Etikettarkiv: argumentationstips

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

Samhällsnytt är den mest notoriska av de högerextrema alternativa mediebloggarna. Motargument har genom åren skrivit en hel del artiklar som avslöjar Samhällsnytts lögnaktiga journalistiska värv. I slutet av denna artikel kommer en sammanställning av dessa artiklar.


De högerextrema alternativa mediebloggarna förmedlar alternativa sanningar. De kännetecknas av sin monotona och enkelspåriga agenda. Inte sällan spelar artiklarna på dessa bloggar på såväl medvetna som omedvetna fördomar som sprids i debatten, på nätet och ute i stugorna. Verktygen som man medvetet använder sig av är #fakenews, alternativ fakta, lögner och (medvetna?) sakfel.

Den 1 september 2017 lanserades en ny alternativ nyhetssajt. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.

Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.”

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför bytte Mats Dagerlind et al namn? Innan nyhetssajten 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen var att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

I och med namnbytet såg man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media har sett igenom denna taktik.

Samhällsnytt består, enligt hemsidan, av:

  • Mats Dagerlind, politisk chefredaktör och ansvarig utgivare. Skriver artiklar. Dagerlind skriver inte sällan antimuslimska/islamofobiska texter. Dagerlind uttrycker sig inte sällan homofobiskt.
  • Egor Putilov, mest känd för den s k ”Putilov-affären”. Skriver artiklar.
  • Kent Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot som under tiden i riksdagen också arbetade administrativt med Avpixlat, sedermera Samhällsnytt. Skriver artiklar och krönikor. Ekeroth var också delaktig i den s k ”järnrörsskandalen”. Ekeroth har genom åren varit föremål för många skandaler.
  • Simon Kristoffersson beskrivs som redaktör för sociala medier, ”grävande” journalist och redaktör. Skriver artiklar.
  • Erik Almqvist, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot mest känd för att ha varit drivande i den s k ”järnrörsskandalen”. Skriver krönikor.
  • Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, samhällsdebattör och författare. Skriver krönikor. Han ifrågasätter i denna filosofiska text begreppet ”allas lika värde”.
  • Rolf Malm, f d reklam- och PR-konsult. Skriver krönikor.
  • Claudia Gasparrini, som bor i Italien och skriver krönikor utifrån den politiska debatten där.
Motargument avslöjar Samhällsnytt gång på gång

Motargument har under flera år arbetat med att publicera artiklar som avslöjar Samhällsnytts, och tidigare Avpixlats, agenda som allra helst tar sig uttryck i  lögner, vinklade nyheter, alternativ fakta och #fakenews. Samhällsnytts kall är att bekräfta fördomar. Och man gör det utan skrupler, och gör avkall på etik och moral. Bloggens medarbetare har inga betänkligheter kring att publicera komprometterande uppgifter och foton på icke dömda, misstänkta, gärningsmän.

Då vi har avslöjat felaktigheter i Samhällsnytts nyhetsrapporteringar har vi varje gång uppmärksammat Dagerlind et al på det. Ett tag svarade de på tilltal via Twitter. Vid några tillfällen tog man till sig av våra konfrontationer och förstod att det är allvarligt att sprida lögner, #fakenews och sakfel. Då valde man att uppdatera, ändra och radera i ett par av sina artiklar.

På senare tid har man valt att svara med tystnad. Vi får inga svar på Twitter, och man gör heller inte längre några ändringar i de felaktiga artiklarna. Detta innebär att Samhällsnytts artikelbibliotek är fyllt av artiklar som är #fakenews, lögner och dessutom innehåller sakfel. Detta verkar inte längre bekomma Dagerlind och hans stab. Samhällsnytts läsare bedriver sällan, eller aldrig, källkritik. Inte heller väljer man att faktagranska det som publiceras på bloggen. Läsarna förefaller vara nöjda med att nyhetsrapporteringen bekräftar de fördomar som de själva besitter. Lögnerna blir till sanning, oavsett.

Vi som arbetar med Motargument har begränsad tid att avslöja Samhällsnytts, och andra alternativa mediebloggars, lögner och #fakenews. Det hade behövts en heltidsanställd för att hinna med att bemöta allt. Denna sammanställning är enbart en bråkdel av alla de artiklar som vi skulle vilja bemöta om vi bara hade förutsättningarna.

Bristen på etik och moral

Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. Detta är en anledning till att man inte erhåller presstöd. Bloggen finansieras av donationer. För den som är intresserad av att få inblick i de pressetiska reglerna och därefter kunna dra slutsatsen att Samhällsnytt inte följer de pressetiska reglerna kan läsa om det på PO-PONs (Allmänhetens pressombudsman/Pressens opinionsnämnd) hemsida.

Samhällsnytt uttryckte i samband med lanseringen av bloggen förra hösten att man hade för avsikt att bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Med facit i hand har vi blivit varse att man inte har lyckats med den föresatsen.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen. Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.


Dela gärna denna länksamling när ni får frågan om vad i Samhällsnytts artiklar som är vinklat, lögner eller #fakenews.


Motarguments artiklar som avslöjar Samhällsnytt:

Samhällsnytt sprider #fakenews

Myt: Regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap

Samhällsnytt sprider #fakenews – igen!

Samhällsnytt kan inte sluta sprida #fakenews

Samhällsnytt, Dagerlind och #fakenews

Samhällsnytt: Är Försäkringskassan nazister?

Samhällsnytt sprider falsk information om belgisk julmarknad

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 1)

Samhällsnytt återpublicerar föråldrad statistik

Myt: Sverige har aldrig varit mångkulturellt

News Flash: Människor vill flytta till andra länder

Vad i Toblerone är halal?

Samhällsnytt bluffar om klimatstrejkaren Greta Thunberg

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 2)

Samhällsnytt ljuger igen: ”Sverige mest korrupta land i Skandinavien”

Samhällsnytt: ”Kriminaliteten i Sverige liknar alltmer inbördeskrig”

När Samhällsnytt påvisar ”hyckleri”

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 3)

Samhällsnytt avslöjar reklamfilm på utländskt språk – Motargument gräver djupare

Samhällsnytt avslöjar fysisk omöjlighet: ”Afghanledaren Omid har två födelsedagar”

Samhällsnytt ljuger om branden i Notre Dame

Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

Tullbergs myter och fiktioner

Diskrepansen mellan anmält brott och faktiskt brott

Angående orosanmälan gjord mot Greta Thunbergs föräldrar

Att passivt möta intolerans

Vi på Motargument har länge bistått med verktyg att möta intoleransen. Bland annat genom texter som slår hål på myter, och vassa argument att möta fördomar med. Ett viktigt och beundransvärt arbete som bygger helt på ideella krafter.


Samhället blir mer polariserat. Konflikten intensifieras mellan de som tror på att mångkultur berikar, och de som tror på motsatsen. Avståndet mellan människor verkar öka.

Om vi verkligen vill främja tolerans är det dock av hög vikt att kunskapsbasen och argumenten används på rätt sätt. Risken att möta fördomar med offensiva motargument är att vi pressar in personen längre in i det intoleranta hörnet. Personen vi försöker övertyga med våra argument kommer istället söka stöd för sin världsbild hos andra likasinnade. Frågan vi behöver ställa oss är om det viktiga är att vinna argumentationen, eller om vinsten är att erbjuda alternativa sätt att tänka?

I mitt arbete som föreläsare möter jag gymnasieungdomar som ger uttryck för en stor frustration att samhället förändras. Flera förklarar att de är osäkra på hur de kan diskutera integrationsproblem. Vissa uttrycker uppriktig oro för resursbrist och hur välfärdssamhället klarar av flyktingmottagande, men med en i grunden human människosyn. Andra har en mer aggressiv inställning och en till synes obefintlig förmåga att sätta sig in i situationen hos den som flyr.

Oavsett ställs jag inför valet om jag vill slå hål på den intoleranta världsbilden med vassa faktabaserade argument, eller om jag faktiskt vill få personen att själv reflektera kring varifrån världsbilden kommer och vad den kan få för konsekvenser.

Jag använde mig länge av den första lösningen. Att rappt gå till attack med fakta om hur mycket invandring gynnar Sverige. Eller offensivt förklara hur vår kultur alltid varit en smältdegel av olika kulturer och därför omöjligt kan vara under hot.

Jag har det senaste året börjat tänka om. Startskottet kom vid en föreläsning i en gymnasieskola under vintern. Jag höll en föreläsning om flyktingars rättigheter med utgångspunkt i verkliga livsöden från Medelhavet. Plötsligt blev jag avbruten av en ung kille som suckade uppgivet att människorna vars berättelse jag framförde förtjänade att dö då de själva valde att korsa havet utan visum.

Hans uttalande genererade spridda applåder i aulan och följdes av flera instämmande påståenden om allt ifrån kostnader för invandring till en hotad svensk kultur. Det råa språkbruket och den bubblande frustrationen tog mig på sängen.

Jag tog sats för att gå till motattack med mina argument, men hade svårt att veta i vilken ände jag skulle börja. Vilken av alla åsikter skulle jag börja att bemöta?

I sökandet efter motargument backade jag ett par steg på scenen och satte mig på en stol. Jag tog ett par djupa andetag och bad eleverna förklara hur de tänkte.

Gymnasieskolan låg på en mindre ort med hög avbefolkning till större städer. Arbetslösheten var stigande. Ett äldreboende hade nyligen byggts om till flyktingboende. En kille förklarade att skolan börjat servera halalslaktat kött. En annan var upprörd över hur resurser lades på hemspråksundervisning. Frustration över samhällets förändring kanaliserades till de som flyttade in.

Utan att direkt opponera mig mot det någon av eleverna tog upp lyckades vi få en bra diskussion. Nyckeln blev just frågorna istället för förmaningar och motargument.

Vad är bakgrunden till att människor flyttar härifrån? Varför stiger arbetslösheten? På vilket sätt påverkar det dig att skolan serverar halalslaktat kött? Finns möjligheten för dig att välja annan mat? Påverkas din egen undervisning av att skolan också erbjuder hemspråksundervisning? Hur påverkar det dig i vardagen att andra söker en fristad här? Ekonomiskt? Socialt?

Att lägga locket på frustration och berätta att individen inte får tänka på ett visst sätt kommer skapa en situation där frustrationen pyser ut i andra sammanhang. Många gånger på nätet där den fångas upp av extrema organisationer, blir bekräftad, och får näring att växa sig starkare. Att möta frustration med offensiva motargument kan möjligtvis få oss själva att känna oss som vinnarna för stunden, men om målet är förståelse och tolerans blir vi i förlängningen förlorarna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myt: Veritofobi

Ordet veritofobi är inte ett nytt ord eller begrepp. Här förklaras kortfattat hur och varför det används och den gemensamma bakomliggande anledningen bakom myten att svenskar skulle vara skrämda för sanning.

I en krönika som Jan Tullberg skrivit på Samhällsnytt tycker han att många i samhället är rädda för ”viktiga problem”. Tullberg är inte ensam, det finns flera andra som också använt begreppet, i betydelsen: ”sanningsfobi”. Begreppet används just nu mestadels för att anklaga alla ”PK-vänstern” i ”etablissemanget” för att ”blunda för verkligheten/problemen”. Det rör sig alltså om en polering av det gamla ihåliga mantrat: det påstås råda en överenskommelse om att alla förutom ”sverigevännerna” ska mörklägga alla de s k ”problemen med massinvandringen och mångkulturen”.

Flera olika ”alternativa” debattörer agiterar för att de skulle sitta på den enda sanningen om att orsaken till varför någon utför brottsliga handlingar är dennes ”etnicitet” eller föräldrarnas religiösa trosuppfattning eller utomeuropeiska bakgrund. Det är en myt, brott handlar om andra saker, som fattigdom osv. Hela argumentationen att svartmåla debattörer som skrämda för sanningen, handlar alltså om att inga andra har vågat inse samma orsak-verkan-sambands-kedja.

I korthet är det de påstådda kopplingarna mellan kriminalitet och immigration och överrepresentation som ligger bakom användandet av ”Veritofobi”-argumenten.

När en person gör långsökta orsak-verkan-samband och någon annan person inte håller med om att det finns tillräckligt vetenskapliga belägg för det – då är parterna endast åsiktsmotståndare. Den ena parten påstår det finns en korrelation, men den andra parten inser det saknas vetenskapliga belägg för sådan explicit kausalitet. De som kritiserar myter och falska teser agerar sällan eller aldrig för att de skulle vara rädda eller att de är skrämda till tystnad – man är ju inte tyst då man kritiserar xenofobiska gissningar.

Läs gärna mer i de andra texterna vi publicerat på Motargument om Veritofobi och hela artikelserien om Logikfel/argumentationsfällor.

Källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_bias
https://sv.wikipedia.org/wiki/Konfirmeringsbias
https://bigthink.com/mind-brain/cognitive-bias-codex
https://rationalwiki.org/wiki/Confirmation_bias
https://medium.com/better-humans/cognitive-bias-cheat-sheet-55a472476b18

Motargument svarar

Motargument får inte sällan kommentarer och frågor rörande våra artiklar. Dessa ”läsarbrev” är av skiftande karaktär. Ibland är de aggressiva, konfrontativa och ger intryck av att avsändaren inte är öppen för diskussion eller motargument. Ibland är frågeställaren av den mer seriösa skolan och ger intryck av att vara genuint nyfiken, eller bara vill få förklarat något de uppfattat som otydligt. Ibland påpekar avsändaren något sakfel eller vill dela med sig av sina egna kunskaper.


Vi på Motargument-redaktionen är tacksamma för all input vi får. I de fall där vi anser att avsändaren är seriös i sin fråga, input eller kommentar väljer vi att svara de som hör av sig till oss. Denna fråga är ett skolexempel på de konfrontativa och latent aggressiva frågor som vi får. Frågeställaren ger intryck av att på förhand ha bestämt sig för att meddelandet hen skickar innehåller svaret. Here goes:

”Hej! Det är alltså inte IS anhängarna som får vista sig i Sverige, våldtäktsvågen, våldet, gängskjutningarna på öppen gata som målar ”en mörk bild av Sverige”, utan Katerina Janouchs text som gör det?”

Jag kände mig nödgad att ge mig på att försöka svara frågeställaren på ett objektivt icke-konfrontativt sätt:

”Hej …! [jag utelämnar frågeställarens namn]

Tack för att du tittar in och ger oss feedback. Vi tar feedback på allvar. I detta fall går svaren till största del att finna i den redan publicerade artikeln du refererar till. Hur som, vi vet att det finns många som har den uppfattning som du ger uttryck för (vissa mer, och vissa mindre, och vissa mer explicit än andra), och vi tar folks oro och rädsla på allvar. Vi har flera artiklar på temat oro och rädsla kontra fakta och att de oftast inte korrelerar.

Jag rekommenderar Hans Roslings Factfulness, den ger perspektiv på hur man bör tänka när man hämtar in fakta, att man ska vara noggrann med att granska källor. Den ger också en bild av hur dåliga vi människor är på att svara på frågor som har med samhället, verkligheten och världen att göra. I studierna som gjorts är människor långt sämre än schimpanser på att besvara dessa frågor. Anledningen är att vi bygger vår samhälls- och omvärldsbild på våra fördomar, känslor, oro och åsikter.

Vidare talar vi ofta om s k anekdotisk bevisföring (ett argumentationsfel), vilket innebär att man applicerar enskilda händelser, ofta overifierade sådana, i ett större sammanhang, fast det egentligen inte finns någon täckning för det man vill argumentera för. Fakta kommer långt ner i hierarkin över faktorer som styr vår uppfattning. Det gäller allt, stort som smått.

Vidare talar vi ofta om hur nyhetsflödet ser ut idag kontra före Internet, och smartphones, hur vi ständigt matas med nyheter (ofta samma nyhet flera gånger på kort tid). Att vara rationell i det läget är inte alltid en lätt uppgift, då vi tycker oss se ett mönster att allt går käpprätt åt helvete pga alla mord, bilbränder, våldtäkter, hatbrott och anlagda bränder på asylboenden. Vi matas med information och det får oss att skapa en skev bild av hur verkligheten faktiskt ser ut. Förr (det var inte bättre förr, förresten, vilket du blir varse om du läser t ex Rosling-boken jag refererade till tidigare i detta svar) fick vi snällt vänta på alla hemskheter till nästa dag, då vi kunde läsa om det i tidningen. Av utrymmesskäl fanns det inte möjlighet att vara lika heltäckande i nyhetsrapporteringen som det går att vara idag. Det fanns inte heller nyhetsrapporteringar och nyhetssändningar i samma utsträckning som det gör idag. Betänk att vi har Internet och all information vi kan ta del av där. Ofta fallerar vi människor i vår faktagranskning och källkritik eftersom det vi läser/ser bekräftar våra fördomar, rädsla, åsikter eller oro. Utifrån detta skapar vi sedan vår uppfattning och sanning. Utan att gå på djupet: ifrågasätta, granska, jämföra, googla vidare för att se om det faktiskt stämmer, inhämta fler källor.

Vi på Motargument tar all feedback på allvar. Förutom det svar som jag har gett dig här, arbetar vi ständigt med att bemöta just uppfattningar som din. Vi har, som jag nämnde tidigare, redan bemött feedback som den du nu har gett oss. Leta runt lite på hemsidan så finner du, men jag ska ge några tips:

https://motargument.se/2017/02/02/oro-ar-inte-fakta/

https://motargument.se/2015/08/24/myten-om-det-svenska-folkets-oro/

https://motargument.se/2017/04/22/ditt-minne-ljuger/

Vi har en skribent som är i färd med att ge ett generellt bemötande av uppfattningar som den du har. Vi hoppas att få den klar inom närmsta veckan. Det är ett viktigt arbete för oss att slå hål på människors fördomar och att pedagogiskt förklara för att, förhoppningsvis kunna ge en mer nyanserad, rationell och realistisk bild av det som vi människor uppfattar och ser som den ultimata sanningen. [Länk till artikeln: https://motargument.se/2018/07/24/varfor-vi-envisas-med-att-saga-emot-janouch-och-lamotte/]

Tack återigen för ditt meddelande! I väntan på artikeln som vi arbetar med, föreslår jag att du läser Rosling-boken och kikar på de tre artiklarna jag länkade. Du kan också söka specifikt på vår hemsida genom att skriva in nyckelord i sökrutan.

Tack för att du läser oss på Motargument! Vi värnar om varje läsare och vi är glada att vi ständigt når fler och fler. Vi är tacksam för all feedback vi kan få.

Stay tuned!

MVH

Redaktionen”

Om att räkna brott

Det återkommer ständigt. Påståenden om att Sverige är ett av de värsta länderna i världen när det gäller våldtäkter. De som sprider detta nonsens är vanligtvis helt okunniga om enkel statistik, men de delar sin agenda med somliga som borde veta bättre. Nästa gång du ser en hänvisning till att Sverige är värst i världen när det gäller våldtäkter så kan du hänvisa till detta. Och ställa frågan – du vet väl att vi I Sverige har ett bättre och mer noggrant sätt att räkna brott?


Man kan nämligen räkna brott på olika sätt.

I Sverige räknar vi sedan 1975 varje enskild händelse. I de flesta andra länder samlas flera likartade händelser till ett brott om det exempelvis är samma förövare och samma brottsoffer. Det gör att det verkar som om det begås fler brott i Sverige jämfört med andra länder.

Ett exempel: En kvinna anmäler att hon blivit misshandlad av sin man vid upprepade tillfällen. Det handlar alltså om likartade händelser med samma gärningsman och samma brottsoffer.

I många länder räknas detta som ett (1) brott. Men enligt de svenska reglerna för redovisning av antal brott redovisas det som flera – varje händelse räknas som ett (1) brott.

Polisanmälningar om brott kan alltså räknas på litet olika sätt. Och detta blir särskilt tydligt när fler händelser eller en händelse med flera gärningsmän eller offer polisanmäls.

Det är lätt att inse att dessa tekniska detaljer får stora konsekvenser för jämförelser mellan länder. Det svenska sättet att räkna medför helt enkelt att antalet brott blir betydligt större – rent statistiskt teoretiskt. I praktiken blir det därför omöjligt att jämföra brottsnivåer mellan Sverige och länder med andra sätt att koda brott

På EU-nivå finns ingen reglering som berör statistiken över anmälda brott och därför kan vi inte jämföra brottsnivåer ens mellan länder inom EU. Naturligtvis borde en samordnad EU-reglering införas av hur man räknar brott inom kriminalstatistiken.

Men till dess kan vi fortsätta vara stolta över svensk statistik – och tala om för struntpratarna att de pratar strunt.


Här är en länk som är bra att ha koll på om man vill lära sig mer kring detta.

BRÅ (Brottsförebyggande rådet): Konsten att läsa statistik om brottlighet (2006:1)

Redan för tio år sedan påpekade BRÅ:s dåvarande generaldirektör Jan Andersson att:

”Inom den etablerade forskningen om brottsnivåer och brottsutveckling är man överens om att det inte går att bedöma och jämföra de faktiska nivåerna av våldsbrott som våldtäkt mellan länder genom att jämföra antalet polisanmälda brott. Skillnaderna mellan ländernas rättssystem och system för att skapa statistik över polisanmälda brott är nämligen inte bara stora – de är mycket stora.” (Källa: Brottsförebyggande rådet)

Utanförskap präglar inte invandringen

Ett av de främsta argumenten som rasister och högernationalister för fram mot invandring och invandrare är utanförskapsargumentet. Mot bakgrund av nya forskningsdata finns nu fog för att ifrågasätta detta vanliga argument i invandringsdebatten.


Retoriken hos rasister och högernationalister brukar se ut ungefär så här:

Invandrare står utanför det svenska samhället. Invandrare vill egentligen bara leva som i hemlandet. Invandring och utanförskap går hand i hand. Utanförskapsargumentet bygger till stor del på idén att invandrare upplever Sverige subjektivt på ett annat sätt än svenskar samt att de står utanför, vantrivs och ’egentligen’ vill åka hem.

Men stämmer verkligen detta?

För första gången är det nu möjligt, tack vare nya forskningsdata från Migrant World Values Survey (MWVS) som genomfördes häromåret, att undersöka om utanförskapsargumentet stämmer eller inte. World Values Survey har sedan 1981 varit en ledande, pålitlig, återkommande undersökning av värderingar i länder över hela världen.

En stor brist har varit att invandrares värderingar inte har kunnat fångas av undersökningen. Därför har man nyligen börjat genomföra Migrant World Values Survey för att råda bot på problemet.

I Sverige genomfördes MWVS under hösten 2018 och pågick i 54 kommuner där över 7 000 utomeuropeiska migranter valts ut från befolkningsregistret. Bortfallet var endast 786 personer vilket betyder att 6 516 personer deltog i studien. Rapporten publiceras i maj i sin helhet, men redan nu har en sammanfattning lagts ut på Institutet för framtidsstudiers hemsida och Dagens Nyheter har skrivit om undersökningens resultat.

Vad säger då resultaten om utanförskapsargumentet? Mer än hälften av deltagarna (57%) säger att de känner sig hemma i Sverige och trivs (55%) samt vill bo kvar i sin kommun (59%). De känner samhörighet med sitt ursprungsland och med Sverige (7.30 på en skala 1 till 10 där 1=ursprungsland och 10=Sverige). De känner alltså mest samhörighet med Sverige. Man kan också tillägga att om man tar med de som känner sig lite hemma i Sverige och de som känner sig hemma i Sverige, då blir siffran hela 89% (se Dagens Nyheter) som känner sig hemma i Sverige i någon grad.

Det är tveksamt om utanförskapsargumentet överlever. Snarare verkar det finnas hoppfulla signaler om att invandrare känner sig integrerade och känner samhörighet med sitt nya hemland Sverige. Detta är resultat som inte stämmer överens med den hysteriska högernationalistiska och rasistiska rapporteringen om utanförskap och s k ”no go-zoner” (eg. ”utsatta områden”).

Ingen förnekar att det finns problem att lösa här i Sverige, men situationen är inte hopplös och den generella mörka bilden av utanförskap är falsk.

SD:s parallella universum: Medborgarskapet och lojalitetsförklaringen

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. SD har en annorlunda uppfattning om hur Sverige ska se ut. SD när en dröm om ett Sverige där alla tänker, tycker och beter sig på samma sätt. Som ett led i SD:s strävan efter ett homogent Sverige väljer SD, återigen, att motionera om lojalitetsförklaring som krav för medborgarskap. Lojalitetsförklaringen ska vara obligatorisk, hänvisa till vårt statsskick (monarki) och våra ”grundläggande värderingar”.

SD befinner sig i ett parallellt universum.


SD har genom åren motionerat om medborgarskap, dess betydelse och vad som krävs för att erhålla svenskt medborgarskap. Motionerna driver ofta tesen om att svenskt medborgarskap skall förtjänas genom uppfyllandet av kriterier såsom assimilering, en form av ”försvenskning”.

SD:s mall för svenskhet

I den nya mall för svenskt medborgarskap som SD vill skapa ingår en s k lojalitetsförklaring ”till vårt statsskick”.

Det svenska statsskicket är monarki. Vad innebär då denna lojalitetsförklaring? I motionen ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983” lagd av Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt hösten 2018 finner vi krav på längre vistelsetid. Är du nordisk medborgare är denna tid kortare än för andra. Syftet är att man ska ha känna ”lojalitet mot och samhörighet med Sverige” och att man ska ha ”hunnit rota sig i landet ordentligt”. Detta är ett otydligt kriterium. Lojalitetsförklaringen har förklarats i tidigare motioner av två partikamrater. Vi återkommer till detta strax.

Vi läser vidare i motionen. En grundbult i SD:s uppfattning om medborgarskap är att en svensk ska kunna försörja sig. Mot bakgrund av att man betonar vikten av betydelsefullhet av ett svenskt medborgarskap, och alla förmåner som det medför, så ställs krav på försörjningsförmåga hos den sökande. Att ha ”arbetat och gjort rätt för sig och inte ha legat samhället till last” är en självklarhet för flera partier än SD.

Men: SD ger frisedel från kravet på försörjningsförmåga åt ”barn, sjuka, pensionärer, eller liknande fall.” Studerande nämns inte i motionen. Om man studerar på en utbildning på universitet eller säg en annan utbildning som lätt ger arbete, nekas man medborgarskap enligt SD:s förslag. (Källa: ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983”)

Källa: http://www.mises.se

Vidare saluför SD ett samhällskunskapskrav. Syftet är att nysvenskar ska känna till hur samhället fungerar.  Bieler, Andersson i Skellefteå och Åfeldt exemplifierar: ”hur svensk demokrati fungerar, jämställdhet och jämlikhet, yttrande- och åsiktsfrihet, hur ett sekulärt samhälle ser ut och hur det förhåller sig till religionsfriheten, hur skattesystemet fungerar visavi offentlig välfärd etc”. I samhällskunskapskravet ingår också ”grundläggande kunskaper om svensk historia”. Detta är rimliga krav, men det är avhängigt hur höga kraven är som ställs på den som ansöker om medborgarskap.

Lojalitetsförklaringens två orimligheter

Det är nu det blir riktigt intressant i motionen. SD vill införa en s k ”lojalitetsförklaring”. Lojalitetsförklaringen är otydligt formulerad vad gäller hur den ska se ut i praktiken. Följande är saxat från Bielers, Andersson i Skellefteås och Åfeldts motion från i höstas:

”Utöver de vandelskrav som i dag finns för att beviljas medborgarskap, menar Sverigedemokraterna att det bör införas en obligatorisk lojalitetsförklaring som slutsteg i ansökningsprocessen för att medborgarskap ska godkännas. Denna lojalitetsförklaring bör hänvisa till vårt statsskick, och våra mest grundläggande värderingar. Hur en sådan lojalitetsförklaring i Sverige ska formuleras och implementeras i samband med medborgarskapsceremonier bör utredas.” (Källa: ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983”)

Angående formuleringen om ”våra mest grundläggande värderingar” är det nödvändigt att poängtera ett par saker: Om de officiella värderingar som den svenska staten har och som lärs ut i alla våra skolor, så är det en demokrati som utgår ifrån regeringsformen och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. I SD:s parallella universum är allmän rösträtt, valda politiker och majoritetsval det enda som utgör en modern demokrati. Alla svenska NMR:are, eller för den delen svenska kommunister, som inte delar de värderingarna har fortsatt rätt till medborgarskap. Värderingar är just värderingar, inget annat.

Mot bakgrund av detta blir kraven på lojalitetsförklaringens del om ”grundläggande värderingar” närmast orimliga, för hur förkastligt det än är med någon form av antidemokrater, har man rätt att vara en sådan som svensk och då måste man rimligen få bli svensk medborgare även om man är antidemokrat. Undantaget från detta är att man inte aktivt förespråkar ett störtande av vårt demokratiska statsskick eller agerar mot vårt statsskick. I sådant fall finns redan idag grund för att neka svenskt medborgarskap.

Lojalitetsförklaringen är bättre formulerad i en motion lagd för fyra år sedan av David Lång och Mikael Jansson (f d partiledare för SD som lämnade partiet 2018 och stod som nummer 11 på AfS riksdagslista till valet 2018). Motionen ”Medborgarskapets betydelse Motion 2014/15:2911” förklarar närmare vad en lojalitetsförklaring skulle innebära i SD:s parallella universum:

”En utländsk medborgare som önskar få ett svenskt medborgarskap bör avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet till Sveriges konung, svenska staten och den svenska nationen.” (Källa: Medborgarskapets betydelse Motion 2014/15:2911)

I Bielers, Andersson i Skellefteås och Åfeldts motion från i höstas framgår inte vad lojalitetsförklaringen skulle innebära. Om det fortsatt innebär att kravet på att svära trohet och lojalitet till kungen, staten och nationen, så är det många av oss som går bet, och rimligen borde fråntas vårt medborgarskap. På Republikanska föreningens hemsida läser vi följande om svenskarnas syn på monarkin:

”Tillsammans med Expressen/Demoskops opinionsundersökning [2017, min anmärkning] häromdagen, som visade att 39 procent har förtroende för kungahuset, är den totala bilden fortfarande att kungahuset är en företeelse som splittrar, inte enar, svenskarna. Kungafamiljen är långt ifrån att leva upp till sina egna anspråk på att representera alla. Man kan inte utse sig till en enande faktor om man bara har stöd från 39 procent.
Sett lite längre tillbaka har stödet för monarkin fallit kraftigt: 2003 var det 68 procent som vill ha kvar den. De senaste sex-sju åren har dock stödet varit mer stabilt och pendlat mellan 52 och 56 procent.” (Källa: Republikanska föreningen)

Motionen som SD har lagt i höstas om ”Ett stärkt medborgarskap” lämnar oss med två frågor. Vi kräver svar på följande från Bieler, Andersson i Skellefteå och Åfeldt:

  • Vad innebär lojalitetsförklaringen i praktiken?
  • Hur ser ni på att ni nekar nysvenskar medborgarskap, trots att de studerar i syfte att komma i arbete?
  • Ska de som hyser antidemokratiska åsikter nekas medborgarskap, och ska svenska antidemokrater fråntas sitt medborgarskap?

I SD:s parallella universum huserar tankar och åsikter om verkligheten som inte riktigt korrelerar med hur många av oss andra ser på den verklighet vi befinner oss i. I min artikelserie på temat har jag tagit upp just hur SD:s Sverigebild skiljer sig från andras. SD:s tankar och åsikter om att ”Ett stärkt svenskt medborgarskap” innefattar krav att svära trohet till monarkin illustrerar på ett besvärande sätt hur SD befinner sig i ett parallellt universum.

SD sämst i klassen på HBTQ

Sverigedemokraterna är ett parti som inte gärna diskuterar HBTQ-rättigheter. Enligt information från SD:s informationsansvariga har partiets ståndpunkt i frågan inte förändrats sedan valet 2014. SD är fortsatt det parti i riksdagen som har den sämsta politiken för HBTQ-personer och deras rättigheter och möjligheter. Partiet vill även framöver förbjuda homosexuella att bli föräldrar.


Inför valet 2014 gjorde jag en valspecial om partiernas ståndpunkter i frågan om HBTQ-personers rättigheter. Resultatet av intervjufrågor som jag mailade respektive partis informationsavdelning/valcenter/HBTQ-talespersoner visade att Sverigedemokraterna var det parti i riksdagen som hade sämst politik för att värna HBTQ-personers rättigheter.

Bland intervjufrågorna som jag ställde för snart 5 år sedan återfinner vi bl a frågorna om samkönade äktenskap, samkönad adoption och insemination för lesbiska par. Då som nu vill SD gå bakåt i utvecklingen genom att göra en förändring i lagstiftningen. Förändringen består i att åter förbjuda homosexuella att bli föräldrar, då man vill att samkönad adoption och insemination för lesbiska par inte längre ska vara tillåtna.

Vad gäller samkönade äktenskap har SD en något intrikat förevändning, då man å ena sidan anser att partnerskap och borgerlig vigsel för samkönade par fortsatt ska vara lagliga. Å andra sidan lägger man homosexuellas öde i den aktuella kyrkans, och framför allt den enskilde prästens, händer vad beträffar kyrklig vigsel. SD vill ge präster laglig rätt att neka homosexuella par att ingå äktenskap i kyrkan.

Jag skickade nyligen ett mail till SD:s informationsavdelning rörande dessa frågor. Ur svaret jag fick 7 mars 2019 – som informationsansvarig har klippt och klistrat från principprogrammet – saxar vi följande:

”Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra.

[…] I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.”

SD är inte konsekventa i sin argumentation, då det första stycket i citatet innehåller en inkonsekvens: å ena sidan ska sexuella minoriteter ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. Å andra sidan ska homosexuella inte ha rätt att bli föräldrar, och de ska också kunna nekas att gifta sig i kyrkan.

Vi läser vidare i SD:s informationsavdelnings svar på mina frågor:

”Partnerskap och borgerlig vigsel för samkönade par ser vi som en självklarhet. Däremot menar vi att när det gäller giftermål i kyrkan så måste det vara upp till kyrkan, och då framförallt till varje enskild präst, om de vill förrätta vigseln eller inte. Kyrkan är ju separerad från staten och vi som politiker ska inte gå in och styra över enskilda prästers religionsutövning. Det vore att inskränka religionsfriheten att göra på det sättet.”

Vän av ordning vill ifrågasätta påståendet om att det skulle ”inskränka religionsfriheten” för präster att viga homosexuella mot sin egen vilja. Ingår det i religionsfrihet att vara motståndare till HBTQ-personers rättigheter?

Nyckelorden för SD, som genomsyrar en stor del av deras politiska argument, skiner igenom i detta fall också:

”…vi betraktar…”

”…vi inte anser…”

”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”

”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”

”…är enligt vår bedömning…”

Det är inga (sak)argument. Däremot är det normativa påståenden om hur något ”bör vara”. Det håller inte på den här nivån.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD inte har några argument för sin ovilja att ge samkönade par möjlighet att skaffa barn. Svaret jag erhöll, då som nu, innehåller inget spår av forskning eller expertis. De använder sig istället av ogrundade känsloargument. De utgår ifrån en redan bekräftad fördom. De tror sig veta vad som är bäst för barnen.

För tydlighetens skull, och för att ytterligare poängtera att SD är sämst i klassen på HBTQ-rättigheter, kan vi berätta att övriga sju riksdagspartier är för samkönade äktenskap, samkönad adoption och insemination för lesbiska par. Detta stod klart den hösten 2015 då Kristdemokraterna ändrade sin tidigare hållning angående samkönad adoption så att även samkönade par ska kunna prövas för adoption.

Som en ryggmärgsreflex kan SD inte låta bli att highlighta sitt favoritämne islam och muslimer. I det avslutande stycket i mailet från SD:s informationsavdelning hittar vi det som är det allra viktigaste i SD:s politik – muslimer, islam och ”islamisering”:

”Något som bör nämnas i sammanhanget är att ett antal av de islamister som lever i Sverige idag ser homosexualitet som en synd, och att de i vissa områden förföljer och trakasserar homosexuella. Gällande den problematiken är vi det enda parti som talar om problemet i klarspråk, och som inser att det krävs både minskad invandring och en rad åtgärder för att få många som invandrat till Sverige att anpassa sig till svenska värderingar. Det är aldrig acceptabelt att av religiösa/kulturella eller andra skäl behandla människor illa på grund av deras sexuella läggning!”

Det finns en mening i SD:s informationsavdelnings svar som inger lite hopp:

”Tilläggas bör här att frågan om adoption är föremål för diskussioner inom vårt parti, och mycket talar för att vi troligen kommer att göra en ändring i vårt principprogram under hösten 2019 och då bli mer öppna för statligt sanktionerad adoption för samkönade par.”

Det återstår att se om SD inom en snar framtid tar steget in i nutiden vad beträffar HBTQ-personers rättigheter. Motargument fortsätter att följa utvecklingen.


Att SD är ett parti som inte tar HBTQ-politik på allvar speglas av hur det ser ut på partiets hemsida. I avsnittet om HBT (märk väl att SD inte ”godkänner” begreppet Q , dvs queer) i ”Vår politik” på hemsidan väljer SD att lägga fokus på hedersförtryck, utsatta områden och ”främmande och reaktionära kulturer”:

”Sverige har länge varit ett föregångsland när det gäller öppenheten och respekten för olikheter. Sverigedemokraterna vill att alla ska behandlas lika av lagen oavsett sexuell läggning eller identitet och att diskriminering ska bekämpas. Samtidigt lever många HBT-personer i hedersförtryck, där de inte upplever att de är fria att leva som de vill och utsattheten för hatbrott med homofobiska motiv ökar. Särskilt svårt kan det vara för HBT-personer som växer upp i utsatta områden och i miljöer där främmande och reaktionära kulturer är utpräglade och det svenska samhället är svagt. För Sverigedemokraterna är bekämpningen av hot, våld, hatbrott och hederskultur den viktigaste frågan för att förbättra HBT-personers ställning.”

Lästips:

HBTQ – en bortglömd valfråga?

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar

Argumentation och argumentationsfel: Del 1

Argumentation och argumentationsfel: Del 2

Samhällsnytt: ”Kriminaliteten i Sverige liknar alltmer inbördeskrig”

Den alternativa mediebloggen Samhällsnytt hävdar i en krönika att ”hundratusentals svenskar är direkta eller indirekta offer för den kriminalitet i Sverige som alltmer liknar inbördeskrig”. Det man missar i sin dystopi är att brottsligheten i Sverige har legat still de senaste tio åren, och att våldet minskar.


Rolf Malm, Samhällsnytts krönikör med en alldeles unik retorik, skräder inte orden i artikeln Rensa ut och börja om!. Han anklagar justitieminister Morgan Johansson, för att

”dagligen provocera svenska folket genom att intill gränsen för ren mytomani förneka en allt brutalare verklighet. Nedlåtande behandlar han det svenska folk för vilkets trygghet han har ansvaret som naiva dumskallar. Hundratusentals svenskar är direkta eller indirekta offer för den kriminalitet som alltmer liknar inbördeskrig – men deras lidande bagatelliserar ministern med löjeväckande lögner till förmån för brottsligheten.” (Källa: Samhällsnytt)

Men liksom alla andra med samma retorik pratar Rolf Malm i nattmössan. Och jag vet inte hur många gånger personer som Malm kan sprida rent nonsens innan folk till sist inser att det är just det de gör på Samhällsnytt.

Låt oss titta på den polisanmälda brottsligheten de senaste tio åren och ställa några frågor.

1. Har den totala polisanmälda brottsligheten gått upp?

Nej. Den totala brottsligheten har legat stilla. Under dessa tio år har antalet polisanmälda brott pendlat kring 15 000 polisanmälda brott per 100 000 invånare. Vissa brott har minskat, andra har ökat, men som helhet har brottsligheten alltså varken ökat eller minskat.

2. Vilka brottstyper har ökat?

Det finns två brottstyper som verkligen har ökat dramatiskt. Det ena är datorbedrägeri och det andra är olovlig ID-användning.

Datorbedrägerierna har ökat med 628% – från 184 till 1 339 anmälningar per 100 000 invånare. Den olovliga ID-hanteringen, som inte var kriminaliserad före 2016, steg förra året till 300 anmälningar per 100 000 invånare.

Utan dessa två brottstyper hade den totala brottsligheten haft en markerad minskning.

Vi hade då haft en minskning på 1 531 polisanmälda brott, eller 10 % sedan 2009. Från 15 117 till 13 586. Även sexualbrotten har ökat. Från 169 år 2009 till 219 per 100 000 invånare förra året. Det handlar om en ökning på 30%. Det vanligaste sexualbrottet är sexuellt ofredande. Polisanmälda våldtäkter utgör en dryg tredjedel av sexualbrotten.

3. Vilka brottstyper har minskat?

Stöld, rån och misshandel tillhör de brott som har minskat. Förmögenhetsbrotten utgör merparten av all brottslighet – ca 60 procent. Om man undantar datorbedrägeri så har förmögenhetsbrotten minskat med 16 procent eller från 9 340 till 7 808 sedan 2009.

Den polisanmälda misshandeln har också minskat. Det handlar om 12 procent från 928 till 816 anmälningar per 100 000 invånare.

Detta är alltså den polisanmälda brottsligheten.

När det gäller misshandel så bekräftas minskningen av Socialstyrelsens statistikdatabas över personer som vårdats för övergrepp av annan. Det har minskat även där.

Jag bifogar Socialstyrelsens egna grafer över detta – båda könen, män och kvinnor – i olika åldersgrupper. Minskningen är generell men den är dramatisk när det gäller män – särskilt i gruppen unga män.

När det gäller NTU – BRÅ:s årliga intervjuundersökning – är den behäftad med så stora mätfel att den inte går att använda för att beskriva brottslighetens omfattning. Detta har Motargument rett ut i en tidigare artikel.

Alla dessa fakta finns lätt tillgängliga i den offentliga kriminalstatistiken och i Socialstyrelsens Statistikdatabas. Var Rolf Malm hittar sin information är inte helt lätt att utröna. Men hans snack om inbördeskrig visar att han talar i nattmössan.

Sanningen är att den totala brottsligheten i Sverige har legat still de senaste tio åren. Och våldet minskar.

Myten om de 132 696 uppehållstillstånden

I debatten kring invandring saluförs inte sällan siffran 132 696 (uppehållstillstånd). Man använder den som om det skulle röra sig om lika många flyktingar. En mer korrekt siffra för att beskriva den situation som åsyftas är 41 755. Så många beviljades uppehållstillstånd av typerna asyl och anknytning (på asyl/flyktinggrunder).


I migrationsdebatten påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på alarmerande höga nivåer.

132 696 uppehållstillstånd beviljades i Sverige under 2018. Men vad innefattar egentligen siffran? På Migrationsverkets hemsida hittar vi följande uppgifter om beviljade uppehållstillstånd:

  • Anknytning 44 844
  • Arbetsmarknad 41 065
  • Asyl 25 114
  • EES 7 571
  • Studerande 14 102

Typen ”anknytning” kan brytas ner i uppehållstillstånd som kan anses mer eller mindre ”bra” – av populister. Av de 44 844 beviljade uppehållstillstånden av typen ”anknytning” finner vi att 72 av dem beviljats genom adoption, 16 641 på anhöriga med flykting/asylgrunder, 18 792 på övriga anhöriga (anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare) och 9 339 på barn födda i Sverige av föräldrar med PUT.

Således får vi en siffra på 41 755 personer som beviljats uppehållstillstånd 2018 på grunderna asyl och anknytning (på asyl/flyktinggrunder). En något nättare siffra än skräcksiffran 132 696.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar siffrorna. Det har gjorts förändringar i det s k etableringsprogrammet, vi har den nya gymnasielagen som antogs 7 juli 2018, reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet och FN:s globala migrationsramverk.

Motargument välkomnar debatt i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det förekommer ohederlighet i debatten. 

Källa:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2018