Motargument har läst en bok av religionshistoriker, professor emeritus Jan Hjärpe, som har titeln ”Islamismer”. Vi valde här att peka på de feministiska kvinnorättsrörelser som pågår inom islam och även inom de islamistiska rörelserna.
Vi citerar:
”Frågan om kvinnans ställning i samhället, i juridiskt avseende och i det politiska livet har fått allt starkare plats i diskussionen. Ett samband finns förstås med strukturförändringen i det ekonomiska livet som innebär att kvinnors betydelse fokuseras i offentligheten på annat sätt än tidigare.
Vid sidan av antireligiös och sekulär feminism har det då börjat framträda en ’islamisk’ feminism också inom de islamistiska rörelserna. Även där ifrågasätts de dominerande patriarkala strukturerna, inom och utom rörelserna.
Feministerna ger alternativ till de traditionella tolkningarna av Koranen och av haditherna. Detta upprör traditionalister som talibangrupperna. Det ’islamistiska’ Khartum-mötet 1996 fäste uppmärksamheten på de islamisk-feministiska tendenser, som sedan slagit rot inom den politiska islamismen. Detta har också samband med den generationsväxling som äger rum.” – citerat från s 182.
”Kvinnornas politiska aktivitet accepteras och uppmuntras av de modernistiska islamisterna.” s. 185.
Vi fortsätter citera Jan Hjärpe: ”Även i den religiösa praxis som äger rum i offentligheten märks kvinnorna mer än tidigare.
[…]
Unga är ute på nätet, vilket innebär att könsrollsfrågor diskuteras globalt, och nya tankar (och religionspolitiska) sprider sig snabbt. Samhällsförändring och migration gör att gamla strukturer med deras könsroller bryts upp och normerna förlorar sin ’materiella bas’. Olika feministiska rörelser är aktiva, religionsfientliga som ser religionen som hinder för kvinnans frigörelse, sekulära som ser religionen som betydelselös, eftersom religion då uppfattas som en återspegling av de existerande samhällsstrukturerna.
[…]
det finns alltså också sådana rörelser som representerar islamisk feminism, ’islamisk feministteologi’. Framför allt tar de fram kvinnorna i islams historia.
Även ’profana’ feminister använder sig av det religiösa språket, och källorna, för att propagera för och legitimera en samhällsförändring bort från patriarkalismen. De försvara kvinnans frigörelse och politiska aktivitet genom att visa att den inte strider mot källorna, mot Koranen eller mot profetens föredöme. De kritiserar samtidigt de historiska gestalter som förknippas med patriarkala regler.” s.183
”Feministerna gör en omvärdering […] Vissa av sagesmännen för berättelserna om profeten karakteriseras som otillförlitliga. Men den islamiska feminismen accepterar då ändå i princip att haditherna, berättelserna om profetens ord, är prejudicerande. Men de drar andra slutsatser från dem än de traditionella, och de hävdar att de som uttrycker en nedvärdering av kvinnorna är ohistoriska.
De betonar att Koranen står över haditherna som norm, men konstaterar samtidigt att den traditionella tolkningen av korantextens innebörd bygger på hadither som de betraktar som otillförlitliga.” s. 184
”De hävdar följaktligen att Koranen och haditherna har lästs med patriarkala glasögon och förståtts och tillämpats på fel sätt. Patriarkal folksed har lästs in i religionen. De betonar att det är skillnad mellan religionen och ’kultur’.” — citat från sida 185 ur Jan Hjärpes bok.
Planeten har komplicerade, komplexa geopolitiska och sociala växelspel. Teologer och religionshistoriker analyserar och beskriver många olika rörelser, organisationer, ideologier och huvudfigurerna inom dessa. Jan Hjärpe är en av de som beskrivit flertalet olika och vitt skilda ”islamismer” — i pluralform.
Vanligen har vi i europa läst och hört generaliserande ihopklumpningar av vad som skulle vara en ”islamist” – som om de alla vilja exakt samma saker. Motargument har läst en bok av Jan Hjärpe, med titeln ”Islamismer”. Vi citerar ur inledningen:
”Den nutida islamismen är ingen enhetlig företeelse, […] framställningen visa på olikheterna, spännvidden mellan olika grupperingar. Inte heller är islamismerna något oföränderligt. Förändringar i synsätt och agerande, nya tendenser blir märkbara, generationsväxlingens roll är viktig. […] En sak här är den tydliga tendensen till polarisering mellan ’moderat’ islamism i olika former och extrem, jihadistisk islamism.” — s.7
Vi fortsätter citera, från sida 13:
”’politisk islam’ är ingen enhetlig företeelse, lika lite som ’kristen politik’ eller ’politisk kristendom’ är det. Vi finner en hel skala av olika tendenser.”
Hjärpe betonar den breda mångfalden av åsikter om alla detaljfrågorna, genom hela sin bok, och skriver att vid år 2010 hörde planetens allra flesta muslimer och islamister till en huvudinriktning han benämner som ”islamisk-demokratiska” och liknar den rörelsens syn på samhällsfrågor med olika europeiska kristdemokratiska partier i EU-parlamentet.
”Våldets väg används av mindre grupper som då ser sig som en sorts avantgarde med anspråk på att trots sin marginalisering representera hela den muslimska ’umma’, (”nationen”). En relevant jämförelse är att se extremgrupperna som en motsvarighet till de revolutionära grupperna i 1970-talets vänstervåg i Europa. […] Den rymde många schatteringar, från socialdemokrati till Baader-Meinhof.” — s.13
När två människor är i konflikt har deras olika behov och önskningar kolliderat. Du har fullt bestämmande över dig själv och hur du vill bli behandlad och andra över sig. Känner du dig behandlad annorlunda än vad du vill gå med på, får du visa vad du känner och uttrycka hur du vill bli behandlad.
Gästkrönikör Oskar Brandt, journalist, skriver om en bok som handlar om konflikthantering. Åsikter i krönikor står skribenten för.
Detta är min tolkning av en metod komponerad av psykolog Marshall Rosenberg, vilken kallas giraffspråket. Konflikthanteringsmodeller beskrivs i dennes bok «Non-violent communication».
Först beskriver jag motsatsen till giraffspråk, vilken kallas för vargspråk, där parterna skäller och är aggressiva. Vargspråket värderar och bedömer den andra personen genom att t.ex. angripa personens utseende eller kritisera karaktärsdrag. Vargspråk föder kedjereaktioner av negativa handlingar och utbyten från båda parter som ej löser konflikten.
Giraffspråket förespråkar att vänligt och tydligt uttrycka sina känslor inför vad den andra gjort utifrån de behov man själv har. I giraffspråket försöker en part finna någon annan lösning som bättre stämmer överens med ens egna behov. Dessa förslag är behagligare och mer funktionellt, tycker jag.
Är någon arg eller elak, är bästa sättet ändå att svara vänligt men bestämt och hävda sina gränser och behov. Svarar man konstant vänligt men bestämt och sakligt, lugnar den andre oftast ner sig eller så har man i alla fall själv inte gjort något att skämmas över. Svarar man elakt, är det svårare för alla inblandade parter att kunna avgöra vem som kan klandras och vems felet är.
Möter man dock en extra aggressiv person gäller istället spelteorin som lär oss att försöka bemöta lika med lika. Hoppa av först när någon annan gör det, samarbeta om du inviteras. Snälla och sociala människor kan ha svårare för det, men krisstrategier säger att de snälla ibland behöver bli bättre på att bemöta väldigt arga personer med en annan medicin. Korthugget och avvisande kan räcka. Extremt aggressiva personer lugnar ibland inte ner sig, förrän du visat att du inte kan trampas på.
Alla gör misstag och vi kan ändå försöka bemöta varandra med vänlighet och respekt. Ingen är bättre än någon annan. Vi får alla göra så gott vi kan.
Jag tittar på första säsongen av dokumentärserien Hate thy neighbour (Viceland) från 2017. Stå-upp-komikern Jamali Maddix reser runt i världen och hänger med olika hatgrupper som exempelvis NSM (Nationalist Socialist Movement) och ISUPK (Israelite School of Universal Practical Knowledge) i USA, NU (Nordisk Ungdom) i Sverige och EDL (English Defense League) i Storbritannien.
Det är på ett sätt insikts-skapande. De representanter för organisationerna som Maddix träffar är för det mesta väldigt öppna om sina ställningstaganden och överlag försöker de förklara ärligt för honom hur de kommit fram till sina slutsatser. Och det som slår en när man sett ett par avsnitt är förstås att alla har hatet gemensamt. Hat och att de bygger sina ställningstaganden på svepande påståenden om olika folkgrupper: muslimer, vita, ryssar, invandrare, judar o s v. Men det är bara ursäkter. Vad som driver dem är Hatet. Och det spännande är att bara man lyckas se förbi deras hat (utan att för den skull acceptera det), vilket Maddix på något sätt klarar, avtecknar sig plötsligt individer på skärmen; och de framstår dessutom som lite sympatiska – fast på det där knepiga ”han är ändå rätt gullig när han försöker förneka Förintelsen”-sättet.
Det uppstår en helt enkelt angenäm dissonans, som när t ex nationalsocialisten i första avsnittet flaggar med en svastika och lär barnen heila, men samtidigt är en jättetrevlig snubbe som vill väl (nåja) – och som ortens präst tycker synd om, eftersom han hamnat så fel i livet. Eller de högerextrema fotbollshuliganerna i Ukraina, som egentligen bara vill att Putin ska ge fan i deras land (men passar på att jaga invandrare och homosexuella när de ändå håller på). Och Fredrik Hagberg i NU, som å ena sidan hyllar rasistiskt och nationalistiskt drivna mördare/terrorister som Anton Lundin Pettersson och Anders Behring Breivik, men å andra sidan gillar att bygga kojor i skogen och vars enda egentliga svaghet tycks vara att han är lite för rädd för människor som ser ut och beter sig lite annorlunda än han själv.
Jag gillar det. Att Maddix lyckas lyfta fram de här mänskliga (och ibland märkliga) sidorna hos individer man annars bara uppfattar som ondskefulla stereotyper: rasistmonster. Programmet tycks lita på att även om de här personerna/grupperna ges utrymme att själva sätta ord på vad som driver dem och vad de vill uppnå, så finns det ändå ingen risk att någon verkligen är så dum att hen tänker att ”ja, det låter ju rimligt att hata alla vita eftersom det var vita män som kontrollerade slavhandeln i Nordamerika” eller ”jag har inte tänkt på att Storbritannien styrs i hemlighet av muslimer, men så måste det ju vara!”
Även jag tror – om jag ska vara ärlig – att det krävs mer än att få de här påståendena utkastade genom TV:n för att man ska anpassa sig kognitivt och perceptuellt till någon av de alternativa verklighetsbeskrivningarna. Det är en resa, helt enkelt. Och man behöver få några knuffar i ryggen för att komma ända fram.
”Men,” undrar nu vän av ordning, ”finns det inte en risk att det här programmet, just genom att ge dessa människor utrymme, blir en av de där knuffarna du skriver om?”
Ja, det finns en risk. Men den utgörs inte så mycket av det utrymme de ges eller av Maddix ganska sköna intervjustil, som får honom inbjuden att delta vid svastika-bränning(!) på KKK-territorium, camping med Nordisk Ungdom och andra bisarra grejer som är få andra granskare förunnat, och trots att de han intervjuar mycket väl vet/förstår att han inte håller med dem. Istället tror jag risken dyker upp när Maddix helt enkelt river ner varenda liten smula av förtroende han fått genom att i det färdiga programmet varva intervjuerna/det dokumentära materialet med ett stå-upp-material där han utgår från sina upplevelser och gång på gång hånar de människor som öppnat sig för honom, som att de är helt dumma i huvudet.
Det är rätt centralt för programidén och Maddix är komiker. Men ändå… När han lyckats komma en övertygad nationalsocialist så nära att han blir hembjuden till dennes hus, får träffa och leka med hans barn, till och med får den här killen att berätta hur han inte längre har kontakt med sin övriga familj och att han haft ett tidigare förhållande med en mörkhyad kvinna, med vilken han har barn (som han inte har någon kontakt med) – varför väljer Maddix då att belöna det här förtroendet genom att skratta åt honom bakom hans rygg? Vad tillför det, mer än att Maddix framstår som en klassisk mobbar-typ? Var hamnar sympatin från den del av TV-tittarna som är genuint intresserade av att försöka se människan bakom ideologin/rasistmonstermasken? Människan som – om hen ges rätt förutsättningar – är en varelse med potential att förändras?
Jag blir faktiskt lite förbannad på Maddix och besviken på programmet, som trots allt har/hade potential att bli så mycket bättre.
Så när han i slutet av första säsongen äntligen(?) konfronteras av en medlem i EDL och är nära att få stryk blir jag nästan glad. Inte för att jag förespråkar våld eller så, men just för att jag inte vill att han ska kunna utnyttja de här människorna utan vidare. De utnyttjas redan på grund av att de inte kunnat hantera att livet inte blev som de föreställde sig (nationalsocialisten i avsnitt ett), eller att det blev just som de föreställde sig (de svarta separatisterna i avsnitt två), eller att de är så rädda för det främmande och avvikande att de reagerar med blint hat (Nordisk Ungdom och English Defence League).
Nej, jag är inte besviken eftersom jag hoppades på någon slags feelgood-produktion där Maddix reser runt och omvänder människor från hat till kärlek. Jag är besviken för att han hånar den lilla kärlek de har kvar.
Jag köper helt enkelt inte tanken på att ”mock thy neighbour” är en särskilt mycket bättre inställning än ”hate thy neighbour”.
Sociala, kulturella och icke-ekonomiska frågor som rör humanitär invandring, identifikation och religion får allt större betydelse och uppmärksamhet efter 2015 års flyktingsituation. Tidigare skrev jag recension om boken ”Sverigevänner” av Jonathan Lundberg. Den handlade om ”nätkriget” och om det som kallats för ”kulturkriget” — att den politiska debatten i Sverige förändras. En ny bok som kommit nu, beskriver den utvecklingen: ”Anteckningar från kulturkriget” av Andreas Johansson Heinö, verksam på Timbro.
Heinös bok handlar framför allt om vad begreppet kulturkrig innebär och hur olika politiska aktörer som socialister och konservativa agerar i samhällsdebatten. Boken tar upp aspekter som migration, mångkultur, svenskhet, nationalism, liberalism och mycket annat. När det kommer till rasism så skriver Heinö till en stor del om Sverigedemokraternas utveckling. Här menar författaren att SD egentligen inte har gjort något ideologiskt skifte eftersom partiet har kvar tidigare ambitioner på sin agenda, inklusive att på ett rasistiskt och kulturistiskt sätt göra det svårare för människor att kunna bli svenskar. Rasismskandalerna förekommer fortfarande och SD även idag ett parti som ser mångkulturen och invandringen från i synnerhet muslimska länder som ett existentiellt hot mot nationen.
En annan viktigt och intressant poäng med boken är hur Heinö beskriver begreppet identitetspolitik, inte minst med tanke på att begreppet ofta tenderar att tolkas som något ”vänster”. Det beror på begreppet identitetspolitik är mångfacetterad och författaren ger olika exempel på hur olika rörelser med olika ideologier har använt sig av identitetspolitik och kommunikation om identifikation. På det sättet framgår i boken hur identitetspolitik kan vara olika, att den till exempel både kan vara rasistisk och anti-rasistisk. Författaren själv menar att stora delar av kritiken mot identitetspolitiken är befogad eftersom aspekter som hudfärgsbaserad kvotering är befängd liksom att etniskt avgränsade ”satsningar” och ”projekt” ofta har dåliga och kontraproduktiva resultat.
Heinö menar bland annat att identitetspolitiken har varit nödvändigt för olika minoritetsgrupper att kämpa för sina rättigheter samt agera emot förtryck. Ett exempel på det är rörelsen Black Lives Matter som enligt författaren attackerar hjärtat av de västerländska demokratierna och väcker existentiella frågor om tillhörighet och jämlikhet eftersom det även handlar om vilka normer och bilder som bör tillåtas i det offentliga rummet. Heinö menar också att antirasistiska rörelser som BLM tenderar dock att rymma motstridiga ideal och ibland oacceptabla metoder som våld, ”gatans parlament” och synsätt att ”dom andra” som vita bär en kollektiv skuld.
Mycket av boken handlar även om statens funktion, liksom när det kommer till nationalstaten. Här menar författaren att ur ett minoritetsperspektiv har nationalstaten varit både det bästa och det sämsta som har hänt eftersom dess funktion har å ena sidan handlat om att bedriva intolerans, förtryck och rasism samt å andra sidan att tillämpa minoriteters rättigheter, mångkulturell policy och främja tolerans. Det är därför som minoritetsrättigheter är så centrala i en liberal och konstitutionell demokrati för att majoritetens omedvetna eller medvetna viljan till förtryck ska kunna hindras.
Författaren poängterar också att aktörer som är emot nationalism, populism och rasism måste bli bättre på att både bemöta motståndarna samt extremisterna och även utforma bättre visioner, politik och lösningar. Inte minst genom vikten av författningspatriotism och bättre integrationsåtgärder.
En av bokens främsta styrkor är att den förklarar varför det politiska ”kulturkriget” är skadligt och farligt för öppna och demokratiska samhällen. Boken bör läsas av alla som är antirasister i Sverige för att förstå bättre om vad som sker och vad som bör göras under 2020-talet.
Psykolog Håkan Järvå har skrivit en ny bok om sekter, radikalisering, extremism som utkom i år. Motargument tipsar att ni läser den om ni har intresse för något i dessa områden, eller om ni arbetar i skolan.
Motargument har tidigare recenserat boken ”Påverkan & manipulation” av Håkan Järvå och Peter M. Dahlgren. Den var en generell grund-handbok om beteendevetenskap kring massmedier, denna nya bok är mer specialiserad och fördjupande.
En stor del av kapitlen riktar sig till personer som i sin yrkesroll kan komma i kontakt med radikaliserade individer, eller som arbetar med att förebygga, motverka rekrytering till extrema eller våldsbejakande grupper. Järvå beskriver olika tidiga varningstecken, och förklaringar om olika metoder som används vid interventioner – som visat sig mindre lyckade och om vilka förtroendevinnande metoder som rekommenderas.
Beskrivningarna genom hela boken är lätta att förstå även för en amatör med intresse för beteenden som kan ligga bakom lockelsen med radikala nätverk. Hur man kan förstå värvningen till extremism, deras interna gruppbyggande och även avhoppningarna från sekter och kulter.
Legitimerade psykologen och experten på sekter, Håkan Järvå, har mycket tydliga formuleringar och pedagogiska exemplifieringar. Sättet boken är skriven på gör att jag får tänka lite bredare, och får helt nya infallsvinklar och upptäcker unika perspektiv på de ofantligt viktiga detaljerna som förklaras.
Boken går att köpa i nätbutiker och från förlaget Studentlitteratur. Man kan läsa litet ”smakprov” ur boken som är en del ur ett kapitel som handlar om språkets viktiga roll bakom ideologi och manipulation.
Motargument tipsar er om denna bok för att den är mycket intressant och ett viktigt bidrag till allmänbildningen.
Recensenten har inte fått någon ersättning från förlaget eller författaren för att skriva detta boktips. Boken kan lånas på många bibliotek.
Olle Wästbergs senaste bok “Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid” är en viktig läsning för alla i Sverige som vill bidra till att demokratin blir bättre som när det kommer till engagemang, medborgarskap och samtalsprocesser. Boken innehåller också analyser om Sverigedemokraterna och varnande budskap rörande partiets odemokratiska historia och agerande i modern tid.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har bland annat uttalat sig om att han gick med i partiet under 1990-talet på grund av dåvarande nej till EU-kampanjen. På den tiden var SD ett nynazistiskt parti med biologiskt föreställd rasism i sin agenda. Partiet har fortfarande inte gjort upp med sin historia samtidigt som partiets medlemmar och sympatisörer till och med har försökt förneka partiets historia genom åren.
Förvisso har SD förändrats sedan slutet av 2000-talet men partiets agenda är till stor del oförändrad. Detta har i sin tur lett till diskussioner, ofta präglade av olika överdrifter och myter, i stilen om att SD vore ett “parti som alla andra”. I forskningen om högerpopulism finns belägg och argument att partier som SD förvisso är demokratiskt valda genom parlamentariska processer samtidigt som sådana partier är mer eller mindre etnokratiska.
Till skillnad från demokrati som är ett samtalsbaserat styrelsesätt genom respekten för friheter, rättigheter och pluralism är etnokrati bland annat tanken om en etnisk nation. I en sådan nation ska bara människor av en viss etnicitet vara medlemmar och kunna bestämma men utan hänsyn till åsiktsmångfald, föreningsbildning eller världens utveckling. Inom EU har bland annat Ungerns premiärminister Viktor Órban uttalat sig i stilen att “ungrare inte är en samling individer” och att politisk opposition inte behövs i “den illiberala demokratin” som Órban förespråkar.
Órban har i sin tur hyllats av högerpopulister och nationalister i Europa, även av SD:s politiker som ser Órbans korrupta och odemokratiska styre som ett föredöme. En ny bok som förklarar SD:s odemokratiska agerande är “Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid” av författaren, aktive liberalen och den tidigare ansvarige för Demokratiutredningen Olle Wästberg.
Boken handlar framför allt om att demokratins tillstånd i Sverige har försämrats under de senaste åren, bland annat med tanke på att antalet individer som är medlemmar i politiska partier och intresseföreningar är mycket lägre idag jämfört med för 30 år sen. En central tes i Wästbergs bok är att populismens framväxt där man delar upp människor i föreställningen om “korrumperade eliter och det ädla folket” beror även på att etablerade partier har blivit för elitistiska och slutna organisationer samtidigt som fler i Europa och på andra håll upplever att man inte kan påverka politiken och göra sin röst hörd på seriöst sätt.
Wästberg förklarar bland annat paradoxen i att SD, trots sin retorik om “sjuklövern” och “vänsterliberaler”, faktiskt är det mest slutna och centralstyrda partiet i Riksdagen.
I boken finns även ett helt kapitel om SD:s historia och nuvarande utveckling. Som faktumet att det fortfarande heilades (Hitlerhälsning) på möten när dagens partiledare Jimmie Åkesson blev medlem under 1990-talet.
SD har, enligt Wästberg, ändrat sina ord i kommunikationen från “sparka ut svartskallarna” men de har fortfarande samma ambitioner genom andra metoder som att säga “stoppa all invandring från etniskt avlägsna kulturer”. Wästberg skriver även vad som skulle kunna hända om SD skulle ta makten och genomföra sin agenda. I scenariot med egen majoritet skulle inte SD införa diktatur på en gång, utan i första hand skulle de stoppa all invandring och skapa kontroll över offentliga medier och centrala institutioner som domstolar och polis.
Att SD till exempel har föreslagit att asylsökande, som individer utan svenskt medborgarskap, inte ska kunna demonstrera och yttra sig är direkt odemokratiskt. Boken är också intressant eftersom Wästbergs budskap är att inom demokratins och parlamentarismens spelregler är det OK att ignorera partier som SD samtidigt som övriga partier behöver lösa olika problem och utmaningar i samhället som finns idag.
SD har trots sin status som tredje största parti endast en mindre del av kärnväljare medan majoriteten av SD-väljarna i grunden ogillar partiet men väljer att proteströsta på andra. Men framför allt är det viktigt att demokratin i stort förnyas om Sverige i framtiden ska kunna vara en välfungerande och digitaliserad demokrati.
I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.
Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?
Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.
Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.
Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.
Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.
Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.
Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)
NATIONEN
I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:
I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.
Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.
KONSPIRATIONEN
En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.
Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).
Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.
Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.
RASEN
Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?
Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.
Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.
Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.
ÅTERKOMSTEN
Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:
Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.
Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.
Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.
Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.
Motargument tipsar om en serie korta video-program från Utbildningsradion om Sveriges demokratiska system och statsskick.
För dig som tror att vårt parlament eller statsskick är jättekrångligt, och vill titta på en serie med korta videos för att börja lära dig en bit i taget. Videoserien passar även för nybörjare som tror att de inte känner till någonting om Sveriges riksdag. För dig som tycker du vet en hel del om vårt lands demokrati, men ändå känner du vill försöka lära dig mer, och repetera detaljerna som du kanske glömt anledningarna bakom.
Utbildningsradion har själva kategoriserat denna serie som att den passar för elever i grundskolans årskurser 7-9. Avsnitten är mellan 12 och 21 minuter, och textade på svenska.
Motargument tycker att innehållet passar för alla och kan användas av er som länkar i diskussioner där någon inte riktigt förstår olika begrepp om statsskick eller parlamentarism.
Jonathan Lundbergs bok “Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget”berättar på tematiskt och grävande sätt om hur framväxten av så kallade “alternativa medier” och samspel med Sverigedemokraterna under 2010-talet.
I boken redovisar Lundberg historiken bakom det som idag kallas för “kulturkriget” i svensk debatt som rörande frågor om migration och religion. Utöver berättelser om ett förändrat politiskt och medialt situation är boken också en berättelse om värderingskonflikten i samhället.
Lundbergs berättelse startar i USA år 2003 i samband med grundandet av forumet 4chan, som är populär bland tonårspojkar som ofta kände sig mobbade och maktlösa. Forumets aktiviteter på basis av rasistiskt innehåll blev enligt författaren början på “nätkriget” i Sverige. Här får läsaren veta mer om “the alt-right” (den alternativa högern) rörelsen präglad av idéer som vit nationalism, nynazism, antisemitism och muslimfobi.
Författaren beskriver också hur 4chan blev det viktigaste verktyget för alt-right medlemmar att skapa innehåll och budskap med syfte att stödja Donald Trumps kandidatur till USA:s presidentpost under 2016. I samband med det har även Sverige blivit en avgörande symbolfråga för både liberaler och konservativa, liksom andra politiska aktörer. Framåt valet 2014 blev det allt vanligare i forumet med att beskriva Sverige som ett “mångkulturellt helveteshål” och “ett land i kaos” på grund av invandring, islam, feminism och mångkultur.
Läsaren får också veta att under valet 2018 kom många ur alt-rightrörelsen och sympatisörer från Sverige att skapa innehåll som skulle gynna Sverigedemokraterna, även genom rasistiska videos och memer. En stor del av boken fokuserar på utvecklingen hos SD genom intervjuer med partiets ledande medlemmar som SD:s “digitala mogul” Jacob Wallerstein som bland annat, absurt nog, hävdar att SD alltid försöker att rapportera i enighet med sanningen.
En av bokens främsta poänger är bevisandet hur SD medvetet har planerat, organiserat och finansierat aktörer som kallas för hatsajter och rasistiska portaler. Lundberg menar att målet för SD och de högerextrema portalerna, som t ex Samhällsnytt (f d Avpixlat och Politiskt inkorrekt) är att vinna väljare och påverka människors sociala verklighetsbilder genom fokus på negativ rapportering om invandring, brottslighet och sambandet mellan. Det är också enligt Lundberg en del av den nationalistiska och högerkollektivistiska agendan att genomföra en sorts kulturell revolution och med tiden etablera kontroll över offentliga institutioner.
Boken avlsutas med författarens konstaterande att nätkriget har vuxit bortom Sverigedemokraterna, Stå upp för Sverige (Facebookgruppen) och den ”sverigevänliga” rörelsen. Enligt Lundberg är Sveriges politiskt medvetna befolkning idag delad i två läger, där författaren retoriskt frågar om vilka värderingar ska vara ledande i framtiden?
Motargument 