Etikettarkiv: diskriminering

Hur kan man bemöta rasism i sociala medier?

Gästinlägg av Jessica Davskog

Internet och sociala medier är ett fantastiskt sätt att hålla kontakten med andra människor. Tyvärr finns det även en baksida. Att det sprids bland annat rasism i sociala medier är ingenting nytt. Det är ofta lätt att dölja sig bakom anonyma konton, och på det sättet kanske uttrycka sig på ett sätt som man inte skulle göra i det vardagliga livet. Men om du möter rasism i sociala medier – hur kan du bemöta det?

Om du företräder en organisation, så kan det vara bra att arbeta förebyggande och även hålla dig informerad och uppdaterad om hur rasism kan ta sig uttryck på sociala medier. Det kan vara att arbeta utifrån ett antirasistiskt perspektiv, och att ha nolltolerans när det kommer till att uttrycka sig rasistiskt. För det krävs det bland annat att ha aktiva moderatorer som bemöter och eventuellt raderar kommentarer med olämpligt innehåll. De bör även regelbundet informera medlemmar och besökare om de regler som gäller. Var även öppen med att lyssna på vad dina besökare och medlemmar berättar; kanske blir de utsatta för rasism eller andra påhopp av en annan medlem utanför er grupp eller sida (till exempel i direktmeddelanden)? Hur ni ska bemöta situationer medlemmarna sinsemellan är även viktigt att ha någon form av utarbetad plan kring.
Om du ser något som privatperson, så kan du alltid bemöta direkt, om du vill, med ett svar. Att stå oemotsagd kan öka känslan av att andra håller med. Informera dig och ha bra argument – och ifrågasätt när du ser en rasistisk kommentar! Lär dig om diskrimineringsgrunderna vi har i Sverige och den statistik som faktiskt finns kring rasism, religion och etnicitet. Det kan hjälpa dig i dina argument och att kunna informera om hur det faktiskt ser ut på riktigt.
Att som ljushyad person vara en bra allierad är viktigt, och visa att det här faktiskt inte är ok. Läs på och skaffa dig mer information, men framför allt – lyssna på de som har utsatts för rasism. Öva på att verkligen lyssna utan att ifrågasätta eller förminska, och var ödmjuk för andras upplevelser. Var gärna lite självkritisk och medveten om dina egna privilegier.
Om det är väldigt hatiska kommentarer så kan du göra en anmälan om hets mot folkgrupp – den lagen gäller även på internet.


Lästips:

Vem får bestämma hur du klär dig?

En debatt som blossat upp på internet i allmänhet, och Facebooks hatsidor i synnerhet, är vilken färg på kläder som Nyamko Sabuni (L) ska ha. Jag försökte att föra fram att den enda personen som har rätten att avgöra vilken färg någon person, vem som helst bör ha ska avgöras av individen. Här mötte jag direkt på patrull, det tillhör tydligen yttrandefriheten att säga vad en person, läs kvinna, ska ha på sig. Mitt ifrågasättande gjorde tydligen intrång på dessa människors yttrandefrihet.


I en debatt som blossat upp i en hatgrupp på Facebook gick ut på att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till sitt senaste riksdagsframträdande hade valt en specifik färg på sin klänning. Önskemålen flödade om vilken färg på klänningen hon borde ha valt istället. Detta sker alltså i en grupp på Facebook år 2020, frågan ställdes dessutom ihop med om man skulle bli stämplad som rasist. Jag lade in en kort replik att man förvisso inte skulle bli klassad som rasist, men däremot som mansplainande mansgris men att han gärna fick testa själv för att se hur hans ytterst privata önskemål skulle mottas av Sabuni.

Något senare, när debatten kring hennes val av färg på klänning hade bubblat på ett tag, gjorde jag en jämförelse med kalifatets åsikter om vad kvinnor bör klä sig i. Den jämförelsen var långt ifrån accepterad. Vi återgår till min tankebana om de påståenden som florerade i denna grupp på Facebook, där en grupp män gör sig till talespersoner för vad en kvinna bör bära för färg på sin klänning, eller för den delen vad för sorts kläder hon bör bära då är vi farligt nära samma sorts styre som kalifatet nyttjar: Män bestämmer vad en kvinna ska ha på sig.

Här blir debattören tillsagd att hen visst får ha åsikter men att man inte alltid behöver uttala dem. Varpå debattören blir stött och menar att han blivit tillsagd att inte ha åsikter om en annan människas klädval. Detta är ett typiskt debattfel som begås i hatgrupper likt den aktuella här. Yttrandefrihet är att få säga vad man vill utan att bli emotsagd. Det finns en diskrepens mellan åsiktsfrihet och yttrande frihet. där åsikten ger dig fritt att ha vilka åsikter du vill, medan yttrandefriheten förvisso ger dig rätt att säga vad du vill, men där du kommer att stöta på meningsmotståndare och även rättsligt motstånd i form av förtal och/eller hets mot folkgrupp.

Lång tradition av kvinnoförtryck

För att skapa ytterligare en dimension i dessa klädkoder citerar jag några rader om klädkoder och i detta fall om slöjans historia.

Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. (Källa: Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse)

Slöjan har haft en lång historia även i Sverige. Det är inte länge sedan kvinnor bar schalar som täckte deras hår och det var inte enbart när de besökte kyrkan, det rör sig om mindre än 40 år sedan. I en essä i SvD läser vi bl a:

Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt. (Källa: SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige)

Män har i alla tider runt om i världen försökt styra över vad kvinnan ska bära för kläder med olika bestraffningsmetoder om hon skulle bryta mot dessa. En artikel i Expressen tar upp några bra exempel på hur män har försökt, och än idag försöker, styra hur kvinnor ska klä sig. Vi män bör konstant ställa oss frågan ”på vilket sätt kan jag ha varit med och bidragit till fenomenet?”. Jo, genom att exempelvis tala om för en kvinna vilken färg på klänningen som hade varit snyggare, genom att förklara för sin minderåriga dotter att hon bör nog ha en baddräkt istället osv. Ett av exemplen är att:

Det tvådelade klädesplagget skapades 1946 i Frankrike. Påven bannlyste plagget och även andra länder som Italien, Spanien, Portugal och Australien, förbjöd kvinnor på den här tiden att bära bikini. (Källa: Expressen)

Jag väljer att peka på dessa företeelser då jag anser att de visar på att problemet med att män bestämmer vad kvinnor ska och inte ska ha på sig är ett arv som vi bär med oss i våra kulturer långt tillbaka i tiden.

Rent juridiskt finns det ett antal paragrafer som skyddar individen att själv uttrycka hur hen ska klä sig och uttrycka sig i form av alla möjliga utsmyckningar. På regeringens hemsida står det att läsa bland annat:

Den handlar om att människor har rätt att leva i frihet och att kunna bestämma över sina liv. Människor har rätt att till exempel tycka, tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. (Källa: Regeringen: Vad är mänskliga rättigheter?)

Julia Nyberg, svensk författarinna.

Miljontals kvinnor har utsatts för repression, för fängelsestraff, böter och förnedring av regimen just för att de inte vill bära tvångshijab.  (Källa: SVT, I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen)

Vem bestämmer?

Kan vi då via lag kräva vilka kvinnor kläder ska ha på sig, eller bör vi helt enkelt låta kvinnor bestämma det själva? Kan vi enas kring att kvinnor vet bäst vad de trivs med att ha på sig, oavsett om det handlar om en färg på en klänning eller om en hijab? I Sverige var det mindre än 100 år sedan kvinnan valde att täcka håret utifrån kristen tro. Min mormor bar hijab för att visa att hon var en gift kvinna och detta var för mindre än 50 år sedan. Kan vi enas kring det faktum att kvinnor faktiskt kan välja fritt bland det klädutbud som finns att bära?

Det handlar alltså om en tunn linje att vandra längs om man vill hålla sig inom lagens råmärken. Visst kan du uttrycka dina känslor kring en persons kläder, men du riskerar att hamna inför domstol om du disrespekterar andra människors rätt att utrycka sig själv. Det handlar till syvende och sist om varje individs rätt att uttrycka sig själv i kläder och utseende som kanske provocerar dig och hur du tänker att denna person ska utrycka sig. Detta gäller oavsett om det som provocerar dig handlar om, tatueringar, piercingar, hårfärg eller att täcka valda delar av kroppen. Vad kommer att bli vår nästa strid kring vad som är acceptabelt att bära? Piercingar, tatueringar, eller kanske rent utav frisyrer? Kan vi snälla enas kring det faktum att individen vet bäst hur hen vill se ut när hen går ut bland människor?


Källor
Expressen, Så har män styrt kvinnors kläder genom åren
Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse
Regeringen, På lätt svenska: Vad är mänskliga rättigheter?
SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige
SVT. I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Böneförbudet i Bromölla hävt

Våren 2019 beslutade Sverigedemokraterna i Bromölla, med stöd av Kristdemokraterna, Moderaterna och lokala partiet Alternativet, att det ska vara förbjudet att be på arbetstid. Nu hävs beslutet av Förvaltningsrätten i Malmö, då det strider mot religionsfriheten som den står skriven i grundlagen och Europakonventionen.


Det var 28 maj förra året som ”Riktlinje avseende arbete och religion” fastställdes. Beslutet omfattade kommunanställda, och innebar att ”bönestund på betald arbetstid inte är tillåtet”.

En månad senare inledde Diskrimineringsombudsmannen (DO) ett tillsynsärende. Böneförbudet anmäldes också till Justitieombudsmannen (JO).

Förbudet har fått utstå stark kritik då det anses strida mot såväl religionsfriheten som diskrimineringslagen. Röster i debatten har argumenterat utifrån att förbudet grundar sig i islamofobi, då det i första hand drabbar muslimer.

”Kommunen verkar göra ett problem av något som kanske inte är ett problem. Att fika, småprata, kolla Facebook, ta lite luft, springa till kiosken och ha friskvårdstimme på yogamattan går bra. Varför inte be?” – Jacob Rudenstrand, Svenska evangeliska alliansen. (Källa: Världen idag)

”I vanliga fall anser vi att frihetens gräns går vid när mitt handlingsutrymme drabbar andra. Men att någon ber, läser en bok på sitt hemspråk eller äter viss mat skadar ingen annan. Det Bromölla, Staffanstorp och Sölvesborg ägnar sig åt är en slags högerpopulistisk folkuppfostran. De nöjer sig inte med att styra sina kommuner – nu vill de lägga undersåtarnas liv till rätta.” – Anders Lindberg, krönikör. (Källa: Aftonbladet)

”- Precis som det inte är tillåtet att gå ifrån sitt arbete för att röka är det inte heller tillåtet att gå ifrån för att be. Det är samma sak, säger han, och syftar på att kommunen är en rökfri arbetsplats. Ingen annan ska behöva gå in och täcka upp för dig på arbetsplatsen för att du ska gå ifrån och be.” – Eric Berntsson, SD Bromölla, som nu har lämnat politiken. (Källa: Världen idag)

”Ingen arbetsgivare får neka sina anställda att på betald arbetstid ägna sig åt bön till Allah i stället för att utföra sina arbetsuppgifter.” (Källa: Samhällsnytt)

”Be ständigt. 1 Thessalonikerbrevet 5:17. #bromölla #religionsfrihet #svpol” – Equmeniakyrkan. (Källa: Facebook)

”Det här beslutet är ett brott mot religionsfriheten. Det skickar också signaler som om att det är problem i Bromölla kommun att muslimer går ifrån och ber på arbetstid och att de inte gör sitt jobb, och vad jag vet har inte detta hänt nån gång i Bromöllas historia. Det är inget bekymmer.” – Pernilla Franklin, socialsekreterare, Bromölla. (Källa: TV4)

En kristen socialsekreterare i Bromölla anmälde sig själv efter att vid upprepade tillfällen ha bett till gud på arbetstid. Anledningen till att hon gjorde det var att visa på hur absurt böneförbudet var.

Strukturell rasism och privilegier

Att vara född till vit man är inget jag kan känna skam och skuld för. Jag har däremot anledning att skämmas om jag inte tar ansvar för min position i världen och undviker att agera utifrån denna förståelse. Mitt liv och mina möjligheter i livet är ett resultat av djupa orättvisor, där strukturell rasism nära på garanterar att jag får mer på andras bekostnad. Det innebär att jag som vit är privilegierad, och väldigt mycket mer privilegierad eftersom jag är en vit man.


Strukturell rasism innebär att vi lever i en ordning som definierar och separerar oss utifrån attribut som hudfärg. Det är ett system som bestämmer hur vi människor uppfattar varandra, fördelar makt i samhället och i mångt och mycket styr hur vi lever våra liv. Några delar inte den uppfattningen och argumenterar att strukturell rasism inte existerar, framför allt inte i Sverige. Den statistik som visar att strukturell rasism kraftigt begränsar många människors möjligheter och liv, avfärdas med ofta svepande argument relaterade till biologiska antaganden eller uppfattningar om att vi alla har samma förutsättningar att lyckas i livet, om vi bara lägger manken till.

Ofta är den strukturella rasismen osynlig för mig som vit. Min vita hudfärg ger mig en trygg tillhörighet och garanterar mig ett smörgåsbord av olika valmöjligheter i livet. Om jag inte aktivt tänker efter så kan jag tro att den tillvaro jag lever i också är  tillgänglig för alla andra på exakt lika villkor.

I Sverige är vi ju inte rasister och i vårt samhälle existerar inte rasism och i de fall rasism existerar så är det ett individuellt problem. Svenska värderingar, helt enkelt. Men är det egentligen så enkelt?

Hur kan den strukturella rasismen se ut?

När en människa nekas adekvat sjukvård med hänvisning till kulturell svimning, då ser jag strukturell rasism.

När en människa misstänks för snatteri utifrån hudfärg eller klädsel, då ser jag strukturell rasism.

När valdeltagandet är lågt i socialt utsatta bostadsområden, då ser jag strukturell rasism.

När politiker motsätter sig avidentifierade jobbansökningar i offentlig verksamhet, då ser jag strukturell rasism.

När polis eller ordningsvakter väljer att kontrollera en rasifierad människa i en grupp bestående av vita människor, då ser jag strukturell rasism.

När jag läser att det finns färre rasifierade akademiker på grund av att segregering och socioekonomiska faktorer begränsar chanserna till ett gott liv redan i grundskolan, då ser jag strukturell rasism.

Inget av ovanstående är något som drabbar mig som vit man. Jag är fri att röra mig utan rädsla i det offentliga rummet. Jag är fri att välja väg i livet utan att begränsas av hur min hud ser ut. Nu finns det förstås fler faktorer än att vara rasifierad som är diskriminerande. Några av dessa beskrivs i diskrimineringslagstiftningen. Det betyder att som vit kan alltså även jag drabbas av diskriminerande strukturer som begränsar mina möjligheter i livet, men jag är ändå alltid vit – och de privilegier det medför kan ingen ta ifrån mig.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Featured image attribution:
Tony Webster
Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)

Attityderna om #HBTQI-personer fortsatt oacceptabla

Attityderna om HBTQI-personer i Europa har inte förändrats nämnvärt de senaste sju åren. Detta enligt en studie genomförd 2019 av EU:s Fundamental Rights Agency, hädanefter förkortat FRA. Diskrimineringen, fördomarna och intoleransen mot HBTQI-personer kvarstår. På arbetsplatser, i skolan, på caféer, restauranger, barer och nattklubbar märker vi det. Vi upplever det också på bostadsmarknad, i vård och socialtjänst. Att vi fortsatt bevittnar förekomst av trakasserier, hat, fysiskt och sexuellt våld mot HBTQI-personer är inte acceptabelt. Trans- och intersexuella är överrepresenterade bland offren.


FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) har under 2019 gjort en omfattande studie, ”A long way to go for LGBTI equality”, av hur HBTQI-personer upplever att människor i EU, Nordmakedonien och Serbien ser på dem. I studien ingår också hur HBTQI-personer upplever den egna livssituationen.

Motargument har läst rapporten, som publicerades i maj 2020.

Sammanfattningsvis kan sägas att allt fler människor är öppna med sin sexuella läggning och/eller könsidentitet och -uttryck. En majoritet av HBTQI-personer väljer att inte hålla sin partners hand offentligt eller tar en längre väg hem i rädsla av att utsättas för våld.

De grupper som ingått i studien är homosexuella, bisexuella, transsexuella och intersexuella. Det totala antalet svarande var knappt 140 000, och är den hittills mest omfattande studien gällande attityderna om HBTQI-personer. Den förra studien gjordes 2012.

Attityderna är i stort sett oförändrade

Studien visar att attityderna om HBTQI-personer inte har förändrats nämnvärt sedan förra studien.

40 % av dem som är mycket öppna med att vara HBTQI uppger att de har utsatts för trakasserier. 10 % uppger att de har attackerats fysiskt eller sexuellt.

Den vardagliga diskrimineringen fortsätter. På arbetet, i skolan, på restauranger, barer och nattklubbar, på bostadsmarknaden, i affärer, i vård och socialtjänst förekommer diskriminering. Extra utsatta är trans- och intersexuella, som vid uppvisande av legitimation får utstå hån.

I rapporten läser vi att människor i allmänhet, och HBTQI-personer i synnerhet, som utsätts för trakasserier och/eller våld inte vågar polisanmäla eller anmäla till organisationer.

Attityden om HBTQI-personer skiljer sig mellan de länder som ingår i studien.

Studien visar att många HBTQI-personer fortfarande känner sig tvingade att dölja sin sexuella läggning eller könsidentitet och -uttryck. Rädslan att utsättas för diskriminering, hat och/eller våld är stor.

Principen om likabehandling är grundläggande i EU, och uttrycks tydligt i TEU (Treaty on the European Union), artikel 2, och i artikel 21 i EU:s grundläggande rättigheter.

Rapporten från FRA om attityderna om HBTQI-personer är tänkt att ligga till grund för hur EU-länderna (inklusive EU-kandidaterna Nordmakedonien och Serbien) bör arbeta för att förbättra HBTQI-rättigheterna, såväl lagligt som politiskt.

I rapporten noterar vi att 52 % av HBTQI-personer över 18 år är öppna med sin sexuella läggning eller sexuella läggning och könsidentitet/-uttryck. Detta är en ökning från 36 % 2012.

Vi ser att 60 % av svarande undviker ofta, eller sällan, att hålla sin samkönade partners hand offentligt.

Andelen svarande som känner sig diskriminerade på caféer, restauranger, barer och nattklubbar ökade från 18 % till 26 % mellan 2012 och 2019.

Vi ser en ökning av andelen svarande som uppgivit att de under de senaste 5 åren upplevt trakasserier, innefattande kränkande eller hotfulla situationer (inklusive av sexuell natur) på arbetet, på gatan, i kollektivtrafiken, i affärer, på Internet eller någon annanstans. 2012 uppgav 45 % att de upplevt det, och 2019 hade siffran ökat till 59 %.

Andelen svarande som uppgivit att de har blivit fysiskt eller sexuellt attackerade (exklusive hot om våld) är oförändrad och ligger på 5 %. Noterbart är att transpersoner är utsatta i högre grad.

Förändringar i sociala attityder om HBTQI-personer

40 % av svarande uppger att de upplever att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har minskat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren. Återigen ser vi att trans- och intersexuella i mindre utsträckning delar den upplevelsen.

Å andra sidan uppger 36 % att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket”.

Det finns stora skillnader mellan de olika länderna i studien. I länder som Irland, Malta och Finland upplever mer än 70 % av svarande att fördomarna har minskat de senaste 5 åren. I Polen (68 %) och Frankrike (54 %) upplever en majoritet av svarande att fördomarna har ökat under de senaste 5 åren.

Vad gäller utsatthet för våld uppger 43 % av svaranden att de upplever att våld mot HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren.  33 % uppger att de upplever att nivån är densamma. I Frankrike (73 %) och Polen (66 %) upplever majoriteten av svaranden att våldet mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren har ökat ”lite” eller ”mycket”. I Malta (70 %) och Irland (59 %) upplever en majoritet att våldet mot HBTQI-personer har minskat ”lite” eller mycket”.

Vad påverkar fördomar, intolerans och våld?

Svaranden fick, utifrån en rad nämnda faktorer, uttrycka vad de tror har bidragit till ökning eller minskning av fördomar, intolerans och våld mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren. Majoriteten svarade att de tror att en stor anledning till att det skett en förbättring är att ”HBTQI-personer syns och deltar i vardagslivet”. Andra anledningar tros vara ”positiva förändringar i lagstiftning och politik”, samt ”stöd från offentliga personer, offentliga personer och ledande personer i civilsamhället”.

På frågan om vad HBTQI-personer tror är anledningen, utifrån en rad nämnda faktorer, till att det skett en försämring är

  • ”negativ offentlig diskurs bland politiker och/eller politiska partier”,
  • ”brist på stöd från civilsamhället”
  • ”brist i tillämpningen av existerande lagar och politik”.

I studien fick svaranden frågan om i vilken utsträckning de anser att deras regering agerar mot fördomar och intolerans om HBTQI-personer. 33 % svarade att de tycker att deras regering definitivt eller troligen bekämpar fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I topp av länderna i studien finner vi Malta, med 83 % av svaranden som anser att deras regering gör ett bra arbete vad gäller fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I botten finner vi Polen, där endast 4 % av svaranden, uttrycker att deras regering gör ett bra arbete.

Åtgärder för att förbättra attityder om HBTQI-personer

För att effektivt kunna implementera EU-lagen, i enlighet med Victims’ Rights Directive, krävs att offer uppmuntras att polisanmäla hatbrott. Detta kommer i sin tur att innebära att stödet för offer kommer att effektiviseras. Hatbrottsoffer kommer att få en individuell bedömning, vilket innebär att det tas hänsyn till sexuell läggning, könsidentitet och -uttryc. Det betyder att specifika säkerhetsbehov kan beaktas.

Principen om icke-diskriminering är grundläggande i EU:s politik och lagstiftning. Tyvärr innefattar det lagliga ramverket inte alla HBTQI-personer. Sexuell läggning är inkluderad i Treaty on the Functioning of the EU (TFEU), artikel 19,  och i artikel 21 i EU Charter of Fundamental Rights. Däremot är könsidentitet och -uttryck inte inkluderade.

Resultaten av FRA:s studie visar att HBTQI-personer i EU anser att lagar och politik, inklusive attityder hos politiker och offentliga personer och samhällsledare starkt påverkar deras liv. Rapporten syftar till att lyfta HBTQI-personers liv och rättigheter, samt påverka politiker och beslutsfattare att intensifiera arbetet med att tillgodose alla människors, inklusive HBTQI-personers, rättigheter.


HBTQI står för:

H: Homosexuella
B: Bisexuella
T: Transsexuella
Q: Queer
I: Intersexuella


Källa:

FRA: A long way to go for LGBTI equality (2020)

Slöjförbuden i Sverige är diskriminering

På senare år har det i svenska kommuner tagits beslut som får direkta följder för svenska muslimer. Vi har sett slöjförbud, krav på handhälsning oavsett kön och förbud mot att be på arbetstid. Faktum är att det är diskriminering, med motiveringen att besluten har varit direkt riktade mot muslimer.


De som argumenterar för att slöjförbud inte är diskriminering hänvisar gärna till en dom i EU domstolen. Domen fastslog att det inte var diskriminering när en arbetsplats i Belgien införde slöjförbud.

Domen gällande slöjförbud på nämnd arbetsplats berör det som kallas indirekt diskriminering. Förbudet handlade inte enbart om slöja. Arbetsplatsen hade infört en neutralitetspolicy, vilken innefattade förbud mot alla synliga religiösa, politiska och filosofiska symboler.

Förbudet på arbetsplatsen drabbade muslimska slöjbärare, men det gick inte att hävda att förbudet direkt riktade sig mot någon av de skyddande diskrimineringsgrunderna. Arbetsplatsens policy innebar således att förbudet är att betrakta som neutralt i förhållande till de skyddande diskrimineringsgrunderna.

I bedömningen tittar man på om det finns ett objektivt godtagbart syfte som väger tyngre än principen om icke-diskriminering. Dessutom krävs att sättet som beslutet genomförs på är lämpligt och nödvändigt.

Arbetsgivaren kunde i målet i EU-domstolen argumentera för att det fanns behov av att personal med kundkontakt är neutral samt att kravet inte direkt riktades mot en specifik grupp. Kravet gällde alla religiösa, politiska och filosofiska uttryck. Givet dessa förutsättningar beslutade EU-domstolen att det inte är diskriminering att förbjuda arbetstagare att bära slöja.

Många har missuppfattat domen. Det finns en föreställning om att det inte finns några hinder mot t ex slöjförbud. Föreställningen har i förlängningen kommit att innefatta även krav på handhälsning och förbud mot att be på arbetstid.

Ett flertal av besluten som kommuner har fattat har inte varit neutralt utformade. De har varit direkt riktade mot muslimska uttryck och traditioner.

Att peka ut enskilda individer är diskriminering, vilket slöjförbud, förbud mot att be under arbetstid och handhälsning gör.


För ett par månader sedan kunde vi i programmet Mötet på SVT se en diskussion mellan två personer på varsin sida om beslutet om slöjförbud: Moderatpolitikern Loubna Stensåker Göransson och läraren Naouel Aissaoui, som valt att trotsa slöjförbudet i Skurups kommun. Programmet finns att se på SVTPlay.


För den som är intresserad av EU-domstolens dom, finns den att läsa här: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/HTML/?uri=CELEX%3A62015CJ0157&from=DE&fbclid=IwAR0e5wziEDzim2S80nJ-LmgIgUx7G5_gthnjqU7pqZOhE-uaAWBGAvAlrt4

För den som är intresserad av att läsa arbetsdomstolens dom i ett mål om handhälsning, finns den att läsa här: http://www.arbetsdomstolen.se/upload/pdf/2018/51-18.pdf


Motargument har tidigare skrivit om att slöjförbuden i Skurup och Staffanstorp är olagliga. Den artikeln finner du att läsa här:

Slöjförbud i Staffanstorp och Skurup är olagligt


 

Featured image attribution: Creative Commons Zero – CC0

Slöjförbuden i skånska skolor är ogenomförbara

Slöjförbuden i skolor och förskolor i de skånska kommunerna Staffanstorp och Skurup under 2019 har visat sig vara ogenomförbara.

Det var efter en motion lagd av Moderaterna i Staffanstorps kommun som man i maj förra året röstade för en s k ”nolltolerans mot huvudduk” för flickor upp till sjätte klass.

I Skurups kommun var det Sverigedemokraterna som lämnade in en motion om förbud mot ”huvudduk, burka, niqab och andra klädesplagg som har till syfte att dölja elever och personal” och i december förra året bifölls motionen.

Skolverket har bedömt att slöjförbud inte är genomförbart i enlighet med skollagen.

Skolorna i Staffanstorps kommun har uttryckt att de inte kommer att agera om barn bär huvudduk i skolan eller förskolan.

Rektorerna på Skurups kommuns skolor har nyligen i enad front nyligen förklarat att de inte kommer att efterfölja ett slöjförbud.

I Skurup avvaktar man att införa beslutet om slöjförbud. Efter en överklagan på beslutet ska det dras i domstol.

Förbudet mot huvudduk i Skurups skolor och förskolor, som ska gälla såväl personal som elever, har ännu inte kunnat förverkligas då det ska införas i en integrationsplan som ska vara klar till sommaren.

Tidigare har det fastställts att slöjförbud strider mot religions- och yttrandefriheten, vilka regleras i Europakonventionen och regeringsformen. Slöjförbud strider också mot Barnkonventionen och diskrimineringslagen.

Slöjförbuden i Staffanstorp och Skurup har blivit populistisk och tandlös *signal- och *symbolpolitik.


* Signalpolitik: ”politik som syftar till att påverka och befästa en viss position” (Källa: Nationalencyklopedin)

* Symbolpolitik: ”när en politisk fråga blir viktig, inte beroende på vad den konkret innebär och leder till, utan på grund av hur den tolkas och vad den anses symbolisera” (Källa: Lund University Publications)


Källor:

DN: Staffanstorp inför nolltolerans mot huvudduk på flickor

Sydsvenskan: Så blir konsekvenserna av ”slöjförbudet” i Staffanstorp: inga alls

SvD: Alla rektorer i Skurup enade mot slöjförbud

Expressen: Skurup avvaktar med att införa slöjförbudet

Skolvärlden: Skolverket: Inte tillåtet med slöjförbud i skolan

Motargument: Slöjförbud i Staffanstorp och Skurup är olagligt

Slöjförbud i Staffanstorp och Skurup är olagligt

De skånska kommunerna Staffanstorp och Skurup har infört slöjförbud i skolan och förskolan för såväl elever som personal. Besluten om slöjförbud bryter mot svensk lag på flera punkter. Framförallt strider det mot svensk grundlag och regeringsformen. I denna artikel förklarar vi varför det är förbjudet att förbjuda slöja i skolan. Förbud mot slöja i skolan strider mot svensk lag, inklusive grundlagen.


Det 22 maj 2019  som kommunfullmäktige i Staffanstorp beslutade om ett slöjförbud i skolan. En av motiveringarna då var att det skulle bidra till integrationen av nyanlända. I Staffanstorp kommer slöjförbudet att gälla upp till årskurs 6. Vi noterar att slöjförbudet gäller även personal. Vi återkommer till Staffanstorp lite senare i denna text.

Den 16 december 2019 var det dags för Skurups kommunfullmäktige att bifalla Sverigedemokraternas motion om slöjförbud. I motionen läser vi ”att huvudduk, burka, niqab och andra klädesplagg som har som syfte att dölja elever och personal inte skall vara tillåtet i Skurups kommuns förskolor”. Samma formulering finns vad gäller förbudet i grundskolor. (Källa: SVT)

Vi återkommer även till Skurup lite senare i denna text.


Skolverket konstaterade 2012 att det inte i enlighet med svensk grundlag är möjligt att införa generellt slöjförbud.

Jag kommer nu att punkta upp vilka lagar som är aktuella i sammanhanget. Vi börjar med skollagen och diskrimineringslagen. Dessa lagar kan Sverige förvisso ändra i, men som de ser ut idag är ett slöjförbud i skolan olagligt.

Skollagen

Vi saxar följande ur 1 kap. 8 § i skollagen:

”Lika tillgång till utbildning

Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.

I diskrimineringslagen (2008:567) finns bestämmelser som har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter inom utbildningsområdet oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Lag (2014:960).” (Källa: Riksdagen.se)

Diskrimineringslagen

Vi saxar följande ur diskrimineringslagen 1 kap. 3 § och 4 §:

”Lagen är tvingande

3 §   Ett avtal som inskränker någons rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag är utan verkan i den delen.

Diskriminering

4 §   I denna lag avses med diskriminering

1. direkt diskriminering: att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder,
2. indirekt diskriminering: att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med visst kön, viss könsöverskridande identitet eller uttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning, viss funktionsnedsättning, viss sexuell läggning eller viss ålder, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet” (Källa: Riksdagen.se)

I diskrimineringslagen 2 kap. 5 § läser vi:

”Utbildning

Diskrimineringsförbud

5 § Den som bedriver verksamhet som avses i skollagen (2010:800) eller annan utbildningsverksamhet (utbildningsanordnare) får inte diskriminera något barn eller någon elev, student eller studerande som deltar i eller söker till verksamheten. Anställda och uppdragstagare i verksamheten ska likställas med utbildningsanordnaren när de handlar inom ramen för anställningen eller uppdraget.
Lag (2014:958).” (Källa: Riksdagen.se)

Som jag nämnde tidigare så kan Sverige utan större åthävor ändra i såväl skollag som diskrimineringslag. Däremot finns ytterligare lagar att ta hänsyn till. En av dem är Barnkonventionen, som enligt beslut den 13 juni 2018 kommer att bli svensk lag 1 januari 2020.

Barnkonventionen blir svensk lag 2020

I Barnkonventionen artikel 2 läser vi följande:

  • ”Konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt.

  • Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro” (Källa: Unicef)

Och i Barnkonventionen artikel 14 läser vi följande:

”1. Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

2. Konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas och, i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.

3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, rättsordningens grunder, folkhälsan eller den allmänna moralen eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.” (Källa: Unicef)

Likt Europakonventionen är Barnkonventionen ”ett rättsligt bindande  internationellt avtal”. Således kommer det som står i Barnkonventionen från och med 1 januari 2020 vara rättsligt bindande. (Källa: Unicef)

Europakonventionen utgör svensk lag sedan 1995. Europakonventionen är överordnad svensk lag, och ingår därmed i den svenska grundlagen. Detta innebär att det i princip är omöjligt för Sverige att göra ändringar i denna lag. Det innebär också att eventuella förändringar i skollagen respektive diskrimineringslagen som strider mot Europakonventionen inte går att genomföra. Europakonventionen ingår i regeringsformen.

Europakonventionen står över svensk lag och ingår i regeringsformen

I regeringsformen 1 kap. 2 § läser vi följande:

”2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

[…]

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.” (Källa: Riksdagen.se)

Vi saxar följande ur regeringsformen 2 kap. 1 §:

 6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion (Källa: Riksdagen.se)

I regeringsformen 2 kap. 12 § hittar vi följande stycke:

12 § Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas därför att han eller hon tillhör en minoritet med hänsyn till etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande eller med hänsyn till sexuell läggning. Lag (2010:1408). (Källa: Riksdagen.se)

I regeringsformen  2 kap. 19 § läser vi följande om Europakonventionen:

”19 § Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lag (2010:1408).” (Källa: Riksdagen.se)

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att slöjförbud i skolan strider mot en mängd lagar. I första hand strider förbud mot slöja i grundskolan respektive förskolan mot skollagen och diskrimineringslagen. Eventuella ändringar i dessa lagar som strider mot Europakonventionen kan inte genomföras. Vidare strider ett slöjförbud mot såväl Barnkonventionen som Europakonventionen. Europakonventionen är överordnad svensk lag, och är således en grundlag och ingår dessutom i regeringsformen. Sverige får inte på egen hand ändra en enda bokstav eller ett enda kommatecken i vare sig Barnkonventionen eller Europakonventionen. Svensk lag (i detta fall Skollagen och Diskrimineringslagen) påverkas av Barnkonventionen såtillvida att den påverkar rättstillämpningen på alla nivåer i offentlig verksamhet.


Vad gäller slöjförbudet i Staffanstorp så ändrades den ursprungliga formuleringen, ”slöja” ersattes med ”huvudduk”. Vad har då skett sedan slöjförbudet infördes i Staffanstorp? Sydsvenskan har ringt runt till skolor i kommunen – och det visar sig att ingen skola har vidtagit några åtgärder mot barn eller personal som bär slöja. Med facit i hand är detta en tandlös lagstiftning med massor av signalpolitik.

Vad gäller slöjförbudet i Skurup säger den sverigedemokratiske motionsförfattaren att förbudet ingår i en mer övergripande integrationsplan. Hur många barn och personal som kommer att påverkas direkt av slöjförbudet i Skurup är ännu inte klarlagt.

Slöjförbuden i Staffanstorp och Skurup strider mot religionsfriheten samt ett flertal lagar, inklusive regeringsformen.

Källor:

Riksdagen: Skollagen

Riksdagen: Diskrimineringslagen

SKL: Barnkonventionen blir svensk lag

Unicef: Barnkonventionen

Lawline: EKMR och rättighetsstadgan

Riksdagen: Regeringsformen

Regeringen: Vägledning vid tolkning och tillämpning av FN:s konvention om barnets rättigheter Ds 2019:23

Sölvesborg slutar köpa in böcker på andra modersmål än svenska

UPPDATERING 191210.

Den 9 december 2019 röstades den nya biblioteksplanen i Sölvesborg igenom. Det innebär att det nu står klart att skolbiblioteken inte är tvingade att köpa in böcker på andra modersmål än svenska. Dessutom innebär det att samarbetet mellan modersmålslärare och skolbibliotek upphör och att skrivelsen om integration via samarbete med studieförbund tas bort. 


Samstyret i Sölvesborg, en koalition bestående av Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och lokalpartiet Sölvesborg och Lister, har återigen tagit ett beslut som väcker uppmärksamhet. Denna gång handlar det om att det inte kommer att finnas tillgång till böcker på andra modersmål än svenska på skolbiblioteken. Detta strider mot bibliotekslagen, och eventuellt också mot en av grundlagarna.

Det var 24 september 2019 som kommunstyrelsens arbetsutskott beslutade om att lägga fram en ny biblioteksplan som bl a innefattar att skolbiblioteken framöver ska sluta köpa in böcker på alla elevers modersmål.

Under förra året köpte Sölvesborgs kommun in ca 150 böcker på andra språk än svenska. Louise Erixon (SD), kommunalråd i Sölvesborg, motiverar Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska:

”Vissa elever kan inte, eller vill inte, prata sina modersmål. Då kan det bli ansvarslösa investeringar i böcker som bara samlar damm. Vi har bytt ut den skrivelsen mot att biblioteken ska köpa in böcker på andra språk än svenska. På sätt öppnar vi upp för en behovsprövning.” (Källa: VT.se)

Vän av ordning undrar vad denna slutsats grundar sig på. Förvisso finns det säkert barn som inte vill, eller kan, prata sina modersmål. Men det finns säkert lika många barn som vill och kan prata sina modersmål. Erixon ägnar sig åt spekulationer. Spekulationer är inte fakta. Vidare så drar hon slutsatser utifrån sina spekulationer. Slutsatser som inte heller går att fastställa.

Den officiella anledningen till att Samstyret i Sölvesborg gör ändringar i biblioteksplanen är, enligt Erixon, ekonomi. En intressant aspekt i sammanhanget är att SD varje år, alltsedan 2011, har lagt motioner i riksdagen om att ta bort modersmålsundervisningen i skolan. Ändringarna i biblioteksplanen som det SD-ledda styret i Sölvesborg beslutat om går hand i hand med motioner om slopad modersmålsundervisning.

Ur det ändrade förslaget till biblioteksplan i Sölvesborg. Foto: Biblioteksbladet. http://biblioteksbladet.se/reviderad-biblioteksplan-i-sd-styrda-solvesborg-upp-for-beslut/

Förutom att man vill sluta köpa in böcker på alla elevers modersmål innehåller den nya biblioteksplanen ytterligare ändringar som försämrar integration och gemenskap.

På VT.se läser vi följande om ändringarna i ”Ny reviderad biblioteksplan 2019-2022, Sölvesborgs kommun”:

Inte alla elevers modersmål: I kommunens ursprungliga biblioteksplan står det att ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på alla elevers modersmål”. Samstyret har valt att ändra formuleringen till ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på andra språk än svenska”.

Inte söka upp grupper som talar minoritetsspråk: Andra ändringar i planen innefattar exempelvis en strykning av tidigare mål att biblioteken som en metod att få mer delaktighet från allmänheten rörandet (sic!) utbudet ska ”särskilt söka upp prioriterade grupper som t ex barn och unga och representanter för minoritetsspråken”.

Nej till samarbete: Samarbetet mellan modersmålslärare och bibliotek stryks i nya planen.

Bort med integration: Den tidigare ambitionen att få till samarbeten med studieförbund för att få till verksamhet som ”främjar gemenskap, förståelse och integration” ändras till ”främjar gemenskap, förståelse för varandras olikheter”. (Källa: VT.se)

På punkt efter punkt urholkar Samstyret i Sölvesborg förutsättningarna för integration och gemenskap.

Ur det ändrade förslaget till biblioteksplan i Sölvesborg. Foto: Biblioteksbladet. http://biblioteksbladet.se/reviderad-biblioteksplan-i-sd-styrda-solvesborg-upp-for-beslut/

Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, utvecklar resonemanget om att den nya biblioteksplanen diskriminerar minoriteter:

”Biblioteken är för alla. Sen finns prioriterade grupper i bibliotekslagen och det är dessa grupper man försöker komma undan i Sölvesborg.” (Källa: SR.se)

Oppositionen riktar stark kritik mot beslutet och Sofia Lenninger, kulturchef i Sölvesborg, menar att det SD-ledda styret eventuellt kan ha beslutat något som inte ryms inom lagens ramar. Hon säger:

”Egentligen skulle jag vilja driva en verksamhet där vi utgår från bibliotekslagen och sedan gör så mycket som möjligt. I det här fallet är det tvärt om. Vi ska göra så lite som möjligt, men bara inom vissa områden.” (Källa: SR.se)

Jag vill poängtera att Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska strider mot svensk lag. Vi läser följande i Bibliotekslagen (2013:801) 1§ och 5§:

1 §   I denna lag finns bestämmelser om det allmänna biblioteksväsendet. Det allmänna biblioteksväsendet består av all offentligt finansierad biblioteksverksamhet och utgörs av:

1. folkbibliotek,
2. skolbibliotek,
3. regional biblioteksverksamhet,
4. högskolebibliotek,
5. lånecentraler, och
6. övrig offentligt finansierad biblioteksverksamhet.

5 §   Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på
1. de nationella minoritetsspråken,
2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och
3. lättläst svenska. (Källa: Sveriges riksdag)

(Fetstilen i citaten är gjorda av mig)

Modersmål är nyckeln till fler språk

Att få utveckla sitt/sina modersmål är en förutsättning för att lära sig fler språk.

22 språkforskare skriver i en debattartikel i SvD 21 februari 2019 att det finns forskning som visar att möjligheterna till att utveckla ett starkt modersmål främjar utvecklingen av andra språk.

Forskarna påpekar att modersmålsundervisningen har en positiv påverkan på flerspråkighet och personlig utveckling, samt att det skapar framtidsmöjligheter.

Forskarna betonar vikten av flerspråkighet och att det innebär såväl en personlig som samhällelig resurs. Flerspråkighet har stöd i svensk språklag och i svensk partipolitik.

Så här skriver Skolverket om modersmål:

”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)

Vidare skriver Skolverket om tillgång till litteratur:

”För att det ska bli möjligt att leva upp till läroplanens skrivningar är det viktigt med ett klimat där olika språk ses som en tillgång och där elevernas intresse för och nyfikenhet på olika språk uppmuntras. Det kan innebära att det finns tillgång till litteratur på olika språk i fritidshemmet eller att gruppen arbetar med att undersöka vardagliga ord och uttryck på olika språk.” (Källa: Skolverket)

Slutligen framgår av 1 kap. 2 §, andra stycket första meningen i regeringsformen att:

”Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.” (Källa: Sveriges riksdag)

Hur väl kommer detta genomföras om skolbiblioteken inte får erbjuda böcker på alla elevers modersmål?


Källor:

SR: Klart: Sölvesborg behöver inte köpa in böcker på allas modersmål

VT: Sölvesborg vill stoppa stoppa bokinköp på modersmål

Motargument: SD:s parallella universum: Modersmålsundervisning hindrar elevers utveckling i svenska

Biblioteksbladet: Reviderad biblioteksplan i SD-styrda Sölvesborg upp för beslut

SR: Sölvesborg kan sluta köpa böcker på alla modersmål

SvD: Felaktig grundsyn bakom SD:s språkpolitik

Skolverket: Rätt till modersmålsundervisning

Sveriges riksdag: Bibliotekslagen (2013:801)

Sveriges riksdag: Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform

SD: Bara svenskar får låna böcker

SD vill utreda huruvida enbart svenskar ska få låna böcker på våra bibliotek. Även nordiska medborgare och studenter är välkomna. Motionen är ett svek mot allt vad integration står för. SD anser att nyanlända ska fråntas möjligheten att bl a låna böcker på våra bibliotek. Förslaget strider mot grundlagen som den är formulerad idag.


Riksdagens motionstid för hösten 2019 är över. SD har lagt en motion som, om den skulle vinna laga kraft, skulle vara ett gigantiskt slag mot integrationen. Motion 2019/20:338 Bibliotek i tradition och förnyelse, signerad Aron Emilsson, Angelika Bengtsson, Jonas Andersson i Linköping och Cassandra Sundin innehåller förslag på att lagstifta om att nyanlända ska nekas olika tjänster på biblioteken.

Ursprung är avgörande för SD

De som inte omfattas av begränsningarna på biblioteken är medborgare (inklusive våra nationella minoriteter), nordiska medborgare, utländska studenter och eventuellt inte heller turister.

Vi saxar följande stycke ur motionen:

”De svenska biblioteken är en verksamhet som är solidariskt finansierad av svenska folket och riktar sig av naturliga skäl primärt mot svenska medborgare. Bibliotekens verksamhet är medborgare och samhället till gagn, men utländska medborgare som inte har rätt att vistas i landet ska naturligtvis kunna nekas tillgång till bibliotekens tjänster. Sverigedemokraterna anser av princip att tillgängligheten till samhällets välfärdstjänster först och främst ska inrikta sig på och tillfalla svenska medborgare.” (Källa: Riksdagen.se)

”Biblioteken ska däremot kunna neka utländska medborgare som inte har rätt att vistas i landet vissa tjänster kopplade till personnummer, exempelvis boklån. Vilka tjänster och vid vilka tillfällen detta ska gälla bör en utredning se över.” (Källa: Riksdagen.se)

I andan av SD-styrda Sölvesborgs avlägsnande av böcker på andra minoritetsspråk än svenska från skolbiblioteken vill nu SD lagstifta om att begränsa människors tillgång till vissa bibliotekstjänster med annat modersmål än svenska eller något av de nationella minoritetsspråken. SD vill se en översyn av Bibliotekslagen, och då exkludera litteratur på andra modersmål än svenska, förutom de nationella minoritetsspråken:

”Sverigedemokraterna stödjer till fullo att särskild uppmärksamhet riktas mot de nationella minoritetsspråken och till personer med funktionsnedsättning. Däremot anser vi inte att gruppen personer med annat modersmål än svenska utöver de nationella minoritetsspråken bör vara en prioritet för det svenska biblioteksväsendet. Vi konstaterar att denna grupp är mycket omfattande och att det kan bli oerhört kostsamt och ansträngande för biblioteken att på ett trovärdigt sätt uppnå denna målsättning, särskilt efter de senaste årens omfattande immigration”. (Källa: Riksdagen.se)

Låna böcker? Bara med svenskt personnummer

SD skjuter in sig på dels bibliotekstjänster, och dels på vilka grupper som ska, och inte ska, prioriteras i Bibliotekslagen.

Vän av ordning vill understryka att den viktigaste bibliotekstjänsten alla kategorier är att låna böcker. SD menar att för att få låna böcker måste man ha ett svenskt personnummer.

I motionen skriver de att människor som inte har rätt att vistas i landet ska begränsas i sitt nyttjande av vissa bibliotekstjänster.

I motionen skriver de att Bibliotekslagen ska ändras så att de prioriterade grupperna som ska ges särskild uppmärksamhet är personer med funktionsnedsättning och personer som ingår i de nationella minoriteterna. I nuvarande lagstiftning är personer med annat modersmål än svenska utöver de nationella minoritetsspråken. Dessa människor ska alltså inte längre ägnas särskild uppmärksamhet.

Är detta inte att göra skillnad på människor mot bakgrund av deras ursprung?

Vad är att göra skillnad på människor mot bakgrund av deras ursprung? (Svar kommer sist i artikeln)

SD motiverar sitt ställningstagande med att människor som betalar skatt i Sverige också ska kunna ta del av välfärden. Av någon anledning ser de bibliotek som välfärd.

I en intervju med Biblioteksbladet motiverar en av motionsskrivarna, tillika SD:s kulturpolitiska talesperson, Aron Emilsson, motionen om bibliotekstjänsternas begränsningar för icke-svenskar så här:

”Det är delvis en principiell inställning. Om man ser biblioteken som en del av den skattefinansierade välfärden finns det en rimlighet att se vilka grupper som inte är med och solidariskt finansierar systemet och knyta vissa beställningar och utlåningar till medborgarskapet”. (Källa: Biblioteksbladet)

Emilsson menar att SD vill utreda huruvida personer med uppehållstillstånd eller som är i Sverige för att arbeta ska innefattas av begränsningarna i bibliotekstjänsterna.

Det är fundamentalt att fråga SD varför rätten till bibliotekstjänsterna ska knytas till medborgarskapet, trots att medborgare som inte betalar skatt och personer med uppehållstillstånd kan betala skatt. På den frågan svarar Emilsson:

”Vi har skrivit i generella termer. Vi vill se vilka tjänster och vilka tillfällen som kan bli aktuella. Vi vill tillsätta en utredning kring detta”. (Källa: Biblioteksbladet)

SD:s motion försvårar integrationen av nyanlända. Möjligen kommer även utländsk arbetskraft att påverkas.

SD:s budskap är tydligt, och samtidigt inkonsekvent. SD välkomnar inte människor med annat ursprung till Sverige.

SD:s motivering haltar:

Medborgare som inte betalar skatt ska kunna nyttja vissa bibliotekstjänster, medan personer med uppehållstillstånd som betalar skatt kan komma att begränsas.

Människor med annat ursprung, utom nordiska medborgare, och modersmål än svenska eller något av de nationella minoritetsspråken ska diskrimineras.

Sverigedemokraterna motionerar nu om att ändra vår lagstiftning på ett sätt som skulle medföra statssanktionerad diskriminering och därmed strida mot vår grundlag. En grundlag som i sig enbart kan ändras med två omröstningar med två tredjedelars majoritet, med ett val emellan.

Den delen av grundlagen är 1 kap. 2 §, femte stycket regeringsformen:

”Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.” (Källa: Riksdagen.se)

Jag vill avsluta med att svara på den avgjort viktigaste frågan i sammanhanget, den jag ställde i mitten av denna text:

”Vad är att göra skillnad på människor mot bakgrund av deras ursprung?”

Rasism.


Källor:

Riksdagen: Motion 2019/20:338 Bibliotek i tradition och förnyelse

Biblioteksbladet: SD: ”Utred boklån endast till medborgare”