Den ökande graden av anmälda våldtäkter i Sverige innebär inte att det sker fler våldtäkter idag än tidigare. Det finns ett flertal faktorer att ta hänsyn till i en diskussion om våldtäkter.
Faktorer som påverkar våldtäktsstatistiken
Skärpt sexualbrottslagstiftning: Den juridiska definitionen av våldtäkt är vidare i Sverige än i andra länder
I vissa länder räknas upprepade våldtäkter med samma offer och samma förövare som en (1) våldtäkt, i Sverige räknas varje enskild våldtäkt som en (1) våldtäkt – en person som blir våldtagen av sin partner dagligen i en vecka räknas alltså som sju våldtäkter i Sverige
Anmälningsbenägenheten har ökat
Statistikföringen mellan länder skiljer sig åt: I många länder gallras vissa anmälningar bort (anmälningar som i initialt skede inte bedöms som brott), i Sverige registreras varje anmälan
Registreringsbenägenheten mellan länder skiljer sig åt: I många länder registreras anmälningar som ”händelser”, och upptas därför inte i kriminalstatistiken
Sättet mellan länder att beräkna uppklaring, och registrera uppklaringsprocent, av våldtäkter skiljer sig åt
Förtroendet för rättsväsendet mellan länder skiljer sig åt: lågt förtroende för rättsväsendet kan få folk att avstå från att anmäla
Synen på våldtäkt och sexuella övergrepp, bl a de s k våldtäktsmyterna, skiljer sig åt mellan olika länder
I Sverige anmäls fler våldtäkter än i andra länder. Det är inte möjligt att avgöra hur stora skillnaderna mellan olika länder faktiskt är då det inte finns verktyg att fastställa hur många våldtäkter som sker. Det vi vet är att det finns en mängd faktorer som påverkar; skärpt sexualbrottslagstiftning (troligen världens bästa), ökad anmälningsbenägenhet, hur vi räknar, statistikföring, registreringsbenägenhet, uppklaringsberäkning, attityder och förtroende för rättsväsendet är avgörande för hur statistiken ser ut. Sverige ligger i topp vad gäller alla dessa faktorer.
Den ökande graden av anmälda våldtäkter i Sverige innebär inte att det sker fler våldtäkter idag än tidigare. Det finns ett flertal faktorer att ta hänsyn till i en diskussion om våldtäkter. Det uppstår ett icke försumbart antal problem då olika länders våldtäktsnivåer och uppklaringsnivåer ska jämföras. Detta är en sammanfattning av skillnader i juridik, sociala attityder och statistikmetoder som kan förklara ökade anmälningar om våldtäkt, och varför Sverige sticker ut i statistiken.
Den senaste rapporten från BRÅ (Brottsförebyggande rådet), ”Anmälda och uppklarade våldtäkter i Europa. Svårigheter vid internationell jämförelse. (2020:2)”, kom 30 september 2020 och innehåller statistik från Eurostat, EIGE (European Institute for Gender Equality) och FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter). Rapporten ger en bra överblick över de faktorer som vi måste beakta då vi talar om våldtäktsstatistiken i Sverige.
Röster i debatten gör inte sällan kopplingar mellan den höga anmälningsnivån och Sveriges generösa invandringspolitik. Andra kontrasterar de många anmälningarna mot Sveriges starka ställning på jämställdhetsområdet. Våldtäktsstatistiken används ofta som ett slagträ i den internationella politiken.
Sverige har på senare år reviderat sexualbrottslagstiftningen ett antal gånger. Ändringar gjordes 2005, 2013 och 2018. Sedan 1965 har sexualbrottslagstiftningen i Sverige ändrats inte mindre än sex gånger.
Faktorer som påverkar våldtäktsstatistiken
Skärpt sexualbrottslagstiftning: Den juridiska definitionen av våldtäkt är vidare i Sverige än i andra länder
I vissa länder räknas upprepade våldtäkter med samma offer och samma förövare som en (1) våldtäkt, i Sverige räknas varje enskild våldtäkt som en (1) våldtäkt – en person som blir våldtagen av sin partner dagligen i en vecka räknas alltså som sju våldtäkter i Sverige
Anmälningsbenägenheten har ökat
Statistikföringen mellan länder skiljer sig åt: I många länder gallras vissa anmälningar bort (anmälningar som i initialt skede inte bedöms som brott), i Sverige registreras varje anmälan
Registreringsbenägenheten mellan länder skiljer sig åt: I många länder registreras anmälningar som ”händelser”, och upptas därför inte i kriminalstatistiken
Sättet mellan länder att beräkna uppklaring, och registrera uppklaringsprocent, av våldtäkter skiljer sig åt
Förtroendet för rättsväsendet mellan länder skiljer sig åt: lågt förtroende för rättsväsendet kan få folk att avstå från att anmäla
Synen på våldtäkt och sexuella övergrepp, bl a de s k våldtäktsmyterna, skiljer sig åt mellan olika länder
Enligt internationellt jämförbar statistik sker fler våldtäkter i Sverige och en högre andel är överfallsvåldtäkter. Detta kan bl a förklaras med en högre anmälningsbenägenhet och en vidare definition av vad som är våldtäkt, men inte den faktiska andelen brott.
Under 2019 anmäldes i Sverige 63 våldtäkter per 100 000 invånare (störst andel i Europa tillsammans med England-Wales). Som jämförelse anmäldes i Grekland en (1) våldtäkt per 100 000 invånare under samma period.
Formella faktorer, dvs rättsliga och statistiska faktorer, påverkar reella faktorer, och således nivån på våldtäktsstatistiken.
I skärmdumpen nedan redovisas hur de europeiska länderna skiljer sig åt gällande lagstiftning och statistikföring. Dessa faktorer påverkar antalet anmälda våldtäkter.
Är våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserat?
Rubriceras sexuellt umgänge med minderåriga som våldtäktt?
Kan män våldtas?
Innefattar våldtäktsdefinitionen andra handlingar än samlag
Innefattar våldtäktsdefinitionen handlingar där inget våld/hot förekommit?
Baseras statistiken på inflödet av anmälningar?
Är enheten som statistiken baseras på brott (i motsats till offer/ärenden)?
Räknas seriebrott flera gånger?
Räknas multibrottslighet flera gånger (i motsats till huvudbrottsprincipen)?
Ett jakande svar (markerat med grön bock) indikerar att formella faktorer i detta avseende bidrar till att antalet anmälda våldtäkter ökar. Nekande svar är markerade med ett rött kryss. Länderna i tabell 6 nedan listas i fallande ordning utifrån det genomsnittliga antalet anmälda våldtäkter per 100 000 invånare 2013–2017.
Vad gäller anmälningsbenägenheten finns ett par avgörande faktorer att beakta. Dessa faktorer kan förklara varför anmälningsbenägenheten ökar i Sverige.
Vad är det som gör att uppklaringsprocenten skiljer sig så markant mellan olika länder? Här finns ett antal förklaringar att beakta:
sättet att definiera vad som är ett uppklarat brott
vilka anmälningar som ingår i inflödet av brott
tidpunkten för när statistiken över uppklarade brott upprättas
polisens förutsättningar och förmåga att utreda och klara upp anmälda våldtäkter
I Sverige och England-Wales (länderna som ligger i topp vad gäller anmälningar) är definitionen av uppklaring, och således uppklaringsprocenten, långt snävare än i t ex Danmark, Tyskland och Norge. Tysklands mätmetod ger högst uppklaring, och ger därför ett ”bättre” resultat i statistiken. 2017 redovisade Tyskland en uppklaringsprocent på 83 %, medan England-Wales hade endast 3 % uppklarningsprocent.
I Sverige anmäls fler våldtäkter än i andra länder. Det är inte möjligt att avgöra hur stora skillnaderna mellan olika länder faktiskt är då det inte finns verktyg att fastställa hur många våldtäkter som sker. Det vi vet är att det finns en mängd faktorer som påverkar; skärpt sexualbrottslagstiftning (troligen världens bästa), ökad anmälningsbenägenhet, hur vi räknar, statistikföring, registreringsbenägenhet, uppklaringsberäkning, attityder och förtroende för rättsväsendet är avgörande för hur statistiken ser ut. Sverige ligger i topp vad gäller alla dessa faktorer.
Att stirra sig blind på statistiken och dra slutsatser om ”våldtäktslandet Sverige” är såväl felaktigt som direkt skadligt. Statistiken visar att Sverige sticker ut vad gäller andel anmälningar om våldtäkt. Men det är inte hela sanningen. Sanningen är att Sverige är det land som är bäst på att uppmärksamma och hantera våldtäkter.
I del 1 av denna artikelserie förklarar jag bl a vad som skulle krävas för att få ner statistiken vad gäller våldtäktsanmälningar. I den texten framgår tydligt hur stora skillnaderna mellan olika länder vad gäller juridik, sociala attityder och metoder kring statistikföring är mellan Sverige och länder i världen med extremt låg anmälningsnivå.
Kärnan i NTU:s mätfel handlar om hur många brott som uppges vara polisanmälda. Det finns år då antalet brott som uppges ha polisanmälts ligger relativt nära det verkliga antalet, men i många fall ligger det uppgivna antalet skyhögt över kriminalstatistikens siffror.
År 2016 är exempelvis antalet sexualbrott som uppges ha anmälts 3,5 gånger så högt som det verkliga antalet. Och antalet misshandelsfall som uppges ha anmälts ligger 2,5 gånger för högt.
Vad dessa fel beror på är inte helt klart. Bortfallet är stort – 60%. Det kan handla om skevt urval – att de 60% som blir tillfrågade men inte svarar, inte tycker att saken angår dem eftersom de inte har utsatts.
Men oavsett vad felet beror på så borde detta utredas. Liknande diskussioner har sedan länge förts i USA, där den här typen av brottsofferstudier har gjorts sedan 1970.
Att smärre variationer finns är inte förvånande – de förekommer även i USA. Men då är diskrepanserna åt båda håll – ibland för högt och ibland för lågt, och med några procent.
Problemet med NTU är att diskrepansen är så stor – det handlar om flera hundra procent. Och att uppgifterna i NTU på ett systematiskt vis alltid ligger högre än det verkliga antalet.
Det kanske inte låter som en bestseller, men intresset har varit exceptionellt stort för en vetenskaplig rapport från BRÅ. Och debatten har tidvis gränsat till kakafoni. Det finns en huvudperson i denna storm av kritik. En person som nämns överallt på sociala medier som den som har ”visat att BRÅ ljuger”.
Jag ska försöka att leda er igenom det inträffade steg för steg.
Förra året fick BRÅ regeringens uppdrag att utreda vad den rapporterade ökningen av sexualbrott kan bero på. Den 27 och 28 maj publicerar BRÅ två rapporter med koppling till detta uppdrag. Båda handlar om sexualbrott men vinkeln skiljer sig åt. Den ena handlar om att det är svårt att få fler fällande domar av de sexualbrott som blir anmälda. Det är en mycket intressant och viktig fråga med tanke på att bara cirka 5 % av alla polisanmälda sexualbrott leder till fällande dom. Den andra rapporten handlar om hur sexualbrotten har utvecklats över tid, och vad en observerad ökning beror på. Somliga redaktioner blandar ihop de båda rapporterna. Men det är den andra rapporten som egentligen väcker uppmärksamhet. Alla stora redaktioner skriver/sänder referat och intervjuer med rapportens författare. Vad är det då som väcker så stort intresse?
Om asylsökande och sexualbrott
Det handlar om en fråga som diskuteras på 6 av rapportens 116 sidor: ”Med hänsyn till den offentliga debatten om sambandet mellan flyktingtillströmningen 2015 och ökningen av polisanmälda och rapporterade sexualbrott i NTU, har Brå gjort vissa övergripande analyser för att försöka pröva frågan.”
Och BRÅ:s slutsats är att deras analyser ”inte talar för att flyktingtillströmningen 2015 skulle kunna svara för annat än en liten del av ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016.”
Detta är vad hela stormen handlar om. En hypotes och ett test och ett resultat.
Men reaktionerna från sedvanligt håll på sociala medier var omedelbara och präglades av upprörda känslor.
Det här inlägget ska istället handla om själva debatten kring rapporten, en bitvis bisarr sak som speglar hur den offentliga debatten i Sverige har hamnat i personangrepp, konspirationsteorier och hat. Låt mig försöka bena ut VARFÖR BRÅ:s slutsatser väcker så starka känslor och HUR försöken att misskreditera BRÅ och dess representanter har sett ut.
VARFÖR väcker BRÅ:s slutsatser så starka känslor?
Den första frågan låter sig enkelt besvaras. Det finns en högljudd minoritet i Sverige som anser att det redan är avgjort att ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016 beror på flyktingtillströmningen 2015. För dem behöver saken egentligen inte utredas alls. All information som motsäger deras fast förankrade övertygelse möts med vrede – oavsett på vilket sätt eller med vilka belägg denna information framförs.
Det paradoxala är samtidigt att om BRÅ hade kommit till en annan slutsats så hade denna myndighet istället fått beröm. Det handlar här om en djupt ovetenskaplig attityd till empirisk forskning, och en tydlig politisering.
HUR har försöken att misskreditera BRÅ sett ut?
Den andra frågan är litet mer invecklad.
Hur ser försöken att misskreditera BRÅ och dess forskare ut?
Det finns tre aspekter på dessa försök att misskreditera BRÅ och dess forskare. Den första handlar om själva den vetenskapliga metoden. Den andra rör kopplingen mellan vetenskap och media. Och den tredje rör diskussionsklimatet i vårt land.
1. BRÅ:s rapport har kritiserats för att vara undermålig rent vetenskapligt. Detta är dumheter. Rapporten är mycket tydlig med hur frågan kan besvaras inom ramen för just den här studien. Och man använder standardmetoden som alltid används vid alla empiriska undersökningar: Man ställer upp en hypotes om ett möjligt samband och sedan undersöker man om man hittar något sådant samband. När man inte hittar något samband så säger man det: ”Vi hittade inget samband”.
2. När vetenskapliga resultat ska presenteras i media förenklas formuleringarna. ”Vi hittade inget samband” blir ”Det finns inget samband”. Detta är standard i media och något som man i och för sig kan ha invändningar emot. Men då bör man rikta sig till journalisterna som refererar, och man bör reagera varje gång media förenklar på detta sätt – inte bara när det handlar om en rapport vars slutsatser man ogillar.
3. Diskussionsklimatet har präglats av grova personangrepp på namngivna forskare och konspirationsteorier om att BRÅ ”mörkar” sanningen.
”Han har visat att BRÅ ljuger”
Det finns en person som mycket ofta lyfts fram av personer som har sin uppfattning klar om att det finns en koppling mellan senare års flyktingvåg och sexualbrott.
Tino Sanandaji.
Han blev intervjuad i SvD om sin kritik och han skrev också ett inlägg om saken. På kommentarsfält och i mängder av inlägg på Facebook framhålls han som ”den som vågar säga sanningen”, ”den som har avslöjat BRÅ” och ”den som har visat att BRÅ ljuger”.
Det är samtidigt ganska uppenbart att de allra flesta som hyllar honom varken har läst rapporten eller riktigt begriper vad alltihop handlar om. De ser bara att BRÅ påstår att det inte finns någon koppling mellan sexualbrott och utländska män – en koppling som utgör en av grundpelarna för många på högerkanten. Och de ser att Sanandaji påstår att BRÅ har fel.
Det räcker. De ställer sig på hans sida.
Men jag ser också en del mer sansade bedömare som tycks tro att det finns någon substans i Sanandajis kritik.
Här är texten skärmdumpad med understrykningar av några saker som jag exemplifierar:
Låt oss börja med Sanandajis retorik. Han är en person som ofta framhåller att han har disputerat i nationalekonomi. Men hans retoriska nivå är knappast forskarens.
Han använder systematiskt negativa signalord om dem han kritiserar – de ägnar sig åt ”tricks” och ”lägger dimridåer” – allvarliga anklagelser, men här framförs de utan några som helst belägg.
Han blandar systematiskt ihop begrepp som en forskare på området skulle vara noga med att hålla isär, och som är nyckeltermer i detta sammanhang, som invandrare – asylsökande – flykting – utrikes född.
Han ägnar sig åt grova personangrepp som i de inledande orden, där han utgår från att hans läsare redan har en mycket negativ bild av professor Jerzy Sarnecki:
Detta är knappast en forskares retorik. Sanandaji exemplifierar det diskussionsklimat som förfaller till personangrepp och ogrundade insinuationer. Jerzy Sarnecki har i många år utsatts för mycket grova personangrepp, angrepp som ibland också har varit explicit antisemitiska, inte bara från öppet nazistiska grupper utan även från politiska företrädare för SD. Det Sanandaji gör här är att rida på det hat mot Sarnecki som han vet finns i den krets av följare han har.
Sanandaji citerar i (2) ett längre stycke ur rapporten med inledningsorden att ”BRÅ förklarar i sin rapport att de överhuvud taget inte undersökt invandrares sexualbrott”. I en mening är detta helt korrekt – BRÅ har inte undersökt invandrares sexualbrott. Faktum är att själva ordet ”invandrare” helt och hållet lyser med sin frånvaro i rapporten (om man undantar en referens till en studie från 1996 i litteraturförteckningen). Det rapporten genomgående diskuterar är personer som är utrikes eller inrikes födda, personer med utländsk eller svensk bakgrund samt asylsökande. Att Sanandaji tycker att dessa begrepp och distinktioner är onödiga att bry sig om visar också att han inte agerar som forskare utan som – nåt annat. Här är båda citaten:
Som synes klipper han citatet så att den sista meningen inte finns med. Där framgår att denna fråga kommer att belysas i en större studie som BRÅ har inlett under våren 2019.
Men Sanandaji fortsätter med insinuationer om avsiktlig manipulering av data: ”Tricket är att använda en noisy statistik som närmast garanterar att man inte får några samband”. Återigen – retoriken.
Men det mest anmärkningsvärda i Sanandajis text är ändå hans påståenden om vetenskapliga metoder.
Läs följande citat (3):
Låt oss titta på just detta påstående och dela upp det i två delar:
”Brå undersöker inte invandrare, de undersöker inte vem som begick brott”
Detta är helt korrekt – förutom det där med att BRÅ i rapporten aldrig pratar om invandrare över huvud taget. Att BRÅ i denna rapport inte går in i detalj på vilka som har begått specifika brott beror på det uppdrag de fick av regeringen och syftet med just denna rapport:
”I uppdraget till Brå har också ingått att i den mån det är möjligt ge en bild av gruppen gärningspersoner. Det har inte varit möjligt att närmare belysa denna grupp på grundval av vare sig genomgången av anmälningar eller analysen av uppgifter i NTU. Det beror på att uppdraget avser den självrapporterade utsatthet för brott, där det endast finns uppgifter om gärningspersonernas kön, ålder och relation till den brottsutsatta, respektive anmälda brott, där det ingår en stor andel brott där det saknas en identifierad misstänkt.”
Men för Sanandaji är detta bara ett bevis för att BRÅ mörkar. Att de tricksar och lägger dimridåer.
Att det i rapporten samtidigt påpekas att en mer fördjupad analys av ämnet har påbörjats av BRÅ, där även andra data ska plockas in – det väljer han att inte nämna.
Besynnerlig syn på vetenskap
Andra delen av citat 3 är än mer besynnerlig. Det handlar om någon sorts metodkritik. Han påstår att ”i vetenskapliga temer har deras metod extremt låg power men drar slutsatser från absence of evidence”.
Som gammal vetenskapsfilosof tar jag mig för pannan. Vad menar han?
Ända sedan Sextus Empiricus dagar år 200 f Kr, har det varit allmänt känt att en frånvaro av bevis inte är ett bevis på en frånvaro. Hela den flerhundraåriga diskussionen kring induktionsproblemet utgår från denna insikt.
I klartext betyder detta att det aldrig går att slutgiltigt bevisa att två fenomen INTE har något samband – bara att vi inte har hittat något samband trots att vi har letat väldigt noga. I de allra flesta praktiska sammanhang är detta fullt tillräckligt. Och i de empiriska vetenskaperna är detta standardmetoden.
Man försöker utröna om ett samband finns, man letar noga och hittar man inget samband, så hittar man inget samband.
Detta är elementärt. Och det är just detta som BRÅ gör.
Rapporten noga genomförd
Det är naturligtvis viktigt hur man som forskare formulerar sig. Särskilt när man lägger fram resultat av en undersökning. Men jag har inte kunnat hitta ett enda exempel på att rapportens författare skulle slarva härvidlag. De säger inte att det inte finns något samband utan är mycket noga med att ”de inte har funnit något samband”, och de är också ytterst noga med vilka data de använder sig av, vilka begränsningar dessa data har och vad de anser att man kan dra för slutsatser av undersökningen. Och de hänvisar till att en mer genomgripande studie pågår.
Tillvägagångssättet är helt korrekt och alltså standard inom alla empiriska vetenskaper. Givetvis kan en studie kritiseras för att inte ha letat tillräckligt ordentligt. Men att som Sanandaji påstå att BRÅ:s metod är ”oseriös” är nonsens. Hans påstående faller tillbaka på honom själv. Och den som har kunskap om vetenskaplig metod ser igenom hans retorik. Den är ihålig.
Sanandajis målgrupp
Sanandajis målgrupp tycks dock vara personer som inte har en aning om vad han pratar om. De tycker uppenbarligen att det låter bra – och de länkar och instämmer. Men det är oklart vad de egentligen instämmer i, mer än att Sanandaji har ”visat att BRÅ har fel”.
Som sagt – man tar sig för pannan.
Sanandajis övriga invändningar är av samma kaliber. Om han själv är fullt så okunnig som han framstår här, det låter jag vara osagt, men hans retorik är sådan att folk som vill tro att det pågår en konspiration slukar hans ord utan att tugga.
Låt mig därför bara avsluta med några ord av poeten Erik Axel Karlfeldt.
Han skrev om Fridolin att ”han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin.”
Sanandaji pratar med bönder på latin. En hemgjord variant av latin.
Men i media och på kommentarsfält har denna rapport reducerats till att handla om att det inte finns någon koppling mellan flyktingvågen 2015 och en ökning av sexualbrott i Sverige. Det avsnitt som handlar om just detta utgör bara 6 av rapportens 116 sidor, men är naturligtvis ett viktigt – om än preliminärt – resultat av denna studie.
Det är alltså bara 6 av 116 sidor. Ändå är det ganska uppenbart att de flesta som kommenterar (kritiserar) inte har läst ens detta fåtal sidor.
Här följer en närläsning och analys av detta avsnitt i rapporten som jag ger faksimil av. Den som läser igenom detta kommer att märka att kritiken fullständigt missar målet.
Jag har markerat följande punkter i dokumentet med rött:
Sidan 1
punkt 1. Dessa sidor handlar om en DEMOGRAFISK ANALYS. Man försöker alltså INTE säga något konkret om enskilda fall av sexualbrott eftersom det är omöjligt med den information om förövare som BRÅ har i detta sammanhang – polisanmälningar och NTU. Det rapporten gör är att ”resonera kring effekten av demografiska förändringar på en mer övergripande nivå”. Dvs hur förändringar i befolkningen som helhet kan ha påverkat den ökning som förutsätts ha skett.
Sidan 2
punkt 2. Nästan alla sexualbrott begås av yngre män. Men det finns ingenting som tyder på att det finns någon befolkningsmässig förändring när det gäller kön och ålder som kan förklara en ökning av sexualbrotten.
punkt 3. Det finns en överrepresentation av utrikes födda (män) bland personer misstänkta och lagförda för sexualbrott. Det är tre gånger vanligare att utrikes födda (män) var misstänkta för sexualbrott jämfört med svenskfödda (män). Observera att detta alltså gäller utrikes födda män FOLKBOKFÖRDA i Sverige – asylsökande ingår inte.
Inom ramen för denna studie har det inte varit möjligt att närmare studera detta. Frågan ska utredas närmare i en större studie som BRÅ har inlett under våren och avser att redovisa i höst.
Sidan 3
punkt 4. Den kunskap som finns gäller alltså utrikes födda män folkbokförda i Sverige. Att antalet unga utrikes födda män ökade markant i samband med flyktingmottagningen 2015 skulle kunna ha bidragit till en ökning av sexualbrott – här påpekar rapportförfattaren att det som låter sig göras med de data som finns är TENTATIVA analyser som inte ger några säkra svar, dvs resonemang som prövar sig fram.
punkt 5. Rapporten använder sig av begreppet ÖVERRISK, och man gör en bedömning av hur stor överrepresentationen måste vara för att förklara hela ökningen i NTU. Man kommer fram till en överrisk på 83, dvs att på varje svensk sexualbrottsförövare skulle det gå 83 asylsökande sexualbrottsförövare.
punkt 6. Var det fler polisanmälda sexualbrott i kommuner med många asylsökande? ”Om flyktingtillströmningen skulle vara en viktig förklaring till ökningen av anmälda brott borde de kommuner som ökade sin andel utrikesfödda invånare ha haft den kraftigaste ökningen av antalet anmälda sexualbrott. Något sådant mönster kan dock inte ses.” (Källa: Brå – utvecklingen av sexualbrott 2005-2017)
(Man påpekar här att det ju kan hända att en förövare begår brott i en annan kommun där han har tagits emot och därför har man undantagit kommunerna i Stockholms län i denna analys – men i fotnoten 83 framgår att bilden inte förändras om man tar med eller undantar dessa kommuner.)
punkt 7. Till sist finns en graf över en eventuell korrelation mellan polisanmälda sexualbrott och antalet asylsökande. Den figur nr 27 som återges visar att det inte finns någon sådan korrelation:
”Om det funnits ett absolut samband mellan hur mycket de anmälda sexualbrotten ökade och hur många flyktingar som togs emot, hade den så kallade förklarade variansen uppgått till 100 procent. Det skulle innebära att man i figur 27 skulle se kommunerna på en rak linje, med kommunen med den lägsta andelen asylsökanden längst ner till vänster, och kommunen med den högsta andelen asylsökanden längst upp till höger. Så är dock inte fallet.” (Källa: BRÅ – utvecklingen av sexualbrott 2005-2017)
Summering
Detta är alltså hela resonemanget. Summan av kardemumman är att en demografisk analys inte ger något stöd för hypotesen att flyktingvågen 2015 skulle ha haft betydelse för den ökning av sexualbrott som NTU redovisar (data som jag alltså hävdar är mycket tveksamma) men inte heller den mer marginella ökning av polisanmälda sexualbrott.
Nåväl.
När somliga nu är ute och vevar så kan det antingen bero på att de inte har läst dessa sidor eller läst men inte begripit.
Det finns säkert kritiker som möjligen begripit.
Men de jag har sett till har ju en agenda att ta hand om.
En första kommentar till BRÅ:s nya rapport om våldtäkter. Förra året fick BRÅ i uppdrag av regeringen att undersöka utvecklingen av sexualbrott i Sverige 2005 – 2017. Bakgrunden är att antalet brott tycks ha ökat. Både antalet polisanmälda sexualbrott och andelen i befolkningen som uppger sig ha blivit utsatta för sexualbrott enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU).
En av rapportens slutsatser är att det inte finns några belägg för att koppla flyktingvågen 2015 till någon ökning av sexualbrott.
Rapporten har redan orsakat storm på somliga kommentarsfält eftersom folk anser sig veta på förhand att detta måste vara fel. De flesta har inte läst rapporten.
Min första kommentar har dock ett annat fokus.
Frågan om utvecklingen av sexualbrott är naturligtvis viktig. Det råder ingen tvekan om att de polisanmälda sexualbrotten har ökat. Om denna ökning beror på en faktisk ökning eller en kombination av förändrad lagstiftning och ökad anmälningsbenägenhet går inte att besvara på något enkelt sätt. Men polisanmälningarna har ökat – framför allt gäller detta sexuella ofredanden, en typ av sexualbrott som ju faller under allmänt åtal som bekant.
Mätfelen i NTU är mycket stora
Men det finns ett stort problem med den andra källan till att sexualbrotten har ökat, NTU. Den som har följt mig vet att jag är kritisk till NTU:s resultat. Mätfelen är mycket stora och innan vi vet vad dessa mätfel beror på bör vi vara försiktiga med att hävda att NTU visar att sexualbrotten har ökat.
Eftersom denna påstådda ökning var själva förutsättningen för BRÅ:s uppdrag inför den särskilda våldtäktsstudien är detta avgörande. Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.
Min första notering är att denna rapport inte använder NTU:s omräknade siffror från den senaste publiceringen i januari. Dessa nya siffror är också de som redovisas på BRÅ:s hemsida.
Enligt dessa uppgifter var det 4,7 % som år 2016 uppgav att de utsatts för sexualbrott.
BRÅ har retroaktivt räknat om alla tidigare siffror i NTU tio år tillbaka. Men det handlar inte om nytt material eller nya intervjuer – det är enbart en omräkning. För 2016 hamnade den tidigare siffran på 2,4 %.
Det handlar om en fördubbling. Om detta är en fördubbling i verkligheten eller bara i BRÅ:s excel-ark vet vi inte. På det får vi inget svar. För att verkligen förstå hur stor denna förändring är så måste vi se hur många personer dessa procentsiffror handlar om.
Hur många fler utsattes för sexualbrott år 2016 efter BRÅ:s omräkning? Det handlar om 174 000 fler.
NTU räknade om – och de utsatta för sexualbrott ökade med nästan en miljon – eller 879 000 – räknat på hela perioden. Det är mer än dubbelt så många.
Denna omräkning och hur den motiveras är ett märkligt fenomen i sig – jag ska återkomma till detta. Men här och nu vill jag fokusera på att BRÅ åtminstone borde hålla sig till den ena uträkningen – inte köra med båda. Var det enligt NTU 355 000 som utsattes för sexualbrott 2016 eller var det 181 000? Båda siffrorna kan rimligen inte vara korrekta.
På sin hemsida använder BRÅ konsekvent de nya siffrorna som i procent ligger mellan 1,4 och 4,7 procent. Men i ”Utvecklingen av sexualbrott”, den BRÅ-rapport om våldtäkt som publicerades den 28 maj, hänvisas konsekvent till de gamla siffrorna som ligger mellan 0,7 och 2,4 procent.
Som vi har skett är det en mycket stor skillnad om vi räknar det faktiska antalet utsatta personer.
Som förklaring till att de gamla siffrorna används i den nya rapporten uppges följande:
”För att möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid, används i denna studie material från gamla NTU, som genomfördes 2006–2017 och avser rapporterad utsatthet för sexualbrott 2005–2016.” (Källa: BRÅ, ”Indikatorer på sexualbrottsutveckling 2005-2017”, s. 30)
Fair enough.
Men vad betyder detta? Går de nya siffrorna alltså inte att använda för jämförelser över tid?
I den nya studien genomförs en inventering av de personer som under åren 2008 – 2016 hade svarat ja på frågan om de utsatts för sexualbrott. Med hjälp av personnummer lyckas man hitta ett antal personer som har polisanmält.
I studien uppges att det handlar om 1 362 personer ”som uppfyller kriterierna för undersökningen”. Av dessa har 120 personer identifierats som målsägare vid sexualbrott eller närliggande brott. 9 % av dem som har uppgett att de utsatts för sexualbrott har alltså faktiskt gjort en polisanmälan.
Samtidigt finns det felkällor. Bl a finns ett bortfall på 13 % av personnumren i målsägarregistret för 2015 och 2016. Och så lägger rapportförfattaren till följande:
Frågan inställer sig – anledningen till att använda de gamla siffrorna var för att ”möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid”. Men här uppges att det i alla fall inte går att undersöka förändringar över tid. Varför använder man då siffror som gör att BRÅ håller sig med två uppsättningar statistik på exakt samma område? Det tycks finnas behov av en viss förbättring av den interna kommunikationen på myndigheten BRÅ.
Samtidigt har jag stor förståelse för att rapportförfattaren väljer att hålla sig till de tidigare siffrorna. Det tidigare materialet tillåter betydligt mer ingående analys. I NTU för åren 2006 till 2016 fanns inte bara uppgifter om antal utsatta personer utan även antal sexualbrottshändelser och hur stor andel av dessa som hade polisanmälts.
Och det är på den här punkten som de stora mätfelen kommer in.
Mätfelet i NTU är 3,5 gånger för högt
Enligt NTU polisanmäldes 71 940 sexualbrott i Sverige 2016. Men i verkligheten anmäldes 20 284. Det är ett mätfel som är 3,5 gånger för högt.
Och det är inte bara år 2016 som det är fel. Som jag har visat tidigare är dessa mätfel systematiska och genomgående för varje år som NTU har genomförts.
Detta avgörande problem med NTU måste bemötas. Innan dess är det ganska meningslöst att utreda en ökning som vi inte vet om den existerar.
Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.
Sverigedemokraten Peter Lundgren har erkänt att han har tagit en kvinnlig partikollega på brösten. Eftersom de två, med en video publicerad på SD:s Facebooksida, påstås ha ”rett ut” saken och Lundgren uppgivits ha bett om ursäkt tycker SD att det inte är så allvarligt. Men faktum är att händelsen ska anmälas som allmänt åtal.
Okej.
Ska vi reda ut en sak?
I svensk juridik finns två olika typer av brott: Målsägandebrott och brott som faller under allmänt åtal.
De flesta brott hör under allmänt åtal, det vill säga polisen kan undersöka dem och åklagaren kan väcka åtal också om målsäganden inte har framställt några straffanspråk.
Men i målsägandebrott som exempelvis hemfridsbrott eller ärekränkning kan polisen inleda en undersökning bara om målsäganden yrkar på straff för den som är skyldig till brottet. Om målsäganden tar tillbaka sitt straffanspråk medan förundersökningen pågår, lägger polisen ner undersökningen.
Inte ens polisen själva tycks helt införstådda med detta. En av mina vänner ringde upp polisen och gjorde en polisanmälan mot Peter Lundgren om sexuellt ofredande.
Polisen var märkbart obekväma med denna anmälan och undrade om anmälaren var den utsatta personen.
Fel fråga.
Det enda polisen ska bry sig om är om det påstådda brottet kan misstänkas ha skett och ta emot anmälan. Eftersom förövaren i detta fall har erkänt offentligt och brottsoffret har gett en samstämmig beskrivning av vad som skett så torde saken vara lätt att utreda.
Polisen sa också att de inte visste vem det var som hade utsatts. Om polisens utredare är så inkompetenta finns det anledning att bli orolig. Man kunde ju till exempel kontakta Kristina Winberg som både var vittne till det inträffade och som dessutom har en bandinspelning där brottsoffret beskriver det som hände.
Men så är det faktiskt inte. Det är inte hon som bestämmer över detta. Detta är inget målsägandebrott.
Men just när de gäller de typiska brotten där en man våldför sig på en kvinna så är det en vanlig felsyn. Det var först på 1980-talet som brottet när en man misshandlar sin fru lades under allmänt åtal. Före 1982 var det så att en kvinna som först anmälde och tog tillbaka anmälan – efter exempelvis hot – gjorde vidare polisiär utredning omöjlig.
Så är det inte längre.
Och den som försöker påverka ett brottsoffer att ”ta tillbaka anmälan” begår själv ett brott. Övergrepp i rättssak. Mycket allvarligare än sexuellt ofredande. Medan sexuellt ofredande kan ge två års fängelse så kan övergrepp i rättssak ge åtta års fängelse.
Någon borde berätta för SD att sluta gräva.
Bildcollage: Maria Robsahm
Den grop de nu står i är redan djupare än vad de begriper.
I en partiledardebatt i SVT Agenda 5 maj 2019 påstår KD:s partiledare Ebba Busch Thor att 100 000 personer utsattes för våldtäkt förra året. Hennes påstående har ifrågasatts eftersom den egentliga tillförlitliga siffra som finns att tillgå är knappt 8 000. Busch Thors påstående är inte bara en lögn, det är också fördomsfullt och rasistiskt.
Jodå. Jag har sett att det flyger omkring en massa kommentarer kring Ebba Busch Thors famösa påstående om 100 000 våldtäkter.
Jag har valt att inte reagera på detta hittills – eftersom det till största delen är okunnigt svammel.
Grundproblemet är att vi har en del olika typer av uppgifter kring det här med sexualbrott. Vi har de exakta siffrorna på antalet polisanmälda sexualbrott och så har vi NTU:s uppskattningar av det s k mörkertalet.
Jag har vid ett flertal tillfällen visat att det inte är möjligt att använda sig av NTU:s siffror. De är helt enkelt inte tillförlitliga.
Det vi VET är det exakta antalet polisanmälda fall av våldtäkt och att det finns ett mörkertal, dvs våldtäkter som aldrig blir polisanmälda. Men hur många de är, det vet vi helt enkelt inte.
I grafen ovan ser vi det vi VET. Nämligen antal polisanmälda sexualbrott. En tredjedel av dessa (35%) är våldtäkter. Det handlar alltså om knappt 8 000 polisanmälda våldtäkter förra året.
Åtta tusen.
Och långt ifrån alla går till åtal, och ännu färre leder till fällande dom. Så de där 100 000 som borde utvisas de finns bara i Busch Thors fantasi.
Busch Thors famösa påstående om 100 000 våldtäkter i TV har nu fått ett andra liv. Magasin Paragraf har gjort en föredömligt tydlig och enkel genomgång av varför det var rent svammel.
Och jag trodde att saken var utagerad.
Ebba går i svaromål
Men nu fortsätter debatten – när socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), kritiserade Busch Thor gick hon i svaromål på sin Facebook.
Låt oss försöka bena ut detta. Låt oss börja med det Busch Thor faktiskt sa i partiledardebatten:
”Vi hade 100 000 försök till våldtäkt eller riktiga fullbordade våldtäkter förra året. Nästan 8 000 kvinnor som anmälde försök eller fullbordad våldtäkt förra året. Varför ska de här männen få stanna i Sverige? Varför utvisas de inte?” (Källa: Aftonbladet)
Har hon rätt? Har hon fel?
Det enkla svaret är att hon har fel på en hel rad olika sätt.
Hennes påstående om att våldtäktsmän ska utvisas visar att hon nu torgför den allra grövsta formen av rasistiskt dravel som tidigare bara har kännetecknat SD.
Men även rent faktamässigt har hon fel. Och den enkla förklaringen till att hon har fel är att hon inte förstår – eller inte vill förstå – skillnaden mellan olika sorters statistik.
Det finns nämligen olika typer av statistik kring det här med sexualbrott. Vi har för det första de exakta siffrorna på antalet polisanmälda sexualbrott och så har vi för det andra NTU:s uppskattningar av det s k mörkertalet.
I det ena fallet – polisanmälningar – vet vi med säkerhet. Det var knappt 8 000 polisanmälda våldtäkter förra året. I det andra fallet – mörkertalet – handlar det om en uppskattning, där NTU:s resultat är omkring 100 000. Denna uppskattning baserar sig på intervjuer med ett urval personer om huruvida de har utsatts för olika typer av brott, bl a sexualbrott.
Jag har tidigare visat varför det inte går att använda siffrorna från NTU med någon större säkerhet. Det finns systematiska och mycket allvarliga mätfel som indikerar att NTU:s uppskattningar är kraftigt överdrivna.
Men nu kommer vi till det märkliga. Även om NTU:s siffror skulle vara korrekta så hamnar Ebba ändå helt fel.
Så här.
Anta att 100 000 kvinnor blev våldtagna förra året i Sverige men att bara 8 000 gjorde en polisanmälan. Hur har Ebba tänkt sig att det ska gå till att utvisa 92 000 personer som över huvud taget inte har blivit polisanmälda, än mindre åtalade, ännu mycket mindre fällda för våldtäkt?
Vilken rättsordning är det hon vill föra fram? Är lynchjustis Kristdemokraternas nya rättspolitiska policy? Det behövs inga polisanmälningar, inga utredningar, inga åtal och inga rättegångsprövningar eller fällande domar. Vi vet ju redan att det är 100 000 våldtäkter som begicks. Så får vi väl hitta 100 000 våldtäktsmän – och utvisa dem!
Ja, ni hör ju själva hur absurt det blir.
Och hur har hon tänkt sig göra med de våldtäktsmän som är svenska medborgare? Eller har hon gått på myten om att svenska män inte våldtar?
Det är alltså en knapp tredjedel som är utländska medborgare. Som bekant är det bara utlänningar som kan utvisas ur Sverige, så om vi fortfarande utgår från Ebbas 100 000 så skulle det innebära att 70 000 våldtäktsmän är svenskar. Vart ska de utvisas?
Ebba Busch Thors märkliga utspel i partiledardebatten var djupt osmakligt. Och det är genuint svårt att veta om hon bara är okunnig eller om det var helt avsiktligt.
När det gäller NTU länkar jag till min genomgång av varför det inte går att använda denna intervjuundersökning för en bedömning av HUR stort mörkertalet är.
Sedan många år har en anonym bloggare på ”Affes statistikblogg” delat med sig av ”alternativ” statistik. Där kan man bl a läsa att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975. Det är naturligtvis en jättehög siffra. Men stämmer den? Siffran är resultatet av att Affe selektivt stryker det som inte passar och s k ”cherry picking”. Den korrekta siffran är 755 %, och den påverkas av ett antal faktorer som Affe blundar för.
Som vi alla vet finns det ett särskilt intresse för det här med våldtäkter från den bruna högern. Inte så att de engagerar sig för de kvinnor som utsätts. Nej, deras agenda handlar egentligen inte alls om detta vidriga brott och om de kvinnor som får sina liv förstörda.
För samtidigt som de pratar så mycket om våldtäkter så ägnar de som bekant ännu mer energi åt kvinnohat och att berätta för kvinnor om det sexuella våld som de tycker att kvinnor som inte håller med borde utsättas för. Dessa neandertalares retorik lämpar sig inte att återge i mer normala sammanhang men vi vet redan alla hur deras bisarra fantasier låter.
Deras påstådda engagemang för att bekämpa våldtäkter är därför lika falskt och lika lätt att genomskåda som The Jokers leende.
Deras intresse handlar – som allt annat de ägnar sig åt – om att försöka leda i bevis att allt ont beror på utlänningar, i detta fall att det är utlänningar som begår våldtäkter. Och att dessa utlänningar därför borde tvingas lämna Sverige. Bortglömda är kapten Klänning och Hagamannen.
Ända sedan SD kom in riksdagen för drygt åtta år sedan har denna propaganda varit deras stapelvara. Och i ansträngningarna att koppla ihop sexualbrott med invandring har de varit synnerligen påhittiga. Systematiskt missbrukar de den offentliga statistiken för att bevisa sin grundläggande tes – det är utlänningar som våldtar och de ska ut.
Denna Affe har sedan många år haft en blogg där han anser sig avslöja saker med statistik – Affes statistikblogg. Hans senaste alster i den här vägen handlar om polisanmälda våldtäkter.
Generellt är det så i denna bruna högervärld att de tror att det räcker att påstå saker om ökningar av sexualbrott för att skuldfördelningen därmed ska vara klar. Låt mig därför poängtera att förändringar i brottslighet – ökningar såväl som minskningar – naturligtvis inte med nödvändighet säger nånting om VILKA som begår brott. Detta förstår varje normal människa. Men dessa personer har en agenda och då är antydningar och insinuationer gott nog för att starta The Blame Game.
Förtjust i procent – ju högre desto bättre
I likhet med Mr. 700 procent (Tino Sanandaji) är Affe också omåttligt förtjust i att använda just procent – ju högre desto bättre. Och utifrån den preliminära kriminalstatistiken för 2018 har Affe kommit fram till att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975.
Skärmdump från Affes statistikblogg.
Låt oss börja med den där siffran.
1 666 %. Den är ju typ…. jättehög.
Men stämmer den?
Låt oss skärskåda den närmare.
Affe stryker det som inte passar
Till att börja med kan vi konstatera att Affe inte utgår från kriminalstatistiken över polisanmälda våldtäkter rakt upp och ner. Där ingår nämligen både polisanmälda våldtäktsförsök och polisanmälda fullbordade våldtäkter. Om vi tittar på den gröngula grafen så kan vi se att den största delen av dessa polisanmälda brott är fullbordade våldtäkter och att våldtäktsförsöken utgör en mindre del. Dessutom har andelen våldtäktsförsök minskat kontinuerligt under dessa 43 år. 1975 var våldtäktsförsöken 45 % av alla polisanmälda våldtäktsbrott. 2018 var de bara 5 %.
Affe vill bara prata om antalet fullbordade våldtäkter och hans motiv är att den officiella kriminalstatistiken ger ”en vilseledande bild då våldtäktsförsöken har en helt annan trend än de fullbordade våldtäkterna”.
En helt annan trend? Ja, om nu någon skulle få för sig att göra en graf över utvecklingen av enbart de polisanmälda våldtäktsförsöken så skulle det bli tydligt att de uppvisar en helt annan trend. Räknat per capita har de faktiskt minskat sedan 1975. Men nu finns det ju ingen som fokuserar bara på våldtäktsförsöken – även om det vore möjligt – så varför är det så viktigt för Affe att plocka bort just dem?
Vad fyller det för funktion att göra ett avsteg från den officiella kriminalstatistiken och plocka bort anmälningarna om våldtäktsförsök? Det kan förefalla harmlöst – de polisanmälda våldtäktsförsöken utgör ju bara en liten del.
Men det är inte harmlöst.
Affe plockar körsbär
Som alla vet som då och då får anledning att använda sig av procent för att beskriva en förändring över tid så är det av avgörande betydelse var man börjar och vilken siffra det då handlar om. Ju lägre den inledande siffran är desto högre blir den procentuella förändringen. En förändring från 1 till 2 är en ökning på 100 %, medan en förändring från 10 till 11 bara är 10 %. I absoluta tal samma ökning – i procent stor skillnad.
Det är detta som förklarar varför Affe stryker våldtäktsförsöken – vill man få fram en så hög procentsiffra som möjligt ser man till att sänka den första siffran så mycket det bara går.
Detta innebär att siffran 1 666 % bara är korrekt om man bara räknar med fullbordade våldtäkter. Då blir nämligen startsiffran betydligt lägre – 421 istället för 768 – och procentsiffran blir sådär härligt hög.
Om vi istället utgår från alla polisanmälda våldtäkter så blir den procentuella ökningen 920%.
Den är ju också en rätt hög siffra – men det var inte en siffra som Affe kunde nöja sig med. Affe vet nämligen att de som följer honom inte har så bra koll på det där med procenträkning – men att alla förstår att 1 666 är mer 920. Det Affe pysslar med här är ett typexempel på det som kallas ”cherry picking”.
Det handlar om att vara så styrd av en förutfattad åsikt att man sorterar bort all information som skulle kunna motbevisa den och på ett ohederligt sätt väljer ut de data som ger stöd – i detta fall att våldtäkterna ökar dramatiskt i Sverige (och underförstått att det är utlänningarnas fel).
Att på det här sättet plocka körsbär är naturligtvis förkastligt, men något som är mycket vanligt i Affes kretsar. Ingen nämnd ingen glömd.
I samma genre påstår han att ökningen av antalet polisanmälningar mellan 2017 och 2018 är större än hela siffran för 1975. ”Precis som förra året har antalet anmälningar ökat mer (467) än vad det totala antalet våldtäkter var 1975 (421).”
Jo, just det – eftersom Affe tar bort de delar av statistiken som Affe inte vill ha med, så stämmer det. Men om vi tar med helheten så är följande det korrekta påståendet: Ökningen 2017 till 2018 var 471 fall. Totalsiffran för 1975 var 768.
Affe plockar körsbär.
Vi är två miljoner fler
Inte heller bryr sig Affe om att vi har blivit fler i Sverige på 43 år – något som även de mest okunniga av hans följare torde känna till. 1975 uppgick Sveriges befolkning till 8,2 miljoner. I höstas var vi 10,2 miljoner – alltså två miljoner fler.
För att få en rättvisande bild av de polisanmälda brotten måste naturligtvis denna information tas med – om man är hederlig. Från i genomsnitt 9 år 1975 så inkom år 2018 77 våldtäktsanmälningar per 100 000 invånare. En ökning med 68 från 9 till 77.
Vi kan nu iaktta tre saker:
Här syns en långsamt ökande trend 1975 – 2004.
Fr o m 2005 ser vi en kraftig ökning – det året skedde en stor förändring av sexualbrottslagstiftningen.
Och den som så önskar kan få till en procentsiffra på 755.
Även detta är förstås en substantiellt hög siffra – även om den inte är lika hög som 1 666….Låt oss nu titta närmare på vad denna ökning från 9 till 77 polisanmälda fall per 100 000 invånare berättar.
Mörkertalet
Till att börja med är det svårt att dra slutsatser om det faktiska antalet våldtäkter utifrån polisanmälningar. Omfattande forskning visar att mörkertalet kring sexualbrott är mycket stort. Detta gäller särskilt brott som sexuella övergrepp och sexuellt ofredande, men även det grövre brottet våldtäkt. Tyvärr finns det inga undersökningar som ger oss tillförlitliga siffror när det gäller detta mörkertal. BRÅ:s årliga intervjustudie NTU – vars ambition bl a är att fånga detta mörkertal – inleddes först 2006 och kan därför inte hjälpa oss med åren sedan 1975.
Dessutom är NTU behäftat med så allvarliga mätfel att det tyvärr inte går att använda siffrorna därefter heller för att med någon större exakthet precisera mörkertalet.
Det vi vet är att mörkertalet finns, och vi vet att det är stort, men vi vet inte hur stort det är. Vi kan alltså inte med utgångspunkt från polisanmälningar påstå något med säkerhet om hur det verkliga antalet våldtäkter har utvecklats i Sverige under dessa 43 år.
Detta är egentligen ett större problem än vad som ofta anges i de här sammanhanget. Vi är helt enkelt tvungna att medge att vi inte vet – vilket aldrig är särskilt bekvämt.
Skurkstan och Rättsköping
För att illustrera vad mörkertalet kan betyda – låt oss för diskussionens skull göra ett tankeexperiment och jämföra två olika städer där människors intresse för att anmäla brott skiljer sig åt markant. Vi kan kalla dem ”Skurkstan” och ”Rättsköping”:
I Skurkstan anmäls i genomsnitt bara vart tionde brott – mörkertalet är 90%. I Rättsköping gäller det omvända – där anmäls 9 av 10 brott – mörkertalet är bara 10%. I Skurkstan polisanmäldes 90 brott, men eftersom mörkertalet är 90 % så innebär det att det i verkligheten har begåtts 900 brott.
I Rättsköping anmäldes betydligt fler brott – 770. Men eftersom mörkertalet är så lågt innebär det att det bara är ett fåtal brott i denna stad som inte hamnar hos polisen. I verkligheten begicks 850 brott. Trots att den polisanmälda brottsligheten alltså är betydligt lägre i Skurkstan så kan vi nu alltså säga att brottsligheten i verkligheten är lägre i Rättsköping än i Skurkstan.
Nåväl. Jag vill här passa på att understryka att jag INTE påstår nånting om hur stort mörkertalet har varit under specifika år. Min centrala poäng är att vi faktiskt inte känner till korrelationen mellan antalet polisanmälningar och antalet verkliga brott – varken för ett visst år eller för utvecklingen över tid.
Kvinnor slutar skambelägga sig själva
En sak som vi däremot har en del kunskap om är att benägenheten att anmäla sexualbrott har förändrats över tid. Särskilt beror detta på att kvinnor alltmer har slutat skambelägga sig själva för det brott de har utsatts för. Detta är naturligtvis en mycket positiv utveckling. Att polisanmälningarna ökar kan alltså vara ett positivt tecken och det vore fel att ta en ökning som ett automatiskt bevis på att våldtäkterna har ökat.
Omfattande internationell och svensk forskning visar dessutom att anmälningsbenägenheten är större ju grövre brottet är (det är exempelvis mer sannolikt att våldtäkter anmäls än sexuellt ofredande) och att anmälningsbenägenheten är högre när förövaren är obekant än när det handlar om en förövare som brottsoffret känner.
Den förändrade lagstiftningen spelar också en avgörande roll. Grafen visar en markant ökning efter 2005. Det råder ingen tvekan om att denna ökning kan kopplas samman med den förändring av lagstiftningen som skedde då. Lagändringen innebar bl a att brott som tidigare kategoriserades som sexuella övergrepp nu hamnade i kategorin våldtäkt.
Hela ökningen sedan 2005 – våldtäkter inomhus
Men den avgörande information som vi kan få av denna statistik handlar om var dessa polisanmälda våldtäkter har begåtts. Titta på följande graf.
Den röda delen av staplarna står för de polisanmälningar som handlar om våldtäkter inomhus. Och de blå är våldtäkter utomhus.
Det visar sig nu att nästan hela ökningen (91%) av polisanmälningar sedan 1975, handlar om våldtäkter inomhus. Om vi tittar på 2005 – 2018 – de år då ökningen har varit som störst – så består hela ökningen enbart av våldtäkter inomhus. De blå staplarna har varit stabila under hela denna period – i klartext har våldtäkter utomhus inte ökat alls. Detta har stor betydelse.
Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Samtidigt vet vi sedan tidigare att just denna typ av våldtäkt har ett högre mörkertal än de fall där förövaren är obekant för brottsoffret. Att polisanmäla sin man, sin pojkvän eller en ”god vän” är helt enkelt förknippat med större motstånd än när det handlar om en fullständig främling.
Det är inte heller mer än drygt femtio år sedan våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades. Före 1965 var det rent juridiskt omöjligt att göra en polisanmälan om våldtäkt mot den person man var gift med. De första siffrorna i kriminalstatistiken som vi talar om här är hämtade från en tidpunkt bara tio efter denna lagändring. Vi vet att det tar tid innan attityder förändras när lagarna förändras.
Tittar vi på fördelningen av polisanmälda våldtäkter inomhus och utomhus så ser vi ytterligare en intressant detalj. 1975 var andelen som skedde inomhus ungefär lika stor som andelen utomhus. 2018 ser det helt annorlunda ut. Av de 77 våldtäkter per 100 000 invånare som polisanmäldes skedde 67 inomhus och bara 10 utomhus.
Det är inte osannolikt att denna förändring – där en allt större andel av de polisanmälda våldtäkterna sker inomhus – handlar om en förändring av mörkertalet och i benägenheten att anmäla.
Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås alltså av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Trots att all kunskap visar att så är fallet är det ändå många som tror att en typisk våldtäkt är det som brukar kallas överfallsvåldtäkt, där en okänd man förgriper sig på en kvinna som är ute och promenerar, joggar eller rastar sin hund. Dessa brott väcker stor uppmärksamhet och skapar också stor oro bland kvinnor i de områden där de härjar.
Ett exempel är Hagamannen Niklas Lindgren, som satte skräck i Umeås kvinnor 1998 – 2005. Lindgren angrep kvinnor som han inte kände och han gjorde det utomhus. Som i Lindgrens fall handlar det ofta om serievåldtäktsmän som fram till DNA-tekniken var systematiskt svåra att identifiera och lagföra.
Men trots att överfallsvåldtäkter är mycket ovanliga ses de ändå av många som typiska våldtäkter. Det är värt att understryka att de är varken typiska eller vanliga.
Vi kan nu dessutom konstatera att hela den ökning av polisanmälda våldtäkter som vi har haft i Sverige i över ett decennium handlar om våldtäkter inomhus. De våldtäkter som begås utomhus – där överfallsvåldtäkter ingår – har inte ökat alls sedan 2005.
Slutsatser
Hur var det nu med Affes siffra på 1 666 %?
Den som vill ge hela bilden av kriminalstatistiken kommer fram till en totalsiffra på 920 % – inte 1 666.
Eftersom vi dessutom är två miljoner fler idag än 1975, så sjunker denna procentuella ökning ytterligare och hamnar på 755%.
En andel av denna ökning av polisanmälningar beror på att lagstiftningen har förändrats och att kvinnor idag är mer beredda att anmäla än 1975. Vi vet ingenting om huruvida denna ökning av polisanmälningarna motsvarar en verklig ökning av antalet våldtäkter.
Nästan hela ökningen av polisanmälningar sen 1975 (91%) handlar om våldtäkter inomhus. Sen 2005 är detta hela ökningen. Ingenting tyder på att överfallsvåldtäkterna har ökat. Här är siffran alltså noll.
Detta är det hederliga sättet att redovisa den offentliga kriminalstatistik om polisanmälda våldtäktsbrott som vi alla har tillgång till.
Och till sist:
Den som bara bryr sig om våldtäkter när förövaren är utlänning saknar all trovärdighet.
Rättelse:
I en tidigare version av artikeln utpekades felaktigt Thoralf Alfsson som upphovspersonen bakom ”Affes statistikblogg”.
Den alternativa mediebloggen Samhällsnytt skarvar inte sällan med sanningen. Inte sällan väljer man att undvika att belägga sina fakta med källor. Det är en praktisk och säkerligen medveten taktik, då läsarna av deras artiklar lämnar en hel del övrigt att önska vad gäller källkritik. Motargument fortsätter att avslöja Samhällsnytts lögner.
Återigen är det krönikören Rolf Malm som radar upp ett stort antal påståenden, denna gång 24 stycken. Vi kikar närmare på dem. Hur många lögner finner vi denna gång? Häng med.
I en krönika publicerad 23 januari 2019 som fått rubriken ”Nytt köldrekord och andra kalla fakta om insnöade politiker” skriver Rolf Malm, med sin unika stil, återigen en alarmistisk krönika där han radar upp påståenden. Påståendena är så många, och intressanta (läs osannolika) att vi på Motargument känner oss nödgade att syna ytterligare en Samhällsnytt-artikel i sömmarna.
Hur står det till med sanningshalten i Malms påståenden? Är de lögner, halvsanningar eller sanningar? För enkelhetens skull radar vi upp påståendena ett efter ett, och redovisar huruvida de är falska, delvis sanna eller sanna.
PÅSTÅENDE.”Ett nytt köldrekord har uppmätts vid Sydpolen. Där var det nyligen över 90 grader kallt! Tidigare rekord var drygt 86 grader under noll.”
FALSKT. Den lägsta temperaturen som uppmätts vid en officiell väderstation är – 89,2 grader. Denna notering uppmättes vid ryska väderstationen Vostok i juli 1983. Det har gjorts uppmätningar på lägre temperaturer än så, men dessa noteringar är inte giltiga då de inte uppmätts vid officiella väderstationer. De lägre noteringarna är uppskattningar från forskare som gjorts med hjälp av data från satelliter. Mot bakgrund av detta är också Malms påstående om att tidigare rekord skulle ha varit – 86 grader felaktigt. (Källa: AGU 100)
PÅSTÅENDE:”Lägsta uppmätta temperatur i Sverige är drygt 50 minusgrader.”
SANT. Den lägsta temperatur som uppmätts vid en officiell väderstation är – 52,6 grader. Det var den 2 februari 1966 i Vuoggatjålme som rådande köldrekord sattes. (Källa: SMHI)
PÅSTÅENDE:”Enligt danska meteorologer kan vi i år räkna med en lång kall vinter i Skandinavien. Våren lär vänta på sig till långt in i mars.”
DELVIS SANT. I den säsongsprognos från DMI som Malm troligtvis (via andra källor) hämtar siffrorna till den ”långa kalla vintern i Skandinavien” saxar vi följande: ”Samlet set ser perioden februar til april ud til at blive ned til 1 grad koldere end gennemsnittet for de sidste 20 år, hvor især februar og første halvdel af marts trækker ned. Det er dog ikke umuligt, at vi havner på et gennemsnitligt niveau, afhængig af hvornår mildere luftmasser for alvor formår at dominere.” Det kan vara på sin plats att fråga sig när Malm anser att våren brukar anlända till Sverige? (Källa: DMI)
PÅSTÅENDE:”De fyras gäng tänker öppna gränserna och åter öka invandringen efter en period när vi, åtminstone verbalt, anpassat oss till ”EU:s lägsta nivå”.”
FALSKT. ”De fyras gäng” är en omskrivning för den nya regeringen (S och MP) och de två partier (C och L) som stödjer denna regering. Det retoriska greppet ”öppna gränserna” är förkastligt. Det finns inga planer på att inom närmsta tiden ta bort gränskontrollerna. Det Malm åsyftar är att man tänker sig att lätta upp anhöriginvandringen. Att dra detta till ”öppna gränser” är ohederligt.
Det var i november 2015, i samband med flyktingvågen, som regeringen beslutade att återinföra gränskontroll vid inre gräns. I november 2018, tre år senare, togs beslut om tre månaders förlängning av inre gränskontroll (till den 11 februari). (Källor: Polisen och Regeringen.se)
I pressmeddelandet från regeringen 8 november 2018 läser vi att det ”fortsatt finns ett hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten i Sverige. Säkerhetspolisens bedömning är också alltjämt att terrorhotnivån är fortsatt förhöjd. Det finns också brister i kontrollen av de yttre gränserna runt om i Schengen vilket gör att Sverige måste ha kvar de inre gränskontrollerna.” (Källa: Regeringen.se)
I pressmeddelandet från 7 februari 2019 kommer beskedet från regeringen om ytterligare förlängning av de inre gränskontrollerna), med samma motivering som i det tidigare pressmeddelandet från i november 2018. (Källa: Regeringen.se)
Samhällsnytt har i ett flertal artiklar använt sig av det retoriska knepet ”EU:s lägsta nivå”. Det korrekta är ”EU:s lägstanivå”. Det var i november 2015 som regeringen vidtog åtgärder vad gäller asylinvandring, som blev mer restriktiv. Efter detta har det varit i princip omöjligt att få PUT (permanent uppehållstillstånd). Istället blev TUT (tillfälligt uppehållstillstånd) norm. Gränskontroller och kontroll av ID-handlingar infördes temporärt (och finns fortfarande kvar). Året efter var Sveriges flyktinginvandring nere på nivåer vi hade före flyktingkrisen. (Källa: Delmi)
Enligt statsvetare Karin Borevi på Delmi (Delegationen för migrationsstudier) innefattar familjeåterföreningsdirektivet fyra typer av krav och begränsningar för anhöriginvandring:
(1) krav på vistelsetid och uppehållstillstånd; (2) åldersgräns; (3) krav på försörjning och bostad samt (4) språk- och integrationskrav.
Kartläggningen och analysen visar på att Sverige är något ojämn i tillgodoseendet av de fyra punkterna. Det råder inga tvivel om att Sverige generellt har intagit en position ”nedåt”. (Källa: Delmi)
Analysen ger oss resultatet att:
för punkt (1) har Sverige lagt sig på direktivets lägstanivå. Gällande punkt (2) har Sverige lagt sig under direktivets lägstanivå. Om vi kikar på punkt (3) har Sverige lagt sig på den absoluta miniminivån. Vad beträffar punkt (4) har det aldrig varit någon aktuell fråga i svensk policydebatt. (Källa: Delmi)
PÅSTÅENDE:”Det rimmar illa med Löfvens löfte om den lägsta arbetslösheten i EU nästa år. Vi ligger redan långt ner på listan.”
DELVIS SANT. Löfven hade en vision, kalla det löfte, om att Sverige skulle ha den lägsta arbetslösheten i EU 2020. Det var vid Socialdemokraternas partikongress 2013 som han fastslog målet. (Källa: SR)
2018 uttalade sig Löfven om ”löftet” och menade då att vi ska ha ett tufft mål. I den senaste regeringsförklaringen, från 21 januari 2019, finns målet inte med. Enligt Eurostat ligger Sverige på 19:e plats vad gäller arbetslöshet, strax över genomsnittet (6,7 %). I november 2018 låg Sveriges arbetslöshet på 6,2 %. (Källa: Regeringen.se och Ekonomifakta)
PÅSTÅENDE:”Under 2018 beviljades 132 696 uppehållstillstånd i Sverige – fler än invånarna i hela Jämtland.”
SANT. Antalet beviljade uppehållstillstånd under 2018 stämmer. Det vi måste betänka är att bland uppehållstillstånden finner vi att 44 844 är beviljade på anknytning, 41 065 på arbete, 25 114 på asyl, 14 102 på studier och 7 571 på EU/EES. Så siffran på den typ av invandring som bland annat Samhällsnytt och andra ogillar är 69 958. En något nättare siffra. (Källa: Migrationsverket)
PÅSTÅENDE:”Varannan invandrare är fortsatt arbetslös efter 8 år!”.
SANT. Enligt Ekonomifakta tar det i ”[…] genomsnitt åtta år innan hälften av flyktinginvandrarna förvärvsarbetar. Det finns tendenser som tyder på att processen börjat gå något snabbare under senare år.” Det är en positiv utveckling för Sverige att tiden för processen minskar. (Källa: Ekonomifakta)
PÅSTÅENDE:”Mörkertalet är dock stort eftersom många invandrare har olika former av subventionerade jobb och sysselsättningar som betalas av skattebetalarna.”
FALSKT. Det går inte att tala om ”mörkertal” då det finns statistik på s k ”låtsasjobb” (ett begrepp yttrat av bl a SD:s partiledare Jimmie Åkesson och Samhällsnytt). Definitionen av ”arbetslöshet” är att man inte har en sysselsättning. Sysselsättning är ”[…] ett begrepp som i statistiken används för att visa hur många som arbetar. En person räknas som sysselsatt när denna har utfört minst en timmes arbete under en referensvecka. Arbetet kan vara som anställd, egen företagare eller att man hjälper till i familjens företag.” (Källa: Arbetsförmedlingen, SR och Ekonomifakta)
PÅSTÅENDE:”Han [Anders Ygeman, vår anm.] lovade att 80 000 illegala invandrare skulle utvisas. Polisen har klarat av 4 077. Av Migrationsverkets utvisningsbeslut (december 2018) har 17 515 inte verkställts. 9 364 personer har avvisats redan vid gränsen och aldrig kommit in i Sverige. 649 kriminella har dömts till utvisning av domstol. Det finns alltså drygt 75 000 illegala invandrare som gått under jorden och inte kan hittas.”
FALSKT. Malms sifferexercis i detta påstående förefaller något förvirrad. Det går inte att hänga med i turerna. Vi försöker bena ut siffrorna:
I en intervju med Dagens Industri i januari 2016 uttryckte Ygeman att han ”[…] tror det rör sig om 60 000 personer, men det kan också bli upp till 80 000”.(Källa: Dagens Industri)
Att påstå att Ygeman ”lovade att 80 000 ‘illegala invandrare’ [eg. irreguljära migranter] skulle utvisas” är en lögn. I sammanhanget ska vi ha med oss att det handlar om avvisningar under ”de närmaste åren”.
Siffran 4 077 är ett sakfel. Enligt Migrationsverket verkställdes under 2017 19 267 avvisningar, och, enligt Polismyndigheten verkställdes under 2018 14 077 avvisningar. Förutom att Malm begår ett direkt sakfel, så sätter han inte siffrorna i ett perspektiv. (Källa: Migrationsverket och Polisen)
Siffran på 17 515 avvisningsbeslut som inte har verkställts i december 2018 är korrekt och 12 044 är av dessa är efterlysta/avvikna. Antalet verkställda polisavvisningar är 9 364. Antalet 649 verkställda ärenden från domstol är korrekta. Däremot går de inte ihop med tidigare nämnd siffra 4 077, då antalet verkställda ärenden från Migrationsverket är 4 064 för 2018. 9 364 + 649 + 4 064 = 14 077. (Källa: Polisen)
Det har beräknats att mellan 20 000 och 50 000 sådana tillståndslösa personer för närvarande vistas i Sverige och berörda myndigheter gör bedömningen att den gruppen ökar”. (Källa: SOU 2017:93, sid. 63)
PÅSTÅENDE.”Ylva Johansson påstod i engelsk TV att antalet våldtäkter i Sverige minskade och minskade. Är hon lika dåligt påläst om annat, så blir man mörkrädd. Sedan 1975 har antalet våldtäkter ökat i Sverige med 1 666%! Sedan år 2000 med ytterligare 315%. 1975 anmäldes 421 våldtäkter. Förra året polisanmäldes 7 840 våldtäkter! Men i Brås undersökningar säger bara 11% av dem som uppger att de blivit sexuellt ofredade att de polisanmält detta! Mörkertalet är alltså enormt.”
FALSKT. Först och främst: Malm begår kardinalfelet ”anmälda våldtäkter” = antal utförda våldtäkter. I den förra Malm-krönikan som vi dissekerade pratade han om ”att antalet våldtäkter de senaste åren ökat med 600 %!”.
Han tar inte i beaktning att definitionen av våldtäkt förändrats kraftigt i omgångar sedan 1975. Ytterligare en faktor att ta med i beräkningen är anmälningsbenägenheten. Vi ska påminna oss själva om att Sveriges befolkning har ökat med ca 25 % sedan 1975. Hela ökningen sen millennieskiftet är våldtäkter inomhus, vilket innebär att överfallsvåldtäkter har minskat. Detta indikerar att den typiska våldtäkten som är utförd av en man som kvinnan känner anmäls i större utsträckning.
Mörkertalet kring våldtäkter har alltid varit mycket högt – det har sannolikt minskat i takt med att det blir alltmer kvinnor/tjejer som slutar skambelägga sig själv.
Om vi är snälla så tänker vi bort kardinalfelet och kikar på antalet anmälda våldtäkter. Det har förekommit siffror om 700 %, bl a via Tino Sanandaji – som, troligtvis medvetet, valde att inte sätta de 700 % i ett tidsperspektiv (1975 och framåt).
Malm har hittat siffran 1 666 % på ”Affes statistikblogg”. Vad gäller ökningen av antalet polisanmälningar så är det mycket tydligt att så gott som hela ökningen handlar om våldtäkter inomhus, samt våldtäkter mot barn. Dvs den typ av våldtäkt som såna som etc antyder – överfallsvåldtäkter av okänd utländsk man – är INTE det som har gjort att anmälningarna har ökat.
Det troligaste är att ökningen beror på två saker: 1) förändrad lagstiftning och 2) ökad anmälningsbenägenhet rent generellt.
När det gäller alla dessa absurda procentuella ökningar som kastas runt i debatten så har jag redan i andra sammanhang påpekat att om vi utgår från en mycket låg nivå (1975) så blir varje förändring efter det astronomisk. Därför är det ohederligt att börja prata om tusentals procents ökning. Dessutom har de rent sakligt fel. I grafen återges vad siffrorna faktiskt säger om ökningen av anmälningarna. Det finns som synes en stor skillnad våldtäkter utomhus och inomhus. Och när det gäller våldtäkt mot barn (där vi vet att det uteslutande handlar om en person som står barnet nära) så är ökningen dramatisk.
Det verkligt intressanta här är att den stora ökningen är barn under 15 år som har ökat med nästan 6 000 procent. Inte överfallsvåldtäkter utan barnets närstående personer är förövare. Här ska vi ha med oss att vi vet att etniska svenskar är överrepresenterade bland pedofiler. (Källa: Officiella kriminalstatistiken över polisanmälda brott, BRÅ)
PÅSTÅENDE.”Av dömda våldtäktsmän är utomlands födda i stor majoritet. Inte heller lär det hjälpa att PK-media med alla medel undviker detta faktum och försöker intala kvinnorna att risken för våldtäkt är störst i hemmet. I det land som först av alla länder antog kvinnofridslagar redan år 1280. Med ytterligt stränga straff för förövarna. Att respekten för denna lag levt i hundratals år i Sverige, men bryts i samband med införandet av mångkultur lär inte vara en tillfällighet och kan ifrågasättas enbart av cyniska svenska politiker som påstår sig vara feminister stridande för kvinnors rätt!”
FALSKT. Majoritetsbefolkningen (dvs människor födda i Sverige) utgör 81,5 % av den totala befolkningen (2017). Att antalet dömda våldtäktsmän som är utlandsfödda skulle vara mycket högre (”i stor majoritet”) än antalet dömda våldtäktsmän födda i Sverige faller på sin egen orimlighet. (Källa: SCB)
Kvinnofridslagarna ingår i fridslagarna instiftade av Birger Jarl 1280. Lagen fanns kvar i svensk lag som ett speciellt kapitel till 1864. (Källa: NPPR)
Trälar var rättslösa, dvs utan rättigheter och var föremål för handel. Dessutom saknade trälar personlig säkerhet och var sin herres egendom. Eventuella övergrepp mot trälar gav inga straff, såvida man inte förgrep sig på någon annans träl. Det var belagt med böter. (Källa: Guteinfo)
Kvinnofridslagen innefattade kvinnorov och våldtäkt för att ”begränsa fejderna i samhället”. Våldtäkt sågs som en ondskefull handling riktad mot männen i kvinnans släkt, och inte som ett brott mot kvinnan. Våldtäktsbrott sågs som en ”uppgörelse mellan män” fram till mitten av 1600-talet. Orsaken till att kvinnor skulle skyddas var inte att de hade rätten till sin egen kropp. Orsaken var att de var männens egendom. Synen på våldtäkt innefattade att den som hölls ansvarig för brottet var offret (s k ”victim blaming”) och inte förövaren. Det fanns undantag för vad som ansågs som ett brott: andra mäns hustrur, egna döttrar och minderåriga. Våldtäkt inom äktenskapet (fram till 1965 var detta inte straffbart) och våldtäkt mot prostituerade var inte straffbara. (Källa: Fatta.nu)
Att Malm påstår att respekten för kvinnofrid har brutits är taget ur luften och det finns inget som styrker det påståendet.
PÅSTÅENDE.”Justitieminister Morgan Johansson påstår att brottsligheten i Malmö minskar! Samtidigt varnar rikspolischefen Anders Thornberg för att 2019 blir ett tufft år. Vi ser inga tecken på minskning, säger han. Förra året hade vi 34 800 fler brott och 28 900 fler brott mot person. Vi hade en skjutning om dagen och en dödsskjuten i veckan. Även poliser i Malmö reagerar på Morgan Johanssons uttalande. Var ifrån får han sina siffror frågar man. Vi har 4000 ärenden om mängdbrott och det regnar in fler – 6000 varje månad! Anmälare hamnar i kö! När t.o.m. våldtäktsanmälningar läggs på hög förstår man att folk tycker det är meningslöst att anmäla ett inbrott eller ett mobilrån.”
FALSKT. Morgan Johansson twittrade 17 januari ut att ”Antalet anmälda brott minskar kraftigt i Malmö, och är lägst på 17 år. Det kan vara ett tecken på att det nu går åt rätt håll, men mycket arbete återstår.” Malm feltolkar, troligtvis medvetet, Johanssons tweet. Siffrorna som rikspolischef Thornberg levererar berör hela riket. (Källa: Twitter)
Morgan Johanssons påstående stöds av såväl Brottsförebyggande rådet som Polisen i Malmö. (Källa: Omni)
PÅSTÅENDE.”Sverige har inte råd med ett militärt försvar trots denna goda ekonomi. ÖB beräknar att vi kan försvara landet i högst en vecka.”
FALSKT.Det är naturligtvis en fördelningsfråga vad gäller satsningarna på försvaret. Det har successivt gjorts neddragningar i försvarsbudgeten. 1975 avsattes 3,1 % av BNP för försvaret. 2016 låg samma siffra på 1,0 % av BNP. Svenskt försvar är byggt för fredstid – inte för krig. (Källa: Försvarsmakten)
PÅSTÅENDE.”Det finns bara skyddsrum för halva befolkningen.”
FALSKT. På MSB.se, dvs Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida läser vi att ”I Sverige finns cirka 65 000 skyddsrum med plats för ungefär sju miljoner människor”. Denna siffra (ca 70 % ) motsvarar långt mer än halva befolkningen. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)
PÅSTÅENDE.”Det mesta vi behöver måste importeras. Mat, bränsle, insatsvaror räcker några dagar vid en kris.”
SANT. Den svenska krisberedskapen är föremål för utveckling. Det behövs ett nationellt grepp med tydligt politiskt ledarskap för att det ska skapas förutsättningar på alla nivåer i samhället. Sverige är inte rustat för krig, naturkatastrofer eller drivmedelsbrist.
Det är svårt att precisera hur Sverige skulle klara sig vad gäller livsmedelsförsörjning vid störningar. Störningens omfattning och karaktär är det avgörande. En uppskattning från Livsmedelsverket är att det inom dagligvaruhandeln och storköksgrossisterna finns mat för mellan en och två veckor. Tillgången till drivmedel, elektricitet och IT kommer vid en störning att försämras relativt snabbt. (Källa: LandLantbruk)
I försvarsberedningens rapport ska Sverige uthärda en säkerhetspolitisk kris i tre månader och individen klara sig utan stöd i en vecka. Idag ser det inte ut så (Källa: Försvarsdepartementet – Motståndskraft).
PÅSTÅENDE. ”1950 fanns det 252 000 bondgårdar i Sverige. 1990 fanns det 177 000. 2016 fanns 3 971 kvar!!”
FALSKT. Enligt Jordbruksverket finns idag 63 000 lantbruk i Sverige. 1970 fanns mer än dubbelt så många. Jordbruksproduktionen har däremot inte minskat. Den genomsnittliga gården är nästan dubbelt så stor som den var 1970. Jordbruksgårdarnas produktivitet har ökat kraftigt. Idag ger ett hektar vårvete 4 – 5 ton skörd. 1970 gav samma hektar 3 ton. Idag ger en ko i genomsnitt 8 700 liter mjölk. 1970 gav genomsnittskon 4 000 liter. (Källa: Jordbruksverket)
PÅSTÅENDE.”Sveriges självförsörjningsgrad är lika med noll! Vi är totalt beroende av att införseln från utlandet fungerar. Därmed är vi ständigt hotade. Ett skräckscenario i en värld full av terrorister och vapenskrammel.”
FALSKT. Eftersom Sverige producerar en hel del av sina egna livsmedel är inte Sveriges självförsörjningsgrad lika med noll. Om Sverige inte hade producerat livsmedel för inrikes konsumtion överhuvudtaget, hade vår självförsörjningsgrad varit lika med noll. Sverige har en självförsörjningsgrad på 50 %. LRF (Lantbrukarnas riksförbund) menar att självförsörjningsgraden kan höjas till 80 %. (Källa: LRF)
Att prata om att världen är full av terrorister och vapenskrammel är skräckpropaganda. Det rimmar inte med att 2017 sjönk antalet döda i terroristattacker 27 % och antalet terroristattacker med 23 %. (Källa: Forbes)
2017 fanns ca 857 miljoner privatägda skjutvapen i världen. 100 miljoner (12 %) av dessa var registrerade. USA är det land som har överlägset flest privatägda skjutvapen; 393 miljoner skjutvapen, vilket betyder 120,5 skjutvapen per 100 invånare. På andra plats finner vi Jemen med 52,8, följt av Montenegro på 39,1 och Serbien, också på 39,1. På 19:e plats kommer Sverige med 23,1 skjutvapen per 100 invånare. Vi ska påminna oss om att i siffrorna ryms även jaktvapen och sportvapen. Vi ska också påminna oss om att nästan hälften av all världens skjutvapen finns i USA. (Källa: Small Arms Survey)
PÅSTÅENDE.”Vi har inte kapacitet att själva bekämpa större skogsbränder. Vi måste förlita oss på hjälp från utlandet och hoppas att det inte brinner där samtidigt.”
FALSKT. Det finns ett samarbete bland EU-länderna, koordinerat av ERCC (Emergency Response Coordination Centre), så att länderna kan hjälpa varandra vid krissituationer. I oktober 2014 etablerades en ”frivillig pool” bestående av 20 länder, och som tillhandahåller 82 civilskyddskapaciteter. Sverige har 7 stycken av dessa kapaciteter: Översvämningsskydd, högkapacitetspumpning, havsförorening, medicinsk luftevakuering, skyddskapacitet, teknisk assistans och support och ICT helpdesk.
Som jämförelse har Frankrike 19, Tyskland 9, Danmark 7, Italien 6, Nederländerna 6, Belgien 5, Rumänien 5, Polen 3, Tjeckien 3, Grekland 3, Spanien 2, Finland 2, Norge 1, Estland/Lettland/Litauen 1, Slovakien 1, Slovenien 1 och Bulgarien 1. (Källa: ERCC Analytical Team)
PÅSTÅENDE.”Vid stormar och avbruten elförsörjning slås våra mobiltelefoner och datorer snabbt ut. Mobiloperatörerna behöver inte gardera sig med reservaggregat för att hålla stationerna igång. Efter senaste stormen har politikerna yrvaket insett detta katastrofala hot mot hela vårt moderna samhälle – och kräver nu att operatörerna ska tvingas garantera fortsatt drift vid elavbrott – i EN TIMMA!”
DELVIS SANT.”Vi kräver att man har en timmes reservkraft i tätort [med ett invånarantal som överstiger 8 000 personer, vår anmärkning] och utanför tätort ska det vara fyra timmar. Uppfyller man dom kraven kan man klara 80% av alla strömavbrott”, säger Karin Lodin, jurist på PTS (Post- och telestyrelsen). Detta beslutades 2015. (Källa: SR och PTS)
PÅSTÅENDE.”Vi har en enorm bostadsbrist i Sverige. Bara i Stockholm står nu 556 000 personer i bostadskön. För 15 år sedan var det ”bara” 74 000.”
DELVIS SANT. Hur man än räknar och oavsett från vilken utgångspunkt, är bostadsbristen ett allvarligt problem i Sverige och i synnerhet i svenska storstadsområden. Det faktumet bör samtidigt sättas i sitt perspektiv. Enligt europeiska unionens statistikdatabas Eurostat, låg andelen personer som beräknas bo för trångt i Sverige år 2016, under genomsnittet i EU. (Källa: Eurostat)
PÅSTÅENDE.”Det s.k. miljonprogrammets många hus kräver nu omfattande renoveringar för att inte förfalla till slumområden. Kostnaden beräknas till 500 MILJARDER kronor!”
Samhällsnytts påståenden om kostnaden saknar källa och eftersom tidningen har bevisbördan får deras påstående förmodas vara falskt tills dess att de bevisar motsatsen.
PÅSTÅENDE.”Samtidigt stoppas nu nya bostadsområden beroende på att man inte klarar elförsörjningen till dessa nya områden. Vattenkraft, vindkraft och solenergi räcker helt enkelt inte till för täcka växande behov.”
FALSKT. I Sverige har vi idag vår energi tillgodosedd med till 51 % av förnybar energi: 40% vattenkraft, 11% vindkraft och 0,14% solkraft. Kärnkraften står för 40% och värmekraft för 9 %. (Källa: SCB)
Att påstå att bostadsområden i Stockholm hotas att förvandlas till slumområden för att vår energitillgång skulle vara i risk är ohederligt och alarmistiskt. Stockholm växer så det knakar, man har satt upp som målsättning att fram till år 2030 har startat upp 140 000 nya bostäder och för att en bostad ska räknas som påbörjad ska bottenplattan vara gjuten. Idag har man lyckats med bedriften att bygga 45 601 bostäder i Stockholm. (Källa: Stockholms stad)
Pågående bostäder: Bostadsprojekt där detaljplanen vunnit laga kraft och bygget är igång eller väntas starta inom kort. Skärmdump från Stockholms stad.
Bostadsbyggandet i Stockholm har inte stoppats på grund av att elförsörjningen inte är tillräcklig eller för att förnybar energi inte skulle vara tillfredsställande. Orsaken till att bostadsbyggandet har stoppats i vissa fall är att finansieringskraven har stärkts från bankerna, men även andra skäl som att kommuner har önskat bygga sjönära har stoppats av en dom i miljööverdomstolen. Denna dom avsåg inte Stockholm utan var initialt i Mariestad, dock är domen prejudicerande och kommer att ge utslag i hela landet. Även ett bygge i Telefonplan och kvarteret Kobra stoppades då man funnit miljöfarliga ämnen i marken där 500 nya bostäder skulle byggas. (Källor: DN, Branschaktuellt och Bättre stadsdel)
PÅSTÅENDE.”Räknar man ihop alla dessa vilande behov och kostnader – till detta kommer ju enorma behov i skola, sjukvård, äldrevård, psykvård, kriminalvård etc – så är den goda svenska ekonomin en genuin lögn.”
FALSKT. Prognoser pekar på en relativt god BNP-tillväxt (en bit över 2 %) för 2018, men att den kommer att sjunka under 2019 och 2020 (strax under 2 %). Arbetslösheten spås ligga kvar på 6,3 % de närmsta åren. Inflationstakten spås hamna strax under Riksbankens mål om 2 % 2019 och 2020.
EU är en viktig faktor vad gäller svensk ekonomi. Brexit kan komma att få konsekvenser på svensk ekonomi, eftersom Storbritannien är en viktig handelspartner. Den offentliga skuldsättningen är en annan faktor att ta med i beräkningen.
I den internationella välståndsligan – som mäter köpkraftsjusterade BNP per capita och är ett ungefärligt mått på ett lands levnadsstandard – ligger Sverige på en 12:e plats, före länder som Belgien, Kanada, Finland och Japan. (Källa: Ekonomifakta)
Att kalla ”den goda svenska ekonomin en genuin lögn” är i sig en lögn.
PÅSTÅENDE.”Till detta kommer de 258 miljarder som regeringen Göran Persson ”lånade” från pensionärerna, de 65 miljarder som skattebetalarna tvingades betala för att rädda bankerna under bankkrisen – och de oräkneliga miljarder som invandringen och alla dess allt värre effekter kostar.”
FALSKT. 1994 beslutade riksdagen, under dåvarande statsminister Carl Bildt (M), att garantipensionen, efterlevandepensionen och förtidspensionen skulle lyftas bort från det gamla ATP-systemet till statskassan för att skapa förutsättning att klara kostnaderna för garantipension, efterlevnadspension och förtidspensionärer.
Pensionsgenomförandegruppen enades till sist om beloppet 258 miljarder kronor, vilka fördes över till statskassan 1999-2001. Vid tiden var förvisso Göran Persson statsminister, men fem av sex riksdagspartier var överens.
Persson var alltså inte ensam i det som Malm kallar ”lån”, och andra t o m kallar ”stöld”, utan det var ett legitimt politiskt beslut. Med andra ord var det inte ett ”lån”, eller en ”stöld”, eftersom de 258 miljarderna, precis som det var tänkt, har täckt statens kostnader för trygghet för äldre, förtidspensionärer och annan välfärdspolitik. (Källa: NSD)
KÄLLOR:
AGU 100 – Köldrekord världen SMHI – Köldrekord Sverige DMI – långprognos vinter Skandinavien Polismyndigheten – gränskontroller Regeringen – fortsatta gränskontroller (november 2018) Regeringen – fortsatta gränskontroller (februari 2019) Delmi – invandringsnivå ”EU:s lägsta nivå” Regeringen – regeringsförklaringen 2019 (målet om ”EU:s lägsta arbetslöshet” finns inte med) Ekonomifakta – arbetslöshet i internationell jämförelse Migrationsverket – beviljade uppehållstillstånd, översikter Ekonomifakta – förvärvsfrekvens efter vistelsetid och utbildningsnivå Arbetsförmedlingen – subventionerade anställningar SR – Jimmie Åkesson om ”låtsasjobb” Ekonomifakta – sysselsättning Dagens industri – Anders Ygeman om ”utvisningar”, eg. avvisningar Migrationsverket – årsredovisning 2017 (avvisningar) Polismyndigheten – verkställigheter 2018 (avvisningar) SOU 2017:93 – ”illegala invandrare”, eg. irreguljära migranter BRÅ officiella kriminalstatistiken över polisanmälda brott – våldtäkter i Sverige 1975-2018 SCB – befolkningsstatistik NPPR – kvinnofridslagar Guteinfo – sexuella övergrepp mot kvinnor i historisk kontext Fatta.nu – sexualbrottslagen i historisk kontext Twitter – Anders Ygeman om brottslighet i Malmö Omni – brottsligheten minskar i Malmö (enligt BRÅ och Polisen) Försvarsmakten – försvarets andel av BNP i Sverige MSB – skyddsrum Sverige LandLantbruk – Sveriges matförråd i krisläge Försvarsdepartementet – säkerhetspolitisk kris Jordbruksverket – lantbruk, jordbruk och produktion LRF – Självförsörjningsgrad i Sverige Forbes – fakta om terrorism Small Arms Survey – Statistik om skjutvapen i världen ERCC – skyddskapacitetssamarbete i Europa i samband med kriser SR – reservkraft vid strömavbrott PTS – driftsäkerhet Eurostat – trångboddhet i EU LTH – renovering av miljonprogrammet Fastighetsnytt – renovering av miljonprogrammet TMF – renoveringsskulden i miljonprogrammet KTH – ombyggnad av miljonprogrammet KTH – renovering av miljonprogrammet SCB – elektricitet i Sverige Stockholms stad – bostadsprojekt DN – stärkta finansieringskrav från bankerna på låntagare Branschaktuellt – prejudicerande dom i Mariestad (ville bygga sjönära) ledde till byggnadsstopp Bättre stadsdel – byggnadsstopp pga miljöfarliga ämnen i marken Ekonomifakta – prognoser om ekonomin NSD – Myten om Perssons ”stöld”/”lån” från pensionärerna
Motargument 