälle
Myten är långt ifrån död och skapar fortfarande en ond cirkel av strukturell diskriminering:
Den kollektiva bestraffningen kan förklaras med att om en enskild person med romsk bakgrund begår ett brott, ses det ofta som en bekräftelse på en ”romsk kultur”, medan ett brott begånget av en person ur majoritetsbefolkningen betraktas som en individuell handling.
Fördomen leder till att romer nekas anställningar, stoppas från att hyra bostäder eller blir systematiskt skuggade av väktare och butikspersonal enbart på grund av sin etniska tillhörighet.
Ett tydligt exempel på etnisk profilering i modern svensk historia var polisens olagliga ”Kringresanderegister” (som avslöjades 2013), där över 4 000 romer – inklusive tusentals barn – registrerades av polisen enbart på grund av sin etnicitet, vilket kritiker menade byggde på gamla antiziganistiska föreställningar om kriminalitet.
Myten om att romer skulle sakna intresse för utbildning är en seglivad fördom. Forskning och utredningar visar istället att den låga utbildningsnivån beror på historisk diskriminering, strukturell antiziganism, bristande tillgång till folkbokföring förr i tiden, samt social och ekonomisk utsatthet.
Det finns ett par historiska hinder i Sverige att beakta vad gäller romer och utbildning.
Under stora delar av 1900-talet nekades många resande och svenska romer folkbokföring, vilket i praktiken stängde ute barnen från det ordinarie skolväsendet.
Skolan sågs historiskt ibland som ett hot där familjerna riskerade att förlora kontrollen över eller dras ifrån sina barn, snarare än en trygg plats.
Systematisk utestängning har skapat en historisk misstro mot majoritetssamhällets institutioner.
Vid närmare efterforskning kan man se orsaker istället för ointresse.
Många romska familjer i såväl Sverige som övriga Europa lever i ekonomisk utsatthet där råd till skolmaterial, ordentliga kläder eller extra avgifter saknas.
Elever möts ofta av låga förväntningar från lärare, kränkningar eller brist på adekvat studiestöd.
Avsaknad av läromedel och utbildad personal inom de egna modersmålen (varianter av romani chib) försvårar skolgången.
Studier visar att romska föräldrar och unga i idag har en stark vilja till utbildning för att skapa en bättre framtid.
Genom statliga strategier och insatser, såsom användningen av romska brobyggare i skolan, arbetar samhället för att bygga broar mellan skola och romska hem.
Sverigedemokraternas alltmer uppskruvade retorik om islam och muslimer, samt konkreta, antidemokratiska förslag förtjänar ännu hårdare granskning.
Att sakligt kritisera religiösa idéer eller migrationspolitik är en sak – att generalisera om en hel grupp människor är något helt annat.
När muslimer gång efter gång utmålas som ett kollektivt problem riskerar det att öka misstänksamhet mot och fördomar om människor som bara vill leva sina liv som alla andra.
Skärmdump från Aftonbladet 260817.
Sverige behöver en politisk debatt där vi kan diskutera integration, religion och migration öppet, men utan att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras tro.
Skärmdump från SvD 260817.
Svensk demokrati bygger på att medborgarskap och rättigheter inte ska graderas efter etnisk eller religiös bakgrund. De grundläggande positiva friheterna i grundlagen, t ex religionsfriheten, gäller alla invånare i Sverige. SD har med obehaglig uppriktighet klargjort att de anser att det inte ska gälla den muslimska minoriteten.
En nationell identitet kan bygga på språk, historia, kultur och gemensamma demokratiska institutioner. Etnonationalism – som SD förespråkar, utifrån politiska förslag och uttalanden – riskerar däremot att göra människors härkomst till ett mått på hur ”svenska” de anses vara.
Skärmdump från Richard Jomshofs officiella X-konto 260817.
Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre. En fungerande liberal demokrati innebär också att majoriteten inte fritt kan ta ifrån minoriteter deras grundläggande rättigheter. Detta är en helt avgörande faktor när debatten handlar om muslimer, invandrare eller andra minoriteter.
När någon, politiker eller vanliga människor, talar om ”muslimer”, ”invandrare” eller andra stora grupper som om de vore homogena, kan det vara effektivt att be dem precisera vilka människor och vilka problem de faktiskt menar. Det flyttar diskussionen från svepande generalister till konkret politik och argumentation.
Skärmdump från Dagens Nyheter 260817.
Jag vill egentligen inte tro att alla som röstar på SD är rasister, muslimhatare eller antidemokrater. Däremot anser jag att väldigt mycket av partiets politik och retorik ska kritiseras stenhårt. Med en sådan inställning blir det svårare för motdebattörer att vända debatten till en pseudodiskussion om huruvida vi förolämpar sverigedemokratiska väljare.
Det är helt nödvändigt att vi inte tröttnar på att kritisera SD:s politik, som är såväl antidemokratisk som etnonationalistisk. Kritiken bör vara saklig och syfta till att argumentera mot partiets konkreta förslag och medvetet spetsiga uttalanden. Det är när vi glömmer bort att vara sakliga och börjar misskreditera SD-väljare som grupp som vi dribblar bort möjligheten att kunna påverka just dem som väljer att lägga sin röst på SD.
På vår hemsida www.Motargument.se finns massor av artiklar som ger oss fakta och motargument som kan hjälpa oss att fortsätta vara sakliga i debatten mot Sverigedemokraterna.
#svpol #SDhaveri #val2026
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Richard Jomshof skriver att han hatar islam. Han skriver att islam vill islamisera hela världen genom jihad, förfölja och döda icke-muslimer, göra kvinnor mindre värda, sprida antisemitism och avskaffa demokratin. Och så kommer slutklämmen, den som egentligen förklarar resten: han hatar också ”alla dessa medlöpare som springer islamisternas ärenden och hjälper dem med att ta vårt land ifrån oss”. Det är där den gamla föreställningen om att detta bara skulle handla om hård religionskritik blir ganska svår att upprätthålla.
För religionskritik är tillåten. Man får avsky islam, kristendom, sharia, Bibeln, Koranen, präster, imamer och religiösa dogmer. Man får kritisera islamism, jihadism, kvinnoförtryck och antisemitism hur hårt man vill.
Skärmdumpar från Richard Jomshofs (SD) officiella Facebookkonto 260819 och Aftonbladet 260817.
Men Jomshof gör något annat. Han förvandlar islam till en enda politisk aktör med en gemensam vilja, ett gemensamt mål och i stort sett en gemensam generalstab. Denne märklige figur vill erövra världen, döda icke-muslimer, förtrycka kvinnor och avskaffa demokratin. Sedan behöver bara muslimen kopplas till denna figur, så är jobbet gjort.
Det är rasism.
För att konstruktionen ska fungera måste skillnaden mellan islam, islamism och jihadism först försvinna.
Om problemet heter jihadism är problemet jihadister.
Om problemet heter våldsbejakande islamism är problemet våldsbejakande islamister.
Om problemet heter hedersförtryck kan man bekämpa hedersförtryck.
Men om problemet heter islam blir hotet betydligt mer användbart. Då kan moskén, slöjan, Ramadan, bönen och den vanlige muslimen stoppas in i samma berättelse om ett pågående övertagande.
Det betyder inte att problemen Jomshof räknar upp är påhittade.
Islamistisk terrorism finns.
Kvinnor utsätts för religiöst motiverat förtryck.
Antisemitism finns i islamistiska och muslimska miljöer.
Auktoritära religiösa regimer finns.
Det är verkliga problem och de ska bekämpas. Men därifrån följer inte att världens muslimer är ett politiskt kollektiv med samma mål.
Muslimer är demokrater, konservativa, socialister, liberaler, feminister, fundamentalister, sekulära och politiskt ointresserade. De tycker olika.
Det är ett mycket enkelt konstaterande, men det förstör tyvärr hela propagandabilden.
För propagandan behöver inte människor. Den behöver grupper.
Det mest avslöjande i Jomshofs text är därför inte ens att han säger sig hata islam. Det är orden ”ta vårt land”. Vems land? Är Sverige mindre den muslimska sjuksköterskans land än Richard Jomshofs? Den muslimske polisens? Den kvinna som bär hijab och är född i Malmö? Den muslim som avskyr islamismen och försvarar demokratin? Jomshof behöver inte svara. Retoriken fungerar bättre om gränsen mellan ”vi” och ”dom” lämnas lagom oklar.
Islam görs till fienden och människor som förknippas med islam får sedan bära misstanken.
Och sedan kommer ”medlöparna”. Där blir den auktoritära logiken tydlig. Först definieras ett existentiellt hot. Sedan kopplas en grupp till hotet. Därefter görs även den som protesterar misstänkt. Den politiske motståndaren har inte bara fel. Han hjälper fienden. Det är ett gammalt och effektivt knep, eftersom det gör kritiken själv till bevis för konspirationen.
Det är därför Jomshofs text är allvarligare än ännu ett grovt utspel. Den handlar om normalisering. Det som först väcker avsky blir nästa gång en kontrovers, därefter en legitim ståndpunkt och till sist en fullt normal del av den politiska debatten. Jomshof säger inte att han hatar jihadism. Han säger inte att han hatar islamism. Han säger att han hatar islam och avslutar med att människor hjälper ”dom” att ta ”vårt land”.
Man behöver alltså inte leta efter någon dold signal.
Det finns ingen dold signal.
Det är rasistisk retorik, öppet formulerad. Och det farliga är inte bara att en riksdagsledamot skriver så.
Det farliga är om resten av samhället vänjer sig.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverigedemokraternas riksdagsledamot Richard Jomshof – som nyligen förkunnade att den enda ministerpost i en eventuell ny Tidöregering han kan tänka sig är ”avislamiseringsminister” –väckte i augusti 2026 kraftig kritik efter att i en intervju med Dagens Nyheter ha uppmanat skötsamma muslimer att ”sluta vara muslimer”.
I intervjun, som gjordes i samband med lanseringen av hans antimuslimska bok Kafir, fick Jomshof frågan om han hade något budskap till de muslimer i Sverige som lever fredligt och inte omfattas av extremism eller hederskultur. Han svarade då:
Uttalandet har mött hårda reaktioner från flera politiska håll.
Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist kritiserade Jomshof hårt på X och kallade uttalandet för en direkt attack på den svenska religionsfriheten som ska gälla alla oavsett tro.
Kritiker betonar att retoriken misstänkliggör en hel grupp baserat på deras tro snarare än att enbart bekämpa islamism och extremism.
Politiska kommentatorer och oppositionella pekar på att SD i sin retorik suddar ut gränsen till rasism när de blandar ihop religion och etnicitet, vilket slår mot sekulära personer med bakgrund i muslimska länder.
Jomshof och hans anhängare försvarar uttalandet genom att hävda att de kritiserar islam som en religiös och politisk struktur, inte enskilda individer. Han menar att religioner inte ska ha något ”frikort” från hård kritik och att islam i sina grundkällor är oförenlig med västerländsk demokrati. I tillägg menar Jomshof att islam har stora likheter med nazismen.
Jomshofs skarpa retorik om muslimer ger ytterligare bränsle i den sverigedemokratiska häxjakten på muslimer. Ju närmare valet vi kommer desto mer ved lägger SD på brasan.
Sverigedemokraterna Vara väljer att hänga ut en privatperson då hen skrivit en kommentar som inte föll i god jord hos de kränkta förtroendevalda. I kommentarsfältet rättfärdigar ordförande Elin Härling uthängningen.
Skärmdump från Sverigedemokraterna Varas officiella Facebookkonto 260808.
Motargument ifrågasätter trovärdigheten hos SD Vara och hur aspirationerna om att vara ett demokratiskt parti rimmar med att bete sig som ett obstinat förskolebarn.
Att hänga ut en privatperson som (på ett väldigt oskyldigt sätt) retas på sociala medier som SD Vara gör riskerar att få allvarliga konsekvenser för den enskilde. Hot, hat och skrämsel är inte värdigt ett riksdagsparti. Det är svårt att se att något annat parti skulle göra så här.
Jessica Stegrud (SD) och andra sverigedemokrater samt -sympatisörer gör sitt yttersta för att svartmåla Pride. Även den antisemitiska och högerextrema nätbloggen Fria tider hoppar på desinformationståget.
Den manipulerade skärmdumpen som Stegrud (SD) och andra sprider.Originalet från Stockholm Prides hemsida.Skärmdump från Stockholm Prides hemsida.
Genom att använda sig av en manipulerad skärmdump sprids desinformation och HBTQ-hat på bred front i ”sverigevänliga” sociala medier. Det påstås att 15-17-åringar bjudits in att prova på att bli bundna och smiskade på Pride Kinkys workshops.
På hemsidan är det tydligt att alla workshops hos Pride Kinky har 18-årsgräns.
Huruvida Stegrud medvetet valt att sprida desinformationen och budskapet låter vi vara osagt. Motargument har flera gånger uppmärksammat henne på att skärmdumpen är manipulerad, utan resultat. Budskapet passar hur som helst hemnes och partiets narrativ, vilket kan bidra till att hon låter lögnen vara kvar på hennes sociala medier.
I en inläggskommentar på Anders Olins (SD Malmö) Facebookinlägg där han och SD ljuger om att nyanlända skulle få lyxbostäder i Malmö går en privatperson bärsärk.
Kommentaren osar generaliseringar baserade på rasistiska fördomar, hat, rena lögner och overifierbara händelser. Hon anför anekdotisk bevisföring som argument för att Malmö ”tvångsblandas”. Hon skriver att hon inte delar upp i ”vi och dom”, men påpekar just hur annorlunda andra människor än hon själv är och att de ”vill ha sina parallellsamhällen”. Hon pekar svepande ut alla människor från Mellanöstern och norra Afrika, som ”helt olika oss” och därför klandervärda. De vill, enligt kvinnan, inte arbeta eller integreras, lever efter egna lagar och traditioner och lär sig inte språket (inte ens i andra generation!). Kvinnan avslutar med att spela på människors rädslor och känsla av otrygghet, genom att påstå att stadsdelen (Limhamn) skulle ha försämrats och att man inte skulle våga gå ut på kvällarna, eftersom man ”kan rånas om tillfälle ges!”.
Radikaliserade tangentbordskrigare finns det tyvärr gott om. Samma personer blir upprörda av att kallas rasister. Men det är enkelt, sluta bete dig rasistiskt, så kommer vi sluta kalla dig rasist.
Personen verkar tro att Internet glömmer, men Internet glömmer aldrig. Inte ens när du skriver på en SD-politikers sida.
Skärmdump från Anders Olins (SD) Facebooksida 260705.
Motargument 