Etikettarkiv: diskriminering

Diskriminering i hemtjänsten

Nu har Diskrimineringsombudsmannen [DO] efter en tillsyn konstaterat att det är diskriminerande av en kommun att ge vårdtagare möjlighet att välja bort personal på grund av personens ursprung.


Bakgrunden är den granskning som genomfördes av P4 Västernorrland förra året, som visade att kommunala hemtjänsten i samtliga sju kommuner i Västernorrland på ett eller annat sätt erbjudit omsorgsmottagare möjligheten att välja bort personal med utländsk bakgrund. Det kan tyckas som ett självklart och enkelt fall av diskriminering – och det är det. Men DO väljer trots detta i sin tillsyn att inte ta ställning till om någon i de fall P4 Västernorrland rapporterat gjort sig skyldiga till diskriminering eller ej, med anledning av att ingen trätt fram och hävdat sig vara diskriminerad. Tvärtom prisar DO kommunerna för deras arbete mot just diskriminering.

Hemtjänst

Hemtjänst är en form av bistånd som syftar till att möjliggöra för enskilda personer att bo kvar i sin bostad eller på andra sätt kunna leva ett självständigt liv. En person (eller hens anhöriga) kan ansöka om hemtjänst om personen inte har möjlighet att själv tillgodose sina behov och behöver stöd.

“Till hemtjänstens uppgifter hör städning, inköp och andra hushållssysslor. Hemtjänstpersonalen kan även följa med dig på promenader eller sociala aktiviteter. De kan hjälpa dig med olika omvårdnadsuppgifter, till exempel personlig omvårdnad som morgontoalett och matning.” –Socialstyrelsen

Att plötsligt befinna sig i en situation som kräver hemtjänst är för många människor en stor omställning. En främmande människa ska besöka en i hemmet för att ge allt från enklare stöd till intim omvårdnad, samt i vissa fall ge sårvård eller överlämna läkemedel. Det är därför viktigt att hemtjänsten utformas i tätt samarbete med den person som ska ta emot stödet. Därför finns bl a möjligheten att välja vem som skall utföra de insatser hen blivit beviljad. Denna valfrihet är dock menad att gälla utföraren, inte den faktiska person som gör hembesöket. Samtidigt är relationen mellan den individ som utför hemtjänsten och den individ som tar emot den av central betydelse.

Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum är ett kunskapscentrum för forskning, utveckling och utbildning inom äldreområdet. De pekar i rapporten Vem ska bestämma vad i hemtjänsten? på vikten av just den personliga relationen mellan omsorgsgivaren och omsorgsmottagaren. Relationen – eller möjligheten att bygga upp en relation – är avgörande för kvaliteten på omsorgsinsatsen och har stort inflytande över omsorgsmottagarens självbild. En dålig relation kan i värsta fall motverka hemtjänstens syfte.

Diversidad Pura -Mirta Toledo 1993
”Diversidad Pura” – Mirta Toledo, 1993

Valfrihet och diskriminering

Det är i mötet mellan vikten av en god relation och möjligheten – eller önskemålet – hos omsorgsmottagaren att vara delaktig i valet av vem man ska bygga denna relation med som dilemmat uppstår; tänk om man inte tycker om utländsk personal? Tänk om man inte vill bli hjälpt av en muslim, en homosexuell eller en man? Om man ser det som ett problem av en eller annan anledning?

Hur långt bör egentligen kommunerna vara redo att anpassa sig till omsorgsmottagarnas önskemål och när passerar ett önskemål gränsen för diskriminering?

DO svävar på målet i sina sju tillsynsärenden, i och med att de väljer att inte ta ställning till de enskilda situationerna och istället lägga sitt fokus på “kommunernas redovisning av sitt arbete med aktiva åtgärder”, som rutiner för rekrytering, ledarskaps-, medarbetar-, arbetsmiljö- och jämställdhetspolicys, lönekartläggningar och likabehandlingsplaner.

Detta gör man alltså trots att man samtidigt konstaterar att det är diskriminering att ta “hänsyn till önskemålen om att slippa personalgruppen [“utländsk härkomst”, min anm.] när det kom till rekrytering av sommarvikarier” (P4 Västernorrland) och att ett tillvägagångssätt där en arbetsgivare vid schemaläggning för arbetstagare inom den kommunala hemtjänsten tar hänsyn till hemtjänstmottagares önskemål om att kunna välja bort personal med utländsk bakgrund enligt DO:s bedömning generellt får anses innebära ett sådant missgynnande som utgör en överträdelse av diskrimineringslagens förbud mot diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet” (ur tillsyn av Ånge kommun).

Vidare skriver DO att det inte heller finns något utrymme för att “med hänvisning till att en mottagare av hemtjänst har önskemål om personal med viss etnisk tilhörighet (sic!), besluta att en arbetstagare inom hemtjänsten inte ska utföra vissa arbetsuppgifter”.

Liknande formuleringar står att finna i samtliga av de sju tillsynsärendena och slutsatsen kan inte bli annan än att det är diskriminering att tillåta omsorgmottagare välja bort personer av utländsk härkomst, även om DO valt att se mellan fingrarna i de aktuella fallen. Det hade dock varit intressant att se vad resultatet blivit om någon av de bortsållade “utlänningarna” valt att göra en anmälan. Men tyvärr vägde rädslan för repressalier tyngre.

“Bör ej besöka”

Men säg den fråga som är enkel att besvara. Kramfors kommun beskriver en funktion benämnd “bör ej besöka”. Det är en markering som – ur arbetsmiljösynpunkt – förhindrar att viss personal skickas ut till omsorgsmottagare på grund av exempelvis “nära släktskap, grannar eller nära vänner”, men också för “viss personal med utländsk härkomst där chefen hade gjort en bedömning att det var en oacceptabel arbetsmiljö för kommunens personal att vistas i.” Orsakerna därtill kopplas till den psykosociala arbetsmiljön och kan handla om att personalen annars riskerar att utsättas för kränkningar och psykiska övergrepp.

På samma sätt meddelar även Örnsköldsviks kommun i deras tillsyn att de “gör omplaceringar i schemaläggning om de gör bedömningen att det är nödvändigt utifrån arbetsmiljöskäl då exempelvis vårdtagare har utsatt personal för kränkning, hot och/eller våld”.

Påverkar detta frågan om diskriminering? Risken att som omsorgsgivare “med utländsk härkomst” utsättas för rasistiska omsorgsmottagare motarbetas alltså aktivt – åtminstone i en del kommuner. Samtidigt motverkar kommunernas handlingsplaner mot diskriminering risken att omsorgsgivare inte selekteras bort utifrån någon av de sju  diskrimineringsgrunderna (kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder). På papperet verkar allt i princip fungera som det ska. 

Men nej. Uppenbarligen fungerar de här sakerna bättre i teorin än i praktiken.

Det finns många äldre eller på andra sätt omsorgsbehövande som är misstänksamma mot den som ser annorlunda ut, pratar med brytning eller på annat sätt visar en annorlundahet. Det gör dem inte per automatik till rasister – den misstänksamheten står att finna hos de flesta av oss på ett eller annat sätt. Men det är förstås en utmaning. Och den kräver att huvudmännen erbjuder sina omsorgsgivare möjligheten att skapa och underhålla en god relation mellan sig och sina omsorgsmottagare. Då slipper vi kanske såväl “vill ej ha hjälp av utländsk personal”-noteringar i marginalen som “bör ej besöka”-funktioner i schemaläggningssystemen.

I dialog med varandra löser vi de flesta problem.

Källor:

 

Att förbjuda böneutrop är förbjudet

 


Att förbjuda böneutrop är diskriminering och strider mot religionsfriheten. Således är det olagligt att förbjuda böneutrop.


Böneutropsdebatten förefaller vara en ”neverending story”. Det går inte längre att räkna hur många gånger det har föreslagits att det ska vara förbjudet att sända ut religiösa budskap i det offentliga rummet. Tongångarna är av skiftande art. Det finns sakliga inlägg i debatten, men allt som oftast kännetecknas den av mer eller mindre främlingsfientliga och islamofobiska argument.

Senast ut i raden av mer uppsatta förbudsivrare är KD-ledaren Ebba Busch Thor. Motargument har berört hennes uttalande i en nyligen publicerad artikel och bemött de argument som hon använder.

Att Sverigedemokraterna vill se ett förbud mot böneutrop förvånar inte. I Konstitutionsutskottets betänkande 2017/18:KU34 läser vi följande:

Richard Jomshof m.fl. (SD) begär ett tillkännagivande om att förbjuda alla former av böneutrop från religiösa byggnader i motionerna 2016/17:793 och 2017/18:2351, med hänvisning bl.a. till religionsfrihetens rätt till frihet från religiösa budskap på offentlig plats.

Har Busch Thor, Jomshof och andra förbudsivrare missförstått vad religionsfrihet betyder? Eller är det deras egna åsikter, fördomar och islamofobi som är grunden i deras ställningstagande?

Enligt 2 kap. 1 § första stycket 6 regeringsformen

är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad religionsfrihet. Religionsfrihet definieras enligt bestäm­melsen som frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Vi ska vara på det klara med att religionsfriheten enligt 2 kap. 20 § regeringsformen är den enda av de positiva opinionsfriheterna som inte får begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen kan yttrandefriheten, informations­friheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten begräns­as genom lag.

I förarbetena (prop. 1975/76:209 s. 114 f.) till regeringsformen anges att

uppgiften att utforma grundlagsregler till skydd för religionsfriheten är för­bunden med särskilda svårigheter på grund av att denna frihet innehåller betydande moment av andra fri- och rättigheter. Religionsfriheten anses t.ex. normalt inte bara innefatta en frihet att hysa viss religiös övertygelse och att enskilt utöva religion utan också frihet att sprida och ta del av religiös förkunnelse, att anordna och delta i gudstjänster samt att bilda och medverka i religiösa sammanslutningar.

Förbud mot böneutrop strider mot Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna som Sverige ratificerade 4 februari 1952. I artikel 9 står följande:

  1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer

  2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter

Artikel 9 i Europakonventionen finns med i Svensk författningssamling som Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Lagen har samma status som svensk grundlag och står till och med över svensk grundlag. Eftersom den är författad och antagen av Europarådet så är den ingenting som Sverige kan sitta och skriva om efter eget behag ens om 100% av riksdagen ville det.

I Europarådet för mänskliga rättigheters Guide to article 9 – Freedom of thought, consciense and religion (sid. 71) finner vi en lista på rättsfall där denna rätt har fastslagits.

Enligt 1 kap. 1 § diskrimineringslagen (2008:567) är det diskriminering att förbjuda böneutrop:

Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Lag (2014:958).

Enligt 1 kap. 3 § diskrimineringslagen (2008:567) är lagen tvingande:

Ett avtal som inskränker någons rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag är utan verkan i den delen.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att förbud mot böneutrop strider mot religionsfriheten som den står i regeringsformen, det strider mot Europakonventionen och det är dessutom förbjudet enligt diskrimineringslagen.

Att förbjuda böneutrop är förbjudet.

P.S. Decibel-argumenten (böneutrop kräver polistillstånd) angående förbud mot böneutrop är den enda chansen som ”islamkritiker” har för att hävda sitt muslimhat. ”Ljudnivån” är ett verktyg, muslimhatet är drivkraften.

Värde eller värdighet?

Påståendena att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en felöversättning från engelska originalet, bortser från att det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan det är en hel text som bland annat innehåller: ”all human beings are equal in dignity”.

I tusentals diskussioner om allt möjligt kan man stöta på ett argument att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en felöversättning av en förklaring i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.

Det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan hela texten i alla artiklar och i förordet till FN-konventionen om mänskliga rättigheter.

Översättning mellan olika språk är inte så enkelt.

Och skulle det verkligen vara så jobbigt och ansträngande om vi alla erkänner alla nu levande medmänniskors likvärdiga värde OCH värdighet OCH människovärde?

Exakt vad skulle vara så enormt fel och skadligt för dig eller någon annan, att svenska staten och svenska myndigheter betraktar alla svenska medborgare och alla invånare i Sverige på likvärdigt sätt och tillerkände dem alla liknande beaktande för varje persons värde, människovärdighet, rättigheter OCH rätten att slippa bli diskriminerade eller utsatta för rasism?

Funkofobi är lika illa som antisemitism och homofobi

Idag pratas det mycket om nedskärningar i de sociala rättigheterna för de med funktionsnedsättningar. En LSS-utredning föreslår nedskärningar i LSS för barn och äldre. Frågan är hur man ens kan diskutera detta? Funktionsnedsatta har diskriminerats, hatats och förintats genom seklen. De var liksom judar och romer de främsta måltavlorna för nazisternas förintelse. Att skära ner i LSS för att spara, är inte det lika illa som att föreslå husarrest för romer eller judar?

Funkofobi… vad är det?

Många förstår inte hur det känns att bli diskriminerad. Därför krävs det lite radikala jämförelser.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Tänk dig att judar hade haft samma situation som personer med funktionsnedsättningar har i Sverige idag.

– Många svenskar har fördomar om judar och vet inte riktigt hur de ska agera inför dem. Många särbehandlar judar negativt.

– Tänk dig att SJ har specialregler för dig som är jude. Om de anser att de inte kan släppa ombord dig på tåget får du inte komma ombord. Om de speciella judeplatserna ombord är sönder, samma sak.

–  Specialregler gäller för ansökan om lov för två judar att flytta samman och det är inte säkert att de får ha sex. Blir kvinnan med barn försöker sociala myndigheter oftast övertala henne att genomgå abort.

– I teorin får du flytta var du vill men du måste ansöka hos myndigheterna om det. Om myndigheterna anser att de inte har råd med ännu en jude i kommunen berövas du många av dina mänskliga rättigheter.

– Än idag anses det lite suspekt om en jude säger att hen vill ha familj och barn. Myndigheterna ser detta som en ekonomisk belastning. Fram till 90-talet pågick öppet och lagligt tvångssteriliseringar av judar och tvångsomhändertaganden av judiska barn. Många kan vittna att myndigheterna än idag utövar påtryckningar på gravida judinnor att inte fullfölja graviditeten och antyder att du kommer att förlora medborgerliga rättigheter om du gör det.

– När du är ute på stan ses får du inte ta dig runt hur du vill på gatorna. Enbart vissa gator och trottoarer är öppna för judar.

– Det står inte ”judefri zon” utanför alla kommunhus men om du försöker komma in så får du ofta inte komma in. Så är det i många kommunlokaler. I vissa fall får du komma in bakvägen, via soprummet, som är märkt med en gul stjärna ”för judar enbart”.

– Du måste ansöka om rätten att få lov att kissa, bajsa, äta och klä på dig när och hur du vill. Om myndigheterna anser att de inte har råd med ännu en jude i kommunen kanske de bestämmer att du bara får kissa, äta, gå ut på stan vissa timmar om dygnet. När du ansöker om att bland annat få lov att kissa när du vill kommer en kommuninspektör hem till dig. Denne ställer intima frågor om ditt sexliv, hur ofta och hur länge du är på toaletten och hur du äter för att bedöma om du ska få samma rättigheter som icke-judar.

– Bara vissa arbeten är öppna för dig. Oftast lågbetalda jobb där i många fall du betraktas som mindre vetande bara för att du är född jude.

Orättvis jämförelse? Fråga en del av dem som lever med funktionsnedsättning om de anser det.

Som grädden på moset pratar de som styr över samhället om att det är för dyrt med den assistans som finns. Man måste spara på LSS. Så just nu dras LSS in för många många människor. Jag vet 30-åringar som tvingats flytta hem till mamma, människor som mister sina jobb och som inte kan delta i föreningsliv och det politiska livet mer. Jag vet barn som mister assistans så föräldrarna måste sluta jobba för att vara med barnet.

Denna diskriminering pågår dagligen och alltför många vet inte att verkligheten ser ut så här. Detta trots att man borde veta bättre. För 70 år sedan förintades ju många av Europas judar i den stora nazistiska slakten på dem.

Drastiskt men korrekt

Känns detta här ovan bra, när du läser det? Nej! Ändå är detta verkligheten för många av oss med funktionsnedsättningar i Sverige idag. Det är korrekt att vi har det bättre i Sverige än andra i de flesta länder på planeten, men det är långt, långt ifrån bra, och det som ses som medborgerliga rättigheter för de flesta, ses ofta inte som det för oss.

En del av er kommer att reagera mot jämförelsen mellan judar och personer med funktionsnedsättningar och kalla det en överdrift. På det svarar vi att det bara visar hur illa ställt det är i Sverige.

Nazisternas förintelseprogram riktades även mot folk med funktionsnedsättningar. Detta kallas i funkiskretsar globalt för den ”glömda förintelsen”. Hundratusentals med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar förintades, eftersom de sågs som ”svaga” och ”mindervärdiga”.

På tal om just det…

Folk med CP-skada gasades. Folk med medfödd hörselskada, eller psykiska funktionsnedsättningar, fick knivar uppkörda i könsorgan och steriliserades för att bevara ”rasens renhet”. Medfödda funktionsnedsättningar betraktades som något ”ont” som samhället skulle göra sig av med, de ansågs tära på samhällets resurser. Sedan spelar det ingen roll om det var hörselskada, blindhet, utvecklingsstörning, autism, adhd, Aspergers eller cp- eller ryggmärgsskada. Var man född med grav funktionsnedsättning så drabbades man hårdare av nazisternas vrede, både av bråd död och sterilisering.

Den som vill veta mer kan läsa den utmärkta boken Forgotten Crimes.

Den vidriga nazistiska filmen ”Erbkranke” visar hur man resonerade. Ekonomiska argument var viktiga. De ”ärftligt sjuka” kostade för mycket, sa man.

En översättning av filmen till svenska finns här.

Precis som fallet med de homosexuella, romer och judar, ryska krigsfångar (m fl) drabbades även funkisar av nazismens terror. Att inte räkna in detta i förintelsen är lika mycket revisionism som när Ahmed Rami påstår att judar aldrig förintats.

I Sverige massförintades de inte. Men även här spärrades de in, diskriminerades och även mördades, för att de var kostsamma och ”skadliga” för samhället. Om de hade ”tur” så tvångssteriliserades de ”bara” eller utsattes för tvångsomhändertaganden och tvångsaborter om de blev gravida. Om de hade mer otur utsattes de för experiment eller dödades, även här i civiliserade Sverige.

Det är inte nog med det. I Sverige spärrades personer med funktionsnedsättningar in på långvård och hem, i princip fram till LSS-reformen 1994 då de fick frihet och personlig assistans.

Funkofobi och LSS-reformer

De måste ändras. Därför välkomnar jag en debatt kring, och medvetandegörande om, ordet funkofobi. Det som måste till i Sverige är att fler börjar betrakta diskriminering av personer med funktionsnedsättningar som lika galet och fel som t ex antisemitism, islamofobi och homofobi.

Tillgänglighet, arbetsmarknad, rätt till privatliv, rätt till frihet och rätt till liv överhuvudtaget. Allt detta som anses självklart av alla, måste ses som självklart för funkisar också. Därför behövs, tyvärr, begreppet funkofobi.

Som sagt: funkofobi är hat och fördomar om personer med funktionsnedsättning och är något som måste motverkas.

Nedskärningar i LSS som gör att personer mister friheten att kunna gå ut och ta en fika, vara politiskt aktiv eller aktiv i föreningslivet, arbeta eller t ex bajsa när man vill, känns lika illa för de som drabbas av fängelse och husarrest känns för alla utan funktionsnedsättningar.

Och därför kan vi inte bara diskutera nedskärningar i LSS av ekonomiska skäl. Vi kan inte göra det utan att diskutera sekler av statligt förtryck mot funkisar i Sverige, inte utan att diskutera hur de upplever diskrimineringen idag, och inte utan att ta i beaktande att även funkisar förintades av nazityskarna, ofta av ekonomiska skäl. De kostade för mycket.

Man vill dra in friheten för förintelsens offer, de med funktionsnedsättningar. Det är illa.

Regeringen borde be alla med funktionsnedsättningar om ursäkt för sekler av förtryck först, innan de gör något annat.

(En variant av denna artikel skrevs publicerades i Frihetssmedjan 2012 av Åsa Puide och Torbjörn Jerlerup)

Lästips:

Lika unika: Efter kritiken från Europarådet måste regeringen backa från kostnadsjakten i LSS!

Lika unika: Varning för ännu fler otillgängliga och oanvändbara bostäder! Ett oacceptabelt förslag från Boverket

”Ras” – att synliggöra ett normsystem

Det finns absolut ingen som helst poäng eller vetenskapligt stöd  idag för att dela in mänskligheten i olika ”raser”, den vetenskapliga rasismen är förkastad.  Faktiskt är det så att man sett att det är större variation inom en så kallad ”ras” än mellan ”raser”. Detta menar bland andra antropologen Thomas Hylland Eriksen. Däremot hindrar inte detta människor från att tänka i sådana termer, det vill säga att man har en föreställning om att olika ”raser” existerar.  Dessutom är det så att idag pratar man inte enbart om en form av rasism utan om rasismer.

I Sverige talar vi  sällan om ”ras”, varken som begrepp eller kategori. Inte heller diskuteras ”ras” i det offentliga eller i det privata. Däremot används begreppen etnicitet och till viss del kultur och religion flitigt. Begreppen har nästan kommit att ersätta och i praktiken innefatta ”ras”.

När det inte talas om ”ras” blir det också svårare att komma till bukt med olika former av samhällsproblem. Här syftar man på olika  typer av problem som vi ser i samhället – segregation, vardagsrasism och diskriminering. Den inställningen som finns till ”ras” idag i Sverige är vad man kallar ”färgblindhet” enligt Tobias Hübinette. Den ”åberopas med vad man kan kalla utopiskt argument, att utseendet inte spelar någon roll, eller åtminstone inte ska spela någon roll”.

Ras – att synliggöra ett normsystem

I ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige” resonerar man kring rasbegreppet  utifrån att man vill synliggöra betydelsen av, men också dess påverkan och effekter i samhället. Man ser alltså inte på rasbegreppet som

en essensialistisk och biologisk – medicinsk kategori som på något sätt skulle vara fast, evig eller medfödd.

Om man osynliggör raskategorins betydelse och hur den inverkar på icke-vita samt vita, leder det i sin tur till att vi inte har förmågan att förstå grupper eller individers inkludering och exkludering utifrån ”ras” i olika sammanhang i Sverige.

Ras definieras här som  ett sätt att dela in människor utifrån visuella och fysiska markörer som går tillbaka till kolonialismen och det ’vetenskapliga’ rastänkandets tid som kopplar vissa kroppar till vissa regioner och kontinenter, och ibland också förser dem med vissa egenskaper och läggningar.

När man väljer att tala om vithet och ”ras” kan man på en och samma gång synliggöra ett normsystem. Normsystemet reglerar i sin tur relationerna mellan olika ”raser”, och vithet skapas som den privilegierade och överordnade positionen. Detta kan jämföras med hur maskulinitet skapar en överordnad position gentemot femininitet. På samma sätt som det också finns olika former av maskuliniteter finns det också olika vitheter, där andra är mer dominerande än andra – hegemoniska vitheter kallas det.

Den som räknas som ”vit” eller ej är beroende av tid som plats. Med detta menas att det är skillnad på om du räknas som vit i Sverige, Guatemala eller i Grekland. Utifrån samma logik blir vissa kroppar rasifierade i Sverige men inte i andra länder. Gränsdragningen och uppdelningen mellan vita och olika grupper samt minoriteter av icke-vita ser olika ut beroende på sammanhang.

Att vita eller icke-vita skulle utgöra en homogen grupp är inte riktigt. Individer likt grupper är inte enbart vita eller icke-vita. De härbärgerar även andra identifikationer och positioner. De ingår i många andra sammanhang och kategorier, samtidigt som det är vita och icke-vita.  Raskategorin står aldrig ensam, den ställs alltid i relation till andra kategorier, det vill säga kön, sexualitet, klass, plats, generation, nationalitet osv.

Olika former av vithet

Det finns också olika former av vithet, likaså olika typer av heteronormer – historiskt som geografiskt. Därför är den svenska vitheten inte som den amerikanska vitheten.  Vithet kan också vara en närvarande norm i länder och i sammanhang där vita inte ens är av majoritet. Detta visar sig bland annat genom den popularitet man kan se gällande vita skönhets- och kroppsideal i icke- västerländska länder och bland icke-vita minoriteter.

Den svenska vithetens exklusivitet visar sig också genom att majoritetssvenskar som är kortväxta eller har mörkt hår kan bli rasifierade. De misstas för att vara ”invandrare” och får frågor som ”var kommer du ifrån” eller varför en ser så osvensk ut.  Det ljusa, blonda och ”nordiska” utseendet har också kommit att bli ett globalt skönhetsideal.

Finländare som tidigare varit rasifierade, precis som öst- och sydeuropéer har kommit att blivit mer och mer inkluderade i svenskheten, vilket har att göra med deras vita kroppar. Detta innebär att gränserna för den vita svenskheten är dels föränderliga, dels skapar utrymme för att vara förhandlingsbara.

 

Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen

Invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, anmäls oftare, och döms hårdare, än resten av befolkningen. Detta är en orsak till varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Vi på Motargument har tidigare gått igenom s k riskfaktorer och icke-riskfaktorer för att hamna i kriminalitet. Det finns en viktig faktor till att beakta då man talar om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.

Den strukturella diskrimineringen

Invandrare diskrimineras i tre led av rättsprocessen:

  1. Polisens operativa verksamhet
  2. Brottsutredande processen
  3. Dömande processen

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare än resten av befolkningen. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att den dokumenterade särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering.

Diskriminering i polisens operativa verksamhet

Han menar däremot att det finns fördomar och också ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Det finns också belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta resurser specifikt mot områden där man får utdelning, dvs i den operativa verksamheten. Dessa områden är de omtalade utanförskapsområdena (felaktigt ofta kallade ”no go-zoner”) där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. I Brottsförebyggande rådets rapport (BRÅ 2008:4) kan vi läsa

hur stereotyper om kriminalitet bland olika grupper i befolkningen kan påverka polisens arbete på ett sätt som leder till att personer med minoritetsbakgrund diskrimineras.

Det finns omfattande svensk polisforskning som visar att det förekommer grov rasistisk retorik i den informella kommunikationen poliser emellan. Denna typ av rasism inom poliskåren är inte unik för Sverige. Det finns belägg (BRÅ 2008:4) för att polisen fattar förhastade beslut som baserar sig på otillräcklig inhämtning av information för att kunna göra en korrekt bedömning av en brottssituation. Vi har tidigare på Motargument redogjort för fenomenet Etnisk profilering. vilket innebär att polisen vid kontroller i högre utsträckning väljer att kontrollera människor med minoritetsbakgrund.

Den oundvikliga följden av detta blir att etniska svenskar, i större utsträckning än invandrare, undkommer anmälningar och förundersökningar, vilket i sin tur innebär att fler invandrare döms. Invandrare misstänks oftare, och man innehar oftare rollen som brottsoffer. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

Diskriminering i den brottsutredande processen

Forskarrapporten Likhet inför lagen (med underrubriken ”Undermedveten strukturell diskriminering av etniska minoriteter”) är resultatet av en studie där flera tusen fall ingår. Resultatet visar att invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, oftare anmäls för brott. I rapporten kan vi också få till oss att invandrare utreds mer ingående och också under längre tid, dvs man utsätts för diskriminering i utredningsprocessen.

Det har bedrivits socialpsykologisk, juridisk och kriminologisk forskning som ger bevis för att invandrare, i jämförelse med övrig befolkning,  häktas i högre grad, under en längre tid och på lösare grunder än etniska svenskar (BRÅ 2008:4, s. 32-33). Språkskillnader och stereotyper är viktiga faktorer till att invandrare diskrimineras i utredningsprocessen. Människor med sämre språkkunskaper (det kan handla om att personen stakar sig, inte finner ord, språkliga fel eller tveksamhet vid ordval) uppfattas som mindre trovärdiga. Detta blir inte minst tydligt i ”ord-mot-ord-situationer

Diskriminering i den dömande processen

Diskriminering i den dömande processen innebär att att invandrare åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än övrig befolkning. Även här är stereotyper och språkskillnader avgörande för diskriminering. Den muntliga framställningen av en brottshändelse spelar en stor roll i den dömande processen. Såväl brottsoffer som åtalade med bristande språkkunskaper riskerar således att missgynnas även i denna process. Intervjuer med åklagare och advokater skvallrar om att domstolsförhandlingar är betydligt svårare att genomföra där en, eller flera, part/er använder tolk. (SOU 2006:30)

Det finns internationell forskning som bekräftar att människor med minoritetsbakgrund löper större risk att dömas till fängelse än människor från majoritetsbefolkningen. (BRÅ 2008:4, s. 36)

Så innan vi drar de klassiska, svepande och generaliserande argumenten om varför invandrare i högre utsträckning sägs begå brott, måste vi vara medvetna om alla parametrar kring varför statistiken visar att invandrare är överrepresenterade. Allt är inte så enkelt som det kan förefalla vid första anblicken.

Vi måste vara kritiska, forskande och lägga ner att använda oss av kardinalfelet kollektiv skuldbeläggning. Förfarandet polariserar samhället, och skapar allt större klyftor mellan människor. Föreställningen om vi och dom är något vi, till varje pris, måste undvika.

Källa:

SvD: Invandrare döms hårdare i rätten

Likhet inför lagen?

BRÅ: Diskriminering i rättsprocessen (2008:4)

Lästips:

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

Utomeuropéer döms hårdare

Har alla rätt till kärlek?

Är kärlek en mänsklig rättighet? Har alla rätt att älska?

1608 kriminaliserades homosexualitet i Sverige officiellt. Om två män hade sex skulle de komma att dömas till döden. Bestraffningarna av sexualbrott i 1734 års missgärningsbalk nämner inte sexuella handlingar mellan personer av samma kön.

Skälet till det anges i missgärningsbalkens förarbete, där ett resonemang om att det var bäst att inte nämna sådana brott, kunde bidra till att samhället på lång sikt skulle komma att ”tiga ihjäl” homosexualitet. Med det menas att om ingen hörde talas om det skulle det försvinna, eftersom ingen skulle kunna inspireras till sodomi.

1864 lagstiftades det om kvinnors homosexualitet. Vid denna tid kunde såväl män som kvinnor dömas till straffarbete. Fram till 1869 talades det inte om homosexualitet, utan ”onaturlig otukt” eller ”sodomi”.

1944 kom så avkriminaliseringen av homosexualitet i Sverige. Fram till 1979 klassades homosexualitet enligt Socialstyrelsen som en sjukdom, en psykisk störning. I detta sammanhang är det intressant att veta att anledningen till att Socialstyrelsen friskförklarade människor var att man satte i system att sjukskriva sig pga homosexualitet. Utan denna protest utförd av hbtq-rörelsen vet vi inte hur länge det kunde ha dröjt innan homosexuella inte ansågs lida av en sjukdom.

Den svenska normaliseringsprocessen – steget före

1995 var året då homosexuella fick laglig rätt att ingå partnerskap i Sverige. 2003 fick samkönade laglig rätt att adoptera. Lagen kom inte att omsättas förrän 2016 då det första gayparet blev godkända för utlandsadoption. 2005 var året då lesbiska fick laglig rätt till assisterad befruktning. 2005 blev sexuell läggning och kön skäl för att söka asyl. 2006 kom lagen om att förbjuda diskriminering pga sexuell läggning och kön i skolan. 2009 fick samkönade laglig rätt att ingå äktenskap.

Man kan tycka att processen har gått långsamt. Faktum är att Sverige ändå är ett av de länder det har gått snabbast att bereda homosexuella samma rättigheter som heterosexuella. I övriga delar av världen ser det annorlunda ut.

Den internationella normaliseringsprocessen går långsamt

I 8 av världens länder är homosexualitet belagt med dödsstraff (2017). Dessa är:

  • Iran
  • Saudiarabien
  • Jemen
  • Sudan
  • Nigeria (12 provinser)
  • Somalia (södra delen av landet)
  • Irak (delar)
  • Syrien (delar)

I 71 av världens länder är homosexualitet belagt med fängelse med en straffskala på allt ifrån 1 månad till livstid. I vissa av de länder där homosexualitet bestraffas med döden är det delvis sharialagar som reglerar straffskalan. Märk väl att vissa länder gör skillnad på manlig och kvinnlig homosexualitet. Manlig homosexualitet ses som en större synd, och straffas därför i fler länder och i större omfattning.

I 19 av världens länder finns s k propaganda- och morallagar som inskränker yttrandefrihet kring sexuell läggning. Kuriosa: Av dessa 19 länder är 2 europeiska: Litauen och Ryssland. I 9 (10 om vi skulle räkna med Kosovo) av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor baserat på sexuell läggning. I 72 av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor på arbetsmarknaden mot bakgrund av sexuell läggning.

Samkönade äktenskap är lagligt i 23 länder i världen. Senast ut med att legalisera samkönade äktenskap var Tyskland (30 juni 2017). Registrerat partnerskap är tillåtet i 27 länder i världen. Samkönad adoption är lagligt i 26 länder.

Jag skulle vilja avsluta denna artikel med att ställa några frågor, som förhoppningsvis kan leda till eftertanke:

Är kärlek förunnat alla människor? Kan kärlek vara brottsligt? Får man älska vem man vill? Har alla människor samma rättigheter? Känns kärlek olika beroende på kön eller sexuell läggning? Ska alla ha rätt att gifta sig? Avgör sexuell läggning huruvida du är en bra förälder?

Samma mekanismer, moral, normer och människosyn som genomsyrar alla de länder där hbtq-personers rättigheter är inskränkta i olika utsträckning, samma mekanismer, moral, normer och människosyn genomsyrar dem i vårt svenska samhälle som mer eller mindre vill inskränka hbtq-personers rättigheter. Det finns fortfarande, tyvärr, människor i världen och i Sverige, som anser att allas kärlek inte är lika mycket värd.

Strukturell rasism i Sverige

Den 17:e januari 2018 uppmärksammar SVT Nyheter oss om hur den strukturella rasismen kan slå mot minoritetsgrupper och migranter i Sverige. Här berättar man om en kvinna vid namn Samira som nekats att skaffa internetbank hos Swedbank i dels Tranås och dels Mjölby efter att de ”över disk” bedömt att hennes språkkunskaper inte var tillräckliga. SVT rapporterar att samma sak hände en man på Swedbanks kontor i Gävle. Mannen önskar dock att inte medverka i artikeln. På frågan om Swedbanks personals behörighet att avgöra en persons språkkunskaper svarar man att det åligger handläggarens uppgifter att göra dessa bedömningar för kundens säkerhet.

Den strukturella rasismen är oftast osynlig för de av oss som den inte berör vilket medför att en del av oss är omedvetna om hur diskrimineringen slår mot olika folkgrupper. Det gör det svårt att identifiera problematiken och att sätta fingret på konkreta exempel. Det är först när solklara exempel dyker upp som den strukturella rasismen påvisas i samhället, ofta dock med bemötandet att det görs en höna av en fjäder. Frågan vi bör ställa oss är dock, vem ska äga frågan? Är det den som utsätts för diskrimineringen eller gärningsmannen?

Definitionen av strukturell rasism är att det ska finnas samhälleliga strukturer som nedvärderar och/eller diskriminerar en folkgrupp i samhället. Med folkgrupp avses etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.

Källor

SVT Nyheter

Åklagarmyndigheten

Ny tillgänglighetslag revolutionerande för funktionsvarierade

Är det ett modernt, jämställt och demokratiskt samhälles skyldighet att vara inkluderande? Det anser våra beslutsfattare och därför har gamla lagstiftningar kring tillgänglighet med åren försvunnit och nya har tillkommit. De nya lagstiftningarna syftar till att samhället ska bli tillgängligt för alla.

Fram till 1 juli 2018 omfattas inte företag med färre än tio anställda av kravet på tillgänglighet. Många aktörer kan alltså, lagligt, fram tills dess stänga ute vissa människor från sina etablissemang. Inom ett halvår kommer alltså den nya tillgänglighetslagen, som berör 65 000 företag, att träda i kraft.

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 c § diskrimineringslagen

(2008:567) ska ha följande lydelse.

Förbudet mot diskriminering i form av bristande till gänglighet i 12 § första stycket 1 gäller inte

1. i fråga om bostäder,
2. för privatpersoner,
och
3. om det i fråga om tillhandahållande av varor och tjänster krävs åtgärder i fråga om fastigheter och byggnadsverk som går utöver de krav på tillgänglighet och användbarhet som har ställts i bygglov eller startbesked för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket enligt plan- och bygglagen (2010:900) eller äldre motsvarande bestämmelser och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

Den punkt som i den nya lagen är bortplockad är följande:

3. för företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare

Enligt SCB:s statistik för 2013 (prop. 2013/14:198) har 92 procent av företagen inom handel, 89 procent inom hotell och restaurang, 99 procent inom kulturen och 90 procent inom transport färre än tio anställda.

Den nya tillgänglighetslagen kommer att träda i kraft 1 juli 2018. Förändringen i lagstiftningen är efterlängtad och välkommen, och den lär få stor betydelse.

Mot bakgrund av att så många etablissemang hittills har kunnat stänga ute en stor grupp människor är förändringen närmast revolutionerande. Först nu kan vi börja tala om anpassning för funktionsvarierade utöver myndigheter och storföretag.

En annan bra sak som propositionen till lagförslaget tar upp, är att den beräknar att både funktionsvarierade och företagen gör ekonomiska vinster på förändringarna, då lagändringen beräknas öka konsumtionen av varor och tjänster genom att funktionsvarierade nu lättare kan ta del av dem.

Vi talar gärna och ofta om diskriminering av alla möjliga grupper, men den här stora gruppen av beräknat hundratusentals personer är oftast osynlig. Nu är tiden för upprättelse.

Den nya tillgänglighetslagen innefattar som synes inte bostäder och privatpersoner. Nästa steg torde vara att inkludera även bostäder i lagstiftningen om tillgänglighet. Hur länge ska vi behöva vänta på att kampen mot diskriminering av funktionsvarierade tar nästa steg?

Etnisk profilering

Runt om i världen har röster höjts mot att polisen ägnar sig åt etnisk profilering. Vissa menar att det är ett ändamål som helgar medlen, men frågan är om man åstadkommer det man egentligen avser? Etnisk profilering, menar jag kan vara ett symptom på strukturell rasism.

Equality and Human Rights Commission rapporterar att en svart person i Storbritannien löper fyra och en halv gång större risk för att bli stoppad och visiterad av polisen.

Vidare rapporterar Amnesty international att svarta män i åldrarna mellan 14-24 år har en ökad risk med 38,6% att stoppas av polisen i New York. Problemet återfinns även i EU där man gjort en enkät på 28 500 personer som visat att människor tillhörande någon av minoritetsgrupperna löper en högre risk att stoppas av polisen.

Många gånger innebär etnisk profilering en ineffektiv utredningsmetod för polisen där resurser läggs på fel håll och spår utesluts eftersom de pekar åt ett håll som inte passar den bias som polisen har.

Detta var fallet med exempelvis bombningen av en byggnad i Oklahoma där 168 människor omkom. Då valde polisen att leta efter arabiska terrorister medan den egentliga gärningsmannen en vit krigsveteran med rasistiska sympatier vid namn Timothy McVeigh kom undan polisen.

Även i Sverige har vi etnisk profilering, vi är många som med ilska minns 2013 när information om det så kallade romregistret publicerades i tidningarna, ett register som bland annat omfattade 1 104 barn vars enda skuld låg i att vara barn till föräldrar med romsk bakgrund. I detta fall dömdes staten i såväl tingsrätten som hovrätten och alla romer i registret tilldömdes ett skadestånd om 35 000 kr vardera.

Att sorteras ut på enda grund av sin hudfärg för att stoppas av polisman eller i tullen är en diskriminering och ett ingrepp i en människas fri- och rättigheter och många gånger går diskussionen som så att ”om man inget har att dölja så har man inget att frukta”.

REVA-projektet ska enligt lagstiftningen inte syfta till etnisk profilering där man på enda urval ska utföra utlänningskontroller baserat på deras namn, utseende eller språk. I praktiken är resultatet dock annorlunda där papperslösa blivit stoppade i tunnelbanan just på urval av sitt utseende, något som även polisen vittnat om.

De som vi kommer på exempelvis här, som är utländska, kontrollerar vi id och om de får vara i landet, sa polisinspektör Patric Josefsson till SVT Nyheter i går, när vi träffades vid T-centralen.

Ett annat problem är att det i USA stoppas svarta och latinska män och ofta med övervåld från polisen med obegripliga gripanden som följd och dödsfall i vissa fall. I Sverige blir romer uppförda i register enbart på urval att de tillhör en minoritetsgrupp.

21549870766_ed6cb87ddb_bI Sverige har säkerhetspolisen kontakt med svenska muslimer och ungdomar ur den muslimska befolkningen enbart i syfte att ha samtal kring radikalisering, något som ofta uppfattas som stigmatiserande.

Etnisk profilering är ett strukturellt problem som leder till att grupper av människor förlorar tron på vår polis och som bygger på en systematisk problematik hos polisen men även samhället i stort, ett synsätt som delas av Civil Rights Defenders.

Etnisk profilering kan vara ett symptom på strukturell rasism, vilket gör det viktigt att vara uppmärksam på förekomsten av densamma. Eftersom det kan vara svårt att upptäcka strukturella problem i samhället är det därför viktigt att bevaka och uppmärksamma de eventuella indikationer vi kan identifiera.

Källor:
Slumpvis utvald
Säkerhetspolisen 2010:99
Civil Rights Defenders
Polisen
SVT