Etikettarkiv: diskriminering

Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig?

De allra flesta av oss vill hävda att de hyser en sund människosyn och att alla, oavsett bakgrund eller förutsättningar, har samma värde. Men hur står det egentligen till med din människosyn? Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig?

Du som säger dig ingå i den antirasistiska kampen och hyser en övertygelse om allas lika rättigheter och värde borde, då och då, titta dig själv i spegeln. Har du rent mjöl i påsen? Lever du som du lär? Att hävda din antirasism, icke-rasism eller icke-främlingsfientlighet är inte särskilt svårt, men att faktiskt efterleva det är desto svårare.

I det oantastliga konceptet ingår nämligen att acceptera, anse och uttrycka att alla människor har samma rättigheter och värde, oavsett. Oavsett bakgrund och förutsättningar.

Som en sann antirasist, som en människa som hävdar att du inte är rasist, osunt fördomsfull eller främlingsfientlig så finns inga undantag. Du är inte trovärdig i din icke-rasism om du samtidigt undantar något av följande:

  • etnicitet
  • nationalitet
  • hudfärg
  • ursprung
  • kultur
  • religion
  • sexuell läggning
  • könsidentitet
  • könsuttryck
  • kön
  • ålder
  • funktionsvariation

Jag vill hävda att inom anti- och ickerasismens ramar ryms alla nyss nämnda punkter. I samma stund som du undantar någon av nyss nämnda punkter diskvalificerar du dig själv, och konsekvensen blir att din anti- eller ickerasism är förbrukad.

Att diskriminera, särbehandla, generalisera, stigmatisera, kränka, hata, bruka våld eller hota människor mot bakgrund av en, eller flera, av dessa kriterier är rasism, främlingsfientlighet, diskriminering, intolerans eller tecken på orimlig fördomsfullhet.

Att du själv ingår i en utsatt minoritet betyder inte att du har ”rätt” att uttrycka dig, eller handla, rasistiskt, främlingsfientligt eller fördomsfullt mot bakgrund av att du själv är en del av den utsatta minoriteten.

Du har inte heller frikort från rasism, främlingsfientlighet och intolerans bara för att du har en faster som är lesbisk, en granne som är funktionsvarierad, en medspelare i fotbollslaget som är rom, en kollega som är muslim, en föreningskamrat som är jude, en bror som är icke-binär eller en fru som är svart. Uttryck som ”jag har inget emot homosexuella, bara jag slipper se det”, ”romer är tjuvaktiga” eller ”du är inte som andra muslimer” är ytterligare exempel på hur människor inte tar ansvar för sin rasism eller främlingsfientlighet.

När du hävdar din goda människosyn samtidigt som du uttrycker homofobiska, transfobiska, antiziganistiska, afrofobiska, antisemitiska, islamofobiska, funkofobiska eller sexistiska åsikter är du inkonsekvent.

Så när du tittar dig själv i spegeln nästa gång, ställ frågan till dig själv om huruvida du är ”home free”, eller om du kanske har en del att jobba med. Åsikter är föränderliga, men du gör klokt i att inse att dina åsikter ligger till grund för hur du formar din människosyn. Din människosyn ligger till grund för huruvida du är, eller inte är, rasist, främlingsfientlig, osunt fördomsfull eller intolerant. Det är du som avgör, det är du som bestämmer om du vill vara konsekvent eller inkonsekvent.

Jag är medveten om att många som säger sig ingå i den antirasistiska rörelsen, eller bara säger sig vara för allas lika värde, faktiskt brister på en, eller flera, punkter.

Som exempel på människor som diskvalificerar sig kan nämnas f d muslimer som hyser islamofoba åsikter och män som hyser sexistiska åsikter. Antiziganism är tyvärr en form av rasism som löper som en röd tråd även inom antirasismen, då rasismen mot romer är den sista ”accepterade” rasismen. Homofobi, sexism och funkofobi är andra former av osund fördomsfullhet och intolerans som inte har några egentliga gränser.

Så vad är då rasism och främlingsfientlighet? När du, genom uttryck eller handling, diskriminerar, särbehandlar, nedvärderar, generaliserar, kränker, hotar eller brukar våld mot bakgrund av någon av tidigare nämnda punkter begår du rasism, främlingsfientlighet, diskriminering eller ger uttryck för osunda fördomar. Svårare än så är det inte.

Vi gör klokt i att vara försiktiga med att slå oss för bröstet och utropa oss till antirasister och icke-rasister. Innan vi kan göra det måste vi rannsaka oss själva, eftersom vi alla bär på någon form av fördomar om andra människor. Fördomar är sällan av godo, och det farliga med dem är att de lätt kan glida över till att handla om diskriminering, intolerans, främlingsfientlighet och/eller rasism.

Ett ord på vägen till dig som är osäker på om du hyser rasistiska åsikter eller inte: ”Jag är inte rasist, men…” är en fras som till varje pris ska undvikas, eftersom den alltid efterföljs av rasism. Håll tillbaka tanken, fundera ett varv till på den och se om du kommer fram till en annan output än den du först hade tänkt dig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Terminologi – rasism
Terminologi – antisemitism
Terminologi – islamofobi
Terminologi – antiziganism
Terminologi – afrofobi
Terminologi – heterosexism (homofobi)
Terminologi – funkofobi
Terminologi – sexism
Forum för Levande Historia: Homo-, bi-, transfobi
Generaliseringar och dess konsekvenser
”Det har ju alltid hetat så!”

Apropå den eviga diskussionen om ”allas lika värde” rekommenderar jag följande text:

Dagen: Värde eller värdighet?

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Omkring synen på och hos judar

Det finns en del som tror att antisemitismen näst intill försvann i samband med Förintelsen. Tankarna grundar sig i att man tror att andra världskriget lärde oss en läxa. Detta är en av många myter om antisemitism och inget skulle kunna vara mer fel. Antisemitismen är i högsta grad levande. Så länge det finns människor finns också fördomar och rasism. ”Vissa” rasismer ”försvinner” liksom inte.

2013 genomförde EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) en undersökning  med fokus på judars erfarenheter och uppfattningar om diskriminering, hatbrott och antisemitism i åtta av EU:s medlemsländer. Totalt ingick 5 847 personer som identifierar sig som judar i studien. Respondenterna kom från Belgien, Frankrike, Italien, Litauen, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Ungern. Störst andel av respondenterna hade sitt ursprung i de två länder som har största judiska befolkningarna: Frankrike och Storbritannien.

På SKMA:s (Svenska kommittén mot antisemitism) hemsida kan vi läsa om förutsättningarna för och kring undersökningen som FRA har genomfört.

Judar om antisemitism, hot och hat

I studien kan vi utläsa att 66% av de tillfrågade i hela undersökningen ansåg att antisemitism är ett stort eller väldigt stort problem, och 76% ansåg att problemet hade blivit mer akut, och att antisemitismen i landet de bor i hade ökat under de senaste fem åren.

Om vi kikar på svaren land för land ser vi att i Ungern (90%), Frankrike (85%) och Belgien (77%) finns flest som ansåg att antisemitism är ett stort eller väldigt stort problem.

I Frankrike (85%), Tyskland (61%) och Sverige (60%) ansåg de svarande att antisemitismen är ett av de tre mest pressande sociala och politiska problemen i hemlandet.

46% av de svarande uppgav att de var oroliga för att utsättas (under det närmsta året) för verbal kränkning eller trakasserier på allmän plats mot bakgrund av att de är judar. 33% kände en rädsla för att bli fysiskt attackerade under det närmsta året av någon pga antisemitism.


Antisemitism på Internet

Judehatet sprids via diskussionsforum, sociala medier, konspiratoriska bloggar, tankesmedjor och ”nyhetssidor” på nätet. Hela 75% av de som ingick i studien svarade att de kände oro över antisemitismen online. 73% ansåg att antisemitismen på nätet hade ökat under den senaste femårsperioden.

Judar om hatbrott

Under det senaste året som föregick studien uppgav 26% av de svarande att de hade blivit utsatta för någon form av trakasserier; såväl hotfulla som kränkande. Trakasserier innefattar kränkande antisemitiska kommentarer IRL eller på nätet, telefonsamtal och skrivna antisemitiska meddelanden. 4% uppgav att de, under det senaste året hade blivit utsatta för våld mot bakgrund av sin religion eller etnicitet. 3% av de tillfrågade svarade att de, under det senaste året, hade fått egendom vandaliserad pga att de är judar.

I studien ingick en fråga om antisemitiska handlingar och huruvida de hade ökat eller minskat de senaste fem åren. De sju företeelser som ingick i studien var antisemitiskt klotter, skändning av judiska kyrkogårdar, vandalism av judiska byggnader eller institutioner, främlingsfientliga uttryck mot judar på allmän plats, antisemitism i media, antisemitism inom politik och antisemitism på Internet. Alla företeelser ansågs av en tredjedel av de svarande vara stort eller väldigt stort problem. 75% ansåg att antisemitism online var ett relativt stort, eller väldigt stort, problem och 73% ansåg att antisemitismen på nätet hade ökat under den senaste femårsperioden.

Judar om vad som är antisemitism

I studien ingick en fråga om judars attityder kring vad som kunde, och borde, uppfattas som antisemitism eller antisemitiska uttryck.
Judar om icke-judars attityder och handlingar

Studien täckte också vad judar ansåg om hur icke-judar såg på judar och icke-judars handlingar, och huruvida det skulle vara att betrakta som antisemitism.Judar om den egna utsattheten och dess konsekvenser

Vad gäller om de som hade utsatts för, och de som inte hade utsatts för, antisemitiska hot, våld eller trakasserier det senaste året, valde att undvika vissa platser i deras närhet kan vi av studien utläsa att 21% av de som inte hade utsatts för antisemitiska hot, våld eller trakasserier valde att undvika vissa platser i deras närhet. För de som hade utsatts för antisemitiska hot, våld och trakasserier var motsvarande siffra 49%.

De svarande i studien frågades om, och i så fall hur ofta, de undvek judiska tillställningar eller platser, eller vissa delar av deras omgivningar, mot bakgrund av att de inte känner sig säkra där som judar. 23% svarade att de alltid undvek att närvara vid judiska tillställningar eller platser.

I rapporten kan vi se att Sverige vid tiden för studien var det land där judar i störst utsträckning undvek att bära attribut som uppfattas som judiska (kippa, Davidsstjärna, kläder och mezuza). 78% av de svenska judarna undvek alltid, ofta eller ibland, att bära judiska attribut. I Frankrike och Belgien var siffrorna 75 respektive 74%. Den genomsnittliga siffran för de åtta länderna som ingick i studien var 68%.

FRA:s rapport från 2013 visar att antisemitismen är en i högsta grad ”levande” rasism. I Sverige lever idag ungefär 20 000 judar och i världen lever ungefär 20 miljoner judar. Den judiska befolkningen är idag nästan uppe i samma nivåer som före Förintelsen.

Röster ur FRA-rapporten

”Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.” Man, 50–54 år, Sverige

”Jag skulle vilja bära en Davidsstjärna som smycke, men jag är rädd för att jag skulle angripas och ställas till ansvar för Israels politik.” Kvinna, 35–39 år, Sverige

”Igår målades ett hakkors på min brevlåda, på grund av mitt namn, och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra åt det.” Kvinna, 25–29 år, Ungern

”De antisemitiska förolämpningar jag har mött kom inte från nynazister eller vänsterfolk, utan från vanliga människor ur den politiska mittfåran.” Man, 30–34 år, Tyskland

”Sedan jag började använda Facebook så har jag på några få år mött fler antisemitiska kommentarer än under hela mitt liv.” Kvinna, 50–54 år, Storbritannien

”Antisemitismen utgör idag en verklig fara i Frankrike. […] Diskussionsforum på internet och kommentarer på YouTube är fulla av antisemitiska och antisionistiska budskap.” Man, 45–49 år, Frankrike

”Jag är 65 år gammal och det är hopplöst. Hade jag varit yngre hade jag lämnat landet.” Man, 60–69 år, Ungern

Länk till FRA:s studie ”Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States: experiences and perceptions of antisemitism” (pdf)

What about Rasbiologiska Institutet?

När Sverigedemokraternas (SD) väldokumenterade bakgrund som en mer eller mindre öppet nynazistisk rörelse förs på tal, händer det att vi påminns om att det var Socialdemokraterna (S) som instiftade Rasbiologiska Institutet i början av 1920-talet. Att S med andra ord är minst lika goda kålsupare som SD. De sysslade ju för bövelen aktivt med rasbiologi!

Syftet är förstås att med hjälp av det retoriska tricket whataboutism – ett argumentativt “men de då!?” – förskjuta fokus från SD:s nazismkopplingar, som förstås med rätta är besvärande för partiet, till Socialdemokraternas egna och nära kopplingar till statsfinansierad rasbiologi. Men förutom att vara ett tomt motargument i sakfrågan (den om SD:s kopplingar till nazism) så är det en sanning med modifikation.

Kort historik

Statens Institut för Rasbiologi (SIFR) grundades 1922 “i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder” (Nordstedts Uppslagsbok 1948, s. 1431). Frågan om ”ras” och ursprung hade växt fram parallellt med att nationalismen sedan slutet av 1700-talet trängt allt längre in i det politiska rummet och lyckats nå en position där den togs för given. Och där det finns en nation, där finns också ett folk. ”Rasen” – det svenska folkets ursprung och väsen – var därmed även den ett begrepp som ingen ifrågasatte på den här tiden. Tvärtom lutade man sig mot än idag välrenommerade namn som Carl von Linné och Charles Darwin för att bekräfta rasbiologins vetenskaplighet. Därtill kommer profiler som idag hamnat i skymundan, som Anders Retzius.

Retzius, som var anatom och fysionom, utvecklade på 1800-talet ett avancerat system för att mäta kranier och läsa av ansiktsvinklar. Han kunde t ex med vetenskaplig pondus konstatera att “(h)vad svenskarne beträffar, så är det satt utom allt tvifvel, att de hafva ovala hufvudskålar, med lång nacke och rak, mest lodrät profillinie, samt väl proportionerade ansiktsformer.” (Hagerman, M. – Det Rena Landet, s. 173)

Det Retzius med fleras insatser bidrog till att göra, var att förkroppsliga det tänkta bandet mellan nationen och folket. De omfattande och matematiskt precisa förteckningarna över människotyper och raser i kombination med det internationella gehör Retzius fick för sitt arbete kastade ett vetenskapligt skimmer över rasbiologin som forskningsområde. Det var på den här tiden inget anmärkningsvärt överhuvudtaget i att framträdande politiker talade om hur det svenska folket var av en sällsynt enhetlig, oblandad ”ras” eller att “idioter”, “zigenare”, “tattare”, “lappar” och andra grupper av människor som bedömdes ha undermåliga eller degenerativa egenskaper diskriminerades (även om ordet “diskriminering” inte alltid tycks räcka till för att förmedla dessa och andra gruppers utsatthet och maktlöshet i händerna på “etablissemanget”). Målet var att förhindra dessa att förgifta samhällskroppen i enlighet med nationalistisk, rasistisk logik. Att bevara Sverige svenskt, rentav.

Så när riksdagen enhälligt den 13 maj 1921 beslutade att upprätta ett statligt institut för rasbiologi utifrån en tidigare motion, underskriven av bl a socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman och framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg, samt understödd av t ex Nils Wohlin från Jordbrukarnas riksförbund innebar det att samtliga politiska riktningar i riksdagen vid denna tid var representerade och arbetade aktivt för att underblåsa vad man skulle kunna kalla statsunderstödd rasbiologi.

Frågan om ”rasens” betydelse för nationen – och för nationalstaten – var alltså både central och förgivettagen i Sverige i början av 1920-talet. Få kunde invända mot dess synbara logik och det var egentligen först i takt med att rasbiologins implementering under naziststyret i Tyskland blev alltmer besvärande som de kritiska rösterna gavs tillräckligt med luft för att kunna börja höras. Under 30-talet tonade SIFR ned rasbiologin till förmån för ärftlighetsforskning och folkhälsa och 1958 bytte man namn till “Institutionen för medicinsk genetik” i samband med att institutet till slut lades ned och istället knöts till Uppsala universitet. Vid det laget hade rasbiologin sedan flera år tillbaka avfärdats internationellt som den pseudovetenskap den är.

Självsvåldig motargumentation

Att ursäkta SD:s nazism på 1980-talet med hur det politiska landskapet i Sverige såg ut på 1920-talet i syfte att måla upp en bild av “lika goda kålsupare” är helt felaktigt och har inget annat syfte än att avleda uppmärksamheten från sakfrågan. Att vidare påstå eller åtminstone antyda att S ensamt låg bakom skapandet av Statens Institut för Rasbiologi är dessutom även det helt felaktigt, vilket ovanstående redogörelse bör ha klargjort.

Sant är att om SD funnits som politiskt alternativ på 20-talet hade de sannolikt passat bättre in i etablissemanget än de gör idag. Det politiska Sverige var på den tiden starkt influerat av nationalistiska idéströmningar där raslära och -biologi sågs som legitim och progressiv vetenskap.

SD:s principprogram, s.13

Sant är också att även SD rört sig från de mest extrema uttrycken för dessa idéströmningar (läs: nazismen) sedan partiet bildades. Dock får vi inte glömma att den nationalism som för nästan exakt 100 år sedan alltså öppnade dörren för statsfinansierad och -understödd rasbiologi fortfarande är en uttryckligt central del i deras politiska ideologi.

SD:s principprogram, s. 34

Argumentet om Statens Institut för Rasbiologi – om det nu ens skall tas på allvar i en diskussion – är med andra ord framförallt en slags självsvåldig motargumentation. Argumentet i sig ger nämligen en tydlig fingervisning om de värden och ideal SD strävar efter att återgå till: Tiden före Per Albin Hanssons folkhemsbildande, då fortfarande bara “äkta” svenskar sågs som svenskar och s k “tattare” eller “zigenare” kunde såväl diskrimineras som förföljas med statens goda minne.

Lästips:

  • Trollsnack
  • Hagerman, M. (2006) – Det Rena Landet
  • Hagerman, M. (2015) – Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta
  • Lundborg, H. (1921) – Degenerationsfaran
  • Wikipedia om Statens Institut för Rasbiologi

 

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”

Nyhetsbrev oktober 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under september 2017

Artiklar

Omkring synen på och hos muslimer – artikel av David Ehle om den hittills största studien kring attityder på och hos muslimer i EU

Patriotism som alternativ till nationalism? – artikel av Jan Kjellin om likheter och olikheter mellan patriotism och nationalism

SD och diskriminering på arbetsmarknaden – artikel av Johannes Fredrikson om hur invandrare och muslimer diskrimineras på arbetsmarknaden

Personer i debatten: Stefan Lindgren – artikel av Torbjörn Jerlerup som granskar antisemiter i debatten

Till flyktingsmugglarnas försvar – artikel av Torbjörn Jerlerup om flyktingsmuggling då och nu

I fokus

Muslimer tar återigen avstånd från terror – ingen bryr sig, återigen – artikel av Robin Bankel om alternativmedias fäbless för vinklade artiklar

Imam: ”Grisar är homosexuella och äter sina barn” – artikel av David Ehle om religiös homofobi

Israels regering: SD är ett parti med ”nynazistiska tendenser” – gästartikel av Maria Robsahm

Om Hanif Balis motiv för uthängningen av Ung i Sveriges Amir Nabizadeh – artikel av Robin Bankel om Balis ”gräv”

#Bertgate: Därför har SVT aldrig visat ”Pettersson och Bendel” från 1933 – artikel av Torbjörn Jerlerup om censur i TV

Korta motargument

Hur ser muslimer på sig själva? – korta av David Ehle om upplevelser och attityder hos muslimer

Säg ifrån mot rasism! – korta av David Ehle om hur vi måste bemöta rasistiska uttryck

Är ”islamkritik” förklädd rasism? – korta av David Ehle om att islamofobi ofta är rasism

Diskriminering, trakasserier, våld och hot gentemot muslimer i EU – korta av David Ehle om hur muslimer utsätts för hat

Mytknäckare

Myt: Bidrag för invandrare – gästartikel av Birgitta Hult

Recensioner

Rasism – en övergångsrit för att göra kön? – recension av Tina Holm om varför unga män oftare söker sig till rasistiska organisationer

SD och diskriminering på arbetsmarknaden

The European Union Agency for Fundamental Rights (FRA) publicerade nyligen en rapport med statistik som belyser situationen för Europas muslimska befolkning. Rapporten bygger på enkätsvar från 10 500 muslimska invandrare i första och andra generationen och har berörts i ett tidigare inlägg här på Motargument.

Det finns dock all anledning att dröja kvar med blicken på de fynd som presenteras av FRA. För ett parti som Sverigedemokraterna, vars partiledare säger sig stå upp för tanken att alla medborgare ska åtnjuta samma rättigheter och friheter, torde det vara intressant läsning. Men innan vi går vidare med varför just SD bör läsa och ta åt sig av rapporten kan det vara bra att ta del av några av de viktigaste resultaten för detta sammanhang.

Rapporten är på många sätt nedslående läsning då en hög andel av respondenterna runtom i Europa uppger att de diskriminerats på grund sin invandrarbakgrund och/eller religiösa tillhörighet. 39 procent av de tillfrågade hade känt sig diskriminerade under de 5 år om ledde fram till undersökningen, motsvarande siffra för de senaste 12 månaderna var 25% (FRA 2017:11).

De höga siffrorna kan knappast ses som något positivt för den så omdebatterade integrationen och riktar ett välbehövligt strålkastarljus mot de europeiska majoritetsbefolkningarnas ansvar i frågan.

Tillgången till arbetsmarknaden förs ofta fram som en avgörande faktor för invandrares möjlighet att bli en del av det övriga samhället, något som näppeligen underlättas av att 44% av de tillfrågade upplevt diskriminerande behandling i sitt arbetssökande på grund av sitt namn (FRA 2017:11).

När det kommer till diskriminering på grund av hudfärg hamnar Sverige i ’topp’ bland respondenter med bakgrund i Afrika söder om Sahara (FRA 2017:32). Fler siffror från Sverige; inom områdena arbetssökande och arbetsliv, utbildning samt bostadsmarknad uppger 25% av de tillfrågade att de blivit diskriminerade pga sin invandrarbakgrund och/eller etnicitet. Inom samma områden upplever 16% att de diskriminerats pga sin religiösa tillhörighet och 17% med anledning av hudfärg (FRA 2017:27).

SD: etnisk diskriminering existerar inte

Ovan nämnda siffror bör vara oroväckande läsning för Sveriges samtliga riksdagspartier. Sverigedemokraterna är inte sena att påpeka att personer med invandrarbakgrund måste bli en del av det svenska samhället, samtidigt säger man sig vara ett parti som tar ställning emot diskriminering och rasism.

Hur ser då Sverigedemokraternas politiska arbete ut när det kommer till diskriminering på arbetsmarknaden? Jimmie Åkesson har ifrågasatt påståendet att diskriminering baserat på en arbetssökandes bakgrund överhuvudtaget existerar i Sverige.

Enligt Åkesson handlar det endast om en upplevd diskriminering och den eventuella åtskillnad som görs mellan ett CV med namnet Johan istället för Mohammed beror enbart på legitima överväganden (t ex språkkrav). SD-ledaren tror helt enkelt inte ”(…)att svenska företagare diskriminerar människor för att de kommer från något annat land”.

Som tur är kan vi minska beroendet av Åkessons magkänsla som kunskapskälla i ämnet om vi istället spanar in vad som sagts och producerats av människor som använder hjärnan.

Det finns gott om studier som visar att personer med ett utländskt klingande namn väljs bort till förmån för sökande som har ett namn som uppfattas som mer typiskt svenskt, även när ansökan i övrigt är identisk. I dagarna presenterades ännu än studie vars resultat stöder hypotesen att personer med invandrarbakgrund diskrimineras i rekryteringsprocesser.   Om Åkesson vill tro mindre och veta mer kan han fortsätta med att läsa här. Och kanske här, här och här.

Studier och vittnesmål som talar om en utbredd diskriminering på den svenska arbetsmarknaden kanske inte krusar Jimmie Åkessons horisont, men Diskrimineringsombudsmannen (DO) har reagerat och presenterade för ett par år sedan en forskningsrapport i ämnet.

Tanken är att ökad kunskap kan leda till bättre åtgärder för att bekämpa diskriminering och på så sätt öka invandrares tillgång till arbetsmarknaden. SD står dock för en annorlunda syn på problematiken; partiet vill lägga ner DO och anser att integrationsåtgärder på arbetsmarknaden innebär diskriminering av svenskar.

Sverigedemokraterna talar gärna om diskriminering på arbetsmarknaden så länge det är ‘rätt’ svenskar som drabbas. Partiet anser att svenska medborgare förfördelas i och med sjösättningen av åtgärder som instegsjobb för nyanlända, man kallar det till och med för etnisk diskriminering.

Det faktum att beklämmande många svenska medborgare väljs bort i en anställningsprocess enbart på grund av deras namn väljer partiet att blunda för – de är ju egentligen inte svenskar.

Säg ifrån mot rasism!

Så kallad ”vardagsrasism” existerar överallt i samhället: på nätet, i skolan, på arbetsplatser, på idrottsarenor, på bussen, på gatan och i hemmen.

”Vardagsrasismen” kan bemötas utan större ansträngningar. Det är möjligt att personen som uttrycker främlingsfientliga och fördomsfulla åsikter inte ändrar sin åsikt utan vidare, men det viktiga är att man förstår att man kan så ett frö till förändring.

Det behöver inte vara särskilt svårt. Det kan räcka med raka frågor som ”Varför tycker du så?” eller ”Hur menar du nu?”. Det handlar om att ha mod och ett mått civilkurage: att stå upp för alla människors lika värde. Det kan kännas obekvämt och obehagligt att ifrågasätta, men vi måste våga.

Om vi inte svarar på främlingsfientlighet och fördomar ger vi vårt samtycke.

Vi måste bli fler som säger ifrån. Därför krävs det att vi alla tar ansvar och bemöter diskriminering och uttryck för rasism, även då det vid första tanken kan förefalla obetydligt. Tolkningsföreträdet för vad som är kränkande ligger hos den som utsätts för rasism, näthat, homofobi, främlingsfientlighet och fördomar. Den som uttrycker sig och den som står bredvid har inte det mandatet.

En människosyn är inte beständig, utan föränderlig. En människa ska aldrig ses som förlorad till främlingsfientlighet, fördomar och hat. Vi måste tro och hoppas att alla kan komma till en punkt då insikten infinner sig. Tron och hoppet är det som måste driva oss gör att vi aldrig får sluta kämpa för ett fördomsfritt samhälle.

När du bevittnar diskriminering, intolerans och hat: var besvärlig, ifrågasätt och markera!

Omkring synen på och hos muslimer

Allt som oftast glömmer vi i debatten bort att muslimer inte är en homogen grupp. Muslimer är en oändlig blandning av olika etniciteter, språk, kulturer, religiösa inriktningar, filosofiska övertygelser och olika grader av sekularism.

Muslimer är, med sina 4 %, den andra största religiösa gruppen i EU efter kristna.

Vi svenskar är de i Europa som ställer oss mest positiva till muslimer. Som kontrast till detta spelar utseende och hudfärg – dvs etnicitet – en större roll i Sverige än i de flesta andra länder i Europa.

Nu har FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter), i ett försök att minska islamofobisk stigmatisering och generaliseringar, publicerat en stor rapport, den hittills största, om Europas muslimer. Rapporten (Second European Union Minorities and Discrimination Survey (EU-MIDIS II) Muslims – Selected findings) bygger på intervjuer med totalt ca 26 000 EU-medborgare, varav ca 10 500 identifierar sig som muslimer.

Den digra rapporten redovisar såväl positiva som negativa uppfattningar och upplevelser. Till de positiva kan vi bl a läsa oss till följande:

  • 76% av muslimerna känner en stark anknytning till landet de bor i: de högsta andelarna hittar vi i Finland, Sverige, Storbritannien och Frankrike i fallande ordning och de lägsta andelarna i Italien, Nederländerna, Österrike och Grekland återigen i fallande ordning
  • 48% av muslimerna känner sig helt bekväma med att en familjemedlem blir tillsammans med och/eller gifter sig med en icke-muslimsk person
  • 92% av muslimerna känner sig helt bekväma med att ha grannar som har en annan religiös bakgrund än dem själva
  • 53% av muslimerna är emot att själva bruka fysiskt våld för att skydda sig själva eller andra från att skadas fysiskt
  • 87% av muslimerna är emot att bruka fysiskt våld mot en person som trakasserar dem

Om vi istället väljer att kika på de negativa resultaten i rapporten kan vi bl a läsa oss till följande:

  • 25% av muslimerna har upplevt diskriminering under det senaste året och 39% under de senaste fem åren
  • 12% av de muslimer som uppgivit att de hade diskriminerats hade anmält fallet (och hela 19% i Sverige och de svenska muslimerna var också de som i högst grad kände till hur och till vem de skulle anmäla – hela 44% av de svenska muslimerna uppgav att de kände till det)
  • 16% av muslimerna har någon gång blivit stoppad av polisen under det senaste året
  • 2% av muslimerna har blivit fysiskt attackerade under det senaste året
  • 39% av muslimska kvinnor som bär slöja eller niqab har blivit trakasserade på offentlig plats
  • 9% av de muslimer som uppgivit att de blivit utsatta för ett hatbrott anmälde fallet
  • 81% av de muslimer som anmält att de utsatts för fysiskt våld uppgav att de var missnöjda med hur polisen skött ärendet

Det finns några saker som får Sverige att sticka ut:

  • (Majoritets)svenskarna ligger bra till bland de som är beredda att bo granne med en muslim (84%). Bäst i klassen är Frankrike med 93%.
  • (Majoritets)svenskarna är utan konkurrens allra mest positivt inställda till att ha muslimska kollegor i Europa överlag (89%).

Däremot är det så att Sverige är ett av de länder där utseendeaspekten spelar störst roll. 17% av de svenska muslimer som uppgav att de diskriminerats i Sverige, upplevde att det berodde på deras etnicitet, snarare än religiös tillhörighet. I Italien är motsvarande siffra 21% och i Grekland 25%. Utifrån underkategorier kan vi förstå att 45% av de svenska muslimerna med ursprung i subsahariska Afrika har blivit diskriminerade under de senaste fem åren, medan motsvarande siffra för svenska muslimer med ursprung i Turkiet bara är 28%. Andra generationens svenska muslimer svarar att de i högre grad utsätts för hatbrott än utrikes födda muslimer.

Att ”islamkritik” många gånger är förklädd rasism illustreras inte sällan då det ofta, och högljutt, talas om ”araber” och ”MENA-folk” i samband med diskussioner om invandrare, muslimer och brottslighet. Genom att å ena sidan tala om ”islamkritik”, samtidigt som man å andra sidan pekar ut människor mot bakgrund av deras ursprung är det svårt att komma ifrån att det faktiskt handlar om rasistiska uttryck. Muslim är, för ”islamkritikerna”, synonymt med ”araber” och ”MENA”. Men alla ”araber” är inte muslimer. Alla muslimer är inte från ”MENA”.

Det kan verka som ett enkelt, bekvämt och ”vattentätt” sätt att smita undan och slippa ta ansvar för sin rasism. Men det håller inte.

Alla siffror i denna artikel går att finna i denna rapport från FRA

Tryckfrihetsförordningen skyddar inte nazister

När en del riksdagspolitiker får frågan om de utifrån FN:s rasdiskrimineringskonvention är beredda att kriminalisera nazistiska organisationer, brukar några av dem föreläsa om att Sverige har en 250 år gammal tryckfrihetsförordning.

Visserligen har tryckfrihet inte i sig något med politisk organisering att göra, men däremot med åsiktsfrihet. Den intressanta frågan är hur det såg ut när tryckfrihetsförordningen tillkom. Kunde skrifter tryckas hur som helst utan att det var förbjudet?

Säg t ex att någon efter tryckfrihetsförordningens införande kritiserade Gustav III. Gick det för sig?

Nej. Bara några år efter tryckfrihetsförordningens införande, gjorde kung Gustav III en revision av denna författning.

Den mest försåtliga och, med avseende på effekten, viktigaste förändringen uppträdde i den fjärde paragrafen, om boktryckarens hantering. Paragrafen var i det närmaste oförändrad. Liksom tidigare kunde boktryckaren undgå ansvar för straffbara skrifter om han uppgav och kunde bevisa författarens identitet.

En mening hade dock tillkommit: Om förseelsen gällde den form av politiska brott som definierades i den andra paragrafen kunde boktryckare inte svära sig fri utan skulle plikta lika med författaren, det vill säga han hotades med dödsstraff. Med denna förändring hade Gustav III fått ett effektivt verktyg med vilket han kunde kväsa alla oppositionella yttringar.

Orden är skrivna på sid. 35-36 av Jonas Nordin i uppsatsen ”1766 års tryckfrihetsförordning”. Nordin är forskare och historiker och hans uppsats är publicerad av Kungliga Biblioteket.

Förra året besökte jag Stockholms stadsarkiv, som höll föredraget ”Dödsdömd av kungen 1779” och som handlade om tryckfrihetsförordningen när den fyllde 250 år och då fokuserade på brottmålsrättegången mot en förläggare som i skrift hade kritiserat kung Gustav III.

Mot denna bakgrund kan vi konstatera två saker:

1. Gustav III hade med absolut största säkerhet låtit halshugga alla ansvariga för Nordiska Motståndsrörelsens hemsida och det med stöd av tryckfrihetsförordningen. Han hade även och med stöd av 1766 års tryckfrihetsförordning, kunnat döma alla som förespråkade Sveriges omvandling till republik, till döden.

Som en parentes kan nämnas att kung Gustav III var den kung som införde en lag enligt vilken judar fick rätt att bosätta sig i Sverige. Hade Nordiska Motståndsrörelsens nazister kritiserat kungen i skrift för den saken, hade också risken för halshuggning av dem allihopa, hängt i luften.

2. Alla riksdagspolitiker som i mästrande ton försvarar svenska nazisters rätt att verka politiskt med stöd av tryckfrihetsförordningens 250 år gamla historia, vet inte vad de talar om.

Jag hoppas därmed att alla riksdagspolitiker informeras om att det är irrelevant att predika om tryckfrihetsförordningen när vi talar om organisationsförbud för nazister i Sverige.

I rest my case, Your Honor!

Källa:

Jonas Nordin: 1766 års tryckfrihetsförordning – Bakgrund och betydelse