Etikettarkiv: rasism

”Recycling the right” – antisemitiskt återbruk

I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.

Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?


Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.

Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.

Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.

Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.

Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.

Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)

NATIONEN

I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:

I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.

Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.

KONSPIRATIONEN

En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.

Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).

Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.

Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.

RASEN

Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?

Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.

Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.

Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.

ÅTERKOMSTEN

Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:

  • Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
  • Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
  • Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
  • Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
  • Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.

Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.

Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.

Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.

Var inte den dåren.

Antisemitism i Malmö-skolor

I februari publicerades rapporten Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap – En rapport som undersöker antisemitism och det judiska minoritetskapet i Malmös skolor. Rapporten är skriven av Miriam Katzin som en del av samverkansöverenskommelsen mellan Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö.


I rapporten lyfter Katzin judiska barns utsatthet i Malmös skolor. Hon sätter fingret på en betydande problematik som bekräftats i annan religions-och utbildningsvetenskaplig forskning – nämligen att religion tenderar att porträtteras som något förlegat och avvikande i relation till den ateistiska eller protestantiska normen. Beskrivningen av den troende baseras ofta på stereotypa föreställningar och polariserande exempel. Katzin lyfter hur det främst förmedlas två judiska berättelser i skolan; en om ortodox judendom som eleverna möter i religionsundervisningen, och en kopplad till Förintelsen. Detta gör det svårt för det judiska att ses som en del av den svenska självbilden, och förstärker föreställningen judendom som något avvikande.

Rapporten visar att fenomenet inte är unikt för judendomen utan att arbetet med de nationella minoriteterna på många skolor är underutvecklat. Katzin beskriver att bristande arbete med de nationella minoriteterna innebär en missad chans att ge eleverna fler berättelser av vad det innebär att höra till någon av minoriteterna än de stereotypa bilderna som förmedlas både i skolan och i samhället i stort.

Studien visar vidare hur lärare i Malmös skolor upplever det svårt att ta upp frågor om antisemitism men även andra frågor som kan upplevas känsliga eller konfliktfyllda. Katzin efterlyser bland annat kompetensutveckling kring hur lärare kan arbeta med Israel/Palestina-frågan på sätt för att motarbeta antisemitism, men också ökad kunskap kring konspirationsteorier i allmänhet och i synnerhet varför antisemitiska konspirationsteorier fått så starkt fäste.

Den svåra situationen för Malmös judar har länge diskuterats och beskrivs som en antisemitism med tydliga kopplingar till konflikter i Mellanöstern. Antisemitismen är dock närvarande i hela landet och hatet kommer från olika håll. Ungdomar jag har mött vid skolbesök i Göteborgs kranskommuner vittnar om hur de valt att dölja sin judiska identitet för att ducka hat och hot från extremhögern som historiskt vuxit sig starka i områdena. Precis som DN:s ledarredaktion konstaterade i mars; ”Vi har vetat. Ändå fortsätter det. Antisemitismen i Malmö, liksom i landet i stort, kommer från flera håll. Den frodas hos nazistgrupper som NMR, den pyr bland vissa av vänsterns ”Israelkritiker” och den får ny luft av konspirationsteorier hos allt från svenska Trumpanhängare till vaccinmotståndare.”

Låt oss hoppas att initiativet från Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö ger ringar på vattnet. Skolpersonal behöver stöd, strukturer och verktyg för att hantera dessa svåra frågor i skolan. Det kan omöjligt bäras fram av enskilda eldsjälar utan måste genomsyra hela verksamheten och all skolans personal.

Aftonbladet förringar självmordstankar

Den 8:e mars, på internationella kvinnodagen, publicerade Aftonbladet en vidrig krönika av Lena Mellin, som är ett slag i ansiktet på alla med psykisk ohälsa.  Krönikan handlar om Meghan Markles intervju hos Oprah Winfrey, där Markle berättade om hur den brittiska tabloidpressens negativa, ofta rasistiska, skriverier drev henne till depression och självmordstankar, och om bristen på stöd från det engelska kungahuset.


Det finns mycket Mellin hade kunna ta med sig från intervjun.

På internationella kvinnodagen hade hon kunnat välja att uppmärksamma den kvalificerade mobbning som drabbar kvinnliga kändisar, och vilken kvinnosyn det speglar.
Hon hade kunnat lyfta att inte ens rasifierade som nått samhällets allra, allra mest extremt privilegierade skikt, slipper mötas av rasism som bryter ner dem.
Hon hade kunnat skriva om att psykisk ohälsa inte gör skillnad på folk och folk.
Men icke.

Istället levererade hon en råsop i käften, inte på sexisterna, inte på rasisterna, inte på mobbarna, utan på alla med psykisk ohälsa. 
Lena Mellin vill inte förringa anklagelser om rasism eller negligera självmordstankar, skriver hon.
Ändå är det just det hon gör, när hon insinuerar att det privilegierade prinsparet nog bara är ute efter PR, och liknar Meghan Markle vid en ömhudad prinsessa på ärten. 

Myter om depression och självmord

I sin iver att framställa intervjun som ren mediastrategi, i syfte att stärka hertigparets varumärke och dra in pengar nu när de lämnat kungahuset, underblåser och bejakar Lena Mellin två vanliga myter om depression och självmord, som kostar både hälsa och människoliv.

Svartvit stiliserad silhuett av en kvinna som sitter framåtböjd med knäna uppdragna. Kvinnans rygg löses upp i myriader av små trianglar som strömmar ut bakom henne.

Hon skriver att “det finns miljarder människor som har anledning att se mörkare på livet än Harry och Meghan hade i det brittiska hovet”.
Det underblåser myten om att den som har det bra materiellt och har haft framgång i livet inte kan vara deprimerad. Den myten är lika gammal som den är skadlig, och höjer tröskeln för många deprimerade att söka hjälp.
Depression och självmordstankar kan drabba alla, oavsett ålder, kön, klass eller inkomst. 

Hon frågar sig om det var för att skapa nytt intresse för dem som paret genomförde intervjun, och reflekterar att “ju hetare man är, desto bättre kan man ta betalt”. Det bejakar myten om att personer som pratar om självmordstankar försöker manipulera andra och få uppmärksamhet. Den myten är inte bara gammal, den är bokstavligt talat livsfarlig.

Människor som pratar om att de har eller har haft självmordstankar, behöver eller har behövt hjälp. Därför ska självmordstankar alltid tas på största allvar.

De här djupt stigmatiserande och skadliga myterna—med alla deras undertoner av funkofobi och svaghetsförakt — väljer Lena Mellin att underblåsa, under förevändning av att stå på alla deras sida som inte har “tillgång till Oprah Winfrey för att framföra sina klagomål”.

Att förringa rasism och sexism, och kasta människor med psykisk ohälsa under bussen, bara för att ta stilpoäng på “några av världens mest privilegierade människor”, är lågt. Riktigt lågt.

  • Ingressbild: Depression, av Nils Werner (något beskuren), licens CC BY-NC-SA 2.0

Skillnaden mellan rasism och främlingsfientlighet

Orden ”rasism” och ”främlingsfientlighet” används ibland som om de vore synonymer. Detta är inte så konstigt, eftersom de båda ordens betydelse överlappar varandra en hel del. Men det finns också viktiga skillnader mellan dem, så ibland passar det ena ordet mycket bättre än det andra. Dessutom har ordet ”rasism” ett par väldigt olika betydelser. Så låt oss nu ta en närmare titt på tre fenomen vi kan stöta på, och utifrån detta prata om vad vi kan kalla dessa fenomen för.


1. Fördomar, bigotteri och diskriminering, baserat på en kategorisering av människor – vilken denna kategorisering än är. Detta kan utövas på individnivå, på gruppnivå eller på samhällsnivå, och oavsett vilket så blir det förtryck när det utövas tillräckligt kraftfullt. Detta fenomen kallas ibland för ”kategorism”, men det är också vanligt att kalla det för ”rasism”. Observera att sistnämnda lägger en mycket bred innebörd i ordet rasism, ett ord som det finns goda skäl att avgränsa till en smalare betydelse. För att beteckna detta mer allmänna fenomen kan ordet ”kategorism” därför vara att föredra.

2. Kategorism baserat på föreställningar om hudfärg, ”ras” eller etnisk bakgrund. Detta är vad som brukar menas med rasism, den vanligaste betydelsen av ordet.

3. Kategorism baserat på att utpeka någon/några som ”främling”. Det är en avsiktlig uppdelning i ”oss och dem” där den utpekade personen eller gruppen per definition ”inte är en av oss”. Detta är vad som brukar menas med främlingsfientlighet.

Rasism utan raser

Det finns inga raser, ändå finns rasism. Hudpigment har inte någon inneboende betydelse, men under flera sekler användes hudfärger som förevändning för slaveri – först som religiös dogm om att afrikaner skulle vara ättlingar till Noaks son Ham, därefter som pseudovetenskapliga idéer om biologiska egenskaper som till exempel kraniets form. Rasism handlar inte om hudfärg med mera i sig, utan handlar istället om fördomar, bigotteri och diskriminering utifrån föreställningar om hudfärg med mera. Det handlar alltså inte om raser som någon slags objektivt fenomen. Istället handlar det om rasifiering, alltså hur vissa människor tillskriver människor olika rastillhörigheter.

Vi får se upp med hur vi använder ord som rasism och främlingsfientlighet, så att vi inte förstärker idéer om att raser skulle vara en grej i sig respektive om att de som blir utsatta skulle vara ”främlingar”. Just därför bör ordet ”främlingsfientlighet” endast användas som ett begränsat och specialiserat ord, tillämpligt endast när det faktiskt handlar om att den som utövar kategorismen betraktar och behandlar de utsatta personerna just som främlingar.

Begreppet främlingsfientlighet och begreppen rasism i ordets breda och smala betydelser överlappar varandra en hel del, men inte så mycket att det vore rimligt att se dem som synonyma.


Källor:

Vetenskap och Folkbildning: Det finns inga raser 

Vetenskap och Folkbildning: Rasismens idéhistoria

Lästips:

Motargument: Rasism är både individuellt och strukturellt

Motargument: Myt: Den enda etniciteten

Motargument: What about Rasbiologiska institutet?

Motargument: Myt: Den nedärvda essensen

Motargument: Så fungerar det: Rasifiering

Foto-cred: John Darroch, CC BY-SA 4.0 , CC via Wikimedia Commons 

Fråga: “Behöver vi kravaller och koranbränningar i Sverige?”

Vi fick en fråga i inkorgen: ”Hej min vän skicka den här länken till mig och hävdar att vi inte behöver detta i Sverige. Har ni tips på motargument jag kan svara med? Tack på förhand!”

Detta undrar signaturen Jimmy, som tagit möjligheten att kontakta oss på Motargument genom att maila sin fråga till fraga@motargument.se. Han får nedan svar av Jan Kjellin. Undrar du över något, eller saknar en artikel om något som ligger inom vårt område; gör som Jimmy och lägg en virtuell lapp i “Frågelådan”!


Hej Jimmy!

Du ställer en specifik fråga och i din fråga ingår en länk. Den leder till ett videoklipp som skildrar delar av de oroligheter som uppstod i slutet av augusti förra året i samband med att företrädare för det danska högerextrema islamofobiska partiet Stram Kurs genomförde två aktioner i Malmö där man medvetet skändade Islams heliga skrift, Koranen.

Motargument har redan skrivit om dessa händelser i två artiklar, vilka jag varmt rekommenderar:

Det hela var förstås ett propaganda-trick. Syftet var att piska upp stämningen i så hög grad att våldsamma reaktioner uppstod, varpå man sedan – via sina olika kanaler – kunde publicera bilder på kravaller och skadegörelse som ger sken av att rättfärdiga dessa mediers främlingsfientliga och inte sällan öppet rasistiska opinionsbildning. Och visst förekom både högljudda och våldsamma protester mot aktionen från delar av de boende i området.

Det hade dock knappast blivit några spektakulära bilder om inte protesterna eldats på ytterligare då grupper av “folk som medvetet ville provocera polisen dök upp med bildäck och lastpallar och startade upploppet”. Medan protesterna till en början var en reaktion på en islamofob aktion avsedd att kränka muslimer, slutade de alltså i upplopp tack vare inresta bråkstakar.

Att boende i Rosengård själva städade upp och aktivt motade bort upploppsmakare är dessutom något som inte nämns i de ”alternativa” mediernas rapportering, men som dock förekom. Inte heller fördömandena av upploppen från flera imamer i Malmö tycks vara intressant för den bild man vill måla upp där ”svenskar” och ”muslimer” ska ställas mot varandra.

Så svaret på din fråga, Jimmy, är “nej”. Vi behöver inte danska rasister som åker till Malmö för att provocera fram bråk. Inte heller behöver vi bråkmakare som går dessa provokatörers ärenden. Och vi behöver framförallt inte vidga de klyftor mellan människor som tyvärr redan existerar.

”Våld är den odugliges sista tillflykt.”

-Isaac Asimov

Vad vi behöver, vare sig vi är positivt eller negativt inställda till exempelvis islam, invandring eller rasism, är en vilja och en förmåga att mötas över de upplevda gränserna. Den absoluta majoriteten av oss är “vanligt folk” och vi har alla den viljan. Vi är dock många gånger alltför lätta att förleda till att tro det värsta om varandra.

Till mina meningsfränder skulle jag därför vilja säga “krama en rasist”.

Och till mina meningsmotståndare skulle jag vilja säga “krama en muslim”.

Men såhär i corona-tider får vi kanske nöja oss med att lägga handen på hjärtat och se varandra i ögonen. Eller knacka armbåge med varandra.

MVH, Jan Kjellin

Vi måste vara mer tacksamma över våra invandrare

Vad skulle en något bättre invandrarkvot ge Sverige? Skulle det innebära en fullständig kollaps eller skulle det kanske fungera förlösande? Ett omval skulle ge oss ungefär de samma siffror som vi fick senast eftersom de flesta jag frågat vid bokbord svarat att de är övertygade inom deras skrå.
Sverigedemokraterna stegar fram, men jag hoppas att ljusets krafter ska segra.


Invandrare står inför ett dilemma som vi vanliga svenskar inte behöver bemöta. Jag har en vän som jag väljer att kalla Omar, han skickade in ett antal CV till flera olika företag i två likadana exemplar, ett med namnet Omar och ett med namnet Eriksson. De CV som han skickade in var identiska med varandra, sånär som på namnen, vilket innebär att han sökte med exakt samma utbildning som tekniker. Han fick inget svar på sitt eget CV som han sände in i sitt eget namn, medan han fick svar och återkoppling på flertalet som var signerade med Eriksson.

Vad detta handlar om är den mer osynliga men strukturella rasism som råder. I landet finns det ett antal motbevis som står mellan fakta och myt. Just i detta fall finns det en myt om att alla invandrare lyfter en högre eller lika hög pension som personer som verkat för att bygga upp samhället. Vad det egentligen handlar om är att flyktingar som fått permanent uppehållstillstånd har rätt till pension och i vissa fall även har rätt att räkna upp sin pension till en standard som motsvarar den svenska garantipensionen. Detta eftersom dessa personer annars hamnar under existensminimum, detta är dock något som bekostas av grundtrygghetsförmåner som inte kommer bekostas av pensionssystemet. Dock kommer denna kostnad att skjutas framåt eftersom de flesta flyktingar är under 40 år då de fått uppehållstillstånd och har många år på sig att fylla på pensionssparandet och betala skatter.

Det är ytterst litet fåtal som har rätten att räkna upp sin pension upp till garantipension, för många har arbetat flera år inom svenskt näringsliv. Vad ordet garanti innebär här är en garanti att nivå vid garantipension är garanterad för alla, med andra ord så innebär den nya skatten att nya och gamla svenskar betalar för att säkerställa en nivå på pensionen för kommande pensionärer. Det rör sig helt enkelt om kvinnor och invandrare som utan garantipension skulle få en väldigt låg pension. De flesta flyktingar som kommer till Sverige är förhållandevis unga, mellan 18 och 39 år, så dessa kommer att fylla på pensionskassan långt innan deras ålderdom.

halal 2

Vad säger vetenskapen om strukturell rasism? Detta står att läsa på ARA om strukturell rasism: uppstår när samhällskulturer exkluderar människor på exempelvis arbetsmarknaden, den politiska marknaden eller utbildningssystemet, på urvalet av vilken etnicitet eller namn en person har. Här sker rasismen på ett mer sublimt sätt och agerar dolt från allmänheten genom att slå undan fötterna på fullt arbetsföra invandrare.

Strukturell rasism eller som den också kallas institutionell rasism hindrar alltså personer med annan härkomst än svensk att komma ut på arbetsplatser. Här ska man vara medveten om att det även kan handla om vardagsrasism eller kulturell rasism. Jag väljer att kalla de två senaste som individuell rasism då dessa handlar om kränkande särbehandling av människor på individnivå. Strukturell- eller institutionell rasism sker med andra ord på ett mer svåråtkomligt vis då den agerar inom samhällsramar och mot underordnade och överordnade grupper inom samhället, medan den individuella rasismen som riktar in sig på underordnade grupper av människor.

Nyamko_Sabuni.0c194_1236
Nyamko Sabuni, Källa: Wikipedia

Politiska indelningsskalan GAL-TAN började användas 1999 och i Sverige är den relativt känd sedan 2016. Kan det vara så att den kommunistiska sidan, även kallad TAN, kan ha några svar att bjuda på? Skalan är en vidareutveckling av den klassiska vänster-höger-skalan av politiska ideologier, till att allt mer beskrivas med GAL-TAN. Första ledet ”GAL” står för Grön, Alternativ och Liberal eller (libertarian) medan ”TAN” är Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk. I allt högre grad är moderaterna nära den ultra-höger som är konservativ och social-nationalistisk i TAN-sidan. Vi ser dessutom gamla öst-blocket i Europa i en TAN-rörelse. Här finner vi M, KD och SD i den skalan. Kanske även L, då deras partiledare Sabuni uttalat sig i flytande termer om att invandrar-föräldrar inte ska ha rätt till föräldraledighet, och att invandrare inte ska bli bidragsberoende.


Frågorna är egentligen ganska enkla, önskar vi att invandrare integrerar sig med den svenska kulturen, eller är den högsta önskan att assimilera, för att bli av med oönskade etniciteter och kulturer? Kan svensken tänkas finna sig i att det i butiker finns halalmärkt mat i köttdisken? Kommer vi klara av att höra böneutrop, som i Sverige är relativt hårt reglerade, särskilt om man jämför med städer som Istanbul? Eller handlar diskriminering mer om någon form av tjurskallighet mot att släppa in nya element på ”vår arbetsplats”? Vad händer när just ditt kultur-intresse hotas att bli reglerad eller svartlistad av Sverigedemokraterna? Det enklaste sättet att inkludera personer in i samhället är genom att börja samtala och jobba tillsammans med dem.


Källor:

Antirasistiska akademin, Antirasistisk Strukturell rasism

Pensionsmyndigheten, vanliga missuppfattningar

Wikipedia, GAL-TAN

Fråga: ”Kan en grupp vara rasistisk även om den har mörkhyade medlemmar?”

”Jag och en vän satt och diskuterade politik, och vi ställde oss frågan, vad menar SD:are som använder argumentet, ”nä men vi är inte rasister/nazister för att vi har mörkhyade i vårt parti” ”.

Denna fråga ställer signaturen ”Veronica”. Nedan svarar Xzenu, som den första texten i artikeltypen ”Frågelådan” på Motargument.se. Skicka gärna in dina egna frågor till Motargument, via fraga@motargument.se

Hej Veronica!
Huruvida ett politiskt parti eller motsvarande organisation bör räknas som ”rasistiskt” eller inte bör rimligtvis handla om tre saker:

1. Vad för politik är det som partiet försöker genomföra?
2. Vad är det för retorik som kommer från partiets aktivister i allmänhet, förtroendevalda i synnerhet, samt officiellt antagna dokument i yttersta synnerhet?
3. Vad har partiet historiskt för band till organiserad rasism och nazism?

Det är dessa tre frågor om partiet i stort som bör avgöra vår syn på partiet i stort, snarare än huruvida en eller annan enskild partimedlem personligen är en person som bör räknas som rasist.

Att en person har en eller annan hudfärg är dessutom absolut inte något bevis för att personen skulle ha eller inte ha några rasistiska värderingar. I USA må rasism i första hand förknippas med en uppdelning mellan svarta och vita, men här i Sverige är den ljushyade ursprungsbefolkningen samer en av de grupper som (både historiskt och i nutid) är svårt utsatta för rasism både på samhällsnivå och i många enskilda fall. I Rwanda mynnade rasistiskt hat mellan folkgrupperna Hutu och Tutsi ut i ett folkmord, och här i Sverige så är en av Sveriges mest ökända nynazistiska terrorister mörkhyad.

Sen så är det väl nästan ingen som hävdar att dagens SD skulle vara något renodlat nazistiskt parti, även om partiet fortfarande torde ha en del nazister i sin medlemskår och bevisligen har nazistiska rötter – en av Sverigedemokraternas grundare en var SS-veteran som under andra världskriget stred för Hitlers regim ”Tredje Riket”. Frågan om hur dagens SD är beskaffat bör handla om rasism snarare än om nazism, och då i termer av ”hur pass rasistiskt, rasistiskt på vilka sätt, och rasistiskt mot vilka” snarare än den falska dikotomin ”antingen fullständigt rasistiskt mot alla eller inte ett dugg rasistiskt mot någon”.

När någon hävdar att hen själv eller en grupp som hen ingår i inte kan vara rasistisk för att någon vän eller gruppmedlem är mörkhyad, då framför hen indirekt tre felaktiga påståenden:

1. Att rasism alltid skulle vara enbart mot mörkhyade eller alltid vara mot alla hudfärger och etniska bakgrunder utom den egna. Men så fungerar det ju inte. Istället kan rasism inriktas på många olika sätt.

2. Att rasism skulle vara något som en person eller grupp antingen är fullt ut eller inte har någon koppling till alls. Men så fungerar det ju inte. Istället kan en person eller grupp vara mer eller mindre rasistisk mot sina måltavlor, och även vara flexibel och göra undantag. När en person har fördomar och stereotyper om en viss grupp så är det inte alls ovanligt att hen gör undantag för de gruppmedlemmar som hen känner personligen: ”Alltså, DU är ju inte sån!”.

Avslutningsvis så vill jag rekommendera min tidigare artikel ”Till dig som inte vill något illa men som ändå funderar på att rösta på SD”.

Mvh Xzenu

Frågelådan på Motargument

Har du några frågor om rasism, högerpopulism, eller relaterade ämnen?

I så fall är du välkommen att ställa dessa frågor till oss på Motargument: Från och med januari 2021 har vi en ny artikelkategori för just detta, nämligen Frågelådan.

Varje artikel i Frågelådan baserar sig på en eller flera frågor som en eller flera läsare har skickat in till oss. Svaren kan komma antingen från en enskild medarbetare eller som en panel där flera av Motarguments medarbetare ger varsitt svar. Dessa artiklar har i allmänhet en rubrik i formatet: ”Fråga: [Sammanfattning av frågan, inom citationstecken]”.

Skicka in din fråga till fraga@motargument.se , och avsluta med förnamn eller nickname utifrån hur du föredrar att bli presenterad om din fråga blir publicerad på webben. Om vi vid sådan publicering kortar ner eller på annat sätt redigerar en frågeformulering så anger vi detta i texten. Vi har för avsikt att se till att de flesta frågor som ställs till oss med tiden ska få ett svar, i vissa fall på webben och i andra fall enbart via mail.

SD är rasister, men alla som röstar SD är inte rasister

I debatten ställs inte sällan de retoriska frågorna ”Är [infoga valfri siffra] svenskar rasister?” och ”Varför vill [infoga valfritt parti] locka tillbaka rasistiska SD-väljare?”. Frågorna försöker begränsa dina svar till något som gynnar frågeställarens agenda. Antingen ”medger” du att SD-väljare inte är rasister, eller så ”bevisar” du att alla SD:s belackare drar alla SD:are över en kam (första frågan), eller att andra partier är hycklare (andra frågan). Frågorna antar att SD inte kan förlora väljare. Naturligtvis är det inte så enkelt. 


Signaturen ”swempa dempa” skriver i en insändare i Dalademokraten i samband med valet 2018 följande:

”Vad har Sverigedemokraterna med rasism att göra? Det är helt befängt! Enligt din verklighet så är 1.1 miljoner väljare rasister?” (Källa: Dalademokraten)

På Twitter hittar vi följande:

De retoriska frågorna ”Är [infoga valfri siffra] svenskar rasister?” och ”Varför vill [infoga valfritt parti] locka tillbaka rasistiska SD-väljare?” är båda exempel på argumentationsfelet komplex fråga, retorisk rävsax eller ledande fråga.

Om du får någon av frågorna bör du istället ifrågasätta de antaganden som görs i frågorna.

De retoriska frågorna utgår ifrån att vi som inte röstar på Sverigedemokraterna, dvs röstar på ett annat riksdagsparti, påstår att sverigedemokratiska väljare per automatik är rasister. Det stämmer inte, även om det finns en del personer som gör det. Det stämmer såtillvida att det naturligtvis finns en andel som ÄR rasister. Enligt forskningsrapporten ”Sverigedemokraternas väljare – Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg? (Forskningsrapport 2018/2)” är att knappt hälften (43 %) av SD-väljare främlingsfientliga, och hälften av dessa är rasister.Question mark

Många orsaker till att personer röstar på SD

Du behöver inte vara rasist för att rösta på ett rasistiskt parti. Att SD är ett rasistiskt parti har många fastställt, bl a skrev vi på Motargument inför valet 2018 artikelserien ”SD är ett rasistiskt parti” som på punkt efter punkt belägger varför partiet är rasistiskt. Den består av sju delar samt en sammanfattande åttonde del. Varje del står att finna i länken i slutet av denna krönika.

Det kan finnas många orsaker till varför en person väljer att rösta på SD; missnöje, okunskap, rädsla, oro, rasism/främlingsfientlighet och yttre påverkan är ett par av dessa. Märk väl att rasism/främlingsfientlighet utgör en av flera anledningar, och att det inte är ett villkor för att en person ska välja SD.

  • Missnöje/misstro. Det har i alla tider funnits misstro med den för tiden sittande regeringen. Det kommer, och ska, alltid finnas. På det sättet hålls demokratin vid liv och politikerna tvingas utmana varandra och på så sätt får vi förhoppningsvis en utveckling av hur det ser ut i landet. Det finns också en misstro till etablissemanget, dvs makthavare, beslutsfattare, myndigheter och samhälle. Det finns en lägre tilltro till att välfärdsstaten levererar. SD är populister, och spelar på folks missnöje.
  • Okunskap. Många röstar på partier utan att veta vad de egentligen står för. Det framkommer inte sällan att personer inte har koll på SD:s historia (historielöshet) eller hur de ser på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Tyvärr finns det en andel invandrare som röstar på SD, utan att förstå att de i praktiken röstar mot sig själva.
  • Rädsla och oro. Alla människor besitter en i grunden naturlig och sund inbyggd rädsla och oro. Det är när rädslan och oron tar sig orimliga proportioner och inte förankras i hur samhällets faror verkligen ser ut som det kan bli farligt. Även här spelar SD:s populism en viktig roll, de älskar att måla upp en Sverigebild av ett land som befinner sig i fritt fall eller krig.
  • Rasism/främlingsfientlighet. Att rasism är en av anledningarna till att en person väljer att rösta på ett rasistiskt parti kräver inte någon större analys. Rasister tilltalas av rasistisk politik och rasistisk övertygelse.
  • Yttre påverkan. Massmedia, såväl TV och radio som gammelmedia och alternativa media/bloggar/poddar, förstärker Sverigebilden som SD ihärdigt målar upp. Dagens teknik tillåter ett snabbare nyhetsflöde och samma nyhet förmedlas gång på gång. Om vi kikar på statistik över t ex kriminalitet ser vi snabbt att det inte står i rimlig proportion till hur det ser ut i media. Sensation och populism genererar klick, tittare och lyssnare. SD-väljare har ett större medieflöde och kommunikationsdynamik än andra.

Förr röstade människor i Sverige i stor utsträckning efter klasstillhörighet. Under senare tid har människor alltmer övergett det, något som har gynnat SD. Partiet poängterar ofta att de företräder alla, oavsett klass eller bakgrund.

För de allra flesta har det historiskt funnits ett motstånd till att rösta på partiet. Partiets koppling till nazism, Bevara Sverige svenskt och vit makt avskräckte tidigare. Numer finns inte den effekten i samma utsträckning, vilket gör att fler ser partiet som ett alternativ.

Det finns studier som visar på att SD-sympatisörer i större utsträckning än sympatisörer till andra partier

  • hyser misstro till politiker
  • vill minska invandring
  • är oroligare för sin säkerhet
  • är mer främlingsfientliga

Det är inget självändamål att rasister i Sverige röstar på Sverigedemokraterna. Det finns personer med rasistiska åsikter som röstar på andra partier. Rasister finns i alla läger, oavsett partitillhörighet. Enligt en forskningsrapport från 2018 instämmer knappt hälften (43 %) av SD-sympatisörerna i påståendet ”Jag vill inte få en invandrare ingift i familjen” – vilket enligt rapporten är främlingsfientlighet. Motsvarande siffra för socialdemokrater är knappt 1/10 (8 %) och för moderater knappt 1/5 (19 %). Drygt 1/5 (22 %) av alla SD-sympatisörer, dvs hälften av de främlingsfientliga 43 % SD-sympatisörerna, instämmer också i påståendet att det finns raser som är mindre intelligenta än andra – vilket enligt rapporten är rasism.

Skärmdump från forskningsrapporten ”Sverigedemokraternas väljare – Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg?”, sid. 72.

Forskningsrapporten visar att SD-sympatisörer i omfattande utsträckning är främlingsfientliga eller rasister. Oavsett om en SD-väljare är rasist, främlingsfientlig eller inget av det, så är varje enskild väljare en presumtiv väljare för alla partier.

De retoriska frågorna i ingressen insinuerar att alla som röstar på SD är rasister, och att icke-rasistiska partier inte vill att dessa skulle rösta på dem är ett ohederligt argumentationsfel, en komplex fråga, även kallat retorisk rävsax eller ledande fråga. Den är medvetet ställd på ett sätt som gör den svår att svara på. Den tar också sin utgångspunkt i att SD inte kan förlora väljare. Naturligtvis kan SD förlora väljare till andra partier, dels pga att alla SD-väljare inte är rasister, dels pga att alla väljare, rasister, främlingsfientliga och icke-rasister, är presumtiva väljare för alla partier. Alla partier har sympatisörer som hyser rasistiska eller främlingsfientliga åsikter. Det vi med säkerhet kan säga är att SD är ett rasistiskt parti, som i större utsträckning lockar rasister.


Lästips:

Motargument: SD är ett rasistiskt parti

Expo: Vem röstar på Sverigedemokraterna?

Institutet för framtidsstudier: Sverigedemokraternas väljare – Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg? (Forskningsrapport 2018/2)

Myten om att SD inte är rasister för att invandrare röstar på dem

Ett ständigt återkommande argument i debatten bland framför allt sverigedemokratiska förtroendevalda och väljare är att SD inte kan vara rasister eftersom invandrare röstar på dem. Detta är ett logiskt felslut av två anledningar:

  • invandrare kan också vara rasister
  • en del invandrare inser inte att en röst på SD är en röst mot dem själva

Att en person har invandrarbakgrund är på inget sätt en garanti för att en person inte hyser rasistiska eller främlingsfientliga åsikter. Det finns rasism mellan olika invandrargrupper, och det finns även personer med invandrarbakgrund som hyser åsikter som är

  • antisemitiska
  • islamofobiska
  • homofobiska
  • funkofobiska
  • sexistiska

Det finns alltför många exempel på att en del människor med invandrarbakgrund inte inser att en röst på SD är en röst mot dem själva. Om SD:s politik skulle vara rådande är sannolikheten för att invandrare skulle tillåtas komma till Sverige låg, oavsett om det rör sig om arbetskraft eller flyktingar. Detta implicerar att många personer med invandrarbakgrund inte ens skulle existera i landet. Sannolikheten att personer med invandrarbakgrund kan komma att tvingas lämna landet, s k återvandring eller repatriering, är långt högre än den är för människor utan invandrarbakgrund (som ju inte kan repatrieras).

SD är naturligtvis glada för alla röster de kan få, men argumentet om att de inte är rasister för att invandrare röstar på dem håller inte.