Kategoriarkiv: Myter

Myt: Den nedärvda essensen

En uråldrig myt är att en kategori av människor skulle ha en nedärvd essens. Att det skulle existera någon slags gudagiven inneboende ariskhet, judiskhet, svenskhet, tyskhet eller dylik ”gruppitet”. Denna myt är inte förenlig med vetenskaplig kunskap om hur världen faktiskt fungerar, men däremot har den djup förankring i religiös fundamentalism och i den lära om ”idévärlden” som för cirka två och ett halvt millennier sedan lanserades av den djupt antidemokratiskt sinnade filosofen Platon. I dagens samhälle företräds myten om den nedärvda essensen av partiet Sverigdemokraterna. I sitt principprogram använder partiet denna myt som grundsten för sin människosyn.

Den verklighet vi faktiskt lever i fungerar på ett helt annat sätt än hur romaner och andra sagor fungerar. I romanen existerar alla karaktärer utifrån författarens tankar. En romanfigur vilken börjar som en enkel idé med en eller ett par kategorier växer i bästa fall till en karaktär som blir lite mer nyanserad och kanske även får en bakgrundshistoria. I verkligheten finns det istället alltid en enormt komplex bakgrundshistoria, och denna kommer först. Varje vuxen människa har en uppväxt och två genetiska föräldrar, vilka i sin tur har varsin uppväxt och två genetiska föräldrar vardera. Kategorierna är något som vi hittar på för att sortera oss själva och varandra, snarare än att vara grunden för vår existens som om vi hade varit romanfigurer. I sin bok ”Så gick det till: Bevisen för evolutionen” förklarar biologen Richard Dawkins att många har svårt att förstå evolutionen därför att de tror att djurarter existerar i naturen: I själva verket så existerar i naturen endast enskilda unika djur, medan djurarter är något som vi människor hittar på för att få överblick över dessa djur. Samma princip gäller även alla andra kategoriseringar: Gränser mellan olika nationer, kulturer och etniciteter är något socialt konstruerat, alltså något som vi människor har hittat på.

01Evolution-des-wissens

Att det skulle finnas olika människoraser vilka skulle ha olika ”essens” torde vara kärnan i den blodsmystik som präglade Nazityskland, och även i den pseudovetenskapliga rasbiologi som användes för att rättfärdiga denna blodsmystik. Frågan torde sålunda vara tämligen känslig rent politiskt. När Sverigedemokraterna som grund för sin människosyn fastslår att olika grupper av människor har olika nedärvda essenser så lägger de sig vinn om att linda in budskapet. De klämmer in påståendet om olika grupper skulle ha olika nedärvda essenser mellan två mycket mer lättsmälta påståenden: å ena sidan en idé om universell mänsklig essens, och å andra sidan en idé om unik individuell essens. Och när de sedan försöker framställa dessa nedärvda essenser som något vetenskapligt så handlar det exempel de utgår från försiktigtvis från idén om mänsklig essens. Idén att det även skulle vara en vetenskaplig sanning att olika kategorier av människor skulle ha olika ”nedärvda essenser” följer med på köpet: Det framgår tydligt av resonemanget, men formulerat på ett sådant sätt att de upprätthåller ett minimum av ”plausible deniability” att avfärda kritik med:

Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.
/Sverigedemokraternas principprogram från 2011, sid 8

En enskild människa har sitt eget sätt att vara och fungera, och oavsett om vi kallar det för ”identitet” eller ”essens” eller något annat så är det självupplevt och därför värt att respektera i egenskap av individens rätt att definiera sig själv och bestämma över sig själv. Om vi i högre grad än nödvändigt förvägrar individen dessa rättigheter så beter vi oss oetiskt och riskerar att åsamka personen i fråga stor skada. Idén att en kategori av människor skulle ha något särskilt sätt att vara och fungera, det är däremot en överförenkling även i de fall då det inte slår över i ren pseudovetenskap/mytbildning. För att en kategorisering skall kunna hållas enhetlig måste de individer som ingår i den undertryckas, de som upprätthåller denna enighet måste pressa/tvinga var och en att begränsa sig till vad som passar in i stereotypen för den kategori som hen blivit insorterad i. Idén om att inte undertrycka en individs ”essens” och idén om att ”inte undertrycka” en kategoris ”essens” är sålunda inte bara två olika idéer, utan de utgör dessutom varandras motsats.

Myt: Politikerna och könsstympning

Kvinnor får ofta agera slagträ när ”sverigevänner” ger sig på att debattera invandrings- och flyktingpolitik. Vi har tidigare på Motargument tagit upp myter om politikers påstådda flathet kring barn- och tvångsäktenskap och hedersvåld.

En annan myt som florerar i debatten är den om att politikerna inte gör något för att stoppa kvinnlig könsstympning, och inte heller något för de som kommer till Sverige som har blivit utsatta för detta illvilliga övergrepp. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som är boven bakom övergreppen. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Det stämmer inte. Och det kommer vi till senare. Men först behövs lite bakgrundsinformation så att vi blir medvetna om vad vi diskuterar.

Vad innebär kvinnlig könsstympning?

Kvinnlig könsstympning (klicka på länken för en mer ingående förklaring) genomförs utan medicinska skäl, och innebär att delar av, eller hela, yttre könsorganet skärs bort, eller att könsorganet på annat sätt skadas. Det finns inget hälsofrämjande i sedvänjan, tvärtom så kan det få allvarliga konsekvenser för hälsan, t ex spädbarnsdöd, infektioner, menstruationsproblem och död.

Det finns obehaglig statistik som visar på att fler än 200 miljoner flickor och kvinnor världen över har utsatts för könsstympning. Det har förekommit i ca 3 000 år, och är således inte religiöst betingat, vilket är en felaktig uppfattning hos många som sprider myten. Det finns inget stöd i någon religion för könsstympning. Däremot görs det felaktigt ”i religionens namn”. I detta innefattas såväl katoliker som protestanter, kopter och muslimer. Det finns däremot sociala, kulturella och traditionella betingelser till sedvänjan.

Könsstympning är sedvänja i ett 30-tal länder. De flesta utsätts för övergreppet före sin 5-årsdag. Övergreppet ses som en del i processen att bli vuxen. Andra orsaker är att ingreppet anses bevara oskulden inför giftermålet. Den sexuella njutningen är ytterligare en faktor: Den minskade njutningen ska medföra att risken för otrohet minskar. Att få ett slut på denna gamla och fasansfulla sedvänja är en global angelägenhet.

Internationellt, och nationellt, arbete för att stoppa könsstympning

2012 kom så FN:s historiska resolution om att arbetet för att få ett slut på könsstympningar skulle intensifieras. Tre år senare, 2015, togs nästa steg: Nya utvecklingsmål sattes upp, i vilka det står att år 2030 ska bl a all kvinnlig könsstympning vara utrotad. Resolutionen och utvecklingsmålet visar på den politiska viljan att samarbeta internationellt och nationellt för att få ett slut, och en avsevärd förbättring av kvinnorättigheter världen över. För att skapa förutsättningar för att nå detta gemensamma utvecklingsmål krävs en oändlig satsning och tillgång till mer, och bättre, uppgifter.

Så vad händer på det nationella planet här i Sverige? Görs verkligen ingenting för att stoppa kvinnlig könsstympning?

1982, enligt Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, förbjöds kvinnlig könsstympning och straffskalan ligger på mellan två och sex års fängelse, men om brottet betraktas som grovt (omfattande ingrepp, eller belagt med livsfara) kan straffet bli upp till tio års fängelse.

Det finns statistik som säger att ungefär 38 000 kvinnor (varav 7 000 är under 18 år) i Sverige har utsatts för könsstympning. Enligt Socialstyrelsen har näst intill alla genomgått ingreppet innan de kommit till Sverige. De som är mest utsatta i Sverige idag är kvinnor med ursprung i Somalia, Egypten, Etiopien, Eritrea och Gambia.

Nationella handlingsplaner omkring kvinnlig könsstympning blir vanligare. I Sverige finns ännu inte någon framtagen nationell handlingsplan, men det har kommit motioner då och då, och i höstas kom den senaste (Nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning Motion 2017/18:823). I motionen läser vi:

Nationella handlingsplaner tillämpas idag i allt fler länder, genom vilka regeringar stödjer olika program och initiativ för att motarbeta förekomsten av kvinnlig könsstympning. Sådana program och initiativ berör allt ifrån hur vård och behandling av utsatta kvinnor och flickor fungerar till utformandet av rådgivningsservice och utbildning. Det är mycket förvånande att Sverige ännu inte har någon nationell handlingsplan för hanteringen av denna förskräckliga sedvänja och att kunskapen över landet är minst sagt varierande.

Staten, kommunerna, civilsamhället och media har alla viktiga roller i arbetet för avskaffandet av kvinnlig könsstympning. För att uppnå målet att avskaffa kvinnlig könsstympning är det av stor vikt att förändra de förväntningar som ställs på kvinnor och flickor av familj såväl som av samhället i stort. Upplysning och förebyggandearbete är oerhört viktigt.

Med anledning av ovanstående föreslår jag att det inrättas en nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning. Detta bör tillkännages för regeringen.

27 mars 2018 ska ärendet beredas. Riksdagen ställer sig bakom motionen och tillkännager den för regeringen.

Sedan 2003 finns det en specialistmottagning för könsstympade på Södersjukhuset i Stockholm. På Amel-mottagningen kan kvinnor som blivit utsatta för könsstympning få behandling för besvär som orsakats av ingreppet. Amel är arabiska och betyder ”hopp”. Mottagningen har hittills tagit emot 1 300-1 400 patienter, de allra flesta med komplikationer orsakade av könsstympning. Även kvinnor som inte utsatts är välkomna.

Så jo, det görs massor internationellt, och i Sverige, för att utrota kvinnlig könsstympning. Påståendet att ingreppen skulle vara sedvänjor inom islam, eller andra religioner, är felaktigt. Eftersom politiker och makthavare såväl i Sverige som i världen, arbetar hårt  för att eliminera dessa fasansfulla övergrepp på kvinnor, så behövs inte ens ”argumentet” om den påstådda flatheten och rädslan för att gå i polemik med ”mångkulturens värdegrund” bemötas.

Kvinnlig könsstympning är ett patriarkalt, omänskligt, kvinnoförnedrande, ovärdigt och inhumant påfund som till varje pris måste stoppas. För kvinnors skull.

Arbetet pågår. Arbetet skulle ha inletts långt tidigare. Men att påstå att ingenting görs är en lögn.

Källor:

UNICEF: Kvinnlig könsstympning

FN: Flickaprojektet i Etiopien

Regeringen: Handlingsplan mot kvinnlig könsstympning

Riksdagen: Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor

Riksdagen: Fler åtgärder för att förebygga könsstympning (Motion 2017/18:1025)

Riksdagen: Nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning (Motion 2017:18:823)

Nationellt centrum för kvinnofrid

WHO: Female genital mutilation

UNICEF’s data work on FGM/C

UN: International Day of Zero Tolerance for Female Genital Mutilation, 6 February

Metro: Så hjälper vi könsstympade kvinnor

Myt: Politikerna och hedersvåldet

I invandringsdebatten får vi inte sällan höra alarmistiska uttryck som att svenska politiker inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värderingar” och därför inte tar tag i problemen. I soppan av ”sverigevänliga” argument för att stoppa den s k ”massinvandringen” finner vi det hedersrelaterade våldet och förtrycket.

En annan myt som florerar i debatten är den om att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåldet. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Varför det inte stämmer återkommer vi till lite senare i denna artikel.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär kulturella, och kollektiva, mönster som tar sig uttryck i psykiska och fysiska verktyg för att styra, manipulera, skrämma, hota och i värsta fall döda. Det kan vara såväl kvinnor som män som utsätts. En särskilt utsatt grupp är hbtq-personer. Förövarna är oftast familjemedlemmar, släktingar eller någon som på annat sätt ingår i den kollektiva gemenskapen. Ofta handlar våldet och förtrycket om att den enskilde inte följer gemenskapens åsikter om val av partner. Gruppens ord är lag.

Hedersrelaterad brottslighet är brott riktade mot någon – ofta en släkting – som, enligt gärningsmannens och övriga släktens eller gruppens uppfattning, riskerar att vanära eller har vanärat gärningsmannens, släktens eller gruppens heder, i syfte att förhindra att hedern skadas eller förloras alternativt för att reparera eller återställa den skadade eller förlorade hedern. (Definition Rikspolisstyrelsen 2009)

Varje fall av hedersrelaterat våld och/eller förtryck i Sverige är ett fall för mycket. Det är ett komplext arbete att förebygga, förhindra och stoppa hedersvåldet. Men att påstå att ingenting görs, eller att använda hedersvåldet som ett argument mot invandring, är i första fallet direkt felaktigt, och i andra fallet generaliserande och en form av kollektiv skuldbeläggning.

Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?

Hedersrelaterat våld och förtryck kränker de mänskliga rättigheterna, då det får till följd att individen begränsas i sin frihet, sin rätt till liv och personlig säkerhet. Här är exempel på hur hedersförtrycket kan ta sig uttryck:

  • Att inte få klä sig som man vill – eller tvingas bära vissa plagg mot sin vilja
  • Att inte få gå ut
  • Att inte få umgås socialt med de man vill
  • Att inte få gifta sig med den man vill
  • Att inte få bestämma över sin egen kropp, sitt liv eller sin sexualitet
  • Att vara alltid bevakad och kontrollerad
  • Att inte få studera vidare, eller studera vidare bara på samma ort som familjen bor på.
  • Att styras av de i familjen/släkten som har mer makt än man själv

Det finns olika sätt att angripa hedersvåldet. Vissa hävdar att det handlar om ett könsperspektiv, andra att det handlar om ett kulturperspektiv. Båda perspektiven, och sannolikt flera, är nödvändiga för att angripa problemet.

Eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder hamnar ibland människor från andra kulturer och med annan syn på könsroller, i polemik med den rådande samhällsnormen då de invandrar till Sverige. Det kan vara svårt att förändra beteenden och normer, och inte sällan hamnar individen i ett livsfarligt dubbelliv, då man å ena sidan lever enligt familjens normer, och å andra sidan enligt samhällets normer.

Heder i kulturens och traditionens namn

Hedersnormer är inte specifikt kopplad till en etnicitet, eller religion. Hedersnormer kan vara kultur i ett helt land, eller så kan det vara en subkultur där vissa grupper använder sig av det. Det är viktigt att poängtera, för att undkomma alla anklagelser om generalisering, att inom grupper finns de som förespråkar, men också de som tar avstånd ifrån, hedersnormer. Traditioner är hos de allra flesta av oss starka.

Hedersnormer har funnits långt innan våra moderna religioner bildades. Hedersvåld är inte kopplat till religion, vilket illustreras av att det förekommer i såväl kristna, som muslimska och judiska samhällen.

Hedersnormer är alltid kopplat till klanstrukturer, alltså en syn på samhället där klanen/familjegruppen/intressegruppen är den enda garantin för individens fysiska och ekonomiska trygghet, och där klanens status (och därmed förmåga att garantera individen trygghet) hänger på klanens ”heder”, som avgörs av individernas beteende. Det är därför det blir så viktigt för klanen att kontrollera och begränsa hur individerna beter sig.

Motsatsen till klanstrukturen är den individualistiska samhällssynen i rättsstaten (lagsamhället), där staten, genom rättsväsendet och välfärdssystemet, är garanten för individens trygghet.

Man måste förstå det här, för att förstå skillnaden mellan hedersförtryck och förtryck som bottnar i svartsjuka eller en vidrig kvinnosyn.

Men det är en svår balansgång att förklara att klansamhället är ett kulturmönster som kan finnas i alla länder, religioner, kulturer – utan att diskussionen spårar in i ”kulturella skillnader” som genast kopplas till etnicitet och religion.

En gemensam nämnare för mäns våld i nära relationer och hedersvåld är patriarkalt förtryck. För att angripa båda formerna är det viktigt att vi ser skillnaderna. En viktig skillnad är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat. I mäns våld i nära relationer är förövaren ensam, ofta sker brottet oplanerat och det fördöms av människor i förövarens närhet. Vad gäller hedersrelaterad brottslighet är förövarna ofta flera personer, oftast sker brottet planerat och förövarna har stark lojalitet från resten av gruppen.

FN och Sverige bekämpar hedersvåld

FN arbetar kontinuerligt med att uppmärksamma och förebygga, samt förhindra, förekomsten av hedersvåld. United Nations Population Fund (UNFPA) uppskattar att 5 000 kvinnor världen över varje år mördas mot bakgrund av hedersnormer. FN har, i enlighet med Human Rights Council resolution (14/12) från 2010, utformat krav på att medlemsländer vidta åtgärder för att eliminera kvinnovåld, då det inskränker såväl på mänskliga rättigheter som kvinnorättigheter.

Vad gör då våra svenska politiker för att angripa hedersnormer, hedersvåld och förtryck? I ”Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck” får vi en inblick i hur man tänker:

Regeringen satsar på kraftfulla åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor och män är lika mycket värda. Jämställdhet är inte något som är villkorat, gäller vissa, på särskilda platser eller på vissa tider. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är något som gäller alla, överallt, hela tiden. Svensk lag gäller alla som lever i Sverige, säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.

Regering och riksdag arbetar ständigt med den komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor, vilken inkluderar hedersvåld och förtryck. Det görs en flerårig satsning med stora resurser (100 miljoner kronor 2018 och 57 miljoner såväl 2019 som 2020). Arbetet syftar till att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha rätt till sin kroppsliga integritet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Man är av uppfattningen att ökad segregation i utsatta områden kan bidra till att förstärka hedersnormer. Därför behövs resurser för att stödja jämställdhetsarbete och specifikt de våldsförebyggande insatserna gentemot pojkar och män i en hederskontext. Att arbetet mot hedersvåldet är tvärpolitiskt blir tydligt då ”Satsningen är inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”.

I den nationella strategin mot våld och förtryck (som startade 1 januari 2017 och planeras pågå i tio år) ingår följande punkter:

  • Ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot våld
  • Förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn
  • Effektivare brottsbekämpning
  • Förbättrad kunskap och metodutveckling

I början av 2017 gav regeringen Socialstyrelsen ”i uppdrag att stödja genomförande och uppföljning av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. I uppdraget ingår att göra en nationell kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck samt barn- och tvångsäktenskap.

Syftet med Socialstyrelsens uppdrag är:

  • att förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och insatser på nationell, regional och lokal nivå,
  • att specifikt förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och våldsrelaterade insatser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård på kommunal respektive regional nivå,
  • att förstärka kompetensstödet till vård- och omsorgspersonal, samt
  • att utveckla bedömnings- och behandlingsmetoder i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutövare samt våldsutsatta kvinnor och barn.

Senast 30 mars 2018 ska Socialstyrelsen delredovisa uppdraget, och senast 31 mars 2020 ska slutredovisningen presenteras.

Argumentet att hedersvåldet är en anledning till att stoppa, eller kraftigt minska, invandring, är inte rationellt. Det bygger på generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning. Argumentet ”beläggs” med att politikerna är flata och blundar för företeelsen, eller att de inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värdegrund” är inget annat än nonsens. Det finns ett aktivt, pågående och tvärpolitiskt arbete för att förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.

För att förekomma eventuell kritik, vill vi på Motargument med emfas understryka att vi tar hedersvåld och förtryck på allra största allvar. Hedersnormer har ingen plats i en modern rättsstat.

Tips:

UR Samtiden – Mellan klan och stat. Hedersrelaterat våld och förtryck

Källor:

Dina rättigheter.se: Hedersrelaterat våld och förtryck

Rikspolisstyrelsen: Hedersnormer och hedersrelaterat våld

Riksdagen: Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck

Riksdagen: Socialstyrelsen ska öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor

United Nations General Assembly: Report of the Special Rapporteur on violence against women, its causes and consequences,Rashida Manjoo

Myt: Politikerna och barn- och tvångsäktenskap

Det finns röster i debatten som beskyller politikerna för att vara flata vad gäller barn- och tvångsäktenskap. Det hävdas att man inte tar problemen på allvar, eller arbetar för att förbättra situationen för utsatta.

En myt som snurrar runt i debatten är den om att våra politiker inte gör något för de som utsätts, eller har utsatts för, barn- och tvångsäktenskap. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Riksdagen skärpte 2014 lagstiftningen, och man arbetar fortlöpande med dessa frågor. Under 2017 kom förslag på hur lagstiftningen ska kunna stramas åt ytterligare. Arbetet fortsätter och 1 januari 2019 förväntas det komma ytterligare lagändringar.

Ungefär 700 miljoner av världens kvinnor giftes bort före sin 18-årsdag. 250 miljoner av dessa beräknas ha varit under 15 år gamla. Tvångsäktenskap innebär att en, eller båda, inblandad/e part/er gifts bort genom påtryckningar, tvång, våld eller med hot om våld. Oftast är det flickor som gifts bort med äldre män. Förutom att tvångsäktenskapet ingåtts utan samtycke är misshandel och sexuellt våld direkta konsekvenser för de som gifts bort.

Äktenskapstvång blev olagligt i och med lagändringen 2014. Vi läser bl a följande i beslutet om ”Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap” (JuU30):

Nu införs ett nytt brott – äktenskapstvång. Det innebär att det också blir straffbart att förmå någon att gifta sig genom att utnyttja personens utsatthet. Lagändringen betyder i praktiken att även press från föräldrar eller släktingar kommer att omfattas av strafflagstiftningen. Äktenskapstvång kan ge ett fängelsestraff på högst fyra år.

Samtidigt med de civilrättsliga lagändringarna infördes brottet äktenskapstvång i 4 kap. 4 c § brottsbalken. I lagändringen beaktas också ”vilseledande till tvångsäktenskapsresa”, som sedan 2014 är brottsligt. Tvångsäktenskap, fullmaktsäktenskap (äktenskap som ingåtts utan att båda parter är närvarande) och barnäktenskap genomförda utomlands kan komma att godkännas då det föreligger ”synnerliga skäl”. Tidigare erkändes alltid fullmaktsäktenskap.

Förra året intensifierades arbetet med frågan om barnäktenskap och tvångsäktenskap. I Kommittédirektiv 2017:25, ”Starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv” delges vi bl a följande:

Utredaren ska bl.a.

  • analysera och ta ställning till hur möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap ytterligare bör begränsas,

  • utvärdera tillämpningen av straffbestämmelserna om äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa,

  • följa det pågående utvecklingsarbetet inom Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten och bedöma om det bör vidtas ytterligare åtgärder för att öka förutsättningarna för lagföring för brotten äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa,

  • undersöka hur samverkan mellan olika berörda myndigheter fungerar, och

  • lämna förslag till nödvändiga författningsändringar.

Senast 1 september 2018 ska uppdraget slutredovisas.

Riksdagshuset_2I det pågående arbetet med att förbättra situationen för människor som, av olika anledningar, ingår barn- och tvångsäktenskap är utgångspunkten att dessa former av äktenskap inte ska godkännas.

Det som lagstiftaren (regering och riksdag) ständigt arbetar med är att stänga igen de kryphål som tidigare har funnits, och fortfarande finns. 2014 års lagändringar syftade till att stärka det civilrättsliga och straffrättsliga skyddet. Det var ett steg i rätt riktning, men det finns fortfarande massor kvar att göra.

Så visst arbetar både nuvarande och tidigare regeringar med att få bort tvångsäktenskap och barnäktenskap, såväl de som är ingångna i Sverige som utomlands.

5 december 2017 kom så ett pressmeddelande som bekräftar att det inkommit ett betänkande med förslag som innebär att alla barn i Sverige ska ha samma skydd mot barnäktenskap. Förslaget, som föreslås träda i kraft 1 januari 2019, kommer att innebära att barnäktenskap som ingåtts utomlands, oavsett om det finns anknytning till Sverige eller inte, inte kommer att erkännas.

Argument om barn- och tvångsäktenskap används i flyktingdebatten som ett symptom på ”massinvandringen”. Argumenten används inte bara av främlingsfientliga krafter, och alternativ media, utan också av andra som inte är pålästa vad gäller arbetet med att förhindra barn- och tvångsäktenskap.

Vi på Motargument vill tydligt markera att vi starkt motsätter oss alla former av äktenskap där en, eller båda, inblandad/e part/er är under 18 år eller är utsatta för tvång.

Källor:

Riksdagen: Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor

Riksdagen: Kommittédirektiv 2017:25

Riksdagen: Stärkt skydd mot barnäktenskap

Amnesty: Barn- och tvångsäktenskap

Myt: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”

I flyktingdebatten höjs inte sällan röster om att Sverige antingen borde minska invandringen kraftigt eller stoppa den helt. Argumenten som saluförs av dessa röster baserar sig på myter, som i sin tur bygger på lögner.

Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”.

Sverige är glesbefolkat. Tillväxten av den infödda befolkningen i Sverige, liksom i andra i-länder, är negativ, vilket innebär att utan invandring hade Sveriges befolkning minskat. Migrationen är nödvändig för att förhindra den negativa trenden.

Inflödet av människor till Sverige kan bidra till att befolkningsnivåerna upprätthålls samt se till att tillhandahålla en bas av människor i arbetsför ålder, vilket i sin tur krävs för att stödja det växande antalet pensionärer i Sverige.

Joakim Ruist, nationalekonom vid Göteborgs universitet, skriver följande på Migrationsinfo:

Ett större problem som västvärlden står inför kommande decennier är en ökande andel äldre i befolkningen. De stora barnkullar som föddes tiden närmast efter andra världskriget börjar nu gå i pension. Arbetsmarknadens påfyllnad i form av unga som når vuxen ålder är jämförelsevis mager och därför kommer en arbetstagare om 15 år att i genomsnitt via skatteinbetalningar behöva försörja betydligt fler äldre än idag. I Sverige beräknas kvoten mellan äldre personer och personer i arbetsför ålder i befolkningen – den så kallade äldreförsörjningskvoten – öka från dagens 0.31 till 0.34 om 15 år och 0.39 om 30 år, under antagande om ingen invandring alls. Det motsvarar ett behov av omfördelning av en avsevärt större andel av arbetsinkomsterna än idag.

Det vi inte tänker på i sammanhanget är att fördelningen av flyktingar inte är jämn mellan kommuner. Om vi bara ser till att fördela människorna jämnt över landet så kan Sverige ta emot betydligt fler flyktingar. Enligt Per-Arne Andersson, avdelningschef på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är det krisartat i ett 40-tal kommuner i landet. Detta skulle kunna avhjälpas om anvisningarna sprids ut på ett mer hållbart sätt.

Den 1 mars 2016 kom den nya bosättningslagen. På Migrationsverkets hemsida kan vi läsa följande om lagen:

Från 1 mars i år ska alla kommuner kunna anvisas att ta emot nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd. Totalt kommer 21 702 personer att omfattas av anvisningar för bosättning till kommuner i år. Den nya lagen avser att ge en mer rättvis fördelning av nyanlända i landets kommuner och samtidigt förbättra nyanländas möjligheter att komma in i samhället och på arbetsmarknaden.

Vissa nyanlända med uppehållstillstånd ordnar sitt boende på egen hand. De som inte gör det blir kvar i Migrationsverkets boenden medan de väntar på anvisning, något som fördröjer en etablering på arbetsmarknaden och i samhället.

Mängden nyanlända som en kommun ska ta emot beror på:

  • kommunens befolkningsstorlek
  • arbetsmarknadsläge
  • det sammantagna mottagandet av nyanlända och ensamkommande barn
  • hur många asylsökande som redan vistas i kommunen

Anvisningar av nyanlända görs av Migrationsverket. Kommuner med goda förutsättningar för integration kommer att anvisas fler nyanlända än kommuner med sämre förutsättningar. Detta medför att fler människor kommer att anvisas till kommuner med goda förutsättningar för etablering.

I förordning 2016:40 om fördelning av anvisningar till kommuner kan vi i detalj läsa oss till hur länstalen och kommuntalen för 2017 såg ut. Länstalen fastställdes av Arbetsförmedlingen (fram till januari 2017 då Migrationsverket tog över hela ansvaret) och Länsstyrelsen i respektive län har fått i uppdrag att föreslå kommuntal, vilka senare har fastställts av regeringen i en av förordningarna. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner var 23 600 för 2017. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner ska vara 15 200 för 2018.

Tyvärr är det så att den nya lagen delvis har misslyckats med sitt syfte, vilket var att stärka det kollektiva ansvaret så att alla kommuner får ansvar för att ta emot nyanlända. På sikt skulle detta medföra en bättre integration. Kommunernas ansträngningar har ändå gett resultat. Merparten av Sveriges kommuner har klarat att ta emot de nyanlända som anvisades under 2016 och 2017.

Fördelningen på anvisningarna är trots den nya bosättningslagen fortsatt skev. Som exempel kan nämnas toppkommunen Ljusnarsberg med 129,2 anvisningar per 1 000 invånare och bottenkommunen Staffanstorp med 3,6 anvisningar per 1 000 invånare. Dessa kontraster mellan kommuner visar på att det finns massor att göra vad gäller anvisningar och flyktingmottagandet.

För att kunna ge Sverige förutsättningar att hantera integrationen av nyanlända krävs att fördelningen på anvisningar skärps upp, och troligtvis behöver bosättningslagen ses över ytterligare. Det finns plats, det finns resurser. Det finns ett 40-tal kommuner som är överbelastade, men om andra kommuner tar sitt ansvar och avlastar de kommuner som har det tufft, så finns alla möjligheter för att Sverige skulle kunna ta emot fler flyktingar.

Ännu ett argument för att bemöta myten om att Sverige skulle vara fullt är att kika på hur många nätannonser om bostäder som finns ute till försäljning och uthyrning. Det finns ett icke försumbart antal kommuner där bostadsbristen är överhängande, men det finns också kommuner där motsatsen råder. Även i kommuner där trycket på bostadsmarknaden är stort finns det möjligheter att finna någonstans att bo, oavsett ursprung. Regeringen genomför en kraftfull satsning på nybyggnad av bostäder i Sverige. Mer om detta går att läsa om här. Argumentet att flyktingarna tar våra bostäder håller inte.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, vi har inte fullt, och vi kan ta emot fler. Sverige behöver invandring, eftersom befolkningstillväxten bland infödda är negativ. Den ökande andelen pensionärer kräver också en större mängd människor i arbetsför ålder. Där är invandringen en viktig faktor.

P.S. Jag vill påminna om att Sverige har ratificerat Flyktingkonventionen, vilket innebär att vi har internationella förpliktelser vad gäller flyktingar, non-refoulement och vilka som inte innehar flyktingstatus. Mot bakgrund av detta kan argumentet ”vi har fullt” inte bedömas vara relevant.

Källor:

Migrationsinfo: Invandring och en åldrande befolkning

SR: ”Sverige kan ta emot fler flyktingar”

Sveriges Riksdag: Lag (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning

Sveriges Riksdag: Förordning (2016:40) om fördelning av anvisningar till kommuner

Migrationsverket: Bosättningslagen

Nyanlända i din kommun 2018

Enorma skillnader i flyktingmottagandet

Myt: ”Sverige kan inte vara hela världens socialkontor”

”Massinvandring”. Låt oss smaka på ordet. Vad är denna ”massinvandring”, och varifrån kommer uttrycket?

I debatten snickrar man kreativt ihop detta uttryck med ett populärt mantra. Mantrat är ihåligt och utan substans samt bygger på en främlingsfientlig myt. Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Sverige kan inte vara hela världens socialkontor”.

Det som med stor emfas påstås vara ett legitimt argument ingår i den retorik som som används av en del i flyktingdebatten. Det är en retorik som anammats av ”invandringskritiker”, även kallade ”sverigevänner”, men som jag helst benämner ”sverigehatare”. Först och främst används myten för att man tror på den, men den används också i tron att den inte går att bemöta – ett vapen omöjligt att värja sig mot. Men det fina är att den visst går att bemöta.

65,6 miljoner människor befinner sig på flykt i världen (uppgift från juni 2016). De vanligaste orsakerna till flykt är krig, förföljelse, konflikter, terror, tortyr, våld och brott mot mänskliga rättigheter.

40,3 miljoner av dessa flyktingar är s k internflyktingar, dvs placerade i det egna hemlandet.

17,2 miljoner av världens flyktingar finns under UNHCR:s beskydd.

5,3 miljoner är palestinska flyktingar registrerade av FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA).

2,8 miljoner är asylsökande.

Här finns världens alla flyktingar

Fördelningen på världsdelarna ser ut som följer:

  • 30% Afrika
  • 26% Mellanöstern och Nordafrika
  • 17% Europa (mer än hälften – 55% – av dessa befinner sig i Turkiet)
  • 16% Nord- och Sydamerika
  • 11% Asien och Oceanien

De länder i världen som huserar flest flyktingar från andra länder är (2016):

  1. Turkiet (2,9 miljoner)
  2. Pakistan (1,4 miljoner)
  3. Libanon (1 miljon)
Källa: http://www.unhcr.org/globaltrends2016/

De länder i världen som tar emot flest asylansökningar är (2016):

  1. Tyskland (722 400)
  2. USA (262 000)
  3. Italien (123 000)

Sverige hamnar utanför topp tio med 28 939.

Källa: http://www.unhcr.org/globaltrends2016/

Libanon är fortsatt det land med störst andel flyktingar, 1 av 6 som befinner sig i Libanon är flykting. På andra och tredje plats finner vi Jordanien, där siffran är 1 av 11, och Turkiet, där 1 av 28 är flykting.

Av de 67,75 miljoner människor (uppgift från slutet av 2016) beräknades vara ”persons of concern” (flyktingar) befann sig 349 303 i Sverige. 0,5% av världens flyktingar hittar vi alltså i Sverige.

Vilka länder i världen har flest flyktingar (inklusive internflyktingar)?

  • Colombia (7,4 miljoner)
  • Syrien (7,1 miljoner)
  • Irak (5,3 miljoner)

I Europa ser det ut så här:

  • Ukraina (1,8 miljoner)
  • Tyskland (1,2 miljoner)
  • Frankrike (370 000)

Sverige och ”massinvandringen”

I flyktingdebatten finns människor som hävdar att Sverige går på knäna, och det beror på ”massinvandringen”. Det finns varken rim eller reson i att använda sig av detta som ett argument. Mot bakgrund av att  små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige, som i förhållande till dessa länder är extremt rikt och glesbefolkat, så håller inte argumentet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande:

17% av världens flyktingar uppehåller sig i Europa. 0,5% av världens flyktingar uppehåller sig i Sverige. Således är myten en lögn, som troligtvis har en mängd olika orsaker; rädsla, oro, främlingsfientlighet, människosyn, naivitet och okunskap är faktorer som gör att myten lever vidare.

Myten om Sverige, socialkontoret och ”massinvandringen” går inte sällan hand i hand med föreställningen om att livstidsförsörjning delas ut på löpande band till alla asylsökande.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar i debatten att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, Sverige är inte hela världens socialkontor. Och, nej, Sverige har ingen ”massinvandring”. Det är en myt som används av ”invandringskritiker”, främlingsfientliga och rasister. För att bemöta myten krävs att vi har rätt fakta.

Källor:

UNHCR: Figures at a glance

UNHCR: Populations Statistics

UNHCR: Global Trends – Forced displacement in 2016

Mer att läsa:

#bidrag på Motargument.se

Myt: Antirasister påverkar SD:s opinionsstöd (del 2)

Ett vanligt förekommande argument i nät-tjafs har alltid varit att det skulle vara antirasisters och SD-kritikers beteenden och lobbyism som påverkat opinionsstödet för SD. Myten har beskrivits tidigare av Motargument, men i korthet går den ut på att SD skulle få fler väljare och fler medlemmar och ökat stöd av att antirasister påpekar hur usel de tycker SD:s politik/företrädare är.

När väljarsympatierna och stödet för SD rört sig nedåt i stadig takt från slutet av år 2015 kan man inte låta bli att undra ännu en gång över den gamla myten. Hur tänker egentligen personer som tidigare använt det argumentet om den nuvarande situationen? Kan det verkligen ha varit något som antirasister gjort som har haft någon som helst minsta lilla påverkan eller inflytande på SD:s stöd i galluparna? Fanns det någonsin någon som helst liten koppling mellan vad någon av alla människor utanför SD sade eller gjorde för SD:s opinionsstöd?

Om du tror det, har verkligen SD-kritiker och antirasister gjort någon förändring i sin kritik mot SD (eller mot rasismen i SD) under de senaste 24 månaderna som är annorlunda än under alla åren 1988-2015? SD:s genomsnittliga opinionsstöd i skrivande stund har gått ner under 16%. (poll-of-polls-sammanställning av 6 st gallupinstitut, 7/12 2017)

När man så här i efterhand granskar eventuell korrelation, så landar tankarna hela tiden i ett av de mest välkända pedagogiska exemplen om kausalitet eller korrelation:

”Då glassförsäljningen ökar – ökar antal drunkningsolyckor.”

En snabb och logisk utredning av det besynnerliga tankefelet och logiska felslutet går att göra:

1. Då Sverige får värmebölja på sommaren så ökar antal personer som åker till stranden och badplatser.
2. Försäljning och konsumtion av glass och drycker ökar vid varmt väder.
3. Då många fler personer tillbringar mycket mer tid vid stränder och badplatser så kommer det ske några fler olyckstillbud i och vid vatten. (bland annat i kombination med konsumtion av alkoholhaltiga drycker)

Alla detaljer – sommar, hög värme, glass, alkohol, bad – visst har de viss korrelation och pågår vid samma tidpunkter, men det vore fel att dra en enda slutsats eller att peka ut glass som orsaken till fler drunkningsolyckor.

När det gäller politiska partier måste man verkligen ifrågasätta den gamla myten – är all reklam verkligen enbart positiv, fördelaktig reklam?

Myt: Bidrag för invandrare

Gästinlägg av Birgitta Hult

Det cirkulerar ständigt på Facebook inlägg om hur lukrativt det är att vara flykting i Sverige där det målas upp hur mycket pengar den som aldrig arbetat och betalat skatt i Sverige kan plocka ut i bidrag. Det är en fruktsallad av korrekta siffror blandade med felaktigheter och lögner.

Jag har granskat ett sådant inlägg som handlar om hur mycket en ”invandrare” kan få i pension och en pension som inte går att uppnå för oss som levt och arbetat här. Inlägget är skrivet av Per Gustafsson, gruppledare för SD Tomelillas fullmäktigegrupp:

”DET HÄR BORDE DU LÄSA

Regeringspropositionen 200/01:136. Där framgår att det äldreförsörjningsstödet främst tillkommit av hänsyn till invandrade personer över 65 års ålder. Här lagstadgas hur bostadsbidrag för pensionärer skall beräknas.
För svensk medborgare som bott och arbetat i Sverige i minst 40 år skall bostadsbidraget för skälig levnadsnivå beräknas på 93% av 5 000 kr eller 4 831 kr/mån. För den invandrade som aldrig arbetat i Sverige och är 65 år eller äldre skall bostadsbidraget för skälig levnadsnivå beräknas på 100% av 6 200 kr/mån. D v s 1 550 kronor lägre för den svenska pensionären.
Det innebär sålunda att det som anses vara skälig levnadsvivå för en svensk pensionär anses inte vara skälig levnadsnivå för den som invandrat och aldrig bidragit med något till landet. Det som duger åt en svensk pensionär duger inte åt t ex en invandrad somalier som får ÄFS.
Garantipensionen uppbärs i dag av cirka 225 000 pensionärer och är 7 500 kronor. För den som invandrat och får ÄFS och har en bostad med en hyra på 6 200 kr är pensionen 11 031. Därutöver kan den invandrade ha extrainkomst på 3 000 kr/mån skattefritt. Alltså 14 031 kr i månaden skattefritt.
Enligt regeringspropositionen är ÄFS inte inkomstgrundande varför den invandrade pensionären har fri sjukvård, fri tandvård, fria mediciner och fri hemtjänst. Alltså sådant som den svenske garanti-pensionären får betala för.

Govt sammanslaget kan man konstatera följande.
Bostad som duger åt svensk pensionär duger inte åt invandrad pensionär.
Garantipensionen på 7 500 kr anses räcka till alla levnadsomkostnader för den svenske pensionären emedan 14 831 inte anses räcka för den invandrade pensionären. Därför fri sjukvård, tandvård mm mm.
Skillnaden mellan den svenske pensionären och den invandrade är att den ena har arbetat ett helt liv och betalat skatt under minst 50 år i Sverige. Den andra har inte bidragit med någonting.

DETTA ÄR STEFAN LÖFVENS POLITIK SOM DOM INTE GÄRNA PRATAR OM.”

VAD ÄR GARANTIPENSION?

Garantipensionen är en del av den allmänna pensionen och är ett grundskydd för dig som haft liten eller ingen arbetsinkomst under livet. Den baseras på ditt civilstånd, hur stor din inkomstpension är och hur länge du bott i Sverige.

För att du ska få full garantipension krävs att du har bott 40 år i Sverige från och med det år du fyllde 16 till och med det år du fyller 64 år. Har du bott i Sverige kortare tid minskar garantipensionen med 1/40-del för varje år. Har du till exempel bott 27 år i Sverige får du alltså garantipension med 27/40-delar.

För dig som är född 1976 eller senare gäller andra regler för åren du är 16 år till och med ditt 25:e levnadsår. För att vart och ett av dessa år ska ge rätt till garantipension krävs att du haft pensionsgrundande inkomst som motsvarar det gällande årets inkomstbasbelopp. För 2017 gäller att du ska ha en pensionsgrundande inkomst motsvarande 61 500 kronor.

Garantipension för flyktingar:

Om du har kommit till Sverige och fått uppehållstillstånd som flykting eller skyddsbehövande kan du i vissa fall få räkna med din bosättningstid från ditt tidigare hemland som försäkringstid för garantipension. För att du ska kunna tillgodoräkna tiden från ditt hemland måste du ha varit bosatt i Sverige året innan du fyllde 65 år.

Hur hög är garantipensionen?

Ensamstående högst 7952 kr
Gifta högst 7093 kr

VAD ÄR ÄLDREFÖRSÖRJNINGSSTÖD?

Äldreförsörjningsstödet garanterar att du som har låg pension eller ingen pension ändå kan få en skälig levnadsnivå när de andra pensionsförmånerna inte räcker till. Äldreförsörjningsstödet beräknas utifrån ett belopp för skälig levnadsnivå.

Vad är skälig levnadsnivå?

För ensamstående: 5499 kronor kvar efter skatt och hyra.
För sammanboende: 4495 kronor kvar efter skatt och hyra.

Vad är skälig bostadskostnad?

Ensamstående 6200 kr/månad.
Sammanboende 3100 kr/månad.

Är din totala inkomst efter avdrag för skatt och skälig bostadskostnad lägre än skälig levnadsnivå, får du äldreförsörjningsstöd så att du kommer upp i denna nivå.

När du söker äldreförsörjningsstöd får du räkna med skälig bostadskostnad, det vill säga upp till 6 200 kronor i månaden för ogifta och 3 100 kronor i månaden för gifta, registrerad partner eller sambo. I vissa fall kan gifta personer räknas som ogifta. Det kan till exempel gälla om den ena maken eller makan vistas på sjukhem.
Inkomsten beräknas efter avdrag för skatt. Är ni gifta räknas era inkomster ihop och delas sedan lika mellan er.

VAD ÄR BOSTADSTILLÄGG?

Bostadstillägget är skattefritt och betalas ut med maximalt 5 090 kronor per månad. Det genomsnittliga beloppet är cirka 2 400 kronor per månad. Den som har fyllt 65 år och tar ut hela din allmänna pension kan ansöka. Vid ansökan om bostadstillägg prövas också rätten till äldreförsörjningsstöd. Du kan ansöka från det att du fyller 65 år och tar ut hela din allmänna pension.

GÄLLER DET OLIKA VILLKOR FÖR INVANDRARE OCH DEN SOM ALLTID BOTT I LANDET?

Alla som bor i Sverige och fyllt 65 år kan bli beviljade äldreförsörjningsstöd. Alla inkomster, också pension från utlandet påverkar stödets storlek. Äldreförsörjningsstödet är inte pension utan kan likställas med socialbidrag för den som inte gått i pension.

Det ekonomiska stöd som kan utgå till asylsökande och dem som fått uppehållstillstånd gäller bara personer upp till 65 år. Äldreförsörjningsstöd är alltså det enda stöd den som är äldre än 65 år kan få. Detsamma gäller personer som bott i Sverige hela livet.

SKATTEFRIA INKOMSTER

I inlägget sägs det att ”den invandrade ha extrainkomst på 3 000 kr per månad skattefritt”. Nej, det kan varken en invandrad eller en som alltid bott i Sverige ha. Däremot kan alla ha en inkomst på 18 951 kr/år utan att betala skatt. Men alla inkomster påverkar garantipension, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd och sänker dem.

VAD ÄR EN INVANDRARE?

En invandrare kan ha bott i Sverige nästan hela livet, kan ha arbetat och betalat skatt här i 40 år och förtjänat vad som behövs för full pension. Jag vet inte vad den som skrev inlägget menade med ”invandrare”. Det är viktigt att observera att det råder olika ekonomiska villkor beroende på vad som menas med invandrare.
Här är några exempel:

ASYLSÖKANDE är en person som ansökt om skydd och som väntar på ett beslut. Bedöms en person vara flykting eller ha andra skyddsbehov får personen ett uppehållstillstånd.

NYANLÄND är en person som beviljats uppehållstillstånd och skrivits in i en kommun. Personen har alltså fått godkänt att vistas i Sverige och kan bosätta sig själv eller få hjälp av arbetsförmedlingen. En person är nyanländ under tiden som han eller hon omfattas av lagen om etableringsinsatser, det vill säga två till tre år.

VAD GÄLLER SJUKVÅRD OCH TANDVÅRD?

Asylsökande: kan få sjukvård och tandvård som inte kan vänta. De betalar en symbolisk kostnad på 50 kr eftersom deras ekonomiska stöd är lågt.

Nyanlända: samma gäller som för andra som är folkbokförd inom ett landsting eller är EU/EES-medborgare.

Exempel: Kvinna 65 år som har haft liten eller ingen arbetsinkomst under livet kan få högst 7952 kr/månad i garantipension. Hon har en hyra på 6200 kr/månad. Hon betalar 583 kr i skatt tabell 34 kolumn 3. Efter hyra och skatt har hon 1369 kr kvar. Skälig levnadsnivå är 5499 kr. Hon får alltså äldreförsörjningsstöd upp till 5 499 kr. Detta gäller alla som är över 65 år och mantalsskrivna i en kommun i Sverige.

I inlägget som sprids ges Stefan Löfven skulden för de låga pensionerna. Jag vill påminna om att pensionen grundar sig på en pensionsöverenskommelse som tecknades 1994 och bakom den stod Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Statsministrarna har växlat sedan dess men hittills har ingen regering tagit pensionsfrågan på riktigt allvar.

Källor:

Pensionsmyndigheten
Skatteverket
Migrationsverket
1177
Socialstyrelsen
Senioren

1 809 ensamkommande

Efter att ha skrivit Myter om ensamkommande fick vi en del mail – både uppmuntrande sådana och ett kritiskt, från en person med pseudonymen ”Michaela” som uppgav sig jobba på Migrationsverket och som ansåg att vi hade fel. Det blev en lång back-and-forth-diskussion, men vi kan sammanfatta den med att ”Michaela” ansåg att detta påstående behövde korrigeras:

”det är irrelevant huruvida de ljög om sin ålder, för de hade rätt att stanna i alla fall, och de fick inga direkta fördelar av sin ålder vad gäller beslutet, förutom att Migrationsverkets personal behövde visa viss hänsyn under intervjuerna”

Detta är skrivet om dem som får uppehållstillstånd som flyktingar eller särskilt skyddsbehövande. Hon menar att i långt ner i EUs regelverk finns klausuler som gör att de visst får fördelar under bedömningen, och hon använde ordet ”extremt” för att beskriva hur stora dessa fördelar var. Hon kunde inte peka ut reglerna, dock, utan ansåg att den informationen fick vi hitta själva.

Innan vi petar hål på påståendet behöver vi ta ett steg tillbaka och förklara varför detta teoretiskt hade spelat roll.

När du beviljas asyl i Sverige klassas du som ”flykting” eller ”alternativt skyddsbehövande” enligt två paragrafer i Utlänningslagen 4 kap 1 och 2 §. För denna diskussions skull behöver vi inte skilja dem åt, utan låt oss kalla alla ”skyddsbehövande”. Om du inte är skyddsbehövande utvisas du, såvida du inte är ensamkommande, i vilket fall du ibland får uppehållstillstånd för att du saknar anhöriga i ditt hemland. Du hamnar då i kategorin  som beskrivs i 5 kap 6 §, om särskilt/synnerligen ömmande omständigheter.

Så vi har nu alltså tre kategorier. Skyddsbehövande, ”ömmande” och avslag. Det år vi valde att titta på var 2015, eftersom det var innan alla nya regler började sätta in. Och då kunde vi konstatera att det bara fanns 545 personer i den kategori som haft fördelar av att eventuellt presentera sig som yngre än de var, nämligen ”särskilt ömmande”. Men Michaela menar alltså att även i gruppen skyddsbehövande fanns människor som inte beviljats asyl om de inte bedömts som minderåriga.

Vi gjorde då en grov jämförelse för det aktuella året, 2015, mellan ensamkommande och icke-ensamkommande (dvs vuxna och barn i familj), och hittade intressant nog att marginellt FLER i gruppen icke-ensamkommande fick asyl än i gruppen ensamkommande.

Så här ser det ut:

Beslut för ensamkommande respektive vuxna/barn i familj år 2015.

Vad Michaela, förenklat, påstår är alltså att det är/var ”extremt” mycket lättare att hamna i den blå kategorin om man är ensamkommande. Vad analysen visar är att marginellt FÄRRE hamnade där 2015.

Ensamkommande som fick stanna enbart för att de var ensamkommande är de som återfinns i den röda sektorn. Skillnaden mellan den högra och vänstra röda är alltså de som haft fördel av att vara just ensamkommande. Det var det vi påstod i artikeln, och det står vi fast vid.

Dock ska sägas att det finns en viss skillnad mellan vilka länder ensamkommande kommer från och vilka länder övriga kommer från. Migrationsverket presenterar inte asylskäl per land uppdelat på ensamkommande och icke-ensamkommande, men däremot går det att titta på hur många som fått stanna per land.

Vi gjorde därför en djupanalys av hur många ensamkommande som fått stanna per land i jämförelse med vuxna/barn i familj, och kom fram till att det, för året 2015, var 430 personer som fick stanna enbart för att de var ensamkommande, se tabellen längre ner. Störst antal personer kom från:

  • Afghanistan: 281
  • Somalia: 59
  • Etiopien: 46
  • Irak: 15

Så hur såg det då ut 2016, om vi tillämpar samma formler?

1 797 fick stanna pga sin ”ensamkommande-status”, varav 1 379 var från Afghanistan. Totalt för 2015 och 2016 rör det sig om 1 809 personer som hade utvisats om de inte varit ensamkommande.

Vad betyder då det?

Det säger ingenting om hur många som ljugit om sin ålder. De som ljugit och inte blivit trodda finns för övrigt i gruppen vuxna/barn i familj, och likaså de som varit ensamkommande men sedan hunnit fylla 18. De kan också finnas många som ljugit ”i onödan” eftersom de ändå haft asylskäl.

Den ålder de som sökt asyl som ensamkommande uppgivit år 2015.

Men det vi kommit fram till är att 1 809 personer har bedömts vara minderåriga av Migrationsverket och fått stanna enbart därför. De kan ha haft fel i tio procent av fallen, eller kanske trettio procent. Eftersom vi inte vet hur många ur tabellen bredvid som skrivits upp i ålder av Migrationsverket kan vi bara gissa, men vi vet att 17 801 av dem som kom 2015 uppgav en ålder under 16, och att under 2015 och 2016 beviljades 9 929 barn uppehållstillstånd som ensamkommande, totalt.

Den slutsats vi kan dra är att om precis varenda ensamkommande, även de som uppgivit en ålder under 12, varit vuxna har vi beviljat uppehållstillstånd ”felaktigt” till 1 809 personer under åren 2015 och 2016. Alla siffror över 1 809 är alltså lögner och överdrifter.

Ett rimligt antagande är dock att det rör sig om kanske två- eller trehundra personer.

2015

Medborgarskap Ensamkommande Vuxna/barn i familj
 Citizenship Bifall Avslag Totalt Procent bifall Om vuxna Skillnad Bifall Avslag Totalt Procent bifall
AFGHANISTAN 731 85 816 89,6%  450 281 357 291 648 55,1%
ALBANIEN 0 70 70 0,0%  1 -1 27 1 609 1636 1,7%
ALGERIET 1 9 10 10,0%  0 1 1 41 42 2,4%
ANGOLA 0 1 1 0,0%  1 -1 3 1 4 75,0%
ARGENTINA 0  – 0 0 3 3 0,0%
ARMENIEN 0 3 3 0,0%  1 -1 38 121 159 23,9%
AUSTRALIEN 0  – 0 0 0 0
AZERBAJDZJAN 1 0 1 100,0%  0 1 42 78 120 35,0%
BANGLADESH 2 3 5 40,0%  1 1 10 68 78 12,8%
BELIZE 0  – 0 0 0 0
BENIN 0  – 0 0 0 0
BOLIVIA 0  – 0 3 13 16 18,8%
BOSNIEN OCH HERCEGOVINA 0 0 0  – 0 4 323 327 1,2%
BRASILIEN 0  – 0 0 2 2 0,0%
BULGARIEN 0  – 0 0 8 8 0,0%
BURKINA FASO 0  – 0 0 0 0
BURMA 0  – 0 0 0 0
BURUNDI 0  – 0 7 3 10 70,0%
CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN 0  – 0 0 0 0
CHILE 0 1 1 0,0%  – 0 0 14 14 0,0%
COLOMBIA 0 0 0  – 0 2 10 12 16,7%
COMORERNA 0  – 0 0 0 0
DEM REPUBLIKEN KONGO 3 0 3 100,0%  1 2 5 17 22 22,7%
DJIBOUTI 0 1 1 0,0%  – 0 0 9 9 0,0%
DOMINIKANSKA REPUBLIKEN 0 0 0  – 0 0 0 0
ECUADOR 0  – 0 0 6 6 0,0%
EGYPTEN 0 1 1 0,0%  0 -0 50 132 182 27,5%
EKVATORIALGUINEA 0  – 0 0 0 0
ELFENBENSKUSTEN 0  – 0 0 6 6 0,0%
EL SALVADOR 0  – 0 10 39 49 20,4%
ERITREA 748 0 748 100,0%  747 1 5 794 6 5800 99,9%
ESTLAND 0  – 0 0 0 0
ETIOPIEN 88 14 102 86,3%  42 46 86 125 211 40,8%
FILIPPINERNA 0  – 0 0 6 6 0,0%
FRANKRIKE 1 0 1 100,0%  – 1 0 3 3 0,0%
GAMBIA 1 4 5 20,0%  1 -0 8 25 33 24,2%
GEORGIEN 1 1 2 50,0%  0 1 14 184 198 7,1%
GHANA 1 0 1 100,0%  0 1 1 10 11 9,1%
GREKLAND 0  – 0 4 5 9 44,4%
GRENADA 0  – 0 0 1 1 0,0%
GUINEA 0 1 1 0,0%  0 -0 5 10 15 33,3%
GUINEA BISSAU 0  – 0 0 2 2 0,0%
HONDURAS 0  – 0 0 3 3 0,0%
INDIEN 0 0 0  – 0 5 11 16 31,3%
INDONESIEN 0  – 0 0 0 0
IRAK 41 6 47 87,2%  26 15 505 391 896 56,4%
IRAN 5 3 8 62,5%  5 0 177 113 290 61,0%
ISRAEL 0 1 1 0,0%  0 -0 4 6 10 40,0%
ITALIEN 0  – 0 0 2 2 0,0%
JAMAICA 0  – 0 1 1 2 50,0%
JAPAN 0  – 0 0 0 0
JEMEN 3 0 3 100,0%  2 1 64 25 89 71,9%
JORDANIEN 0 2 2 0,0%  1 -1 31 54 85 36,5%
KAMERUN 0  – 0 8 9 17 47,1%
KANADA 0  – 0 0 3 3 0,0%
KAP VERDE 0 1 1 0,0%  – 0 0 2 2 0,0%
KAZAKSTAN 3 0 3 100,0%  0 3 1 71 72 1,4%
KENYA 0  – 0 2 7 9 22,2%
KINA 0  – 0 8 9 17 47,1%
KIRGIZISTAN 0 1 1 0,0%  0 -0 7 32 39 17,9%
KONGO 1 0 1 100,0%  1 0 1 0 1 100,0%
KOSOVO 4 7 11 36,4%  0 4 56 1 296 1352 4,1%
KROATIEN 0  – 0 0 15 15 0,0%
KUBA 0  – 0 1 22 23 4,3%
KUWAIT 0  – 0 1 4 5 20,0%
LETTLAND 0  – 0 0 0 0
LIBANON 0 0 0  – 0 51 157 208 24,5%
LIBERIA 0  – 0 0 3 3 0,0%
LIBYEN 1 1 2 50,0%  1 0 28 45 73 38,4%
LITAUEN 0  – 0 0 4 4 0,0%
MADAGASKAR 0  – 0 0 3 3 0,0%
MAKEDONIEN 0 1 1 0,0%  0 -0 5 290 295 1,7%
MALAWI 0  – 0 0 0 0
MALAYSIA 0  – 0 1 0 1 100,0%
MALI 0 0 0  – 0 1 3 4 25,0%
MAROCKO 13 55 68 19,1%  9 5 19 133 152 12,5%
MAURETANIEN 0 0 0  – 0 2 0 2 100,0%
MEXICO 0  – 0 0 3 3 0,0%
MOLDAVIEN 0 0 0  – 0 0 16 16 0,0%
MONGOLIET 0 2 2 0,0%  0 -0 38 343 381 10,0%
MONTENEGRO 0 2 2 0,0%  – 0 0 84 84 0,0%
NEDERLÄNDERNA 0  – 0 0 1 1 0,0%
NEPAL 0  – 0 1 5 6 16,7%
NICARAGUA 0  – 0 0 8 8 0,0%
NIGER 0  – 0 0 0 0
NIGERIA 1 3 4 25,0%  2 -1 44 44 88 50,0%
NORDKOREA 0  – 0 1 0 1 100,0%
OKÄNT 4 3 7 57,1%  1 3 27 166 193 14,0%
PAKISTAN 1 4 5 20,0%  2 -1 25 54 79 31,6%
PERU 0  – 0 1 8 9 11,1%
POLEN 0  – 0 1 10 11 9,1%
RUMÄNIEN 0 0 0  – 0 0 36 36 0,0%
RWANDA 0  – 0 1 2 3 33,3%
RYSSLAND 5 2 7 71,4%  3 2 112 182 294 38,1%
SAUDIARABIEN 0  – 0 16 0 16 100,0%
SENEGAL 0 0 0  – 0 4 10 14 28,6%
SERBIEN 0 8 8 0,0%  0 -0 13 799 812 1,6%
SIERRA LEONE 0 0 0  – 0 3 7 10 30,0%
SLOVAKIEN 0  – 0 0 4 4 0,0%
SLOVENIEN 0  – 0 0 5 5 0,0%
SOMALIA 373 96 469 79,5%  314 59 585 289 874 66,9%
SPANIEN 0  – 0 0 4 4 0,0%
SRI LANKA 0  – 0 1 6 7 14,3%
STATEN PALESTINA 12 0 12 100,0%  8 4 297 137 434 68,4%
STATSLÖS 236 7 243 97,1%  230 6 2 906 160 3066 94,8%
STORBRITANNIEN 0  – 0 0 0 0
SUDAN 7 4 11 63,6%  6 1 57 49 106 53,8%
SYDAFRIKA 0  – 0 0 2 2 0,0%
SYDKOREA 0  – 0 0 2 2 0,0%
SYDSUDAN 0  – 0 0 0 0
SYRIEN 764 0 764 100,0%  762 2 17 759 36 17795 99,8%
TADZJIKISTAN 0  – 0 3 10 13 23,1%
TANZANIA 0  – 0 4 5 9 44,4%
TCHAD 3 0 3 100,0%  3 0 1 0 1 100,0%
THAILAND 0  – 0 0 3 3 0,0%
TJECKIEN 0  – 0 0 1 1 0,0%
TOGO 0  – 0 0 2 2 0,0%
TRINIDAD OCH TOBAGO 0  – 0 0 2 2 0,0%
TUNISIEN 1 3 4 25,0%  1 0 6 33 39 15,4%
TURKIET 0  – 0 8 70 78 10,3%
TURKMENISTAN 0  – 0 0 0 0
UGANDA 12 12 24 50,0%  19 -7 48 14 62 77,4%
UKRAINA 2 6 8 25,0%  0 2 27 453 480 5,6%
UNDER UTREDNING 3 0 3 100,0%  2 1 29 7 36 80,6%
UNGERN 0  – 0 1 1 2 50,0%
URUGUAY 0  – 0 0 0 0
USA 0 0 0  – 0 6 13 19 31,6%
UZBEKISTAN 2 0 2 100,0%  1 1 38 44 82 46,3%
VENEZUELA 0 1 1 0,0%  0 -0 2 21 23 8,7%
VIETNAM 0  – 0 4 14 18 22,2%
VITRYSSLAND 0 1 1 0,0%  0 -0 11 45 56 19,6%
ZAMBIA 0  – 0 2 0 2 100,0%
ZIMBABWE 0  – 0 1 1 2 50,0%
ÖVRIGA 1 0 1 100,0%  1 0 22 2 24 91,7%
  430

 

Myter om ensamkommande

1. ”Förr godtog Migrationsverket allas åldrar enligt deras uppgifter och alla fick stanna!”

migverketOm vi tittar på 2015, innan reglerna ändrades, gällde följande:
– 2 524 hade skyddsbehov av någon sort. Det betyder att det är irrelevant huruvida de ljög om sin ålder, för de hade rätt att stanna i alla fall, och de fick inga direkta fördelar av sin ålder vad gäller beslutet, förutom att Migrationsverkets personal behövde visa viss hänsyn under intervjuerna. (Se 3.)
– 545 fick stanna pga särskilt ömmande omständigheter, sannolikt för att de var minderåriga och familjen inte stod att finna.
– 426 fick avslag (se fliken ”Ensamk barn – Unacc minors”).

55 procent av dem som saknade asylskäl blev alltså trodda.

Övriga 45 procent fick avslag antingen för att de inte blev trodda, för att deras asylskäl inte sågs som tillräckliga, relevanta, eller för att processen tog så lång tid att de hann fylla 18 innan beslut.

2. ”Förr gjorde man inga ålderstester!”

Alla som bedömdes som äldre än de uppgivit hade möjlighet att göra ett test för att bevisa sin ålder. Då som nu. Det var den asylsökande som hade bevisbördan.

Men läkarna ville under några år inte genomföra dem på Migrationsverkets begäran. Därför var den asylsökande tvungen att själv ordna ett test. Idag är det fortfarande frivilligt, men Rättsmedicinalverket har uppdraget att genomföra dem, och det gör processen enklare.

3. ”De som ljuger om sin ålder tar upp plats på HVB-hem fast de inte borde göra det!”

Migrationsverket sätter/satte även de som är upp till över något år över 20 i HVB-hem, så även de som ljög hade sannolikt hamnat där ändå. Det är bara om de var äldre än 21 de tagit upp en plats (och utgjort en onödigt stor kostnad) de inte borde. Visst kostar en 17-åring i form av god man, men det är en mindre utgift i sammanhanget. Det betyder förstås inte att det inte förekommer att 25-åringar sitter på HVB-hem. Det har inträffat, men det gäller inte var och varannan ensamkommande.

Skillnaden mellan HVB-hem och asylboende är att de har eget rum där och det finns mer personal. Dessutom finns tider och regler och fler aktiviteter. Det är främst personalen som gör formen dyrare än asylboenden.

4. ”Tre av fyra ålderstestade var över arton år! Det bevisar att nästan alla ljuger!”

Det bevisar egentligen att en fjärdedel av alla som Migrationsverket bedömt vara vuxna förmodligen inte var det.

5. ”Tänk vad många det är som sa att inga ensamkommande ljög om sin ålder! Och nu, när vi vet att många ljög, borde de skämmas över hur naiva de var!”

Jag har följt denna debatt i många år. Jag har aldrig hört någon säga att inga ensamkommande ljuger. Det kan säkert finnas någon perifer debattör någonstans, men att detta skulle vara ett generellt påstående adopterat av breda massor är en myt. I princip alla som diskuterar ensamkommande har varit medvetna om att en del av dem vilselett myndigheterna, menar jag.

6. ”Många av dem som ljugit om sin ålder har tagit hit sina familjer!”

Du får sedan början av 00-talet bara familjeåterförenas om du har asylskäl, inte om du fått uppehållstillstånd för att du varit minderårig (enligt särskilt ömmande omständigheter). Och numera räcker det inte med att vara alternativt skyddsbehövande – du måste ha flyktingstatus och fortfarande vara under arton när du söker familjeåterförening.

Det är därför rätt få familjeåterföreningar som sker med ensamkommande som anknytningsperson. Det handlar om tiotal snarare än hundratal.

7. ”Bristen på åldersbedömningar är den främsta anledningen till att 40-50 procent under en tid sökte sig till Sverige.”

Det är inte säkert att det är en myt, för vi vet inte vad som triggade dem att åka till just Sverige. Men denna artikel är från februari, och innehåller intressanta intervjuer som ger en fingervisning. Den ger också mer information om diskussionerna runt ålderskontroller.

– Anders Rydén är Migrationsverkets landanalytiker och expert på Afghanistan:

”Vilken betydelse hade bristen på åldersbedömningar i Sverige?
– Liten, tror jag. Även om grabbarna och nätverken och smugglarna, eller vad man ska kalla dem, hade bra koll, så var det inget de funderade över i förväg. De tänkte inte så långt. Nu när beslutet finns och röntgenundersökningarna snart kommer i gång kan det däremot ha betydelse, som en signal.”

– UNHCR, FN:s flyktingorganisation, publicerade i höstas en rapport där 240 afghanska ensamkommande barn och ungdomar som kommit till Sverige intervjuas:

”De säger att de söker skydd i Sverige för att här finns bra utbildningsmöjligheter, respekt för mänskliga rättigheter, ett rättvist och effektivt asylsystem och goda möjligheter till ekonomisk utveckling.”

Ett citat från en intervjuad: »Om du vill ha arbete åk till Tyskland, om du vill ha utbildning välj Sverige«.