Etikettarkiv: rasism

Den radikaliserade tangentbordskrigaren

I en inläggskommentar på Anders Olins (SD Malmö) Facebookinlägg där han och SD ljuger om att nyanlända skulle få lyxbostäder i Malmö går en privatperson bärsärk.

Kommentaren osar generaliseringar baserade på rasistiska fördomar, hat, rena lögner och overifierbara händelser. Hon anför anekdotisk bevisföring som argument för att Malmö ”tvångsblandas”. Hon skriver att hon inte delar upp i ”vi och dom”, men påpekar just hur annorlunda andra människor än hon själv är och att de ”vill ha sina parallellsamhällen”. Hon pekar svepande ut alla människor från Mellanöstern och norra Afrika, som ”helt olika oss” och därför klandervärda. De vill, enligt kvinnan, inte arbeta eller integreras, lever efter egna lagar och traditioner och lär sig inte språket (inte ens i andra generation!). Kvinnan avslutar med att spela på människors rädslor och känsla av otrygghet, genom att påstå att stadsdelen (Limhamn) skulle ha försämrats och att man inte skulle våga gå ut på kvällarna, eftersom man ”kan rånas om tillfälle ges!”.

Radikaliserade tangentbordskrigare finns det tyvärr gott om. Samma personer blir upprörda av att kallas rasister. Men det är enkelt, sluta bete dig rasistiskt, så kommer vi sluta kalla dig rasist.

Personen verkar tro att Internet glömmer, men Internet glömmer aldrig. Inte ens när du skriver på en SD-politikers sida.

Skärmdump från Anders Olins (SD) Facebooksida 260705.

Länk till inlägget: https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=pfbid0RWHvB9qRWsC5YtGrRvhN3nmaSQ8cNcswsuCkqGFPTLD8UbiAgQEnVcZSmfVwQAhUl&id=100006572415900

SD och ”Den Heliga Heliumledaren”

Det auktoritära partiet Sverigedemokraterna har nu tagit sin personkult till en nivå som får historiska diktaturer att framstå som blygsamma.

I går presenterade de sin nya nationella symbol: En 60 meter hög luftballong formad som ledarens huvud, komplett med rörliga ögon, högtalare och en inbyggd dimkanon som sprutar ut “nationell anda”.

Ballongen, officiellt kallad “Den Heliga Heliumledaren”, är enligt partiet “ett uttryck för den fascistiska agendan om total närvaro, kontroll och en total uppblåsbarhet”.

Ledaren som svävande övergud:

Ballongen är så groteskt stor att den:

Kastar skugga över hela stadsdelar. Får kyrktorn att se ut som tandpetare. Triggar flyglarm varje gång den passerar en flygplats.

Partiet beskriver detta som: “En naturlig del av vår fascistiska vision: ledaren ska alltid vara över folket: både bildligt och bokstavligt.”

Ballongen följer medborgare automatiskt: Tack vare avancerad (och helt fiktiv) teknik kan ballongen: Låsa sig på individer som uttryckt “otillräcklig lojalitet”.

Hovra över oppositionens möten som en heliumdriven domedagsprofet. Spela upp ledarens röst i surroundljud:

“Medborgare, du är fri, så länge du lyder.” Det är fascismens panoptikon, fast i ballongformat.

Den fascistiska agendan i latex:

Ballongen är inte bara ett spektakel, den är ett program.

Den representerar:

Total ledarkult, övervakning och en total estetisk dominans.

Enligt en högt uppsatt partifunktionär: ”Vi har testat aggressivt dominansbeteende och trollfabriker innan och detta tycker vi är ett utmärkt komplement till det. Plus ska den ge ett sken av total infantilisering av politiken samt total kitsch som maktmedel. Jag vet att jag har sagt ordet total många gånger nu. Och det är det som vi försöker förmedla: det totala”.

Partiets ideologer förklarar lite mera försiktigare:

“Fascism handlar om att ersätta verklighet med symboler.”

Ballongen används nu som disciplinärt verktyg:

Enligt partiets nya initiativ “Lydnad genom Lufttryck” kommer ballongen att:

Dyka upp vid arbetsplatser för att kontrollera “ideologisk hållning”. Och sväva över skolor och mäta “nationell entusiasm”, följa efter individer som går för snabbt, för långsamt eller för neutralt.

Dessutom spela nationalsången varje gång någon försöker tänka självständigt.

Enligt partiet är detta “en mild form av fascistisk vägledning”.

Oppositionen: “Det här är inte politik, det är heliumteokrati”

Oppositionspartierna försökte hålla en presskonferens, men ballongen sänkte sig långsamt bakom dem som en gigantisk latexmåne och viskade: “Ni är irrelevanta.” och presskonferensen avbröts.

Partiets svar: “Det är helt normalt i en modern fascistisk stat”.

Sverigedemokraterna avfärdar all kritik:

“Det är viktigt att folket känner ledarens närvaro”, säger propagandaansvarige.

“Om ledaren inte svävar över er i 60 meters höjd, hur ska ni då veta att ni är trygga?”

På frågan om ballongen är farlig, svarar propagandaoraklet:

“Endast för dem som tänker fel.”

#LydnadGenomLufttryck #UppblåsbarAuktoritet #KitschSomKontroll #Latexkulten #Satir #PolitiskSatir

Kvinnors rätt att välja slöja eller inte

Principen att kvinnor ska täcka sitt hår finns i alla tre abrahamitiska religionerna islam, kristendomen och judendomen även om det finns variationer. Inom judendomen så finns principen att gifta kvinnor ska täcka sitt hår, även om tolkningarna varierar mellan de olika judiska inriktningarna. Inom kristendomen så finns principen att kvinnor som ber i kyrkan ska täcka sitt hår (Bibeln 1 Korinthierbrevet 11).


För oss som har växt upp i väst de senaste årtionden är det lätt att tro att det här konceptet inte finns alls inom kristendomen men det är en ytlig förståelse då det har funnits väldigt länge i praktiken under kristendomens historia och det är först på senare tid som många kristna inriktningar mer eller mindre har slutat med det. Samtidigt som ett antal olika mer traditionella kristna inriktningar har fortsatt med det, så som ortodoxa och amish.

Slöjförbud är en uppenbar rasistisk politik och dessutom en auktoritär och kvinnoförtryckande sådan.

Vilket är ironiskt med tanke på att de som förespråkar slöjförbud låtsas göra det för att skydda kvinnors frihet.

I själva verket har dessa personer inga problem med kvinnlig ofrihet och auktoritärt förtryck – så länge det inte är deras folkgrupp eller tro som förtrycks.

Vill man på riktigt göra något åt de fall där kvinnor de facto tvingas täcka sig så får man göra rationella insatser mot just de individer som tvingar och hotar kvinnor på det sättet, vilket är ett lagbrott redan idag. Man får inte hota och tvinga kvinnor att klä sig på ett visst sätt. Och det blir inte mer moraliskt rätt när politiker vill agera klädpoliser och tvinga av kläder från kvinnor.

Men man måste också förstå att det idag finns ett enormt tryck mot kvinnor att INTE ha på sig slöja, både från rasistiska politiker, rasistiska medborgare, rasistiska rekryterare på arbetsintervjun men även från muslimska kvinnors egna oroliga familjer som kan vara rädda för att deras dotter genom att ta på sig slöjan ska riskera att bli utsatt för rasism, misshandel och mord. Forskning visar att just muslimska kvinnor med slöja som pga slöjan är lätta för rasister att identifiera som muslimer är särskilt utsatta för rasism och olika rasistiskt motiverade övergrepp.

Detta är ett säkerhetshot mot svenska muslimska kvinnor som måste börja tas på största allvar. För oss som vill fortsätta leva i en fri demokrati där auktoritär politik bekämpas och folkgrupper inte kollektivt bestraffas så vore ett slöjförbud en katastrof.

För att i en fri demokrati så har kvinnor rätten både att ha på sig och ta av sig slöjan.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Lästips:

Motargument: SD:s falska narrativ om slöjförbud och kvinnorättigheter

Motargument: SD vill totalförbjuda slöja

Motargument: SD och slöjförbud: Vad du behöver veta

Guilt by association-rasism på sociala medier

Jag har skrivit många gånger om det falska i att prata om ”bra” och ”skötsamma” invandrare vs de ”dåliga” som är okej att utvisa. Hur rasismen som följer på debatten när invandrare, speciellt muslimer, i allt större utsträckning öppet får omtalas om problem, faror, kriminella, skadliga för samhället osv. För rasismen drabbar aldrig bara de kriminella och farliga invandrarna. Det drabbar alla som inte blir läst som vita svenskar.

För vi bär liksom inga skyltar som säger ”adopterad”, ”laglydig”, ”har jobb”, ”välutbildad företagare” osv osv. Vi bedöms i vardagen bland främmande människor inte utifrån vilka vi faktiskt är och vad vi gjort eller gör. Utan utifrån hur vi ser ut. Därför blir det för rasisten självklart att om jag står upp för unga invandrare så måste det vara för att jag är en arbetslös bidragstagare. För i rasistens värld är det givet att alla som inte ser svensk ut är en parasit på det svenska samhället. Här enbart för att ställa till problem.

Samtidigt är det intressant att se den enorma skillnaden mellan Facebook och Instagram. Det är uppenbart att rassetrollen föredrar Facebook där algoritmerna i ännu större utsträckning tillåter deras skit att blomstra än på Instagram. Rasisternas kommentarer följer alla samma mönster:

Ingen kunskap om hur processen för asyl eller uppehållstillstånd faktiskt fungerar. Ingen kunskap om vad som sker vid avslag. Ingen kunskap om hur föräldrarna kan få asyl medan barnen utvisas så fort de blivit vuxna. Gott om fördomar och rasistiska stereotyper. Samt såklart noll förståelse för hur snabbt Sverige skulle implodera om alla invandrare faktiskt kastades ut så som de önskar.

På riktigt, är det inte dags att vi går ut i storstrejk likt homosexuella gjorde en gång i tiden? Bara en 2-3 dagar sådär så får de se hur väl samhället klarar sig utan oss ”kulturberikare” de menar ändå bara förstör oavsett vem vi är och vad vi gör? Inte för att rasisterna kommer ändra sig, men kanske för att alla andra ska vakna upp och inse att SD:s retorik och rasismen de gett växtkraft måste motarbetas, på riktigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

”Vad är det bästa med islam?”

Som aktiv antirasist får man ibland frågan ”Vad är det bästa med islam?” Frågeställaren är egentligen inte intresserad av något svar. Frågan är oärlig och ett retoriskt knep för att nå slutsatsen att muslimer är dåliga och att islams eventuella fördelar skulle vägas upp av nackdelarna. I själva verket har judendomen, kristendomen och islam samma ursprung och många likheter. Religionerna har liknande syn på moral och värderingar, samt att se livet som en gåva från Gud.


Islam, kristendom och judendom har fler likheter än skillnader. Judar, kristna och muslimer tillber samma Gud, skaparen av världen, men tolkar och relaterar till Gud på olika sätt.

Judendomen är den äldsta av de abrahamitiska religionerna och har sina rötter i Abraham och de tidiga israeliterna. Kristendomen uppstod senare som en gren av judendomen med Jesus som central figur, medan islam är den yngsta religionen och grundades av profeten Muhammed i 600-talet e Kr. Religionerna kallas ibland ”syskonreligioner”, på grund av deras gemensamma ursprung och liknande berättelser. De erkänner en enda Gud som skapare och herre över världen.

Alla tre religionerna betonar människans ansvar och frihet, och att människan har förmågan att skilja mellan gott och ont .

Gud har gett livsregler och vägledning för att hjälpa människor leva rättfärdigt och förvalta skapelsen.

Ett par likheter mellan de tre religionerna är:

  • Monoteism: Tron på en enda Gud som skapare och moralisk vägledare. Judendomen och islam betonar Guds enhet, medan kristendomen också lär om Treenigheten – Fadern, Sonen och den Helige Ande
  • Abraham/Ibrahim: Betraktas som stamfader och profet, central i berättelser och läror.
  • Etik och moral: Betoning på rättvisa, välgörenhet och bön. Livet ses som en gåva från Gud.
  • Heliga platser: Jerusalem är helig för alla tre religioner.
  • Vissa ritualer: Fastan förekommer i alla tre religioner, och det finns ceremonier för livets olika skeden, som dop, konfirmation, vigsel och begravning (varierar mellan religionerna)
  • Heliga skrifter: Judendomen har Tanakh (inklusive Tora), kristendomen Bibeln (Gamla och Nya testamentet) och islam Koranen.
  • Profeter: Abraham är central i alla tre religioner, och profeter som Moses och David är viktiga i judendom och islam, medan kristendomen ser Jesus som Guds son.

Ett par skillnader mellan de tre religionerna är:

  • Synen på Jesus: Kristendomen ser Jesus som Messias och Guds son, islam betraktar honom som den näst sista profeten och Guds sändebud, och judendomen ser honom som en vanlig människa.
  • Synd och frälsning: Kristendomen lär om arvsynd och behovet av frälsning genom Jesus, medan judendomen och islam inte har begreppet arvsynd och ser människan som i grunden god.
  • Religiös praxis: Judendomen firar Sabbat och högtider som Pesach, kristendomen firar jul och påsk, och islam praktiserar fredagsbön och Ramadan.
  • Treenighet vs enhet: Kristendomen betonar Treenigheten, medan judendom och islam strikt betonar Guds singularitet.

Trots skillnader i teologi, ritualer och syn på profeter, delar de historiska rötter, etiska principer och en grundläggande människosyn, vilket gör dem nära besläktade syskonreligioner.

Det finns saker med islam som man skulle kunna anföra som bra saker, t ex:

  • Förbud mot alkohol och droger: Alkohol och droger är kopplat till en stor del av våldsbrott, trafikolyckor, familjevåld, misshandel, sjukvårdskostnader, sjukskrivningar. Om fler människor avstod från alkohol skulle samhällets kostnader sannolikt minska betydligt.
  • Stark betoning på familjen: Islam betonar ansvar för föräldrar, barn, äldre släktingar. I teorin kan detta minska belastningen på offentliga omsorgssystem eftersom familjer förväntas hjälpa varandra ekonomiskt och socialt.
  • Välgörenhet (Zakat): En av islams fem pelare är zakat, en obligatorisk välgörenhet för den som har ekonomiska möjligheter. Syftet är att hjälpa fattiga, minska extrem fattigdom, stärka social sammanhållning. Det kan ses som ett komplement till samhällets sociala skyddsnät.
  • Förbud mot spel om pengar: Islam förbjuder hasardspel. Spelberoende leder ofta till skuldsättning, familjeproblem, psykisk ohälsa, sociala kostnader. Mindre spelberoende innebär mindre belastning på socialtjänst och sjukvård.
  • Personligt ansvar: Islam lägger stor vikt vid ärlighet, att hålla avtal, att betala skulder, att inte stjäla eller bedra. Om dessa normer följs stärker de tilliten i samhället, vilket ekonomer ofta ser som en viktig faktor för ett välfungerande samhälle.
  • Gemenskap och socialt stöd: Moskéer fungerar ofta som sociala mötesplatser, hjälpcenter för behövande, stöd vid sjukdom och kriser. Starka sociala nätverk kan minska ensamhet och psykisk ohälsa.
  • Betoning på arbete och försörjning: I islam uppmuntras arbete och egen försörjning. Att kunna försörja sig själv och sin familj ses som något positivt och hedervärt.

Något rasister ofta tar upp är att kvinnor ska stenas. Ingenstans i Koranen står något vare sig om att stena kvinnor eller ens att kvinnor ska täcka sitt huvud och ansikte. Det senare är som så ofta något män kommit på i efterhand för att styra kvinnor. Att stena kvinnor står däremot i Bibeln (5:e Mosebok) ett straff som ska användas vid otrohet eller om någon arbetar på en söndag. I en diskussion fick jag höra att det är en del som kristendomen tagit bort. Enligt den logiken är kristendom föremål för cherrypicking medan Koranen ska tydas bokstav för bokstav.

Tro är något som förenar, skapar trygghet och mening för många av oss. Islam, kristendomen och judendomen har många likheter, men också en del olikheter. Grundläggande moraliska värderingar är en gemensam nämnare. Den retoriska frågan ”Vad är det bästa med islam?” är aldrig genuint ärlig. Den syftar enbart till att svartmåla och demonisera.


Källor:

Inhemsk.se: Likheter och skillnader mellan de abrahamitiska religionerna

Youtube: De abrahamitiska religionernas likheter och olikheter

Koranen & Sunnah

Bibeln.se: 5 Moseboken

SD vill totalförbjuda slöja

Sara Gille (SD), talesperson i jämställdhets- och hederspolitiska frågor, proklamerar att Sverigedemokraterna går till val på att totalförbjuda slöja i Sverige. Det räckte alltså inte med ett förbud mot burka och niqab. Ett eventuellt förbud skulle strida mot ett flertal lagar, inklusive grundlagen.


Sverigedemokraternas häxjakt på muslimer intensifieras. Partiets nuvarande livselixir är att göra livet så svårt som möjligt för muslimer, specifikt muslimska kvinnor. Syftet med utspelet om slöjförbud är således inte att värna kvinnorätten eller stärka jämställdheten.

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260611.

Innan vi går in på vilka lagar som är applicerbara i sammanhanget kan det vara på sin plats att beakta att utspelet illustrerar SD:s rasistiskt motiverade hyckleri då både judendom och kristendom har liknande religiösa påbud för kvinnor: Det religiösa budet att kvinnor ska täcka sitt hår finns i både islam, kristendomen och judendomen. I Bibeln kan man bl a hitta det i Korintierbrevet. Islam, kristendomen och judendomen ber till samma gud och de har mer gemensamt än inte. Så varför ger sig SD bara på muslimer och specifikt muslimska kvinnor?

Jo, för att de är ett rasistiskt, antidemokratiskt, auktoritärt och sexistiskt parti.

I SD:s officiella konton på sociala medier läser vi:

”Vi går till val på att införa ett totalförbud mot hijab och slöja på offentlig plats. Dessa plagg är uttryck för hederskultur, kvinnoförtryck och kontroll. Vi har tidigare drivit frågan om att förbjuda burka och niqab på offentlig plats. Nu vill vi utöka förbudet till att även omfatta hijab och slöja. Sverige ska vara ett land där kvinnor och flickor är fria från förtryckande normer och där hederskultur inte har någon plats.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260611.

Slöjförbud strider mot ett flertal lagar

Ett eventuellt slöjförbud skulle strida mot ett flertal lagar, så som dessa står skrivna idag. Det skulle alltså krävas omfattande lagändringar, inklusive en grundlagsändring, för att genomföra ett förbud mot slöja på allmän plats. Lagarna som är applicerbara är:

  1. Diskrimineringslagen, 1 kap. 3 § och 4 §, 2 kap. 5 §
  2. Barnkonventionen, artikel 2
  3. Skollagen, 1 kap. 8 §
  4. Europakonventionen
  5. Grundlagen, dvs religionsfriheten, 1 kap. 2 §, 2 kap. 1 §, 12 § och 19 §

Gille kallar i en intervju med SR Ekot slöjan ”ett islamistiskt plagg”. Mot bakgrund av det som nämndes i inledningen av denna text, dvs att traditionen att täcka håret inte specifikt är en muslimsk tradition, så har hon fel i sak. När hon får frågan om de kvinnor som faktiskt vill bära slöja svarar hon:

”– Vill man göra det så finns det ju andra länder att åka till där man faktiskt tillåter det, helt enkelt. Så säger jag.” (Källa: SR)

Det finns ett antal punkter att fundera över om man anser att ett slöjförbud skulle vara rätt väg framåt för Sverige:

  • Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot slöja. Upplysning är bättre än förbud.
  • Vi vet inte hur många som tvingas bära slöja.
  • Kvinnor som bär slöja kommer kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
  • Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
  • Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder. Två fel gör inte ett rätt.
  • Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
  • Förbud mot slöja skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
  • Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
  • Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas bära slöja straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?

Att SD nu går till val på att lagstifta om slöjförbud är dessvärre ett naturligt steg i partiets intensifierade häxjakt på muslimer. Det går inte att, mot bakgrund av tidigare utspel samt nu denna nya giv, undvika spekulationer om att partiet inte kommer att ge upp sin dröm om att göra Sverige fritt från muslimer.


Källor:

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

SR: SD vill införa omfattande slöjförbud i Sverige

Lästips:

Artiklar på Motargument om förbud mot slöja, burka och niqab

SD: ”Svenskfientlighet är HMF”

Utspelet från Sverigedemokraterna om att hatbrott mot svenskar ska vara en brottsrubricering och att svenskar ska innefattas i lagen om hets mot folkgrupp är inte en isolerad detalj i en valplattform, utan ett koncentrat av hela metoden: att införa identitet i rättspolitiken och kalla det “rättvisa”. Svenska Dagbladet rapporterar att SD vill göra “svenskfientlighet” till en del av hets mot folkgrupp och att detta “borde leda till strängare straff om brott begås mot en svensk”, enligt partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson.


Här måste man säga det tydligt, utan att låtsas att det handlar om semantik: en sådan konstruktion gör att lagen kommer att slå olika beroende på etnicitet – i praktiken. Inte genom att skriva “olika lagar” på två papper, utan genom att göra offrets identitet till en nyckel som kan höja straffvärdet, skärpa rubriceringen eller förändra hur motiv bedöms. Det är samma brott, men det fårolika rättslig tyngd beroende på vem som anses vara “svensk” och vad som anses vara “svenskfientligt”.

Och det är just här som den verkliga politiken bor: i definitionen. För ordet “svensk” är inte en neutral term i SD:s vokabulär. I den offentliga debatten kan ”svensk” betyda medborgarskap. I SD:s politiska berättelse betyder det ofta något mer: kultur, ursprung, “tillhörighet” – och det är medvetet luddigt. För ju luddigare begreppet är, desto större handlingsutrymme får politiken att flytta gränsen när det passar.

Hur skulle “rasism mot svenskar” ens bedömas?

I svensk rätt är “rasism” i sig inte en egen brottsrubricering. Det som finns är bland annat:

  • Hatbrottsmotiv som kan påverka straffvärdet vid en mängd brott
  • Hets mot folkgrupp som handlar om hot eller missaktning mot grupper

Det SD vill är att “svenskfientlighet” ska bli en tydligare, mer central del av detta – ett begrepp som de själva länge har använt politiskt för att beskriva allt från rån och trakasserier till en allmän upplevelse av att “svenskar” skulle vara under attack.

Men en domstol kan inte döma utifrån “känsla”. Den måste döma på bevis. Då uppstår tre problem – och alla tre gör rättssystemet mer sårbart för politisk manipulation:

  1. Bevisproblemet: För att ett motiv ska skärpa straffet krävs att det går att visa att gärningspersonen faktiskt drevs av fientlighet mot en viss grupp. I praktiken handlar det ofta om ord, tillrop, symboler, chattar eller tidigare uttalanden. Om SD vill att “svenskfientlighet” ska få större rättslig roll kommer pressen att öka på polis och åklagare att “hitta motivet” – och därmed ökar också risken att etnicitet börjar användas som genväg i tolkningen: vad gärningspersonen är, var den bor, vilket gäng den kopplas till får glida in som indicier för “svenskfientlighet”. Det är ett farligt sluttande plan.
  2. Definitionstricket: “Rasism mot svenskar” kan låta symmetriskt med rasism mot minoriteter, men symmetrin är politisk, inte juridisk. Minoritetsskydd handlar historiskt om att skydda grupper som varit utsatta för systematiskt förtryck, avhumanisering och våld. SD vill i stället göra majoritetsidentiteten (“svensk”) till en huvudfigur i hatbrottspolitiken. Det är inte omöjligt i teorin – men i praktiken fungerar det som ett sätt att flytta fokus från strukturell rasism mot minoriteter till en berättelse om att majoriteten är det egentliga hotade kollektivet. Det är en propagandistisk ram, inte en rättslig nödvändighet.
  3. Gränsdragningsproblemet: vem räknas som “svensk”? Den frågan går inte att komma runt om man gör “svensk” till en rättslig markör. Är en svensk medborgare som bär slöja “svensk” i SD:s logik? Är en svenskfödd person med två utrikes födda föräldrar “svensk”? Är en person med permanent uppehållstillstånd “svensk” när den utsätts för “svenskfientlighet” – eller bara när den förväntas anpassa sig? Om “svenskfientlighet” ska bedömas i domstol måste staten i praktiken luta sig mot en definition. Och varje definition som går bortom rent medborgarskap öppnar dörren för ett identitetssystem där rättens tyngd kopplas till tillhörighet.

Det är därför detta inte bara är “strängare straff”. Det är en riktning: ett Sverige där identitetskategorier får större betydelse i rättssystemet, där rättspolitiken blir ett verktyg i kulturkriget, och där människor – oavsett pass – riskerar att pressas in i en hierarki av “självklara svenskar” och “villkorade svenskar”.

Och man behöver inte vara nostalgiker över 1930-talet för att se vart logiken leder. Det räcker att förstå hur sådana system byggs: inte genom att skriva en enda enorm lag som alla genast känner igen, utan genom att lägga ut små, “rimliga” plattor över avgrunden. Först ett nytt begrepp i valplattformen. Sen en utredning. Sen en paragraf. Sen praxis. Och plötsligt har “svenskhet” blivit något staten väger i sin hand – och den som väger människors tillhörighet har alltid, förr eller senare, börjat sortera dem.


Källa:

SvD: Strängare straff för rasism mot svenskar

Lästips:

Artiklar på Motargument om ”svenskfientlighet”

SD: ”Svenskfientlighet är rasism”

Sverigedemokraterna har i många är talat om påstådda företeelser som ”svenskfientlighet” och ”rasism mot svenskar”. Nu föreslår partiet en lagstiftning om att rasistiska hatbrott också ska innefatta brott mot majoritetssvenskar. Dessutom vill SD att s k ”svenskfientlighet” ska innefattas i HMF-lagen.


Motargument har många gånger berört SD:s uppfattning om att svenskar skulle utsättas för rasism. De väljer att kalla företeelsen för ”svenskfientlighet”.

På SD:s officiella sociala mediekonton 29 maj 2026 läser vi:

”Alltför länge har brott mot svenskar förminskats, ursäktats eller helt ignorerats. När svenskar utsätts för förnedringsrån, gruppvåldtäkter och annan grov kriminalitet med tydliga svenskfientliga motiv ska det inte bortförklaras, det ska erkännas för vad det är.

Rasistiska dåd mot svenskar ska betraktas som hatbrott och mötas av betydligt hårdare straff. Det är dags att sätta brottsoffren först och slå tillbaka mot dem som gör svenskar till måltavlor i sitt eget land.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto (260529).

Det råder meningsskiljaktigheter i partiet om HMF-lagens vara eller inte vara, och vilka grupper som ska innefattas. Senaste beskedet är att SD vill innefatta ”svenskfientlighet” i lagen om hets mot folkgrupp.

Jag vill i debatten om den påstådda ”svenskfientligheten” och den påstådda ”rasismen mot svenskar” påminna om att SD:s livselixir är att dela in befolkningen i ”vi och dom”, dvs ”svenskar” och ”invandrare”. SD:s retorik bygger systematiskt en illusion av att endast deras anhängare (med ”rätt” ursprung) skulle vara svenska ”på riktigt” och att varje avsteg från deras ideologi skulle per automatik innebära ”svenskfientlighet”.

Samtidigt som de ständigt berättar sagor om att Sverige och svenskarna skulle vara under attack så finns det i själva verket inte något annat riksdagsparti som talar så illa om Sverige och svenskarna så mycket som SD.

SD:s retorik ingår i en klassisk högerextrem diskurs. Begreppen ”svenskfientlighet”, ”islamisering” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och nazistiska konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism.

Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.

Om vi kikar på statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) och deras NTU (Nationella trygghetsundersökningen) ser vi att det inte finns stöd för att svenskar skulle vara utsatt för rasism i någon större utsträckning. SD anför gärna s k ”förnedringsrån”, gruppvåldtäkter och ”annan grov kriminalitet” som ett argument för att det skulle vara en vanlig företeelse med s k ”rasism mot svenskar”, men enligt BRÅ är såväl ”förnedringsrån” som gruppvåldtäkter marginella företeelser, oavsett ursprung på förövare eller offer.

Min, och många andras, åsikt är att rasism sparkar nedåt, inte uppåt. Följaktligen är ”rasism mot svenskar” en icke-fråga. Ofta får man höra att Sverige skulle vara ”världens minst rasistiska land”. Det är svårt att mäta huruvida det är sant, men rasism existerar i högsta grad i Sverige. Den kommer inte att försvinna, men vi har alla ett ansvar att bekämpa den. Rasismen i Sverige sker inte mot majoritetssvenskar. Den sker mot nationella minoriteter och mot människor med annat ursprung än det svenska.


Källa:

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

Lästips:

Artiklar om ”svenskfientlighet” på Motargument

”Den andre” som politiskt verktyg

Partier som Sverigedemokraterna behöver någon som kan fylla rollen som ”den andre” för att vinna röster och motivera sin egen existens. Erfarenheter från andra delar av världen, liksom partiets egen historia, visar att det kan vara mindre viktigt vem som för tillfället fyller denna roll. Bakom de olika grupper som tillfälligt får fungera som ”den andre” finns SD:s och andra rasistiska och etnonationalistiska partiers långsiktiga ambition att etablera en vit, heteronormativ och patriarkalisk maktordning där kvinnor och minoriteter är underordnade.


Det är cyniskt och samvetslöst, men samtidigt logiskt, att muslimer för tillfället har fått spela rollen som ”den andre”. Judar och sexuella minoriteter är sedan länge inkluderade i den bredare samhällsgemenskapen på ett sätt som innebär att de i högre grad försvaras av majoritetssamhället.

Det är sannolikt att rasistiska och nyliberala krafters val av vem som ska få spela rollen som ”den andre” baseras på mätningar och undersökningar som identifierar vilka grupper som är mest sårbara och lättast att exploatera politiskt.

Sådana analyser kan bland annat bygga på hur fördomsfulla föreställningar och påståenden får fäste bland majoritetsbefolkningen på digitala plattformar och i kommentarsfält.

Många kan tycka att det är märkligt att arbetare och lågutbildade röstar på ett parti som gör muslimer till huvudfiende i en samhällskontext präglad av växande ekonomiska klyftor och social ojämlikhet.
Man skulle kunna tänka sig att partier som gjort fattigdom, exploatering och usla arbetsvillkor till sina huvudmotståndare borde vara dessa gruppers naturliga val.

Men erfarenheter från andra länder visar att människor kan fås att prioritera begränsningar av minoriteters rättigheter om man lyckas skapa en stark känsla av akut hot och övertyga människor om att minoriteter utgör ett hot mot arbetare och andra mindre privilegierade grupper.

Några tydliga exempel på hur denna mekanism fungerar återfinns i boken The Sum of Us av Heather McGhee. I boken använder McGhee berättelsen om de offentliga simbassängerna i USA som ett kraftfullt exempel på hur rasism inte bara skadar den grupp som diskrimineras, utan hela samhället.

Hon beskriver hur många amerikanska städer efter avskaffandet av rassegregeringen under 1950- och 60-talen valde att stänga eller förstöra offentliga pooler i stället för att låta svarta och vita bada tillsammans. McGhee kopplar detta till det hon beskriver som ett slags ”zero-sum”-tänkande: föreställningen att om afroamerikaner får tillgång till samma offentliga resurser som vita, så förlorar vita någonting.

Det upplevda hotet från ”den andre” blev alltså starkare än viljan att bevara gemensamma samhällsinstitutioner. Poolerna hade tidigare varit symboler för det offentliga välfärdssamhället — platser där familjer samlades, barn lärde sig simma och människor möttes över klassgränser. Men eftersom poolerna också var sociala rum präglade av fysisk närhet mellan kroppar blev de särskilt laddade i den rasistiska föreställningsvärlden. Rädslan handlade inte bara om själva badandet, utan om social jämlikhet, intimitet och upplösningen av den vita segregationen. McGhee beskriver hur vissa kommuner bokstavligen fyllde igen poolerna med cement eller sålde dem till privata klubbar.
Genom att privatisera eller förstöra dem kunde man fortsätta utestänga svarta amerikaner. Resultatet blev att alla förlorade tillgången till offentliga bad och gemensamma mötesplatser.

Exemplet illustrerar ett av bokens centrala argument: att rasism ofta leder till politiska beslut där människor är beredda att avstå från kollektiva nyttigheter bara för att slippa dela dem med grupper som uppfattas som hotfulla eller mindre värda.

Berättelsen fungerar därför som en metafor för bredare samhällsprocesser — inte bara i USA. McGhee menar att samma logik har påverkat motståndet mot offentlig sjukvård, utbildning, kollektivtrafik och andra gemensamma investeringar. När välfärdssystem kopplas samman med att även minoriteter får del av resurserna undermineras stödet för systemen bland delar av den vita befolkningen.

I boken används poolerna också för att visa hur segregationen förändrade själva idén om det offentliga. Före segregationsstriderna investerade många amerikanska städer i gemensamma anläggningar.
Efter konflikterna växte i stället privata lösningar fram — privata poolklubbar, gated communities och selektiva medlemskap — vilket försvagade tilliten och känslan av gemenskap i samhället.

McGhees poäng är alltså inte bara historisk, utan också moralisk och politisk: rädslan för ”den andre” skapade ett samhälle där människor hellre förstörde något gemensamt än delade det jämlikt. Det blev ett konkret uttryck för hur rasism kan få destruktiva konsekvenser långt utanför själva diskrimineringen av minoriteter. Det är värt att reflektera över de erfarenheter McGhee beskriver i sin bok.

Sätt dem i relation till Tidöregeringens retorik om ”hotet” från blandade bostadsområden eller skolor där elever från olika samhällsklasser och bakgrunder möts. Många människor som skulle kunna gynnas av en politik för ökad social och ekonomisk jämlikhet har i stället låtit sig förföras — eller kanske snarare ”förhäxas” — av Tidöregeringens föraktfulla och fördomsfulla föreställningar om muslimer. Låt oss hoppas att människor kan ta sig ur denna ”förhäxning” så att vi återigen kan börja tala om frågor som faktiskt har betydelse för vanliga människors livsvillkor.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Tidö raderar ordet ”islamofobi” – relativiserar verkligheten

Det börjar alltid så oskyldigt. En minister tar ordet “problematiskt” i sin mun, lutar sig tillbaka och låtsas att det handlar om språk. Som om världen förändras för att man byter etikett på en pärm. I riksdagen den 24 april 2026 säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M): “Jag delar bedömningen att begreppet islamofobi är problematiskt. Regeringens föredragna term är antimuslimsk rasism.”


Det låter nästan ansvarstagande, som om regeringen hittat ett mer precist begrepp. Och visst: i handlingsplanen mot rasism och hatbrott (beslutad 12 december 2024) slås fast att antimuslimsk rasism är en form av rasism riktad mot muslimer och personer som uppfattas vara muslimer.

Men det är här den politiska mekaniken syns. För samtidigt gör regeringen – påhejad av Sverigedemokraternas ideologiska fixering vid begreppskrig – något som är mycket större än en redaktionell ändring: den öppnar dörren för att själva namnet på ett samhällsproblem ska göras till slagträ, misstänkliggöras och på sikt bortförhandlas även internationellt.

Ministern säger det rakt ut, lite för rakt ut, nästan som om hon glömde dramaturgin: FN-dagen “International Day to Combat Islamophobia” är en officiell FN-dag, och “man kan ha synpunkter på namnet och tycka att man i FN bör jobba för att förändra det.”

Där har du projektet. Inte att bekämpa hatet, utan att korrigera rubriken.

Ordet som hinder för strategin

Det här är inte första gången högern låtsas att ett ord är farligare än det ordet försöker beskriva. I interpellationen som ledde fram till debatten (Interpellation 2025/26:396 Begreppet islamofobi) skriver Richard Jomshof (SD):

”Ett av de vapen islamisterna använder sig av är det kritiserade begreppet ”islamofobi”. Genom att stämpla människor som ”islamofober” försöker dessa antidemokrater tysta legitim kritik av islam och den pågående islamiseringen”. (Källa: Riksdagen)

Det är en gammal propagandamodell: flytta fokus från brotten, diskrimineringen, hoten – till den som försöker sätta ord på dem. Om du kan få publiken att tro att begreppet är en del av fiendens plan, behöver du inte längre diskutera vad människor faktiskt utsätts för.

När ministern i protokollet dessutom återger kritiken mot “fobi”-delen – att det leder tankarna till “enskilda individers irrationella rädslor” snarare än diskriminering – låter det sakligt.

Men det är också en elegant rökridå: man kan byta ord utan att byta vilja, resurser, uppföljning, ansvar – och sedan peka på språkbytet som bevis för handlingskraft.

Den verkliga konsekvensen: avpolitisering och ansvarsflykt

När staten byter begrepp i styrdokument handlar det inte om Svenska Akademien. Regeringen kan inte bestämma “definitioner av ord” i samhället. Men den kan bestämma statens vokabulär – och därmed vad som blir mätbart, uppföljningsbart och politiskt synligt.

Det som riskerar att hända när “islamofobi” görs till förbjuden mark i officiella sammanhang är tre saker:

  1. Problemet blir lättare att relativisera. “Islamofobi” fungerar i offentligheten som ett etablerat paraplyord för hat, diskriminering och avhumanisering riktad mot muslimer eller personer som uppfattas som muslimer. När ordet delegitimeras blir nästa steg att varje påtalande kan avfärdas som “språkpolisiärt”, “känslostyrt” eller – som Jomshof skriver – ett “vapen”.
  2. Fokus flyttas från struktur till individens känslor. Regeringen säger att man vill bort från “fobi”-associationen. Men den politiska effekten kan bli den motsatta: debatten fastnar ännu mer i semantik och “rädsla”, medan diskriminering, hot och hatbrott får spela statist i kulisserna.
  3. Internationellt blir Sverige en bromskloss i fel fråga. FN har en officiell observansdag och en särskild funktion kopplad till begreppet.

EU:s institutioner arbetar explicit med att bekämpa antimuslimskt hat/anti-Muslim hatred, och har gjort det under lång tid.

Om Sverige lägger diplomatisk energi på att “jobba för att förändra namnet” i FN, så är det inte neutral ordvård. Det är ett val av strid: att angripa terminologin runt ett minoritetsskydd snarare än att förstärka skyddet.

Och allt detta sker i en politisk miljö där SD – regeringsunderlaget – gång på gång försökt göra muslimers plats i Sverige till en fråga om lojalitet, misstanke och kulturkrig. I det sammanhanget är språkbytet inte oskyldigt. Det är ett sätt att flytta gränsen för vad som anses legitimt att kalla rasism.

Regeringen vill alltså byta ord för att tydliggöra att det handlar om människor, inte religion. Men samma regering och samma underlag ägnar riksdagsdebatt åt att misstänkliggöra själva benämningen – och öppnar för att Sverige ska arbeta för att FN ska byta namn på sin dag. Man kan kalla det politiskt hantverk. Man kan också kalla det vad det är: en metod att göra problemet svårare att formulera, svårare att hålla ansvariga för och därmed enklare att leva med. Hatet bryr sig inte om ord. Men makten gör det – när orden hotar att bli bevis.


Källor:

Riksdagen: Interpellationsdebatt 24 april 2026 Begreppet islamofobi

Regeringen: Handlingsplan mot rasism och hatbrott

Riksdagen: Interpellation 2025/26:396 av Richard Jomshof (SD) Begreppet islamofobi