Etikettarkiv: mänskliga rättigheter

SD Malmö: ”Stäng ner källarmoskéerna”

Sverigedemokraterna i Malmö vill stänga ner alla källarmoskéer i Malmö. Att hindra människor från att utöva sin religion är ett brott mot religionsfriheten, så som den är formulerad i regeringsformen. Det strider också mot Europakonventionen, som är införlivad i svensk lag. Att få tro och utöva sin religion enskilt eller med andra är införlivad i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.


En ”källarmoské” är en lokal som används som moské trots att den inte är ändamålsenligt byggd för att vara en moské. I Sverige ryms dessa moskéer ofta i en källare i ett flerfamiljshus, men de kan också vara en föreningslokal, en lägenhet eller ett kontorsutrymme.

Bakgrunden till det kontroversiella och olagliga arbetet för att stänga alla källarmoskéer i Malmö är en artikel i Kvällsposten den 7 december 2020 om en imam i en källarmoské i Rosengård som ”spridit hat och legitimerat våld”.

I ett pressmeddelande 9 december 2020 läser vi:

Magnus Olsson (SD) har lämnat in ett nämndsinitiativ till Malmö stads kommunstyrelse där han föreslår att stadskontoret ska utreda hur källarmoskéer kan stängas ner genom kommunala åtgärder och i samarbete med privata aktörer. (Källa: SD Malmö)

Oppositionsråd Olsson kommenterar på SD Malmös hemsida:

– Man kan inte endast prata bort dessa extremister. Kommunen måste agera. Dessa hatiska människor ska inte ha några forum i vår stad. Därför vill vi att kommunen ska se vilka möjligheter som finns för att stänga ner dessa hatets källare. (SD Malmö)

I en kommentar till den högerextrema nätbloggen Samhällsnytt säger Olsson:

”Hela syftet med vårt förslag är att stänga ner den omnämnda moskèn och i förlängningen alla källarmoskèr. Därför anser vi det rimligt att först via en utredning se över hur det bäst låter sig göras. Sen ska det genomföras skyndsamt.” (Källa: Samhällsnytt)

Grundlagen, Europakonventionen och de mänskliga rättigheterna

Enligt svensk grundlag strider SD Malmös nämndsinitiativ mot religionsfriheten. Vi läser följande i 2 kap. 1 § första stycket 6 regeringsformen:

religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. (Källa: Riksdagen.se)

Vi ska vara på det klara med att religionsfriheten enligt 2 kap. 20 § regeringsformen är den enda av de positiva opinionsfriheterna som inte får begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen kan yttrandefriheten, informations­friheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten begräns­as genom lag.

I artikel 18 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna läser vi följande:

Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor. (Källa: FN.se, sid 6)

Vi går vidare och konsulterar Europakonventionen (Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna) artikel 9. Enligt Regeringsformen 2:19 får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Europakonventionen. Vi läser följande i konventionen:

Artikel 9 – Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. (Källa: ECHR)

SD Malmö ägnar sig åt kollektiv skuldbeläggning gentemot alla muslimer i Malmö med motiveringen att en imam ”spridit hat och legitimerat våld”. Konsekvensen blir att muslimer i Malmö fråntas sin lagstadgade rätt att utöva sin religion, en mänsklig rättighet.

I och med detta utspel ställer sig SD Malmö över lagen. SD har i många sammanhang gett uttryck för att de anser att islam inte har någon plats i Sverige.

Vem får bestämma hur du klär dig?

En debatt som blossat upp på internet i allmänhet, och Facebooks hatsidor i synnerhet, är vilken färg på kläder som Nyamko Sabuni (L) ska ha. Jag försökte att föra fram att den enda personen som har rätten att avgöra vilken färg någon person, vem som helst bör ha ska avgöras av individen. Här mötte jag direkt på patrull, det tillhör tydligen yttrandefriheten att säga vad en person, läs kvinna, ska ha på sig. Mitt ifrågasättande gjorde tydligen intrång på dessa människors yttrandefrihet.


I en debatt som blossat upp i en hatgrupp på Facebook gick ut på att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till sitt senaste riksdagsframträdande hade valt en specifik färg på sin klänning. Önskemålen flödade om vilken färg på klänningen hon borde ha valt istället. Detta sker alltså i en grupp på Facebook år 2020, frågan ställdes dessutom ihop med om man skulle bli stämplad som rasist. Jag lade in en kort replik att man förvisso inte skulle bli klassad som rasist, men däremot som mansplainande mansgris men att han gärna fick testa själv för att se hur hans ytterst privata önskemål skulle mottas av Sabuni.

Något senare, när debatten kring hennes val av färg på klänning hade bubblat på ett tag, gjorde jag en jämförelse med kalifatets åsikter om vad kvinnor bör klä sig i. Den jämförelsen var långt ifrån accepterad. Vi återgår till min tankebana om de påståenden som florerade i denna grupp på Facebook, där en grupp män gör sig till talespersoner för vad en kvinna bör bära för färg på sin klänning, eller för den delen vad för sorts kläder hon bör bära då är vi farligt nära samma sorts styre som kalifatet nyttjar: Män bestämmer vad en kvinna ska ha på sig.

Här blir debattören tillsagd att hen visst får ha åsikter men att man inte alltid behöver uttala dem. Varpå debattören blir stött och menar att han blivit tillsagd att inte ha åsikter om en annan människas klädval. Detta är ett typiskt debattfel som begås i hatgrupper likt den aktuella här. Yttrandefrihet är att få säga vad man vill utan att bli emotsagd. Det finns en diskrepens mellan åsiktsfrihet och yttrande frihet. där åsikten ger dig fritt att ha vilka åsikter du vill, medan yttrandefriheten förvisso ger dig rätt att säga vad du vill, men där du kommer att stöta på meningsmotståndare och även rättsligt motstånd i form av förtal och/eller hets mot folkgrupp.

Lång tradition av kvinnoförtryck

För att skapa ytterligare en dimension i dessa klädkoder citerar jag några rader om klädkoder och i detta fall om slöjans historia.

Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. (Källa: Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse)

Slöjan har haft en lång historia även i Sverige. Det är inte länge sedan kvinnor bar schalar som täckte deras hår och det var inte enbart när de besökte kyrkan, det rör sig om mindre än 40 år sedan. I en essä i SvD läser vi bl a:

Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt. (Källa: SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige)

Män har i alla tider runt om i världen försökt styra över vad kvinnan ska bära för kläder med olika bestraffningsmetoder om hon skulle bryta mot dessa. En artikel i Expressen tar upp några bra exempel på hur män har försökt, och än idag försöker, styra hur kvinnor ska klä sig. Vi män bör konstant ställa oss frågan ”på vilket sätt kan jag ha varit med och bidragit till fenomenet?”. Jo, genom att exempelvis tala om för en kvinna vilken färg på klänningen som hade varit snyggare, genom att förklara för sin minderåriga dotter att hon bör nog ha en baddräkt istället osv. Ett av exemplen är att:

Det tvådelade klädesplagget skapades 1946 i Frankrike. Påven bannlyste plagget och även andra länder som Italien, Spanien, Portugal och Australien, förbjöd kvinnor på den här tiden att bära bikini. (Källa: Expressen)

Jag väljer att peka på dessa företeelser då jag anser att de visar på att problemet med att män bestämmer vad kvinnor ska och inte ska ha på sig är ett arv som vi bär med oss i våra kulturer långt tillbaka i tiden.

Rent juridiskt finns det ett antal paragrafer som skyddar individen att själv uttrycka hur hen ska klä sig och uttrycka sig i form av alla möjliga utsmyckningar. På regeringens hemsida står det att läsa bland annat:

Den handlar om att människor har rätt att leva i frihet och att kunna bestämma över sina liv. Människor har rätt att till exempel tycka, tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. (Källa: Regeringen: Vad är mänskliga rättigheter?)

Julia Nyberg, svensk författarinna.

Miljontals kvinnor har utsatts för repression, för fängelsestraff, böter och förnedring av regimen just för att de inte vill bära tvångshijab.  (Källa: SVT, I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen)

Vem bestämmer?

Kan vi då via lag kräva vilka kvinnor kläder ska ha på sig, eller bör vi helt enkelt låta kvinnor bestämma det själva? Kan vi enas kring att kvinnor vet bäst vad de trivs med att ha på sig, oavsett om det handlar om en färg på en klänning eller om en hijab? I Sverige var det mindre än 100 år sedan kvinnan valde att täcka håret utifrån kristen tro. Min mormor bar hijab för att visa att hon var en gift kvinna och detta var för mindre än 50 år sedan. Kan vi enas kring det faktum att kvinnor faktiskt kan välja fritt bland det klädutbud som finns att bära?

Det handlar alltså om en tunn linje att vandra längs om man vill hålla sig inom lagens råmärken. Visst kan du uttrycka dina känslor kring en persons kläder, men du riskerar att hamna inför domstol om du disrespekterar andra människors rätt att utrycka sig själv. Det handlar till syvende och sist om varje individs rätt att uttrycka sig själv i kläder och utseende som kanske provocerar dig och hur du tänker att denna person ska utrycka sig. Detta gäller oavsett om det som provocerar dig handlar om, tatueringar, piercingar, hårfärg eller att täcka valda delar av kroppen. Vad kommer att bli vår nästa strid kring vad som är acceptabelt att bära? Piercingar, tatueringar, eller kanske rent utav frisyrer? Kan vi snälla enas kring det faktum att individen vet bäst hur hen vill se ut när hen går ut bland människor?


Källor
Expressen, Så har män styrt kvinnors kläder genom åren
Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse
Regeringen, På lätt svenska: Vad är mänskliga rättigheter?
SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige
SVT. I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myten att antisemitismen inte tas på allvar

Det finns röster i debatten som gör gällande att politiker och debattörer inte tar antisemitismen i Sverige på allvar. Detta är en myt. Såväl på regeringsnivå som i den politiska debatten och media adresseras hatet mot judar. Det är ett ständigt pågående arbete att ta fram åtgärder för att motverka antisemitism och för att få ut information om vad den innebär, hur den ser ut och vad som behöver göras.


”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.” (Källa: International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA))

För fördjupning i antisemitism/judehat rekommenderas artikeln Terminologi – antisemitism i Motarguments terminologi-serie.

Det finns en utbredd föreställning i Sverige att det inte görs något åt antisemitismen. Detta stämmer inte. Det har gjorts, och görs, stora satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Samtidigt finns utrymme för straffskärpning då ett brott begås med hatbrottsmotiv. Hatbrott innefattar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.

I slutet av 2018 presenterade FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) en rapport som vittnar om att antisemitismen i Europa ökar.

Svante Weyler, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), framförde i en intervju med Sveriges Radio 2019 konstruktiv kritik och menar på att Sverige och Europa måste ta antisemitismen på allvar.

Judiska centralrådet uppmärksammar att det finns en misstro och en bild av att Polisen inte tar antisemitiska hatbrott på allvar.

En ledarskribent på Gefle Dagblad uttryckte i en ledare 2018 det som en icke försumbar andel journalister och enskilda personer menar är verkligheten, nämligen att antisemitiska hatbrott inte tas på allvar, då det inte utdöms tillräckligt hårda straff till gärningspersonerna.

Alternativa nättidningen Ledarsidorna.se anammar en konfrontativ, och mindre konstruktiv metod i sin kritik, som bl a riktar sig till politiker och debattörer.

Antisemitismen i Malmö

Malmö nämns ofta som skräckexempel vad gäller antisemitism. I motsats till vad som ofta påstås tar politikerna i Malmö judehatet på största allvar.

Hatbrott med antisemitiska motiv är vanligare i Malmö än i andra delar av landet. En bidragande orsak till detta är konflikten i Israel-Palestina. Det finns människor med rötter i Mellanöstern som tar med sig konflikten till Malmö. En annan bidragande orsak är att det traditionellt finns en uttalad antisionism hos såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet. Gränsen mellan antisionism och antisemitism är luddig, och det finns fall där det är rotat i antisemitism. En tredje bidragande orsak till den ökande antisemitismen är att den antisemitism som ansågs ha minskat efter andra världskrigets slut och Förintelsen åter blossar upp. En förklaring till det kan vara att människor som växer upp idag inte har tillräckliga kunskaper om antisemitismens konsekvenser i framförallt Nazityskland.

Malmö synagoga 2007. Attribution: jorchr. Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)

Malmö stads hemsida finns massor av information om vad man gör för att motverka antisemitism. Bl. a. satsas det mycket resurser på att upplysa förskole- och skolelever. Det fanns en planering för att det under våren och hösten 2020 skulle göras s.k. ”hågkomstresor” till förintelseläger i Polen.

Forum för demokrati och mänskliga rättigheter är en mötesplats där politiker (alla partier i Malmös kommunfullmäktige är representerade) möter olika aktörer och medborgare. I dialog med politiker finns möjlighet för organisationer och allmänhet att delge sina synpunkter och förslag på initiativ i arbetet mot antisemitism i exempelvis styrelser och nämnder. Tanken med detta forum är att skapa delaktighet, öka trygghet och tillgänglighet, öka valdeltagandet samt minska antalet hatbrott. Två gånger om året ges möjlighet att ha en dialog med politikerna.

I november 2019 presenterade Malmö stad ett samarbetsprojekt med Judiska Församlingen. Som en del av satsningen presenterade kommunledningen åtgärder fram till 2023. Kommunen avsätter 20 miljoner kronor på arbetet mot antisemitism de kommande tre åren. Syftet är att förbättra judars liv i Malmö. De ekonomiska medlen ska bl a gå till Judiska Församlingens uppstartsstöd till utbildningscenter i synagogan. Församlingen får också ekonomiskt stöd för att stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet, t. ex. genom visning av synagogan och högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Två miljoner kronor öronmärks årligen för att grundskolorna i Malmö ska arbeta aktivt mot antisemitism.

Informations- och undervisningsmaterial om antisemitism

Forum för levande historia hittar man mycket information om antisemitism och hatbrott med antisemitiska motiv. Här finns också länkar till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) med rapporter och analyser.

För att få historien bakom fotot, klicka på https://knowyourmeme.com/memes/death-to-all-juice

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en ”religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism”. På hemsidan finns digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism. Här finns också artiklar om bl. a. regeringens arbete mot antisemitism. SKMA tar emot donationer. På SKMA:s blogg finns nyhetsbrev och berättelser.

Forum för levande historia och SKMA har tillsammans tagit fram informations- och undervisningsmaterial, kallat ”Antisemitism – då och nu”.

Region Stockholms årliga pris för arbete mot främlingsfientlighet och rasism gick 2019 till Aktionsgruppen mot antisemitism och rasism vid Karolinska universitetssjukhuset och till Sahar Almashta som står bakom podden ”Integration i praktiken”.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick 2017 ett regeringsuppdrag att göra en fördjupad studie om antisemitiska hatbrott. På regeringens hemsida läser vi:

Genom historien har den judiska minoriteten fått utstå omfattande diskriminering och förföljelser, i Sverige och i andra länder. Judars och judiska församlingars utsatthet för antisemitiska handlingar tar sig bland annat uttryck i hot, hets mot folkgrupp och ärekränkning. Både nationella och internationella rapporter har på olika sätt lyft att upplevelser av utsatthet, hot och hat har ökat bland judar i Sverige den senaste tiden. (Källa: Regeringen.se)

Två år senare, i maj 2019, var studien klar. BRÅ presenterade då ”Antisemitiska hatbrott – rapport 2019:4”. Rapporten är framtagen för att kunna arbeta förebyggande mot antisemitism.

Regeringen tar antisemitism på allvar

Regeringen har nyligen presenterat ett meddelande om ett antal ”Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet”. I dokumentet kan vi läsa om såväl insatser som har genomförts som insatser som pågår. Flera av insatserna ingår i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen antog 2016. Insatserna består av (klicka på länken här för mer information):

  • Hågkomst av Förintelsen
  • Insatser för utbildning och kunskapshöjande insatser
  • Stöd till det civila samhället
  • Insatser inom rättsväsendet
  • Insatser mot våldsbejakande extremism
  • Internationellt samarbete

Som ett led i regeringens satsningar på att motverka antisemitism kommer en internationell sammankomst att äga rum i Malmö. Ursprungligen skulle ”Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism” ske i oktober 2020, 75 år efter andra världskrigets slut och befrielsen av Auschwitz-Birkenau, samt 20 år efter den första Stockholm International Holocaust Forum och grundandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Pga den pågående pandemin är sammankomsten framskjuten till 13-14 oktober 2021. Inbjudna är stats- och regeringschefer, forskare, experter och representanter från civilsamhället från totalt 50 länder.

International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är ett internationellt samarbete som ”förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000”. Sverige är ett av 31 medlemsländer.

Att antisemitismen i Sverige inte skulle tas på allvar av politiker, media eller av enskilda personer är en myt. Det görs kraftfulla och riktade satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Media uppmärksammar hatbrott mot judar och publicerar insändare och artiklar som handlar om antisemitism. Det finns många enskilda personer som delar med sig av egna erfarenheter i olika forum.

I Malmö förs ett levande och aktivt arbete som involverar staden såväl som andra organisationer och allmänheten. Konsensus råder om att hatbrott mot judar är ett allvarligt samhälls- och demokratiproblem.


Rekommenderad läsning:

Terminologi – antisemitism


 Källor:

International Holocaust Remembrance Alliance: IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism

Polisen.se: Hatbrott

FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter): Experiences and perceptions of antisemitism – Second survey on discrimination and hate crime against Jews in the EU (2018)

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)

SR.se: ”Vi måste ta antisemitismen på allvar”

SR.se: Polisen vill få fler att anmäla antisemitism

Gefle Dagblad: Bawar Ismail: Hur ska Sveriges judar känna sig trygga om antisemitiska hatbrott inte leder till kännbara straff?

Ledarsidorna.se: Anarki med inslag av antisemitism präglar dagens samhällsdebatt

Aftonbladet: Varannan svensk: Antisemitismen har ökat i Sverige

Aftonbladet: Forskning: ”Antisemitism mer utbredd bland svenska muslimer”

SVT.se: SSU-demonstranter sjöng ”krossa sionismen” – kritiseras för antisemitism

Expressen: V publicerar antisemitiska teorier på lokala hemsidan

Smedjan: Antisemitismen är en skam för vänstern

Malmö stad: Arbete mot antisemitism

Malmö stad: Forum för demokrati och mänskliga rättigheter

Malmö stad: Nytt samarbete och program för att förbättra judars liv i Malmö

Forum för levande historia: Sökning på ”antisemitism”

Forum för levande historia och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA): Antisemitism då och nu

Region Stockholm: Aktion mot antisemitism och människors historia i fokus när pris delades ut

Regeringen.se: Uppdrag till Brottsförebyggande rådet att göra en fördjupad studie om antisemitiska hatbrott

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Antisemitiska hatbrott – Rapport 2019:4

Regeringen.se: Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet

Government.se: Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism

Myt: Vem som helst får stanna i Sverige

Med jämna mellanrum hävdas att “vem som helst” kan komma till Sverige, bosätta sig här och göra vad hen känner för. Illegal, arbetssökande eller kriminell, inget av detta påstås spela någon roll. Men stämmer verkligen detta, att Sverige helt sonika tar emot människor från andra länder och låter dem stanna, oavsett vad de gör? Svaret är nej, och Motargument förklarar varför.


På sociala medier är det ibland lätt att få bilden av att det är enkelt att ta sig till Sverige och att det inte krävs något särskilt av den som kommer hit. Sanningen är dock en annan. Det finns lagar och bestämmelser för hur hela processen ska gå till – från ansökan till uppehållstillstånd. Denna text förklarar delar av detta, men skrapar ändå bara på ytan av den komplexitet som råder.

Varför kommer man till Sverige?

För att få vara i Sverige behövs någon form av uppehållstillstånd. Vilket uppehållstillstånd man kan ansöka om beror på anledningen till att man kommit hit. Det finns ingen garanti för att bli beviljad uppehållstillstånd och en rad faktorer måste vara uppfyllda för att man ska ha en chans.

En anledning att ansöka kan vara att man vill arbeta eller studera och då krävs att man kan redogöra för sina planer. Tänker man arbeta, krävs ett arbetserbjudande som ger tillräckligt hög lön för att klara sig. Arbetserbjudandet ska ange anställningstyp och tidsperiod. Avser man studera, behöver man ha blivit antagen till en utbildning. Man ska dessutom visa att man kan försörja sig under hela den planerade studietiden. 

En annan anledning kan vara att ens partner eller barn redan befinner sig i Sverige, s k anhöriginvandring. I det fallet finns en möjlighet att ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning till denna person. Gäller det en partner krävs att partnerskapet är registrerat och gäller det barn, krävs att barnet är minderårigt. Partnern måste också vara svensk medborgare, ha permanent uppehållstillstånd eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med flyktingstatus. Dessutom måste hen kunna försörja den som ansöker samt ha en tillräckligt stor bostad.

För de här slagen av invandring måste ansökan om uppehållstillstånd inlämnas redan innan avresan, åtminstone i teorin. Man kan ordna med transport till Sverige och i bästa fall förbereda sig för ett lugnt liv. I de fall man flyr för sitt liv, finns istället möjligheten att ansöka om asyl när man kommit till Sverige, direkt hos gränspolisen eller hos Migrationsverket.

Om man är flykting

För att räknas som flykting krävs att man bedöms som detta enligt FN:s konvention för mänskliga rättigheter, eller EU:s gemensamma regelverk. Kort sagt innebär detta att man är förföljd eller riskerar omänsklig behandling i sitt eget land.

Det har aldrig varit enkelt att vara flykting och i dag är förutsättningarna i många länder svårare än tidigare. EU har idag fler omgivande murar än någonsin, år 2018 sträckte de sig över 1 000 kilometer. På Medelhavet har de två räddningsfartyg som kämpar där mött motstånd från stater och hindrats i sitt arbete att rädda människor från att drunkna, trots att flyktingarnas båtar är undermåliga och att ett oräkneligt antal liv gått förlorade. Har man inte med sig rätt identitetspapper vid ankomst bedöms man som illegal invandrare, trots att det kan vara mycket svårt eller rent av omöjligt att få pass utfärdat om man till exempel är politisk flykting. I en del fall hjälper det inte ens att ha pass, eftersom vissa regeringar anses vara allt för korrupta.

Vad gäller när man kommit till Sverige?

Det krävs alltså ett uppehållstillstånd, antingen permanent eller tidsbegränsat. Det permanenta uppehållstillståndet betyder förvisso att du kan stanna i Sverige så länge du vill, men bara så länge du håller dig inom lagens gränser. Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd gäller en förutbestämd tid, ofta mellan ett till tre år. I dagsläget är det bara det tidsbegränsade uppehållstillståndet som beviljas flyktingar. Det går att ansöka om förlängning vid den beviljade tidens slut, förutsatt att kraven för att stanna är uppfyllda. 

Det finns också en liten möjlighet att få permanent uppehållstillstånd med hjälp av UNHCR, om man är registrerad som flykting hos dem. Dessa personer kallas kvotflyktingar och är en del av EU-överenskommelsen. År 2020 är det beslutat att Sverige ska ta emot 5 000 kvotflyktingar.

Om man inte sköter sig i Sverige, kan man alltså bli utvisad eller nekas uppehållstillstånd. Även den som har permanent uppehållstillstånd kan utvisas. Mellan åren 1973 till 1998 utvisades i genomsnitt 500 dömda personer varje år. Under början av 2000-talet, fram till år 2014, låg genomsnittet på 700 utvisade per år. Det högsta antalet utvisade landade år 2004 på 1047 personer. År 1994 skärptes reglerna och i dagsläget pågår ännu en utredning för att ytterligare skärpa dem. Sverige har med andra ord utvisat dömda invandrare under lång tid.

Nedanstående figur visar vad som krävs för att en person ska kunna utvisas från Sverige.

Källa: Åklagarmyndigheten 2019. Högerklicka och välj ”öppna i ny flik” för att få upp en större bild.

Utlänningslagen

Utlänningslagen är i grunden mycket tydlig. Sverige ska hjälpa människor som behöver det. Den som är förföljd, hotad eller oskyddad ska få stöd och trygghet. Sedan flyktingkrisen 2015, avviker dock Sverige från denna lag genom tillfälliga bestämmelser, som kraftig begränsar möjligheten att stanna i Sverige. Syftet med den tillfälliga lagen var att “ge andrum åt svenskt flyktingmottagande”. Lagen skulle gälla under tre år, mellan 2016-2019. I dagsläget finns ett beslut om att den tillfälliga lagen ska gälla till 2021, trots att det uppenbart inte råder någon flyktingkris. Under de här åren har Sverige anpassat sitt flyktingmottagande till den miniminivå som gäller för EU:s medlemsländer.

FN-konventionen är, liksom Utlänningslagen, mycket tydlig – den som har flytt av rädsla för förföljelse räknas som flykting. Konventionen tar också upp att det är möjligt att begränsa flyktingmottagandet tillfälligt om landet drabbats hårt av många flyktingar.

70,8 miljoner flyktingar i världen

UNHCR uppskattade år 2018 att antalet människor på flykt uppgår till 70,8 miljoner människor, varav hälften är barn, barn som många gånger inte har någon förälder med sig. De som flyr delas in i tre huvudgrupper; 25,9 miljoner flyktingar, 3,5 miljoner asylsökande samt 41,3 miljoner internflyktingar. Av flyktingarna söker sig den stora majoriteten, 80 procent, skydd i ett land som gränsar till sitt eget.

En relativt liten andel skara av människor kommer alltså till Sverige. De ansöker om uppehållstillstånd, antingen innan inresa eller efter, och får tillstånd eller avslag. Om de får uppehållstillstånd är de ändå inte garanterade att stanna i Sverige. Många flyktingar når inte ens Europa. En sak står därmed klar – vem som helst kommer inte till Sverige. Och vem som helst får absolut inte stanna här.

Referenser:

BRÅ (2000). Utvisning på grund av brott. De dömda och deras barn. BRÅ-rapport 2000:18. Elanders Gotab: Stockholm.

BRÅ (2016). Utvisning på grund av brott 2000-2014. Kortanalys 2/2016. [Hämtad 2020-08-04]

Migrationsverket (2020-03-03). Historik. [Hämtad 2020-08-06]

Migrationsverket (2020-03-03). Olika skäl för uppehållstillstånd.
[Hämtad 2020-08-06]

Migrationsverket (2020-04-17). Sveriges flyktingkvot. [Hämtad 2020-08-06]

Läkare utan gränser (2019). Migration över Medelhavet. [Hämtad 2020-08-08]

Regeringen. Skärpta regler för utvisning på grund av brott. Dir. 2020:44. [Hämtad 2020-08-04]

Riksdagen. SFS. Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. [Hämtad 2020-08-06]

Riksdagen. SFS. Utlänningslag (2005:716). [Hämtad 2020-08-04]

Svenska Dagbladet (2018-11-10). Facit efter murens fall: 1000 kilometer nya murar i Europa. Teresa Kuchler. [Hämtad 2020-08-07]

UNHCR. FN:s flyktingkonvention. [Hämtad 2020-08-06]

UNHCR. Statistik om flyktingar. [Hämtad 2020-08-06]

Åklagarmyndigheten. Utvisning. [Hämtad 2020-08-04]

Åklagarmyndigheten (2019). Utvisning på grund av brott. RättsPM 2019:5. [Hämtad 2020-08-04]

Dialekter på schemat

Sverigedemokraterna diskriminerar elever med ett annat modersmål än svenska genom att lägga ut ytterligare hinder för eleverna. Denna motion går dessutom stick i stäv med deras förslag om att alla i äldrevården ska förstå vad deras vårdare säger.


I en motion skriven av riksdagsledamot Runar Filper, Sverigedemokraterna, talar han sig varm för dialektundervisning i skolan. Detta samtidigt som SD vill ta bort hemspråksundervisningen. Motiveringen till att Filper skrivit motionen är att

”Flera språkforskare har sagt att det är bra för barns språkutveckling att få bevara sin dialekt och att barn borde få tala dialekt i skolan.” (Källa: Riksdagen)

Med andra ord använder han exakt samma motivering som används av alla som är för hemspråksundervisning.

På Sverigedemokraternas hemsida står att läsa att SD vill ta bort modersmålsundervisning och erbjuda den i form av förberedelseklasser som ska ligga utanför den ordinarie skolverksamheten och där eleverna sedan ska slussas in i den ordinarie svenskundervisningen.

Skolverket skriver följande om hemspråksundervisning:

”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)

 

Om barn med annat modersmål än svenska inte skulle få modersmålsundervisning försvårar man skolgången för dem. När man samtidigt vill införa lektioner med undervisning om dialekter gör man det mer komplicerat. Dialekt brukar ofta komma naturligt för barn då de i samspel med klasskamrater lär sig dialektal svenska.

Vidare ställer jag mig frågande till hur dialektundervisning ska gå ihop med att våra äldre inom äldrevården ska förstå sina vårdare, där exempelvis bred skånska kan vara direkt obegriplig för en äldre människa från Piteå. Detta samtidigt som SD säger sig vurma för nationalstaten Sverige med gemensam identitet. Här borde de istället förorda rikssvenskan för att på så vis skapa ett uniformt språk istället för att vurma för regionala dialektala olikheter.

Denna motion är ett sätt för Sverigedemokraterna att ta bort ett viktigt stöd för elever med ett annat modersmål än svenska och samtidigt sätta upp ytterligare hinder för elever som redan kämpar för att lära sig ett nytt språk. Det har varit vetenskapligt vederlagt sedan länge att elever med annat modersmål än svenska har stor hjälp av modersmålsundervisning och det är en mänsklig rättighet att få hjälp för att klara av att lära sig språket där man bor.

Genom att ta bort modersmålsundervisningen och ersätta den med dialektundervisning skapar man en väldigt ojämn hinderbana för elever med annat modersmål än svenska. Detta samtidigt som man missar målet med att människor inom äldrevården ska kunna förstå sina vårdare och då särskilt som människor flyttar runt i vårt avlånga land.


Referenser

Polarisering, rasism och sexköpslagen

Debatt kring den svenska sexköpslagen väcker ofta starka känslor. När en fråga är komplicerad och berör människor som på olika sätt far illa så kan det vara frestande att byta ämne till något meningslöst gräl. Detta kan lätt användas av personer som försöker polarisera befolkningen kring uppdelningar utifrån hudfärg, sexualitet och kön. Nu senast en alternativmediejournalists försök att förvandla ämnet till att bli en fråga om att vara för eller emot vita heterosexuella män.


Mot den svenska sexköpslagen finns saklig kritik som den från Amnesty International och RFSL, men även kritik i stil med den som härom dagen kom från Mats Dagerlind på sajten “Samhällsnytt”, vilken är mer känd under sitt gamla namn “Avpixlat”. Den sistnämnde har egentligen inget att säga om det som borde vara centralt i frågan, nämligen sexarbetarnas situation: Istället manar han båda sidor i debatten till att polarisera utifrån kön och hudfärg – en polarisering det är förrädiskt enkelt att ansluta sig till. 

I en debatt brukar deltagarna vara oense i någon sakfråga, och kan även vara oense i diskursiva frågor: vad diskussionen egentligen handlar om, vad de ord som används ska innebära, och så vidare. För att debatten alls ska fungera behöver parterna även ha någon form av diskursiv allians. Alltså att de har någon form av underförstådd överenskommelse om vad diskussionen egentligen handlar om och innebär och så vidare. Låt oss därför börja med att jämföra å ena sidan den kritik mot sexköpslagen som framförs från människorättsorganisationer och från sexarbetare, och å andra sidan den kritik som Dagerlind framför.

Till den seriösa kritiken mot sexköpslagen hör att den slår hårt både mot sexarbetare och mot traffickingoffer. Båda grupperna blir stigmatiserade, och i den mån de inte är svenska medborgare blir de även utvisningsbara. Sexarbetarna blir infantiliserade och indirekt omyndigförklarade, samtidigt som de får sämre kunder och sämre arbetsförhållanden. Dessutom blir det svårare att lämna branschen för de som väl gått in i den, och i den mån det blir svårare att komma in i den från början så innebär detta en stärkt maktposition för storföretag och förtryckande familjer över de personer som annars hade kunnat använda sexarbete till att bli oberoende från dem. Både traffickingoffer och de sexarbetare som blivit utsatta för övergrepp får svårare att få upprättelse. Det sistnämnda beror på att stigmatiseringen gör det svårt att anmäla och att lagen kriminaliserar sexarbetares möjligheter till att skydda varandra, samtidigt som fokus flyttas bort från vad sexarbetaren har blivit utsatt för till att istället läggas på själva sexköpet som ett brott mot staten. Centralt för den seriösa kritiken är att säljarna står i fokus, att det är deras mänskliga rättigheter och behov som frågan handlar om. Detta är något som de flesta av sexköpslagens kritiker och anhängare i princip är överens om.

Skärmdump från Twitter 200607.

I bjärt kontrast mot detta perspektiv bygger Dagerlinds resonemang istället på en idé om att han själv skulle vara i behov av att få ha sex med kvinnor, som om detta skulle spela någon roll för huruvida det skulle vara okej för honom att ha sex med en annan människa. (När en person vill ha någon form av sex, intimitet eller tjänst av en annan människa så borde ju det avgörande istället rimligtvis vara huruvida detta är okej för den andra personen.) Hans resonemang innehåller tre huvudkomponenter. Först kommer en ”bait-and-switch” angående kategoritillhörigheter och deras utsatthet. Därefter ger han ett ensidigt narrativ om ensamhet. Till sist gör han en polarisering utifrån hudfärg och kön – i vilken han försöker lura läsaren att ta för givet att frågan om sexköpslagen skulle handla om att vara för eller emot vita män, och lockar in läsaren till att välja sida i denna pseudokonflikt.

”Bait and switch” om utsatthet

Något som borde vara självklart för alla är att varje människa ingår i många olika kategorier, och att varje sådan kategori och kombination av kategorier påverkar personens förutsättningar i olika sociala miljöer. På akademiska brukar detta kallas för “intersektionalitet”. De människor som ingår i viss kategori eller kombination av kategorier kan vara mer eller mindre utsatta eller mer eller mindre fria från utsatthet. Detta kallas ibland även för att  vara “underprivilegierad” respektive “privilegierad”. Att en person ingår i en kategori som i en viss social miljö är “privilegierad” innebär inte att personen inte skulle vara utsatt på något sätt, utan bara att hen inte är utsatt utifrån just denna kategoritillhörighet. Eftersom varje människa ingår i många olika kategorier så är de flesta människor i minoritet på ett eller annat sätt.

Fenomenet bait and switch innebär att först få med sig folk på något bra, för att därefter diskret byta ut detta bra mot något helt annat – då i hopp om att åhörarna/publiken/kunderna inte ska lägga märke till bytet, och därför fortfarande vara med på noterna. När det som byts ut är en bil eller annan pryl som ska säljas så kallas bait and switch på svenska för ”falsk marknadsföring”.

Dagerlind ägnar en stor del av sin text åt att beskriva hur jobbigt det är att lida av en allvarlig fysisk sjukdom som leder till stora funktionsnedsättningar. Förvisso är denna situation säkerligen fruktansvärt jobbig, inte minst i dessa coronatider.

Dessutom är det också så att allvarligt fysiskt sjuka personer utgör en utsatt grupp i samhället på flera sätt. Denna grupps utsatthet kan så klart samverka med andra grupptillhörigheter.

Här hade det till exempel ha varit rimligt om Dagerlind hade kommit in på hur extra jobbigt det skulle vara att lida av samma sjukdom för en person som är papperslös flykting och som därmed inte får tillgång till sjukvård, eller för den delen att vara sexarbetare och därmed inte få dels av samhällets stöd under coronakrisen. Men Dagerlind är inte papperslös flykting, utan ingår istället i den krets av sverigedemokrater med flera som tenderar att titulera sig ”sverigevänner”. Och den logik han försöker introducera för läsaren är att eftersom hans sjukdom gör

 honom utsatt och han är en vit man så måste detta innebära att vita män skulle utgöra en särskilt utsatt grupp i dagens Sverige. Innan hans berättelse om sjukdomen omärkligt glider in på denna bait and switch så hinner han dock introducera sitt resonemang om ensamhet…

Ensidigt narrativ om ensamhet

Dagerlind beskriver en ensamhet som förmodligen är högst verklig och som i sig förtjänar sympati, även om hans vinkling av den är högst problematisk: Trots att det han pratar om handlar om kontakt med andra människor så framställer han det ensidigt som en fråga om hans egna behov och hans egen ekonomi.

undefined

Om Dagerlind vill ha ett etiskt förhållningssätt till sexköp så behöver han dels respektera sexarbetarna och dels verka för att de ska ha drägliga villkor. Och om han vore seriös med detta så borde han nämna det i sin artikel, istället för att liksom så många andra i hans subkultur fokusera ensidigt på självömkan och på sina egna önskemål och behov.

Förvisso är det så att allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar ofta försvårar både sociala och sexuella kontakter, även om de sociala och sexuella behoven är lika stora som innan. Detta eftersom dessa i allmänhet inkluderar att spendera sin ork och energi på varandra, samtidigt som en allvarligt sjuk person ofta lider akut brist på just ork och energi.

De sociala behoven kräver tillgång till andra människor, samtidigt som alla är överens om att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en social kontakt. Sålunda tillhandahåller socialtjänsten ett system med arvoderade kontaktpersoner som en del socialt utsatta svenskar kan få tillgång till. En sådan överenskommelse är inte bindande: Både klienten och kontaktpersonen kan när som helst dra sig ur, om någon av dem inte längre känner sig bekväm med umgänget.

I Danmark finns även ett motsvarande system för sexuella kontakter, medan Sverige istället ser funktionsnedsatta sexköpare som sexbrottslingar. Vari ligger då skillnaden mellan Sverige och Danmark?

Dagerlind framställer det som om det skulle handla om missunnsamhet i allmänhet och att missunna honom orgasm i synnerhet. I själva verket torde skillnaden handla om något helt annat.

Den verkliga grunden till skillnaden mellan de båda ländernas policies torde istället handla om att medan danska myndigheter utgår från att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt, så utgår svenska myndigheter från att vuxna människor inte skulle vara beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt.

Polarisering utifrån hudfärg och kön

Utifrån att ha vinklat frågan om kontakt mellan människor till att ensidigt handla om hans egna behov så går Dagerlind vidare till att lägga fokus på att han själv råkar vara en heterosexuell vit man. Han antyder att sexköpslagens förespråkare egentligen skulle vara okej med sexköp i de fall då köparna är mörkhyade eller homosexuella, att deras egentliga agenda skulle handla om att hata vita män. Här erbjuder Dagerlind en polarisering som flera mycket olika målgrupper av olika skäl kan uppleva som lockande.

Dagerlinds påstående om hudfärg är grundlöst, och hans påstående om läggning missar att det torde handla om synen på säljarna snarare än om synen på köparna. Det rör sig antingen om nedlåtande medlidande (condescending compassion) mot kvinnliga sexarbetare eller om bristande omtanke om utsatta manliga sexarbetare, alternativt om en blandning av båda.

Att detta leder till en större acceptans för homosexuella sexköpare än för heterosexuella sexköpare torde vara en bieffekt snarare än ett mål i sig.

På det stora hela försöker Dagerlind få frågan att handla om en polarisering angående att antingen stå upp för heterosexuella vita män eller kämpa mot heterosexuella vita män.

För den som redan stör sig på hans egocentriska perspektiv blir det här väldigt lätt att gå in i en diskursiv allians med honom: att svara med att fräsa något nedsättande om heterosexuella vita män, och att därmed inför hans anhängare framstå som ett bevis på att Dagerlind skulle ha haft rätt i sak.

Dagerlind utmålar en konflikt mellan å ena sidan heterosexuella vita män, och å andra sidan ett allmänt sammelsurium av feminister, invandrare och HBTQ-personer.

Han bjuder in alla till att delta i denna konflikt, och instinktivt eller kalkylerat ger han ordentlig uppmuntran åt båda håll till de som skulle kunna vara intresserade av att välja den ena eller den andra sidan i denna falska dikotomi.

Medan han till incels och andra deppiga svenska heterokillar erbjuder en bas för att se honom som sin förkämpe och martyr så erbjuder han samtidigt till sexköpslagens förespråkare en perfekt fiende att vända sin vrede mot. En fiende som sopar alla de verkliga problemen och svåra frågorna under mattan, för att istället vältra sig i en provocerande privilegieblind egocentrisk självömkan som inbjuder till att basha för hans kön och hudfärg snarare än att försöka höja nivån.

I den mån han får några napp i form av folk som bashar honom för att vara en vit man så har dessa därmed underförstått givit honom rätt i hans polarisering. För hans meningsfränder blir det lätt att se detta som om det skulle bevisa hans rättfärdighet och martyrskap, vilket i sin tur gör det lättare för dem att enas kring honom i gemensam kamp mot den förment onda omvärlden.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Rapport: Ungern – första EU-land som inte har demokrati

En rapport som publicerats av V-dem Institute avslöjar att Ungern är det enda landet i EU som inte kan betraktas som en demokrati. Landets problem med demokrati, mänskliga rättigheter med mera har helt enkelt blivit alltför allvarliga. Sverigedemokraterna, med sin partiledning i spetsen, är tämligen ensamma om att se Ungern som ett ”föregångsland”.


hemsidan för V-dem läser vi att de utformat en ny metod för att bilda begreppet demokrati och mäta den. De använder sig av ett flerdimensionellt dataset som beskriver komplexiteten i begreppet demokrati som tar hänsyn till många fler parametrar än tidigare undersökningar. V-Dem Institute består av mer än 50 socialvetare på sex kontinenter, och arbetar med 3 000 nationella experter och ett internationellt rådgivningscenter.

Institutet, som drivs av statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet, har nyligen presenterat sin senaste rapport (Autocratization Surges–Resistance Grows DEMOCRACY REPORT 2020) om hur det stod till med frihet och demokrati i alla världens länder år 2019.

För första gången sedan 2001 är demokratier inte längre i majoritet i världen. Det talas om ”den tredje stora vågen av autokratisering”.

Skärmdump från V-Dem Institute ”Autocratization Surges–Resistance Grows DEMOCRACY REPORT 2020”, s. 14

Ungern är det enda landet i EU som inte längre klassas som en demokrati. Ungern är ett av de länder som SD:s partiledning och många av deras sympatisörer ser som ett politiskt föregångsland. I rapporten läser vi:

”EU har nu sitt första icke-demokratiska medlemsland: Ungern är en elektoral auktoritär regim. Det är det mest extrema fallet av demokratisk tillbakagång på sistone.” (Källa: Autocrization surges – Resistance Grows DEMOCRACY REPORT 2020, s. 16 ) https://arenaide.se/rapporter/nar-de-tror-att-ingen-ser/

De länder som enligt studien är mest demokratiska i Europa är Danmark, Estland, Sverige, Schweiz och Norge. Storbritannien är på 11:e plats på listan. Island på 17:e plats. I botten på Europalistan finner vi Azerbajdzjan, som är det minst demokratiska landet i Europa, följt av Ryssland och Turkiet.

Metoden som institutet använder sig av kan du finna här. I korta drag är det följande faktorer som appliceras i metoden: demokrati, mänskliga rättigheter, media, det civila samhället, rättssystem, lagstiftning samt flera relaterade kriterier.

Om vi tittar globalt ser vi att de länder som i störst utsträckning har autokratiserats mest är enligt studien Ungern, Turkiet, Polen, Serbien, Brasilien och Indien. Polen är ett annat land som SD-ledningen ser som ett föregångsland.

Det minst demokratiska landet i världen är enligt studien Eritrea, i nära sällskap med Nordkorea, Saudiarabien, Jemen och Syrien. Kina är det sjätte mest icke-demokratiska landet i världen.

Källa:

V-Dem Institute: Autocratization Surges–Resistance Grows DEMOCRACY REPORT 2020

Universella värderingar gäller i Sverige

Europadomstolen ger ingen automatisk rätt till offentliga institutioner varken på statlig eller lokal nivå så som kommuner att förbjuda bärande av slöja eller andra religiösa klädesplagg. Istället måste offentliga institutioner och demokratiska organ alltid bevisa och ha motiv tillräckligt för eventuella förbud. Eftersom bland annat universella värderingar som likvärdighet inför lagen anses vara centrala delar i europeisk konstitutionalism.


I Skurups kommun infördes under december 2019 ett slöjförbud i skolmiljö. Ett förbud som formellt omfattar alla former av ”huvudduk” som gäller i kommunens förskolor och grundskolor. Motionen för förbudet väcktes av Sverigedemokraterna med hänvisningen att det bland annat handlar om jämställdhet. På Motargument har vi tidigare publicerat varför ett sådant förbud vore problematiskt och oförenligt med Sveriges lagstiftning, när det kommer till religionsfrihet samt att förbudet handlar om muslimofobisk symbolpolitik.

I en artikel publicerad 15 januari 2020 i den nationalistiska, högerkollektivistiska och SD-ägda portalen Samtiden menar chefredaktör Dick Erixon att ”Europadomstolen ger Skurup rätt att förbjuda slöja”. Erixon gör också följande påståenden:

  • Protesterna mot förbudet är anti-demokratiska och den som vägrar följa demokratiskt fattade beslut som är fullt enliga med de mänskliga rättigheterna har inte i kommunala verksamheter att göra.
  • Domslutet visar att det är Sverigedemokraterna och andra som förespråkar slöjförbud som befinner sig i de goda västerländska värderingarnas mittfåra.
Europadomstolen i Strasbourg (2014). Foto: Adrian Grycuk. Attribution: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/pl/deed.en

Låt oss titta närmare på dessa påståenden:

  • Europadomstolen

Det stämmer att Europadomstolens tidigare beslut har godkänt förbud rörande religiös klädsel som i Frankrike. Europadomstolen har vid flera tillfällen legitimerat förbud med hänvisning till att samtliga individers friheter och rättigheter måste värnas i den offentliga miljön och det demokratiska samhället. Det innebär också att offentliga miljöer som skolor ska anses vara neutrala och sekulära när det kommer till religiös åskådning.

Ett mer känt mål är fallet Dahlab mot Schweiz från 2001 där Europadomstolen dömde till den schweiziska regeringens fördel. Samtidigt som domstolen också menade att det var svårt att bedöma vilken egentlig påverkan en symbol som slöja har på mycket unga barn. Dessutom, det var ett fall där myndigheterna tog beslutet på nationell/statlig nivå och inte på lokal nivå. Eftersom lokala nivåer som kommuner i regel inte har suveränitet i de berörda frågorna.

Att de ansvariga politikerna i Skurups kommun som drev igenom förbudet per automatik skulle ha rätt genom Europadomstolens tidigare domar stämmer alltså inte. Europadomstolen har dessutom alltid varit noga med att förbud måste vara välmotiverade och bevisade från myndigheternas sida.

I Skurups kommun är fallet att politikerna i SD har antytt att förbudet behövs för att skydda kvinnor och flickor men inte kunnat bevisa att slöjan eller annan religiös bonad verkligen skulle utgöra ett problem eller hinder för det lokala samhällslivet.

  • Protesterna

Att protestera emot politiska beslut som strider emot konstitutionella aspekter som frihet och mänskliga rättigheter eller beslut som bygger på dåligt eller falskt underlag är inte anti-demokratiskt agerande. Tvärtom, i demokratin är det viktigt att politiska beslut är så väl förankrade som möjligt och att individer får göra sina röster hörda i relation till maktutövningen och beslutsprocesserna.

Förbud som omfattar religiös klädsel behöver inte vara i strid med religionsfriheten. I grund och botten handlar det om hur sådana förbud utformas rörande innebörd och verkan. Exempelvis, i Frankrike är fallet att sekulära skolor inte tillåter bärande av någon form av religiösa symboler oavsett om det handlar om slöja eller kors. Förbudet som genomfördes i Skurup anses däremot vara otillräckligt motiverad och därmed stridande emot religionsfriheten.

Det paradoxala är också att SD formellt vill ”skydda” kvinnor och barn genom ett förbud som riktas emot individer som partiet egentligen vill ska ”återvända” och utvandra från Sverige.

  • Värderingar

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt och högerradikalt parti som bejakar just nationalistiska värderingar och vänder sig emot universella samt liberaldemokratiska värderingar som frihet, mänskliga rättigheter och likvärdighet för individen.

SD:s politiska kommunikation går ut på att skapa nidbilder och myter att ”vi-svenskar” har ”svenska värderingar” medan ”invandrare-muslimer” har ”osvenska värderingar”. Men Sveriges grundlag och konstitutionalism bygger på universella värderingar som gäller för varje individ för samspelet med offentliga institutioner.

Oavsett om individen är papperslös, medborgare i Sverige, EU-medborgare, flykting mm. Dessutom, som forskningen visar är fallet att människor har förmågan att förändra sina värderingar genom samspel och upplysning.

Med andra ord respekterar SD inte universella värderingar och individens suveränitet samtidigt som partiet försöker att göra flera universella värderingar till ”svenska”. Inte heller har SD visat sig respektera EU:s Stadga om de grundläggande rättigheterna bland annat eftersom partiet kommunicerar att friheter och rättigheter kan ”villkoras”.  Dessutom är SD inte ett parti som verkar för en sekulär stat eftersom SD vill ”återinföra statskyrkan”.

Källor

Boelke, Maja. Religionsfrihetens begränsningar. En komparativ studie mellan två rättsfall i ECHR med Europakonventionen artikel 9 som utgångspunkt. Publicerat: Våren 2018. Nedladdat: 2020-02-10.

Kaludra, Liridon. Balanspunkten mellan arbetsledningsrätten och religionsfriheten. Möjligheten för arbetsgivare att inskränka på religionsfriheten. Publicerat: Hösten 2017. Nedladdat: 2020-02-03.

Institutet för framtidsstudier. World Values Survery. Publicerat: Löpande. Nedladdat: 2020-02-04.

Motargument. Slöjförbud i Staffanstorp och Skurup är olagligt. Publicerat: 2019-12-22. Nedladdat: 2020-02-08.

Mänsklig Säkerhet. Så avviker Sverigedemokraternas värderingar. Publicerat: 2019-10-01. Nedladdat: 2020-02-03.

Samtiden. Europadomstolen ger Skurup rätt att förbjuda slöjan. Publicerat: 2020-01-15. Nedladdat: 2020-01-15.

Signalpolitik på minoriteters bekostnad

Motargument har gjort en översyn av de motioner som SD i Skurups kommun lagt fram i kommunfullmäktige. Den röda tråden är svår att missa. Det handlar om signalpolitik på bekostnad av minoriteters grundläggande rättigheter. Samtidigt signalerar de att majoritetsbefolkningen skulle få det bättre.


Flera av motionerna har uppmärksammats nationellt, bland annat förbud mot huvudduk i skolan (bifallen) och en policy som förbjuder andra språk än svenska i skolan. Andra motioner som SD i Skurup skrivit under året handlar om migrationsstopp till kommunen, minskade kostnader för tolkar, begränsning av religiös aktivitet på arbetstid, förslag om modell där nyanlända erbjuds boende i delade husvagnar och avskaffande av religiös specialkost i skolorna (genomförd under motionstiden).

Flera av förslagen baseras på faktaresistens och en förenklad bild av hur ett samhälle byggs. Ett exempel är förslaget om att inga andra språk än svenska ska få talas i korridorer och klassrum i kommunens skolor. Utöver det opraktiska och även obehagliga i hur förbudet ska följas upp och kontrolleras vilar förslaget på en felaktig föreställning om att flerspråkighet skulle hindra elevernas inlärning av svenska. Motargument har tidigare skrivit artiklar om modersmålsundervisning och dess positiva effekter på inlärning i övriga ämnen. Forskningsrapporterna om de kognitiva fördelarna med flerspråkighet är många. Trots tydliga studier som talar emot föreställningen om att bättre resultat skulle uppnås genom inskränkning av språk envisas partiet om att driva frågan. 

Varför lägga så mycket tid och kraft på att ta fram motioner som bygger på direkta felaktigheter? De motioner som argumenterar för att pengar skulle sparas, som begränsning av rätt till tolk och specialkost, skulle också i praktiken innebära en förhållandevis liten ekonomisk vinning.

Det handlar om signalpolitik. Genom att lägga fram politiska förslag som så tydligt inskränker minoriteters rättigheter skickar partiet signaler till majoriteten om att denne skulle få det bättre. Det är givetvis förödande för minoriteten som skulle få sina rättigheter kraftigt begränsade, men förslagen saknar också positiva fördelar för majoriteten. 

Frågan som väljarna i Skurups kommun, men också i landet i stort, behöver ställa sig är – hur påverkar det mig? Hur påverkar det mig att mina barns klasskamrater ges möjlighet att äta den kost som dennes religion tillåter? Eller tillåts tala med sin syster i korridoren på familjens modersmål? Hur påverkar det mig som medarbetare att min kollega avviker en stund för att tillbe den Gud som denne tror på?

Allas människors lika värde och rättigheter innebär inte att mina rättigheter blir färre. 

Myt: Politikerna gör inget mot hedersvåldet

I invandringsdebatten hör vi ofta alarmistiska uttryck om att svenska politiker inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värderingar” och därför inte tar tag i problemen. I soppan av ”sverigevänliga” argument för att stoppa den s k ”massinvandringen” finner vi det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det är direkt felaktigt att hävda att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåld och förtryck.


Det finns en myt som florerar i debatten om att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåldet. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Varför det inte stämmer återkommer vi till lite senare i denna artikel.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär kulturella, och kollektiva, mönster som tar sig uttryck i psykiska och fysiska verktyg för att styra, manipulera, skrämma, hota och i värsta fall döda. Det kan vara såväl kvinnor som män som utsätts. En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer. Förövarna är oftast familjemedlemmar, släktingar eller någon som på annat sätt ingår i den kollektiva gemenskapen. Ofta handlar våldet och förtrycket om att den enskilde inte följer gemenskapens åsikter om val av partner. Gruppens ord är lag.

Polisens hemsida läser vi följande beskrivning av begreppet:

”Hedersrelaterade brott är ofta riktade mot en släkting som enligt gärningspersonen, familjen, släkten eller annan liknande grupp riskerar att vanära eller redan har vanärat gärningspersonens, familjens, släktens eller gruppens heder.

Hedersrelaterade brott kan exempelvis handla om frihetsberövande, tvång, äktenskapstvång, vilseledande till tvångsäktenskapsresa, hot, kränkande fotografering, ofredande, misshandel, mord eller mordförsök.

Många unga utsätts idag för kränkningar och begränsningar av sin frihet och integritet som ibland, men inte alltid, utgörs av brottsliga handlingar. Oavsett om handlingarna är brottsliga eller inte får de enorma konsekvenser för den som drabbas i de sammanhang och med den systematik som de utförs.”(Källa: Polisen.se)

Varje fall av hedersrelaterat våld och/eller förtryck i Sverige är ett fall för mycket. Det är ett komplext arbete att förebygga, förhindra och stoppa hedersvåldet. Men att påstå att ingenting görs, eller att använda hedersvåldet som ett argument mot invandring, är i första fallet direkt felaktigt, och i andra fallet generaliserande och en form av kollektiv skuldbeläggning.

Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?

Hedersrelaterat våld och förtryck kränker de mänskliga rättigheterna, då det får till följd att individen begränsas i sin frihet, sin rätt till liv och personlig säkerhet. Här är exempel på hur hedersförtrycket kan ta sig uttryck:

  • Att inte få klä sig som man vill – eller tvingas bära vissa plagg mot sin vilja
  • Att inte få gå ut
  • Att inte få umgås socialt med de man vill
  • Att inte få gifta sig med den man vill
  • Att inte få bestämma över sin egen kropp, sitt liv eller sin sexualitet
  • Att vara alltid bevakad och kontrollerad
  • Att inte få studera vidare, eller studera vidare bara på samma ort som familjen bor på
  • Att styras av de i familjen/släkten som har mer makt än man själv

Det finns olika sätt att angripa hedersbegreppet. Vissa hävdar att det handlar om ett könsperspektiv, andra att det handlar om ett kulturperspektiv. Båda perspektiven, och sannolikt flera, är nödvändiga för att angripa problemet.

Eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder hamnar ibland människor från andra kulturer och med annan syn på könsroller, i polemik med den rådande samhällsnormen då de invandrar till Sverige. Det kan vara svårt att förändra beteenden och normer, och inte sällan hamnar individen i ett livsfarligt dubbelliv, då man å ena sidan lever enligt familjens normer, och å andra sidan enligt samhällets normer.

Heder i kulturens och traditionens namn

Hedersnormer är inte specifikt kopplad till en etnicitet, eller religion. Hedersnormer kan vara kultur i ett helt land, eller så kan det vara en subkultur där vissa grupper använder sig av det. Det är viktigt att poängtera, för att undkomma alla anklagelser om generalisering, att inom grupper finns de som förespråkar, men också de som tar avstånd ifrån, hedersnormer. Traditioner är hos de allra flesta av oss starka.

Hedersnormer har funnits långt innan våra moderna religioner bildades. Hedersvåld är inte kopplat till religion, vilket illustreras av att det förekommer i såväl kristna, som muslimska och judiska samhällen.

Hedersnormer är alltid kopplat till klanstrukturer, alltså en syn på samhället där klanen/familjegruppen/intressegruppen är den enda garantin för individens fysiska och ekonomiska trygghet, och där klanens status (och därmed förmåga att garantera individen trygghet) hänger på klanens ”heder”, som avgörs av individernas beteende. Det är därför det blir så viktigt för klanen att kontrollera och begränsa hur individerna beter sig.

Motsatsen till klanstrukturen är den individualistiska samhällssynen i rättsstaten (lagsamhället), där staten, genom rättsväsendet och välfärdssystemet, är garanten för individens trygghet.

Man måste förstå det här, för att förstå skillnaden mellan hedersförtryck och förtryck som bottnar i svartsjuka eller en vidrig kvinnosyn.

Men det är en svår balansgång att förklara att klansamhället är ett kulturmönster som kan finnas i alla länder, religioner, kulturer – utan att diskussionen spårar in i ”kulturella skillnader” som genast kopplas till etnicitet och religion.

En gemensam nämnare för mäns våld i nära relationer och hedersvåld är patriarkalt förtryck. För att angripa båda formerna är det viktigt att vi ser skillnaderna. En viktig skillnad är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat. I mäns våld i nära relationer är förövaren ensam, ofta sker brottet oplanerat och det fördöms av människor i förövarens närhet. Vad gäller hedersrelaterad brottslighet är förövarna ofta flera personer, oftast sker brottet planerat och förövarna har stark lojalitet från resten av gruppen.

FN och Sverige bekämpar hedersvåld

FN arbetar kontinuerligt med att uppmärksamma och förebygga, samt förhindra, förekomsten av hedersvåld. United Nations Population Fund (UNFPA) uppskattar att 5 000 kvinnor världen över varje år mördas mot bakgrund av hedersnormer. FN har, i enlighet med Human Rights Council resolution (14/12) från 2010, utformat krav på att medlemsländer vidta åtgärder för att eliminera kvinnovåld, då det inskränker såväl på mänskliga rättigheter som kvinnorättigheter.

Vad gör då våra svenska politiker för att angripa hedersnormer, hedersvåld och förtryck? På den frågan vill jag svara ”massor”. Häng med.

I ”Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck” får vi en inblick i hur man tänker:

”Regeringen satsar på kraftfulla åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor och män är lika mycket värda. Jämställdhet är inte något som är villkorat, gäller vissa, på särskilda platser eller på vissa tider. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är något som gäller alla, överallt, hela tiden. Svensk lag gäller alla som lever i Sverige, säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.” (Källa: Regeringen.se)

Regering och riksdag arbetar ständigt med den komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor, vilken inkluderar hedersvåld och förtryck. Det görs en flerårig satsning med stora resurser (100 miljoner kronor 2018 och 57 miljoner såväl 2019 som 2020). Arbetet syftar till att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha rätt till sin kroppsliga integritet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Man är av uppfattningen att ökad segregation i utsatta områden kan bidra till att förstärka hedersnormer. Därför behövs resurser för att stödja jämställdhetsarbete och specifikt de våldsförebyggande insatserna gentemot pojkar och män i en hederskontext. Att arbetet mot hedersvåldet är tvärpolitiskt blir tydligt då ”Satsningen är inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. (Källa: Regeringen.se)

I den nationella strategin mot våld och förtryck (som startade 1 januari 2017 och planeras pågå i tio år) ingår följande punkter:

  • Ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot våld
  • Förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn
  • Effektivare brottsbekämpning
  • Förbättrad kunskap och metodutveckling
    (Källa: Regeringen.se)

Våren 2017 gav regeringen Socialstyrelsen ”i uppdrag att stödja genomförande och uppföljning av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. I uppdraget ingår att göra en nationell kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck samt barn- och tvångsäktenskap.

Syftet med Socialstyrelsens uppdrag är:

  • att förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och insatser på nationell, regional och lokal nivå,
  • att specifikt förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och våldsrelaterade insatser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård på kommunal respektive regional nivå,
  • att förstärka kompetensstödet till vård- och omsorgspersonal, samt
  • att utveckla bedömnings- och behandlingsmetoder i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutövare samt våldsutsatta kvinnor och barn
    (Källa: Regeringen.se)

Slutredovisningen av Socialstyrelsens nationella kartläggning står att läsa i ”Ett liv utan våld och förtryck” som publicerades i april 2019. Rapporten riktar sig till ”beslutsfattare, tjänstemän, verksamhetschefer på olika nivåer, yrkesverksamma som möter våldsutsatta och personer som har erfarenheter av våldsutsatthet”.

Socialstyrelsens rapport är uppdelad i en kvalitativ intervjustudie (235 personer med kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck intervjuades i 95 intervjuer) och en kvantitativ enkätstudie (6 002 niondeklassare i Malmö, Göteborg och Stockholm besvarade en enkät om relationer, begränsningar och olika former av utsatthet i hemmet, skolan och på fritiden).

Vi läser följande om resultatet i den kvantitativa enkätstudien:

”Utifrån de definitioner som används i studien så beräknas andelen av de undersökta ungdomarna i Göteborgs stad som lever med hedersrelaterade normer och förtryck till 8–13 procent. Motsvarande intervall beräknas vara 9–20 procent för Malmö och 7–10 procent för Stockholm. Omfattningen beskrivs befinna sig inom det intervall som redovisats i tidigare enkätstudier genomförda bland ungdomar i Sverige. På den lägre sidan av intervallet ligger den grupp individer som utsatts för någon form av kollektivt (familjen eller släkten) legitimerad våldsanvändning, och på den högre sidan av intervallet ligger den grupp individer som lever med normer som begränsar sexualitet och det fria utövandet av denna. Dessa två grupper överlappar endast i begränsad omfattning varför slutsatsen dras att studien fångar två olika hedersutsatta grupper.” (Källa: Socialstyrelsen)

Vi läser följande om resultatet i den kvalitativa intervjustudien:

”Den kvalitativa delen visar på ett stort antal mönster och faktorer som har betydelse för olika former av våld i hederskontexter: Hedersrelaterat våld och förtryck beskrivs exempelvis näras av minoritetsskap, särskilt i kombination med statslöshet, krig, migration och segregation. Social, ekonomisk och politisk rörlighet däremot, tycks urholka våldsnormerna och minska våldsanvändandet.” (Källa: Socialstyrelsen)

18 juli 2019 beslutade regeringen om direktiv för straffrätten vad gäller hedersbrott. I dokumentet ”Straffansvar för hedersrelaterat våld och förtryck” läser vi att utredaren ska

  • analysera och ta ställning till om det bör införas en särskild straffbestämmelse, med en egen brottsbeteckning, som uttryckligen tar sikte på hedersrelaterat våld och förtryck,
  • lämna förslag på en sådan reglering oavsett ställningstagande när det gäller frågan om huruvida ett särskilt hedersbrott bör införas,
  • om utredaren bedömer det ändamålsenligt, lämna förslag på hur ett effektivare straffrättsligt skydd mot hedersrelaterat våld och förtryck kan åstadkommas på något annat sätt,
  • överväga hur preskriptionstiden för sådan brottslighet bör beräknas och ta ställning till om särskilda preskriptionsregler bör gälla om brott har begåtts mot en person under 18 år,
  • analysera svensk domstols behörighet att döma över sådan brottslighet begången utomlands, samt
  • lämna förslag på nödvändiga författningsändringar
    (Källa: Regeringen.se)

Det finns en företeelse som går ut på att unga människor tvingas stanna kvar i utlandet mot sin vilja. Det kan handla om tvångsgifte eller s k ”uppfostringsresor”. I samband med skollov noterar Utrikesdepartementet (UD) att dessa ärenden ökar. Mot bakgrund av detta lanserar UD tillsammans med Skolverket en annonskampanj mot hedersförtryck. Kampanjen riktar sig till ungdomar som riskerar att drabbas samt till yrkesverksamma. Den hänvisar till hedersförtryck.se och uppmanar skolor att vara observanta och agera då det finns misstanke om att en elev ska föras ut ur landet. Skolverket erbjuder stödmaterial. Kampanjen pågår under veckorna 48-51 2019 (dvs inför jullovet) och syns i kollektivtrafiken i Malmö, Göteborg och Stockholm.

Lokala och nationella aktörer i kampen mot hedersförtryck

Det finns en uppsjö speciella verksamheter som erbjuder stöd och hjälp till personer som är hedersutsatta. Exempel på dessa verksamheter är Origo, ett resurscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck beläget i Stockholm. Ytterligare fyra län i Sverige har på regeringsuppdrag  fått i uppgift att starta upp resurscentra. En annan speciell verksamhet som verkar för att hjälpa personer som är hedersutsatta är Gryning, som funnits sedan 2004 och är beläget i Göteborg. Gryning är en skyddsverksamhet som arbetar på uppdrag av socialtjänsten och erbjuder skyddsutredning, skyddat boende, råd, stöd och konsultationer. Även i Malmö finns en speciell verksamhet som heter Resursteam heder och är en del av socialtjänsten.

Utöver de speciella verksamheterna finns Brottsofferjouren Sverige, en ideell verksamhet bestående av lokala jourer, ett förbundskansli och en nationell stödlinje. 2017 hade Brottsofferjouren Sverige en uppskattad ärendemängd på 26 723. Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon för kvinnor som bl a är hedersutsatta.

RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter), ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) och Unizon (en verksamhet som samverkar med 140 kvinno- och tjejjourer i Sverige) är exempel på ideella nationella organisationer som samverkar med Socialstyrelsen.

Argumentet att hedersvåldet är en anledning till att stoppa, eller kraftigt minska, invandring, är inte rationellt. Det bygger på generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning. Argumentet ”beläggs” med att politikerna är flata och blundar för företeelsen, eller att de inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värdegrund” är inget annat än nonsens. Det finns ett aktivt, pågående och tvärpolitiskt arbete för att förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.

Att påstå att politikerna inte tar hedersproblematiken på allvar är direkt felaktigt. Tvärtom, politikerna gör massor och tar problemen på största allvar.


För att förekomma eventuell kritik, vill vi på Motargument med emfas understryka att vi tar hedersvåld och förtryck på allra största allvar. Hedersnormer har ingen plats i en modern rättsstat.

Tips:

UR Samtiden – Mellan klan och stat. Hedersrelaterat våld och förtryck

Källor:

Dina rättigheter.se: Hedersrelaterat våld och förtryck

Polisen: Hedersrelaterade brott – fakta om

Dagens Samhälle: Klantänkande det normala – det är vi som sticker ut

Riksdagen: Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck

Riksdagen: Socialstyrelsen ska öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor

Socialstyrelsen: Ett liv utan våld och förtryck

Regeringen: Straffansvar för hedersrelaterat våld och förtryck

Regeringen: Kampanj mot hedersförtryck

Hedersförtryck.se

United Nations General Assembly: Report of the Special Rapporteur on violence against women, its causes and consequences,Rashida Manjoo