Etikettarkiv: rasism

Artiklar

SD-Samnytt tigger pengar – igen

1 kommentar

Det högerextrema SD-propagandaorganet Samnytt har svårt att få ekonomin att gå ihop. På sistone har nätbloggen upprepade gånger vädjat till sina läsare om donationer och prenumerationer för att kunna fortsätta ”specialbevaka de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser”. Samnytt påstår vidare att de fokuserar ”brett på allmän nyhetsjournalistik”.

Vidtecknad vill tro att Samnytt är desperata. Mot bakgrund av att gänget på nätbloggen tidigare inte systematiskt tiggt om donationer och förlängda, eller nya, prenumerationer är det med största sannolikhet inte ett spel för gallerierna. I en artikel från slutet av 2025 läser vi:

”Samnytt står nu inför en avgörande period. Vår verksamhet har ytterst begränsade reklamin­täkter och inget statligt stöd eller finansiärer till skillnad från många andra medier. Vi är helt beroende av våra läsare för att tidningen ska finnas kvar.” (Källa: Samnytt)

Skärmdump från Samnytt 251205.

I en nypublicerad artikel på nätbloggen läser vi:

”Under senare tid har vi dock tvingats minska arbetstimmar på grund av osäkra intäkter. Detta påverkar hur mycket journalistik vi kan producera. Vi vill se till att täcka betydligt fler timmar av dygnet men även alltid kunna leverera djupgående artiklar och videoreportage till er.” (Källa: Samnytt)

Skärmdump från Samnytt 260418.

Vi på Motargument, som är ett helt igenom ideellt, politiskt och religiöst obundet projekt, har noll resurser i jämförelse med Samnytt, som fortsatt har ekonomiska intäkter. Motargumenti förespråkar fri journalistik och medie- samt yttrandefrihet.

Samnytt är en institution inom högerextrem alternativmedia. Gänget startade upp 2008 som Politiskt inkorrekt, ändrade namn 2011 till Avpixlat och sedan 2017 kallar de sig Samhällsnytt, vilket senare kom att korrigeras till Samnytt. En inte alltför långsökt teori är att Dagerlind, Ekeroth och deras vänner med jämna mellanrum väljer att ändra skepnad av taktiska skäl. När ett inarbetat namn blir alltför stigmatiserat kan man vips ändra till ett annat namn och på så sätt värva nya läsare.

Alternativmedia har inte samma förutsättningar och resurser som etablerad media. Samnytt förlorade sitt redaktionsstöd 2021 eftersom de inte uppfyllde följande kriterier:

  • följer god medieetisk sed
  • främjar tillgängliggörande av sitt redaktionella innehåll till personer med funktionsnedsättning

2020 erhöll Samnytt 1 192 119 kronor i redaktionsstöd, Året efter mottog de 350 000 kronor, och därefter bedömdes de inte längre uppfylla Mediemyndighetens kriterier för att erhålla redaktionsstöd..

Som jämförelse har den alternativa mediebloggen Motargument alltsedan starten 2012 erhållit lika mycket i redaktionsstöd som Samnytt gör idag, dvs 0 kronor.

Motargument konstaterar att det högerextrema SD-propagandaorganet Samnytt har svårt att överleva. Alternativmedia i behov av ekonomiskt stöd måste leverera högkvalitativ journalistik för att kunna överleva. Kan det vara så att Dagerlind, Ekeroth och deras kompisar inte levererar det folket vill ha?

Länk till två av Samnytts artiklar tiggarartiklar (sparade i webbarkiv för att inte ge klick/trafik):

Samnytt: Ska Samnytt finnas kvar nästa år? – Då behöver vi din hjälp

Samnytt: 34 000 artiklar – men hur många fler?

Lästips:

Motargument: Varning för Samnytt!

Artiklar

Flam: ”Islamofobi finns inte”

Aron Flam har vid flera tillfällen hävdat att islamofobi inte finns och att begreppet används för att “tysta kritik” mot islam. Det är en felaktig beskrivning av många anledningar. Islamofobi är ett etablerat begrepp inom forskning, internationella institutioner och myndighetsarbete samt används för att beskriva verkliga uttryck för hat, rasism och diskriminering riktade mot muslimer. Att acceptera att islamofobi finns och påverkar muslimer negativt innebär inte att förbjuda religionskritik utan att skilja mellan saklig kritik av idéer och fientlighet mot människor.

Komikern och aktivisten Flam har vid flera tillfällen under de senaste åren dels förnekat att islamofobi finns och dels uttalat att islamfobi skulle vara ett påhittat begrepp med syfte att tysta kritik mot islam. Dessa påståenden är dock felaktiga, orimliga och missvisande. Islamofobi är ett väl dokumenterat beteende och begrepp med en modern historia.

Att avfärda islamofobi som ett påhitt främjar i praktiken hat, vardagsrasism och diskriminering som drabbar många muslimer. Att förneka att islamfobi finns är ungefär som att förneka antisemitism samt hat och rasism riktat emot judar. Det finns dessutom flera anledningar till varför Flams påståenden saknar grund.

Begreppet islamofobi används i forskningen för att bland annat beskriva irrationell rädsla för, fientlighet mot eller hat mot islam och muslimer i allmänhet. Det är alltså ett samlande namn för negativa stereotyper, fördomar, rasistiska åsikter och diskriminerande attityder som riktas mot muslimer som grupp.

Islamofobi liknas ofta vid andra former av rasism eller fördomar som till exempel antisemitism och används för att synliggöra systematiska och strukturella uttryck för muslimhatisk retorik och beteenden. Moderna forskare och experter ofta understryker att det finns en skillnad mellan saklig religionskritik och generaliserande hat mot människor för deras tro. Idag är fallet att ett stort antal muslimer globalt sett upplever fientliga attityder, hat, fördomar, rasism och andra beteenden som orsakar lidande, rädsla och negativ stress.

FN:s generalförsamling erkände fenomenet genom att utse den 15 mars till ”internationella dagen mot islamofobi”, vilket visar att begreppet är erkänt på internationell nivå. Även Sveriges myndigheter arbetar aktivt mot islamofobi där det till exempel finns till exempel ett nationellt åtgärdsprogram för att motverka islamofobi och antimuslimsk rasism som del i regeringens arbete mot rasism.

Hat, fördomar, rasism och irrationell rädsla

Islamofobi handlar alltså inte om att förbjuda saklig religionskritik eller selektivt skydda islam som idé eller muslimer som religiös grupp. Vad det handlar om är att bland annat undersöka, analysera och kommunicera om verkliga problem som hat och rasism som muslimer utsätts för.
Islamofobi är inte heller något nytt beteende från eftersom det finns äldre historiska perioder och exempel på hat och diskriminering särskilt riktat emot muslimer. Under såväl medeltiden som under 1400-talet och kolonialtiden och under 1800-talet existerade bland annat negativa stereotyper om ”orientalisk kultur”, som bidrog till populärt stöd för korståg och kolonialism där samtida muslimer och andra utsattes för beteenden som idag skulle anses vara omänskliga, brutala och kriminella.
Som begrepp fick islamofobi en bredare användning under 1990-talet. Begreppet tillkom mer avgränsat i samband med akademisk forskning i USA under slutet av 1980-talet och bland annat i samband med Runnymede Trust-rapporten 1997 i Storbritannien under namnet “Islamophobia: a challenge for us all”.

Rapporten kom efter decennier av växande antimuslimska fördomar i formellt västliga länder som Storbritannien. Redan i början av 1990-talet fanns exempel på islamofobisk retorik men det var i samband med konflikter och migration som termen började användas mer strukturerat.

I bakgrunden av händelser som Gulfkriget (1990–91) och ”kriget mot terrorismen” efter 11 september 2001, formulerades islamofobi som en parallell till antisemitism eller rasism mot andra minoriteter. Allt fler nationer och offentliga institutioner har sedan slutet av 1990-talet erkänt islamofobi som ett separat problem.

Under de senaste fem åren har Flam, som tidigare argumenterat för vikten av öppen och saklig samhällsdebatt, upprepat att islamofobi inte skulle finnas och att uttrycket bl a används för att “tysta islamkritiker”.

Ett problem med Flams påståenden är att det inte finns något motsatsförhållande mellan saklig kritik av islam och islamofobi då begreppet islamofobi avser rasism och hat som riktas mot människor, oavsett vad en anser om islam som religion.

Ett större problem och felaktighet är att påstå att islamofobi inte finns överlag eftersom både begreppet i sig liksom praktiska beteenden är utforskade och dokumenterade sedan tidigare. Att kalla islamofobi ”ett hittepå” betyder också att medvetet förneka och ignorera de många exempel på hur muslimer bland annat utsätts för rasistiska attacker, trakasserier och strukturella fördomar.

Flams beteende kring begreppet och åsikter om muslimer är dessutom extra problematisk med tanke på att han själv ofta uttalar sig om antisemitism och hat mot judar. Eftersom både judar och muslimer upplever samma känslor, rädsla och stress i samband med rasistiska och hatiska beteenden så borde Flam avstå från att marginalisera, förneka eller relativisera just islamofobi.

Verkligheten är viktigare än godtyckliga åsikter

Bland det viktigaste i diskussioner rörande samhällsutvecklingen är inte bara om ett ord accepteras eller inte utan vilken verklighet en väljer att erkänna. Islamofobi är inte ett retoriskt knep för att stoppa debatt eftersom det handlar om ett begrepp som vuxit fram därför att många människor under lång tid har utsatts för fördomar, misstänkliggörande, diskriminering och hat just för att de är muslimer eller uppfattas som muslimer.

En seriös saklig diskussion kräver därför flera saker samtidigt som rätten att kritisera religioner och idéer liksom viljan att erkänna när kritik övergår i hat och rasism. Den som påstår att islamofobi inte finns suddar ut denna nödvändiga gräns och resultatet blir inte större yttrandefrihet eller ett bättre samhälle överlag utan blir en mer fördummande och hatisk diskussion där verkliga erfarenheter av utsatthet, rasism och obefogad rädsla förnekas.

Källor:

Forum för levande historia: Islamofobi – en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet

Lunds Universitet: Svartvit syn på muslimer bakom ökad islamofobi

UN: International Day to Combat Islamophobia
15 March

PubMed Central: Islamophobia and Public Health in the United States

Regeringen: Arbetet mot antimuslimsk rasism Utdrag ur regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott

Runnymede Trust: Islamophobia: A Challenge For Us All

SO-Rummet. Islamofobi – en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet

Spotify: Aron Flam: Dekonstruktiv kritik

The Conversation: Orientalism: Edward Said’s groundbreaking book explained

Krönikor

Tidö: Politik som bygger på en berättelse om ”dom andra”

Inför det senaste svenska valet såg vi ett tydligt mönster: nyhetsrapportering om brott, sociala problem och otrygghet kom allt oftare att kopplas till människors bakgrund. Genom rasifiering och kulturifiering skapades en berättelse där minoriteter, särskilt muslimer och människor med invandrarbakgrund, gång på gång placerades i centrum för negativa nyheter.

Det handlade inte bara om vad som rapporterades, utan hur.

Enskilda händelser lyftes fram som representativa för hela grupper.

Brott blev inte bara brott, de blev uttryck för “kultur”, “ursprung” eller “misslyckad integration”. Samtidigt osynliggjordes majoritetssamhällets roll i olika sociala problem.

Resultatet blev en kraftfull förenkling där komplexa samhällsfrågor reducerades till en fråga om “dom andra”.

Syftet med denna typ av rapportering, och hur den utnyttjades politiskt, var tydligt: att få människor att associera minoriteter med negativ information.

När samma koppling upprepas tillräckligt ofta sker något psykologiskt:
Minoriteter börjar automatiskt förknippas med kriminalitet eller otrygghet, enskilda fall uppfattas som typiska, negativa stereotyper känns som “sunt förnuft” snarare än konstruktioner.

Genom att spela på rädsla och oro kunde politiska aktörer förstärka ett “vi och dom”-tänkande.

I denna berättelse blev minoriteter inte individer utan samhällshot och problem.

Det är svårt att bortse från att detta var en framgångsrik metod. Opinionsläget förändrades, och frågor om migration, kriminalitet och “ordning och reda” kom att dominera valdebatten.

Politiska krafter som drev en hårdare linje i migrationspolitiken stärkte sina positioner.

Att koppla känsloladdade nyheter till specifika grupper visade sig vara ett effektivt sätt att påverka väljare. När människor upplever rädsla söker de enkla lösningar och det är just sådana lösningar som erbjöds.

Efter valet har samma politiska intressen gått vidare från retorik till konkret politik. Flera lagförslag har lagts fram under senare tid, i syfte att göra det lättare att utvisa personer med invandrarbakgrund.

Ett av de mest bisarra exemplen är det nya vandelskravet. Regeringen vill att uppehållstillstånd ska kunna nekas eller återkallas på grund av “brister i levnadssätt”, begreppet omfattar inte bara brott, utan även exempelvis skulder, bidragsfusk eller andra former av misskötsamhet. Syftet är uttryckligen att skapa större möjligheter att avlägsna personer ur landet. Särskilt kontroversiellt, diskriminerande och rasistiskt är att lagen föreslås få retroaktiv effekt vilket innebär att tidigare beteenden ska kunna vägas in vid beslut om utvisning. Förslaget kan därmed påverka människor som redan lever i Sverige sedan länge.

Parallellt med detta föreslås också skärpta regler för utvisning vid brott, där fler brott ska leda till utvisning och kraven sänks, samt att det finns möjligheter att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

Tillsammans innebär detta ett tydligt skifte från att skydda människors grundläggande rättigheter att stanna, till att aktivt öka möjligheterna att utvisa.

Det är en politik som bygger på rasistiska föreställningar.

Här blir kopplingen mellan tidigare strategier och den politik regeringen bedriver nu tydlig. Den bild av minoriteter som byggdes upp genom selektiv och vinklad rapportering, där vissa grupper framställdes som problematiska, kriminella eller “misskötsamma”, återkommer nu i lagstiftningen.

När lagar formuleras kring begrepp som “bristande vandel”, som kan inkludera allt från brott till sociala eller ekonomiska problem, speglar det samma logik, dvs att vissa människor ses som mindre önskvärda och lättare kan göras av med.

Det vi ser är inte isolerade fenomen, utan en sammanhängande utveckling. Nyhetsrapportering som kopplar minoriteter till problem, politisk exploatering av dessa associationer, en förändrad opinion och lagförslag som institutionaliserar samma synsätt.

När berättelser om “dom andra” får forma både opinion och lagstiftning, Vad händer då med något av det mest svenska man kan tänka sig, principen om likhet inför lagen?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Du kan inte rösta på rasism och kalla dig ickerasist

De lagförslag som har presenterats den senaste tiden undanröjer alla tvivel om huruvida denna regering accepterar rasism. Förändringen innebär i praktiken att människor som röstar på något av Tidöregeringens partier i kommande val, ställer sig bakom en politik som möjliggör rasism.

De grupper som berörs har sannolikt saknat representation i eventuella konsekvensanalyser som gjorts, under frågans beredning.

Det finns inget rimligt sätt att påstå något annat.

Människor är fria att välja vilka partier de vill, men man kan inte rösta på en politik som präglas av rasism och samtidigt hävda att man själv inte är rasist.

En röst på något av Tidöpartierna kommer att få livsavgörande konsekvenser för ett stort antal människor i Sverige.

Många människor som tillhör samhällets mest utsatta grupper kommer att drabbas på ett fullständigt oproportionerligt sätt, om de snubblar eller misslyckas.

Här ser vi hur riskgrupper såsom personer med neuropsykiatriska variationer, människor i missbruk eller personer som exempelvis dragit på sig skulder efter misslyckade försök att starta företag kommer att vara särskilt utsatta.

Deras utsatthet, och i vissa fall begränsade handlingsutrymme, riskerar att användas emot dem på ett sätt som saknar proportionalitet. Samtidigt kommer detta att skapa en orimlig och djupt orättvis stress, utöver den belastning som redan ofta följer av att tillhöra en minoritet.

Strukturell rasism riskerar att utvecklas till ett djupt omänskligt system när den sanktioneras politiskt.

Samtidigt som samhället rör sig i en alltmer auktoritär riktning, där vanliga människor förväntas bära ett större ansvar, ser vi en motsvarande brist på ansvarstagande bland politiker, liknande den som länge präglat vissa amerikanska högerpolitiska miljöer.

Om denna utveckling fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt ansvar läggs på individen, medan makten koncentreras till en liten, privilegierad elit.

Villkoren för vanliga människor kommer att försämras utan att de bakomliggande strukturerna ifrågasätts.

Istället kommer fokus att riktas mot enskilda individer som misslyckas, vilka framställs som problem eller hot, medan makthavare undgår granskning.

Människor är fria att rösta på Tidöpartierna men den som gör det kan inte samtidigt hävda att man står för alla människors lika värde eller är emot rasism.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myter

Fria Tider sprider myt om afrikaners IQ

Den högerextrema och antisemitiska alternativbloggen Fria Tider uppmärksammar ett YouTube-klipp som sprider myten om att afrikaner skulle ha ett lägre IQ än andra människor baserat på etnicitet. Motargument har vid ett par tillfällen knäckt denna myt, och samtidigt lagt fram belägg för att IQ INTE är avhängigt etnicitet.

Fria Tider är numera den största högerextrema alternativbloggen, med en slogan som lyder ”Ge Mediesverige en rak höger”. Den enda kända medarbetaren på bloggen är Widar Nord, som är chefredaktör, och det är oklart vem eller vilka som skriver materialet som publiceras. Fria Tider har gjort sig ökända för sin antisemitism, rasism och sina konspirationsteorier. Att de hoppar på myten om att afrikaner skulle ha lägre IQ än andra baserat på etnicitet är ingen överraskning. Tvärtom bekräftar det bloggens rasistiska narrativ.

Klippet Fria Tider refererar till visar på en slumpmässig studie som gjorts av en afrikansk YouTube-kanal. Det är oklart vilket IQ-test som användes och hur stort urvalet för studien var.

I rasistiska kretsar cirkulerar ständigt myten om att framför allt afrikaner skulle ha lägre IQ än andra baserat på etnicitet. Att hävda att intelligens skulle vara avhängigt etnicitet är klassisk, rasideologisk retorik. Motargument, och många andra, har knäckt myten många gånger. Men i rasisters värld är föreställningen om att människor skulle vara olika värda baserat på etnicitet så djupt rotad att myten tyvärr kommer att fortleva.

Myten om afrikaners låga IQ har ingen vetenskaplig grund. Den baseras på felaktig och partisk forskning. Studier som tyder på ett mycket lågt genomsnittligt afrikanskt IQ baserar sig ofta på osystematiska urval, felaktig presentation av data och icke-representativa urval. Exempel på detta är en studie i Ekvatorialguinea som undersökte barn med kognitiv funktionsnedsättning från en helt annan region och population. Dessa resultat stöds inte av metodologiskt korrekt forskning som visar att de observerade skillnaderna i testresultaten till stor del är avhängiga miljö samt påverkas av faktorer som nutrition, utbildning och socioekonomisk status.

Det finns inga direkta genetiska bevis som stöder påståendet att rasmässiga skillnader i intelligens skulle vara medfödda, eftersom forskare inte har kunnat identifiera gener för komplexa kognitiva färdigheter.

Vissa studier, särskilt de som utförts av forskaren J. Philippe Rushton och hans kollegor, har kritiserats för sina osystematiska metoder då de beräknat nationella IQ-värden.

Forskning visar att andra faktorer har stor påverkan för människors kognitiva förmåga. Nutrition, hälsovård, socioekonomi och utbildning är de främsta orsakerna till skillnaderna i testresultat mellan de olika grupperna.

De psykometriska egenskaperna, dvs de psykologiska mätningarna som omfattar statistiska metoder som används för att utveckla och analysera psykologiska mätinstrument, samt själva mätinstrumenten, hos de tester som används i vissa studier kan göra dem ojämförbara mellan olika populationer. Detta blir tydligt särskilt när Flynneffekten (den observerade ökningen av IQ-poäng över tid) ännu inte har slagit igenom i en region.

Myten om att människor skulle ha olika IQ-nivåer baserat på etnicitet är klassisk rasism grundad i den förlegade rasideologiska forskningen, som bl a bedrevs av Rasbiologiska institutet.

Länk till Fria Tiders artikel Här försöker de krossa ”myten” att afrikaner har låg IQ: ”Resultatet är mycket nedslående” | Fria Tider (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Källor:

Bowdoin’s MacEachern on ‘Fast Science’ and the Myth of African National IQ

Science Direct: Another failure to replicate Lynn’s estimate of the average IQ of sub-Saharan Africans

Brookings: The Black-White Test Score Gap: Why It Persists and What Can Be Done

Wikipedia: Race and Intelligence

AEI: How Malleable Are Worldwide IQ Differences?

Wikipedia: Intelligence quotient

https://www.friatider.se/har-forsoker-de-krossa-myten-att-afrikaner-har-lag-iq-resultatet-ar-mycket-nedslaende

Myten om afrikaners ”låga IQ” | Motargument

Krönikor

SD har mörkat sina åsikter

Partistyrelsen i Sverigedemokraterna arbetade hårt i många år med att få sina medlemmar att förfina retoriken, putsa ordvalen, undvika rasistiska uttalanden.

Kanske tyglade de inte sina egna för att de ville ändra på något. Det handlade troligen bara om att försöka få färre av sina politiker att bli avslöjade som extremister. Richard Jomshof har skrivit han är orolig över att medlemmar spelar in varandras uttalanden, för att SD vill minska antalet som avslöjas i läckor till massmedia. SD har inte råd med fler skandaler.

SD:s ledning har alltid varit öppna med att de inte skulle byta åsikter. De kommer inte sluta påstå att allt dåligt skulle bero på invandrarna. Deras medlemsutskott som utreder interna personärenden har nöjt sig med ‘varningar’ till högt uppsatta som brutit mot partiets nolltolerans och kommunikationspolicy — emedan andra, måhända bara de oviktigaste, lokalpolitiker fått gå för exakt samma slags övertramp.

Troligtvis var försöket att avgränsa tidsramarna för den så kallade ‘Vitboken’ (tidsperioden före september 2010) också bara ett försök att mörka de egentliga främlingsfientliga åsikterna i SD idag. Deras parti grundades av en grupp välkända antisemiter. SD hade antisemitism som sin enda ideologi under många år. Om en svensk bar en nazi-inspirerad uniform på 1990-talet var denne antisemitisk.

Jimmie Åkesson har senaste tiden försökt tvätta byken med det extremt naiva: ”Jag har aldrig stött på en vanlig svensk som är antisemit.”

Jimmie gick med i ett parti som just samtidigt införde ett uniformsförbud på sina egna möten.

En gissning är att all svartmålning vi ser de riktar mot påstådda antisemitiska invandrare har samma syfte som den organiserade ‘whataboutismen’ mot Socialdemokraterna — som troligen är en toppstyrd instruktion. Den kan eventuellt vara organiserad på internutbildningar för att försöka minimera alla diskussioner om och fortsätta mörka SD:s egentliga politiska ideologi.

Alla propagandaförsöken att ständigt byta samtalsämnet eller polera ordvalen har ännu inte lurat mig, och kommer väl inte lura någon.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Jimmie Åkesson har aldrig hört om ‘svenska antisemiter’: https://kvartal.se/nyheter/artiklar/akesson-antisemitism-ar-kopplad-till-invandring/cG9zdDo2NjQyOQ

Emelie Pilthammar får en ‘varning’ för samma typ av formuleringar som tidigare fått flertalet andra utkastade ur SD: https://www.expressen.se/nyheter/politik/sd-utreder-pilthammar-efter-expressens-avslojande/

Polimasaren om SD:s nutida antisemitism: https://polimasaren.se/sverigedemokraternas-antisemitism-efter-2010/

Krönikor

SD:s hemliga MED-plan – ännu ett steg i det brunblå blockbygget (del 5)

När Kvartal publicerade sin artikel om Sverigedemokraternas hemliga MED-plan blev reaktionen inne i SD allt annat än entusiastisk. Enligt Expressens uppgifter var det Mattias Karlsson som drev idén om ett valtekniskt samarbete med Medborgerlig Samling (MED), men planerna möttes av kraftig intern kritik och uppges därefter ha stoppats.

Varför är det här viktigt?

  1. Det visar SD:s demokratibild i praktiken
    Ett parti med dokumenterade nazistiska och fascistiska rötter försöker konstruera en ”Alf Svensson-modell” för ett mikroparti på 0,2 procent – men med en avgörande skillnad: MED:s ledamöter ska inte representera sina väljare fritt, utan rösta i enlighet med SD:s gruppledning. Det säger mer om SD:s syn på folkstyre än hundra tal om ”respekt för demokratin”.
  2. Det synliggör blockbygget runt SD
    Kvartals artikel och efterföljande avslöjanden bekräftar att SD inte nöjer sig med rollen som stort parti bland flera. De försöker bilda ett centrum med mindre partier – som MED – i omloppsbana runt sig. De partierna ska ge fler mandat och bredare legitimitet, men utan egen politisk frihet. Det är klassisk satellitparti-logik, känd från andra auktoritära projekt, nu i svensk kostym.
  3. Det är pedagogiskt begripligt för väljare
    Många människor bryr sig mindre om ord som ”valteknisk samverkan” och mer om en enkel fråga: ”Vem är det egentligen jag röstar in?” SD–MED-planen ger oss ett konkret fall där vi kan säga:
  • Här skulle SD-väljare i praktiken rösta in MED, utan att det är tydligt för alla.
  • Här skulle MED-väljares mandat bindas upp till SD:s linje.
  • Här används riksdagens mandat och partistöd som bytesvara i en intern affär.

Det finns ett par tydliga uppgifter:

  • Dokumentera.
    Fortsätta samla och visa källor: Kvartals avslöjande, Expressens uppgifter om intern kritik, Omnis sammanfattningar, de SD-vänliga sajternas egna texter som bekräftar att planen funnits och mött motstånd.
  • Förklara.
    Varje gång SD beskriver sig som ”vanligt konservativt parti” finns ett konkret exempel att lyfta fram:

”Ett vanligt parti försöker inte köpa in mikropartier i riksdagen mot röstlojalitet. Det gjorde ni.”

  • Använda som case.
    SD–MED-affären kan bli en referens i andra diskussioner om SD:s maktstrategi, precis som Tidöavtalet blivit en referens för deras regeringssamarbete:
    – När nästa lilla högerparti dyker upp: ”Minns MED-planen.”
    – När SD talar om ”respekt för väljarna”: ”Minns röstlojalitets-kravet.”
    – När SD hävdar att kritikerna ”överdriver”: ”Minns hur långt den här planen hann innan den läckte.”

Planen att ge Medborgerlig Samling en bakdörr in i riksdagen verkar – enligt flera källor inne i SD – vara stoppad i dagsläget. Det är värt att notera. Men det är inte där berättelsen slutar.

Det är avgörande att:

  • Planen har funnits.
  • Den har drivits från högsta nivå.
  • Den har vilat på samma grundidé som genomsyrar SD:s historia:
    ett etnonationalistiskt maktprojekt som använder de demokratiska institutionerna som verktyg – och som gärna böjer reglerna, eller går runt dem, när det gynnar projektet.

Den här historien visar något långvarigt om SD:s sätt att tänka och agera. Det är också därför jag menar att SD–MED-planen – stoppad eller ej – är precis den typ av fråga som vi ska fortsätta följa, förklara och påminna om, långt efter att rubrikerna tystnat.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

SD:s MED-plan – ännu ett steg i det brunblå blockbygget (del 4)

När Kvartal publicerade sin artikel om Sverigedemokraternas hemliga MED-plan blev reaktionen inne i SD allt annat än entusiastisk. Enligt Expressens uppgifter var det Mattias Karlsson som drev idén om ett valtekniskt samarbete med Medborgerlig Samling (MED), men planerna möttes av kraftig intern kritik och uppges därefter ha stoppats.

En källa i partiet sammanfattar reaktionen med en mening som redan hunnit bli klassisk:

”Det här låter som något man kom på inne på Jimmies kontor med en bag in box.” (Källa: Expressen)

Flera SD-företrädare, som intervjuats anonymt, framhåller två saker:

  • Planen har funnits. Den handlade om att ge MED:s partiledare Daniel Sonesson en valbar plats på SD:s lista i Stockholms län, och om att MED skulle avstå egna riksdagsvalsedlar och lova röstlojalitet i riksdagen.
  • Planen uppges nu vara stoppad. En ”central källa med insyn” säger till Expressen att ”dörren är helt stängd för MED:s Daniel Sonesson” och att det är ”helt uteslutet” att han får en plats i riksdagen.

Frihetsnytt, som normalt står SD nära, skriver rakt ut att planen ”sågas stenhårt inom partiet” och att flera riksdagsledamöter anser att SD inte skulle ”vinna någonting på det”. Fria Tider använder en liknande formulering och talar om att ”få inom SD är intresserade av att hjälpa promillepartiet”.

Efterdyningarna: stoppad plan – men inte stoppat projekt

Det här är viktiga fakta:

  • Planen var långt gången och viljan fanns ”ända upp till den absolut högsta nivån i SD”, enligt Kvartals källor.
  • Efter att planerna blivit offentliga har flera tunga SD-företrädare – om än anonymt – markerat mot dem och uppgett att upplägget nu är lagt på is.

Men lika viktigt är vad kritiken inte handlar om. Ingen av de citerade SD-källorna säger att det var fel av princip att försöka köpa in ett annat parti i riksdagen mot röstlojalitet. Invändningarna handlar i stället om kalkylen: att SD inte tjänar tillräckligt på det, att risken är stor och att Sonesson ses som ett politiskt sänke.

Alltså:

  • Fakta: Planen fanns, var förankrad i toppen och är nu – enligt flera SD-källor – stoppad i sin nuvarande form.
  • Mönster: Kritiken inom SD rör ”vad vi vinner på det”, inte demokratins spelregler.
  • Konsekvens: Vi har fått en ovanligt tydlig inblick i hur SD-toppen tänker när de försöker bygga sitt block: riksdagsmandat, partistöd och lojalitet är brickor i ett maktspel, inte heliga demokratiska mandat.

Att den här konkreta konstruktionen med MED har backats från betyder inte att projektet är över. Det betyder att just denna version av planen läckte, fick dåliga interna siffror – och därför får vila tills man hittar en smartare variant.

Medborgerlig Samling fick 12 882 röster i riksdagsvalet 2022t – ungefär vad ett riksdagsparti kan tappa på en dålig vecka i en opinionsmätning. Ändå var SD-ledningen beredd att rita om riksdagen för deras skull.

Det säger något om läget i SD-toppen inför valet 2026. Är SD verkligen så illa skickade att de kände sig tvungna att försöka lägga beslag på knappt 13 000 extra stödröster via ett mikroparti på 0,20 procent? I praktiken handlade planen om att göra MED:s väljare till SD:s stödröstbas – och sno åt sig knappt 13 000 röster från ett parti som inte ens klarar att ta sig över bruset.

Motargument är inte en nyhetssajt. Vi är en plattform som försöker visa mönster i den auktoritära och rasistiska politiken. SD–MED-historien är ett typexempel på något som börjar som ”en nyhet” men egentligen är en pusselbit i ett större projekt.

SD:s försök att lyfta in MED i riksdagen via egna listor – mot röstlojalitet – är inte bara ett misslyckat taktiskt drag. Det är ett ärligt fönster in i hur SD ser på riksdagen, väljarna och makten.

Källor:

Kvartal: Efterdyningarna: stoppad plan – men inte stoppat projekt

Expressen: Hemliga SD-planen får kritik: ”Helt uteslutet”

Frihetsnytt: SD:s MED-plan sågas stenhårt inom partiet

Fria Tider: Mattias Karlssons hemliga MED-plan möter hård intern kritik (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Kvartal: Avslöjar: SD:s hemliga MED-plan

Valmyndigheten: Valresultat 2022

Krönikor

SD:s hemliga MED-plan – ännu ett steg i det brunblå blockbygget (del 3)

Varför är SD+MED-planen politiskt farlig? Det finns tre huvudskäl att betrakta detta valsamarbete som allvarligt, bortom alla teknikaliteter:

  1. Det osynliga mandatet: En väljare som kryssar en SD-lista i en valkrets där MED-kandidater placerats riskerar att få ett mandat som formellt tillhör ett annat parti, men som bundits till SD:s linje genom förhandsuppgörelser. Det innebär att SD kan fylla riksdagen med partilojala ledamöter som inte bär SD-etikett. MED kan hävda att de ”ÄR i riksdagen” utan att behöva redovisa ett eget brett väljarstöd. Väljaren får svårare att veta vilken ledamot som faktiskt representerar väljaren. Detta är ett klassiskt sätt att skapa skendemokrati: många partilappar, men en hand på spaken.
  2. Ett sätt att kringgå spärren – för just de krafter spärren ska stoppa: Fyraprocentspärren är till för att hindra små, ofta radikala partier från att ta plats i riksdagen om de inte lyckas samla tillräckligt stöd. När SD erbjuder MED en plats i riksdagen via egna listor undergrävs spärrens funktion. I stället för att tvingas övertyga väljare kan ett parti med 0,20 procent räkna med riksdagsplats – om det bara lovar lojalitet med SD. Det är inte demokratins ”finlir”. Det är ett hål i dammen.
  3. Normalisering av det brunblå blocket: När ett parti som kallar sig liberalkonservativt gör sig till satellit åt SD hjälper det SD med den viktigaste av alla uppgifter: att normalisera ett projekt med nazistiska och fascistiska rötter.

SD kan peka på MED och säga:

”Vi är inte extremister, vi samarbetar ju med liberalkonservativa företagare.”

Men den rörelse de ingår i är inte någon vanlig borgerlighet. Den vilar på:

  • Bevara Sverige Svenskt, Nordiska rikspartiet och andra nazistiska/fascistiska grupper som gav SD dess fundament.
  • Vit makt-miljön från 1980- och 90-talen, omvandlad till kostymklädd parlamentarism.
  • Ett nutida blockbygge där medieangrepp, myndighetsförakt och systemhat går hand i hand med krav på hårdare polis, fler fängelser och minskade rättigheter för utpekade grupper.

I den världen är MED inte ”en frisk fläkt”, utan ännu en kugge.

Vad göra?

För den som vill försvara demokratiska värden räcker det inte att konstatera att SD–MED-planen är cynisk. Den måste användas pedagogiskt.

Tre saker bör lyftas fram varje gång frågan kommer upp:

  1. Valtekniken: Förklara tydligt för väljarna att SD försöker föra in ett annat parti i riksdagen via sina listor, mot löfte om lojalitet. Det handlar om mandat som inte ser ut som vad de är.
  2. Personen: Visa med öppna källor vem Sonesson är: vd:n vars bolag kritiserats av tillsynsmyndigheter och revisorer, politikern som reser till Bryssel för att diskutera pengar och samarbete med Putinvänliga krafter, partiledaren som gör varje myndighetsärende till bevis på ”förtryck”.
  3. Projektet: Knyt alltid tillbaka till SD:s rötter och vitbok. Påminn om att detta inte är ett vanligt konservativt parti, utan ett projekt sprunget ur BSS, nazistiska och fascistiska grupper, med ett uttalat mål att göra etnonationalistisk politik rumsren.

SD:s strategi är tydlig:

  • Tvätta historien lagom mycket för att de borgerliga ska kunna hålla sig för näsan.
  • Bygga ett block där allt fler partier, stora som små, binds till samma riktning.
  • Använda demokratins formella institutioner för att steg för steg försvaga dess innehåll.

I det läget är frågan om det planerade valsamarbetet mellan SD och MED ”något att uppmärksamma” närmast absurd. Det vore ett underlåtelsefel att låta bli.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Korta motargument

När desinformation får konsekvenser

Gästinlägg av Aktionsgruppen För Palestina

När en offentlig person med stor räckvidd påstår att en statlig undersökning visar något den inte visar, är det inte längre en fråga om “olika tolkningar”. Det är en fråga om ansvar. Moderaternas Hanif Bali har på sin plattform hävdat att en rapport från Forum för levande historia pekar ut muslimer som mest negativa till judar, HBTQI-personer och samer. Detta saknar stöd i rapporten.

Undersökningen mäter elevers attityder till olika grupper inte hur religiösa grupper som kollektiv tycker om andra. Att ändå peka ut en religiös minoritet som bärare av negativa värderingar är att tillskriva människor åsikter de inte har, med forskning som falskt alibi.

När sådan felaktig information sprids från en stor plattform riskerar den att legitimera misstänkliggörande och kollektiv skuldbeläggning. Det är inte harmlöst. Och det är inte neutralt.

Därför har detta polisanmälts för misstänkt hets mot folkgrupp. Inte för att tysta debatt utan för att låta rättssystemet pröva om gränsen har passerats.

Följande skärmdumpar, som dissekerar/pulvriserar Hanif Balis alla påståenden, kommer från Aktionsgrupp för Palestinas Instagram-inlägg.

Länk till rapporten från Forum för levande historia:

Unga tycker om andra