Etikettarkiv: mänskliga rättigheter

Det där om yttrandefriheten

Få har undgått författaren Katerina Janouchs framträdande i tjeckisk webb-TV, där hon målat upp en mörk dystopisk bild av dagens Sverige. Hennes påståenden har dementerats i en artikel på Dagens Nyheter, skriven av filmvetaren Hynek Pallas som liksom Janouch har tjeckisk bakgrund. Janouchs respons på att Pallas sagt emot henne är att kräva DNs chefredaktör Peter Wolodarskis avgång, eftersom Pallas artikel inte är ”värdig ett land med 250 års yttrandefrihet”.

Att Janouchs påståenden om ”massinvandring”, ”no go-zoner” samt att ”många fler lär sig skjuta” är totalt nys är en annan femma. Men låt oss fokusera på yttrandefriheten. Den som bemödar sig att läsa på om Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469), om FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna lär upptäcka inom kort att Janouchs resonemang om yttrandefriheten är ologisk. Vi kan sammanfatta det ur tre punkter:

1. Läser man på FN-deklarationen står det följande: ”Var och en har rätt till […] yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”. Det står ingenstans om att man ska stå oemotsagd, eftersom den andra parten också omfattas av yttrandefriheten. Det vore något annat om Janouch inte hade fått skriva i svensk media, men i samma tidning som hon kritiserat har hon exempelvis fått replikera Björn Wimans söndagskrönika.

2. Om man noga studerar femte kapitlet i vår yttrandefrihetsgrundlag så ser man svart på vitt att varken Wiman, Pallas eller Wolodarski gjort sig skyldiga till någon form av olaga hot, olaga våldsskildring, högförräderi eller dylikt. Samtliga utom Wolodarski har tagit till orda mot de påståenden som Janouch spridit. Att ”attackera” påståenden och åsikter är något som man också har rätt till enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

3. Egna individer kan inte kränka andra individers yttrandefrihet. Det kan däremot stater och andra stora aktörer göra. Men inte ens där har Dagens Nyheter gått i fällan.

Summa summarum: Yttrandefriheten innebär rätten att få uttrycka vilken åsikt man vill, men den innebär inte någonstans att man har rätten att slippa bli motsagd. Yttrandefrihet är en give-and-take-frihet. Att bli emotsagd och säga emot ingår i det fria ordets värld.

Så sorry Katerina, men att läsa på lite innan skadar inte. Både dina ‘motståndare’ och du omfattas av den.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Föreningen HEM om tiggeriförbud

Gästinlägg av Föreningen HEM

Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvens uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens sopDetipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.

Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.

hand-1465707_960_720Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.

En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.

För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och funtionsnedsatta, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.

Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.

bundesarchiv_r_165_bild-244-52_asperg_deportation_von_sinti_und_romaMed tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt Socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.

Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter grundades i mars 2014 som ett sätt att strukturera det volontära arbetet som under några månaders tid pågått för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige.

Följ gärna Föreningen HEM på deras hemsida och på Facebook och Twitter

Myt: Antirasister är pro-islam

Då och då får man se rasister av olika slag säga att vi antirasister är pro-islam, ofta underförstått att det är därför vi försvarar muslimer från rasism. Men vad betyder det att vara ”pro-islam” och är antirasister då ”pro-islam”?

Definition av ”pro-islam”

Innan man kan avgöra om antirasister är ”pro-islam” så måste man först definiera begreppet. Begreppet används av rasister godtyckligt; att vara pro-islam kan vara allt från att vara för att muslimer inte ska misshandlas av rasister i Sverige, till att vara för stening av otrogna kvinnor. Uppenbarligen kan man som antirasist inte säga antingen ja eller nej till allt vad rasisterna inkluderar i begreppet, då vissa saker är självklara att stå upp för av humanitära skäl, medans andra är lika självklara att vara mot av humanitära skäl.

Så därför måste begreppet brytas ner.

Antirasister och ”pro-islam”

Om man med pro-islam menar saker som att muslimer har rätt till sin lagstadgade religionsfrihet och sina mänskliga rättigheter, att muslimer har rätt att inte bli misshandlade, förtryckta och mördade, att muslimer är lika mycket värda som andra – då är svaret ja, för detta är vad antirasism står för.

Om man med pro-islam menar saker som att gilla saker som Daesh gör, t ex  förtrycker kvinnor, homosexuella och minoriteter,  stenar kvinnor, våldtar, avrättar och kidnappar så är svaret nej, vi är MOT det då det går mot vad antirasism står för.

Antirasister är anti-islamister och pro-muslimer

Enda anledningen till att dessa två saker blandas ihop av rasister är för att de delar Daeshs syn på islam och menar att islam av sin natur är just så vidrig som Daesh uppvisar, trots att endast en extremt liten del av världens muslimer är med i Daesh – ca 0,001%  av världens muslimer , dvs endast 15 000 av världens 1,6 miljarder muslimer. Och trots att de flesta som förtrycks och dödas av islamister är muslimer. Trots bl a dessa fakta så menar de antimuslimska rasisterna att islamister och muslimer är samma sak. Detta givetvis för att demonisera muslimer och göra folk i allmänhet rädda för muslimer, för att sedan få stöd för sin rasistiska och antimuslimska politik.

Antirasism innebär alltså inte att ta ställning för eller mot någon religion och att vara pro-religion, utan istället innebär antirasism att kämpa för individers rätt till religion, och religiösas rätt att inte utsättas för rasism pga deras religion. Antirasism innebär att kämpa för allas mänskliga rättigheter och där ingår religionsfriheten.

Även basketförbund kan diskriminera, Ann Heberlein!

I GP (22/10) bereds Ann Heberlein återigen utrymme att ondgöra sig över vad hon verkar uppfatta som svenska muslimers krav på särrättigheter.  Heberlein är denna gång upprörd över att Noha Berhan, som spelar basket på elitnivå, anser sig ha rätt att ge uttryck för sin tro genom att bära slöja under matchtid, vilket står i strid med svenska basketbollförbundets gällande regelverk.

Ann_Heberlein_2011Med bisarra hänvisningar, dels till det internationella basketbollförbundets (FIBA) stadgar, dels till den sekulära tradition som finns i Sverige, fastställer Heberlein att ”ingen diskriminerar Berhan på grund av hennes religiösa övertygelse”. Problemet är lättlöst, menar hon. Om Berhan, istället för att propsa på ”speciella förmåner”, bara kunde ta av sig slöjan vore saken ur världen.. Ett ytligare, mer ideologiskt drivet resonemang av en lektor i etik på ett av Sveriges mest ansedda universitet får man leta efter.

Vad Heberlein bortser från är det faktum att religionsfrihet, inklusive sedvanligt bärande av religiösa symboler, inte utgör någon speciell förmån, utan är erkänd som en grundläggande mänsklig rättighet.

Sverige har förbundit sig att följa FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och är således förpliktigad under folkrätten att respektera denna. Artikel 18 i konventionen handlar om religionsfrihet. Dess tredje paragraf beskriver de undantag som anses kunna utgöra legitima skäl för en begränsning av religionsfriheten:

Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

FN:s människorättskommitté har ansvar att övervaka och rapportera hur konventionen efterföljs. Kommittén skriver även s k General Comments, vilka ska fungera som vägledande dokument för stater. I fjärde paragrafen av General Comment No. 22 förklarar kommittén att religionsfriheten även innefattar sedvanligt bärande av huvudbonader, t ex huvudduk. I åttonde paragrafen av samma kommentar pekar man på den strikta tolkningen av de undantag som gäller och att begränsningarna endast får ske i den utsträckning som det legitima syftet kräver. Man skriver även att begränsningarna inte får införas på ett sätt som är diskriminerande.

Även om FIBA:s förbud gäller alla former av huvudbonader (bortsett från svettband) är det uppenbart att det slår mot personer som väljer att uttrycka sin trosuppfattning genom att exempelvis bära kippa, slöja eller turban.  Denna oproportionerliga effekt brukar i människorättssammanhang anses vara en form av indirekt diskriminering, och således ett brott mot konventionen.

FIBA:s motivering till förbudet är att skydda spelarnas egen säkerhet. Möjligtvis kan det med denna hänvisning bli aktuellt med vissa tydligt riktade förbud. Om traditionell huvudduk skulle utgöra en reell säkerhetsrisk kan detta enkelt åtgärdas genom krav på slöjor med särskild säkerhetsanordning som gör att slöjan släpper vid tryck.

Men ett totalförbud som utesluter personer som väljer att uttrycka sin tro genom att bära sedvanlig huvudbonad är inte förenligt med det strikta krav som gäller för undantag från religionsfriheten, dvs att sådana endast får göras i den utsträckning det är nödvändigt.

Det är en märklig företeelse när en etiklektor som skriver i en av Sveriges största tidningar hänvisar till en diskriminerande regel för att motbevisa diskriminering.

Istället för att upphöja FIBA och dess stadga som någon sorts moralisk auktoritet kanske Heberlein bör fundera kring hur människorättsorganisationer såsom Amnesty och Human Rights Watch ser på saken och varför. Sverige är mycket riktigt i all väsentlighet ett sekulärt land. Men det är inte detta som står på spel med dagens politiska klimat.

Det som står på spel är snarare huruvida Sverige ska vara ett liberalt land som respekterar mänskliga rättigheter och folkrätten, eller om ”vi” ska anamma Heberleins och likasinnades resonemang med innebörden att vi gradvis utesluter en religiös minoritet från allmänna ytor och därmed segregerar och skapar konfliktytor mellan olika grupper i samhället.

/Robin Bankel

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism

 

Nyhetsbrev juni 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i juni.

I fokus – om aktuella händelser

Ingrid Carlqvist, asylsökarna och fördomarna – artikel av David Ehle om ”islamkritiker” som sprider myter om invandring och invandrare

Före detta SD-partistyrelseledamot önskar livet ur gymnasieministern – artikel av Malte Roos om massmailet som innehöll önskan om att gymnasieministern skulle dömas till döden

Glimmingehus på arabiska – artikel av David Ehle om hur ”invandringskritiker” rasar över att Glimmingehus anordnar visningar på arabiska

Mytknäckare

Myt: Bara Sverige som inte nämner nationen i nationalsången – mytknäckare av Elias Lodin om missuppfattningar om nationalsångstexter

Myt: Svenskar är dåliga på att fira nationaldagenElias Lodin knäcker myten om att Sverige skulle fira sämre än andra länder

Myt: Svenskar snart i minoritet – mytknäckare av David Ehle om framtida befolkningssammansättning

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa – mytknäckare av David Ehle om samkönade föräldrar

Myt: Kanadas premiärminister och ramadanTorbjörn Jerlerup knäcker myten om hur politiker bidrar till ”islamisering”

Artiklar

Är hijabmotståndarna mot jeans också? – artikel av Torbjörn Jerlerup om klädlagar och det fria valet

Ett folkmord är ingen politisk lekstuga! – artikel av Ida Dzanovic om partier som vill rösta om att erkänna folkmord

Hertig Erik och prinsessan Ingeborg – artikel av Polimasaren om barnäktenskap och tvångsgifte ur ett historiskt perspektiv

Nazisttanten Oredsson – artikel av Polimasaren om Vera Oredsson och den omtalade hitlerhälsningen på 1 maj

Korta motargument

Sverigedemokraternas tapp – fortfarande en ökning

”Google manipulerar sökningar för att stötta Hillary”

Är alla muslimer araber eller från MENA?

Krönikor

Empatisk läsning – gästkrönika av Robert Nilsson om ”en utrotningshotad läsart i klickonomins medielandskap”

”Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke” – gästkrönika av Rokibath Alassane på Afropé

Etnicitet – en aspekt av en social relation – krönika av Elias Lodin om begreppet etnicitet som relation

Sexualiseringen och objektifieringen av svarta män – gästkrönika av Collins Luther Zola på Afropé

Rättfärdigandets logik – gästkrönika av Robert Nilsson om pingstpastorn Stanley Sjöberg och rättfärdigandet av massmordet i Orlando

Rätten att vara annorlunda – krönika av Torbjörn Jerlerup i handskakningsdebattens efterdyning

Den blåa gravkammaren – krönika av Ida Dzanovic som funderar över konsekvenser av den nya asyllagen

Ett folkmord är ingen politisk lekstuga!

Det finns partier i riksdagen som menar att vi borde rösta FÖR mänskliga rättigheter. Sverigedemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Vänsterpartiet uttrycker det i en och samma kör.

Precis som om vi i Sverige hittills har levt utan den viktigaste demokratiska grunden. Ovan nämnda partier vill erkänna folkmord på kristna i Mellanöstern och få landets medborgare att tro att partiernas omröstning i den här frågan har någon betydelse.
Naturligtvis så är det många som inte vet och inte förstår att våra politiker och riksdagspartier inte har någonting med saken att göra.

Det är enbart Haagtribunalen och internationella domstolar som definierar och identifierar en händelse som ett folkmord. Med en långvarig utredning som grund. Sverige har skrivit på internationella konventioner för mänskliga rättigheter och med detta, automatiskt erkännande av ett folkmord som internationella domstolar har fattat beslutet om.

nazareno
Den arabiska bokstaven ”N”

Långt efter att kristna i Mellanöstern fick sina hus markerade med ”N”, som i ”nasaré” – ”de första kristna”, så identifierade internationella domstolar det som ett pågående folkmord.

Om självklarheter borde man inte diskutera.

Jag ser det hela som en populistisk trend, okunskap eller brist på respekt mot offer då man vill plocka upp poäng bland okunniga och förvirrade.

/Ida Dzanovic

Nyhetsbrev maj 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i maj.

I fokus – om aktuella händelser

Afropé och Motargument inleder samarbete

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh! – krönika av Ida Dzanovic om Amineh Kakabavehs ”islamkritik”

Mytknäckare

Muslimen, kvinnan och korancitatenPolimasaren knäcker ytterligare en främlingsfientlig myt som blivit viral

Myt: Det där med återbesök – mytknäckare av Torbjörn Jerlerup om människor som åker till sina hemländer

Artiklar

Terminologi – dominionism/kristna högern – artikel av David Ehle

Högerextremister och SD-sympatisörer hotar kulturen – artikel av Polimasaren om vilka som ligger bakom brott mot konstnärer och författare

Debatt: Ordlista för dummiesDavid Ehle har sammanställt en ordlista över begrepp och företeelser som kan vara behjälplig i debatten

Vad är egentligen kod 291? – artikel av Polimasaren om den omtalade kod 291

Rasismen bland antirasister – artikel av Torbjörn Jerlerup om inkonsekvent antirasism

Argumentation och argumentationsfel: Del 1 – artikelserie i två delar av Elias Lodin

Argumentation och argumentationsfel: Del 2 – artikelserie i två delar av Elias Lodin

Korta motargument

Friskolan och apartheid – kort motargument om skolan som ville införa separata ingångar till skolan mot bakgrund av barnens ursprung

Krönikor

Selimovics stängda gränser – krönika av Thabo ‘Muso som bemöter Jasenko Selimovics debattartikel om ”de stängda gränserna”

Ondskan kan komma tillbaka – krönika av Alina Koltsova om hur totalitarismen kan komma tillbaka

Mänskliga skyldigheter – krönika av Therese Maurin om de mänskliga skyldigheterna

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

Mars 2016

April 2016

Mänskliga skyldigheter

Vi människor har en stark tro på vår goda, hjältemodiga sida. Vi tar den gärna för självklar. Och vi tänker ofta att det är det osjälviska agerandet –  hjältemodet – som gör oss just mänskliga, som skiljer oss från andra varelser. Men hur handlingskraftiga är vi egentligen? Hur bra passar hjälterollen, när det kommer till kritan?

Vi börjar i New York för ca 50 år sedan: 

En ung kvinna, Kitty Genovese, attackerades med kniv på öppen gata en bit utanför sitt hem. Gärningsmannen högg Kitty upprepade gånger. Vid två tillfällen lyckades hon slita sig loss, men gärningsmannen hann ikapp henne båda tillfällena. Det brutala mordet pågick i drygt trettio minuter och som om knivattackerna inte vore nog – i slutskedet våldtog gärningsmannen henne. Det måste ha varit fasansfullt.

Men det anmärkningsvärda i detta fallet var inte själva överfallet och graden av våld – även om det var synnerligen brutalt. Det anmärkningsvärda var det stora antal vittnen som såg och/eller hörde överfallet, utan att på något sätt agera för att avstyra situationen, inte ens när gärningsmannen kom ikapp henne – två gånger. Ingen kontaktade polis, eller bad någon annan göra det. Först när Kitty låg döende i sin egen entré, kom en äldre dam fram till henne och höll om henne.

När det kom fram hur många vittnen som fanns och att de inte agerade, uppstod många frågetecken. Åskådarna intervjuades noggrant av vetenskapsmän och forskare för att komma underfund med hur det var möjligt att ingen ingrep. Det visade sig att de flesta trodde att någon annan skulle ingripa, och att man inte såg det som sitt ansvar att göra något. Vetenskapen undersökte liknande fenomen, och kunde se att fenomenet gäller i större sammanhang också, t ex mellan organisationer och nationer.

Beteendet uppkallades efter offret, och man talar idag om  ”Genovese Syndrome” eller  ”åskådareffekten”:

Ju fler människor som bevittnar en händelse, desto mindre är sannolikheten för att någon ska ingripa. Alla tror att någon annan ska göra något och förblir därmed passiv. Sannolikheten för ett ingripande ökar, paradoxalt nog, om vittnet är ensamt.

Idag pågår ett internationellt Genovese Syndrome!

I dag pågår den största flyktingkatastrofen i människans historia. Det är fler människor på flykt nu än under andra världskriget. Många av de flyende tar riktning mot västvärlden; Europa, USA, Kanada. Precis som Kitty Genovese, befinner de sig ensamma i sin flykt. Många drunknar i Medelhavets vågor, och de som klarar flykten och når någon av de europeiska ländernas stränder kan nu se fram emot en deportering tillbaka till Turkiet.  Likt vittnena till Kittys mord, tittar EU stilla på när människor på flykt försöker ta sig över Medelhavet. Handlingskraften är bortblåst. De flesta nationer talar gärna om vilket ansvar som andra har – man förväntar sig att andra har ett ansvar, något man inte själv anser sig ha. Likheten med vittnena till Kittys mord är slående. Det är samma typ av agerande – åskådareffekten på internationell nivå.

Inte många politiker talar längre högt om asylrätt och mänskliga rättigheter. Och visst är det på sin plats nu att sluta tala om mänskliga rättigheter!

maxresdefault
Foto av Kitty Genovese (1961)

Jag vill lyfta blicken från de flyende, från alla dessa miljontals ”Kitty Genovese” som flyr och gång på gång blir attackerade, allt under stilla betraktelse av oss passiva åskådare. Det är dags att ställa åskådarna, oss själva, till svars. Låt oss skärskåda oss själva. Vi behöver alla hjälpas åt att ta oss över konflikter och konkurrens (verklig såväl som inbillad) mellan olika grupper. Det är dags att sluta rättfärdiga vår, Sveriges och Europas, passivitet med påhitt och lögner. Inte för att vi, som tittar på, bryter mot någon lag. Vi bryter mot något annat, något djupare. Vi bryter mot medmänsklighet och mot grundläggande mänskliga förväntningar. Vi bryter också mot den internationellt överenskomna Konventionen om mänskliga rättigheter.

För att kompensera detta förklarar vi bort våra handlingar med allt mer fantasifulla historier. Några har till och med lyckats lura i sig själva att det är de flyende som är det verkliga hotet!

Vi har rättigheter – och skyldigheter

Vi behöver se situationen så som den verkligen är. Det handlar om människor. Om barn. Om ungdomar. Om vuxna. Om gamla. Om människor som är på olika ställen i sin livsbana, och som behöver en trygg plats att fortsätta leva på. Alternativet – att sluta leva – är oerhört. Vi måste förstå att vi har i vår makt att rädda dessa liv.

Vi kan inte längre tala om de mänskliga rättigheterna. Dessa rättigheter kan inte fungera om det inte också finns en skyldighet för åskådarna runtom att upprätthålla och respektera rättigheterna. En skyldighet att agera. Att aktivt räcka ut en hand, att aktivt föra den hotade i säkerhet. Det är denna skyldighet måste vi tala om. Vi kan inte längre sitta still i den passiviserande åskådareffektens klor.

Vi har alla skyldigheten att leva upp till rättigheterna.

Att hitta handlingskraft är ibland svårt. Särskilt när man är övertygad om att ”någon annan” kommer att göra något. När man tänker att det inte angår mig, det är inte mitt bekymmer. Cynismen och åskådareffekten har oss alla i sitt kalla grepp. För att komma ur det och känna att det här angår faktiskt mig och att förstå att jag kan göra något, kan det hjälpa att påminna sig om det som den här texten inleddes med: att det som gör oss människor just mänskliga, är vår omtanke om andra, vår osjälviska sida, vår inre superhjälte.

Så  – för att finna handlingskraft och mod – välj ut en superhjältedräkt som passar dig. Det finns flera att välja mellan: Amnesty, Röda Korset, Rädda Barnen, Human Rights Watch, Läkare utan gränser, Ingen Människa Är Illegal, Folkkampanj för Asylrätt, med många flera.

Hjälp dina medmänniskor. Och känn din inre mantel fladdra!

 

Relaterade länkar:
Winston Moseley, who killed Kitty Genovese, dies in prison at 81

Behöver vi även mänskliga skyldigheter?

Sverigedemokraterna och ”nationen Sverige”

Sverigedemokraterna (SD) har en bokstavlig tolkning av ordet demokrati. De menar att det finns flera folk i Sverige som det råder oenighet om huruvida de ”skall räknas till folket”, och därmed också om de ingår i ”folkstyret” eller inte. En del personer ska enligt SD inte ha tillgång till demokratin eftersom de tillhör fel folk. SD anser att dessa personer tillhör andra nationer än den svenska, oberoende av om en person är medborgare eller född här eller inte.

De intar sin etnonationalistiska hållning i sitt sätt att se demokrati. De skriver i sitt principprogram (2014) följande:

”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.”

I Sverige råder det konsensus om vilka som räknas som ”invånare i staten”. Det är alla som har medborgarskap i Sverige. Det är SD som vill göra någonting självklart till någonting tvetydigt.  De gör det medvetet eftersom de vill förändra betydelsen på det.

12421288_10207586675957484_581226651_nSD gör antagandet att demokrati ska tolkas bokstavligt. De menar att det är olika saker att vara medborgare eller en av ”folket i en nation”. I deras idealtillstånd ska de enligt deras principprogram vara endast rätt nation som styr staten. I det förlängda resonemanget betyder detta att endast rätt människor ska få styra staten.

Det är på sin plats med en närmare redogörelse för hur SD förhåller sig till stat, nation och vilka som får vara en del av den. Följande är en redogörelse för kapitel 6 ur Sverigedemokraternas principprogram ifrån 2014: ”Sverigedemokraterna och staten”.

I det inledande citatet som är hämtat ifrån kapitel 4 i samma principprogram: ”Sverigedemokraterna och nationalismen” ser vi att SD ser nationen som en specifik del av befolkningen. Inte som den stat vi alla lever och ingår i som är det vanliga sättet att se det.

Av den anledningen får vi läsa följande citat och redogörelse med det som utgångspunkt. När nation betyder folk framträder en obehaglig bild av vilken roll SD anser att staten ska ha i relationen till vi människor som bor i den.

”6. SVERIGEDEMOKRATERNA OCH STATEN:
Sverigedemokraterna anser att staten är nödvändig för att på ett effektivt sätt kunna administrera nationens inre liv.”

Det inre livet är att förvalta lojaliteten mot nationen, nationalismen och det ”inre livet” eftersom det i SD:s principprogram står att läsa följande:

”I sitt idealtillstånd har staten inga egna intressen utan implementerar endast nationens vilja så som den kommer till uttryck i demokratiska val.”


Nationen enligt Sverigedemokraterna är folket
, folket som ingår i ”nationen Sverige”, alltså inte det vi normalt menar med medborgare i Sverige, utan ”nationen Sverige” kontra ”de andra nationerna” i Sverige.

Den logiska konsekvensen av ett sådant här resonemang är att endast de som ingår i den ”svenska nationen” – kan och bör – vara de som också utgör själva staten – allt annat vore en kränkning mot deras egna ideal.

222

Etnonationalismens ideal och praktik – för att inte kränka folket – går ut på att den ”svenska nationen” också måste vara de som sköter om staten. Den värsta kränkningen mot etnonationalistiska ideal och principer, enligt SD, är att medlemmar ur en annan ”nation” besitter maktpositioner inom den egna ”nationalstaten”. Det betyder att eftersom en muslim, exempelvis, aldrig kan vara en del av deras uppfattning av ”nationen Sverige”, så får de heller aldrig vara en del av maktutövningen i Sverige, då deras ”nationstillhörighet” inte är ”svensk” utan någonting annat och därför per automatik någonting farligt och ett hot mot etnonationalistiska ideal, och i förlängningen även ”nationen Sverige”.

Den ”svenska nationen” kan aldrig vara åsidosatt i den ”egna statsordningen” och den ”svenska nationen” får aldrig komma i andra hand.

SD definierar och ser att den ”riktiga demokratin”  kommer av att nationens vilja kommer till uttryck genom demokratiska val som sedan utförs av ledaren. Endast medlemmar ur ”nationen Sverige” kan – och får – vara en del av gemenskapen och i förlängningen också statsordningen. Det är de enda som kan ha inflytande och rättigheter vid ett ”demokratiskt val”.

Det här är vad som är fundamentet för den exkluderande etnonationalism som Sverigedemokraterna praktiserar.

Demokratin som SD ser är linjär. Den tar inte hänsyn till övriga ”nationer” i Sverige. Bara de inom ”nationen Sverige” får delta. Det är etnonationalismens praktik. De övriga ”nationerna” befinner sig bara här utan att vara en del av gemenskapen, oavsett om de har medborgarskap i staten Sverige eller inte.


pass SD anser att medborgarskapet i Sverige är någonting annat och mindre mindre värt än att vara medlem i den ”svenska nationen”.

Det ”folkstyre” som uppstår om ”nationens” intressen tas tillvara är odemokratiskt på flera punkter. De personer som inte har etnonationalistiska ideal och som inte stödjer politiken exluderas automatiskt. Det är bara etnonationalismen som är den tillåtna politiska praktiken. Allt annat vore en kränkning av ”nationens vilja” och deras egna ideal.

De personer som har en avvikande inställning har inte någon plats inom etnonationalismen eftersom deras linjära syn på ”demokratiskt verkställande” kräver att den alltid cementeras till en enda beståndsdel för ledaren att utföra. Politiska motståndare, går att anta, är inte den åsikten inom etnonationalismen som väger tyngst.

Etnonationalismen är därför det som får sin vilja igenom. Den viljan är själva syftet med etnonationalismens praktik. Den viljan är exkluderande av ”inre och yttre” hot mot etnonationalismen ”inre liv”. Det är ”nationalstatens” (folkstatens) viktigaste uppgift. Det går att läsa i deras principprogram.

Historien har visat oss vad som kan hända i länder som har drömmar om ett homogent samhälle. Den fina ytan förvandlas snabbt till en mardröm om partier som SD tillåts förändra betydelsen på saker och ting.