Etikettarkiv: retorik

Bör man kalla en sverigedemokrat ”IQ-befriad”?

Funkofobi är hat med mera mot personer med funktionsvariationer. En del av hatet är att använda skällsord som cp, mongo, störd, dvärg, damp-unge etc mot andra. Samma sak med skällsord om att man har låg IQ. Det är bra att fundera både en och två gånger om funkofobi är en bra väg i kampen mot rasism.


När man kallar någon ”liten dvärg” eller ”cp” antyder man att det är nåt negativt och fel att ha diagnosen kortvuxenhet eller diagnosen cp. Man föds kortväxt, att vara kortväxt betyder inte att man är korkad t ex.

Låg IQ är en slarvig benämning för övrigt. Låg IQ kan bero på utbildning lika väl som hjärnskada. Men det finns en funktionsvariation man kan födas med, eller förvärva, dvs intellektuell funktionsnedsättning, tidigare benämnt utvecklingsstörning. Den kan vara kopplad till IQ.

Fundera lite inom dig. Om du på något sätt vill antyda att SD:are till sin BIOLOGI fötts dumma, att personer som fötts ”lågbegåvade” dras till SD, då är det du som riskerar att uttrycka dig hatiskt.

Man bör undvika vissa ord som entydigt pekar mot personer med intellektuella funktionsvariationer.

Att säga att en SD:are har lägre IQ är alltså INTE OK.

Det finns givetvis gränsfrågor. Vad gör vi med orden korkad, dum och idiot som förr antydde att man var funktionsvarierad men som mer tyder på att man GÖR sig ”dum” idag, genom att bete sig illa mot andra och undvika korrekta fakta? Personligen undviker jag båda orden i debatten. Både pga att det är jäkligt ohyfsat och inte främjar debatten att använda dem, men även pga deras historia. Ordet ”idiot” t ex var det man använde om alla med funktionsvariationer förr.

Det finns vissa ord som är olämpliga och ohyfsade, men som är mindre funkofobiska. Men när skällsordet är tänkt att antyda nåt biologiskt, förvärvad eller nedärvd skada på biologin, är det rent klandervärt och funkofobiskt.

Man bör tänka till innan man vräker ur sig skällsord.

Blir det jobbigt?

Ja, det är kanske jobbigt att behöva tänka innan man pratar. Men tänk dig att du har en intellektuell funktionsvariation och får höra att din funktionsvariation (låg IQ t ex) används mot SD som skällsord. Dvs det antyds att det är något fel och negativt med din funktionsvariation.

Samma sak som jag skriver om SD här gäller givetvis om man vill använda skällsord om IQ mot sossar, frimärkssamlare, NMR, kommunalrådet i din kommun, kommunister, IS eller Donald Trump.

Läs för övrigt min artikel om antinazisternas misstag på 30-talet. Då man använde funkofobi och homofobi som vapen mot nazisterna. Läs den artikeln här!

Att använda funktionsvariationer som vapen mot rasister är hat, inte antirasism

Hat mot personer med funktionsnedsättningar, eller funkofoba benämningar på personer, är inte OK i kampen mot rasism!

Kent Ekeroth skrev en tweet häromdagen där han hånade de döda i flygkraschen i Teheran. Det var vidrigt. Men det bästa sättet att bekämpa hans hat är inte att sänka sig till en nivå under honom.

Jag har sett så mycket hat mot funktionsnedsatta användas som retorik mot Ekeroth nu de sista två dagarna att jag mår illa. Här är ett exempel. Kommentarsfältet är långt värre i ursprungsartikeln till denna  och ”skämtar” om ”kast med liten dvärg” och annat.

Funkofobi, som att kalla Ekeroth ”dvärg” eller att använda ord som ”cp”, ”störd” och ”mongo” som skällsord mot honom, ÄR INTE OK. Det är lika illa som om ni skrikit ”judejävel” till honom. Det är inte heller OK att säga att han har låg IQ.

Då man använder ”dvärg” eller ”cp” som skällsord menar man implicit att det är nåt fel att vara cp-skadad eller kortväxt.

Det är inte bara Ekeroth som drabbas av detta. Hanif Bali kallas både störd och liten dvärg regelbundet. I retoriken mot NMR ingår att man kallar dem ”IQ-befriade” och ”CP” och annat. Ann Heberlein kallas ibland sånt som ”NPF-pinglan”.

Läs min artikel om misstagen man gjorde på 30-talet i kampen mot nazism, om funkofobi och antinazism, och SKÄMS! Ni tror er bättre än Ekeroth men simmar lika mycket i slam och skit och mög som han gör.

Vad FAN tror ni personer med CP-skada eller som är kortväxta tycker när ni använder deras funktionsnedsättning som skällsord?

#näthat: Muslimska elever uppmanas ”äta fläsk och hålla käften, eller återvandra”

På den SD-kopplade, alternativa, mediebloggen Samhällsnytt är det högt i tak i kommentarsfälten. Fördomar, hat och kollektiv skuldbeläggning är snarare regel än undantag. Objektivt sett är kommentarerna extrema, men om kommentarsfältherrarna själva – oftast anonyma – får förklara sig så handlar det om ”kritik”. När ämnet är specialkost i skolan går tangentbordskrigarna i taket.


Vem som helst kan var som helst och hur som helst lufta sina åsikter på Internet. I kommentarsfält, i slutna och öppna Facebook-grupper och på diverse bloggar råder total anarki vad gäller det som skrivs. Vissa ämnen upprör mer än andra. Vi ska kika närmare på kommentarsfältet på en artikel i den SD-kopplade alternativa mediebloggen Samhällsnytt.

Anonyma människor vid tangentbordet har inte sällan falska föreställningar om att de är onåbara, att de kan skriva vad som helst utan att det får några konsekvenser. Det stämmer i stor utsträckning, men sådant som är olagligt IRL är det också på nätet. Många glömmer bort det. Och det innebär att du kan bli åtalad och dömd för saker du skriver på nätet som bryter mot lagen. Det går att spåra även anonyma konton, och det görs i allt större utsträckning.

Om vi kikar på Samhällsnytts kommentarsregler ser vi att kommentarer inte förhandsgranskas av bloggen. Det är inte tillåtet att hota eller uppmana till brott, och inte heller att hänga ut personuppgifter och/eller posta bilder på personer.  Vidare uppmanas de som kommenterar att använda ett vårdat språk, och att man ska hålla sig till artikelns ämne. Tydligen modereras kommentarsfälten av externa, ideellt arbetande moderatorer. Det finns också en varning om att om kommentarsreglerna inte följs kan kommentaren raderas eller redigeras. Vid återkommande överträdelser kan användaren bli avstängd från att kommentera.

I en nyligen publicerad artikel på bloggen, som handlar om specialkost i skolor går ”debatten” varm i kommentarsfältet. Vi ska ha med oss att specialkosten i skolorna har ökat kraftigt senaste åren. Det som efterfrågas av elever är kost som är laktos-, mjölk- och glutenfri, men även fläskfritt, vegetariskt och veganskt. Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, t ex autism och ADHD, kan behöva anpassade måltider då de kan vara selektiva med vad de äter. De som skriver gör det med olika alias, och det raljeras över bokstavskombinationer, veganism och allergier. Det insinueras att det är påhitt. Men det som upprör allra mest är specialkost baserat på religion. Framför allt är det muslimska elever som pekas ut.

Jag har plockat ut några av kommentarerna till nämnda artikel. Många av kommentarerna förefaller bryta mot flera av Samhällsnytts kommentarsregler. Detta är skärmdumpar tagna direkt från bloggen.

Namnlös

Namnlös2

Namnlös3

Namnlös4

Namnlös5

Namnlös6

Namnlös7

Namnlös8

Namnlös9

Namnlös10

Namnlös11

Namnlös12

Namnlös13

Detta är ett axplock. Artikeln är relativt nypublicerad och tangentbordskrigarna kommer att fortsätta skriva kommentarer som förefaller bryta mot kommentarsreglerna. Men de tillåts finnas kvar, trots att Samhällsnytt påstår att de har personer som granskar kommentarer.

Samhällsnytt frånsäger sig juridiskt ansvar för vad kommentarsfältherrarna skriver. Att de externa, frivilliga granskarna tillåter kommentarer som strider mot kommentarsreglerna innebär att bloggen kan skippa dessa regler. Istället bör de ha en uppmaning på hemsidan: ”Skriv vad du vill”.

Näthat är vidrigt, oavsett vem som sitter och knappar på tangentbordet. Hot, mordhot, hat, kränkningar och kollektiv skuldbeläggning är ständigt pågående. Näthat innebär att mobbning och utfrysning aldrig tar paus, den är närvarande alla dygnets timmar.

näthatshälpen.se finns information om vad som är näthat, vad som gäller enligt svensk lag och hur du ska polisanmäla näthat.

Varning för Samhällsnytt!

Samhällsnytt, tidigare Avpixlat och Politiskt Inkorrekt, är en alternativ medieblogg. Bloggen är opinionsbildande och arbetar för att rapportera om sådant som ”etablissemangsmedia” (gammelmedia) inte vågar skriva om. Det som utmärker Samhällsnytt är att artiklarna som publiceras inte sällan är osakliga, då de färgas av skribentens åsikter och spekulationer.


Den 1 september 2017 lanserades en ny alternativ medieblogg. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.

Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva. (Källa: Samhällsnytt)

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför byter Mats Dagerlind et al namn? Innan bloggen 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen är att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år.

Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populära hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

Politiskt Inkorrekt och sedermera Avpixlat har, med vissa avbrott, haft starka band till SD. 2010 var ”PI SD:s bästa valarbetare” och SD-politiker använde Politiskt Inkorrekt som inofficiellt partiorgan, där de kunde driva personvalskampanjer, och SD-pressmeddelanden och artiklar skrivna av SD-politiker publicerades alltid.

I och med namnbytet såg man möjligheter att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media ser igenom denna taktik.

Intressant att notera är att Kent Ekeroth, och hans förening Sverigevänliga intressen, är den som registrerat det nya domännamnet, samnytt.se. Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot, har varit kopplad till Samhällsnytts föregångare också. Ekeroth har använt sitt eget bankkonto till att samla in pengar för Avpixlats – och tidigare Politiskt Inkorrekts – räkning, något som ledde till att han straffbeskattades då han inte redovisade intäkterna i deklarationen. Han har också redaktionellt inflytande på bloggen. Sedan sommaren 2018 är Ekeroth själv en flitig skribent, krönikör och videoproducent på bloggen.

Att ett par av personerna på bloggens redaktion har arbetat för eller nära Sverigedemokraterna är ingen överraskning. Fram till och med 2018 var Erik Almqvist (f d riksdagsledamot för SD) en av bloggens krönikörer. Almqvist är mest känd för att ha varit drivande i järnrörsskandalen, som ledde till hans fall, då han åtminstone officiellt uteslöts ur SD.

Namnändringen har medfört att medarbetare kommit och gått. Formaliteter som att Mats Dagerlind ändrat titel från redaktör till politisk chefredaktör och är ansvarig utgivare är ytterligare ett sätt att försöka framstå som en seriös nyhetskälla.

Simon Kristoffersson är redaktör för sociala medier och arbetar med ”grävande journalistik” samt fortlöpande redaktionellt arbete.

Egor Putilov, alias Tobias Lagerfeldt, alias Martin Dahlin, alias Alexander Fridback, alias Yuri Popov, alias Alexander Yarovenko, är en av medarbetarna på bloggen. Putilov uppmärksammades 2016 då han i egenskap av frilansjournalist och f d asylhandläggare på Migrationsverket skrev debattartiklar i media, men undanhöll att han i själva verket arbetade på SD:s riksdagskansli. Han skriver artiklar och krönikor.

Mira Aksoy är f d moderat och f d sverigedemokrat, men är numera obunden och skribent för bloggen. Aksoy beskriver sig som nationalkonservativ.

I sanningssägaren och företagsekonomen Jan Tullberg tycker man sig ha det hela på det torra, då Tullberg ses som en aktad och seriös krönikör.

Sven Larson är utvandrare till USA, och beskrivs på hemsidan förtroendeingivande som Ph. D, Political Economist. Larson skriver krönikor.

Slutligen har vi Rolf Malm, f d reklam- och PR-konsult. Malm skriver krönikor.

Under de dryga två år som Samhällsnytt har existerat har många skribenter kommit och gått. Ända sedan Politiskt Inkorrekt startade, via Avpixlat-åren, så har det varit en genomgående trend för bloggen att skribenterna inte är särskilt långvariga.

Samhällsnytt säger sig vilja fokusera brett på allmän nyhetsjournalistik. Om vi kikar på förstasidan 15 december 2019 finner vi artiklar om Hitlerdyrkande islamist, ”etablissemangsmedia”, politisk korrekthet, Greta Thunberg, Brexit, kriminalitet, en vräkt familj i Rosengård, invandrargäng, illegala, asylsökande, tiggargäng, ensamkommande, SD, gängkriminella, Migrationsverket, Socialdemokraterna, åsiktscensur, afghaner, ”källkritik”, HMF-dom, IS-terrorist och vänsterextremist.

Är detta att ”fokusera brett på allmän nyhetsjournalistik”?

Genomgående för Samhällsnytts artiklar är att de inte sällan är s k rewrites på befintliga nyheter skrivna av andra nyhetsförmedlare. Det är sällan som artiklarna på bloggen är neutrala. Det finns en vilja att framföra egna åsikter, fördomar och spekulationer, trots att det handlar om nyhetsrapportering. Detta gör att resultatet alltför ofta blir osakligt. Vad beträffar krönikorna på bloggen är det naturligt, mot bakgrund av vilka medarbetarna är och vad bloggen och dess föregångare står för, att de genomsyras av fördomar, främlingsfientlighet och intolerans.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen.  Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.


Motargument kompletterar fortlöpande en länksamling där vi granskar Samhällsnytts journalistiska värv:

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

Myt: Veritofobi

Ordet veritofobi är inte ett nytt ord eller begrepp. Här förklaras kortfattat hur och varför det används och den gemensamma bakomliggande anledningen bakom myten att svenskar skulle vara skrämda för sanning.

I en krönika som Jan Tullberg skrivit på Samhällsnytt tycker han att många i samhället är rädda för ”viktiga problem”. Tullberg är inte ensam, det finns flera andra som också använt begreppet, i betydelsen: ”sanningsfobi”. Begreppet används just nu mestadels för att anklaga alla ”PK-vänstern” i ”etablissemanget” för att ”blunda för verkligheten/problemen”. Det rör sig alltså om en polering av det gamla ihåliga mantrat: det påstås råda en överenskommelse om att alla förutom ”sverigevännerna” ska mörklägga alla de s k ”problemen med massinvandringen och mångkulturen”.

Flera olika ”alternativa” debattörer agiterar för att de skulle sitta på den enda sanningen om att orsaken till varför någon utför brottsliga handlingar är dennes ”etnicitet” eller föräldrarnas religiösa trosuppfattning eller utomeuropeiska bakgrund. Det är en myt, brott handlar om andra saker, som fattigdom osv. Hela argumentationen att svartmåla debattörer som skrämda för sanningen, handlar alltså om att inga andra har vågat inse samma orsak-verkan-sambands-kedja.

I korthet är det de påstådda kopplingarna mellan kriminalitet och immigration och överrepresentation som ligger bakom användandet av ”Veritofobi”-argumenten.

När en person gör långsökta orsak-verkan-samband och någon annan person inte håller med om att det finns tillräckligt vetenskapliga belägg för det – då är parterna endast åsiktsmotståndare. Den ena parten påstår det finns en korrelation, men den andra parten inser det saknas vetenskapliga belägg för sådan explicit kausalitet. De som kritiserar myter och falska teser agerar sällan eller aldrig för att de skulle vara rädda eller att de är skrämda till tystnad – man är ju inte tyst då man kritiserar xenofobiska gissningar.

Läs gärna mer i de andra texterna vi publicerat på Motargument om Veritofobi och hela artikelserien om Logikfel/argumentationsfällor.

Källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_bias
https://sv.wikipedia.org/wiki/Konfirmeringsbias
https://bigthink.com/mind-brain/cognitive-bias-codex
https://rationalwiki.org/wiki/Confirmation_bias
https://medium.com/better-humans/cognitive-bias-cheat-sheet-55a472476b18

Skicka Kristersson och Svantesson på kurs i svenska värderingar

Jag kräver att Kristersson och Svantesson ska skickas på kurs. Detta djupt obildade radarpar i moderatledningen är den svenska politikens motsvarighet till den korkade polisduon Kling och Klang i Pippi Långstrump.

Kursen kan förslagsvis organiseras av deras egen tidigare EU-parlamentariker Gunnar Hökmark. Som då kan lära dem varför det där svamlet om svenska värderingar är just svammel. Och ett brott mot grundlagen.

I slutet av denna artikel finner du Gunnar Hökmarks numera klassiska text om svenska värderingar. Följande mening är den allra mest centrala:

”Lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt.”

Det är just detta som Kristersson och Svantesson inte begriper när de vill införa ”krav på att följa svenska värderingar”.

Läs Hökmarks text från sommaren 2016. Läs. Och ta till dig orden.

Tyvärr har hans partikamrater i nuvarande ledning inte läst denna text. Då hade de förstått hur pinsamt de agerar.

Låt mig vara tydlig. Vi måste säga emot. Inte för att vi må ha en annan politisk uppfattning utan för att de angriper själva rättsstaten.

Detta är otroligt viktigt.


I Sverige råder svensk lag”, blogginlägg av Gunnar Hökmark (M) från 2016:

”Det finns en alltmer utbredd retorik om att det i Sverige råder några bestämda svenska värderingar. Det är fel. I Sverige råder svensk lag. Den är inte en fråga om tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar. Däremot finns det i vårt samhälle värderingar som gett oss de lagar vi har liksom de påverkar vårt agerande som människor i en mängd olika situationer. Men de råder inte över oss. Det gör lagen.
Det är ett bakslag för rättsstaten och dess institutioner när synen på brottslighet av olika slag leder till tyckande, tävling i politiska fördömanden och till en uttolkning av vilka värderingar som gäller i stället för rättsliga åtgärder och skydd för de enskilda som riskerar att drabbas. Det är svensk lag som gäller.
Det innebär bland annat att kvinnor, eller män, inte ska utsättas för sexuella trakasserier, övergrepp eller våld. Det är i den delen inte en fråga om värderingar som vi ska vädja till människor att omfatta, undervisa dem i eller hoppas på ett stöd för. Svensk lag ska upprätthållas genom polis, domstolar och rättsväsendets övriga institutioner.
Respekten för svensk lag ska inte och får inte bero på vilka värderingar man har, vilken uppfattning eller vilket tyckande som politiker, polischefer eller människor invandrade eller redan boende i Sverige har.
Svensk lag förutsätter att de som bryter mot den åtalas och straffas i den ordning som lagen föreskriver.
Om detta inte görs får vi dubbla rättsprinciper, en som är den svenska lagstiftningen och en som bygger på förhoppningen om att alla har förstått, omfattat och vill respektera det som mer allmänt är svenska värderingar men där man av olika skäl, ibland identitetspolitiska, i praktiken ställer olika krav på laglydnad.
Där det sker undermineras respekten för de värderingar som har blivit till svensk lag. Vill vi inte upprätthålla lagen när vi ser människor bryta mot den, i tron att det handlar om en värderingsfråga, så urholkar vi inte bara lagstiftningen och rättsstaten utan också de värderingar som ligger till grund för dem.
Det finns ingen entydig kodifiering som säger oss vad vi alla menar med svenska värderingar är annat än det som vi översatt till lag. Faktum är att i den svenska rättsstaten finns det inget som säger att bara vissa svenska värderingar ska prägla samhället.
I Sverige råder, i bemärkelsen styrande för vårt samhälle och dess medborgare, inte någon annan värdering än lagen och lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt. Svenskt eller osvenskt.
Man får ha det som vi tror oss vara säkra på är svenska värderingar, danska värderingar, norska värderingar, arabiska värderingar, japanska värderingar eller grönländska värderingar, liksom man får lov att ha kristna värderingar, inklusive protestantiska, katolska, kalvinistiska, men också muslimska värderingar, buddistiska värderingar och även socialistiska värderingar liksom liberala, konservativa, kristdemokratiska eller feministiska, ekologistiska och veganistiska ej att förglömma.
Dessa värderingar i sin mångfald får dessutom komma till olika uttryck i storstad, småstad och landsbygd liksom i Skåne, Stockholm och Boden. Men man får inte bryta mot svensk lag. Och svensk lag ska upprätthållas oavsett oberoende om partiledare, polischefer eller någon annan tycker brotten är allvarliga eller ej. Och den ska inte upprätthållas genom en förment värderingsdiskussion som gör det hela till en värderingsfråga, förhoppning eller fråga om egen vilja om man ska följa svensk lag eller ej.
Det vi kallar svenska värderingar är ett vitt begrepp som inte kan definieras eftersom det ständigt formas av oss själva. I stort är de inte just exklusiva värderingar. Principen om jämställdhet mellan män och kvinnor och våra lika rättigheter har nått utanför Sveriges gränser även om de inte dominerar i hela världen. Men svensk lag är unik för Sverige. Och den ska gälla.
Det är statens och dess företrädares uppgift att ansvara för detta, inte att debattera värderingar som om lag handlar om tolkning av identitetspolitik. Land ska med lag byggas. Punkt slut.” (Källa: hokmark.eu)

Myterna om svensk flyktingpolitik och ”J”-passen på 30-talet

SD-kopplade lögnfabriken, Socialdemokraterna och sanningen, skriver om Socialdemokraterna bl a på 30-talet. Man gör en stor poäng av de s k ”J”-passen, närmare bestämt det som skedde när Sverige och Schweiz fick Tyskland att stämpla ett ”J” i judiska pass, för att förhindra att de kom in i länderna. Vad skedde egentligen? Och har Sverigedemokraterna någon anledning att slå mynt av den historien?


Hur västvärlden hanterade de judiska flyktingarna på 30-talet är ingen snygg historia. I praktiken alla länder införde begränsningar för att förhindra en ”massinvandring” av judar. Så även Sverige. Alla internationella konferenser om hur man skulle lösa ”problemet” med de flyende judarna slutade i katastrof, som Evian konferensen. Hitler ”erbjöd” sig till och med att förvisa alla judar men omvärlden ville inte ta emot dem.

Och i Sverige som i alla andra länder var den politiska enigheten stor, från höger till vänster.

Av alla demokratiska antinazistiska rörelser var Socialdemokraterna och arbetarrörelsen  de som mest aktivt mobiliserade mot nazismen, i hela Europa. Men den verbala striden mot nazismen följdes inte av en villighet att ta emot nazisternas offer, som judar och romer.

Det är om det som denna artikel handlar. Nej, INGET av de politiska partierna betedde sig snyggt. Inte heller Socialdemokraterna. Göran Persson bad om ursäkt för detta 2005.

Men de som minst ska brösta sig i denna fråga är SD eftersom de idag använder exakt samma argument mot invandring av flyktingar som alla svenska partier gjorde på 30-talet.

”J”-passen

1936 till 1938 skärptes den svenska flyktingpolitiken. En ny utlänningslag skrevs och tullens befogenheter att avvisa flyktingar skärptes. Bakom den nya utlänningslagen låg en rädsla för att judiska flyktingar skulle söka sig till Sverige från Nazityskland. Det finns många paralleller mellan 30-talets flyktingpolitik och dagens flyktingpolitik. Många av dagens sverigedemokratiska argument för stängda gränser återfinner man i debatten från 30-talet.

Det är ganska känt idag att Sverige och Schweiz fick nazisterna i Tyskland att stämpla ett ”J” i judarnas pass så att man lättare skulle kunna avvisa dem vid gränsen. Men få har undersökt VARFÖR Sverige ville detta och hur det motiverades i debatten.

Svaret är att det motiverades med att myndigheterna var fulla av skräck. Hela 5 000 flyktingar fanns i Sverige. Många av dem var politiska flyktingar men en del var här av andra skäl, till exempel judarna. Med nazisternas politik hotade Sverige att översvämmas av icke-politiska flyktingar, som judar, ansåg man. Därför behövde Sverige reglera flyktingmottagandet.

Var man förföljd jude på 30-talet ansågs man inte ha flyktingskäl, man var ju ”bara” religiöst förföljd. ”Lyxflyktingar” som det hävdades då.

De nya lagarna gällde från 1937. Lagarna föregicks av intensiv debatt i riksdag och media. Det gav ut en Statlig utredning 1936 (1936:53) som man kan läsa också.

Asyllagen och judeproblemet

Den nya asyllagen 1937 klubbades igenom med stor enighet mellan Högern (idag Moderaterna), Bondeförbundet (idag Centerpartiet), Folkpartiet (idag Liberalerna) och Socialdemokraterna.

Syftet med lagen var att stärka skyddet mot ovälkomna flyktingar och reglera mottagandet av politiska flyktingar. I synnerhet Folkpartiet och Socialdemokraterna månade om att politiska flyktingar skulle få fortsatt skydd i Sverige. Men förföljda judar ansågs INTE vara politiska flyktingar.

Dessa ville de flesta stänga ute från Sverige. Så 1937-38 stärktes gränsskyddet, speciellt över Öresund, för att mota bort ovälkomna flyktingar, dvs judarna.

SOU 1936:53 är fascinerande läsning. Det som slog mig mest när jag läste den är hur snävt lagstiftningen definierade vilka som har rätt till asyl. Som flykting med asylrätt definierades bara de som arbetat POLITISKT i ett annat land.

Asylrätten har utvidgats sen dess. Men än idag utvisar man homosexuella, förföljda kristna och ateister för att de inte anses ha asylskäl. Att vara kvinna som hotas av hedersförtryck och förföljelse, på grund av att hon är kvinna, anses inte heller vara ett giltigt asylskäl. Ekonomiskt förtryck och misär är givetvis varken nu eller då sett som giltigt asylskäl.

Om vi kikar på utredningen ser man en tes upprepad gång på gång:

”Den stora omfattning, flyktingproblemet antagit, har aktualiserat begreppen politisk flykting, politiskt brott och asylrätt.” (Källa: SOU 1936:53, s. 54)

Före första världskriget var migrationen liberal och i stort sett fri. De stora flyktingströmmarna, i synnerhet bestående av ryssar och östeuropeiska judar, gjorde att Sverige, liksom de andra europeiska länderna, var tvungna att begränsa invandringen. Många har velat öppna gränserna igen, men den senaste tidens politiska händelser har visat varför det inte går:

”Nu anförda, allmänt kända förhållanden visa med all tydlighet, att de förhoppningar, man en gång vågade hysa om en återgång till det tidigare skedets fria folkutbyte, icke gått i uppfyllelse.” (Källa: SOU 1936:53, s. 8-9)

Vilka är då de händelserna? Jo, naziförföljelsen av judar som lett till en ökning av ”icke önskvärd invandring” av judar.

”I samband med den nationalsocialistiska regimens upprättande i Tyskland och under tiden därefter infördes, såsom bekant, stadganden, som dels stämplade vissa politiska rörelser som illegala, dels ock i hög grad inskränkte den tyskjudiska befolkningens förvärvsmöjligheter inom landet. Följden av denna lagstiftning har blivit en omfattande utvandring från Tyskland. Denna utvandring har förorsakat betydande svårigheter för ett stort antal länder. De spärrar, som överallt rests mot icke önskvärd invandring, ha ej kunnat upprätthållas mot denna emigrantström. Särskilt ha det tyska rikets grannstater nödgats öppna sina gränser för att mottaga ifrågavarande flyktingar. Men även vårt land har fått känning av denna nya faktor på folkutbytets område. Spörsmålet om asylrätten, som vid tiden för utlänningslagens tillkomst var av huvudsakligen teoretiskt intresse, har fått en oanad aktualitet. Ett icke ringa antal politiska flyktingar ha sökt sig hit, och även den judiska utvandringsströmmen har vänt sig mot vårt land. (Källa: SOU 1936:53, s. 8. Fetstilen har jag lagt till)

Asylrätten som den tolkas i internationell lag omfattar enbart politiska flyktingar. Inte dessa massor av människor som nu håller på att fly, förklarade man. Att vara förföljd jude gjorde INTE personen till flykting med asylrätt.

I svensk debatt kom dessa flyktingar ofta att beskrivas som ekonomiska migranter. I vissa fall som lyxflyktingar.

Lägg märke till att förutom de judiska flyktingarna ansåg utredningen även att de som flydde från de just då pågående massmorden i kommunistiska Sovjetunionen inte heller hade giltiga asylskäl.

”Enligt standardauktorerna på folkrättens område menas med politisk flykting en person, som flytt till utlandet, därför att han i sitt hemland sannolikt skulle bliva tilltalad eller straffad för politiskt brott.” (Källa: SOU 19536:53, s. 55)

”Det framstår som klart, att den inom folkrätten utbildade definitionen å politisk flykting ej numera är tillräckligt omfattande. I fråga om en del av de ryskfödda personer, vilka sedan länge vistats här i landet, torde det näppeligen kunna antagas, att de i sitt hemland skulle riskera ansvar för politiskt brott. Antalet tyska politiska flyktingar enligt nämnda bestämning lärer visserligen vara stort i och för sig. Men i förhållande till hela mängden av flyktingar är deras antal ringa. Man har skäl att antaga, att av det hundratusental personer, som under de senaste fyra åren lämnat Tyskland, blott en mindre del tillhöra denna grupp (kategori I). Som politiska flyktingar enligt hävdvunnen terminologi lära icke de kunna anses, vilka i sitt hemland ej begått något brott men som på grund av sin politiska åskådning eller andra politiska skäl riskera att bliva intagna i koncentrationsläger eller att drabbas av andra liknande åtgärder (kategori II). Än mindre kunna de, som lämnat hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad, betraktas såsom politiska flyktingar (kategori III). Man rör sig alltså här med helt nya flyktingsbegrepp. Detta förhållande har också kommit till uttryck i förenämnda internationella överenskommelser.” (Källa: SOU 1936:53, s. 56. Fetstilen har jag lagt till)

Som ett eko av debatten igår läser man att man inte kan utsträcka asylrätten till judarna (det är de som åsyftas i texten) eftersom vår svenska ekonomi inte skulle klara av det.

”Men det är även tydligt, att asylrätten, vilken utformats för beredande av skydd åt politiska flyktingar, icke kan utan vidare eller i sin fulla utsträckning tillämpas på det hundratusental personer, varav flyktingsströmmen består. Att i ett land för en längre tid mottaga och där genom hjälpåtgärder eller beviljande av arbetstillstånd underhålla ett begränsat antal främlingar är en sak. En annan sak är att på liknande sätt mottaga stora skaror utlänningar, i synnerhet om man genom tillträde till internationella överenskommelser giver utåt bindande verkan åt ett sådant förfarande. En dylik politiks återverkningar ur arbetsmarknads- och immigrationssynpunkt förtjäna för visso att allvarligt begrundas.” (Källa SOU 1936:53, s. 57)

De judar Sverige inte tog in kom i de flesta fall att förintas eller dö i kriget.

Judeproblemet diskuteras i riksdagen

Trycket mot Sverige har varit för hårt. För många flyktingar söker sig hit och risken är stor att ännu fler kommer att söka sig hit. Det håller inte längre. Vår ekonomi klarar det inte. ”Ett uppskov borde gott kunna åstadkommas” i flyktingpolitiken så att trycket mot Sverige minskar. Det var riksdagsmannen Karl Wistrands (Högern) åsikt i debatten om den nya utlänningslagen i Riksdagens första kammare 22 maj 1937.

Debatten rörde sig om de politiska flyktingarna. 1937 skulle man fatta beslut om det som den offentliga utredningen föreslog. En statlig proposition hade lagts fram. Vi ska kika på den strax, den är intressant. Men först debatten.

Debatten är intressant eftersom man diskuterade var gränsen går mellan politisk flykting och icke politisk flykting. Dessutom angav riksdagsmännen sina argument om varför man måste begränsa mängden flyktingar. Argumenten pendlade mellan rasbiologiska skäl (rädslan för främmande folktyper med konstiga kulturer) till ekonomiska skäl. Vi ska kika lite på debatten här.

Vi tar ett exempel, riksdagsman Birger Gezelius (Högern). Han gjorde en stor poäng av att Sverige översvämmats av flyktingar. 5 000 har kommit hit de senaste åren, från Sovjet och Nazityskland främst, sa han.

Ett ensamt land kan inte ta på sig uppgiften att vara en humanitär stormakt, sa han. För övrigt verkar de flesta av flyktingarna vara lyxflyktingar som söker sig hit på grund av vårt välstånd.

Jo, det sa han i riksdagen. Eftersom han pratar om ”internationella regleringar” så vet man att han menade judarna. Att flyende judar sökte sig till Sverige berodde alltså på att de ville ta del av svenskt välstånd.

Känner ni igen argumenten idag?

Sveriges asylpolitik har varit för liberal. Alltså har folk sökt sig hit som egentligen saknar flyktingskäl eller som påstår sig vara politiska flyktingar. Jo, han menar judarna utan att skriva det. Judarna saknade asylskäl och det hände att flyende judar försökte förklara att de var POLITISKT förföljda i landet. Men se nej, den gubben gick Gezelius inte på!

Gezelius vill gå ännu längre och begränsa till och med antalet politiska flyktingar till Sverige. Deras problem (risken att få en kula i huvudet av Hitlers eller Stalins bödlar) borde lösas av Nationernas Förbund och Europa i samarbete.

Vi har inte tid att gå igenom hela debatten. Men vi ska kika på justitieminister Westmans svar.

Westman svarar att han anklagats för att vilja öppna dörren så att hela världens flyktingar kan komma till Sverige, Det stämde inte, påtalade han.

Westman sa att han var flyktingvän. Han ville att Sverige ska fortsätta ta emot ”riktiga” flyktingar. Med det menade han politiskt förföljda, inte alla flyktingar. För att reglera migrationen till Sverige behövde man stärka gränskontrollerna. Det skulle göras genom bilaterala avtal och genom stärkta gränskontroller.

I synnerhet var det viktigt att förstärka skyddet över Öresund. Passfrihet rådde mellan Danmark och Sverige så risken fanns att personer med ”utländskt utseende” tog sig över till Sverige utan lov.
Eftersom Westman skriver om gränsen söderut mot Danmark och Tyskland (färjorna i Trelleborg till exempel) så kan ni ju ana vilka flyktingar Westman tänkte på när han sa att man måste avvisa personer ”vilka ur ingen synpunkt kunna anses böra mottaga i vårt land”.

Så kan man fortsätta. Tidsbrist och resursbrist gör att jag inte kan referera till samhällsdebatten vid denna tid. Men debatten 1936-38 såg ut ungefär som den ser ut idag. Skillnaden är ganska minimal.

En del sa att flyktingkatastrofen var judarnas eget problem och påstod att den judiska kulturen och religionen hotade den svenska kulturen. En del gnällde på judarna som lyxflyktingar. En del sa att ”vi inte har råd”. En del sa att de borde stanna i ”närområdet”, dvs i Nazityskland självt och att Nationernas Förbund borde hjälpa dem ”på plats” ekonomiskt. En del sa ”vi får inte stöta oss med Nazityskland”. En del ville öka flyktingmottagandet av flyende judar och hitta internationella lösningar för att hjälpa fler. Med andra ord, ganska likt dagens debatt.

Debatten var så tuff 1936-1939 att till och med en hel del svenska judar blev rädda för öppna gränser. Om Sverige släppte in för många judar från Tyskland kunde det leda till ökad antisemitism, ansåg de. (Se Flykt och överlevnad – flyktingverksamhet i Mosaiska Församlingen i Stockholm 1933-1950, av Svante Hansson)

Efter kriget försökte en del av de ansvariga svenska politikerna urskulda sig genom att anföra det som bevis (ur Hanssons bok).


Lagen då?

Hur såg då lagen ut?

Det var med hänvisning till 4 kap, paragraf 19 och 20 man avvisade judarna och lät en del politiska flyktingar komma in i landet. ”Om han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle”….

Men lägg märke till första punkten om romerna.

En del grupper var värre ute än judarna i svensk asyllagstiftning. Det fanns extremt få i debatten (Skånska Socialdemokraten var ett undantag) som ansåg att romer skulle kunna söka skydd här. Som synes var det prio ett att avvisa dem. Så prioriterat att inte ens riksdagsdebatterna eller Statens Offentliga utredning med ett ord nämner eller ifrågasätter detta.

Så hur var det med detta ”J” i passet. Ja, efter att lagen klubbades igenom stärktes gränskontrollerna, speciellt i Skåne och då i synnerhet över Öresund. Bilaterala kontakter togs, med Nationernas Förbund och med Nazityskland samt Schweiz.

Legitimationstvånget stärktes (en del politiska flyktingar och judar hade tagit sig hit utan ID åren innan) och som ett led i att man stärkte det tvånget bar Schweiz och Sverige Tyskland att stämpla ett ”J” i passet som alla judar hade.

Om passen var stämplade med ett ”J” kunde ju passmyndigheterna i Sverige lättare se vem som var riktig politisk flykting och vem som ”bara” flydde för att denne var jude.

De svenska politiska partierna visade i sin retorik en hel del medkänsla med de förföljda judarna i Nazityskland. Nazismen var hatad bland socialdemokrater och liberaler och de flesta konservativa. Men när det gällde den praktiska solidariteten med de förföljda och hatade var det annorlunda. Då, när det verkligen gällde liv och död, fegade de svenska antinazistiska politikerna ur.

Sen var ju en och annan i debatten smygnazist.

Högerriksdagsmannen Reuterskiöld deltog i debatten och ville begränsa invandringen. Som synes i denna artikel var han inte utan nazisympatier.

Så nej, Socialdemokraterna skötte inte det där med ”J”-stämplade pass fint. Tvärtom. Men alla länder hade blod på sina händer på 30-talet. Varför tror ni att politiska ledare som Olof Palme, Gösta Bohman och Thorbjörn Fälldin senare kom att förespråka invandring på 60-talet och 70-talet? Jo, de växte upp väl medvetna om misstagen på 30-talet och var fast beslutna att inte göra om dem!

Utanförskap präglar inte invandringen

Ett av de främsta argumenten som rasister och högernationalister för fram mot invandring och invandrare är utanförskapsargumentet. Mot bakgrund av nya forskningsdata finns nu fog för att ifrågasätta detta vanliga argument i invandringsdebatten.


Retoriken hos rasister och högernationalister brukar se ut ungefär så här:

Invandrare står utanför det svenska samhället. Invandrare vill egentligen bara leva som i hemlandet. Invandring och utanförskap går hand i hand. Utanförskapsargumentet bygger till stor del på idén att invandrare upplever Sverige subjektivt på ett annat sätt än svenskar samt att de står utanför, vantrivs och ’egentligen’ vill åka hem.

Men stämmer verkligen detta?

För första gången är det nu möjligt, tack vare nya forskningsdata från Migrant World Values Survey (MWVS) som genomfördes häromåret, att undersöka om utanförskapsargumentet stämmer eller inte. World Values Survey har sedan 1981 varit en ledande, pålitlig, återkommande undersökning av värderingar i länder över hela världen.

En stor brist har varit att invandrares värderingar inte har kunnat fångas av undersökningen. Därför har man nyligen börjat genomföra Migrant World Values Survey för att råda bot på problemet.

I Sverige genomfördes MWVS under hösten 2018 och pågick i 54 kommuner där över 7 000 utomeuropeiska migranter valts ut från befolkningsregistret. Bortfallet var endast 786 personer vilket betyder att 6 516 personer deltog i studien. Rapporten publiceras i maj i sin helhet, men redan nu har en sammanfattning lagts ut på Institutet för framtidsstudiers hemsida och Dagens Nyheter har skrivit om undersökningens resultat.

Vad säger då resultaten om utanförskapsargumentet? Mer än hälften av deltagarna (57%) säger att de känner sig hemma i Sverige och trivs (55%) samt vill bo kvar i sin kommun (59%). De känner samhörighet med sitt ursprungsland och med Sverige (7.30 på en skala 1 till 10 där 1=ursprungsland och 10=Sverige). De känner alltså mest samhörighet med Sverige. Man kan också tillägga att om man tar med de som känner sig lite hemma i Sverige och de som känner sig hemma i Sverige, då blir siffran hela 89% (se Dagens Nyheter) som känner sig hemma i Sverige i någon grad.

Det är tveksamt om utanförskapsargumentet överlever. Snarare verkar det finnas hoppfulla signaler om att invandrare känner sig integrerade och känner samhörighet med sitt nya hemland Sverige. Detta är resultat som inte stämmer överens med den hysteriska högernationalistiska och rasistiska rapporteringen om utanförskap och s k ”no go-zoner” (eg. ”utsatta områden”).

Ingen förnekar att det finns problem att lösa här i Sverige, men situationen är inte hopplös och den generella mörka bilden av utanförskap är falsk.

När Samhällsnytt påvisar ”hyckleri”

Är man en hycklare om man är för invandring men inte vill ta emot en invandrare i sitt hem? Är man en hycklare om man är för dementas rättigheter men inte vill ta emot en dement pensionär i sitt hem? Är man en hycklare om man är för att värna ”våra egna” men inte vill ta emot en hemlös och kriminell blandmissbrukare med psykisk ohälsa i sitt hem? Samhällsnytt använder sig av retoriskt falskspel då man ”avslöjar PK-svenskar” som ”hycklare”. Men vilka är det egentligen som är de största hycklarna?


Tommy Deogan heter den alternativa mediebloggen Samhällsnytts nya ”stjärnreporter”. En gång i tiden brukade han vara emot retoriskt falskspel vart än han såg det. Men det var då det. Idag gör han filmer för Samhällsnytt. Bland annat en med temat ”Vem vill egentligen ta emot en invandrare?”. Här är klippet som har lagts upp på Samnytt TV:s Youtube-kanal:

Deogan pratar invandring med lite olika människor på stan som är för invandring. Sen kommer frågan om de är beredda att ta emot en invandrare i deras hem.

Deogans och Samhällsnytts fanclub jublar givetvis högt. Man påvisar hyckleri, menar man.

Men frågan är om inte det är Deogan och Samhällsnytt som hycklar mest.

Om man skulle ställa exakt samma fråga till dessa svenskar, eller till Sverigedemokraternas ledning, om pensionärer, misshandlade kvinnor eller barn i nöd, skulle givetvis de flesta vara för att hjälpa dem men få vara beredda att ta emot dem i sitt hem.

Eller tänk om man skulle fråga om personer vill ta emot en hemlös och kriminell blandmissbrukare med t ex schizofreni som inte klarar av att behålla sitt hyreskontrakt? Hur många, oavsett politisk inriktning, skulle säga ”ja”? Betyder det att de hycklar om de är för hjälp till dessa men inte vill ta hem dem?

Man hade lätt kunnat filma samma sak för att leda i ”bevis” att sverigedemokrater, eller Tommy Deogan, är hycklare, eftersom de inte vill ta emot någon av dessa idag.

Exakt detta retoriska taskspeleri brukade Tommy Deogan vara emot en gång i tiden.

Vem hycklar mest, de intervjuade eller den som intervjuar?

Sen bör det läggas till att väldigt många svenskar faktiskt tagit emot invandrare, t ex ensamkommande, i sina hem de sista åren. För att inte tala om alla som gifter sig med någon icke-svensk. De som de gifter sig med är faktiskt invandrare de också.

Skärmdump från diskussion på Tommy Deogans Facebook-inlägg 190307.

”Utanförskapsområden” vs ”utsatta områden” – kontexten som försvann

För några dagar sedan skrev jag en artikel om Hanif Balis senaste utspel på Twitter. Dagen efter fick jag en replik från Tino Sanandaji, som Bali indirekt refererade till i sitt tweet. Det som berördes i tweeten var bl a ”utanförskapsområden”. Det finns betänkligheter kring denna retorik.


Bakgrund till denna artikel är det som jag konstaterat i en tidigare artikel här på Motargument, ”Hanif Bali och ‘hans’ sanning”: Enligt en rapportserie som dåvarande Folkpartiet har låtit presentera vid fyra tillfällen hade Sverige tre (3) ”utanförskapsområden” 1990. Enligt samma metodik får Sanandaji resultatet att Sverige 2012 hade 186 ”utanförskapsområden”. I Balis tweet har siffran ökat till ”långt över 200”. I denna artikel kommer jag att utveckla varför Fp:s metodik inte var bra och varför den inte bör användas.

Photo: Tore Sætre / Wikimedia

Tino Sanandaji svarar

Tino Sanandaji, som gjorde en uppdatering av Folkpartiets ”Utanförskapets karta”, svarade på min tidigare artikel – som egentligen var en kritik mot i första hand Fp, men också mot Bali och Samhällsnytt. Detta är Sanandajis kommentar:

”Ditt inlägg är full av faktafel, du har missförstått källorna och bör rätta dessa grova sakfel. Siffran 3 är inte från mig utan från ”Utanförskapets Karta”, en rapportserie från Folkpartiet som myntade begreppet.

Inte ett ord är rätt här:

”Att Sverige skulle ha haft tre utanförskapsområden 1991 och 200 idag är lögn. Siffran ”tre” från 1991 har Bali hämtat från en skrift signerad nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji kallad ”Utanförskapets karta” – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie. Skriften är en kritik mot den skrift som dåvarande Folkpartiet presenterade 2006, också kallad ”Utanförskapets karta”. Sanandaji har en alternativ syn på vad som ska benämnas ”utanförskapsområde”. Den överensstämmer inte med vad NOA (Nationella Operativa Avdelningen) benämner som ”utsatta områden”. Sanandaji hävdar att det fanns tre ”utanförskapsområden” 1990. Han hävdar vidare att antalet under 2002 stigit till 136 och 2006 till 156 samt att Sverige 2012 hade 186 av dessa ”utanförskapsområden” med 566 000 personer bosatta i dem.”

1. Min rapport var ingen kritik mot Folkpartiets rapport 2006 utan en uppföljning med identiska definitioner. Siffran 136 är också deras.

2. Folkpartiets rapportserie definierade ”Utanförskapsområde” för över 15 år sen, och NOA kom långt år senare och är om något helt annat med ett annat namn. Att jämföra två olika mått och säga att ”utanförskapsområden” som startades 2002 fuskade för att ge högra tal än NOAs ”utsatta områden” som kom 2015 är follihattsnivå. Det är inte ens samma geografiska enheter, ”utsatta områden” är distrik och större, varje utsatt område är ofta flera utanförskapsområden. NOA fokuserar på brott, Folkpartiet som jag uppdaterade räknar skolresultat, förvärvsfrekvens och andel som röstar.

3. Jag har ingen ”alternativ syn”, jag har exakt samma definition som rapportserien Utanförskapets Karta.

Läs på och rätta din artikel.

http://www.temaasyl.se/Documents/Partipolitiskt/Utanförskapets%20Karta.pdf?fbclid=IwAR17vWWV-YDeTNvR45S24pz43uXOUWyPTJAEK_PJtDLR7Q4tBW3u_TmyFnw”

Folkpartiets ofullständiga definition av ”utanförskapsområde”

Varken i Balis tweet eller i Samhällsnytts krönika för en tid sedan, framkommer vilka kriterier som har använts vid kartläggningen av ”utanförskapsområden”.

För många av oss är ”utanförskapsområden”, ”utsatta områden” och ”no go-zoner” samma sak. Följande kriterier – inte särskilt uttömmande – krävdes för att ingå i Folkpartiets ursprungliga ”Utanförskapets karta”:

• att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt

• att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).

(Källa: Utanförskapets karta – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie)

Det finns en nyare och mer komplex kartläggning utförd av en professionell aktör med fler parametrar i sin metodik. NOA (Nationella operativa avdelningen) är en del av Polismyndighetens organisation. NOA:s kartläggning ger en mer heltäckande bild av hur utanförskapet ser ut i Sverige.

Det handlar inte om ”långt över 200” områden som Bali och även Samhällsnytt nyligen uttryckt.

Nationella operativa avdelningens definition av ”utsatta områden” är mer komplex

Hur ser då kriterierna i NOA:s kartläggning ut? Detta har jag tidigare redovisat, men vi tar det igen:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Karta över Rosengård. Upphovsmakare: Tsujigiri.

I NOA:s rapport läser vi:

”Den nationella operativa ledningsgruppen har gett underrättelseenheten vid den Nationella operativa avdelningen i uppdrag att uppdatera de tidigare rapporterna och även identifiera vilka områden i Sverige som kan definieras som utsatta respektive särskilt utsatta. Varje polisregion har områden genom ett så kallat områdesdokument som syftar till att ge en samlad bild av området. Områdesdokumenten har sedan kompletterats med statistik från Statistiska centralbyrån (SCB).

Alla områden har bedömts utifrån

  • de boendes benägenhet att delta i rättsprocessen

  • polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag

  • eventuella parallella samhällsstrukturer

  • extremism, främst den våldsbejakande islamistiska extremismen

De områden som uppfyller alla uppsatta kriterier har bedömts vara särskilt utsatta. Informationen i områdesdokumenten har sedan sammanställts och analyserats vilket resulterat i 61 områden som är att anse som utsatta i olika grad 2. Antalet områden har ökat sedan förra rapporten, vilket främst beror på att polisen har fördjupat sin kunskap om problemen i utsatta områden genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. Några områden nominerades inte till förra omgången. Dels på grund av tidsbrist och dels som tidigare nämnts för att kunskapen om utsatta områden har ökat.”

De ”särskilt utsatta områdena” innefattar, förutom tidigare nämnda kriterier, också till viss del följande kriterier:

  • parallella samhällsstrukturer
  • extremism, såsom systematiska kränkningar av religionsfriheten eller starkt fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri- och rättigheter
  • personer som reser iväg för att delta i strid i konfliktområden 
  • en hög koncentration av kriminella

De ”utsatta områdena” innefattar, förutom tidigare nämnda kriterier, också till viss del följande kriterier:

Påverkan som utgörs av direkta påtryckningar, exempelvis genom hot och utpressning, eller indirekta, som

  • offentliga våldshandlingar som riskerar att skada tredje man
  • narkotikahandel som bedrivs öppet
  • ett utåtagerande missnöje mot samhället

Replik till Sanandaji

Jag kommer nu att replikera Sanandaji, trots att min kritik var riktad mot i första hand Fp, men också mot Bali och Samhällsnytt, på de tre punkter han staplar upp:

1. Bali skrev ”långt över 200” i sin tweet. Samhällsnytt skrev ”över 200”. Det är korrekt att enligt den definition av ”utanförskapsområden” som Folkpartiet hade i sin rapportserie så stämmer siffran 186 i din uppdatering. Men, och detta är ett stort men, definitionen är inte komplett, såsom redovisats ovan.

Dessutom är dåvarande Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, ett politiskt parti och inte en myndighet. En myndighet som NOA har helt andra lagliga krav på utförlighet, saklighet och objektivitet i sin forskning, medan politiska partier får skriva vad de vill och utelämna vad de vill.  Varför, som Bali gjorde i sitt tweet och som Samhällsnytt tidigare gjorde, indirekt hänvisa till ”Utanförskapets karta” när det finns en bättre kartläggning att tillgå?

2. Jag har inte uttryckt att någon ”fuskat”.

3. Den alternativa synen består i att han föredrar att stödja sina påståenden på en rapport från 2002 som är skriven av ett politiskt parti, istället för en rapport från år 2017, skriven av en svensk myndighet som bedriver forskning enligt fastställda kriterier.

Det vi på Motargument motsätter oss är att Bali och Samhällsnytt – medvetet undviker att förklara kontexten. ”Långt över 200 utanförskapsområden” är säljande siffror – men var kommer de ifrån? 186 är siffran i Sanandajis uppdatering. NOA:s 61 ”utsatta områden” är inte alls lika säljande. Däremot speglar siffran 61 verkligheten bättre.

Att NOA:s definition är bättre, mer komplex och rättvisare är inget som intresserar de som anser att Sverige har massvis av ”no go-zoner”/”utanförskapsområden”/”utsatta områden”. Där utgör vare sig Bali,  Samhällsnytt eller Sanandaji några undantag. 


Fotnot: Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.

Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det 61 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.