Etikettarkiv: rasism

Artiklar

”Vad är det bästa med islam?”

Som aktiv antirasist får man ibland frågan ”Vad är det bästa med islam?” Frågeställaren är egentligen inte intresserad av något svar. Frågan är oärlig och ett retoriskt knep för att nå slutsatsen att muslimer är dåliga och att islams eventuella fördelar skulle vägas upp av nackdelarna. I själva verket har judendomen, kristendomen och islam samma ursprung och många likheter. Religionerna har liknande syn på moral och värderingar, samt att se livet som en gåva från Gud.

Islam, kristendom och judendom har fler likheter än skillnader. Judar, kristna och muslimer tillber samma Gud, skaparen av världen, men tolkar och relaterar till Gud på olika sätt.

Judendomen är den äldsta av de abrahamitiska religionerna och har sina rötter i Abraham och de tidiga israeliterna. Kristendomen uppstod senare som en gren av judendomen med Jesus som central figur, medan islam är den yngsta religionen och grundades av profeten Muhammed i 600-talet e Kr. Religionerna kallas ibland ”syskonreligioner”, på grund av deras gemensamma ursprung och liknande berättelser. De erkänner en enda Gud som skapare och herre över världen.

Alla tre religionerna betonar människans ansvar och frihet, och att människan har förmågan att skilja mellan gott och ont .

Gud har gett livsregler och vägledning för att hjälpa människor leva rättfärdigt och förvalta skapelsen.

Ett par likheter mellan de tre religionerna är:

  • Monoteism: Tron på en enda Gud som skapare och moralisk vägledare. Judendomen och islam betonar Guds enhet, medan kristendomen också lär om Treenigheten – Fadern, Sonen och den Helige Ande
  • Abraham/Ibrahim: Betraktas som stamfader och profet, central i berättelser och läror.
  • Etik och moral: Betoning på rättvisa, välgörenhet och bön. Livet ses som en gåva från Gud.
  • Heliga platser: Jerusalem är helig för alla tre religioner.
  • Vissa ritualer: Fastan förekommer i alla tre religioner, och det finns ceremonier för livets olika skeden, som dop, konfirmation, vigsel och begravning (varierar mellan religionerna)
  • Heliga skrifter: Judendomen har Tanakh (inklusive Tora), kristendomen Bibeln (Gamla och Nya testamentet) och islam Koranen.
  • Profeter: Abraham är central i alla tre religioner, och profeter som Moses och David är viktiga i judendom och islam, medan kristendomen ser Jesus som Guds son.

Ett par skillnader mellan de tre religionerna är:

  • Synen på Jesus: Kristendomen ser Jesus som Messias och Guds son, islam betraktar honom som den näst sista profeten och Guds sändebud, och judendomen ser honom som en vanlig människa.
  • Synd och frälsning: Kristendomen lär om arvsynd och behovet av frälsning genom Jesus, medan judendomen och islam inte har begreppet arvsynd och ser människan som i grunden god.
  • Religiös praxis: Judendomen firar Sabbat och högtider som Pesach, kristendomen firar jul och påsk, och islam praktiserar fredagsbön och Ramadan.
  • Treenighet vs enhet: Kristendomen betonar Treenigheten, medan judendom och islam strikt betonar Guds singularitet.

Trots skillnader i teologi, ritualer och syn på profeter, delar de historiska rötter, etiska principer och en grundläggande människosyn, vilket gör dem nära besläktade syskonreligioner.

Det finns saker med islam som man skulle kunna anföra som bra saker, t ex:

  • Förbud mot alkohol och droger: Alkohol och droger är kopplat till en stor del av våldsbrott, trafikolyckor, familjevåld, misshandel, sjukvårdskostnader, sjukskrivningar. Om fler människor avstod från alkohol skulle samhällets kostnader sannolikt minska betydligt.
  • Stark betoning på familjen: Islam betonar ansvar för föräldrar, barn, äldre släktingar. I teorin kan detta minska belastningen på offentliga omsorgssystem eftersom familjer förväntas hjälpa varandra ekonomiskt och socialt.
  • Välgörenhet (Zakat): En av islams fem pelare är zakat, en obligatorisk välgörenhet för den som har ekonomiska möjligheter. Syftet är att hjälpa fattiga, minska extrem fattigdom, stärka social sammanhållning. Det kan ses som ett komplement till samhällets sociala skyddsnät.
  • Förbud mot spel om pengar: Islam förbjuder hasardspel. Spelberoende leder ofta till skuldsättning, familjeproblem, psykisk ohälsa, sociala kostnader. Mindre spelberoende innebär mindre belastning på socialtjänst och sjukvård.
  • Personligt ansvar: Islam lägger stor vikt vid ärlighet, att hålla avtal, att betala skulder, att inte stjäla eller bedra. Om dessa normer följs stärker de tilliten i samhället, vilket ekonomer ofta ser som en viktig faktor för ett välfungerande samhälle.
  • Gemenskap och socialt stöd: Moskéer fungerar ofta som sociala mötesplatser, hjälpcenter för behövande, stöd vid sjukdom och kriser. Starka sociala nätverk kan minska ensamhet och psykisk ohälsa.
  • Betoning på arbete och försörjning: I islam uppmuntras arbete och egen försörjning. Att kunna försörja sig själv och sin familj ses som något positivt och hedervärt.

Något rasister ofta tar upp är att kvinnor ska stenas. Ingenstans i Koranen står något vare sig om att stena kvinnor eller ens att kvinnor ska täcka sitt huvud och ansikte. Det senare är som så ofta något män kommit på i efterhand för att styra kvinnor. Att stena kvinnor står däremot i Bibeln (5:e Mosebok) ett straff som ska användas vid otrohet eller om någon arbetar på en söndag. I en diskussion fick jag höra att det är en del som kristendomen tagit bort. Enligt den logiken är kristendom föremål för cherrypicking medan Koranen ska tydas bokstav för bokstav.

Tro är något som förenar, skapar trygghet och mening för många av oss. Islam, kristendomen och judendomen har många likheter, men också en del olikheter. Grundläggande moraliska värderingar är en gemensam nämnare. Den retoriska frågan ”Vad är det bästa med islam?” är aldrig genuint ärlig. Den syftar enbart till att svartmåla och demonisera.

Källor:

Inhemsk.se: Likheter och skillnader mellan de abrahamitiska religionerna

Youtube: De abrahamitiska religionernas likheter och olikheter

Koranen & Sunnah

Bibeln.se: 5 Moseboken

I fokus

SD vill totalförbjuda slöja

Sara Gille (SD), talesperson i jämställdhets- och hederspolitiska frågor, proklamerar att Sverigedemokraterna går till val på att totalförbjuda slöja i Sverige. Det räckte alltså inte med ett förbud mot burka och niqab. Ett eventuellt förbud skulle strida mot ett flertal lagar, inklusive grundlagen.

Sverigedemokraternas häxjakt på muslimer intensifieras. Partiets nuvarande livselixir är att göra livet så svårt som möjligt för muslimer, specifikt muslimska kvinnor. Syftet med utspelet om slöjförbud är således inte att värna kvinnorätten eller stärka jämställdheten.

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260611.

Innan vi går in på vilka lagar som är applicerbara i sammanhanget kan det vara på sin plats att beakta att utspelet illustrerar SD:s rasistiskt motiverade hyckleri då både judendom och kristendom har liknande religiösa påbud för kvinnor: Det religiösa budet att kvinnor ska täcka sitt hår finns i både islam, kristendomen och judendomen. I Bibeln kan man bl a hitta det i Korintierbrevet. Islam, kristendomen och judendomen ber till samma gud och de har mer gemensamt än inte. Så varför ger sig SD bara på muslimer och specifikt muslimska kvinnor?

Jo, för att de är ett rasistiskt, antidemokratiskt, auktoritärt och sexistiskt parti.

I SD:s officiella konton på sociala medier läser vi:

”Vi går till val på att införa ett totalförbud mot hijab och slöja på offentlig plats. Dessa plagg är uttryck för hederskultur, kvinnoförtryck och kontroll. Vi har tidigare drivit frågan om att förbjuda burka och niqab på offentlig plats. Nu vill vi utöka förbudet till att även omfatta hijab och slöja. Sverige ska vara ett land där kvinnor och flickor är fria från förtryckande normer och där hederskultur inte har någon plats.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260611.

Slöjförbud strider mot ett flertal lagar

Ett eventuellt slöjförbud skulle strida mot ett flertal lagar, så som dessa står skrivna idag. Det skulle alltså krävas omfattande lagändringar, inklusive en grundlagsändring, för att genomföra ett förbud mot slöja på allmän plats. Lagarna som är applicerbara är:

  1. Diskrimineringslagen, 1 kap. 3 § och 4 §, 2 kap. 5 §
  2. Barnkonventionen, artikel 2
  3. Skollagen, 1 kap. 8 §
  4. Europakonventionen
  5. Grundlagen, dvs religionsfriheten, 1 kap. 2 §, 2 kap. 1 §, 12 § och 19 §

Gille kallar i en intervju med SR Ekot slöjan ”ett islamistiskt plagg”. Mot bakgrund av det som nämndes i inledningen av denna text, dvs att traditionen att täcka håret inte specifikt är en muslimsk tradition, så har hon fel i sak. När hon får frågan om de kvinnor som faktiskt vill bära slöja svarar hon:

”– Vill man göra det så finns det ju andra länder att åka till där man faktiskt tillåter det, helt enkelt. Så säger jag.” (Källa: SR)

Det finns ett antal punkter att fundera över om man anser att ett slöjförbud skulle vara rätt väg framåt för Sverige:

  • Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot slöja. Upplysning är bättre än förbud.
  • Vi vet inte hur många som tvingas bära slöja.
  • Kvinnor som bär slöja kommer kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
  • Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
  • Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder. Två fel gör inte ett rätt.
  • Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
  • Förbud mot slöja skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
  • Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
  • Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas bära slöja straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?

Att SD nu går till val på att lagstifta om slöjförbud är dessvärre ett naturligt steg i partiets intensifierade häxjakt på muslimer. Det går inte att, mot bakgrund av tidigare utspel samt nu denna nya giv, undvika spekulationer om att partiet inte kommer att ge upp sin dröm om att göra Sverige fritt från muslimer.

Källor:

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

SR: SD vill införa omfattande slöjförbud i Sverige

Lästips:

Artiklar på Motargument om förbud mot slöja, burka och niqab

Krönikor

SD: ”Svenskfientlighet är HMF”

Utspelet från Sverigedemokraterna om att hatbrott mot svenskar ska vara en brottsrubricering och att svenskar ska innefattas i lagen om hets mot folkgrupp är inte en isolerad detalj i en valplattform, utan ett koncentrat av hela metoden: att införa identitet i rättspolitiken och kalla det “rättvisa”. Svenska Dagbladet rapporterar att SD vill göra “svenskfientlighet” till en del av hets mot folkgrupp och att detta “borde leda till strängare straff om brott begås mot en svensk”, enligt partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson.

Här måste man säga det tydligt, utan att låtsas att det handlar om semantik: en sådan konstruktion gör att lagen kommer att slå olika beroende på etnicitet – i praktiken. Inte genom att skriva “olika lagar” på två papper, utan genom att göra offrets identitet till en nyckel som kan höja straffvärdet, skärpa rubriceringen eller förändra hur motiv bedöms. Det är samma brott, men det fårolika rättslig tyngd beroende på vem som anses vara “svensk” och vad som anses vara “svenskfientligt”.

Och det är just här som den verkliga politiken bor: i definitionen. För ordet “svensk” är inte en neutral term i SD:s vokabulär. I den offentliga debatten kan ”svensk” betyda medborgarskap. I SD:s politiska berättelse betyder det ofta något mer: kultur, ursprung, “tillhörighet” – och det är medvetet luddigt. För ju luddigare begreppet är, desto större handlingsutrymme får politiken att flytta gränsen när det passar.

Hur skulle “rasism mot svenskar” ens bedömas?

I svensk rätt är “rasism” i sig inte en egen brottsrubricering. Det som finns är bland annat:

  • Hatbrottsmotiv som kan påverka straffvärdet vid en mängd brott
  • Hets mot folkgrupp som handlar om hot eller missaktning mot grupper

Det SD vill är att “svenskfientlighet” ska bli en tydligare, mer central del av detta – ett begrepp som de själva länge har använt politiskt för att beskriva allt från rån och trakasserier till en allmän upplevelse av att “svenskar” skulle vara under attack.

Men en domstol kan inte döma utifrån “känsla”. Den måste döma på bevis. Då uppstår tre problem – och alla tre gör rättssystemet mer sårbart för politisk manipulation:

  1. Bevisproblemet: För att ett motiv ska skärpa straffet krävs att det går att visa att gärningspersonen faktiskt drevs av fientlighet mot en viss grupp. I praktiken handlar det ofta om ord, tillrop, symboler, chattar eller tidigare uttalanden. Om SD vill att “svenskfientlighet” ska få större rättslig roll kommer pressen att öka på polis och åklagare att “hitta motivet” – och därmed ökar också risken att etnicitet börjar användas som genväg i tolkningen: vad gärningspersonen är, var den bor, vilket gäng den kopplas till får glida in som indicier för “svenskfientlighet”. Det är ett farligt sluttande plan.
  2. Definitionstricket: “Rasism mot svenskar” kan låta symmetriskt med rasism mot minoriteter, men symmetrin är politisk, inte juridisk. Minoritetsskydd handlar historiskt om att skydda grupper som varit utsatta för systematiskt förtryck, avhumanisering och våld. SD vill i stället göra majoritetsidentiteten (“svensk”) till en huvudfigur i hatbrottspolitiken. Det är inte omöjligt i teorin – men i praktiken fungerar det som ett sätt att flytta fokus från strukturell rasism mot minoriteter till en berättelse om att majoriteten är det egentliga hotade kollektivet. Det är en propagandistisk ram, inte en rättslig nödvändighet.
  3. Gränsdragningsproblemet: vem räknas som “svensk”? Den frågan går inte att komma runt om man gör “svensk” till en rättslig markör. Är en svensk medborgare som bär slöja “svensk” i SD:s logik? Är en svenskfödd person med två utrikes födda föräldrar “svensk”? Är en person med permanent uppehållstillstånd “svensk” när den utsätts för “svenskfientlighet” – eller bara när den förväntas anpassa sig? Om “svenskfientlighet” ska bedömas i domstol måste staten i praktiken luta sig mot en definition. Och varje definition som går bortom rent medborgarskap öppnar dörren för ett identitetssystem där rättens tyngd kopplas till tillhörighet.

Det är därför detta inte bara är “strängare straff”. Det är en riktning: ett Sverige där identitetskategorier får större betydelse i rättssystemet, där rättspolitiken blir ett verktyg i kulturkriget, och där människor – oavsett pass – riskerar att pressas in i en hierarki av “självklara svenskar” och “villkorade svenskar”.

Och man behöver inte vara nostalgiker över 1930-talet för att se vart logiken leder. Det räcker att förstå hur sådana system byggs: inte genom att skriva en enda enorm lag som alla genast känner igen, utan genom att lägga ut små, “rimliga” plattor över avgrunden. Först ett nytt begrepp i valplattformen. Sen en utredning. Sen en paragraf. Sen praxis. Och plötsligt har “svenskhet” blivit något staten väger i sin hand – och den som väger människors tillhörighet har alltid, förr eller senare, börjat sortera dem.

Källa:

SvD: Strängare straff för rasism mot svenskar

Lästips:

Artiklar på Motargument om ”svenskfientlighet”

Krönikor

SD: ”Svenskfientlighet är rasism”

Sverigedemokraterna har i många är talat om påstådda företeelser som ”svenskfientlighet” och ”rasism mot svenskar”. Nu föreslår partiet en lagstiftning om att rasistiska hatbrott också ska innefatta brott mot majoritetssvenskar. Dessutom vill SD att s k ”svenskfientlighet” ska innefattas i HMF-lagen.

Motargument har många gånger berört SD:s uppfattning om att svenskar skulle utsättas för rasism. De väljer att kalla företeelsen för ”svenskfientlighet”.

På SD:s officiella sociala mediekonton 29 maj 2026 läser vi:

”Alltför länge har brott mot svenskar förminskats, ursäktats eller helt ignorerats. När svenskar utsätts för förnedringsrån, gruppvåldtäkter och annan grov kriminalitet med tydliga svenskfientliga motiv ska det inte bortförklaras, det ska erkännas för vad det är.

Rasistiska dåd mot svenskar ska betraktas som hatbrott och mötas av betydligt hårdare straff. Det är dags att sätta brottsoffren först och slå tillbaka mot dem som gör svenskar till måltavlor i sitt eget land.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto (260529).

Det råder meningsskiljaktigheter i partiet om HMF-lagens vara eller inte vara, och vilka grupper som ska innefattas. Senaste beskedet är att SD vill innefatta ”svenskfientlighet” i lagen om hets mot folkgrupp.

Jag vill i debatten om den påstådda ”svenskfientligheten” och den påstådda ”rasismen mot svenskar” påminna om att SD:s livselixir är att dela in befolkningen i ”vi och dom”, dvs ”svenskar” och ”invandrare”. SD:s retorik bygger systematiskt en illusion av att endast deras anhängare (med ”rätt” ursprung) skulle vara svenska ”på riktigt” och att varje avsteg från deras ideologi skulle per automatik innebära ”svenskfientlighet”.

Samtidigt som de ständigt berättar sagor om att Sverige och svenskarna skulle vara under attack så finns det i själva verket inte något annat riksdagsparti som talar så illa om Sverige och svenskarna så mycket som SD.

SD:s retorik ingår i en klassisk högerextrem diskurs. Begreppen ”svenskfientlighet”, ”islamisering” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och nazistiska konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism.

Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.

Om vi kikar på statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) och deras NTU (Nationella trygghetsundersökningen) ser vi att det inte finns stöd för att svenskar skulle vara utsatt för rasism i någon större utsträckning. SD anför gärna s k ”förnedringsrån”, gruppvåldtäkter och ”annan grov kriminalitet” som ett argument för att det skulle vara en vanlig företeelse med s k ”rasism mot svenskar”, men enligt BRÅ är såväl ”förnedringsrån” som gruppvåldtäkter marginella företeelser, oavsett ursprung på förövare eller offer.

Min, och många andras, åsikt är att rasism sparkar nedåt, inte uppåt. Följaktligen är ”rasism mot svenskar” en icke-fråga. Ofta får man höra att Sverige skulle vara ”världens minst rasistiska land”. Det är svårt att mäta huruvida det är sant, men rasism existerar i högsta grad i Sverige. Den kommer inte att försvinna, men vi har alla ett ansvar att bekämpa den. Rasismen i Sverige sker inte mot majoritetssvenskar. Den sker mot nationella minoriteter och mot människor med annat ursprung än det svenska.

Källa:

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

Lästips:

Artiklar om ”svenskfientlighet” på Motargument

Krönikor

”Den andre” som politiskt verktyg

Partier som Sverigedemokraterna behöver någon som kan fylla rollen som ”den andre” för att vinna röster och motivera sin egen existens. Erfarenheter från andra delar av världen, liksom partiets egen historia, visar att det kan vara mindre viktigt vem som för tillfället fyller denna roll. Bakom de olika grupper som tillfälligt får fungera som ”den andre” finns SD:s och andra rasistiska och etnonationalistiska partiers långsiktiga ambition att etablera en vit, heteronormativ och patriarkalisk maktordning där kvinnor och minoriteter är underordnade.

Det är cyniskt och samvetslöst, men samtidigt logiskt, att muslimer för tillfället har fått spela rollen som ”den andre”. Judar och sexuella minoriteter är sedan länge inkluderade i den bredare samhällsgemenskapen på ett sätt som innebär att de i högre grad försvaras av majoritetssamhället.

Det är sannolikt att rasistiska och nyliberala krafters val av vem som ska få spela rollen som ”den andre” baseras på mätningar och undersökningar som identifierar vilka grupper som är mest sårbara och lättast att exploatera politiskt.

Sådana analyser kan bland annat bygga på hur fördomsfulla föreställningar och påståenden får fäste bland majoritetsbefolkningen på digitala plattformar och i kommentarsfält.

Många kan tycka att det är märkligt att arbetare och lågutbildade röstar på ett parti som gör muslimer till huvudfiende i en samhällskontext präglad av växande ekonomiska klyftor och social ojämlikhet.
Man skulle kunna tänka sig att partier som gjort fattigdom, exploatering och usla arbetsvillkor till sina huvudmotståndare borde vara dessa gruppers naturliga val.

Men erfarenheter från andra länder visar att människor kan fås att prioritera begränsningar av minoriteters rättigheter om man lyckas skapa en stark känsla av akut hot och övertyga människor om att minoriteter utgör ett hot mot arbetare och andra mindre privilegierade grupper.

Några tydliga exempel på hur denna mekanism fungerar återfinns i boken The Sum of Us av Heather McGhee. I boken använder McGhee berättelsen om de offentliga simbassängerna i USA som ett kraftfullt exempel på hur rasism inte bara skadar den grupp som diskrimineras, utan hela samhället.

Hon beskriver hur många amerikanska städer efter avskaffandet av rassegregeringen under 1950- och 60-talen valde att stänga eller förstöra offentliga pooler i stället för att låta svarta och vita bada tillsammans. McGhee kopplar detta till det hon beskriver som ett slags ”zero-sum”-tänkande: föreställningen att om afroamerikaner får tillgång till samma offentliga resurser som vita, så förlorar vita någonting.

Det upplevda hotet från ”den andre” blev alltså starkare än viljan att bevara gemensamma samhällsinstitutioner. Poolerna hade tidigare varit symboler för det offentliga välfärdssamhället — platser där familjer samlades, barn lärde sig simma och människor möttes över klassgränser. Men eftersom poolerna också var sociala rum präglade av fysisk närhet mellan kroppar blev de särskilt laddade i den rasistiska föreställningsvärlden. Rädslan handlade inte bara om själva badandet, utan om social jämlikhet, intimitet och upplösningen av den vita segregationen. McGhee beskriver hur vissa kommuner bokstavligen fyllde igen poolerna med cement eller sålde dem till privata klubbar.
Genom att privatisera eller förstöra dem kunde man fortsätta utestänga svarta amerikaner. Resultatet blev att alla förlorade tillgången till offentliga bad och gemensamma mötesplatser.

Exemplet illustrerar ett av bokens centrala argument: att rasism ofta leder till politiska beslut där människor är beredda att avstå från kollektiva nyttigheter bara för att slippa dela dem med grupper som uppfattas som hotfulla eller mindre värda.

Berättelsen fungerar därför som en metafor för bredare samhällsprocesser — inte bara i USA. McGhee menar att samma logik har påverkat motståndet mot offentlig sjukvård, utbildning, kollektivtrafik och andra gemensamma investeringar. När välfärdssystem kopplas samman med att även minoriteter får del av resurserna undermineras stödet för systemen bland delar av den vita befolkningen.

I boken används poolerna också för att visa hur segregationen förändrade själva idén om det offentliga. Före segregationsstriderna investerade många amerikanska städer i gemensamma anläggningar.
Efter konflikterna växte i stället privata lösningar fram — privata poolklubbar, gated communities och selektiva medlemskap — vilket försvagade tilliten och känslan av gemenskap i samhället.

McGhees poäng är alltså inte bara historisk, utan också moralisk och politisk: rädslan för ”den andre” skapade ett samhälle där människor hellre förstörde något gemensamt än delade det jämlikt. Det blev ett konkret uttryck för hur rasism kan få destruktiva konsekvenser långt utanför själva diskrimineringen av minoriteter. Det är värt att reflektera över de erfarenheter McGhee beskriver i sin bok.

Sätt dem i relation till Tidöregeringens retorik om ”hotet” från blandade bostadsområden eller skolor där elever från olika samhällsklasser och bakgrunder möts. Många människor som skulle kunna gynnas av en politik för ökad social och ekonomisk jämlikhet har i stället låtit sig förföras — eller kanske snarare ”förhäxas” — av Tidöregeringens föraktfulla och fördomsfulla föreställningar om muslimer. Låt oss hoppas att människor kan ta sig ur denna ”förhäxning” så att vi återigen kan börja tala om frågor som faktiskt har betydelse för vanliga människors livsvillkor.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Debatt

Tidö raderar ordet ”islamofobi” – relativiserar verkligheten

Det börjar alltid så oskyldigt. En minister tar ordet “problematiskt” i sin mun, lutar sig tillbaka och låtsas att det handlar om språk. Som om världen förändras för att man byter etikett på en pärm. I riksdagen den 24 april 2026 säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M): “Jag delar bedömningen att begreppet islamofobi är problematiskt. Regeringens föredragna term är antimuslimsk rasism.”

Det låter nästan ansvarstagande, som om regeringen hittat ett mer precist begrepp. Och visst: i handlingsplanen mot rasism och hatbrott (beslutad 12 december 2024) slås fast att antimuslimsk rasism är en form av rasism riktad mot muslimer och personer som uppfattas vara muslimer.

Men det är här den politiska mekaniken syns. För samtidigt gör regeringen – påhejad av Sverigedemokraternas ideologiska fixering vid begreppskrig – något som är mycket större än en redaktionell ändring: den öppnar dörren för att själva namnet på ett samhällsproblem ska göras till slagträ, misstänkliggöras och på sikt bortförhandlas även internationellt.

Ministern säger det rakt ut, lite för rakt ut, nästan som om hon glömde dramaturgin: FN-dagen “International Day to Combat Islamophobia” är en officiell FN-dag, och “man kan ha synpunkter på namnet och tycka att man i FN bör jobba för att förändra det.”

Där har du projektet. Inte att bekämpa hatet, utan att korrigera rubriken.

Ordet som hinder för strategin

Det här är inte första gången högern låtsas att ett ord är farligare än det ordet försöker beskriva. I interpellationen som ledde fram till debatten (Interpellation 2025/26:396 Begreppet islamofobi) skriver Richard Jomshof (SD):

”Ett av de vapen islamisterna använder sig av är det kritiserade begreppet ”islamofobi”. Genom att stämpla människor som ”islamofober” försöker dessa antidemokrater tysta legitim kritik av islam och den pågående islamiseringen”. (Källa: Riksdagen)

Det är en gammal propagandamodell: flytta fokus från brotten, diskrimineringen, hoten – till den som försöker sätta ord på dem. Om du kan få publiken att tro att begreppet är en del av fiendens plan, behöver du inte längre diskutera vad människor faktiskt utsätts för.

När ministern i protokollet dessutom återger kritiken mot “fobi”-delen – att det leder tankarna till “enskilda individers irrationella rädslor” snarare än diskriminering – låter det sakligt.

Men det är också en elegant rökridå: man kan byta ord utan att byta vilja, resurser, uppföljning, ansvar – och sedan peka på språkbytet som bevis för handlingskraft.

Den verkliga konsekvensen: avpolitisering och ansvarsflykt

När staten byter begrepp i styrdokument handlar det inte om Svenska Akademien. Regeringen kan inte bestämma “definitioner av ord” i samhället. Men den kan bestämma statens vokabulär – och därmed vad som blir mätbart, uppföljningsbart och politiskt synligt.

Det som riskerar att hända när “islamofobi” görs till förbjuden mark i officiella sammanhang är tre saker:

  1. Problemet blir lättare att relativisera. “Islamofobi” fungerar i offentligheten som ett etablerat paraplyord för hat, diskriminering och avhumanisering riktad mot muslimer eller personer som uppfattas som muslimer. När ordet delegitimeras blir nästa steg att varje påtalande kan avfärdas som “språkpolisiärt”, “känslostyrt” eller – som Jomshof skriver – ett “vapen”.
  2. Fokus flyttas från struktur till individens känslor. Regeringen säger att man vill bort från “fobi”-associationen. Men den politiska effekten kan bli den motsatta: debatten fastnar ännu mer i semantik och “rädsla”, medan diskriminering, hot och hatbrott får spela statist i kulisserna.
  3. Internationellt blir Sverige en bromskloss i fel fråga. FN har en officiell observansdag och en särskild funktion kopplad till begreppet.

EU:s institutioner arbetar explicit med att bekämpa antimuslimskt hat/anti-Muslim hatred, och har gjort det under lång tid.

Om Sverige lägger diplomatisk energi på att “jobba för att förändra namnet” i FN, så är det inte neutral ordvård. Det är ett val av strid: att angripa terminologin runt ett minoritetsskydd snarare än att förstärka skyddet.

Och allt detta sker i en politisk miljö där SD – regeringsunderlaget – gång på gång försökt göra muslimers plats i Sverige till en fråga om lojalitet, misstanke och kulturkrig. I det sammanhanget är språkbytet inte oskyldigt. Det är ett sätt att flytta gränsen för vad som anses legitimt att kalla rasism.

Regeringen vill alltså byta ord för att tydliggöra att det handlar om människor, inte religion. Men samma regering och samma underlag ägnar riksdagsdebatt åt att misstänkliggöra själva benämningen – och öppnar för att Sverige ska arbeta för att FN ska byta namn på sin dag. Man kan kalla det politiskt hantverk. Man kan också kalla det vad det är: en metod att göra problemet svårare att formulera, svårare att hålla ansvariga för och därmed enklare att leva med. Hatet bryr sig inte om ord. Men makten gör det – när orden hotar att bli bevis.

Källor:

Riksdagen: Interpellationsdebatt 24 april 2026 Begreppet islamofobi

Regeringen: Handlingsplan mot rasism och hatbrott

Riksdagen: Interpellation 2025/26:396 av Richard Jomshof (SD) Begreppet islamofobi

Artiklar

SD och den enda muslimska friskolan

Sverigedemokraterna har under många år motionerat för ett förbud mot muslimska friskolor i Sverige. Under lika många år har SD utmålat muslimska friskolor som ett tecken på s k ”islamisering” i Sverige. I återkommande propagandabilder på sociala medier kräver partiet ett förbud mot konfessionella friskolor. Men, förbudet ska bara gälla muslimska friskolor. Idag finns en (1) muslimsk friskola i Sverige.

Sedan 1997 tillåts konfessionella skolor enligt lag. Konfessionella friskolor har en religiös profil, där det erbjuds konfessionella inslag i utbildningen. Eftersom dessa skolor ska följa skollagen och läroplanen ska undervisningen vara icke-konfessionell och saklig. Eventuella konfessionella inslag ska erbjudas utanför lektionstid. Dessa inslag ska vara frivilliga. I de fall skolor har granskats har det framkommit att vissa skolor har konfessionell praxis blandats med undervisningen, samt att undervisningen inte varit saklig eller vilat på vetenskaplig grund. Dessa skolor har tvingats att stänga verksamheten. Förespråkare av konfessionella friskolor hänvisar till religionsfriheten, medan motståndare hänvisar till segregation och att undervisningen ska vara fri från konfessionella inslag.

På SD:s sociala medier postades senast 24 april ett inlägg med en tillhörande propagandabild. I inlägget läser vi:

”Gång på gång har det avslöjats om missförhållanden på muslimska friskolor. Trots flera avslöjanden har vi med stor sannolikhet endast skrapat på ytan vad gäller problematiken med de här skolorna.

Det är av största vikt att vi gör allt som står i vår makt för att motverka den pågående islamiseringen av Sverige. Detta oavsett om den drivs på av krafter inom landets gränser eller av islamistiska stater i den muslimska världen.

Därför måste vi med omedelbar verkan införa ett stopp för nyetablering av muslimska friskolor i Sverige samt verka för att så snart det är möjligt stänga ned de muslimska friskolor som redan existerar och därmed införa ett förbud mot alla former av muslimska friskolor i Sverige.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260424.

På Ungsvenskarnas (SD:s ungdomsförbund) sociala medier postades senast 16 april ett inlägg med en tillhörande propagandabild. I inlägget läser vi:

”Sverige gynnas inte av mer islam, tvärtom. Islam är ett hot mot Sverige och vårt sätt att leva. Vi måste riva extremistiska moskéer, stänga muslimska friskolor, utvisa islamister och stoppa alla moskébyggen. Islams hot mot Sverige får inte gå obemärkt förbi. Islam göder islamism, därför måste vi begränsa islams påverkan på Sverige.” (Källa: Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto 240416.

Om vi granskar citaten målar propagandaenheterna upp en bild av att det skulle existera ganska många muslimska friskolor i Sverige än vad det faktiskt gör. Så hur utbrett är ”problemet” med muslimska friskolor idag?

Motargument har granskat statistiken över friskolorna i Sverige. Resultatet är att det på förskole- och grundskolenivå finns 49 kristna friskolor, 2 judiska friskolor och 1 muslimsk friskola. På gymnasienivå finns 5 kristna friskolor.

Sammanfattningsvis finns alltså 54 kristna, 2 judiska och 1 muslimsk friskola i Sverige.

SD:s livselixir idag är muslimhatet. De vill med sin antimuslimska propaganda göra sken av att det skulle existera många fler muslimska friskolor i Sverige än vad det faktiskt gör. Att de inriktar sig på att förbjuda specifikt muslimska friskolor är egentligen inte särskilt förvånande. Partiet har fortsatt att motionera om att förbjuda muslimska friskolor samt postat antimuslimsk propaganda relaterad till friskolor trots att det under flera års tid endast existerat en (1) muslimsk friskola i Sverige.

Sedan motionsåret 2018/19 har Richard Jomshof (SD) årligen motionerat för ett förbud mot specifikt muslimska friskolor.

Då det endast återstår en (1) muslimsk friskola antar Motargument att SD inte är nöjda förrän den inte längre existerar. SD kommer att göra allt i sin makt för att det inte ska etableras nya muslimska friskolor. Än så länge röstar alla riksdagspartier emot SD:s förslag om att förbjuda muslimska friskolor. Däremot finns andra partier som vill förbjuda såväl alla friskolor som de friskolor med konfessionella inslag.

Källor:

Skolinspektionen: Skolor med konfessionell inriktning

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto

Skolverket: Skolenhetsregistret

Riksdagen: Motion 2025/26:571 av Richard Jomshof (SD) Förbud mot muslimska friskolor

Artiklar

SD-Samnytt tigger pengar – igen

1 kommentar

Det högerextrema SD-propagandaorganet Samnytt har svårt att få ekonomin att gå ihop. På sistone har nätbloggen upprepade gånger vädjat till sina läsare om donationer och prenumerationer för att kunna fortsätta ”specialbevaka de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser”. Samnytt påstår vidare att de fokuserar ”brett på allmän nyhetsjournalistik”.

Vidtecknad vill tro att Samnytt är desperata. Mot bakgrund av att gänget på nätbloggen tidigare inte systematiskt tiggt om donationer och förlängda, eller nya, prenumerationer är det med största sannolikhet inte ett spel för gallerierna. I en artikel från slutet av 2025 läser vi:

”Samnytt står nu inför en avgörande period. Vår verksamhet har ytterst begränsade reklamin­täkter och inget statligt stöd eller finansiärer till skillnad från många andra medier. Vi är helt beroende av våra läsare för att tidningen ska finnas kvar.” (Källa: Samnytt)

Skärmdump från Samnytt 251205.

I en nypublicerad artikel på nätbloggen läser vi:

”Under senare tid har vi dock tvingats minska arbetstimmar på grund av osäkra intäkter. Detta påverkar hur mycket journalistik vi kan producera. Vi vill se till att täcka betydligt fler timmar av dygnet men även alltid kunna leverera djupgående artiklar och videoreportage till er.” (Källa: Samnytt)

Skärmdump från Samnytt 260418.

Vi på Motargument, som är ett helt igenom ideellt, politiskt och religiöst obundet projekt, har noll resurser i jämförelse med Samnytt, som fortsatt har ekonomiska intäkter. Motargumenti förespråkar fri journalistik och medie- samt yttrandefrihet.

Samnytt är en institution inom högerextrem alternativmedia. Gänget startade upp 2008 som Politiskt inkorrekt, ändrade namn 2011 till Avpixlat och sedan 2017 kallar de sig Samhällsnytt, vilket senare kom att korrigeras till Samnytt. En inte alltför långsökt teori är att Dagerlind, Ekeroth och deras vänner med jämna mellanrum väljer att ändra skepnad av taktiska skäl. När ett inarbetat namn blir alltför stigmatiserat kan man vips ändra till ett annat namn och på så sätt värva nya läsare.

Alternativmedia har inte samma förutsättningar och resurser som etablerad media. Samnytt förlorade sitt redaktionsstöd 2021 eftersom de inte uppfyllde följande kriterier:

  • följer god medieetisk sed
  • främjar tillgängliggörande av sitt redaktionella innehåll till personer med funktionsnedsättning

2020 erhöll Samnytt 1 192 119 kronor i redaktionsstöd, Året efter mottog de 350 000 kronor, och därefter bedömdes de inte längre uppfylla Mediemyndighetens kriterier för att erhålla redaktionsstöd..

Som jämförelse har den alternativa mediebloggen Motargument alltsedan starten 2012 erhållit lika mycket i redaktionsstöd som Samnytt gör idag, dvs 0 kronor.

Motargument konstaterar att det högerextrema SD-propagandaorganet Samnytt har svårt att överleva. Alternativmedia i behov av ekonomiskt stöd måste leverera högkvalitativ journalistik för att kunna överleva. Kan det vara så att Dagerlind, Ekeroth och deras kompisar inte levererar det folket vill ha?

Länk till två av Samnytts artiklar tiggarartiklar (sparade i webbarkiv för att inte ge klick/trafik):

Samnytt: Ska Samnytt finnas kvar nästa år? – Då behöver vi din hjälp

Samnytt: 34 000 artiklar – men hur många fler?

Lästips:

Motargument: Varning för Samnytt!

Artiklar

Flam: ”Islamofobi finns inte”

Aron Flam har vid flera tillfällen hävdat att islamofobi inte finns och att begreppet används för att “tysta kritik” mot islam. Det är en felaktig beskrivning av många anledningar. Islamofobi är ett etablerat begrepp inom forskning, internationella institutioner och myndighetsarbete samt används för att beskriva verkliga uttryck för hat, rasism och diskriminering riktade mot muslimer. Att acceptera att islamofobi finns och påverkar muslimer negativt innebär inte att förbjuda religionskritik utan att skilja mellan saklig kritik av idéer och fientlighet mot människor.

Komikern och aktivisten Flam har vid flera tillfällen under de senaste åren dels förnekat att islamofobi finns och dels uttalat att islamfobi skulle vara ett påhittat begrepp med syfte att tysta kritik mot islam. Dessa påståenden är dock felaktiga, orimliga och missvisande. Islamofobi är ett väl dokumenterat beteende och begrepp med en modern historia.

Att avfärda islamofobi som ett påhitt främjar i praktiken hat, vardagsrasism och diskriminering som drabbar många muslimer. Att förneka att islamfobi finns är ungefär som att förneka antisemitism samt hat och rasism riktat emot judar. Det finns dessutom flera anledningar till varför Flams påståenden saknar grund.

Begreppet islamofobi används i forskningen för att bland annat beskriva irrationell rädsla för, fientlighet mot eller hat mot islam och muslimer i allmänhet. Det är alltså ett samlande namn för negativa stereotyper, fördomar, rasistiska åsikter och diskriminerande attityder som riktas mot muslimer som grupp.

Islamofobi liknas ofta vid andra former av rasism eller fördomar som till exempel antisemitism och används för att synliggöra systematiska och strukturella uttryck för muslimhatisk retorik och beteenden. Moderna forskare och experter ofta understryker att det finns en skillnad mellan saklig religionskritik och generaliserande hat mot människor för deras tro. Idag är fallet att ett stort antal muslimer globalt sett upplever fientliga attityder, hat, fördomar, rasism och andra beteenden som orsakar lidande, rädsla och negativ stress.

FN:s generalförsamling erkände fenomenet genom att utse den 15 mars till ”internationella dagen mot islamofobi”, vilket visar att begreppet är erkänt på internationell nivå. Även Sveriges myndigheter arbetar aktivt mot islamofobi där det till exempel finns till exempel ett nationellt åtgärdsprogram för att motverka islamofobi och antimuslimsk rasism som del i regeringens arbete mot rasism.

Hat, fördomar, rasism och irrationell rädsla

Islamofobi handlar alltså inte om att förbjuda saklig religionskritik eller selektivt skydda islam som idé eller muslimer som religiös grupp. Vad det handlar om är att bland annat undersöka, analysera och kommunicera om verkliga problem som hat och rasism som muslimer utsätts för.
Islamofobi är inte heller något nytt beteende från eftersom det finns äldre historiska perioder och exempel på hat och diskriminering särskilt riktat emot muslimer. Under såväl medeltiden som under 1400-talet och kolonialtiden och under 1800-talet existerade bland annat negativa stereotyper om ”orientalisk kultur”, som bidrog till populärt stöd för korståg och kolonialism där samtida muslimer och andra utsattes för beteenden som idag skulle anses vara omänskliga, brutala och kriminella.
Som begrepp fick islamofobi en bredare användning under 1990-talet. Begreppet tillkom mer avgränsat i samband med akademisk forskning i USA under slutet av 1980-talet och bland annat i samband med Runnymede Trust-rapporten 1997 i Storbritannien under namnet “Islamophobia: a challenge for us all”.

Rapporten kom efter decennier av växande antimuslimska fördomar i formellt västliga länder som Storbritannien. Redan i början av 1990-talet fanns exempel på islamofobisk retorik men det var i samband med konflikter och migration som termen började användas mer strukturerat.

I bakgrunden av händelser som Gulfkriget (1990–91) och ”kriget mot terrorismen” efter 11 september 2001, formulerades islamofobi som en parallell till antisemitism eller rasism mot andra minoriteter. Allt fler nationer och offentliga institutioner har sedan slutet av 1990-talet erkänt islamofobi som ett separat problem.

Under de senaste fem åren har Flam, som tidigare argumenterat för vikten av öppen och saklig samhällsdebatt, upprepat att islamofobi inte skulle finnas och att uttrycket bl a används för att “tysta islamkritiker”.

Ett problem med Flams påståenden är att det inte finns något motsatsförhållande mellan saklig kritik av islam och islamofobi då begreppet islamofobi avser rasism och hat som riktas mot människor, oavsett vad en anser om islam som religion.

Ett större problem och felaktighet är att påstå att islamofobi inte finns överlag eftersom både begreppet i sig liksom praktiska beteenden är utforskade och dokumenterade sedan tidigare. Att kalla islamofobi ”ett hittepå” betyder också att medvetet förneka och ignorera de många exempel på hur muslimer bland annat utsätts för rasistiska attacker, trakasserier och strukturella fördomar.

Flams beteende kring begreppet och åsikter om muslimer är dessutom extra problematisk med tanke på att han själv ofta uttalar sig om antisemitism och hat mot judar. Eftersom både judar och muslimer upplever samma känslor, rädsla och stress i samband med rasistiska och hatiska beteenden så borde Flam avstå från att marginalisera, förneka eller relativisera just islamofobi.

Verkligheten är viktigare än godtyckliga åsikter

Bland det viktigaste i diskussioner rörande samhällsutvecklingen är inte bara om ett ord accepteras eller inte utan vilken verklighet en väljer att erkänna. Islamofobi är inte ett retoriskt knep för att stoppa debatt eftersom det handlar om ett begrepp som vuxit fram därför att många människor under lång tid har utsatts för fördomar, misstänkliggörande, diskriminering och hat just för att de är muslimer eller uppfattas som muslimer.

En seriös saklig diskussion kräver därför flera saker samtidigt som rätten att kritisera religioner och idéer liksom viljan att erkänna när kritik övergår i hat och rasism. Den som påstår att islamofobi inte finns suddar ut denna nödvändiga gräns och resultatet blir inte större yttrandefrihet eller ett bättre samhälle överlag utan blir en mer fördummande och hatisk diskussion där verkliga erfarenheter av utsatthet, rasism och obefogad rädsla förnekas.

Källor:

Forum för levande historia: Islamofobi – en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet

Lunds Universitet: Svartvit syn på muslimer bakom ökad islamofobi

UN: International Day to Combat Islamophobia
15 March

PubMed Central: Islamophobia and Public Health in the United States

Regeringen: Arbetet mot antimuslimsk rasism Utdrag ur regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott

Runnymede Trust: Islamophobia: A Challenge For Us All

SO-Rummet. Islamofobi – en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet

Spotify: Aron Flam: Dekonstruktiv kritik

The Conversation: Orientalism: Edward Said’s groundbreaking book explained

Krönikor

Tidö: Politik som bygger på en berättelse om ”dom andra”

Inför det senaste svenska valet såg vi ett tydligt mönster: nyhetsrapportering om brott, sociala problem och otrygghet kom allt oftare att kopplas till människors bakgrund. Genom rasifiering och kulturifiering skapades en berättelse där minoriteter, särskilt muslimer och människor med invandrarbakgrund, gång på gång placerades i centrum för negativa nyheter.

Det handlade inte bara om vad som rapporterades, utan hur.

Enskilda händelser lyftes fram som representativa för hela grupper.

Brott blev inte bara brott, de blev uttryck för “kultur”, “ursprung” eller “misslyckad integration”. Samtidigt osynliggjordes majoritetssamhällets roll i olika sociala problem.

Resultatet blev en kraftfull förenkling där komplexa samhällsfrågor reducerades till en fråga om “dom andra”.

Syftet med denna typ av rapportering, och hur den utnyttjades politiskt, var tydligt: att få människor att associera minoriteter med negativ information.

När samma koppling upprepas tillräckligt ofta sker något psykologiskt:
Minoriteter börjar automatiskt förknippas med kriminalitet eller otrygghet, enskilda fall uppfattas som typiska, negativa stereotyper känns som “sunt förnuft” snarare än konstruktioner.

Genom att spela på rädsla och oro kunde politiska aktörer förstärka ett “vi och dom”-tänkande.

I denna berättelse blev minoriteter inte individer utan samhällshot och problem.

Det är svårt att bortse från att detta var en framgångsrik metod. Opinionsläget förändrades, och frågor om migration, kriminalitet och “ordning och reda” kom att dominera valdebatten.

Politiska krafter som drev en hårdare linje i migrationspolitiken stärkte sina positioner.

Att koppla känsloladdade nyheter till specifika grupper visade sig vara ett effektivt sätt att påverka väljare. När människor upplever rädsla söker de enkla lösningar och det är just sådana lösningar som erbjöds.

Efter valet har samma politiska intressen gått vidare från retorik till konkret politik. Flera lagförslag har lagts fram under senare tid, i syfte att göra det lättare att utvisa personer med invandrarbakgrund.

Ett av de mest bisarra exemplen är det nya vandelskravet. Regeringen vill att uppehållstillstånd ska kunna nekas eller återkallas på grund av “brister i levnadssätt”, begreppet omfattar inte bara brott, utan även exempelvis skulder, bidragsfusk eller andra former av misskötsamhet. Syftet är uttryckligen att skapa större möjligheter att avlägsna personer ur landet. Särskilt kontroversiellt, diskriminerande och rasistiskt är att lagen föreslås få retroaktiv effekt vilket innebär att tidigare beteenden ska kunna vägas in vid beslut om utvisning. Förslaget kan därmed påverka människor som redan lever i Sverige sedan länge.

Parallellt med detta föreslås också skärpta regler för utvisning vid brott, där fler brott ska leda till utvisning och kraven sänks, samt att det finns möjligheter att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

Tillsammans innebär detta ett tydligt skifte från att skydda människors grundläggande rättigheter att stanna, till att aktivt öka möjligheterna att utvisa.

Det är en politik som bygger på rasistiska föreställningar.

Här blir kopplingen mellan tidigare strategier och den politik regeringen bedriver nu tydlig. Den bild av minoriteter som byggdes upp genom selektiv och vinklad rapportering, där vissa grupper framställdes som problematiska, kriminella eller “misskötsamma”, återkommer nu i lagstiftningen.

När lagar formuleras kring begrepp som “bristande vandel”, som kan inkludera allt från brott till sociala eller ekonomiska problem, speglar det samma logik, dvs att vissa människor ses som mindre önskvärda och lättare kan göras av med.

Det vi ser är inte isolerade fenomen, utan en sammanhängande utveckling. Nyhetsrapportering som kopplar minoriteter till problem, politisk exploatering av dessa associationer, en förändrad opinion och lagförslag som institutionaliserar samma synsätt.

När berättelser om “dom andra” får forma både opinion och lagstiftning, Vad händer då med något av det mest svenska man kan tänka sig, principen om likhet inför lagen?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.