Etikettarkiv: hat

Krönikor

Var saklig i argumentationen mot SD:s antimuslimska politik

Sverigedemokraternas alltmer uppskruvade retorik om islam och muslimer, samt konkreta, antidemokratiska förslag förtjänar ännu hårdare granskning.

Att sakligt kritisera religiösa idéer eller migrationspolitik är en sak – att generalisera om en hel grupp människor är något helt annat.

När muslimer gång efter gång utmålas som ett kollektivt problem riskerar det att öka misstänksamhet mot och fördomar om människor som bara vill leva sina liv som alla andra.

Skärmdump från Aftonbladet 260817.

Sverige behöver en politisk debatt där vi kan diskutera integration, religion och migration öppet, men utan att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras tro.

Skärmdump från SvD 260817.

Svensk demokrati bygger på att medborgarskap och rättigheter inte ska graderas efter etnisk eller religiös bakgrund. De grundläggande positiva friheterna i grundlagen, t ex religionsfriheten, gäller alla invånare i Sverige. SD har med obehaglig uppriktighet klargjort att de anser att det inte ska gälla den muslimska minoriteten.

En nationell identitet kan bygga på språk, historia, kultur och gemensamma demokratiska institutioner. Etnonationalism – som SD förespråkar, utifrån politiska förslag och uttalanden – riskerar däremot att göra människors härkomst till ett mått på hur ”svenska” de anses vara.

Skärmdump från Richard Jomshofs officiella X-konto 260817.

Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre. En fungerande liberal demokrati innebär också att majoriteten inte fritt kan ta ifrån minoriteter deras grundläggande rättigheter. Detta är en helt avgörande faktor när debatten handlar om muslimer, invandrare eller andra minoriteter.

När någon, politiker eller vanliga människor, talar om ”muslimer”, ”invandrare” eller andra stora grupper som om de vore homogena, kan det vara effektivt att be dem precisera vilka människor och vilka problem de faktiskt menar. Det flyttar diskussionen från svepande generalister till konkret politik och argumentation.

Skärmdump från Dagens Nyheter 260817.

Jag vill egentligen inte tro att alla som röstar på SD är rasister, muslimhatare eller antidemokrater. Däremot anser jag att väldigt mycket av partiets politik och retorik ska kritiseras stenhårt. Med en sådan inställning blir det svårare för motdebattörer att vända debatten till en pseudodiskussion om huruvida vi förolämpar sverigedemokratiska väljare.

Det är helt nödvändigt att vi inte tröttnar på att kritisera SD:s politik, som är såväl antidemokratisk som etnonationalistisk. Kritiken bör vara saklig och syfta till att argumentera mot partiets konkreta förslag och medvetet spetsiga uttalanden. Det är när vi glömmer bort att vara sakliga och börjar misskreditera SD-väljare som grupp som vi dribblar bort möjligheten att kunna påverka just dem som väljer att lägga sin röst på SD.

På vår hemsida www.Motargument.se finns massor av artiklar som ger oss fakta och motargument som kan hjälpa oss att fortsätta vara sakliga i debatten mot Sverigedemokraterna.

#svpol #SDhaveri #val2026

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

När hatet blir politik

Richard Jomshof skriver att han hatar islam. Han skriver att islam vill islamisera hela världen genom jihad, förfölja och döda icke-muslimer, göra kvinnor mindre värda, sprida antisemitism och avskaffa demokratin. Och så kommer slutklämmen, den som egentligen förklarar resten: han hatar också ”alla dessa medlöpare som springer islamisternas ärenden och hjälper dem med att ta vårt land ifrån oss”.
Det är där den gamla föreställningen om att detta bara skulle handla om hård religionskritik blir ganska svår att upprätthålla.

För religionskritik är tillåten. Man får avsky islam, kristendom, sharia, Bibeln, Koranen, präster, imamer och religiösa dogmer. Man får kritisera islamism, jihadism, kvinnoförtryck och antisemitism hur hårt man vill.

Skärmdumpar från Richard Jomshofs (SD) officiella Facebookkonto 260819 och Aftonbladet 260817.

Men Jomshof gör något annat. Han förvandlar islam till en enda politisk aktör med en gemensam vilja, ett gemensamt mål och i stort sett en gemensam generalstab. Denne märklige figur vill erövra världen, döda icke-muslimer, förtrycka kvinnor och avskaffa demokratin. Sedan behöver bara muslimen kopplas till denna figur, så är jobbet gjort.

Det är rasism.

För att konstruktionen ska fungera måste skillnaden mellan islam, islamism och jihadism först försvinna.

  • Om problemet heter jihadism är problemet jihadister.
  • Om problemet heter våldsbejakande islamism är problemet våldsbejakande islamister.
  • Om problemet heter hedersförtryck kan man bekämpa hedersförtryck.

Men om problemet heter islam blir hotet betydligt mer användbart. Då kan moskén, slöjan, Ramadan, bönen och den vanlige muslimen stoppas in i samma berättelse om ett pågående övertagande.

Det betyder inte att problemen Jomshof räknar upp är påhittade.

  • Islamistisk terrorism finns.
  • Kvinnor utsätts för religiöst motiverat förtryck.
  • Antisemitism finns i islamistiska och muslimska miljöer.
  • Auktoritära religiösa regimer finns.

Det är verkliga problem och de ska bekämpas. Men därifrån följer inte att världens muslimer är ett politiskt kollektiv med samma mål.

Muslimer är demokrater, konservativa, socialister, liberaler, feminister, fundamentalister, sekulära och politiskt ointresserade. De tycker olika.

Det är ett mycket enkelt konstaterande, men det förstör tyvärr hela propagandabilden.

För propagandan behöver inte människor. Den behöver grupper.

Det mest avslöjande i Jomshofs text är därför inte ens att han säger sig hata islam. Det är orden ”ta vårt land”. Vems land? Är Sverige mindre den muslimska sjuksköterskans land än Richard Jomshofs? Den muslimske polisens? Den kvinna som bär hijab och är född i Malmö? Den muslim som avskyr islamismen och försvarar demokratin? Jomshof behöver inte svara. Retoriken fungerar bättre om gränsen mellan ”vi” och ”dom” lämnas lagom oklar.

Islam görs till fienden och människor som förknippas med islam får sedan bära misstanken.

Och sedan kommer ”medlöparna”. Där blir den auktoritära logiken tydlig. Först definieras ett existentiellt hot. Sedan kopplas en grupp till hotet. Därefter görs även den som protesterar misstänkt. Den politiske motståndaren har inte bara fel. Han hjälper fienden. Det är ett gammalt och effektivt knep, eftersom det gör kritiken själv till bevis för konspirationen.

Det är därför Jomshofs text är allvarligare än ännu ett grovt utspel. Den handlar om normalisering. Det som först väcker avsky blir nästa gång en kontrovers, därefter en legitim ståndpunkt och till sist en fullt normal del av den politiska debatten. Jomshof säger inte att han hatar jihadism. Han säger inte att han hatar islamism. Han säger att han hatar islam och avslutar med att människor hjälper ”dom” att ta ”vårt land”.

Man behöver alltså inte leta efter någon dold signal.

Det finns ingen dold signal.

Det är rasistisk retorik, öppet formulerad. Och det farliga är inte bara att en riksdagsledamot skriver så.

Det farliga är om resten av samhället vänjer sig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

Jomshof (SD) om fredliga muslimer: ”De kan ju sluta vara muslimer för det första”

Sverigedemokraternas riksdagsledamot Richard Jomshof – som nyligen förkunnade att den enda ministerpost i en eventuell ny Tidöregering han kan tänka sig är ”avislamiseringsminister” – väckte i augusti 2026 kraftig kritik efter att i en intervju med Dagens Nyheter ha uppmanat skötsamma muslimer att ”sluta vara muslimer”.

I intervjun, som gjordes i samband med lanseringen av hans antimuslimska bok Kafir, fick Jomshof frågan om han hade något budskap till de muslimer i Sverige som lever fredligt och inte omfattas av extremism eller hederskultur. Han svarade då:

”De kan ju sluta vara muslimer för det första”. (Källa: Aftonbladet)

Kort därefter följde han upp uttalandet på plattformen X där han stod fast vid sitt uttalande och skrev att det vore en ”välgärning för hela världen om de slutade med detta. Genast”.

Kritiken mot Jomshof

Uttalandet har mött hårda reaktioner från flera politiska håll.

Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist kritiserade Jomshof hårt på X och kallade uttalandet för en direkt attack på den svenska religionsfriheten som ska gälla alla oavsett tro.

Kritiker betonar att retoriken misstänkliggör en hel grupp baserat på deras tro snarare än att enbart bekämpa islamism och extremism.

Politiska kommentatorer och oppositionella pekar på att SD i sin retorik suddar ut gränsen till rasism när de blandar ihop religion och etnicitet, vilket slår mot sekulära personer med bakgrund i muslimska länder.

Jomshof och hans anhängare försvarar uttalandet genom att hävda att de kritiserar islam som en religiös och politisk struktur, inte enskilda individer. Han menar att religioner inte ska ha något ”frikort” från hård kritik och att islam i sina grundkällor är oförenlig med västerländsk demokrati. I tillägg menar Jomshof att islam har stora likheter med nazismen.

Jomshofs skarpa retorik om muslimer ger ytterligare bränsle i den sverigedemokratiska häxjakten på muslimer. Ju närmare valet vi kommer desto mer ved lägger SD på brasan.

#SDhaveri #val2026 #svpol

Källor:

Dagens Nyheter: SD trappar upp retoriken: ”Sluta vara muslimer”

Aftonbladet: SD-ledamot: ”Sluta vara muslimer”

Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto

Omni: C anklagar Jomshof för att attackera religionsfriheten efter uttalande om muslimer

SvD: SD-ledamot: ”Sluta vara muslimer”

Flamman: Varför accepteras Jomshofs islamofobi?

Dagens ETC: Richard Jomshof: ”Islam har stora likheter med nazismen”

Korta motargument

SD hänger ut privatperson

Sverigedemokraterna Vara väljer att hänga ut en privatperson då hen skrivit en kommentar som inte föll i god jord hos de kränkta förtroendevalda. I kommentarsfältet rättfärdigar ordförande Elin Härling uthängningen.

Skärmdump från Sverigedemokraterna Varas officiella Facebookkonto 260808.

Motargument ifrågasätter trovärdigheten hos SD Vara och hur aspirationerna om att vara ett demokratiskt parti rimmar med att bete sig som ett obstinat förskolebarn.

Att hänga ut en privatperson som (på ett väldigt oskyldigt sätt) retas på sociala medier som SD Vara gör riskerar att få allvarliga konsekvenser för den enskilde. Hot, hat och skrämsel är inte värdigt ett riksdagsparti. Det är svårt att se att något annat parti skulle göra så här.

Artiklar, Korta motargument

Stegrud (SD) ljuger om Pride

Jessica Stegrud (SD) och andra sverigedemokrater samt -sympatisörer gör sitt yttersta för att svartmåla Pride. Även den antisemitiska och högerextrema nätbloggen Fria tider hoppar på desinformationståget.

Den manipulerade skärmdumpen som Stegrud (SD) och andra sprider.
Originalet från Stockholm Prides hemsida.
Skärmdump från Stockholm Prides hemsida.

Genom att använda sig av en manipulerad skärmdump sprids desinformation och HBTQ-hat på bred front i ”sverigevänliga” sociala medier. Det påstås att 15-17-åringar bjudits in att prova på att bli bundna och smiskade på Pride Kinkys workshops.

På hemsidan är det tydligt att alla workshops hos Pride Kinky har 18-årsgräns.

Huruvida Stegrud medvetet valt att sprida desinformationen och budskapet låter vi vara osagt. Motargument har flera gånger uppmärksammat henne på att skärmdumpen är manipulerad, utan resultat. Budskapet passar hur som helst hemnes och partiets narrativ, vilket kan bidra till att hon låter lögnen vara kvar på hennes sociala medier.

Paula D:s reel som dissekerar Stegruds (SD) lögnaktiga reel om Pride: https://www.facebook.com/share/v/18iXn9eDpd/

Stegruds (SD) lögnaktiga reel om Pride: https://www.facebook.com/share/r/14kFpYrYWBb/

Fria tider: Stockholm Pride: Prova bli piskad – halva priset för barn

Källa:

Stockholm Pride: https://www.stockholmpride.org/festivalen/pride-kinky/

Skärmdumpar från Pride Kinkys hemsida och Jessica Stegruds (SD) officiella X-konto.

#SDhaveri #val2026

Artiklar

Den radikaliserade tangentbordskrigaren

I en inläggskommentar på Anders Olins (SD Malmö) Facebookinlägg där han och SD ljuger om att nyanlända skulle få lyxbostäder i Malmö går en privatperson bärsärk.

Kommentaren osar generaliseringar baserade på rasistiska fördomar, hat, rena lögner och overifierbara händelser. Hon anför anekdotisk bevisföring som argument för att Malmö ”tvångsblandas”. Hon skriver att hon inte delar upp i ”vi och dom”, men påpekar just hur annorlunda andra människor än hon själv är och att de ”vill ha sina parallellsamhällen”. Hon pekar svepande ut alla människor från Mellanöstern och norra Afrika, som ”helt olika oss” och därför klandervärda. De vill, enligt kvinnan, inte arbeta eller integreras, lever efter egna lagar och traditioner och lär sig inte språket (inte ens i andra generation!). Kvinnan avslutar med att spela på människors rädslor och känsla av otrygghet, genom att påstå att stadsdelen (Limhamn) skulle ha försämrats och att man inte skulle våga gå ut på kvällarna, eftersom man ”kan rånas om tillfälle ges!”.

Radikaliserade tangentbordskrigare finns det tyvärr gott om. Samma personer blir upprörda av att kallas rasister. Men det är enkelt, sluta bete dig rasistiskt, så kommer vi sluta kalla dig rasist.

Personen verkar tro att Internet glömmer, men Internet glömmer aldrig. Inte ens när du skriver på en SD-politikers sida.

Skärmdump från Anders Olins (SD) Facebooksida 260705.

Länk till inlägget: https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=pfbid0RWHvB9qRWsC5YtGrRvhN3nmaSQ8cNcswsuCkqGFPTLD8UbiAgQEnVcZSmfVwQAhUl&id=100006572415900

Debatt

Tidö raderar ordet ”islamofobi” – relativiserar verkligheten

Det börjar alltid så oskyldigt. En minister tar ordet “problematiskt” i sin mun, lutar sig tillbaka och låtsas att det handlar om språk. Som om världen förändras för att man byter etikett på en pärm. I riksdagen den 24 april 2026 säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M): “Jag delar bedömningen att begreppet islamofobi är problematiskt. Regeringens föredragna term är antimuslimsk rasism.”

Det låter nästan ansvarstagande, som om regeringen hittat ett mer precist begrepp. Och visst: i handlingsplanen mot rasism och hatbrott (beslutad 12 december 2024) slås fast att antimuslimsk rasism är en form av rasism riktad mot muslimer och personer som uppfattas vara muslimer.

Men det är här den politiska mekaniken syns. För samtidigt gör regeringen – påhejad av Sverigedemokraternas ideologiska fixering vid begreppskrig – något som är mycket större än en redaktionell ändring: den öppnar dörren för att själva namnet på ett samhällsproblem ska göras till slagträ, misstänkliggöras och på sikt bortförhandlas även internationellt.

Ministern säger det rakt ut, lite för rakt ut, nästan som om hon glömde dramaturgin: FN-dagen “International Day to Combat Islamophobia” är en officiell FN-dag, och “man kan ha synpunkter på namnet och tycka att man i FN bör jobba för att förändra det.”

Där har du projektet. Inte att bekämpa hatet, utan att korrigera rubriken.

Ordet som hinder för strategin

Det här är inte första gången högern låtsas att ett ord är farligare än det ordet försöker beskriva. I interpellationen som ledde fram till debatten (Interpellation 2025/26:396 Begreppet islamofobi) skriver Richard Jomshof (SD):

”Ett av de vapen islamisterna använder sig av är det kritiserade begreppet ”islamofobi”. Genom att stämpla människor som ”islamofober” försöker dessa antidemokrater tysta legitim kritik av islam och den pågående islamiseringen”. (Källa: Riksdagen)

Det är en gammal propagandamodell: flytta fokus från brotten, diskrimineringen, hoten – till den som försöker sätta ord på dem. Om du kan få publiken att tro att begreppet är en del av fiendens plan, behöver du inte längre diskutera vad människor faktiskt utsätts för.

När ministern i protokollet dessutom återger kritiken mot “fobi”-delen – att det leder tankarna till “enskilda individers irrationella rädslor” snarare än diskriminering – låter det sakligt.

Men det är också en elegant rökridå: man kan byta ord utan att byta vilja, resurser, uppföljning, ansvar – och sedan peka på språkbytet som bevis för handlingskraft.

Den verkliga konsekvensen: avpolitisering och ansvarsflykt

När staten byter begrepp i styrdokument handlar det inte om Svenska Akademien. Regeringen kan inte bestämma “definitioner av ord” i samhället. Men den kan bestämma statens vokabulär – och därmed vad som blir mätbart, uppföljningsbart och politiskt synligt.

Det som riskerar att hända när “islamofobi” görs till förbjuden mark i officiella sammanhang är tre saker:

  1. Problemet blir lättare att relativisera. “Islamofobi” fungerar i offentligheten som ett etablerat paraplyord för hat, diskriminering och avhumanisering riktad mot muslimer eller personer som uppfattas som muslimer. När ordet delegitimeras blir nästa steg att varje påtalande kan avfärdas som “språkpolisiärt”, “känslostyrt” eller – som Jomshof skriver – ett “vapen”.
  2. Fokus flyttas från struktur till individens känslor. Regeringen säger att man vill bort från “fobi”-associationen. Men den politiska effekten kan bli den motsatta: debatten fastnar ännu mer i semantik och “rädsla”, medan diskriminering, hot och hatbrott får spela statist i kulisserna.
  3. Internationellt blir Sverige en bromskloss i fel fråga. FN har en officiell observansdag och en särskild funktion kopplad till begreppet.

EU:s institutioner arbetar explicit med att bekämpa antimuslimskt hat/anti-Muslim hatred, och har gjort det under lång tid.

Om Sverige lägger diplomatisk energi på att “jobba för att förändra namnet” i FN, så är det inte neutral ordvård. Det är ett val av strid: att angripa terminologin runt ett minoritetsskydd snarare än att förstärka skyddet.

Och allt detta sker i en politisk miljö där SD – regeringsunderlaget – gång på gång försökt göra muslimers plats i Sverige till en fråga om lojalitet, misstanke och kulturkrig. I det sammanhanget är språkbytet inte oskyldigt. Det är ett sätt att flytta gränsen för vad som anses legitimt att kalla rasism.

Regeringen vill alltså byta ord för att tydliggöra att det handlar om människor, inte religion. Men samma regering och samma underlag ägnar riksdagsdebatt åt att misstänkliggöra själva benämningen – och öppnar för att Sverige ska arbeta för att FN ska byta namn på sin dag. Man kan kalla det politiskt hantverk. Man kan också kalla det vad det är: en metod att göra problemet svårare att formulera, svårare att hålla ansvariga för och därmed enklare att leva med. Hatet bryr sig inte om ord. Men makten gör det – när orden hotar att bli bevis.

Källor:

Riksdagen: Interpellationsdebatt 24 april 2026 Begreppet islamofobi

Regeringen: Handlingsplan mot rasism och hatbrott

Riksdagen: Interpellation 2025/26:396 av Richard Jomshof (SD) Begreppet islamofobi

Artiklar

Flam: ”Islamofobi finns inte”

Aron Flam har vid flera tillfällen hävdat att islamofobi inte finns och att begreppet används för att “tysta kritik” mot islam. Det är en felaktig beskrivning av många anledningar. Islamofobi är ett etablerat begrepp inom forskning, internationella institutioner och myndighetsarbete samt används för att beskriva verkliga uttryck för hat, rasism och diskriminering riktade mot muslimer. Att acceptera att islamofobi finns och påverkar muslimer negativt innebär inte att förbjuda religionskritik utan att skilja mellan saklig kritik av idéer och fientlighet mot människor.

Komikern och aktivisten Flam har vid flera tillfällen under de senaste åren dels förnekat att islamofobi finns och dels uttalat att islamfobi skulle vara ett påhittat begrepp med syfte att tysta kritik mot islam. Dessa påståenden är dock felaktiga, orimliga och missvisande. Islamofobi är ett väl dokumenterat beteende och begrepp med en modern historia.

Att avfärda islamofobi som ett påhitt främjar i praktiken hat, vardagsrasism och diskriminering som drabbar många muslimer. Att förneka att islamfobi finns är ungefär som att förneka antisemitism samt hat och rasism riktat emot judar. Det finns dessutom flera anledningar till varför Flams påståenden saknar grund.

Begreppet islamofobi används i forskningen för att bland annat beskriva irrationell rädsla för, fientlighet mot eller hat mot islam och muslimer i allmänhet. Det är alltså ett samlande namn för negativa stereotyper, fördomar, rasistiska åsikter och diskriminerande attityder som riktas mot muslimer som grupp.

Islamofobi liknas ofta vid andra former av rasism eller fördomar som till exempel antisemitism och används för att synliggöra systematiska och strukturella uttryck för muslimhatisk retorik och beteenden. Moderna forskare och experter ofta understryker att det finns en skillnad mellan saklig religionskritik och generaliserande hat mot människor för deras tro. Idag är fallet att ett stort antal muslimer globalt sett upplever fientliga attityder, hat, fördomar, rasism och andra beteenden som orsakar lidande, rädsla och negativ stress.

FN:s generalförsamling erkände fenomenet genom att utse den 15 mars till ”internationella dagen mot islamofobi”, vilket visar att begreppet är erkänt på internationell nivå. Även Sveriges myndigheter arbetar aktivt mot islamofobi där det till exempel finns till exempel ett nationellt åtgärdsprogram för att motverka islamofobi och antimuslimsk rasism som del i regeringens arbete mot rasism.

Hat, fördomar, rasism och irrationell rädsla

Islamofobi handlar alltså inte om att förbjuda saklig religionskritik eller selektivt skydda islam som idé eller muslimer som religiös grupp. Vad det handlar om är att bland annat undersöka, analysera och kommunicera om verkliga problem som hat och rasism som muslimer utsätts för.
Islamofobi är inte heller något nytt beteende från eftersom det finns äldre historiska perioder och exempel på hat och diskriminering särskilt riktat emot muslimer. Under såväl medeltiden som under 1400-talet och kolonialtiden och under 1800-talet existerade bland annat negativa stereotyper om ”orientalisk kultur”, som bidrog till populärt stöd för korståg och kolonialism där samtida muslimer och andra utsattes för beteenden som idag skulle anses vara omänskliga, brutala och kriminella.
Som begrepp fick islamofobi en bredare användning under 1990-talet. Begreppet tillkom mer avgränsat i samband med akademisk forskning i USA under slutet av 1980-talet och bland annat i samband med Runnymede Trust-rapporten 1997 i Storbritannien under namnet “Islamophobia: a challenge for us all”.

Rapporten kom efter decennier av växande antimuslimska fördomar i formellt västliga länder som Storbritannien. Redan i början av 1990-talet fanns exempel på islamofobisk retorik men det var i samband med konflikter och migration som termen började användas mer strukturerat.

I bakgrunden av händelser som Gulfkriget (1990–91) och ”kriget mot terrorismen” efter 11 september 2001, formulerades islamofobi som en parallell till antisemitism eller rasism mot andra minoriteter. Allt fler nationer och offentliga institutioner har sedan slutet av 1990-talet erkänt islamofobi som ett separat problem.

Under de senaste fem åren har Flam, som tidigare argumenterat för vikten av öppen och saklig samhällsdebatt, upprepat att islamofobi inte skulle finnas och att uttrycket bl a används för att “tysta islamkritiker”.

Ett problem med Flams påståenden är att det inte finns något motsatsförhållande mellan saklig kritik av islam och islamofobi då begreppet islamofobi avser rasism och hat som riktas mot människor, oavsett vad en anser om islam som religion.

Ett större problem och felaktighet är att påstå att islamofobi inte finns överlag eftersom både begreppet i sig liksom praktiska beteenden är utforskade och dokumenterade sedan tidigare. Att kalla islamofobi ”ett hittepå” betyder också att medvetet förneka och ignorera de många exempel på hur muslimer bland annat utsätts för rasistiska attacker, trakasserier och strukturella fördomar.

Flams beteende kring begreppet och åsikter om muslimer är dessutom extra problematisk med tanke på att han själv ofta uttalar sig om antisemitism och hat mot judar. Eftersom både judar och muslimer upplever samma känslor, rädsla och stress i samband med rasistiska och hatiska beteenden så borde Flam avstå från att marginalisera, förneka eller relativisera just islamofobi.

Verkligheten är viktigare än godtyckliga åsikter

Bland det viktigaste i diskussioner rörande samhällsutvecklingen är inte bara om ett ord accepteras eller inte utan vilken verklighet en väljer att erkänna. Islamofobi är inte ett retoriskt knep för att stoppa debatt eftersom det handlar om ett begrepp som vuxit fram därför att många människor under lång tid har utsatts för fördomar, misstänkliggörande, diskriminering och hat just för att de är muslimer eller uppfattas som muslimer.

En seriös saklig diskussion kräver därför flera saker samtidigt som rätten att kritisera religioner och idéer liksom viljan att erkänna när kritik övergår i hat och rasism. Den som påstår att islamofobi inte finns suddar ut denna nödvändiga gräns och resultatet blir inte större yttrandefrihet eller ett bättre samhälle överlag utan blir en mer fördummande och hatisk diskussion där verkliga erfarenheter av utsatthet, rasism och obefogad rädsla förnekas.

Källor:

Forum för levande historia: Islamofobi – en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet

Lunds Universitet: Svartvit syn på muslimer bakom ökad islamofobi

UN: International Day to Combat Islamophobia
15 March

PubMed Central: Islamophobia and Public Health in the United States

Regeringen: Arbetet mot antimuslimsk rasism Utdrag ur regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott

Runnymede Trust: Islamophobia: A Challenge For Us All

SO-Rummet. Islamofobi – en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet

Spotify: Aron Flam: Dekonstruktiv kritik

The Conversation: Orientalism: Edward Said’s groundbreaking book explained

Korta motargument

Nej, Jomshof – Sverige har inte infört hädelselagar

När Högsta domstolen avstod från att pröva domen mot Salwan Najem hävdade Richard Jomshof (SD) att Sverige ”i praktiken” straffar kritik mot islam. Det är en felaktig beskrivning av både lagen och domen. Hets mot folkgrupp skyddar människor men inte religioner. Sverige har inga hädelselagar. Det är helt lagligt att kritisera islam, kristendom eller vilken religion som helst. Det som är olagligt är att uttrycka hot eller missaktning mot människor på grund av deras religion.

Najem dömdes inte för att bränna en bok. Han dömdes för uttalanden riktade mot muslimer som grupp.

Det är en viktig skillnad som Jomshof suddar ut. Att kalla detta ”hädelse” är politisk retorik. Om religioner hade särskilt skydd skulle själva bränningen vara förbjuden. Det är den inte. Domen visar alltså motsatsen till vad Jomshof påstår.

Det farliga är insinuationen.

När han antyder att domstolar påverkas av invandring underminerar han förtroendet för rättsstaten men utan bevis vad han påstår.

Yttrandefriheten är stark i Sverige.

Men den skyddar inte rätten att hetsa mot människor.

Det är inte juridiken som förändrats.

Det är endast retorik hos Jomshof. En farlig sådan.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Intervju med Richard Jomshof (SD) i SD-propagandaorganet Riks (sparad i webbarkiv så att de inte får klick/trafik): Richard Jomshof (SD): Ingen ska behöva dömas för att kritisera islam

I fokus

Varning för Samnytt!

5 kommentarer

Vi på Motargument har genom åren uppmärksammat SD-propagandaorganet Samnytts återkommande lögner, vinklingar och #fakenews. Detta gör vi mot bakgrund av att Samnytt oftast är den största av de högerextrema nätbloggarna, och tyvärr har ett stort genomslag på opinionen i Sverige.

Enligt Semrush återfinns Samnytt, med 3,43 miljoner besökare senaste månaden, på 126:e plats bland nyhets- och mediapublicerare i Sverige. Enligt samma sida tappar Samnytt stadigt vad gäller ranking över webbsidor i Sverige, och har på sistone fått se sig omkörda av Fria tider i racet bland högerextrema alternativmedier. Samnytt följer inte publicitetsreglerna, dvs de etiska regler som mediebranschen själva dragit upp. I slutet av denna artikel kommer en sammanställning av de artiklar vi har uppmärksammat genom åren. Tyvärr har vi inte tid att granska allt som Samnytt publicerar, det hade krävt en heltidstjänst.

Samnytt, tidigare Samhällsnytt, Avpixlat och Politiskt Inkorrekt, är en högerextrem nätblogg med nära koppling till Sverigedemokraterna. Bloggen är opinionsbildande och arbetar för att rapportera om sådant som ”etablissemangsmedia” (gammelmedia) inte vågar skriva om. Det som utmärker Samnytt är att artiklarna som publiceras ofta är osakliga, då de färgas av skribentens åsikter och spekulationer.

Nätbloggen beviljades 2021 ca 350 000 kronor i statligt redaktionsstöd – en nedgång från året innan då den beviljades 1,2 miljoner – trots att den inte uppfyller två av de efterfrågade kriterierna, bl a att följa pressetisk sed. Sedan 2021 har nätbloggen inte beviljats något statligt redaktionsstöd, sannolikt beroende på att den inte uppfyller alla kriterier. I januari 2023 lämnade de det medieetiska systemet.

Vad är Samnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage. Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva. (Källa: Samnytt)

Numer har Samnytt uteslutit den första meningen i beskrivningen. Kanske beror det på att de tidigare sade sig ha ambitionen att nyhetsbevaka brett, men att de inte har kunnat leva upp till den föresatsen. Samnytt är enkelspårig, monoton och förutsägbar ”journalistik”.

Samnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför byter Mats Dagerlind et al namn? Innan bloggen 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen är att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år.

Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populär hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

Politiskt Inkorrekt och sedermera Avpixlat har, med vissa avbrott, haft starka band till SD. 2010 var ”PI SD:s bästa valarbetare” och SD-politiker använde Politiskt Inkorrekt som inofficiellt partiorgan, där de kunde driva personvalskampanjer, och SD-pressmeddelanden och artiklar skrivna av SD-politiker publicerades alltid.

I och med namnbytena ser man möjligheter att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media ser igenom denna taktik.

Intressant att notera är att Kent Ekeroth, och hans förening Sverigevänliga intressen, är den som registrerat det nya domännamnet, samnytt.se. Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot, har varit kopplad till Samhällsnytts föregångare också. Ekeroth har använt sitt eget bankkonto till att samla in pengar för Avpixlats – och tidigare Politiskt Inkorrekts – räkning, något som ledde till att han straffbeskattades då han inte redovisade intäkterna i deklarationen. I presentationen står att han är grundare av och VD för den högerextrema nätbloggen. också redaktionellt inflytande på bloggen. Han är ”obetald VD” och ledarskribent.

Att ett par av personerna på bloggens redaktion har arbetat för eller nära Sverigedemokraterna är ingen överraskning. Fram till och med 2018 var Erik Almqvist (f d riksdagsledamot för SD) en av bloggens krönikörer. Almqvist är mest känd för att ha varit drivande i järnrörsskandalen, som ledde till hans fall, då han åtminstone officiellt uteslöts ur SD. Egor Putilov, alias Tobias Lagerfeldt, alias Martin Dahlin, alias Alexander Fridback, alias Yuri Popov, alias Alexander Yarovenko, var under en kort period 2021 chefredaktör på bloggen. Putilov, som är en flitig skribent på Samhällsnytt, uppmärksammades 2016 då han i egenskap av frilansjournalist och f d asylhandläggare på Migrationsverket skrev debattartiklar i media, men undanhöll att han i själva verket arbetade på SD:s riksdagskansli.

Namnändringen har medfört att medarbetare kommit och gått. Formaliteter som att Mats Dagerlind ändrat titel från ”redaktör” till ”politisk chefredaktör” är ytterligare ett sätt att försöka framstå som en seriös nyhetskälla. Han var tidigare ansvarig utgivare på nätbloggen. Dagerlind skriver nyheter för Samnytt. Han har vid två tillfällen (2021 och 2024) dömts för förtal och grovt förtal. 2024 dömdes han till en månads fängelse.

Simon Kristoffersson började hösten 2018 som ”vår redaktör för sociala medier. Därefter gav han sig in på grävande journalistik samt fortlöpande redaktionellt arbete”. 2021 blev han nätbloggens ”chefredaktör”, och sedan 2024 är Kristoffersson ”ansvarig utgivare”.

Jonas Andersson är skribent på Samnytt.

Sedan Samnytts födelse (eller snarare reinkarnation i ”ny skepnad”) har många skribenter kommit och gått. Ända sedan Politiskt Inkorrekt startade, via Avpixlat-åren, så har det varit en genomgående trend för bloggen att skribenterna inte är särskilt långvariga.

Samnytt säger sig vilja ta ett brett publicistiskt grepp. Under rubriken ”Senaste nytt” 2 januari 2026 finner vi bl a artiklar om hur män, men inte kvinnor, vill bli föräldrar, ”no go-zoner”, klimatpolitik och en kyrka som påstås ha förstörts pga ”invandrarkaos på nyår”.

Är detta att ”ta ett brett publicistiskt grepp”?

Mr. Samnytt, Mats Dagerlind, har vid två tillfällen (2021 och 2024) dömts för förtal och grovt förtal. 2024 dömdes han till en månads fängelse. Domen omvandlades sedermera till fotboja i hemmet.

På senare år, mot bakgrund av minskat antal prenumerationer och skadestånd och rättegångskostnader relaterade till de domar som fallit, har den ekonomiska situationen blivit akut för nätbloggen. I flera artiklar har de farit ut och uppmanat till donationer och nyteckning av prenumerationer för att helt enkelt kunna överleva:

SD-Samnytt tigger pengar – igen

SD-Samnytt tigger för att överleva

SD-kopplade Samnytt tigger prenumerationer

Samnytt vädjar om donationer för att överleva

Genomgående för Samnytts artiklar är att de inte sällan är s k rewrites på befintliga nyheter skrivna av andra nyhetsförmedlare. Det är sällan som artiklarna på bloggen är neutrala. Det finns en vilja att framföra egna åsikter, fördomar och spekulationer, trots att Dagerlind, Ekeroth et al menar att de bedriver nyhetsrapportering. Detta gör att resultatet alltför ofta blir osakligt. Vad beträffar krönikorna på bloggen är det naturligt, mot bakgrund av vilka medarbetarna är och vad bloggen och dess föregångare står för, att de genomsyras av fördomar, främlingsfientlighet och intolerans.

Samnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen.  Samnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt, Avpixlat och Samhällsnytt har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.

Samhällsnytt fick 1 192 119 kr i beviljat redaktionsstöd 2020 av Mediestödsnämnden på Myndigheten för press, radio och TV, trots att de inte uppfyller två av de efterfrågade kriterierna;

  • följer god medieetisk sed
  • främjar tillgängliggörande av sitt redaktionella innehåll till personer med funktionsnedsättning

2021 beviljades nätbloggen ca 350 000 kronor i redaktionsstöd. Därefter har Samnytt inte beviljats något redaktionsstöd, sannolikt pga att de inte uppfyller alla kriterier.

Samnytt har vid en rad tillfällen fällts av Mediernas Etiknämnd. Detta har skett såväl före som efter nätbloggen lämnade det medieetiska systemet 2023. Under de två år som nätbloggen var ansluten anmäldes den 18 gånger och klandrades 6 gånger.

Motargument kompletterar fortlöpande en länksamling där vi granskar Samhällsnytts journalistiska värv:

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews