Etikettarkiv: psykisk ohälsa

I fokus, Myter

Aftonbladet förringar självmordstankar

Den 8:e mars, på internationella kvinnodagen, publicerade Aftonbladet en vidrig krönika av Lena Mellin, som är ett slag i ansiktet på alla med psykisk ohälsa.  Krönikan handlar om Meghan Markles intervju hos Oprah Winfrey, där Markle berättade om hur den brittiska tabloidpressens negativa, ofta rasistiska, skriverier drev henne till depression och självmordstankar, och om bristen på stöd från det engelska kungahuset.

Det finns mycket Mellin hade kunna ta med sig från intervjun.

På internationella kvinnodagen hade hon kunnat välja att uppmärksamma den kvalificerade mobbning som drabbar kvinnliga kändisar, och vilken kvinnosyn det speglar.
Hon hade kunnat lyfta att inte ens rasifierade som nått samhällets allra, allra mest extremt privilegierade skikt, slipper mötas av rasism som bryter ner dem.
Hon hade kunnat skriva om att psykisk ohälsa inte gör skillnad på folk och folk.
Men icke.

Istället levererade hon en råsop i käften, inte på sexisterna, inte på rasisterna, inte på mobbarna, utan på alla med psykisk ohälsa. 
Lena Mellin vill inte förringa anklagelser om rasism eller negligera självmordstankar, skriver hon.
Ändå är det just det hon gör, när hon insinuerar att det privilegierade prinsparet nog bara är ute efter PR, och liknar Meghan Markle vid en ömhudad prinsessa på ärten. 

Myter om depression och självmord

I sin iver att framställa intervjun som ren mediastrategi, i syfte att stärka hertigparets varumärke och dra in pengar nu när de lämnat kungahuset, underblåser och bejakar Lena Mellin två vanliga myter om depression och självmord, som kostar både hälsa och människoliv.

Svartvit stiliserad silhuett av en kvinna som sitter framåtböjd med knäna uppdragna. Kvinnans rygg löses upp i myriader av små trianglar som strömmar ut bakom henne.

Hon skriver att “det finns miljarder människor som har anledning att se mörkare på livet än Harry och Meghan hade i det brittiska hovet”.
Det underblåser myten om att den som har det bra materiellt och har haft framgång i livet inte kan vara deprimerad. Den myten är lika gammal som den är skadlig, och höjer tröskeln för många deprimerade att söka hjälp.
Depression och självmordstankar kan drabba alla, oavsett ålder, kön, klass eller inkomst. 

Hon frågar sig om det var för att skapa nytt intresse för dem som paret genomförde intervjun, och reflekterar att “ju hetare man är, desto bättre kan man ta betalt”. Det bejakar myten om att personer som pratar om självmordstankar försöker manipulera andra och få uppmärksamhet. Den myten är inte bara gammal, den är bokstavligt talat livsfarlig.

Människor som pratar om att de har eller har haft självmordstankar, behöver eller har behövt hjälp. Därför ska självmordstankar alltid tas på största allvar.

De här djupt stigmatiserande och skadliga myterna—med alla deras undertoner av funkofobi och svaghetsförakt — väljer Lena Mellin att underblåsa, under förevändning av att stå på alla deras sida som inte har “tillgång till Oprah Winfrey för att framföra sina klagomål”.

Att förringa rasism och sexism, och kasta människor med psykisk ohälsa under bussen, bara för att ta stilpoäng på “några av världens mest privilegierade människor”, är lågt. Riktigt lågt.

  • Ingressbild: Depression, av Nils Werner (något beskuren), licens CC BY-NC-SA 2.0
Krönikor

Statsministern faller i fällan att tala om etnicitet

I SVT Agenda häromkvällen intervjuades statsminister Stefan Löfven. På frågan om han kopplar samman invandringen med kriminaliteten svarar statsministern att ”om du sätter dit människor som är födda i Sverige under samma förutsättningar så får du samma resultat”. Varför är det farligt att anamma retoriken om ”invandrare” och ”svenskar”?

Jag vill inleda med att säga att jag förstår poängen som statsministern vill göra. Men, uttalandet ger alla s k ”sverigevänner”, som jag brukar kalla sverigehatare, vatten på sina kvarnar.

Uttalandet intensifierar det stora sociala mediedrev som redan finns. Uttalandet riskerar också att öka det redan ansträngda debattklimatet och den polarisering, som redan är stor.

De arga, anonyma tangentbordskrigarna har gått i taket över att Löfven uttrycker att ”invandrare” och ”svenskar” är av samma skrot och korn. Även mer seriösa aktörer i debatten reagerar kraftfullt mot hur Löfven pratar om brottslighet, ”invandrare” och ”svenskar”.

Jag är övertygad om att Löfven har goda avsikter med det han säger. Han poängterar att de likheter och olikheter som finns hos oss människor i Sverige finns där oavsett varifrån vi eller våra föräldrar kommer ifrån, eller vilken tro, eller icke-tro, vi har.

Jag anser dock att Löfvens uttalande är kontraproduktivt. Vi vet redan att riskfaktorerna för att falla i kriminalitet inte innefattar etnicitet. Däremot finns det mängder av andra riskfaktorer. Dessa riskfaktorer har jag avhandlat flertalet gånger här på Motargument.

I debatten pekas invandrare ut som kriminella mot bakgrund av ursprung

Löfven faller i intervjuarens fälla att dela upp människor i ”invandrare” och ”svenskar”. Tyvärr gör debatten allt som oftast gällande att det är etnicitet som är avgörande. Även människor som inte är sverigehatare eller rasister använder sig av den retoriken.

När vi hänfaller åt att tala i termer som ”invandrare” och ”svenskar” så ser vi att vi har lurats in i fällan att rätta oss efter populisters och rasisters spelregler.

I intervjun nämner Löfven fattigdom, utanförskap, sysselsättning och skola som orsaker till kriminalitet i de utsatta områdena.

Löfven har, efter stormande kritik, utvecklat sitt resonemang och formulerat ett långt inlägg på Facebook. För mig blir det ännu tydligare vad han faktiskt vill säga. Och för mig räcker detta Facebook-inlägg för att jag ska vara OK med hans förklaring om att riskfaktorerna inte innefattar etnicitet, hudfärg eller religion:

”Det är inte hudfärg eller etnicitet som avgör, utan samhörigheten med samhället och upplevelsen av att sakna framtidsutsikter”. (Källa: Stefan Löfvens FB-inlägg)

Problemet är att skadan redan är skedd.

Det människor kommer att minnas är att han talade om ”invandrare” och ”svenskar”. Dessutom finns artiklarna i diverse nättidningar kvar för alltid. Detta i sig betyder att effekterna av skadan kommer att fortleva.

Vi får inte glömma att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta är inget nytt. Men vad är orsakerna?

Grundar sig orsakerna i etnicitet, ett näst intill urvattnat ord som i princip ersatt ordet ”ras”, och är brottsligheten i så fall ett resultat av invandring?

Riskfaktorerna är såväl individbaserade som generella. Gemensamt för faktorerna är att de inte innefattar geografiskt ursprung eller religion. Däremot innefattar de bl a psykisk ohälsa, socialt och genetiskt arv, uppväxtförhållanden, socioekonomi, missbruksproblematik, integration, segregation, trauma kopplat till t ex förhållanden i ursprungslandet, diskriminering, kön och ålder.

Bland riskfaktorerna finner vi alltså inte etnicitet eller religiositet/ateism. Det finns inte heller stöd i svensk forskning att s k ”kulturkonflikter” är en riskfaktor.

En sak som vi gärna ”glömmer bort”, eller ärligt faktiskt inte vet, är att människor med invandrarbakgrund diskrimineras i alla led i rättsprocessen. Det finns forskning och statistik på att människor med invandrarbakgrund diskrimineras i polisens operativa verksamhet, i den brottsutredande processen och i den dömande processen.

De av oss som blir upprörda över faktumet att det inte spelar någon roll vilken etnicitet eller religion du har när det kommer till brottsbenägenhet är rasister.

De av oss som tror att ”svenskar” begår mindre brott pga sin etnicitet eller religion är rasister.

De av oss som tror att invandrare begår fler brott pga sin etnicitet eller religion är rasister.

De av oss som förstår varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och att det inte har med etnicitet eller religion att göra är inte rasister.

Svårare än så är det inte!

Statsministerns avsikter med uttalandet är goda, men uttrycket blir fel.

Det är beklagligt att statsministern använder sig av samma ordval som populister och främlingsfientliga. Vi kommer aldrig ifrån att det är individer som begår brott, inte deras etnicitet eller religiösa tillhörighet. Att kategorisera människor i ”invandrare” och ”svenskar” så som många av oss gör  hjälper inte. Det som händer är istället att avstånden i samhället blir längre och det ovärdiga ”vi och dom” lever kvar och förstärks.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Featured image attribution: Photo by Victor Svedberg. Attribution-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-ND 2.0)

Krönikor

Skammen, skulden och den psykiska ohälsan

Det finns en stämpel som är ytterst svår att sudda ut. I princip alla av oss berörs av stämpeln ”psykiskt sjuk”. Antingen lever vi själva med en diagnos eller så finns det någon i vår närhet som lever med en diagnos. Det är dags att radera, eliminera, förinta och krossa stigmat.

Jag vill till att börja med påpeka att detta är en krönika, som inte syftar till att vara vetenskaplig eller skapa någon form av konsensus. Orden i texten kommer enbart från mig själv.

Antingen drabbas vi själva eller så finns det någon i vår närhet som inte mår bra. Det finns fortfarande ett starkt stigma kring människor som är ”psykiskt sjuka”. Förr betraktades man som paria. Man var idiot, dåre, galen, imbecill och sinnesslö. Hade man tur var man bara eljest. Attityderna kring psykisk ohälsa lever kvar. Oftast handlar det om okunskap, rädsla och avsky.

Vi har kommit en bra bit på väg i vår människosyn kring psykisk ohälsa. Men fortfarande gnager en stark känsla av skam hos de av oss som är drabbade. Den allmänna uppfattningen är att det råder tabu att berätta om hur vi mår, om hur vi fungerar, om hur vi förhåller oss, eller inte förhåller oss, till andra människor.

Att vara öppen med sin psykiska ohälsa är att visa sig sårbar och svag. De av oss som är drabbade är oroliga för vad det kommer att få för konsekvenser att berätta. Hur kommer mottagaren att reagera? Blir de rädda för mig, blir de avvaktande, osäkra eller kommer de kanske till och med att ta avstånd från mig?

Vi ska inte glömma att vi alla är olika, vi är alla unika. En del människor lever med diagnoser utan att egentligen veta om det, och har därför inte några som helst möjligheter att bearbeta, hantera eller tydliggöra den egna funktionen.

Det finns olika grader i helvetet för vad som känns OK för oss att dela med oss av. Dessa grader bestäms av den egna känslan, den egna självbilden och den egna upplevelsen. Det kan ingen ta ifrån oss.

Det handlar om att våga bryta barriärer, ta steget, komma till insikt, acceptera och respektera sig själv och inte minst att våga berätta. Men varför är det så svårt? Många av oss som bär på någon form av psykisk ohälsa påverkas direkt av den egna verkligheten. Vi är sårbara, vi klarar av stress i mindre utsträckning, vi har en annan omvärldsuppfattning, vi har en unik självbild, vi styrs av kontrollbehov, vi påverkas av röster och vi saknar sociala koder. Vi ser, känner och hör saker som andra inte gör. Vi är rädda för att andra ska döma oss. Vi känner skam och skuld. Vi är rädda att stämplas som konstiga, galna eller att drabbas av utanförskap.

Varför känner vi skuld och skam över något vi inte kan rå för och som vi inte kan styra över? Varför skuld- och skambelägger vi människor som lever med psykisk ohälsa? Det finns ingen skuld och det finns ingen skam i att leva med en diagnos.

OM vi väljer att ta steget att berätta för andra om vår psykiska ohälsa blir vi, i vissas ögon, en diagnos. Omgivningen identifierar oss som om diagnosen är det enda vi är. Det är inte humant någonstans, och vi förtjänar bättre. Återigen hamnar vi i det där ensidiga facket som vi ska undvika.

Vi får aldrig glömma bort att vi ÄR inte vår diagnos, vi är oss själva – vi är människor. Människor med samma oantastliga människovärde som alla andra människor.

Det är positivt att det finns människor i samhället som väljer att berätta om sin psykiska ohälsa. Förhoppningsvis kan det leda till att fler av oss blir bekväma med att ta steget. Det går långsamt, men attitydernas position förflyttas sakta men säkert framåt.

Samhällssynen kring psykisk ohälsa är i ständig förändring. Det är bra. Men vi behöver alla lära oss att vi är olika, att vi fungerar olika eller att vi uppfattar saker olika.

  • Vi måste lära oss att respektera och acceptera våra olikheter.
  • Vi måste ändra attityder och vi måste krossa fördomar.
  • Vi måste vara mottagliga och vilja lära.
  • Vi måste våga prata.

Det är genom att prata som vi kan förstå och det är först då vi kan skaffa oss möjligheter att eliminera skammen och skulden.

Vi måste våga vara olika. Vi måste våga acceptera olika. Oavsett vad vi själva och omgivningen anser. Och kom ihåg: vi är alla människor, och vi är alla lika värda. Oavsett. DET kan aldrig tas ifrån oss.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Bloggar om att leva med psykisk ohälsa:

anorexiaojag.se

Om att leva med schizoaffektivt syndrom

Autism- och Aspergerförbundets blogg

MemyselfandOCD

Sinnesrubbad – ett liv med antisocial personlighetsstörning

wannabefree: Min kamp mot ett bättre liv – Fri från ångest, depression och social fobi

bipolarblog.se

Artiklar

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?