Sverigedemokraterna har under lång tid lagt motioner för att avskaffa modersmålsundervisning i den svenska skolan. Deras argument är att det skulle hindra elevers utveckling av svenska. Det finns inget stöd i forskningen för att detta stämmer.
”Modersmålsundervisningen främjar inte assimilationen till det svenska samhället. Samtidigt är dess effekter för inlärning av det svenska språket mycket tveksamt.
Vi vill i sammanhanget lyfta fram en undersökning från Danmark, där kommunernas forskningsenhet (AKF) kom fram till att det inte finns några statistiska bevis för att elever som fått modersmålsundervisning visar bättre resultat i läsning, matematik eller naturvetenskap än de elever som inte fått modersmålsundervisning.
Resultatet fick politikerna i Danmark att helt lägga ner modersmålsundervisningen för att i stället satsa mer pengar på specialundervisning och på det danska språket.
Sverigedemokraterna vill se samma utveckling i Sverige. I huvudsak anser vi att modersmålsundervisningen är ett intresse för den enskilda familjen, som då också bör stå för kostnaderna samtidigt som undervisningen skall ligga utanför ordinarie skoltid.” (Källa: Sveriges riksdag)
De förändringar i lagparagraferna som SD vill se går genomgående ut på att alla formuleringar om ”modersmålsundervisning” ersätts med ”modersmålsundervisning i ett nationellt minoritetsspråk”.
1977 infördes Hemspråksreformen, vilken innebar möjligheter till undervisning i andra modersmål än svenska i grundskolan och gymnasiet.
Skolverkets rapport knäcker SD:s argument
Skolverket utkom 2008 med ”RAPPORT 321 2008 Med annat modersmål – elever i grundskolan och skolans verksamhet” på temat modersmålsundervisnings påverkan på elevers utveckling i svenska. Denna rapport omtalas i nyss nämnda danska rapport.
Det mest avgörande i jämförelse mellan den danska rapporten och rapporten utgiven av svenska Skolverket, är att faktaunderlaget för Skolverkets rapport är betydligt utförligare.
Skolverkets undersökning följer en klass från tredje till nionde klass. Den svenska undersökningen visar meritvärden, dvs resultatmålet som är genomsnittsbetyget för ALLA ämnen.
Den danska rapporten säger sig å ena sidan ha en bredare approach, genom att innefatta elever som kommit till Sverige även efter tredje klass (upp till nionde klass).
Å andra sidan innefattar den danska rapporten enbart betygsmaterial från ämnesprov i nionde klass i ämnena svenska och matematik.
Skolverkets rapport innefattar tre delar. En enkätstudie genomfördes 2007 – med svar från 900 av 1 201 möjliga skolor, dvs skolor där åtminstone 10 % av eleverna var berättigade modersmålsundervisning.
En kvalitativ intervjustudie genomfördes 2007 på 13 skolenheter (från förskola till nionde klass) fördelade på fyra kommuner. Såväl lärare som elever på skolorna blev intervjuade. Slutligen har vi det statistiska materialet (UGU). Detta material syftar till att visa eventuella effekter av modersmålsundervisning och svenska som andraspråk.
I Skolverkets rapport läser vi följande stycke (fetmarkerad stil gjord av Motargument. förf. anm.):
”Ett högre genomsnittligt meritvärde är synligt för samtliga av dessa grupper elever som deltagit i modersmålsundervisning. Intressant att notera är att meritvärdet är högst bland gruppen andragenerationsinvandrade elever, dvs. elever som är födda i Sverige men av utlandsfödda föräldrar.
Men även elever med en svensk och en utlandsfödd förälder som har deltagit i modersmålsundervisningen har ett jämförelsevis högre meritvärde. För utlandsfödda elever finns ett motsvarande högt meritvärde för eleverna som inte alls har deltagit i dessa ämnens undervisning.” (Källa: Skolverket)
Skärmdump från Skolverkets rapport, sid. 67. (Källa: Skolverket)
”Analysen redovisar tydliga skillnader i genomsnittligt meritvärde med avseende på elevers deltagande i modersmålsundervisning och/eller i undervisning i svenska som andraspråk.
Högst genomsnittligt meritvärde (220p) har eleverna som har deltagit i modersmålsundervisning (men inte i svenska som andraspråk) i tillägg till den allmänna skolgången.
Lägst genomsnittligt meritvärde (181p) har eleverna som har deltagit i svenska som andraspråk (och inte i modersmålsundervisning).
Närmare analyser av tänkbara bakomliggande förklaringar till det höga meritvärdet för elever som deltagit i modersmålsundervisningen ger vid handen att:
• Antal år i undervisning i modersmål kan ha viss betydelse för meritvärdet.
• Eleverna som deltar i modersmålsundervisning inte är en särskild grupp elever, om man ser till könsfördelningen och till ursprungsland
• Elever som deltar i modersmålsundervisning i högre utsträckning kommer från en familj med eftergymnasial utbildning, jämfört med elever i undervisning i svenska som andraspråk.
• Inom respektive utbildningsnivå/socialgrupp har gruppen elever som deltagit i modersmålsundervisningen ett genomsnittligt högre meritvärde.
När det gäller det låga meritvärdet för elever som deltagit i undervisningen i svenska som andraspråk finns det flera möjliga omständigheter som spelar in.
Eleverna som deltar i undervisningen kommer i högre utsträckning från familjer med en lägre utbildningsnivå och en svagare position på arbetsmarknaden.
Ämnet svenska som andraspråk ses och bedrivs i hög utsträckning ute på skolor som en stödundervisning för svagpresterande elever. Båda dessa förhållanden kan tänkas bidra till det låga meritvärdet för denna grupp elever.”
SD har inga belägg – de har fördomar, gissningar och känsloargument
Det finns inga belägg för att modersmålsundervisning skulle hindra elevers utveckling i svenska. 22 språkforskare skriver i en debattartikel i SvD 21 februari 2019 att det finns forskning som visar att möjligheterna till att utveckla ett starkt modersmål främjar utvecklingen av andra språk.
Forskarna påpekar att modersmålsundervisningen har en positiv påverkan på flerspråkighet och personlig utveckling, samt att det skapar framtidsmöjligheter.
Forskarna betonar vikten av flerspråkighet och att det innebär såväl en personlig som samhällelig resurs. Flerspråkighet har stöd i svensk språklag och i svensk partipolitik.
SD är för övrigt det enda parti som motsätter sig hemspråksundervisning. I debattartikeln läser vi följande avsnitt:
”Argumenten för att nedmontera den redan nu ytterst begränsade modersmålsundervisningen känns igen från traditionell assimilatorisk språkpolitik.
Medan språkforskare har argumenterat för vinsterna med att bygga ut och förbättra modersmålsundervisningen, argumenterar Sverigedemokraterna för att samma undervisning hindrar elevers utveckling av svenska. Den senare kopplingen har inget stöd i forskningen.
Tvärtom visar forskning att möjligheterna att utveckla ett starkt modersmål genom en långsiktig utbildning snarare främjar utvecklingen av andra språk, såsom det gängse undervisningsspråket svenska i Sverige. Att ställa svenska mot andra modersmål är i sig en felaktig tankekonstruktion.
Den som argumenterar för modersmålsundervisning argumenterar inte mot elevers utveckling av svenska. Tvärtom. Att en individs utveckling av svenska skulle vara avhängig en enspråkighetsnorm där inga andra språk ”stör” baseras också på en förenklad och felaktig språksyn utan stöd i modern språkforskning” (Källa: SvD)
SD:s språkpolitik går hand i hand med idén om assimilering. Risken med att avskaffa modersmålsundervisningen är att vi på sikt dödar ett levande språkligt, kulturellt och socialt kapital. Om det blir verklighet beror det inte på att det finns fakta och belägg för att modersmålsundervisning hindrar utvecklingen i svenska, som SD påstår. I SD:s parallella universum spelar fakta och belägg ingen roll. Där regerar fördomar, gissningar och känsloargument.
Den danska regeringens nya giv med en särskild lagstiftning för människor som bor i särskilt utsatta områden – ”invandrarghetton” – har fått stora uppslag i internationell media. Den allmänna uppfattningen är att den nya lagstiftningen är kontroversiell och omänsklig. De historiska konnotationerna är obehagliga och det blåser allt hårdare i det danska samhället.
Rokhaia Naassan bor i ett ”invandrarghetto” och ska snart bli mamma. Enligt ny dansk lagstiftning kommer hon och hennes barn att tillhöra en ny kategori av människor: Hon blir en ”ghettoförälder” och hennes barn blir ett ”ghettobarn”. Denna retorik används av aktad dansk media.
För att benämnas som ”invandrarghetto” krävs att 2 av dessa 3 kriterier uppfylls:
Åtminstone 50 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
Åtminstone 40 % av invånarna är arbetslösa
Åtminstone 2,7 % av invånarna är dömda för brott
ELLER
Över 60 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
Från 1 års ålder ska barn i de s k ”invandrarghettona” tvingas bort från sina föräldrar under 25 timmar per vecka för att lära sig ”danska värderingar”. I dessa ”värderingar” ingår jul och påsk, samt danska språket. Om barnen inte närvarar vid de obligatoriska ”utbildningarna” kan det få konsekvenser som indraget barnbidrag.
25 ”invandrarghetton” i Danmark
Den danska regeringen har stämplat 25 områden som ”invandrarghetton”. Där bor människor med låga inkomster och majoriteten är muslimer. I dessa områden ska det framöver råda andra lagar än i övriga samhället. Orsaken till den nya lagstiftningen är att man ska ”komma till rätta” med levnadsstilen i de stigmatiserade områdena. Tongångarna kring assimilering är bistra och det är uttalat att de som inte assimilerar sig kommer att tvingas.
I det årliga nyårstalet 1 januari 2018 höjde statsminister Lars Løkke Rasmussen (Venstre)* ett varningens finger för att brottsligheten i de utsatta områdena kan vinna mark i andra områden (följande är min översättning, originalet finns att läsa här):
”Runt om i landet finns parallellsamhällen. Många människor med samma problem klumpas ihop. Det skapar en negativ spiral. En motkultur.
Där man inte tar ansvar, inte deltar, inte utnyttjar de möjligheter vi har i Danmark – utan ställer sig utanför.
Det har uppstått sprickor i Danmarkskartan. Det bekymrar mig djupt. Därför att ghettona skickar ut tentakler på gatorna, där kriminella gäng skapar otrygghet.
In i skolorna, där försummade barn hänger på kanten.
Ner i kommunkassan, där intäkterna är mindre och utgifterna större än de behöver vara.
Och ut i samhället, där danske värderingar som likavärde, frisinne och tolerans tappar terräng.”
Fysisk rivning och förändring av utsatta bostadsområden
Det skall inte finnas ghetton i Danmark 2030. Vi önskar bryta ned parallellsamhällena en gång för alla. För flera av ghettoområdena är det redan beslutat och igångsatt viktiga insatser, som över tid kan bidra till att skapa en fysisk förändring i de utsatta bostadsområdena. Men skall målet nås, finns det på ett antal områden behov för en extra och mycket mer kontant insats.
1. Fysiskt förändrade bostadsområden 2. Nya möjligheter för full avveckling av de mest utsatta ghettoområdena 3. Tillgång till att säga upp hyresgäster vid försäljning av allmänna bostäder i utsatta bostadsområden
Mer handfast styrning av vem som kan bo i utsatta bostadsområden
En mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena kan komma att aktivt bidra till att målet om inga ghetton 2030 kan realiseras. Lagstiftningen innehåller idag ett antal uthyrningsregler som har till syfte att ändra boendesammansättningen i utsatta bostadsområden. Men dessa möjligheter har inte fungerat tillräckligt bra.
4. Stopp för kommunal anvisning till utsatta bostadsområden för bidragstagare 5. Obligatorisk flexibel uthyrning i utsatta bostadsområden 6. Lägre bidrag för inflyttare till ghettoområden 7. Stopp för inflyttning av mottagare av integrationsbidrag 8. Kontant belöning till kommuner som lyckas med integrationsinsatsen
Förstärkt polisinsats och högre straff skall bekämpa kriminalitet och skapa mer trygghet
Undersökningar har visat att när olika kriminalitetstyper förekommer i grannskapet, ökar otryggheten bland medborgare i de särskilt utsatta bostadsområdena mer än i resten av Danmark. I de utsatta bostadsområdena betyder otryggheten att de resursstarka medborgarna trycks ut, och det blir svårare att locka nya medborgare. Det kommer vi inte acceptera.
9. Förstärkt polisinsats i särskilt utsatta bostadsområden 10. Högre straff i bestämda områden (skärpt straffzon) 11. Kriminella ut från ghettona
En god start på livet för alla barn och unga
Det finns behov för en förstärkt insats för att säkra att alla barn får en god start på livet. Det skall sättas in en tidig insats för att säkra goda danskkunskaper. Det skall skapas möjlighet för en annan fördelning av elever på de allmänna gymnasierna. Och det skall klargöras att föräldrarna skall lova att ta ansvar för att uppfostra sina barn och säkra att barnen passar sin skolgång.
12. Obligatorisk dagerbjudan skall säkra bättre danskkunskaper före skolstart 13. Bättre fördelning på daghem 14. Riktade språkprov i 0. klass 15. Sanktioner mot dåligt presterande kommunala skolor 16. Förstärkt föräldraansvar genom möjlighet till bortfall av barnbidrag och enklare föräldratillägg 17. Bättre fördelning av elever på gymnasier 18. Kriminalisering av ”omskolningsresor” till hemland 19. Hårdare straff för våld i hemmet 20. Tidig upptäckt av utsatta barn 21. Skärpta straff för brott mot den särskilda anmälningsplikten
Regeringen följer upp insatsen mot parallellsamhällen
22. Tre särskilda ghetto-representanter med de nödvändiga kompetenserna”
”Jüdischer Wohnbezirk in Warschau”. Warszawa: Judeghetto 1941.
En av de lagändringar som kan komma att genomföras är att en människa som begår ett brott i ett av de 25 s k ”invandrarghettona” kommer att straffas dubbelt så hårt som en människa som begår samma brott i ett annat område.
Några förslag har avskrivits som alltför radikala. Ett exempel är Dansk Folkepartis (DF) förslag om att s k ”ghettobarn” ska vara hemma efter klockan 20.00. DF:s Martin Henriksen (ordförande för folketingets integrationskommitté) menade att denna lag skulle kunna implementeras med hjälp av elektroniska fotbojor.
Justitieminister Søren Pape Poulsen (Konservative Folkeparti) svarade vid årets Folkemødet (danska motsvarigheten till Almedalsveckan) på rättighetsbaserade protester mot lagförslagen. Han slår ifrån sig protesterna med att det är nonsens att människor i Danmark inte är lika inför lagen eller att vissa grupper straffas hårdare. Att lagändringarna kommer att innebära att specifikt muslimer drabbas avfärdar han med bestämdhet. Det ihåliga argumentet är att det endast är de som begår brott är de som straffas.
Yildiz Akdogan (Socialdemokraterne) uttrycker sin oro över att danskar inte längre reagerar på den hårda ”invandringskritiska” retoriken som har tydliga negativa konnotationer. Ordet ”ghetto” andas Nazitysklands syn på judar. Hon varnar för att språkbruket blir allmängods, att folk i allt större utsträckning inte längre höjer på ögonbrynen åt ordvalen. Hon är av åsikten att, något vi också kan se i Sverige, känsla alltmer övertrumfar fakta. Debatten handlar i stor utsträckning om muslimer. Muslimhatet/islamofobin vinner mark i såväl dansk politik som i danska samhället.
Vän av ordning ser även paralleller till apartheidsystemet i Sydafrika mellan 1948 och 1994, då människor kategoriserades mot bakgrund av etnicitet. Apartheid var inskrivet i grundlagen och bl a så ”[…] skulle svarta bo i egna reservat, så kallade hemländer och avkrävas pass om de reste i övriga Sydafrika. Inte bada på samma stränder som vita, inte åka samma bussar eller sitta på samma parkbänkar. Inga svarta på gatorna efter halv sju Klockan halv sju ljöd visselpiporna i småstäderna, signalen för att inga svarta fick vara ute på gatorna längre.”
Främlingsfientlig retorik vinner mark i danska samhället
18-åriga Barwaqo Jama Hussein, kom till Danmark från Somalia som femåring. Hon blev snart medveten om att hennes, och många andras, familj placerades i ”invandrarghetton”. När hon var 13 år placerades hennes familj i Tingbjerg (i Köpenhamn), som är ett av de 25 ”invandrarghettona” i Danmark. Hon uttrycker sin smärta (alla citat i resterande del av artikeln är översatta av mig från engelska):
”Det gör ont att de inte ser oss som jämlika människor. Vi bor faktiskt i danska samhället. Vi följer reglerna, vi går till skolan. Det enda vi inte gör är att äta fläsk”.
Hon har vant sig vid att den främlingsfientliga retoriken skruvas upp i valtider, men hon kan inte minnas att retoriken har varit så hård som den är nu:
”Om du skapar nya sorters lagar som bara tillämpas på en del av samhället, så kan du fortsätta och lägga till flera. Det kommer att förvandlas till det parallellsamhälle som de är så rädda för. De kommer att skapa det själva.”
Tyvärr verkar danska politiker ha svårt att veta vad de ska göra med sin vrede över situationen i utsatta områden. I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att politikerna till stor del har skapat problemen själva, eftersom regeringen har placerat många invandrare i redan utsatta områden.
Det är tydligt att det finns en inte obetydlig del människor i det relativt homogena Danmark (87 % är vita, av danskt ursprung) som inte är särskilt förtjust i invandrares närvaro i samhället. I Greve, en medelklassförort söder om Köpenhamn, uttrycker människor sin glädje över lagförslagen:
”De spenderar för mycket danska pengar. Vi betalar deras hyra, deras kläder, deras mat, och sedan kommer de med sin brutna danska och säger ‘vi kan inte arbeta eftersom vi har smärtor.”
”Det finns alltid en ‘kattlucka’ där någon kan smita in. Etiskt sett borde de vara tacksamma att tillåtas komma in i vårt system, som har byggts över generationer.”
”Jag tror att de är 300 till 400 år efter oss.”
”Deras kultur passar inte in här.”
”De unga kommer att förstå vad det innebär att vara danska och kommer inte att bli som deras föräldrar.”
”Mor- och farmödrarna kommer att dö någon gång. Det är de som vägrar förändring.”
VI OCH DOM. DANSKAR OCH INVANDRARE. KRISTNA OCH MUSLIMER.
Att politiker som själva är skyldiga till segregationen väljer att ytterligare öka segregationen genom att stigmatisera människor i särskilt utsatta områden och sedan har mage att blunda för sin egen främlingsfientlighet är hyckleri. Det är inte värdigt en rättsstat.
SD har inför valet 9 september 2018 hårdlanserat repatriering, dvs återvandring, något man har talat om sedan partiets grundande. Jag vill påstå att det är nödvändigt för de av oss som en gång har invandrat till Sverige att veta vad en röst på SD faktiskt betyder. En röst på SD kan nämligen innebära en enkelbiljett ”hem”.
Mot bakgrund av detta, och att SD trots påtryckningar från många håll inte har specificerat vilka invandrare som egentligen omfattas av repatriering, är det svårt att förstå att människor som har flytt krig, terror, förtryck, tortyr och diktaturer väljer att lägga sin röst på ett parti som planerar att repatriera en stor del utrikesfödda.
Det är oklart vilka som omfattas av SD:s repatrieringsplaner. Därför sitter inte heller arbetskraftsinvandrare, eller människor vars förfäder har invandrat till Sverige, säkert då även dessa kan komma att omfattas av SD:s återvandringskrav i framtiden. För SD är invandrare och flyktingar inte nödvändigtvis fullvärdiga svenskar ens om de får medborgarskap. Det är svårt att veta vad som kan hända om SD kommer till makten. Jimmie Åkesson har uttryckt att invandrare bör åka ”dit de bör bo”.
Man betraktas som andra, eller tredje, klassens medborgare. Detta illustreras gång efter gång då partiet uttrycker att de vill se ett överlag etniskt homogent Sverige. Att SD har reviderat sitt partiprogram på denna punkt vid ett flertal tillfällen är till största del en fasadputsning.
Det finns ett flertal illustrationer i närtid som styrker att SD hyser tankar om ett överlag etniskt homogent Sverige. Det är inte alltför länge sedan som SD motsatte sig utomeuropeisk adoption.
Officiellt har man omprövat den ståndpunkten. Däremot skvallrar uttalanden gjorda efter att man ändrade inställning om att det finns åsikter inom partiet som fortsatt inte vill se adoptioner av utomeuropeiska barn. Vilka offras först när man nu återigen talar om repatriering?
I SD:s principprogram reviderat 2014 läser vi följande om problem som uppstår då en demokrati blandas upp med människor av olika etnicitet:
Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att
man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret
i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat
som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall
räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam
arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser
således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland
befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en
stark och väl fungerande demokrati.
Vi tror att det bästa för vårt samhälle är att en så stor andel som möjligt av
statens medborgare också har en svensk identitet. Vi inser och accepterar
dock att det alltid kommer att finnas en viss andel av medborgarna som inte
uppfattar sig som svenska. Vi ser inget större problem med detta så länge
denna grupp är begränsad, accepterar svenska lagar, normer och traditioner
och inte bidrar till ökad segregation och motsättningar.
SD har gett uttryck för att det finns människor som flytt till Sverige som inte haft asylskäl. Man påpekar – utan belägg – att människor har beviljats asyl (och i förlängningen medborgarskap) på felaktiga grunder. Här vill jag poängtera att det finns människor som får asyl på felaktiga grunder. Det finns även fall då uppehållstillstånd för flyktingar, skyddsbehövande och många andra återkallas av Migrationsverket. Sådana återkallanden görs varje år.
Jimmie Åkesson öppnar däremot för att systematiskt granska s k ”riskgrupper” som fått medborgarskap. Utan belägg hävdar SD att det finns många människor som har beviljats asyl på felaktiga grunder. Att de syftar på nutida flyktingströmmar från t ex Irak, Afghanistan, Eritrea, Sydsudan, Syrien och Somalia känns inte som en alltför kvalificerad gissning. Men det finns också risk för att man syftar på dåtida flyktingströmmar innefattande ex-jugoslaver, iranier, latinamerikaner, balter, ungrare, finländare och judar.
Eftersom SD är av åsikten att människor ska assimileras, inte integreras, in i svenska kulturen och s k svenska värderingar, så är det beklagligt för alla de människor som lever i Sverige, men som i hög utsträckning har behållit den egna kulturens traditioner och värderingar.
Hur ska assimileringen gå till? Vad händer om en muslim väljer att fortsätta fira ramadan men väljer bort att fira jul, eller om en jude väljer att fira chanukka istället för att fira påsk?
Vad innebär repatrieringen och vilka omfattas?
Inför valet den 9 september har SD valt att damma av frågan om repatriering. De har ännu valt att inte förklara vilka som omfattas av repatrieringen. Det är förmodligen ett ytterst medvetet val, eftersom man förstår att man skulle tappa en hel del väljare med invandrarbakgrund om man specificerade vilka som ska skickas ”hem”.
Jag har tidigare på Motargument skrivit om att det är svårt att förstå invandrare som röstar på SD. Då handlade det om historielöshet, att spotta på sig själv och att man har tappat bort sig själv och sin egen bakgrund.
Att SD nu lanserar repatrieringen innebär att de av oss som är invandrare borde fundera både en, två och tre gånger på hur vi väljer att lägga vår röst i valet i höst. Att rösta på SD kan innebära en röst för en enkelbiljett ”hem”.
Det är nödvändigt att förstå att invandrare inte är en homogen grupp. Det är också nödvändigt att förstå att rasism och islamofobi/muslimhat existerar hos människor oavsett ursprung. Detta är en av flera förklaringar till att det faktiskt finns invandrare som väljer att lägga sin röst på SD.
Jag vill understryka att jag inte på något sätt vill diktera hur någon ska rösta. Rösträtten är en rättighet och det står oss fritt att göra som vi vill med vår röst. Självklart har alla människor all rätt i världen att rösta på vilket parti de vill i egenskap av svenskar och svenska medborgare. Men när vi gör vårt val är det viktigt att ha i åtanke att SD är av uppfattningen att människor som invandrat inte borde ha fått den möjligheten från första början. Det är en ‘one way street’ och kommer så att förbli i SD:s värld.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
EDIT 180720:
I SvD junior 180707 kan vi i en intervju höra Jimmie Åkesson säga att ingen som bor i Sverige ska tvingas att återvända till hemlandet. ”Vi har ingen politik för det”.
Varför lanserade partiet repatriering så hårt i så fall? Det finns ju redan återvandringsbidrag.
Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson säger att ”illojala svenskar” inte kommer att straffas om SD kommer till makten. Detta stämmer inte med SD:s tankar om assimilering för ”osvenska” svenskar och inte heller med vad som står i SD:s principprogram.
Thomas Alm, ateist och antirasist, ställer i ett debattinlägg i Dagens Nyheter frågan om vad som händer med ”illojala” svenskar om SD får makten. Frågan ställs mot bakgrund av det som står i SD:s principprogram (sid. 15):
Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.
Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.
På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.
Skrivningen i SD:s principprogram om att den svensk som överger sitt språk, sin kultur och sin lojalitet kan upphöra att vara svensk innebär inte att en sådan person skulle straffas om SD kom till makten. Alla svenska medborgare ska ha exakt samma rättigheter och skyldigheter alldeles oavsett om man ser sig som en del av den svenska kulturella gemenskapen eller ej.
Att Alm raljerar över konceptet att man kan upphöra att vara svensk förvånar mig. Det måste innebära att en person som ansluter sig till Islamiska staten, som uppmanar till heligt krig mot Sverige, som slutar att prata svenska, förtrycker kvinnor, mördar kristna och homosexuella och halalslaktar djur utan bedövning i Alms värld fortfarande är precis lika svensk som Astrid Lindgren var. Alternativt att Astrid Lindgren inte var svensk eftersom svenskhet överhuvudtaget inte existerar och aldrig har gjort det.
Men vad betyder det då att ”den svensk som överger sitt språk, sin kultur, sin identitet och sin lojalitet kan upphöra att vara svensk”? För mig är det Karlsson uttrycker i sin replik i DN en spektakulär uppvisning i otydlighet och inkonsekvens. SD pratar gärna, utöver ”osvenska” invandrare eller andra- och tredjegenerationsinvandrare, om ”svenskfientliga” svenskar. SD har uttryckt att även ”svenskfientliga” svenskar som uttrycker en annan syn (läs ”osvensk”) på kultur och värderingar än SD:s kan behöva assimileras. Är det inte ett straff om något?
Och vilka fler beteenden, åsikter och gärningar kan tänkas medföra att du enligt SD inte betraktas som svensk? Att du är eller blir nazist, kommunist? Upphörde KGB-spionen Stig Bergling att vara svensk, när han avslöjade omfattande försvarshemligheter till dåvarande Sovjetunionen?
Mot bakgrund av pratet om assimilering för ”osvenska” svenskar och det som de facto står i principprogrammet kring svenskhet är Karlsson inte trovärdig i sin replik i DN.
Sverigedemokraterna är för assimilering. Assimilering innebär tydligen att såväl invandrare som svenskar som vem som helst ska anpassa sin mathållning till vad SD anser vara ”svenskt”. Ordförande i SD Ystad, Paul Svensson, har yrkat om förändringar i mathållningen bl a för patienter på Helsingborgs Lasarett.
Menyn ska vara anpassad för att tillgodose olika målgrupper och innehålla ett varierat utbud av såväl svensk traditionell husmanskost som internationella rätter. Alternativen för grundkosterna ska komplettera varandra så att den som av kulturella, religiösa, etiska eller andra skäl ej kan äta vissa livsmedel har ett alternativ.
Jag har, via Paul Svensson (SD), fått ut protokollet där det går att ta del av yrkandet som framförts muntligt. I yrkandet kan vi se några förslag på ändringar som tar hänsyn till SD:s assimileringskrav:
Den första meningen, den som börjar med ”Menyn ska vara anpassad…” ska, enligt förslaget, strykas helt och hållet. Det innebär att patientmåltiderna enbart skull bestå av ”svensk traditionell husmanskost”. S k ”internationella rätter” skulle då exkluderas. Vän av ordning undrar vad som kan tänkas ingå i de olika matkategorierna.
Är t ex spagetti med köttfärssås svensk husmanskost? Eller är det en internationell rätt med ursprung i Italien? Är nudlar (populärt bland svenska studenter, men ändock asiatiskt), tacos (alla svenskars favoritfredagsmys är mexikanskt) och pizza (väldigt gott, men också väldigt italienskt!) accepterat? Om man ska vara konsekvent i assimileringstanken kring mat blir det inte mycket kvar: kaffe (det svenskaste av det svenska som inte är svenskt), kakao (som växer i typ alla världsdelar utom Europa), te (Kina!), potatis (en peruansk knöl), ris (väldigt kinesiskt), yoghurt (med ursprung i bl a Turkiet), exotiska frukter (hur gör vi nu med clementinerna och apelsinerna till jul?) och en hel del grönsaker (tomater är peruanska, avokador kommer från Mexiko och aubergine är asiatiskt), faller utanför ramen för vad som är att betrakta som svenskt, och i förlängningen vad som är svensk husmanskost.
Vidare ska, i enlighet med SD:s yrkande angående patientmåltiderna, meningen som börjar med ”Alternativen för grundkosterna…” bytas ut mot ”Alternativen för grundkosterna ska komplettera varandra så att den som av medicinska skäl ej kan äta vissa livsmedel har ett alternativ.” Då vill jag ställa mig följande fråga:
Vilka är SD att bestämma för mig vad jag ska äta när jag är inlagd på lasarettet i Helsingborg? I yrkandet har faktorerna kultur, religion, etik och andra skäl bytts ut mot ”medicinska skäl”. S k ”medicinska skäl” är en självklarhet, men omfattas i den befintliga formuleringen ”andra skäl”. Det finns ett antal aspekter som jag tänker att SD inte har tagit i beaktning i sin iver att assimilera invandrare eller människor med annan trosuppfattning. Exempel på regler för mathållning inom olika religioner är:
Troende judar äter av religiösa/kulturella/etiska skäl kött från växtätande djur förutsatt att djuret har helt kluvna klövar och idisslar, vilket innebär att man inte äter hare, häst eller gris. Köttet ska vara kosher, vilket betyder att slakten ska gå tillväga på ett särskilt sätt. Inte heller äter en troende jude köttätande djur, skaldjur och vissa fiskar.
Troende muslimer äter av religiösa/kulturella/etiska skäl inte blod, fläskkött och kött som inte slaktats enligt halal.
Troende hinduer äter normalt inte kött av respekt för djuren. Därför är många hinduer vegetarianer även om vissa äter ägg, fisk och kött. Eftersom kon är helig för hinduer äter man inte nötkött.
Dessutom menar SD i sitt yrkande att ”Menyn ska anpassas efter säsong och storhelger som jul, påsk, midsommar, Mårtensafton etc.”, dock är det oklart om det då kommer att finnas alternativ till den traditionsbundna maten, eller om alla serveras den. Återigen, alla människor uppskattar inte alla typer av mat, vissa kan inte äta den av religiösa, kulturella eller etiska skäl.
Vidare yrkar SD på att stycket ”Fisk och/eller skaldjur av varierade sorter ska finnas på menyn minst tre (3) gånger/vecka till lunch eller middag.” ska strykas. Även detta påverkar patientmåltiderna på ett negativt sätt.
SD vill också stryka stycket rubricerat ”Lunch” där det mest frapperande som man vill stryka är biten ”Utöver LOV* ska ett (1) till alternativ vara fläskfritt på lunch vardagar”. Detta betyder att människor som av religiösa/kulturella skäl inte äter fläskkött antingen tvingas till det eller får avstå om det serveras fläskkött till lunch.
Det är svårt att se att SD:s assimileringsförslag gällande mathållningen på lasarettet i Helsingborg på något sätt skulle kunna implementeras i enlighet med den värdegrund som hälso- och sjukvården strävar att arbeta utifrån. Restriktionerna om att enbart servera svensk husmanskost slår mot en stor del av patienterna.
Jag utgår ifrån att det för SD är en principsak att lever man i Sverige så ska man äta ”svenskt”, med allt vad det innebär – blod, fläskkött, nötkött, olika sorters fisk osv. Jag motsätter mig att människor ska tvingas att äta saker som går emot deras principer, när alternativet blir att de istället blir utan mat. Dessutom finns det helyllesvenskar som inte uppskattar viss typ av mat. Ska de också tvingas äta mat de inte tycker om, alternativt bli utan mat?
Mantrat för assimileringsindoktrinerade sverigedemokrater verkar vara att oavsett om du är född i Sverige, eller annorstädes, och oavsett om det strider mot din kulturella, religiösa eller etiska övertygelse så SKA du äta svensk husmanskost – vad nu det är och inte är.
Det tål att upprepas. Förorten är en geografisk plats. Förorten är inte en kultur. Förorten är inte en religion. Förorten är inte en nationalitet. Förorten är inte en inkomst. Förorten är inte en social tillhörighet.
Jag växte upp under en stor del av min barndom i den förort där den här villan ligger. Jag spenderade många dagar och ibland veckor varje månad i den här villan. Jag var med när den byggdes.
Garaget till vänster i bilden byggdes av min kära, numera bortgångne morfar medans jag lekte byggarbetare. Min morfar lade stenplattorna runt villan. Min mormor och morfar planterade växterna runt huset och min morfar planterade gräsmattan, medans jag lekte markägare och strängt beordrade min skrattande morfar att jobba hårt eller försökte hjälpa honom att klippa gräsmattan, eller klängde på hans rygg när han klippte rabatterna.
Både när mina morföräldrar flyttade in i villan, vilket var år 1979 och fram tills idag, ligger villan i en av Sveriges rikaste kommuner.
Förr i tiden bodde nästan enbart etniska svenskar i den kommunen. Idag utgör de fortfarande en klar majoritet, även om det har flyttat in massor av människor från andra länder samtidigt som kommunen är ändå rikare.
Mina morföräldrar gjorde karriär efter kriget, men hade växt upp i fattigdom och marginalisering, men i deras fall i Västerbottens skogsland. Som för de flesta miljontals andra svenskar och människor som invandrade från andra länder, blev förorten vägen till ett bra liv.
Den svenska medelklassen och en större del av den så kallade överklassen skapades i förorterna, oavsett vad nyhetsrapporteringen och förfasade debattskribenter krönikörer vill ge sken av.
Mina närmaste grannbarn som jag ständigt lekte med, var i ena fallet ett antal etniskt svenska, alla blonda och blåögda pojkar och i andra fallet en pojke och en flicka med en finsk och en sydkoreansk förälder.
Som tur var, hade vi inga vuxna som tutade i oss att vi skulle vara annorlunda från varandra mer än att vi var individer. Vi kände oss varken mångkulturella bara för att vi samtidigt hade olika ursprung och umgicks, eller ”marginaliserade” bara för att vi levde i en förort. Vi behövde varken ”integreras”, ”assimileras”, försvenskas eller lära oss vara ”toleranta” .
Inte heller kände vi oss ”privilegierade” som levde i ett höginkomsttagarområde där de flesta var egenföretagare eller högavlönade statstjänstemän.
Vi var glada så länge vi kunde bada tillsammans, åka pulka tillsammans, äta lördagsgodis tillsammans, leka kurragömma tillsammans, gå på varandras födelsedagskalas, titta på TV och videofilmer tillsammans, bygga kojor tillsammans. leka i skogarna tillsammans och både gräla, skratta och glädjas tillsammans.
Vi var bara barn som just då för det mesta var förskonade från vuxenvärldens alla förgiftande metadebatter om huruvida vi var bra eller dåliga eller hur vi levde våra liv.
Inte ens merparten av de som bor i förorternas så kallade miljonprogramsområden bor i höghus, eftersom miljonprogrammens hus till största delen utgörs av tvåvåningsbostäder.
Över femtio år innan Jimmie Åkesson började varna oss för systemkollapsen, byggde ett då betydligt fattigare Sverige en miljon hyresbostäder, villor, samt skolor och dagis, centrum, bibliotek, kontor, garage, parkeringsplatser, vägar och sjukhus åt de nästan två miljoner människor som flyttade in till Sveriges storstäder.
Det var den utmaningen som Olof Palme i ett av sina tal som dåvarande kommunikationsminister, kallade för ”Sveriges största invandring”. Den invandring som skedde inne i Sverige. Svenskarna hade övergått från att vara ekonomiska välfärdsmigranter till USA till att bli ekonomiska migranter till svenska städer.
Den migrationen sågs som en utmaning och som även medförde problem, men inte ett problem i sig.
Många av de som antingen ondgör sig över förorter eller de som på något sätt vill tala om eller ”försvara Orten”, talar inte om förorter alls, utan enbart om en begränsad del.
Sluta generalisera om förorter och när du talar om förorter, kom ihåg att de är lika mångskiftande som ”frukter” och ”blommor” och ”väder”.
Oavsett var du bor i Sverige, nästa gång du letar efter en socialt och kulturellt isolerad människa, pröva att titta dig själv i spegeln. Kanske är det du själv? Du som tror att människor i fattigare områden eller rikare områden skulle vara så fundamentalt annorlunda än dig själv, försök lära känna människor i en helt annan miljö.
De människorna kommer ofta att visa sig vara de finaste människorna som du har träffat.
PS
Jag glömde att säga att det får man väl inte säga i det här jävla landet!
”In order to realize the pledge of imitative transformation, the colonized mass had to be cut loose from their own past and identity, and recast as people without history.” -Jan Breman
Det handlar om assimilering. Den koloniserade massan, eller varför inte den i nationen inlemmade massan, måste klippa banden till sitt förflutna och till sin tidigare identitet och gå in i sin nyvunna svenskhet som historielös.
Breman, professor och sociolog, skriver om dikotomin antropologi-sociologi, där den förra i ett historiskt perspektiv har inneburit studiet av primitiva (dvs utom-europeiska) folk, medan den senare har inneburit studiet av moderna, civiliserade (dvs europeiska eller västerländska) samhällen. Eller som Breman uttrycker det:
”While anthropology would study the ‘less advanced’ peoples, sociology would focus on the social organization of the ‘more advanced’ societies – who all happened to be located in the West.”
Den här synen, som alltså var rådande under tidigt 1900-tal, på världen som uppdelad i en civiliserad västvärld och en ”mindre civiliserad” omvärld är fortfarande rådande i (om än inte begränsad till) kärnan av sverigedemokratisk ideologi. En världsbild där vi är skapelsens och mänsklighetens krona och den logiska slutstationen för all känd utveckling. Där de andra folken befinner sig i ett tidigare evolutionärt stadium av mänsklighet och civilisation, och vår mission – med kolonisationen eller assimileringen som progressiv medicin – säger oss att ”where the natives are now, we were once; what we are now they are bound to become” (Jan Breman).
Eller som SD uttrycker det:
”Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är ett särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande.” -Principprogrammet, avsnitt 8: Mångkulturalismen
Målet är ovidkommande, skriver de. Och javisst är det så. Kulturblandning är av ondo, likaså en mosaisk lösning med olika kulturer sida vid sida.
Det mångkulturella hotet
En blandning leder ofrånkomligen till degeneration, eftersom de andra kulturerna ur det logiska, evolutionära – och framförallt nationalistiska – perspektiv SD tagit till sig, måste vara mindre utvecklade, eftersom de inte redan är vi. Vi står högst på stegen och en blandning – en kulturell kompromiss – kan bara resultera i att vi måste kliva ner ett eller flera snäpp på stegen för att kunna möta vildarna halvvägs.
Mosaiken – det särkulturella samhälle SD målar upp som det andra ovidkommande alternativet – bär på samma problematik. Tillåts inte den högst utvecklade kulturen dominera (och då helst i egenskap av majoritetskultur) de andra som ryms inom vår civilisations formella och juridiska statsgränser blir resultatet ofrånkomligen negativt. Degenerativt.
Ergo finns bara en rimlig lösning: Assimilering. The mass has to be cut loose from their own past and identity, and recast as people, för att parafrasera Breman. Eller för att citera SD:
”Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den. /…/ Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.” -Principprogrammet, avsnitt 5: Nationen
Recast as people. Men är det ens möjligt? Kahin Ahmed, med 26 år i Sverige, aktiv kommunpolitiker för Moderaterna och på alla sätt urtypen för en i det svenska samhället välintegrerad individ når uppenbarligen inte upp till SD:s hårda krav på assimilering. Och förutom Richard Jomshof, som var den som satte sig till doms över Ahmed, går det att finna liknande omdömen om andra svenska medborgare satta av de flesta i den s k ”sverigevänliga” partitoppen.
Och kanske har de rätt; kanske är den assimilering de kräver av ”den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation” i själva verket omöjlig att uppnå.
Samtidigt, oavsett var en står gällande uppfattningen om det ens är rimligt att föreställa sig att det är möjligt att assimileras in i en annan kultur, behöver vi också begrunda det demokratiska i att kräva assimilering.
Assimilering och demokrati
Kan man t ex stå bakom en så central demokratisk hörnsten som uppfattningen om alla människors lika värde och samtidigt kräva assimilering? Eller måste man välja?
Jag har med tiden allt tydligare kommit att se på Sverigedemokraterna som en i grunden antidemokratisk rörelse. Och deras krav på assimilering är ett av de tydligare tecknen på att de på ett ideologiskt plan varken kan eller vill hålla sig inom demokratins ramar.
På individnivå är det här inget problem. Kravet på utbölingar att ta seden dit de kommer må vara otrevligt och inskränkt, men det är i sig inget hot mot demokratin. Det blir det först när någon har makt nog att försöka göra det till lag.
Sverigedemokratiska politiker har en förmåga att mörka, släta över, försköna och fara med osanning.
För ett par dagar sedan kom en kortare tweet-rant från SD:s starkaste kvinnliga profil Paula Bieler, talesperson i jämställdhets-, integrations- och familjefrågor. (Hela tråden går att finna här)
Vän av ordning vill påstå att det är en lögn att hävda att SD är det parti som struntar i var någon är född eller har sin bakgrund. Det är hela kärnan i partiets ideologi och är det som ger partiet dess särställning, och som är en av anledningarna till att de har vuxit sig så stora som de är idag.
Ja, SD siktar ju på 100%-ig assimilering, inte integration. Inte bara invandrare ska assimileras, utan också de svenskar som har fel syn på ”svenskhet” ska assimileras. Bieler avslutar denna tweet med ”Vi är det parti som vill göra det möjligt. På riktigt”. Tweeten ger en fadd eftersmak då vi vet hur det ska gå till. SD hävdar att invandrare bör lämna sin kulturella identitet och anamma det de vidhåller är en ”svensk” kulturell identitet. Annars kan en människa inte assimileras. SD har inte någon integrationspolitik, då de anser att det inte behövs. Det går tydligen inte att ha två olika kulturella identiteter. Jag ser dagligen många exempel i min omgivning och i samhället där det funkar finfint att vara dubbel i sin kulturella identitet: ”svensk” OCH ”serb”, eller ”svensk” OCH ”irakier”, eller ”svensk” OCH ”chilenare”.
Jag kan inte se något annat än att detta rör sig om röstfiske från Paula Bieler. Hon försöker med alla till buds stående medel attrahera fler väljare, i detta fall kvinnliga invandrare. Det är oärligt, lögnaktigt och vilseledande. SD skyr sällan några medel i sin maktfullkomlighet. Till varje pris ska propagandan ut, oavsett om det är sanning eller lögn.
Att tro på att Sverigedemokraterna inte skulle bry sig om var någon är född eller har sin bakgrund vore lika naivt som att tro på att Vänsterpartiet inte skulle bry sig om att vård, skola och omsorg privatiseras eller att Moderaterna inte skulle bry sig om att skatterna höjs.
1975 blev Sverige en mångkultur. Detta påstående cirkulerar mycket på rasistiska webbsidor, och för en gångs skull måste man ge dem rätt. Ja, 1975 blev Sverige en mångkultur. Men till skillnad från rasisterna anser jag att det var något bra.
”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”
Frihetsrevolutionen på 70-talet
Beslutet 1975 var en seger för individens frihet!
På 70-talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, d v s bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis.
Svensk ”handikappolitik” på 60-talet präglades ännu av att funktionshindrade skulle bli så lika icke-funktionshindrade som möjligt, om det inte gick skulle de gömmas undan. Homosexuella skulle stanna i garderoben. Katoliker ansågs farliga. Samer skulle sluta vara ”lappar” och bli svenskar och invandrare skulle bli ”som alla andra”.
Ännu på 70-talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metallskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullstol var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.
Fram till ca 1975 fick hallåor och nyhetsuppläsare på TV och radio inte prata skånska. Skolan hade i uppgift att lära folk ”rikssvenska” och vänsterhänta barn skulle läras bli högerhänta.
Detta gällde även i enskilda föreningar. Svenska kyrkan var extremt likriktad långt in på 60-talet. Det första steget för att luckra upp detta togs då de första kvinnliga prästerna vigdes. Idag diskuteras ”marxismen” i Svenska kyrkan på 70-talet en hel del. Denna s k ”marxism” var att kyrkan öppnades för mångfald. Det var kontroversiellt när prästen Ludvig Jönsson öppet stödde homosexuella med orden: ”överallt där kärlek inträffar sker ett under”.
Samma år som beslutet om mångkultur togs, 1975, avvecklades Rasbiologiska institutet (SIFR) och man slutade att exkludera personer med funktionsvariationer, man skulle nu istället inkludera och integrera dem i samhälle. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.
Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Man slutade att förfölja vänsterhänta barn. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå: ”Tänk om alla fick göra vad de ville med sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.
Nu växte idén fram om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter!
Folkhemmet
Om man studerar svensk politik före 70-talet ser man att man hade folkhemmet som ideal. Det likformiga var att eftersträva.
Herbert Tingsten lär ha sagt detta en gång: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.” Det är inget unikt uttalande. Att människor skulle vara ganska lika, och inte sticka ut, ansågs viktigt i bygget av det jämlika folkhemmet Sverige.
Den politiken gick igen i allt från sexualpolitik till integrationspolitik till Konsums blåvita varor.
David Schwarz
På 60-talet insåg fler och fler att Sverige måste börja bejaka olikheterna kulturellt sett. En pionjär var David Schwarz. 1966 skrev han en artikel (som ni kan läsa här som PDF).
I den artikeln påpekade han att utvecklingen gick mot ett enat Europa, med många kulturer inom dess gränser, och en värld med mer kontakt mellan folken. På sikt skulle det inte gå att hålla Sveriges gränser stängda. Den dåvarande assimileringspolitiken skapade problem, menade han. Och ledde till att parallellsamhällen, isolerade från resten av Sverige växte fram. Alternativet för invandrarna var att utplåna sin kultur och bli helsvenska eller att isolera sig, skrev han, Istället för assimilering bör man satsa både på sådant som svenskundervisning och hemspråksundervisning, för att bejaka både det svenska och den ursprungliga kulturen.
Schwarz skrev:
”Hur mycket andligen rikare skulle inte gemenskapen inom minoriteterna, och därigenom landets kulturliv bli om man i stället försökte få dessa människor att trivas och accepterade deras kulturella och konfessionella särart som normala inslag i det svenska samhället enligt maximen: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!””
Ni kan läsa tre andra av Schwarz artiklar i DN här: från 1964 och 1966 och 1980.
70-talet
Schwarz och många andras arbete ledde fram till mångkulturpropositionen 1975. Åren efter ändrades svensk politik. Hemspråksundervisning tilläts och invandrares kulturella föreningar fick stöd på lika villkor med ”svenska” föreningar.
Denna utveckling kan inte isoleras från vad som hände i samhället i stort på 70-talet. Det var en frihetsrevolution som skedde. Likriktning ersattes med mångfald. Homosexuella, muslimer, katoliker, funktionsvarierade, etc, började tolereras och inkluderas mer och mer.
Det betyder inte att allt som skedde gick till på rätt sätt. Det är legitimt att prata om problem som fanns och finns.
David Schwarz själv var intill slutet av sitt liv kritisk till svensk migrationspolitik. Han själv, som var sekulär ortodox jude, välkomnade mångkulturen, men han ansåg att Sverige inte gick tillräckligt långt. Vi försökte prata över huvudet på invandrarna, menade han, som om vi vore deras förmyndare, och borde börja behandla dem mer som jämlikar, ansåg han. Det var för mycket ”ta hand om” och bidrag och för lite möten mellan jämlikar.
Dessutom ansåg han att vi blundade för strukturella problem, främst barnfattigdomen och arbetslösheten och risken för permanent utanförskap på grund av bristande språkkunskaper. Han var dessutom en kritiker av asylsystemet som han menade missgynnade fattiga.
Att vara glad att olikheterna började bejakas, betyder inte att man måste acceptera allt som gjorts i svensk migrationspolitik sen 1975. Respekten för människors olikheter betyder inte att man behöver blunda för strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och segregering.
Onekligen tog Sverige några steg framåt mot individuell frihet på 70-talet.
Paula Bieler, SD, är en av de som försöker förändra betydelsen av assimilation och försöker ”tvätta” begreppet från dess ursprungliga innebörd, genom att kalla det en ”naturlig process”.
Flera politiker i SD kampanjar för att antingen mörka, ignorera eller förneka det tvång och hot som många olika experter anser att assimilation innebär – och de trakasserier och utanförskap som följer med som biverkan av sådana politiska kampanjer.
Motargument 