Etikettarkiv: straff

Föreningen HEM om tiggeriförbud

Gästinlägg av Föreningen HEM

Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvens uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens sopDetipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.

Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.

hand-1465707_960_720Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.

En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.

För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och funtionsnedsatta, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.

Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.

bundesarchiv_r_165_bild-244-52_asperg_deportation_von_sinti_und_romaMed tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt Socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.

Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter grundades i mars 2014 som ett sätt att strukturera det volontära arbetet som under några månaders tid pågått för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige.

Följ gärna Föreningen HEM på deras hemsida och på Facebook och Twitter

Hatbrott – vad säger lagen?

Straffskärpning – vad är det?

Begreppet hatbrott är ett samlingsnamn för olika brott som begås på grunder av gärningspersonens negativa inställning till exempelvis offrets hudfärg, religionstillhörighet eller sexualitet. Hatbrott avser brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Om en person döms för ett brott med hatbrottsmotiv kan gärningspersonen få straffskärpning. Dock finns det problem med tillämpningen av denna regel. Eva Tiby, professor i kriminologi och Anna-Lena Lodenius som är författare och journalist har påpekat detta sedan straffskärpningen infördes. Dessvärre tar inte problemen slut där, genom hela rättskedjan – från anmälan till dom stöter vi på problem.  

När ett brott har begåtts och kommit till kännedom för polisen börjar man med att starta en förundersökning, och då en person anses skäligen misstänkt är åklagaren inkopplad och leder då förundersökningen. Skulle det röra sig om mindre allvarliga brott är det polisen som håller i förundersökningen. Till sådana brott hör till exempel snatterier, trafikbrott och stöld. I utredningarna följer polisen åklagarens direktiv och åklagaren följer utredningen och avgör vilka beslut eller utredningsåtgärder som krävs (Åklagare).

Hatbrott kan ge straffskärpning

En person som döms för ett brott som har ett hatbrottsmotiv kan få en straffskärpning då hen döms för den brottsliga gärningen. En person som exempelvis har klottrat, eller för den delen misshandlat någon, kan således få ett strängare straff om det bedöms som ett hatbrott (Polisen).

Eva Tiby (1999), professor i kriminologi, uppmärksammar i sin avhandling Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, ett problem som gäller huruvida straffskärpningsregeln tillämpas. Det är av stor betydelse att polisen uppmärksammar hatbrottsmotivet och att de samtidigt underrättar åklagaren att de ska använda sig av straffskärpningsregeln. Åklagaren ska i sin tur ta upp straffskärpningsregeln i stämningsansökan för att sedan domstolen ska ange om den har tillämpats. Problemet är dock att domstolen inte är skyldig att göra detta (Brå 2008:18 fotnot:26).

Anna-Lena Lodenius, författare och journalist, skriver att straffskärpning har funnits sedan 1994 där meningen var att via straffskärpning skulle det möjliggöras att ge hårdare straff. Dessvärre har införandet inte erhållit den betydelse man hoppats på. Dessutom används den olika, beroende på typ av brott. När brotten varit som mest allvarliga har straffskärpningsregeln inte varit till stor betydelse, likaså när det gäller lindrigare brott. I de fall man tillämpar straffskärpning är när det gäller olaga hot eller misshandel (Lodenius 2004:10).

Detta leder i sin tur till att det blir svårt att följa vidare i rättskedjan, det finns inte någon enhetlig praxis för tillämpning av straffskärpningsregeln. Åklagaren måste nämna straffskärpning i stämningsansökan men sedan är det dock upp till domstolen om de uppger att regeln tillämpats. Det här är ett problem och det är därför högst aktuellt att se över detta i framtida studier. Inte heller är inte något nytt problem, det har tidigare uppmärksammats i bland annat en rapport från Brå (2002)[1] (Holm 2008:33)

Konklusion

Det finns alltså begränsade möjligheter idag att följa hatbrott genom rättskedjan;

Områden som är relativt outforskade är hur genomströmningstider för hatbrottsärenden i rättskedjan ser ut jämfört med ärenden utan ett straffskärpande motiv, samt vad som händer med anmälda hatbrott senare i rättskedjan.

Majoriteten av personuppklarade anmälningar leder till åtalsbeslut. Men hur många av dessa åtalsbeslut som senare i domstol leder till fällande dom samt straffskärpning vet vi inte i dagsläget (Brå 2014:115).

Källor:

Brottsförebyggande rådet, Brå 2008. Hatbrott 2007. En sammanställning av polisanmälningar med främlingsfientliga, islamofobiska antisemitiska och homofobiska motiv. Rapport 2008:15

Brottsförebyggande rådet, Hatbrott 2014, Statistik över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv och självrapporterad utsatthet för hatbrott. Rapport 2015:13.

Holm, Tina, (2008) Vem är värdig vitheten? En kritisk diskursanalys av förundersökningsprotokoll i hatbrottsutredningar. Studentuppsats (Examensarbete), 2008.

Lodenius, Anna- Lena, (2004) Hatbrotten och kriminalvården. Norrköping: Kriminalvården.

Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.

Otryckta källor

https://www.aklagare.se/om_rattsprocessen/aklagarens-roll1/forundersokningen/polis-eller-aklagare/ 2016-07-16 16:00

https://polisen.se/Lagar-och-regler/Om-olika-brott/Fakta-om-hatbrott/ 2016-07-16 16:15

[1] Hatbrott, en uppföljning av rättsväsendets insatser, Rapport 2002:9.

Den politiska reformen som redan är genomförd

Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra, gift med komikern David Batra och kanske mest känd för sitt komiska uttalande ”Stockholmare är smartare än lantisar”, aviserar vid en presskonferens att de vill införa möjligheter att utvisa personer som exempelvis döms för grov stöld eller allvarligare fall av misshandel.

Moderaternas efterforskning visar att det inte är möjligt idag, eftersom utvisning enbart kan ske vid brott begångna av utländska medborgare som har ett straffvärde på ”cirka ett års fängelse”.

Om Moderaterna såväl som Aftonbladets reportrar däremot får lust att granska befintlig lagstiftning (vilket tar några minuter), upptäcker de följande:

Enligt 8 kap. 1 § brottsbalken uppgår straffvärdet för stöld till upp till två års fängelse.

Enligt 8 kap. 4 § brottsbalken uppgår straffvärdet för grov stöld till upp till sex års fängelse.

Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken uppgår straffvärdet för misshandel till upp till två års fängelse.

Enligt 3 kap. 6 § brottsbalken uppgår straffvärdet för grov misshandel till upp till sex års fängelse.

Moderaterna vill dessutom att det vid bedömning av huruvida utvisning skall utdömas, att domstolen beaktar hur grovt brottet är. De vill även att utvisning på grund av brott skall kunna ske även om straffvärdet uppgår till minst ett år.

Om Moderaterna såväl som Aftonbladets reportrar får lust att granska befintlig lagstiftning (vilket tar några minuter), upptäcker de följande:

Enligt 8 kap. 1, 2, 3, 4, 5 §§ utlänningslagen är det precis sådant som svenska domstolar skall ta hänsyn till idag. Det anges inte i de ovan nämnda lagrummen, att det krävs ett års fängelse för att utvisning skall komma ifråga. Istället kan utvisning bli aktuell som påföljd, så länge som fängelse ingår i straffskalan.

Lagbestämmelserna genomfördes genom en lagändring år 2014, då Moderaterna själva innehade regeringsmakten och representerade en majoritet i riksdagen. Förslaget lades av den dåvarande moderate migrationsministern Tobias Billström i proposition 2013/14:82

Regeringens lagförslag antogs med stöd av samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna. Anna Kinberg Batra, som vid tillfället var gruppledare för Moderaterna i riksdagen, röstade själv för förslaget

Avslutningsvis vill Motargument rekommendera att Anna Kinberg Batra själv kontrollerar vad hon gjort och sagt under sitt tidigare riksdagsarbete, så att hon undviker att komma med politiska förslag som redan är genomförda och som hon själv har röstat för.

Ryssland och den kriminella homosexualiteten

Idag röstar den ryska statsduman om ett kontroversiellt lagförslag framlagt av två ryska ledamöter. Det man ska rösta om är huruvida homosexualitet ska vara straffbart. Om ledamöterna röstar igenom lagförslaget och det vinner laga kraft kan man räkna med 15 dagars fängelse i händelse av att man blir ”påkommen” med sin sexuella läggning. Under förutsättning att du är man. Förbudet kommer, om det träder i laga kraft, enbart innefatta manlig homosexualitet.

Förbudet kommer att innebära att det ska vara otillåtet att visa sin kärlek öppet (att kyssas och att hålla handen) och att man inte får komma ut som gay.

Den ene upphovsmakaren till förbudet, Ivan Nikitchuk, säger följande, apropå lagförslaget till tidningen Gay Russia:

Vi har våra egna ideal och vi måste respektera traditioner. Kräken som kommer till oss från väst är onaturliga för Ryssland. Dessa okonventionella begären gör inget annat än att äckla vanliga, smarta, hälsosamma människor. Och ändå tycker dessa människor att de borde behandlas lika.

Orsaken till att det eventuella förbudet enbart ska komma att gälla homosexuella män ska, enligt de två förslagsmakarna, vara att kvinnor kan hantera sina känslor på ett bättre sätt än män.

Straffet för homosexuella män som kommer ut föreslås bli 15 dagars fängelse, och för män som visar sin kärlek öppet blir det böter på 5 000 rubel, motsvarande ungefär 550 svenska kronor.

Det råder stora förhoppningar hos de två ledamöterna om att lagförslaget kommer att vinna laga kraft, då de är av uppfattningen att ryska politiker inte vågar visa stöd för homosexuella.

Ivan Nikitchuk och Nikolai Arefyev, de två ledamöter som står bakom lagförslaget, motiverar det hela med att anti-gaylagen, som förbjuder homo-propaganda, från 2013 inte har varit effektiv nog.

Rysslands president Vladimir Putin har tidigare fördömt homofobi, men garderade sig då med att säga att s k ”anti-traditionella sexuella relationer” korrumperar Rysslands moralitet och samhälle.

Washington Post skriver att formuleringen i lagförslaget är vag och att det inte finns några garantier för att duman kommer att rösta igenom det.

Det blir intressant att se hur omröstningen i den ryska statsduman faller ut, inte bara att man gör homosexualitet kriminellt, utan också att man samtidigt gör skillnad på kvinnors och mäns sexualitet. Om lagförslaget röstas igenom är det en historisk milstolpe, då det kommer att innebära att homosexualitet åter kriminaliseras i ett land där det tidigare avkriminaliserats (1993). Under dagen får vi, förhoppningsvis, svaret.

Jag har tidigare berört ämnet Ryssland och HBTQ i artikeln Brännpunkt: OS.

UPPDATERING: Lagförslaget har avslagits av en statlig kommitté som arbetar för den ryska statsduman. Kommittén menar att förslaget inte höll tillräckligt hög kvalitet för att ens gå till omröstning. Nikitchuk och Arefyev, de två ledamöterna som lade fram förslaget, uppges vara mycket missnöjda med avslaget. Enligt Radio Free Europe har Nikitchuk uttryckt att homosexualitet är en ”smittsam sjukdom” som skulle vara extra farlig för unga män. Human Rights Watch har tidigare fördömt lagförslaget.