Etikettarkiv: funktionsvariation

Blev Sverige mångkultur år 1975?

1975 blev Sverige en mångkultur. Detta påstående cirkulerar mycket på rasistiska webbsidor, och för en gångs skull måste man ge dem rätt. Ja, 1975 blev Sverige en mångkultur. Men till skillnad från rasisterna anser jag att det var något bra.

Det finns få riksdagsbeslut som är så hatade som 1975 års ”riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken”. Så här lät det när riksdagen 1975 ersatte den tidigare assimileringspolitiken med mångkultur:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”

Frihetsrevolutionen på 70-talet

Beslutet 1975 var en seger för individens frihet!

På 70-talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, d v s bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis.

Svensk ”handikappolitik” på 60-talet präglades ännu av att funktionshindrade skulle bli så lika icke-funktionshindrade som möjligt, om det inte gick skulle de gömmas undan. Homosexuella skulle stanna i garderoben. Katoliker ansågs farliga. Samer skulle sluta vara ”lappar” och bli svenskar och invandrare skulle bli ”som alla andra”.

Ännu på 70-talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metallskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullstol var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.

Fram till ca 1975 fick hallåor och nyhetsuppläsare på TV och radio inte prata skånska. Skolan hade i uppgift att lära folk ”rikssvenska” och vänsterhänta barn skulle läras bli högerhänta.

Detta gällde även i enskilda föreningar. Svenska kyrkan var extremt likriktad långt in på 60-talet. Det första steget för att luckra upp detta togs då de första kvinnliga prästerna vigdes. Idag diskuteras ”marxismen” i Svenska kyrkan på 70-talet en hel del. Denna s k ”marxism” var att kyrkan öppnades för mångfald.  Det var kontroversiellt när prästen Ludvig Jönsson öppet stödde homosexuella med orden: ”överallt där kärlek inträffar sker ett under”.

Samma år som beslutet om mångkultur togs, 1975, avvecklades Rasbiologiska institutet (SIFR) och man slutade att exkludera personer med funktionsvariationer, man skulle nu istället inkludera och integrera dem i samhälle. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.

Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Man slutade att förfölja vänsterhänta barn. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå: ”Tänk om alla fick göra vad de ville med sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.

Nu växte idén fram om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter!

Folkhemmet

Om man studerar svensk politik före 70-talet ser man att man hade folkhemmet som ideal. Det likformiga var att eftersträva.

Herbert Tingsten lär ha sagt detta en gång: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.” Det är inget unikt uttalande. Att människor skulle vara ganska lika, och inte sticka ut, ansågs viktigt i bygget av det jämlika folkhemmet Sverige.

Den politiken gick igen i allt från sexualpolitik till integrationspolitik till Konsums blåvita varor.

David Schwarz

På 60-talet insåg fler och fler att Sverige måste börja bejaka olikheterna kulturellt sett. En pionjär var David Schwarz. 1966 skrev han en artikel (som ni kan läsa här som PDF).

I den artikeln påpekade han att utvecklingen gick mot ett enat Europa, med många kulturer inom dess gränser, och en värld med mer kontakt mellan folken. På sikt skulle det inte gå att hålla Sveriges gränser stängda. Den dåvarande assimileringspolitiken skapade problem, menade han. Och ledde till att parallellsamhällen, isolerade från resten av Sverige växte fram. Alternativet för invandrarna var att utplåna sin kultur och bli helsvenska  eller att isolera sig, skrev han, Istället för assimilering bör man satsa både på sådant som svenskundervisning och hemspråksundervisning, för att bejaka både det svenska och den ursprungliga kulturen.

Schwarz skrev:

”Hur mycket andligen rikare skulle inte gemenskapen inom minoriteterna, och därigenom landets kulturliv bli om man i stället försökte få dessa människor att trivas och accepterade deras kulturella och konfessionella särart som normala inslag i det svenska samhället enligt maximen: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!””

Ni kan läsa tre andra av Schwarz artiklar i DN här: från 1964 och 1966 och 1980.

70-talet

Schwarz och många andras arbete ledde fram till mångkulturpropositionen 1975.  Åren efter ändrades svensk politik. Hemspråksundervisning tilläts och invandrares kulturella föreningar fick stöd på lika villkor med ”svenska” föreningar.

Denna utveckling kan inte isoleras från vad som hände i samhället i stort på 70-talet. Det var en frihetsrevolution som skedde. Likriktning ersattes med mångfald. Homosexuella, muslimer, katoliker, funktionsvarierade, etc, började tolereras och inkluderas mer och mer.

Det betyder inte att allt som skedde gick till på rätt sätt. Det är legitimt att prata om problem som fanns och finns.

David Schwarz själv var intill slutet av sitt liv kritisk till svensk migrationspolitik.  Han själv, som var sekulär ortodox jude, välkomnade mångkulturen, men han ansåg att Sverige inte gick tillräckligt långt. Vi försökte prata över huvudet på invandrarna, menade han, som om vi vore deras förmyndare, och borde börja behandla dem mer som jämlikar, ansåg han. Det var för mycket ”ta hand om” och bidrag och för lite möten mellan jämlikar.

Dessutom ansåg han att vi blundade för strukturella problem, främst barnfattigdomen och arbetslösheten och risken för permanent utanförskap på grund av bristande språkkunskaper. Han var dessutom en kritiker av asylsystemet som han menade missgynnade fattiga.

Att vara glad att olikheterna började bejakas, betyder inte att man måste acceptera allt som gjorts i svensk migrationspolitik sen 1975. Respekten för människors olikheter betyder inte att man behöver blunda för strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och segregering.

Onekligen tog Sverige några steg framåt mot individuell frihet på 70-talet.

Är religion verkligen ”som en penis”?

Har ni hört påståendet att ”religion måste vara en privatsak”? Det handlar då oftast om muslimer, att någon reagerar på att muslimer går omkring med hijab eller ”arabisk klädsel” eller vill bygga en moské. ”Vad de gör hemma är deras ensak, men religionen ska hållas borta från det offentliga”, heter det. Men man kan höra samma sak om kristna och om judar och waldorfskolor.

Ibland sägs det att religion är som en penis. Denna har ni väl sett?

Har ni någonsin undrat varför katolska domkyrkan ligger gömd bakom medborgarhuset i Stockholm? När det huset byggdes tänkte beslutsfattarna att ”katoliker är som penisar” och dolde domkyrkan bakom huset. För många herrans år sen kollade jag vad beslutsfattarna bakom bygget på 30-talet i Stadshuset sa och tänkte om andra religioner än den svenska protestantiska. De hade fördomar mot katoliker. De gav t ex avslag då katolska kyrkan ville genomföra processioner runt kyrkan. Katolikerna var ju som penisar som skulle döljas och inte synas offentligt. ”Religion är en privatsak” sa man och gav avslag åt katoliker som ville göra processioner, eller bygga kloster och smällde upp medborgarhuset framför deras domkyrka.

Ofta anser de som säger att religion ska vara en ”privatsak” att de är toleranta. De tolererar ”det andra”, men vill bara inte att det ska synas offentligt. Det är inte lika illa som de fördomsfulla som idag vill att alla muslimer ska bort, och som på 30-talet ville förbjuda katolicism – men nästan…

I ett fritt och öppet samhälle tillåts människor bli vad de vill, så länge de inte skadar andra. I denna rätt ingår rätten att på lika villkor med andra offentligt visa att man är den man är. Om religion eller sexuell läggning reduceras till enbart en privatsak blir följden att de med religionen eller läggningen diskrimineras. Om man kan visa sin heterosexuella kärlek offentligt på stan men inte sin homosexuella kärlek, är det då frihet? Kan man visa upp att man är ateist eller sosse men inte att man är muslim eller jude på Stortorget i Malmö, är det då frihet?

Homosexuella, socialdemokrater, kvinnor som läser, kvinnor som arbetar, liberaler, muslimer, judar, katoliker, punkare, BDSM-utövare, transpersoner, personer med funktionsvariationer, etc, etc… Alla dessa grupper, och många, många fler, har en gång i tiden ansetts vara ”privata” bara.

”Varför ska mongon och CP:n visa sig offentligt? Vi ska vara snälla mot stackarna, men de behöver väl inte sitta på torget och dregla”.

”Varför ska judar bära kippa och utmärka sig så offentligt? Vi ska vara snälla mot dem, men de behöver väl inte visa sig med sina grytlappar på huvudet offentligt?”

”Vi ska vara snälla mot de stackars bögarna, de kan få böga sig hemma bäst de vill, men de behöver väl inte komma hand i hand till vår moské och trycka ner sina homo-penisar i våra muslimska halsar”.

”Jag har inget emot muslimer, de får gärna be hemma, om de vill, men varför behöver de moskéer, och varför tvingar de på oss sin religion genom att visa sig i hijab?”

Reagerade du över språkbruket ovan? Bra!

1968 sändes den första kyssen mellan en svart och en vit på amerikansk TV. På Star Trek. Det blev ett jävla liv. Givetvis reagerade rasisterna men även de ”toleranta” reagerade. ”Det är helt ok att svarta och vita blir ihop men måste de visa det offentligt”, sa man, ”och måste man visa det på TV”?

Kyssar mellan vita var helt ok. Det förekom även kyssar mellan svarta på TV. Men när en vit och en svart kysste varandra tog det hus i helvete. Då reagerade även många ”toleranta” som ansåg att det där med rasblandning väl kunde vara ok, bara man inte visade det offentligt.” De ogillade när svarta och vita visade sin kärlek till varandra ute på stan. Det ansågs vara farligt för moralen. Man skulle vara snälla mot svarta och snälla mot vita och svarta som blev ihop, men de skulle inte få visa det offentligt.

Din dotter?

En annan variant på detta är att många som ”tolererar” något, så länge det sker ”privat”, men om ens eget barn ”drabbas” av det andra blir man intolerant.

Jag vet personer som valt att konvertera till islam som stötts bort av sina föräldrar. Jag känner muslimer och kristna som stött bort sina barn för att de kommit ut som homosexuella. Jag vet moskéer och kyrkor som stöter bort dem. Det är en variant på det där med att ”det andra” ska vara en privatsak. Man vill inte ha det hemma i sin egen lägenhet.

Skulle du reagera negativt om din dotter kom ut som homosexuell, eller om hon berättade att hon bestämt sig för att bli muslim eller kristen?

Oroade blir föräldrar alltid. Föräldrar kan vara oroade över att dottern går ner till ICA för att handla läsk. Oro är en sak. Det är sunt att bry sig om sina barn. Men känns det fel bara så där rakt av, så är det inte oro utan fördomar som spökar.

Första steget bort från ett rasistiskt eller fördomsfullt tänkande är toleransen, d v s att man tolererar att ”det andra” existerar, och kan vara beredd att till och med förvara dess existens. Men helt fri från fördomar och gammalt groll blir man inte förrän man går bortom toleransen till acceptansen. Då man är beredd att behandla ”det andra” på samma sätt som man behandlar allt annat omkring sig. Då det inte är konstigare om någon när och kär är homosexuell än om hen är medlem i Kalmar FF:s supporterklubb, och inte konstigare att nån är muslim än att hen gillar jazzmusik.

Offentligt

Sverige har ett sekulärt samhälle, inte ett ateistiskt samhälle. Sekulärt betyder att religioner, OCH ATEISM, tillåts verka på lika villkor i samhället. En religion, eller religioner, tillåts inte dominera, inte heller ateism. Staten är sekulär, vilket inte heller betyder att staten ska vara ateistisk. Sekulär betyder att religion OCH ATEISM, hålls borta från statens styre. Religioner och ateister ska kunna verka fritt i staten.

Jag vet att många tror att ordet sekulär betyder ateistisk, men så är inte fallet. Sekulär är INTE samma som ateistisk. Tvärtom. Det är när man börjar prata om att ”religion bara är en privatsak” som staten och samhället ateistiskt.

När begreppet ”sekulär stat” växte fram efter andra världskriget var det även som ett skydd mot den ateistiska staten. Då fanns det ännu kommunistiska stater som mördade miljontals helt eller delvis i ateismens namn. I Sovjet ansåg man att religionen bara skulle vara en privatsak. Man rev kyrkorna och moskéerna och synagogorna, förbjöd kors och hijab offentligt, och sa åt folk att de bara fick visa sin religiositet ”hemma” eller i de källarlokaler församlingarna oftast hänvisades till.

Rent formellt var ”privatreligiositet” tillåten. I praktiken arresterades man ofta ändå, trots att man bara var religiös i hemmet. Blotta tanken på att en muslim eller kristen kunde gå ute på gatorna och tänka fritt räckte för att göra myndigheterna rädda.

Det var bland annat därför man uppfann begreppet den ”sekulära staten”. Som ett skydd mot idén att religion bara var en privatsak.

Sverige fick mångkultur under 70-talet. Det är ingen slump. Det var då homosexuella tilläts komma ut ur garderoben, då avvecklades rasbiologiska steriliseringar av de med funktionsvariationer. Då började katolikhatet och diskrimineringen av samer att minska. Då tittade punkarna och hårdrockarna fram för första gången och satte sig ner på torgen i förorterna.  Vi fick en idé om att ”det annorlunda”  inte skulle gömmas, utan att varje människa skulle ha rätt att vara den han eller hon var.  Och i den rätten ingick att visa sig offentligt, som man var. Vi skulle vara stolta över olikheter i kultur eller läggningar. Så länge man inte skadar andra, är olikhet bra för samhället!

Så, nej. Religion är inte som en penis. I organiseringsfriheten och religionsfriheten och yttrandefriheten ingår rätten att stå upp för den man är offentligt!

PS

Ok, med tanke på hur sopigt Kalmar FF spelar just nu är det på gränsen till acceptabelt att offentligt vara medlem i supporterklubben. Det ska medges! 😉 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Note to self: sluta säga "handikappad"!

Krönika av David Ehle

De omoderna, kränkande benämningarna på människor försvinner alltmer ur vårt språk. Jag har tidigare skrivit om etniska markörer här på Motargument, och hur viktigt det är att dessa förändras. Också nedvärderande benämningar på homosexuella förekommer i minskande utsträckning. Det är en lång väg att gå, det är en ständigt pågående process att förändra människors attityder gentemot andra människor. Hur vi uttrycker oss om människor i vår omgivning speglar hur vi ser på varandra. Utopin är att vi uppnår ett språk där vi alla befinner oss på samma nivå. Det omoderna, kränkande, språkbruket delar in oss hierarkiskt efter, i grunden likvärdiga, egenskaper.

Det finns en minoritetsgrupp som halkat efter, nämligen människor med funktionsnedsättningar, även kallat funktionsvariationer och funktionsskillnader. Då en talar till, eller om, denna grupp är det fortfarande ”accepterat”, eller outtalat ”legitimt”, att använda sig av nedvärderande benämningar som är lika kränkande, och omoderna, som de jag nyss berörde. Nedsättande ord som ”handikappad” och ”handikapp”, med närliggande ord som ”förståndshandikappad” och ”multihandikappad”, är fortfarande frekvent använda, såväl i vardagliga sammanhang som av etablerade medier.

Namnlös
Sydsvenskan 150520.

Det händer, inte sällan, att jag skriver till större dagstidningar och ifrågasätter bruket av nedsättande benämningar i artiklar, på debattsidor och i krönikor. Jag brukar få svaret att de har ändrat, eller kommer att ändra, i texten. Fast då är ju skadan redan skedd. Den digitala utgåvan kan förvisso ändras genom en enkel uppdatering, men ett stort antal läsare har redan nåtts. Den fysiska utgåvan, däremot, är omöjlig att uppdatera.

I alternativ media, såsom Avpixlat, Exponerat, Fria Tider och Dispatch International, är språkbruket förlegat, kränkande och omodernt. Detta gäller alla minoritetsgrupper. Argumentet för denna typ av media är att det ”har alltid hetat så” eller ”det heter ju så”. Men att kränkande språkbruk förekommer i etablerad media är allvarligt.

I etablerad media finns en ytterst noggrann policy som består i att inte använda nedsättande ord om människor som är del av minoritetsgrupper, utom just gruppen människor med funktionsvariationer. Det är som om att funktionsnedsatta ”glöms bort”, att man inte tänker på att inte heller den gruppen uppskattar att bli omtalade, eller omskrivna, med kränkande benämningar.

Krönika på Aftonbladet 150130
Aftonbladet 150130

På Dagens Nyheters webbsida får jag, i skrivande stund, 2948 träffar på ordet ”handikapp” och 972 träffar på ordet ”handikappad”. I första sökningen kan vi bortse från den del av träffarna där ordet används i sportsammanhang, men resultaten är, icke desto mindre, skrämmande. Som en jämförelse ger en sökning på Dagens Nyheters webbsida blott 481 träffar på ordet ”funktionsnedsättning”, och endast 20 träffar på ordet ”funktionsnedsatt”. Min vision är att de negativt laddade orden försvinner helt ur etablerad, och gärna alternativ, media. Så jag har många mail kvar att skicka…

I vardagen stöter jag ofta på människor som använder sig av orden ”handikappad”, ”handikapp” och ”förståndshandikappad”. Detta fenomen är långt vanligare än att människor slänger sig med nedsättande uttryck utifrån ursprung, etnicitet, sexuell läggning, kultur eller religion. Det är fortfarande allmänt ”accepterat” att använda dessa ord. Personligen reagerar jag instinktivt lika starkt på dessa ord som jag reagerar på andra kränkande tillmälen. Jag ser ingen skillnad. Människosynen är skev om man godkänner det ena, men inte det andra. Det är att vara inkonsekvent.

Jag påpekar alltid när människor slarvigt, eller medvetet, använder dessa begrepp. Oftast blir det inga större protester. Kanske är det inte lika laddat för sändaren, eller så finns det kanske inte lika mycket personligt egenvärde i att hålla fast vid det förlegade, och kränkande, begreppet. Vid närmare eftertanke är det ett ständigt nederlag att många utav oss använder oss av ord som ”förståndshandikappad”, ”efterbliven” och ”CP” för att skoja, eller för att påpeka att någon är dum, eller korkad. Det är aldrig OK.

Varför är de begrepp jag tagit upp i denna krönika kränkande? Varför ska vi sluta använda oss av ord som har funnits i vårt språk under lång tid? I en krönika skriver Damon Rose, redaktör på webbsidan ”Ouch!”:

”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it

Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.

vi-är-alla-människorDet finns nyare, bättre och, framför allt inte kränkande, begrepp att tillgå. Det förlegade ”handikapp” ersätter vi med de moderna ”funktionsnedsättning” eller ”funktionsvariation”/”funktionsskillnad”. Det omoderna ”förståndshandikappad” byter vi ut mot mindre kränkande uttryck som ”person med utvecklingsstörning” eller ”person med kognitiv/intellektuell funktionsnedsättning”. Det finns en modernare variant av orden, ”funkis”, som några försöker införa i språket. Detta känns som en bra samlande benämning, som samtidigt kan skapa en gemensam, och icke-stigmatiserad, identitet hos människor med funktionsnedsättning. Det handlar om respekt, inklusion, acceptans och tanken om ”allas lika värde”, inte bara gentemot berörd minoritetsgrupp, utan också gentemot oss själva. Vi är alla olika, men vi har alla lika värde. Människor som inte har människosynen om ”allas lika värde”, utifrån funktionsvariationer, är funkofobiska.

Språket är föränderligt och det är viktigt att vi uppmärksammar, och anammar, denna förändring. Likaväl som vi undviker nedvärderande benämningar utifrån sexuell läggning eller ursprung ska vi, i konsekvensens namn, också undvika nedvärderande benämningar utifrån funktionsnedsättning. Det poppar ständigt upp nya begrepp, i ivern att eftersträva en känsla av att alla är lika värda. Att det tar tid innan begrepp ”sätter sig” och blir vedertagna är av underordnad betydelse. Det viktiga är att vi faktiskt vill göra ändring.

För att vi ska uppfattas, och uppfatta oss själva, som konsekventa i vår människosyn är det nödvändigt att vi uteslutande börjar använda oss av ord som ”funktionsvariation”, ”funktionsnedsättning” och ”funkis”. Det är hög tid att vi lägger de förlegade, exkluderande, och nedvärderande orden ”handikappad” och ”handikapp” i malpåse, precis som vi har gjort med andra benämningar vi finner kränkande. Förutsatt att vi värnar ”allas lika värde” och konsekvens.