Nu när det lackar mot jul har debatten om att vi inte längre skulle få säga ”god jul” blossat upp igen. Det är främst sverigedemokrater och högerextrem alternativmedia som sprider detta narrativ. Men är det verkligen förbjudet att önska varandra ”god jul”? Självklart inte.
De som påstår att man inte längre får säga ”god jul” säger ofta att det skulle kunna kränka människor som inte firar jul, till exempel muslimer, judar och hinduer. De som kräver att man alltid ska säga ”god jul” i stället för exempelvis ”god helg” bekämpar dock ett problem som inte finns.
De som vill att vi bara ska säga ”god jul” tycker att alternativa hälsningar försvagar den svenska traditionen.
Uttrycket ”god helg” har använts i Sverige sedan 1800-talet. Det är alltså inget nytt eller ”woke”/”politiskt korrekt”.
Språkexperter påpekar också att ordet ”jul” inte är kristet, medan ”helg” har religiöst ursprung.
Den här bilden går varm i sociala medier (igen). Det första man kan säga om den är att den är extremt dåligt gjord. Vem som än gjorde bilden satte ut de röda prickarna helt på måfå. När jag sett denna få kritik är just detta det första man reagerar på. Kanske för att det är så uppenbart att det liksom gör att hela budskapet med bilden blir sekundärt. Men låt oss ändå titta på vad det är avsändaren försöker få sagt: ”Det pågår en islamisering av väst”.
Kort och gott, bilden är del i den antisemitiska konspirationsteorin om ett ”folkutbyte”. Antisemitisk eftersom en grundsten i teorin är att det skulle vara judarna som orkestrerar detta ”utbyte” från Israel och att syftet är att rasera västvärlden genom att få in tillräckligt mycket muslimer här. Att judarna skulle vilja rasera väst bygger i sin tur på exakt samma antisemitism som Hitler närde när han pekade ut judarna som ett hot mot Tyskland. Trots dessa extremt tydliga antisemitiska grunder kan bilder som denna delas och teorin om folkutbyte t o m användas som politiskt argument ända upp till vår fd vice statsminister Ebba Busch. Rubrikerna om denna extrema konspirationsteori förblir ljumma som mest. Om det alls genererar en reaktion.
Skärmdump av den på sociala medier virala moskékartan.
Bevisar då bildens källa Pew Research Center att det sker en islamisering av väst? Ett folkutbyte om man så vill? Ja, om man med detta menar att det nu är fler muslimer i väst. Nej, om vi utgår ifrån att människors migration som skett i alla tider (det är trots allt skälet till att det alls finns människor här i Norden) inte automatiskt innebär ett problem. Ja, det finns fler moskéer för att det finns fler muslimer här idag än för 70+ år sedan. Detta är det naturliga resultatet av västvärldens krigande, klimatkris, vapenexporter osv som resulterat i att människor tvingats flytta på sig. Att man dessutom räknar in bönerum i det hela har enbart som syfte att dra upp siffrorna för att skrämma de som är rädda för muslimer ännu mer. Givetvis ska vi också ignorera hur vanligt det är med multireligiösa bönerum.
I slutändan kommer vi tillbaka till frågan om vi ser muslimer som människor eller ej. Om svaret är ja, de är människor som alla andra, då är det inte ett problem med fler moskéer. Då faller bildens försök att skrämmas.
Det florerar många myter om islam. Många av dessa bygger på missförstånd. Etablerad forskning fastslår att religionen är mångfacetterad och tolkas på olika sätt i olika samhällen.
Islam är en monoteistisk världsreligion som uppstod på Arabiska halvön under 600-talet. Islam bygger på tron på en Gud (Allah) och att Muhammed är den sista profeten.
Den bygger på tron på en Gud (Allah) och på att Muhammed är den sista profeten.
Koranen och profetens sunna utgör det centrala i islam. Islam är idag världens näst största religion med omkring två miljarder anhängare.
Myter om islam uppstår ofta pga att man blandar ihop kulturella traditioner, politiska system samt enskilda gruppers handlingar med den grundläggande läran. Forskning fastslår att islam praktiseras på olika sätt beroende på historiska, sociala samt geografiska faktorer. Myterna blir till sanning i den antimuslimska propagandan.
En av de mest spridda antisemitiska konspirationsteorierna är den om att judar i hemlighet skulle styra världens medier, banker, regeringar och stora politiska skeenden.
Myten bygger till stor del på Sions vises protokoll, en rysk förfalskning från tidigt 1900-tal som skapades för att smutskasta judar.
Skriften, ursprungligen stulen från en fransk satirisk text, fungerar som en mall för hat och används av extremister för att sprida konspirationsteorier om en hemlig världselit.
Judar är en liten, heterogen minoritet med vitt skilda politiska, ekonomiska och personliga intressen, utan något centralt organ som styr världen.
Konspirationsteorin om att judar vill ha ett världsherravälde, alltså styra hela världen, lever kvar än i dag. Myten började spridas redan på medeltiden och blev allt mer etablerad i och med den växande nationalismen i början av 1900-talet.
Myten om ”vandringsdriften” (ofta kallad nomadmyten) är idén om att romer flyttade runt på grund av en medfödd, romantisk längtan efter frihet och ett liv på vägarna. I verkligheten var det inte en genetisk drift, utan en påtvingad livsstil orsakad av systematisk förföljelse och lagstiftning.
Här är de historiska och juridiska fakta som krossar myten:
Inreseförbud och utvisningar: Redan på 1500-talet infördes lagar i Sverige som krävde att romer skulle lämna landet. Mellan 1914 och 1954 rådde det ett totalt inreseförbud för romer till Sverige, vilket splittrade familjer och tvingade dem till ständig flykt.
Förbud mot fast boende: Kommuner använde sig av lokala ordningsstadgar för att göra det omöjligt för romer att slå sig ner. Det var vanligt med tältningsförbud och regler som förbjöd romska familjer att stanna mer än några få dagar på samma plats.
Vägrat medborgarskap: Fram till 1950-talet var majoriteten av de svenska romerna inte folkbokförda. Utan folkbokföring hade de inga medborgerliga rättigheter, kunde inte köpa eller hyra bostäder, och barnen fick inte gå i skolan.
Tvångsförflyttningar: När romska familjer försökte etablera sig eller hitta arbete kördes de regelbundet bort av polis eller lokala myndigheter, vilket tvingade ut dem på vägarna igen.
När diskriminerande lagar slutligen avskaffades och rätten till bostad och skolgång säkrades under 1950- och 1960-talen, valde den absoluta majoriteten av romerna i Sverige att bli bofasta.
Den historiska rörligheten var en ren överlevnadsstrategi, inte ett fritt kulturval.
Inte sällan använder sverigedemokrater sig av påståendet att Sverigedemokraterna skulle ha samma åsikter som svunna tiders socialdemokrater vad gäller synen på invandrare. Det är ett falskt narrativ som även drivs av aktiva SD-politiker. SD:s moderna syn på invandring betonar assimilation, kulturell och etnisk homogenitet, medan Socialdemokraterna på t ex 1960-talet fokuserade på inkluderande integration, jämlikhet och utbildning.
S retorik på 1960-talet betonade invandrares rättigheter och möjligheter att delta i samhället. Invandrare sågs som arbetskraftsresurser och skulle inkluderas i utbildning, arbetsliv och samhällsgemenskap på lika villkor. Motargument har tidigare berättat om att arbetskraftsinvandringen i mitten/senare delen av 1900-talet inte var så idyllisk som många vill göra sken av.
Socialdemokratins politik på 1960-talet gick bl a ut på att ge ALLA rätt till svenskundervisning samt att integrera nyanlända med stöd i arbetsmarknad, bostad och sociala strukturer.
I Socialdemokraternas Sverige var multikulturalism ett ideal, men huvudsyftet var att skapa jämlikhet och social sammanhållning. Retoriken var föränderlig och positiv, och målet var att minska diskriminering och utanförskap.
Om vi kikar på hur SD:s nuvarande retorik ser ut, kan vi se betydande skillnader mot hur S har uttryckt sig historiskt. SD framhåller behovet av assimilation till svensk kultur, minskad invandring och kontroll av samhällspåverkan. Invandrare betraktas oftast som en kostnad, potentiell farlighet eller negativ påverkan på samhället, snarare än vad de faktiskt bidrar med. SD bedriver en populistisk, etnonationalistisk politik, där ”vi och dom” är avgörande.
Om vi kikar på hur Socialdemokraternas retorik ser ut i modern tid ser vi att de har anpassat sig efter Sverigedemokraternas politik. S anpassar sig numera efter SD:s politik, genom att betona en mer kravfokuserad och restriktiv linje. Det kvarstår fortsatt en skillnad i grundtonen: SD beskriver invandrare som problem, medan S fortsatt försöker hålla en humanitär människosyn.
Att SD idag skulle vara som S i historien är en myt. Sammanfattningsvis är skillnaden mest tydlig i ton, syn på invandrare och metodik: Socialdemokraterna förr i tiden såg inkluderande integration som en rättighet och resurs, medan SD:s retorik idag fokuserar på begränsning, krav och kulturell homogenitet.
Jimmie Åkesson (SD) sa i partiledardebatten i SVT igår kväll:
– Det här kan bli det första valet i Sverige där den muslimska invandringen fäller avgörandet i ett riksdagsval. Sug på den. (Källa: GP)
Uttalandet är så märkligt på flera plan.
Uttalandet går hand i hand med myterna om folkutbytet (dvs det – av judar – planerade maktövertagandet i Europa med hjälp av ”massinvandring”) och ”importerat valboskap” (dvs att politiska partiers migrationspolitik historiskt har syftat till att få fler röster).
Det är nödvändigt att påpeka att 2,6% (200 000) av Sveriges ca 8 000 000 röstberättigade är muslimer. Det finns många andra grupper som är större som kan avgöra valet:
Kristna
Fotbollsspelarna
Egenföretagarna
Kassörskorna
Jägarna
Sverigedemokraterna
Stickarna
Minigolfarna
Stryktipsspelarna
Vegetarianerna
Motorcykelåkarna
Nattklubbsbesökarna
Trafikpoliserna
Militärerna
Charterturisterna
Undersköterskorna
Styrelseledamöterna
Dataspelarna
Håkan Hellström-fansen
Motargument vill på intet sätt förringa dessa minoriteters eventuella inflytande på det svenska valet. Allas röster betyder något, oavsett.
Alla borde använda sig av sin medborgerliga rättighet och gå och rösta på söndag (eller tidigare).
Under andra världskriget upprättade Sverige strängare internerings- och arbetsläger för politiskt ”opålitliga” individer. Dessa läger har i debatten och av vissa historiker kallats svenska “koncentrationsläger”.
Officiellt kallades dessa läger för internerings- eller arbetsläger för värnpliktiga. Historikern Niclas Sennerteg belyser dock i sin bok “Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga” att 14 av dessa läger fungerade som rena interneringsläger där människor placerades utan rättegång.
Fångarna inkluderade kommunister, syndikalister, nazister, utländska flyktingar, tyska desertörer och värnpliktiga som militären ansåg vara politiskt opålitliga.
Syftet med lägren var internering och tvångsarbete under beredskapstiden, och inte för massmord eller förintelse som i Nazityskland. Därför har debatten om huruvida det är korrekt att benämna lägren som ”koncentrationsläger”. Kritiker menar att den benämningen ingår i myten och syftar till att misskreditera Socialdemokraterna i retrospekt.
Den blivande socialdemokratiska statsministern Tage Erlander är den som enligt myten skulle ha varit enskilt ansvarig för inrättandet av lägren.
Fakta är att de svenska interneringslägren under andra världskriget upprättades och drevs av dåtida samlingsregeringen där samtliga riksdagspartier, utom Svenska Kommunistpartiet (dagens Vänsterpartiet), var delaktiga.
Myten om att S och Tage Erlander ensamt skulle varit ansvariga för interneringslägren, i kombination med benämningen ”koncentrationsläger” sprids för att framställa S i dålig dager.
Detta och andra exempel på att S skulle haft egenansvar för företeelser före och under andra världskriget är en del i främst Sverigedemokraternas narrativ för att ducka ansvar för sin egen historia.
Huruvida muslimer stöder sharia beror på hur man definierar “sharia” och vilken muslim man frågar. Sharia är inte en enhetlig lagbok, utan en omfattande religiös och moralisk vägledning som tolkas på olika sätt globalt.
De flesta muslimer i sekulära länder, inklusive Sverige, vill inte ersätta landets lagar med ett islamiskt rättssystem.
Vad innebär sharia för majoriteten av muslimer?
För en genomsnittlig muslim handlar sharia i vardagen mer om personlig religiositet än om politik eller strafflagar. Det fungerar som en etisk kompass för att leva ett gott liv enligt islam:
Hur man ber och fastar.
Att ge till välgörenhet (zakat).
Att äta halalmat.
Hur man behandlar sina föräldrar och grannar med respekt.
De flesta praktiserande muslimer stöder sharia i dess privata och moraliska bemärkelse.
Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto 260824.
Politisk islam förespråkar sharia som statlig lag
När det gäller sharia som statsskick eller straffrätt (inklusive stening, piskrapp och begränsningar av religionsfriheten) är åsikterna starkt delade världen över.
En liten minoritet av världens muslimer, ofta kallade islamister, förespråkar att sharia ska vara landets högsta lag och styra hela samhället, likt i länder som Saudiarabien, Iran eller under talibaner i Afghanistan.
En stor majoritet av världens muslimer, inklusive sekulära och moderata, förespråkar demokrati och sekularism. De anser att religion är en privatsak och att statens lagar ska gälla lika för alla, oavsett religiös tillhörighet.
Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto 260824.
Hur ser situationen ut i Sverige och Europa?
Undersökningar och forskning, inklusive studier från Pew Research Center, visar att muslimer i västvärlden i hög grad accepterar det sekulära demokratiska systemet.
Inom islam finns en stark teologisk princip som betonar vikten av att muslimer respekterar och följer lagarna i det land där de bor, förutsatt att de har frihet att utöva sin tro privat.
Många muslimer i Sverige är sekulära eller kulturella muslimer, och praktiserar inte sin religion aktivt i vardagen, på samma sätt som många svenskar är sekulära eller kulturella kristna.
Att påstå att alla muslimer förespråkar sharia i politisk mening är felaktigt. För de flesta är sharia en fråga om personlig tro och moral. Idén om att införa sharia som statlig lag drivs av extremistiska eller strikt islamistiska grupper, som inte representerar den muslimska befolkningen i stort.
Antimuslimska rasister tjänar på att sprida myten att en majoritet av världens muslimer vill ha sharia-lagar som sitt lands högsta lag. I Sverige är det främst Sverigedemokraterna som driver detta falska narrativ. Det är en bekväm och förenklad sanning som många tyvärr går på.
Begreppet ”islamisering” används oftast som politisk propaganda, men forskning och statistik visar att det inte existerar något systematiskt eller överhängande hot mot svenska värden från varken islam eller muslimer. Framför allt är det högerextrema och antimuslimska rörelser som under en längre tid byggt narrativet om att Sverige skulle vara under en påstådd ”islamisering”. Det enda svenska riksdagsparti som driver konspirationsteorin om den påstådda ”islamiseringen av Sverige” i sin politiska propaganda är Sverigedemokraterna. För partiet är denna konspirationsteori den enskilt viktigaste frågan.
Den enskilt starkaste förespråkaren av konspirationsteorin om ”islamiseringen” är riksdagsledamoten Richard Jomshof (SD), som nyligen släppt den antimuslimska boken ”Kafir”, en propagandaskrift som syftar till att sprida konspirationsteorin, på partiledaren Jimmie Åkessons (SD) eget förlag. I en reel på SD:s sociala medier hör vi honom tala om hur den s k ”islamiseringen” skulle vara ett hot mot demokratin samt ”förändrar, förstör och fördärvar” Sverige.
Vi ska vara på det klara med att islam, precis som andra religioner, inte är en homogen religion och att det finns många inriktningar och läror. Tolkningarna av Koranen och religiöst liv varierar mycket mellan människor på såväl grupp- som individnivå, precis som är fallet i andra religioner.
Skillnad mellan islam och islamism
Att en religion blir mer synlig i offentliga rummet innebär inte per automatik att det skulle finnas en politisk agenda för att vilja göra samhället religiöst styrt. Det vanliga är att en person är troende muslim och samtidigt fullt ut står bakom sekulär demokrati, svensk lag och mänskliga rättigheter. Begreppet ”islamisering” är en del av ett narrativ som t ex SD förmedlar för att skapa en ”vi och dom”-mentalitet, förenkla integrationsproblem och vinna politiska poäng.
Fakta är att de islamistiska rörelserna i Sverige utgör en mycket liten minoritet och de påverkar inte samhällsnivån i Sverige.
I svensk kontext existerar felaktiga föreställningar om skolor och offentliga institutioner systematiskt skulle ”islamiseras”. Dessa föreställningar är i stor utsträckning politiskt motiverade. De undersökningar som finns tillgängliga visar att anpassningar, som respekt för fasta eller att erbjuda halalkött, sker inom ramen för religionsfriheten och förändrar inte den grundläggande sekulära strukturen i samhället.
I historisk och global kontext är det konstaterat att faran för en global ”islamisering” är kraftigt överdriven. Muslimska grupper deltar inte sällan i politiska system, främjar sociala tjänster och eftersträvar reformer snarare än våldsam erövring.
Forskning visar att majoriteten av muslimer lever fredligt och följer lagar i sina respektive länder. Demografiska framskrivningar visar inte på att islam kommer att utgöra en majoritet av Sveriges befolkning inom överskådlig tid. Tvärtom är trenden att religiositeten hos troende i Sverige avtar för varje generation.
Den mytiska retoriken om påstådd ”islamisering” används som politisk propaganda, och syftar till att skapa rädsla och avsky gentemot muslimer, som i sin tur leder till antimuslimsk diskriminering.
Det är avgörande att vi skiljer mellan verkliga politiska och religiösa fenomen och förenklade föreställningar om ett hotfullt ”islamiskt inflytande”.
”Islamisering” som hot i Sverige saknar empiriskt stöd. Föreställningen reflekterar istället rädsla, fördomar eller politiska syften snarare än verkliga samhällsprocesser. Istället för att använda sig av propagandistisk terminologi och sprida konspirationsteorier är det snarare korrekt att diskutera religionsfrihet, integration och demokrati.