Etikettarkiv: vi och dom

Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen

Invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, anmäls oftare, och döms hårdare, än resten av befolkningen. Detta är en orsak till varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Vi på Motargument har tidigare gått igenom s k riskfaktorer och icke-riskfaktorer för att hamna i kriminalitet. Det finns en viktig faktor till att beakta då man talar om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.

Den strukturella diskrimineringen

Invandrare diskrimineras i tre led av rättsprocessen:

  1. Polisens operativa verksamhet
  2. Brottsutredande processen
  3. Dömande processen

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare än resten av befolkningen. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att den dokumenterade särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering.

Diskriminering i polisens operativa verksamhet

Han menar däremot att det finns fördomar och också ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Det finns också belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta resurser specifikt mot områden där man får utdelning, dvs i den operativa verksamheten. Dessa områden är de omtalade utanförskapsområdena (felaktigt ofta kallade ”no go-zoner”) där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. I Brottsförebyggande rådets rapport (BRÅ 2008:4) kan vi läsa

hur stereotyper om kriminalitet bland olika grupper i befolkningen kan påverka polisens arbete på ett sätt som leder till att personer med minoritetsbakgrund diskrimineras.

Det finns omfattande svensk polisforskning som visar att det förekommer grov rasistisk retorik i den informella kommunikationen poliser emellan. Denna typ av rasism inom poliskåren är inte unik för Sverige. Det finns belägg (BRÅ 2008:4) för att polisen fattar förhastade beslut som baserar sig på otillräcklig inhämtning av information för att kunna göra en korrekt bedömning av en brottssituation. Vi har tidigare på Motargument redogjort för fenomenet Etnisk profilering. vilket innebär att polisen vid kontroller i högre utsträckning väljer att kontrollera människor med minoritetsbakgrund.

Den oundvikliga följden av detta blir att etniska svenskar, i större utsträckning än invandrare, undkommer anmälningar och förundersökningar, vilket i sin tur innebär att fler invandrare döms. Invandrare misstänks oftare, och man innehar oftare rollen som brottsoffer. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

Diskriminering i den brottsutredande processen

Forskarrapporten Likhet inför lagen (med underrubriken ”Undermedveten strukturell diskriminering av etniska minoriteter”) är resultatet av en studie där flera tusen fall ingår. Resultatet visar att invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, oftare anmäls för brott. I rapporten kan vi också få till oss att invandrare utreds mer ingående och också under längre tid, dvs man utsätts för diskriminering i utredningsprocessen.

Det har bedrivits socialpsykologisk, juridisk och kriminologisk forskning som ger bevis för att invandrare, i jämförelse med övrig befolkning,  häktas i högre grad, under en längre tid och på lösare grunder än etniska svenskar (BRÅ 2008:4, s. 32-33). Språkskillnader och stereotyper är viktiga faktorer till att invandrare diskrimineras i utredningsprocessen. Människor med sämre språkkunskaper (det kan handla om att personen stakar sig, inte finner ord, språkliga fel eller tveksamhet vid ordval) uppfattas som mindre trovärdiga. Detta blir inte minst tydligt i ”ord-mot-ord-situationer

Diskriminering i den dömande processen

Diskriminering i den dömande processen innebär att att invandrare åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än övrig befolkning. Även här är stereotyper och språkskillnader avgörande för diskriminering. Den muntliga framställningen av en brottshändelse spelar en stor roll i den dömande processen. Såväl brottsoffer som åtalade med bristande språkkunskaper riskerar således att missgynnas även i denna process. Intervjuer med åklagare och advokater skvallrar om att domstolsförhandlingar är betydligt svårare att genomföra där en, eller flera, part/er använder tolk. (SOU 2006:30)

Det finns internationell forskning som bekräftar att människor med minoritetsbakgrund löper större risk att dömas till fängelse än människor från majoritetsbefolkningen. (BRÅ 2008:4, s. 36)

Så innan vi drar de klassiska, svepande och generaliserande argumenten om varför invandrare i högre utsträckning sägs begå brott, måste vi vara medvetna om alla parametrar kring varför statistiken visar att invandrare är överrepresenterade. Allt är inte så enkelt som det kan förefalla vid första anblicken.

Vi måste vara kritiska, forskande och lägga ner att använda oss av kardinalfelet kollektiv skuldbeläggning. Förfarandet polariserar samhället, och skapar allt större klyftor mellan människor. Föreställningen om vi och dom är något vi, till varje pris, måste undvika.

Källa:

SvD: Invandrare döms hårdare i rätten

Likhet inför lagen?

BRÅ: Diskriminering i rättsprocessen (2008:4)

Lästips:

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

Utomeuropéer döms hårdare

SD:s parallella universum – Sverigebilden

Med lite mindre än ett år kvar till valet kickar Sverigedemokraterna igång sin valkampanj med en bombastisk och alarmistisk video som vältrar sig i överord, floskler, raljerande mantran och lögner. Jag blir spyfärdig av hur SD smutskastar mitt Sverige. Men de har inga lösningar.

Det som får mig att må illa är att SD, i vanlig ordning, inte har några som helst skrupler när de spelar på människors oro och rädsla. Jimmie Åkesson et al skyr inga medel i sin maktfullkomlighet. Det är skrämmande och det har obehagliga historiska konnotationer. Retoriken i SD:s propagandaapparat är, i många stycken, tagen rakt ur 30-talets nazism och fascism. Det var ett framgångsrecept då, och SD inbillar sig att det är ett framgångsrecept idag. Tyvärr är det det, åtminstone till dags dato.

”Snart är det val” är SD:s skräckpropagandavideo som lanserades i veckan under Landsdagarna. Vi får återigen känna på hur det känns att befinna sig i det jag brukar kalla SD:s parallella universum. Sverige beskrivs, i en förvisso snygg och vältalig paketering – Åkesson är skicklig –  som ett brinnande inferno, ett Armageddon där lagar och regler upphört att existera. Det råder fullt inbördeskrig och Sverige skakas av terror.

SD ger kolosserna Socialdemokraterna, Moderaterna och media skulden för att Sverige står vid avgrundens rand. Känns det igen? 30-talet, ringer det en klocka? I SD:s dysfunktionella Sverige passerar statsminister Löfven och moderatledare Kristersson revy. Kameran sveper över mångmiljonprogram, LO-byggnaden och en moské. Aftonbladet och Expressen pekas ut. Syftet är att smutskasta, stigmatisera och skuldbelägga. Brinnande bilar, flyktingdemos, Drottninggatan och rollatorer på sjukhus är rekvisita i det mardrömssverige SD presenterar. Allt sker under den välstajlade landsfadern Åkessons vakande öga.

Chefsideolog Mattias Karlsson hävdar kort och gott att ”Vi har rätt att vara arga”. Vad vill han att vi ska göra med den informationen? Partisekreterare Richard Jomshof dumförklarar svenska folket genom att säga att ”I Sverige är det fortfarande väldigt många människor som går runt i ett rosaglimrande töcken där man inte riktigt förstår vad politiken man fört har lett fram till”. Han säger också att det är ett medvetet grepp att spetsa till retoriken inför valet.

SD använder greppet att göra filmen till en ”dokumentär”. Dokumentärer är till sin natur verklighetsbeskrivande och berättar, i detta fall, ”den enda sanningen”. Det som är viktigt att ha med sig är att sanningen är att bilden av Sverige inte är så enfaldig, monoton eller jävlig som SD väljer att beskriva den. Men i SD:s Sverige är allting mörkt, dystopiskt och det finns ingen återvändo, så länge inte SD tillåts reda upp det helvete som S, M och media har skapat. Att stora delar av folket också är skyldiga låter de istället fotsoldaterna uttrycka. Åkesson anklagar vidare:

Folk har mördats och kommer att fortsätta att mördas till följd av er politik.

Att vädja till folket utifrån påhittade sanningar, lögner, föreställningen om Vi och Dom och ett oändligt mått av populism är en enkel match. Det som är obehagligt och skrämmande är att människor köper SD:s parallella universum med hull och hår.

Åkesson når med sin alarmistiska ”argumentation” fram till människor, människor som är rädda, oroliga och ser honom som den ende som kan rädda Sverige från att gå under. Han är deras riddare i skinande rustning:

Konflikten går mellan dom som förstör vårt land och dom som arbetar för att rädda det.
Konflikten går mellan er och oss.
Mitt namn är Jimmie Åkesson och jag kommer göra ALLT för att reda ut det kaos som ni socialdemokrater och ni moderater har skapat.
Vi kan och vi MÅSTE lösa det här.

SD väljer att ställa upp Sverige i två läger: Vi och Dom, där Vi är de så kallade ”sverigevännerna” – för övrigt ett ord som SD stulit och gjort till sitt, de borde istället kalla sig ”sverigehatarna” – och Dom är alla andra, oavsett bakgrund, som inte har samma avgrundsbild av Sverige.

Vi värnar landet, svenskarna och verkar för att bevara Sverige svenskt, medan Dom är de som söndrar landet, mångkulturen och verkar för att fortsätta förstöra Sverige. Polarisering mellan Vi och Dom är en helt avgörande förutsättning för SD att upprätthålla, och motivera, mardrömsbilden av Sverige – det parallella universumet. Det är partiets livselixir, den livsnödvändiga essensen i partiets existens.

SD har,  i sin retorik, valt att förtydliga sin människosyn: från att se etniska svenskar som elit, har de blivit mer explicita och ser etniska svenskar som tycker som dem som elit. Endast elitens intressen, väl och ve är något att värna.

De historiska konnotationerna i den svulstiga retoriken är påfallande och extremt farliga. Allt i Åkessons och SD:s världsbild handlar om ”massinvandringen”, och anledningen till att Sverige ”faller sönder” är ”massinvandringen”. Allt kokas ner i en enda sak: invandrare.

Sverige är, trots SD:s judgment day-upplevelse, ett av världens absolut bästa länder att leva i. Det kan ingen ta ifrån oss. Inte ens SD med sina lögner. SD ser sig själva som räddarna i den påhittade nöden. Att sitta vid sidan av och peka finger åt något som andra har skapat är ingen större bedrift. Däremot är det en gigantisk bedrift att, i sitt fingerpekande, lyckas sprida lögner, myter och vittna om ett Sverige i ett påstått fritt fall, lyckas övertyga såväl sig själva som delar av folket. Återigen: de historiska konnotationerna är så påtagliga och det är skamligt att inte alla ser det.

Framför allt Åkesson, men även andra i partiet, är skickliga på att paketera sin polariserande ideologi, och sitt enfaldiga tankegods, i en träffande och till synes saklig retorik.

Sanningen är att SD är antidemokrater och ett parti för enbart en liten del av folket – det ”riktiga svenska folket”, eliten. De pratar ideligen om de riktiga svenskarna som har byggt upp landet med sitt blod, sin svett och sina tårar.

Ursprung, etnicitet och religion är nödvändiga pusselbitar i SD:s bild av Sverige, och endast de med rätt ursprung, rätt etnicitet och rätt religion har rätt att till fullo utnyttja den svenska välfärden och det svenska sociala skyddsnätet.

Med mindre än ett år kvar till valet går SD ”all in”. Denna video är troligtvis bara början på en intensifierad propagandaapparat med syfte att fånga ännu fler vilsna själar. Partiet är övertygat om att svenska folket är redo för denna typ av skräckpropaganda och att det ska få partiet att växa. Vi får se om de får rätt.

Men de har inga lösningar på hur vi ska göra för att lämna det parallella universumet.

Domedagen är i antågande, och det finns inget vi kan göra åt det.

Eller?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Belägg för att Sverige är ett av världens bästa länder att leva i:

The Good Country Index

Dagens Industri: Danmark är bäst i världen

Best Countries Survey

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”

Bokrecension: En droppe midnatt

Din mamma spillde kaffe på dig när du var liten, svarar hon. Det är därför du är brun.

Illustration av Jesper Waldersten

Jag har läst boken En droppe midnatt skriven av musikern och debattören Jason Diakité. I boken, som är sinnebilden för en självbiografi, får vi lära oss hur det kan kännas att ständigt vara på jakt efter sin egen identitet. Att inte vara vit, men inte heller svart. Att ständigt känna sig utanför och att ständigt befinna sig i ett ingenmansland.

För mig personligen är detta livsöde speciellt. Jag kan relatera till de miljöer och de personer som ungdomsåren utspelar sig i och kring, eftersom jag i 8 år gick på samma skola som Jason. Jag bevittnade på avstånd den rasism och den mobbning han blev utsatt för under skolåren, men kunde inte riktigt förstå vidden av vad som skedde dag efter dag. Det kanske blir så när man går i olika årskurser, och vi blandade oss inte mellan klasserna på Tunaskolan i Lund. Jag har ett gott minne då jag interagerade med Jason på ett fint sätt. Jag gick i nian och han gick i åttan. Jag minns att jag vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg sammanhanget då vi egentligen inte kände varandra, i korridoren fick lyssna på en demo han hade spelat in. För mig var rap främmande, men idag kan jag se på det med helt andra ögon.

Jason är en mix av massvis med etniciteter, och det är det han, genom livet, förlikat sig med att han är. Men resan har varit lång och mödosam. Allt från barndomens ständiga påminnelse om att han är annorlunda, genom den identitetssökande ungdomen till idag, då många av pusselbitarna verkar ha fallit på plats.

– Niggerbajs.
Det är mitt mellannamn i flera år. Vad kan vara svartare än en svart människas bajs? Det hade varit illa nog att bara kallas bajs. Men tydligen förstår mellanstadieungar att bajs från en nigger måste vara äckligare än vitas. En duo kallar mig detta på så många raster att jag inte har annat försvar än mina händer. Men jag kan inte slå bort deras ord. De borrar sig in under min rödbruna hud.
Hur osynlig jag än gör mig kan de blotta mig för vad jag är. Hur lärde sig Magnus och Agge dessa ord? Niggerbajs. Nigger. Niggerjävel. Din jävla nigger. Varje gång jag hör orden är det som om de avtäcker mitt inre som just består av det äckligaste: niggerbajs.

Vi får läsa om hur onda och elaka barn kan vara, hur rasismen flödar ur människor oavsett ålder. Vi får känna av rasismen och mobbningen på skolgården, vi får en inblick i hur det kan kännas att inte vara en del av ett sammanhang, en grupp och ett samhälle. Vi bevittnar hur Jason förhoppningsfull blir hembjuden till en av sina plågoandar av dennes far, tillika Jasons tandläkare, i ett med facit i hand, utnyttjande syfte.

På min vänstra hand har jag ju den där pigmentfläcken. En grupp små vita fläckar som liknar en karta över någon ögrupp. Jag kan sitta länge och stirra på fläcken och tänka att om fläckarna varit fler hade jag varit vit.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt. Att vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig. De där vita fläckarna är fast i en evig remi med ett hav av brunt.

Sökandet efter en egen identitet i en terapeutisk resa är den röda tråden som spinner genom hela berättelsen. Med smärtan och den ständiga oroskänslan molande i magen kommer en önskan om att vara ömsom vit, ömsom svart. Denna önskan är ständigt föränderlig, och istället för ”vi och dom” får vi känna på Jasons känsla av ”jag och dom”.

Vi följer med i Jasons självpåtagna mission att leta upp sina rötter. Hur svårt det var för hans föräldrar, pappa som är svart och mamma som är vit, att rättfärdiga sitt unika förhållande. Pappa Madubuko och mamma Elaine ses i 60-talets USA som förrädare då de valt en människa av annan ”ras” att förälska sig i.

Det uppstår en evig diskussion mellan Jason och fadern om huruvida det egentligen är en bra idé att åka till USA för att finna sig själv. Fadern är envis i sin övertygelse om att det inte tjänar något till att riva upp gamla sår. Men Jason släpper inte sin dröm. Viljan är så stark att han, trots faderns motvilja, bestämmer sig för att förverkliga drömmen.

Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.) NARA FILE #: 165-JT-230 WAR & CONFLICT BOOK #: 109
Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.)

Jason söker, med hjälp av vännen och fotografen Simme, och kärleken Amelie, rötterna i slavarna och i bomullsplantagernas South Carolina. Han söker upp släktingar i den amerikanska södern och intervjuar dem. Slavarnas grymma verklighet under den vita mannens piska genomsyrar det amerikanska samhället än idag. Jason blir varse den strukturella rasism som fortfarande är ständigt närvarande i USA, och han kan tyvärr också dra paralleller till hur det idag också ser ut i Europa. Det är den svarta historien, och släktens livsöden, som är nyckeln för Jason att finna sin egna identitet. Han finner många av svaren han har letat efter, och grubblat över.

De målande beskrivningarna av samtalen med den envisa fadern hemma i Lund och, sedermera Malmö, och den fina relationen till den alltid uppbackande modern i Lund är vackra. Kaoset, sorgen och hopplösheten som uppstår då fadern blir sjuk och den ständiga närvaron i berättandet gör att biografin är oumbärlig, ett historiskt tidsdokument som alla, oavsett bakgrund, borde ta del av. Boken skildrar slavarnas, de svartas och de vitas – dvs allas vår – historia, på ett innerligt, vackert och hjärtskärande sätt.

Hur kommer den droppe midnatt, den genom generationerna utspädda mängden melanin som finns kvar i vår linje att bäras?

Jag ser boken som ett nödvändigt och angeläget inlägg i den antirasistiska debatten, då den har sin utgångspunkt i individens personliga upplevelser av rasism.

Boken är utgiven på AlbertBonniers Förlag och jag rekommenderar att lyssna på den som ljudbok, då det är Jason själv som läser.

Fotnot: Jag vill framföra min kritik över att Jason fortlöpande genom boken talar om ”raser”. Det är sedan lång tid belagt att det inte finns ”raser”.

Vi var alla rasister

Vi som är femtio år idag växte upp som rasister.

Det är ett faktum. Det är ingen idé att neka.

Världen var rasistisk. Alla var rasister.

pippiPippi satt i sin soffa och gjorde sneda ögon och sa ”tjing tjong”, Pippis pappa var n*gerkung, och nej, det är inte i sig n-ordet som är problemet, utan bilden av de små hottentottarna i bastkjol som fick representera svarta människor. Tintin, Ture Sventon med flera framställde icke-vita människor som antingen goda men smått löjeväckande eller också onda. Icke-vita var aldrig bara vanligt folk. De var alltid en sorts lustig variant av människa: indianer i fjädrar, kineser i konhattar, afrikaner i bastkjolar, araber i lustiga små hattar.

Det var stereotypernas era.

Ord som ”zigenarnäste” och ”tattare” användes utan eftertanke, asiater kallades ”gula”, indianer kallades ”röda” och samtidigt fick vi barn påpekat för oss av skolan och media att ”n*grer är precis som vi”. Men klyschor som ”alla är lika mycket värda fast de har en annan färg på huden” funkar förstås på samma sätt som ”Kalle Svensson är inte en tjuv”. Om auktoriteter berättar vad någon INTE är blir man medvetet eller omedvetet misstänksam.

Vi sextiotalister stöptes alla i ungefär samma form, oavsett hur klarsynta våra föräldrar var. Vi växte alla upp i kölvattnet av Europas uppgörelse med andra världskrigets fasor och insikten om att det var inte bara i Tyskland judehatet grott. Det hade funnits överallt, i alla västländer. Världen hade gradvis börjat förstå att rasism var oacceptabelt, men man famlade efter mekanismer för att hantera den nya insikten. Fruktansvärda bilder från Vietnam kablades ut, Martin Luther King höll sitt tal och dödades några år senare men här hemma var det svårt att hitta någon som inte var pursvensk. Icke-vit var i princip lika med icke-svensk.

Men 80-talet kom, vi blev vuxna, invandrare och adoptivbarn började komma till Sverige i allt högre utsträckning och vi blev mer medvetna om vårt eget beteende.

Grovt räknat kan vi sedan delas upp i två kategorier:

  • Vi som gjort upp med vår uppväxt, tänkt till runt våra inre mekanismer, lyssnat, bottnat och arbetat med de fördomar vi oundvikligen hade. Vi som ansträngt oss för att slå sönder dem en efter en. Vi som öppnat våra ögon och öron, analyserat stereotyper, tagit in och bearbetat, förstått och kommit ut på andra sidan.
  • De som tycker det var bättre när man kunde kalla en spade för en spade och som känner sig svikna av alla oss andra, som inte begriper hur mycket bättre det var förr. De sörjer den bortklippta dockan i Disneys julafton-film, de är arga över att glassen”Nogger Black” dragits tillbaka och anser Tintin i Kongo måste fortsätta läsas för barn.

Självklart finns en skala däremellan, men det finns ett enkelt lackmustest, och det är huruvida du lyckats sluta säga ”n*gerboll”. Har du inte det, eller om du visserligen slutat, men innerst inne tycker det är fånigt att ordet inte används längre, är du en tvåa, för då har du inte lyssnat och förstått. I alla fall inte tillräckligt.

Vi i Generation X är föräldrar till ”the millennials”. Och de har växt upp i en värld som är avsevärt mindre rasistisk än vår. N-ordet är utrangerat, stereotyper är borttagna från barnböcker och filmer, människor av annat ursprung finns runtomkring dem och pedagogisk personal som förskollärare, lärare och fritidspedagoger arbetar oavbrutet med fördomar på ett djupare och mer medvetet plan än 70-talets svepande ”alla är lika bra”.

Det som skiljer dessa barns uppväxt åt är vi som är deras föräldrar.
Och där finns en skillnad: vår uppväxt var liksom ”snällt” rasistisk. Vi fick sällan lära oss att tycka illa om människor av annat ursprung. Vi fick bara inte lära oss att respektera dem. Vi växte upp med ett ”vi och dom”-tänk, men vi avskydde ingen.

Men föräldrar av kategori två har under årens lopp utvecklat en så stor bitterhet mot både människor av annat ursprung och mot samhället som blivit alltför ”politiskt korrekt”, att deras barn växer upp med ett hat vi sextiotalister var nästan helt förskonade från. De får lära sig att se människor av annat ursprung som snyltare, våldtäktsmän, smutsiga, cyniska och ohederliga. De får lära sig att vi etniska svenskar är utsatta för en invasion av ickesvenskar och att vi måste värna oss för att de inte ska ta över vårt land. De får lära sig att de etniska svenskar som inte delar denna uppfattning antingen är ”naiva” eller ”landsförrädare”. De får lära sig att deras jämngamla är fiender.

Men ”det goda hatet” då? Finns inte det? Jo, självklart finns en uppgiven avsky även från dem som växt upp som icke-rasister mot tvåornas barn. Deras avståndstagande mot de främlingsfientliga är ofta verbalt skoningslöst och ibland till och med fysiskt våldsamt. Även tolerans rymmer intolerans.

Där är vi nu. Det finns en grupp ”millenials” som är mer öppna, multikulturella, vidsynta och toleranta än någon annan generation någonsin, och så finns den andra gruppen, som hatar ”främlingar” minst lika mycket som nazisterna i 30-talets Tyskland.

Denna generation är förmodligen den mest splittrade någonsin. Så är det i Sverige, och så är det i de flesta västländer.

Och det är vårt fel.

Vi har stöpt våra barn i olika formar, och om tio-tjugo år ska de på något sätt samsas om att leda vårt samhälle. Och då sitter vi där, som maktlösa pensionärer, och undrar vad vi borde gjort annorlunda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vi och dom i lagsporter

Människan har i alla tider haft behov av en vi och dom-mentalitet. I tusentals år har stammar och folkslag stått på varsin sida av ett slagfält och sedan drabbat samman med påkar, svärd och hillebarder i högsta hugg. Allt för att försvara jaktmarker, religion, kung och fosterland. Samma mentalitet återfinner vi i rasismen, och i andra gemensamma sammanslutningar som hatar tillsammans day52

Som jag tidigare skrivit om så betyder ‘att innesluta en grupp människor i en gemenskap’ automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapas även främlingsfientlighet. Du kan nämligen inte ingå i någonting om det inte finns någon som står utanför. Människans nedärvda rädsla för just detta utanförskap har sitt ursprung i överlevnadsinstinkten, och en kvarleva av detta beteende återfinns i mobbning och diskriminering i olika typer av grupperingar.

Grupptryck – en sorts gemenskap

Grupptrycket i till exempel skolan kan bli förödande för ett barn som hamnar i fel sällskap. Man vill vara tuff och inte kallas feg, vilket kan leda till att man gör saker som man aldrig skulle ha gjort annars; man kanske snattar, röker eller dricker alkohol. I värsta fall går det ännu värre, man provar kanske tyngre droger eller begår grövre brott, som till exempel misshandel. Grupper som är mer eller mindre våldsbenägna, som till exempel rasister, nazister eller andra extremister, kan rentav få nytillkomna medlemmar att känna sig tvingade till olika saker, och till slut verkar det inte finnas någon återvändo. Man blir en del av något som tycks svårt att ta sig ur, och kanske vill man inte heller ta sig ur det, eftersom man känner att man i alla fall ingår i en gemenskap.

Vi och dom-mentaliteten fångar upp vilsna och osäkra individer som söker tillhörighet. Gemenskap och samhörighet är livsviktigt för människan. Förr var det nödvändigt för att överleva, nu för att finna identitet och för att få bekräftelse. Då du inte respekteras för den du är i alla situationer i ditt liv, så kan det vara en ovärderlig vetskap; att det i alla fall finns EN grupp, där alla värderar EN sak, på exakt samma sätt! Detta kan vara en politisk åskådning, religion, en speciell hobby eller ett lag i någon sport. Att gemensamt älska någonting är en lika stark vi-och-dom-känsla som att gemensamt hata någonting. Därför bör vi försöka fånga upp barn och ungdomar, som inte hittat sin egen tillhörighet, innan de förlorar sig i hat, istället för kärlek.

footballDet är nu jag vill slå ett slag för sammanhållningen i lagsporter. För alla som känner mig är det ingen hemlighet att jag håller på AIK, världens bästa lag. När jag skriver detta är det med just den hybris som provocerar och engagerar supportrar i både mitt och våra motståndares lag. Framför åtskilliga datorer sitter nu folk som känner en jublande stolthet, och framför nästan lika många datorer sitter motståndare som hetsar upp sig och blir arga. Detta, hävdar jag, är underbart! Det är ett sätt att integrera den viktiga vi och dom- känslan i samhället på ett okej sätt. Så länge vi håller oss inom gränsen för lagar och regler. Det finns ett hat inom sporten, ett hat som kan låta hetsigt, starkt och skrämmande. Men framför allt finns det en kärlek i lagsammanhållningen, som är så otroligt stor, stark och uppbyggande. Fotboll är förbrödrande sjunger AIK-trubaduren, och inget kan väl vara mer sant än det.

Sälj Skåne till Danmark,sjunger vi och klappar takt
När stämningen i bussen är som bäst
Att fotboll är förbrödrande det har visst någon sagt
Å när märks då förbrödringen som mest
Jo när man hatar motståndarlaget som pest

 

Förenade av kärlekivan2

Förra året dog AIK:s älskade målvakt Ivan Turina plötsligt, och fotbollssverige var i chock. Aldrig har det märkts så tydligt att allt hat inom fotbollen är en fasad, en lek. Överallt slöt supportrar upp från olika lag och nationer. På backen utanför träningslokalen i Karlberg låg halsdukar och tröjor från Djurgården, Hammarby, IFK Göteborg och Dinamo Zagreb. Överallt såg vi kärlek istället för hat. Detta är fotboll. Detta är hjärtat i sporten. Hatet är inte äkta. Inte från de riktiga fansen. Det finns alltid de som inte kan sätta stopp, och som går över gränser, det är inte unikt för sporten. De flesta av oss älskar vårt lag så mycket mer än vi hatar motståndarlaget. Hatet är humor. Hatet är en kampanj, en uppladdande provokation. Vi, de allra flesta, vet detta och vi älskar det.

Med detta vill jag säga att det finns en annan väg att gå när man söker tillhörighet. Sök inte bland droger, våld och äkta hat. Sök inte bland rasism, nazism och knivattacker. Sök sammanhållningen på läktaren och låt adrenalinet få utlopp i kärlek. Låt ropen höras, låt flaggorna vaja, låt händer höjas mot himlen och må bästa lag vinna. Men låt det stanna vid det. När ni lämnar arenan, lämnar ni också hatet där, åtminstone till nästa sammandrabbning.

Och nej, jag är inte så naiv att jag tror att vi kan stoppa våld, hat och rasism på våra gator genom att slänga fram en bunt fotbollsbiljetter. Men jag tror på att stävja ilska och okontrollerat adrenalin på ett tidigt stadium. Det vore en utopi att säga att vi alla kan hålla sams och stå på samma sida i alla lägen. Så ser inte livet ut. Om vi kan visa våra barn och ungdomar ett sätt att ge utlopp för de här känslorna, utan att konflikterna blir för stora, så tror jag vi har lagt en bra grund för lugnare gator i framtiden.

En sak till vill jag säga. Jag vill förtydliga att jag motsätter mig allt som har med huliganism och fotbollsvåld att göra. Det finns idioti i alla slags grupperingar, och ibland går det långt över gränsen. När föräldrar inte längre vågar ta med sina barn på match har något gått snett. Älska ditt lag med hela ditt hjärta, men hata de andra lite lagom, med glimten i ögat. Jag har hört sägas att alla faktiskt inte rensar fisk i Göteborg och att det finns bajare som inte röker på. Jag har till och med hört sägas att Djurgår’n ska bli svårslagna i år…

 

Rivaler på plan, inte på stan. _facebook_2049711120