Etikettarkiv: diskriminering

I fokus

Jomshof (SD) om fredliga muslimer: ”De kan ju sluta vara muslimer för det första”

Sverigedemokraternas riksdagsledamot Richard Jomshof – som nyligen förkunnade att den enda ministerpost i en eventuell ny Tidöregering han kan tänka sig är ”avislamiseringsminister” – väckte i augusti 2026 kraftig kritik efter att i en intervju med Dagens Nyheter ha uppmanat skötsamma muslimer att ”sluta vara muslimer”.

I intervjun, som gjordes i samband med lanseringen av hans antimuslimska bok Kafir, fick Jomshof frågan om han hade något budskap till de muslimer i Sverige som lever fredligt och inte omfattas av extremism eller hederskultur. Han svarade då:

”De kan ju sluta vara muslimer för det första”. (Källa: Aftonbladet)

Kort därefter följde han upp uttalandet på plattformen X där han stod fast vid sitt uttalande och skrev att det vore en ”välgärning för hela världen om de slutade med detta. Genast”.

Kritiken mot Jomshof

Uttalandet har mött hårda reaktioner från flera politiska håll.

Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist kritiserade Jomshof hårt på X och kallade uttalandet för en direkt attack på den svenska religionsfriheten som ska gälla alla oavsett tro.

Kritiker betonar att retoriken misstänkliggör en hel grupp baserat på deras tro snarare än att enbart bekämpa islamism och extremism.

Politiska kommentatorer och oppositionella pekar på att SD i sin retorik suddar ut gränsen till rasism när de blandar ihop religion och etnicitet, vilket slår mot sekulära personer med bakgrund i muslimska länder.

Jomshof och hans anhängare försvarar uttalandet genom att hävda att de kritiserar islam som en religiös och politisk struktur, inte enskilda individer. Han menar att religioner inte ska ha något ”frikort” från hård kritik och att islam i sina grundkällor är oförenlig med västerländsk demokrati. I tillägg menar Jomshof att islam har stora likheter med nazismen.

Jomshofs skarpa retorik om muslimer ger ytterligare bränsle i den sverigedemokratiska häxjakten på muslimer. Ju närmare valet vi kommer desto mer ved lägger SD på brasan.

#SDhaveri #val2026 #svpol

Källor:

Dagens Nyheter: SD trappar upp retoriken: ”Sluta vara muslimer”

Aftonbladet: SD-ledamot: ”Sluta vara muslimer”

Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto

Omni: C anklagar Jomshof för att attackera religionsfriheten efter uttalande om muslimer

SvD: SD-ledamot: ”Sluta vara muslimer”

Flamman: Varför accepteras Jomshofs islamofobi?

Dagens ETC: Richard Jomshof: ”Islam har stora likheter med nazismen”

Korta motargument

SD vill förbjuda endast muslimsk slöja

Sverigedemokraterna vill inte förbjuda slöja eller huvudbonad för kvinnor med annan tro än islam. Partiets förslag om ett totalförbud på allmän plats är specifikt riktat mot vad de definierar som islamistiska plagg.

Vad gäller egentligen SD:s lagförslag om totalförbud på slöja? Ja, det handlar faktiskt inte om ett totalförbud: SD har fokus på ”islamistiska” symboler. Enligt partiets jämställdhetspolitiska talesperson, Sara Gille, gäller förbudet plagg som hijab, niqab och burka. Partiet motiverar detta med att plaggen används som verktyg för islamistiskt hedersförtryck och social kontroll.

Däremot gör de undantag för alla andra, de har uttryckligen klargjort att förbudet inte ska gälla liknande huvudbonader inom andra religioner. Till exempel har partiet bekräftat att kristna nunnor ska få fortsätta bära sina slöjor. Samma princip gäller för judiska kvinnors traditionella huvudbonader (som sjalar, tichel eller peruker).

SD:s förslag om totalförbud på muslimska slöjor har fått skarp kritik för att vara diskriminering. Juridiska experter har påpekat att ett förbud som bara riktar sig mot en specifik religion krockar helt med religionsfriheten i Sveriges grundlag och Europakonventionen. Kritiker menar att det är juridiskt svårt att utforma en lag som förbjuder muslimsk sjal men tillåter judisk eller kristen sjal.

#val2026 #SDhaveri

Källor:

https://omni.se/sverigedemokraterna-vill-forbjuda-hijab-pa-offentlig-plats/a/vrwz1p

https://www.etc.se/inrikes/sd-vill-foerbjuda-sloejor-men-nunnan-karin-faar-behaalla-den-paa

satir

Lindberg (SD) och hårets hot mot nationen

Hår är inte längre bara hår. Numera ingår håret i Sverigedemokraternas kulturkrig. “I Sverige döljer vi inte vårt hår, det ska fladdra fritt.” Det fladdrande håret har genomgått en metamorfos och blivit den totala friheten för kvinnan, åtminstone i SD:s starka kvinna Linda Lindbergs värld. Varje hårstrå är numera en konstitution, och varje centimeter som inte fladdrar i vinden blir ett hot mot nationens själ.

Det måste ligga hos mig att jag inte förstår, eller att jag helt enkelt inte har hängt med de senaste åren. Jag som i min enfald trodde att kvinnor skulle kämpa för rättigheter, jämställdhet, lika lön för lika arbete och så vidare. Men det måste vara den nya feminismen som Linda gestaltar via SD.

Hon vet nämligen att varje kvinnas innersta dröm är att låta vinden ta tag i hårsvallet. Det finns inget som kan mäta sig med det. Det är hennes ultimata SD‑dröm: det fria håret som aldrig tar plats och aldrig kommer med krav.

#satir #val2026 #SDhaveri

Skärmdumpar från Linda Lindbergs (SD) officiella Facebookkonto 260813.

Myter

Myt: ”Det finns inga kyrkor i muslimska länder”

Ett argument som antimuslimska rasister använder i debatten om moskéers vara eller inte vara i Sverige är att det inte skulle finnas kyrkor i länder med muslimsk majoritet. Fakta är att det finns kyrkor i alla ”muslimska länder”, utom Saudiarabien.

Sverigedemokraterna är det enda parti som aktivt propagerar för att förbjuda moskéer. De har också talat om att de vill riva befintliga moskéer. Moderaterna och Kristdemokraterna har uttryckt att de vill pausa vissa nybyggnationer i väntan på utredning om eventuell oegentlig finansiering.

Kristna samfund har funnits i vad som idag betraktas som ”muslimska länder” i nästan 2 000 år. Idag har de flesta av dessa länder både historiska och moderna kyrkobyggnader.

Exempel på länder med aktiva kyrkor

Egypten: Har miljontals koptiska kristna och tusentals kyrkor, till exempel den kända Hängande kyrkan i Kairo.

Indonesien: Världens största muslimska land har tiotusentals protestantiska och katolska kyrkor över hela landet.

Syrien och Libanon: Hem för några av världens äldsta kristna samfund med ett stort antal historiska katedraler och kloster.

Förenade Arabemiraten och Qatar: Har officiella kyrkokomplex som har byggts på mark skänkt av ländernas ledare för att tjäna utländska gästarbetare.

Jordanien: Har en stor och väl etablerad kristen minoritet med full frihet att bygga och driva kyrkor.

Iran: Erkänner officiellt kristna minoriteter (främst armenier och assyrier) som har egna aktiva kyrkor och parlamentsledamöter.

Hur lätt det är att bygga nya kyrkor varierar mycket. Vissa länder kräver strikta statliga tillstånd för renovering och nybyggnation, medan andra har full religionsfrihet.

Argumentet om att Sverige borde förbjuda nybyggnation av moskéer, eller t o m riva befintliga moskéer, mot bakgrund av att det inte skulle finnas kyrkor i länder med muslimsk majoritet är således ett icke-argument.

Motargument motsätter sig all form av diskriminering av religiösa minoriteter, oavsett religion. Att förbjuda, och riva, moskéer innefattas i diskriminering av religiösa minoriteter.

Featured image: Kyrka i Medan, Indonesien.

Källor:

SVT: Ebba Busch Thor kräver: Stoppa all utländsk finansiering av moskéer

SVT: Moderaterna: ”Pausa nya moskéer i Stockholm”

PEW research: Religion in the Middle East and North Africa

Eurekalert: Churches in Islamic countries

Artiklar

Tidö kritiseras för språkkrav i äldreomsorgen

Det lagreglerade språkkravet inom äldreomsorgen, som vann laga kraft den 1 juli 2026, har mött skarp kritik från forskare, fackförbund och kommuner. Även om de flesta parter är överens om att goda kunskaper i svenska är avgörande för patientsäkerheten, riktas kritiken mot hur kraven har utformats och implementerats.

De huvudsakliga kritikpunkterna är:

  • Bristfälliga och rättsosäkra språktester: Många kommuner har på eget initiativ infört språktester vid rekrytering, vilket har fått hård kritik från språkforskare.
  • Oklart syfte: Tester som används når ofta inte upp till grundläggande kvalitetskriterier. Det saknas en tydlig definition av vad ”språklig kompetens” faktiskt innebär i äldreomsorgens vardag.
  • Rättsosäkerhet: Forskare vid Göteborgs universitet varnar för att testerna är godtyckliga och riskerar att stänga ut kompetent personal från arbetsmarknaden på felaktiga grunder.
  • Låg kvalitet: Även Socialstyrelsens utredare har lyft att de befintliga testerna inte alltid håller tillräckligt hög kvalitet.

För kort tid och för lite pengar

Kommuner har uttryckt stor frustration över regeringens tidsplan och finansiering.

  • Snäv tidsram: Flera kommuner, däribland Botkyrka och Sundsvall, har lyft att omställningen har gått alldeles för fort.
  • Underfinansiering: Trots att regeringen avsatt miljoner i statsbidrag menar kritiska kommuner att budgeten inte räcker till för att finansiera den omfattande språkträning och validering som krävs.

Ökad personalbrist i en redan krisande sektor

Äldreomsorgen lider redan av svår personalbrist och en åldrande befolkning.

  • Hinder för rekrytering: Kritiker varnar för att hårda, exkluderande språkkrav fördjupar bemanningskrisen.
  • Beroende av utländsk arbetskraft: Eftersom sektorn är helt beroende av personal med utländsk bakgrund kan stela krav leda till att tomma rader inte går att fylla, vilket i sin tur slår mot arbetsmiljön och de äldres trygghet.

Kravet på ”akademisk” nivå (Gers B2)

Regeringens beslut att sätta referensnivån till Gers B2 har ifrågasatts.

  • För hög nivå: Nivå B2 innebär att man kan förstå komplexa texter och argumentera självständigt. Kritiker menar att denna nivå närmar sig akademisk svenska och är ett orimligt högt krav för praktiskt omsorgsarbete, där fokus snarare borde ligga på funktionell och relationsbyggande vardagskommunikation.

Motargument välkomnar att regeringen har en ambition att höja de svenska språkkunskaperna hos anställda i äldreomsorgen. Mot bakgrund av kritiken som den nya lagen om språkkrav stött på är det svårt att tro att regeringen lyssnat på forskare, fackförbund och kommuner om hur språkkravet har utformats och tillämpats.

Risken med det nya lagreglerade språkkravet är att Tidö i ivern att blidka väljare och bemöta enstaka händelser går miste om kompetent personal i en redan underbemannad sektor. I ärlighetens namn vill många infödda inte arbeta i vård och omsorg pga låga löner och dåliga arbetsvillkor.

Källor:

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/06/nu-infors-sprakkravet-i-aldreomsorgen/

https://arbetet.se/2026/06/02/sprakproblem-i-aldreomsorgen-i-tre-av-fyra-kommuner/

https://arbetet.se/2026/06/28/tusentals-har-svart-med-svenskan-nu-infors-sprakkrav-i-aldreomsorg/

https://www.sverigesradio.se/artikel/spraktester-for-aldreomsorg-kritiseras-haller-inte-mattet

https://www.gu.se/forskning/sprakkrav-och-spraktest-i-aldreomsorgens-rekrytering-vad-hur-och-varfor

https://www.socialstyrelsen.se/aktuellt/svar-pa-fragor-om-sprakkravet-i-aldreomsorgen/

https://www.dagenssamhalle.se/samhalle-och-valfard/aldreomsorg/sylvass-kritik-mot-nya-sprakkravet-for-kort-tid-och-for-lite-pengar/

https://www.vardanalys.se/digital-publikation/redo-for-framtiden/

I fokus

SD vill totalförbjuda slöja

1 kommentar

Sara Gille (SD), talesperson i jämställdhets- och hederspolitiska frågor, proklamerar att Sverigedemokraterna går till val på att totalförbjuda slöja i Sverige. Det räckte alltså inte med ett förbud mot burka och niqab. Ett eventuellt förbud skulle strida mot ett flertal lagar, inklusive grundlagen.

Sverigedemokraternas häxjakt på muslimer intensifieras. Partiets nuvarande livselixir är att göra livet så svårt som möjligt för muslimer, specifikt muslimska kvinnor. Syftet med utspelet om slöjförbud är således inte att värna kvinnorätten eller stärka jämställdheten.

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260611.

Innan vi går in på vilka lagar som är applicerbara i sammanhanget kan det vara på sin plats att beakta att utspelet illustrerar SD:s rasistiskt motiverade hyckleri då både judendom och kristendom har liknande religiösa påbud för kvinnor: Det religiösa budet att kvinnor ska täcka sitt hår finns i både islam, kristendomen och judendomen. I Bibeln kan man bl a hitta det i Korintierbrevet. Islam, kristendomen och judendomen ber till samma gud och de har mer gemensamt än inte. Så varför ger sig SD bara på muslimer och specifikt muslimska kvinnor?

Jo, för att de är ett rasistiskt, antidemokratiskt, auktoritärt och sexistiskt parti.

I SD:s officiella konton på sociala medier läser vi:

”Vi går till val på att införa ett totalförbud mot hijab och slöja på offentlig plats. Dessa plagg är uttryck för hederskultur, kvinnoförtryck och kontroll. Vi har tidigare drivit frågan om att förbjuda burka och niqab på offentlig plats. Nu vill vi utöka förbudet till att även omfatta hijab och slöja. Sverige ska vara ett land där kvinnor och flickor är fria från förtryckande normer och där hederskultur inte har någon plats.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260611.

Slöjförbud strider mot ett flertal lagar

Ett eventuellt slöjförbud skulle strida mot ett flertal lagar, så som dessa står skrivna idag. Det skulle alltså krävas omfattande lagändringar, inklusive en grundlagsändring, för att genomföra ett förbud mot slöja på allmän plats. Lagarna som är applicerbara är:

  1. Diskrimineringslagen, 1 kap. 3 § och 4 §, 2 kap. 5 §
  2. Barnkonventionen, artikel 2
  3. Skollagen, 1 kap. 8 §
  4. Europakonventionen
  5. Grundlagen, dvs religionsfriheten, 1 kap. 2 §, 2 kap. 1 §, 12 § och 19 §

Gille kallar i en intervju med SR Ekot slöjan ”ett islamistiskt plagg”. Mot bakgrund av det som nämndes i inledningen av denna text, dvs att traditionen att täcka håret inte specifikt är en muslimsk tradition, så har hon fel i sak. När hon får frågan om de kvinnor som faktiskt vill bära slöja svarar hon:

”– Vill man göra det så finns det ju andra länder att åka till där man faktiskt tillåter det, helt enkelt. Så säger jag.” (Källa: SR)

Det finns ett antal punkter att fundera över om man anser att ett slöjförbud skulle vara rätt väg framåt för Sverige:

  • Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot slöja. Upplysning är bättre än förbud.
  • Vi vet inte hur många som tvingas bära slöja.
  • Kvinnor som bär slöja kommer kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
  • Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
  • Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder. Två fel gör inte ett rätt.
  • Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
  • Förbud mot slöja skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
  • Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
  • Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas bära slöja straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?

Att SD nu går till val på att lagstifta om slöjförbud är dessvärre ett naturligt steg i partiets intensifierade häxjakt på muslimer. Det går inte att, mot bakgrund av tidigare utspel samt nu denna nya giv, undvika spekulationer om att partiet inte kommer att ge upp sin dröm om att göra Sverige fritt från muslimer.

Källor:

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

SR: SD vill införa omfattande slöjförbud i Sverige

Lästips:

Artiklar på Motargument om förbud mot slöja, burka och niqab

Debatt

Tidö raderar ordet ”islamofobi” – relativiserar verkligheten

Det börjar alltid så oskyldigt. En minister tar ordet “problematiskt” i sin mun, lutar sig tillbaka och låtsas att det handlar om språk. Som om världen förändras för att man byter etikett på en pärm. I riksdagen den 24 april 2026 säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M): “Jag delar bedömningen att begreppet islamofobi är problematiskt. Regeringens föredragna term är antimuslimsk rasism.”

Det låter nästan ansvarstagande, som om regeringen hittat ett mer precist begrepp. Och visst: i handlingsplanen mot rasism och hatbrott (beslutad 12 december 2024) slås fast att antimuslimsk rasism är en form av rasism riktad mot muslimer och personer som uppfattas vara muslimer.

Men det är här den politiska mekaniken syns. För samtidigt gör regeringen – påhejad av Sverigedemokraternas ideologiska fixering vid begreppskrig – något som är mycket större än en redaktionell ändring: den öppnar dörren för att själva namnet på ett samhällsproblem ska göras till slagträ, misstänkliggöras och på sikt bortförhandlas även internationellt.

Ministern säger det rakt ut, lite för rakt ut, nästan som om hon glömde dramaturgin: FN-dagen “International Day to Combat Islamophobia” är en officiell FN-dag, och “man kan ha synpunkter på namnet och tycka att man i FN bör jobba för att förändra det.”

Där har du projektet. Inte att bekämpa hatet, utan att korrigera rubriken.

Ordet som hinder för strategin

Det här är inte första gången högern låtsas att ett ord är farligare än det ordet försöker beskriva. I interpellationen som ledde fram till debatten (Interpellation 2025/26:396 Begreppet islamofobi) skriver Richard Jomshof (SD):

”Ett av de vapen islamisterna använder sig av är det kritiserade begreppet ”islamofobi”. Genom att stämpla människor som ”islamofober” försöker dessa antidemokrater tysta legitim kritik av islam och den pågående islamiseringen”. (Källa: Riksdagen)

Det är en gammal propagandamodell: flytta fokus från brotten, diskrimineringen, hoten – till den som försöker sätta ord på dem. Om du kan få publiken att tro att begreppet är en del av fiendens plan, behöver du inte längre diskutera vad människor faktiskt utsätts för.

När ministern i protokollet dessutom återger kritiken mot “fobi”-delen – att det leder tankarna till “enskilda individers irrationella rädslor” snarare än diskriminering – låter det sakligt.

Men det är också en elegant rökridå: man kan byta ord utan att byta vilja, resurser, uppföljning, ansvar – och sedan peka på språkbytet som bevis för handlingskraft.

Den verkliga konsekvensen: avpolitisering och ansvarsflykt

När staten byter begrepp i styrdokument handlar det inte om Svenska Akademien. Regeringen kan inte bestämma “definitioner av ord” i samhället. Men den kan bestämma statens vokabulär – och därmed vad som blir mätbart, uppföljningsbart och politiskt synligt.

Det som riskerar att hända när “islamofobi” görs till förbjuden mark i officiella sammanhang är tre saker:

  1. Problemet blir lättare att relativisera. “Islamofobi” fungerar i offentligheten som ett etablerat paraplyord för hat, diskriminering och avhumanisering riktad mot muslimer eller personer som uppfattas som muslimer. När ordet delegitimeras blir nästa steg att varje påtalande kan avfärdas som “språkpolisiärt”, “känslostyrt” eller – som Jomshof skriver – ett “vapen”.
  2. Fokus flyttas från struktur till individens känslor. Regeringen säger att man vill bort från “fobi”-associationen. Men den politiska effekten kan bli den motsatta: debatten fastnar ännu mer i semantik och “rädsla”, medan diskriminering, hot och hatbrott får spela statist i kulisserna.
  3. Internationellt blir Sverige en bromskloss i fel fråga. FN har en officiell observansdag och en särskild funktion kopplad till begreppet.

EU:s institutioner arbetar explicit med att bekämpa antimuslimskt hat/anti-Muslim hatred, och har gjort det under lång tid.

Om Sverige lägger diplomatisk energi på att “jobba för att förändra namnet” i FN, så är det inte neutral ordvård. Det är ett val av strid: att angripa terminologin runt ett minoritetsskydd snarare än att förstärka skyddet.

Och allt detta sker i en politisk miljö där SD – regeringsunderlaget – gång på gång försökt göra muslimers plats i Sverige till en fråga om lojalitet, misstanke och kulturkrig. I det sammanhanget är språkbytet inte oskyldigt. Det är ett sätt att flytta gränsen för vad som anses legitimt att kalla rasism.

Regeringen vill alltså byta ord för att tydliggöra att det handlar om människor, inte religion. Men samma regering och samma underlag ägnar riksdagsdebatt åt att misstänkliggöra själva benämningen – och öppnar för att Sverige ska arbeta för att FN ska byta namn på sin dag. Man kan kalla det politiskt hantverk. Man kan också kalla det vad det är: en metod att göra problemet svårare att formulera, svårare att hålla ansvariga för och därmed enklare att leva med. Hatet bryr sig inte om ord. Men makten gör det – när orden hotar att bli bevis.

Källor:

Riksdagen: Interpellationsdebatt 24 april 2026 Begreppet islamofobi

Regeringen: Handlingsplan mot rasism och hatbrott

Riksdagen: Interpellation 2025/26:396 av Richard Jomshof (SD) Begreppet islamofobi

Krönikor

Burka- och niqabförbud: Två fel gör inte ett rätt

Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) vill se förbud mot burka och niqab. Övriga partiledare motsätter sig i detta läge (dvs utan utredning) ett förbud, och ett par uttrycker att de vill se andra åtgärder än att införa förbud.

Enligt en ny opinionsundersökning vill 47 % av svenska folket se ett förbud mot burka och niqab. 36 % vill inte se ett sådant förbud, och 17 % är tveksamma. Det vi ska ha i beaktning när vi diskuterar förbud mot burka och niqab är följande:

  • Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot burka och niqab. Upplysning är bättre än förbud.
  • Vi vet inte hur många som tvingas bära burka och niqab.
  • De kvinnor (ett hundratal i Sverige) som bär burka eller niqab kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
  • Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
  • Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder. Två fel gör inte ett rätt.
  • Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
  • Förbud mot burka och niqab skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
  • Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
  • Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas ha burka och niqab straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?
  • Ett förbud mot burka och niqab strider mot ett flertal lagar, t ex grundlagen (dvs religionsfriheten), diskrimineringslagen och Europakonventionen (som stärker religionsfriheten och mänskliga rättigheter)

Naturligtvis handlar Buschs och Åkessons förbudsiver om symbolpolitik och att de vill göra livet så surt som möjligt för muslimer, det handlar inte om omtanke om kvinnor som eventuellt är förtryckta.

För kännedom har Sverigedemokraterna motionerat för ett förbud mot burka och niqab på offentlig plats ända sedan 2011. Inget annat parti har motionerat om ett sådant förbud. Frågan behandlades så sent som i oktober 2026 av konstitutionsutskottet med anledning av motion 2025/26:568 av Richard Jomshof (SD) Förbud mot heltäckande muslimsk slöja. Motionen avslogs av utskottet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svtverian-nara-halften-av-svenskarna-vill-se-forbud-mot-burka

Artiklar

Flam: ”Islamofobi finns inte”

Aron Flam har vid flera tillfällen hävdat att islamofobi inte finns och att begreppet används för att “tysta kritik” mot islam. Det är en felaktig beskrivning av många anledningar. Islamofobi är ett etablerat begrepp inom forskning, internationella institutioner och myndighetsarbete samt används för att beskriva verkliga uttryck för hat, rasism och diskriminering riktade mot muslimer. Att acceptera att islamofobi finns och påverkar muslimer negativt innebär inte att förbjuda religionskritik utan att skilja mellan saklig kritik av idéer och fientlighet mot människor.

Komikern och aktivisten Flam har vid flera tillfällen under de senaste åren dels förnekat att islamofobi finns och dels uttalat att islamfobi skulle vara ett påhittat begrepp med syfte att tysta kritik mot islam. Dessa påståenden är dock felaktiga, orimliga och missvisande. Islamofobi är ett väl dokumenterat beteende och begrepp med en modern historia.

Att avfärda islamofobi som ett påhitt främjar i praktiken hat, vardagsrasism och diskriminering som drabbar många muslimer. Att förneka att islamfobi finns är ungefär som att förneka antisemitism samt hat och rasism riktat emot judar. Det finns dessutom flera anledningar till varför Flams påståenden saknar grund.

Begreppet islamofobi används i forskningen för att bland annat beskriva irrationell rädsla för, fientlighet mot eller hat mot islam och muslimer i allmänhet. Det är alltså ett samlande namn för negativa stereotyper, fördomar, rasistiska åsikter och diskriminerande attityder som riktas mot muslimer som grupp.

Islamofobi liknas ofta vid andra former av rasism eller fördomar som till exempel antisemitism och används för att synliggöra systematiska och strukturella uttryck för muslimhatisk retorik och beteenden. Moderna forskare och experter ofta understryker att det finns en skillnad mellan saklig religionskritik och generaliserande hat mot människor för deras tro. Idag är fallet att ett stort antal muslimer globalt sett upplever fientliga attityder, hat, fördomar, rasism och andra beteenden som orsakar lidande, rädsla och negativ stress.

FN:s generalförsamling erkände fenomenet genom att utse den 15 mars till ”internationella dagen mot islamofobi”, vilket visar att begreppet är erkänt på internationell nivå. Även Sveriges myndigheter arbetar aktivt mot islamofobi där det till exempel finns till exempel ett nationellt åtgärdsprogram för att motverka islamofobi och antimuslimsk rasism som del i regeringens arbete mot rasism.

Hat, fördomar, rasism och irrationell rädsla

Islamofobi handlar alltså inte om att förbjuda saklig religionskritik eller selektivt skydda islam som idé eller muslimer som religiös grupp. Vad det handlar om är att bland annat undersöka, analysera och kommunicera om verkliga problem som hat och rasism som muslimer utsätts för.
Islamofobi är inte heller något nytt beteende från eftersom det finns äldre historiska perioder och exempel på hat och diskriminering särskilt riktat emot muslimer. Under såväl medeltiden som under 1400-talet och kolonialtiden och under 1800-talet existerade bland annat negativa stereotyper om ”orientalisk kultur”, som bidrog till populärt stöd för korståg och kolonialism där samtida muslimer och andra utsattes för beteenden som idag skulle anses vara omänskliga, brutala och kriminella.
Som begrepp fick islamofobi en bredare användning under 1990-talet. Begreppet tillkom mer avgränsat i samband med akademisk forskning i USA under slutet av 1980-talet och bland annat i samband med Runnymede Trust-rapporten 1997 i Storbritannien under namnet “Islamophobia: a challenge for us all”.

Rapporten kom efter decennier av växande antimuslimska fördomar i formellt västliga länder som Storbritannien. Redan i början av 1990-talet fanns exempel på islamofobisk retorik men det var i samband med konflikter och migration som termen började användas mer strukturerat.

I bakgrunden av händelser som Gulfkriget (1990–91) och ”kriget mot terrorismen” efter 11 september 2001, formulerades islamofobi som en parallell till antisemitism eller rasism mot andra minoriteter. Allt fler nationer och offentliga institutioner har sedan slutet av 1990-talet erkänt islamofobi som ett separat problem.

Under de senaste fem åren har Flam, som tidigare argumenterat för vikten av öppen och saklig samhällsdebatt, upprepat att islamofobi inte skulle finnas och att uttrycket bl a används för att “tysta islamkritiker”.

Ett problem med Flams påståenden är att det inte finns något motsatsförhållande mellan saklig kritik av islam och islamofobi då begreppet islamofobi avser rasism och hat som riktas mot människor, oavsett vad en anser om islam som religion.

Ett större problem och felaktighet är att påstå att islamofobi inte finns överlag eftersom både begreppet i sig liksom praktiska beteenden är utforskade och dokumenterade sedan tidigare. Att kalla islamofobi ”ett hittepå” betyder också att medvetet förneka och ignorera de många exempel på hur muslimer bland annat utsätts för rasistiska attacker, trakasserier och strukturella fördomar.

Flams beteende kring begreppet och åsikter om muslimer är dessutom extra problematisk med tanke på att han själv ofta uttalar sig om antisemitism och hat mot judar. Eftersom både judar och muslimer upplever samma känslor, rädsla och stress i samband med rasistiska och hatiska beteenden så borde Flam avstå från att marginalisera, förneka eller relativisera just islamofobi.

Verkligheten är viktigare än godtyckliga åsikter

Bland det viktigaste i diskussioner rörande samhällsutvecklingen är inte bara om ett ord accepteras eller inte utan vilken verklighet en väljer att erkänna. Islamofobi är inte ett retoriskt knep för att stoppa debatt eftersom det handlar om ett begrepp som vuxit fram därför att många människor under lång tid har utsatts för fördomar, misstänkliggörande, diskriminering och hat just för att de är muslimer eller uppfattas som muslimer.

En seriös saklig diskussion kräver därför flera saker samtidigt som rätten att kritisera religioner och idéer liksom viljan att erkänna när kritik övergår i hat och rasism. Den som påstår att islamofobi inte finns suddar ut denna nödvändiga gräns och resultatet blir inte större yttrandefrihet eller ett bättre samhälle överlag utan blir en mer fördummande och hatisk diskussion där verkliga erfarenheter av utsatthet, rasism och obefogad rädsla förnekas.

Källor:

Forum för levande historia: Islamofobi – en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet

Lunds Universitet: Svartvit syn på muslimer bakom ökad islamofobi

UN: International Day to Combat Islamophobia
15 March

PubMed Central: Islamophobia and Public Health in the United States

Regeringen: Arbetet mot antimuslimsk rasism Utdrag ur regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott

Runnymede Trust: Islamophobia: A Challenge For Us All

SO-Rummet. Islamofobi – en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet

Spotify: Aron Flam: Dekonstruktiv kritik

The Conversation: Orientalism: Edward Said’s groundbreaking book explained

Krönikor

Tidö: Politik som bygger på en berättelse om ”dom andra”

Inför det senaste svenska valet såg vi ett tydligt mönster: nyhetsrapportering om brott, sociala problem och otrygghet kom allt oftare att kopplas till människors bakgrund. Genom rasifiering och kulturifiering skapades en berättelse där minoriteter, särskilt muslimer och människor med invandrarbakgrund, gång på gång placerades i centrum för negativa nyheter.

Det handlade inte bara om vad som rapporterades, utan hur.

Enskilda händelser lyftes fram som representativa för hela grupper.

Brott blev inte bara brott, de blev uttryck för “kultur”, “ursprung” eller “misslyckad integration”. Samtidigt osynliggjordes majoritetssamhällets roll i olika sociala problem.

Resultatet blev en kraftfull förenkling där komplexa samhällsfrågor reducerades till en fråga om “dom andra”.

Syftet med denna typ av rapportering, och hur den utnyttjades politiskt, var tydligt: att få människor att associera minoriteter med negativ information.

När samma koppling upprepas tillräckligt ofta sker något psykologiskt:
Minoriteter börjar automatiskt förknippas med kriminalitet eller otrygghet, enskilda fall uppfattas som typiska, negativa stereotyper känns som “sunt förnuft” snarare än konstruktioner.

Genom att spela på rädsla och oro kunde politiska aktörer förstärka ett “vi och dom”-tänkande.

I denna berättelse blev minoriteter inte individer utan samhällshot och problem.

Det är svårt att bortse från att detta var en framgångsrik metod. Opinionsläget förändrades, och frågor om migration, kriminalitet och “ordning och reda” kom att dominera valdebatten.

Politiska krafter som drev en hårdare linje i migrationspolitiken stärkte sina positioner.

Att koppla känsloladdade nyheter till specifika grupper visade sig vara ett effektivt sätt att påverka väljare. När människor upplever rädsla söker de enkla lösningar och det är just sådana lösningar som erbjöds.

Efter valet har samma politiska intressen gått vidare från retorik till konkret politik. Flera lagförslag har lagts fram under senare tid, i syfte att göra det lättare att utvisa personer med invandrarbakgrund.

Ett av de mest bisarra exemplen är det nya vandelskravet. Regeringen vill att uppehållstillstånd ska kunna nekas eller återkallas på grund av “brister i levnadssätt”, begreppet omfattar inte bara brott, utan även exempelvis skulder, bidragsfusk eller andra former av misskötsamhet. Syftet är uttryckligen att skapa större möjligheter att avlägsna personer ur landet. Särskilt kontroversiellt, diskriminerande och rasistiskt är att lagen föreslås få retroaktiv effekt vilket innebär att tidigare beteenden ska kunna vägas in vid beslut om utvisning. Förslaget kan därmed påverka människor som redan lever i Sverige sedan länge.

Parallellt med detta föreslås också skärpta regler för utvisning vid brott, där fler brott ska leda till utvisning och kraven sänks, samt att det finns möjligheter att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

Tillsammans innebär detta ett tydligt skifte från att skydda människors grundläggande rättigheter att stanna, till att aktivt öka möjligheterna att utvisa.

Det är en politik som bygger på rasistiska föreställningar.

Här blir kopplingen mellan tidigare strategier och den politik regeringen bedriver nu tydlig. Den bild av minoriteter som byggdes upp genom selektiv och vinklad rapportering, där vissa grupper framställdes som problematiska, kriminella eller “misskötsamma”, återkommer nu i lagstiftningen.

När lagar formuleras kring begrepp som “bristande vandel”, som kan inkludera allt från brott till sociala eller ekonomiska problem, speglar det samma logik, dvs att vissa människor ses som mindre önskvärda och lättare kan göras av med.

Det vi ser är inte isolerade fenomen, utan en sammanhängande utveckling. Nyhetsrapportering som kopplar minoriteter till problem, politisk exploatering av dessa associationer, en förändrad opinion och lagförslag som institutionaliserar samma synsätt.

När berättelser om “dom andra” får forma både opinion och lagstiftning, Vad händer då med något av det mest svenska man kan tänka sig, principen om likhet inför lagen?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.