Vad bör vi göra för att motverka att relationer blir destruktiva, och för att göra det lättare att ta sig ur en relation som reda blivit destruktiv? Lösningen är definitivt inte att bestraffa de som är utsatta. Här kommer fyra bättre förslag.
Våld i nära relationer är ett stort problem i hela världen. Detta oavsett inblandade parters kön eller nationalitet, men problemet försvåras när en av parterna har en utsatt situation. Vilket vissa i sin tur vänder mot de utsatta. När vissa svenska medborgare systematiskt begår övergrepp mot utländska medborgare så föreslår Moderaternas Hanif Bali och Expressens Linda Jerneck att lösningen skulle vara att förbjuda offren från att vistas i Sverige.
Vi lever i en värld där olika medborgarskap har olika status och där människor med olika medborgarskap i praktiken har olika rättigheter. Denna obalans kan leda till utsatthet när två personer med olika medborgarskap inleder en relation med varandra. Fem viktiga faktorer som kan leda till utsatthet är:
1. Ekonomiskt underläge
2. Bristfälliga språkkunskaper 3. Bristfälligt socialt kontaktnät 4. Bristfälligt socioekonomiskt skyddsnät 5. Blir utkastad ur landet om relationen tar slut
Var och en av dessa fem faktorer bidrar lätt till att en relation blir destruktiv. Detta även om alla inblandade parter menar väl och går in i relationen ärligt med alla kort på bordet. Vilket inte alltid är fallet. Där har vi en sjätte riskfaktor:
6. Hemlighållande av riskfaktorer såsom tidigare misshandelsrelationer eller att tidigare partners har blivit utvisade
Det Bali och Jerneck föreslår är att när en svensk man och en thailändsk kvinna har en relation med varandra så ska det bli lättare för Migrationsverket att förvägra kvinnan uppehållstillstånd i Sverige. Detta lagförslag skulle drabba alla inblandade i en del ömsesidiga och justa kärleksrelationer där det inte förekommer misshandel eller utnyttjande.
Relationer där den svenska parten utnyttjar eller misshandlar sin thailändska partner skulle den föreslagna lagen lätt missa, och i de fall där den råkar träffa rätt så skulle den fortfarande bestraffa offret snarare än förövaren: Lagen skulle inte förhindra eller stoppa misshandelsrelationer, utan enbart se till att offret inte befinner sig i Sverige (alternativt enbart befinner sig i Sverige på turistvisum) när misshandeln sker. Detta är inte rimligt. Istället bör vi eftersträva lösningar som faktiskt adresserar problemen.
Fyra reformer som skulle minska relationsmigranters utsatthet något enormt är att utvidga försörjningsplikten, låsa upp språkträning, tillhandahålla kontaktperson, samt att informera om partnerns historik.
1. Utvidga försörjningsplikten
Att som svensk bjuda in en utlänning till att bo tillsammans i Sverige innebär att svensken åtar sig att försörja denna partner så länge som relationen varar. Denna försörjningsplikt upphör när relationen slutar, och om relationen slutar innan partnern har fått permanent uppehållstillstånd så blir partnern utkastad ur landet. Här skulle det kunna vara rimligt att införa en förlängning av försörjningsplikten, så att expartnern får rimlig tid och möjlighet att hitta ett jobb eller en ny relation för att stanna i landet. (På lång sikt vore det rimligast att alla får flytta vart de vill utan att det ska krävas uppehållstillstånd, men detta är en reform som måste införas globalt snarare än av enstaka enskilda länder.) Denna reform adresserar den första, fjärde och femte av de sex riskfaktorerna.
2. Låsa upp språkträning
Onlineresurser för att lära sig svenska borde vara tillgängliga för alla som vill lära sig svenska, inte bara för personer som redan bor i Sverige. Ta till exempel Sveriges Televisions utmärkta app “Språkplay”, vilken låter dig se nyheter med mera på lätt svenska med pedagogisk textning. Närmare bestämt så är programmen textade på svenska, men samtidigt förklaras varje ord i textningen på valfritt språk. Dock känner Google av vilket land en person befinner sig i, och tyvärr så är Språkplay inställd så att det inte går att ladda hem den utan att befinna sig i Sverige.
Genom att tillgängliggöra appar och andra onlineresurser så skulle det bli lättare att i utlandet lära sig svenska, vilket vore bra både för alla som av en eller annan anledning vill lära sig svenska och för oss som redan pratar svenska. Denna reform adresserar den andra av de sex riskfaktorerna.
3. Tillhandahålla kontaktperson
Redan idag har socialtjänsten ett system där socialt isolerade människor kan få en kontaktperson att träffa en gång varje eller varannan vecka. Detta system skulle med fördel kunna börja tillämpas på personer som flyttar till en ny ort för att vara med en partner. Detta gäller både svenskar som flyttar inom landet och utlänningar som flyttar till landet. Det kan vara oerhört värdefullt att kunna träffa någon som inte redan ingår i partnerns vänkrets. Denna reform adresserar den tredje av de sex riskfaktorerna.
4. Informera om partnerns historik
För den som flyttar till Sverige för en relation kan det vara viktigt att veta huruvida partnern tidigare varit dömd för sexbrott/relationsbrott/misshandel och huruvida någon av hens tidigare partners har blivit utvisad ur landet. Idag hemlighåller myndigheterna ofta denna information för personen som ansöker om anknytningsvisum. Detta då med hänvisning till att skydda den svenska partnerns integritet. Men reglerna är redan sådana att den svenska personen måste medverka i visumprocessen. Så varför inte bara införa som en del av processen att en måste samtycka till att myndigheterna lämnar ut relevant information till partnern?
De flesta människor som inleder en relation gör detta med goda intentioner och med förhoppningar om en juste ömsesidig relation. De fyra ovan föreslagna reformerna skulle göra en sådan relation lättare att uppnå och upprätthålla. Och för de som kallt kalkylerat inte vill ha någon juste relation utan istället är ute efter någon att utnyttja så skulle reformerna göra det mindre attraktivt att ta hit en partner från utlandet.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Den danska regeringens nya giv med en särskild lagstiftning för människor som bor i särskilt utsatta områden – ”invandrarghetton” – har fått stora uppslag i internationell media. Den allmänna uppfattningen är att den nya lagstiftningen är kontroversiell och omänsklig. De historiska konnotationerna är obehagliga och det blåser allt hårdare i det danska samhället.
Rokhaia Naassan bor i ett ”invandrarghetto” och ska snart bli mamma. Enligt ny dansk lagstiftning kommer hon och hennes barn att tillhöra en ny kategori av människor: Hon blir en ”ghettoförälder” och hennes barn blir ett ”ghettobarn”. Denna retorik används av aktad dansk media.
För att benämnas som ”invandrarghetto” krävs att 2 av dessa 3 kriterier uppfylls:
Åtminstone 50 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
Åtminstone 40 % av invånarna är arbetslösa
Åtminstone 2,7 % av invånarna är dömda för brott
ELLER
Över 60 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
Från 1 års ålder ska barn i de s k ”invandrarghettona” tvingas bort från sina föräldrar under 25 timmar per vecka för att lära sig ”danska värderingar”. I dessa ”värderingar” ingår jul och påsk, samt danska språket. Om barnen inte närvarar vid de obligatoriska ”utbildningarna” kan det få konsekvenser som indraget barnbidrag.
25 ”invandrarghetton” i Danmark
Den danska regeringen har stämplat 25 områden som ”invandrarghetton”. Där bor människor med låga inkomster och majoriteten är muslimer. I dessa områden ska det framöver råda andra lagar än i övriga samhället. Orsaken till den nya lagstiftningen är att man ska ”komma till rätta” med levnadsstilen i de stigmatiserade områdena. Tongångarna kring assimilering är bistra och det är uttalat att de som inte assimilerar sig kommer att tvingas.
I det årliga nyårstalet 1 januari 2018 höjde statsminister Lars Løkke Rasmussen (Venstre)* ett varningens finger för att brottsligheten i de utsatta områdena kan vinna mark i andra områden (följande är min översättning, originalet finns att läsa här):
”Runt om i landet finns parallellsamhällen. Många människor med samma problem klumpas ihop. Det skapar en negativ spiral. En motkultur.
Där man inte tar ansvar, inte deltar, inte utnyttjar de möjligheter vi har i Danmark – utan ställer sig utanför.
Det har uppstått sprickor i Danmarkskartan. Det bekymrar mig djupt. Därför att ghettona skickar ut tentakler på gatorna, där kriminella gäng skapar otrygghet.
In i skolorna, där försummade barn hänger på kanten.
Ner i kommunkassan, där intäkterna är mindre och utgifterna större än de behöver vara.
Och ut i samhället, där danske värderingar som likavärde, frisinne och tolerans tappar terräng.”
Fysisk rivning och förändring av utsatta bostadsområden
Det skall inte finnas ghetton i Danmark 2030. Vi önskar bryta ned parallellsamhällena en gång för alla. För flera av ghettoområdena är det redan beslutat och igångsatt viktiga insatser, som över tid kan bidra till att skapa en fysisk förändring i de utsatta bostadsområdena. Men skall målet nås, finns det på ett antal områden behov för en extra och mycket mer kontant insats.
1. Fysiskt förändrade bostadsområden 2. Nya möjligheter för full avveckling av de mest utsatta ghettoområdena 3. Tillgång till att säga upp hyresgäster vid försäljning av allmänna bostäder i utsatta bostadsområden
Mer handfast styrning av vem som kan bo i utsatta bostadsområden
En mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena kan komma att aktivt bidra till att målet om inga ghetton 2030 kan realiseras. Lagstiftningen innehåller idag ett antal uthyrningsregler som har till syfte att ändra boendesammansättningen i utsatta bostadsområden. Men dessa möjligheter har inte fungerat tillräckligt bra.
4. Stopp för kommunal anvisning till utsatta bostadsområden för bidragstagare 5. Obligatorisk flexibel uthyrning i utsatta bostadsområden 6. Lägre bidrag för inflyttare till ghettoområden 7. Stopp för inflyttning av mottagare av integrationsbidrag 8. Kontant belöning till kommuner som lyckas med integrationsinsatsen
Förstärkt polisinsats och högre straff skall bekämpa kriminalitet och skapa mer trygghet
Undersökningar har visat att när olika kriminalitetstyper förekommer i grannskapet, ökar otryggheten bland medborgare i de särskilt utsatta bostadsområdena mer än i resten av Danmark. I de utsatta bostadsområdena betyder otryggheten att de resursstarka medborgarna trycks ut, och det blir svårare att locka nya medborgare. Det kommer vi inte acceptera.
9. Förstärkt polisinsats i särskilt utsatta bostadsområden 10. Högre straff i bestämda områden (skärpt straffzon) 11. Kriminella ut från ghettona
En god start på livet för alla barn och unga
Det finns behov för en förstärkt insats för att säkra att alla barn får en god start på livet. Det skall sättas in en tidig insats för att säkra goda danskkunskaper. Det skall skapas möjlighet för en annan fördelning av elever på de allmänna gymnasierna. Och det skall klargöras att föräldrarna skall lova att ta ansvar för att uppfostra sina barn och säkra att barnen passar sin skolgång.
12. Obligatorisk dagerbjudan skall säkra bättre danskkunskaper före skolstart 13. Bättre fördelning på daghem 14. Riktade språkprov i 0. klass 15. Sanktioner mot dåligt presterande kommunala skolor 16. Förstärkt föräldraansvar genom möjlighet till bortfall av barnbidrag och enklare föräldratillägg 17. Bättre fördelning av elever på gymnasier 18. Kriminalisering av ”omskolningsresor” till hemland 19. Hårdare straff för våld i hemmet 20. Tidig upptäckt av utsatta barn 21. Skärpta straff för brott mot den särskilda anmälningsplikten
Regeringen följer upp insatsen mot parallellsamhällen
22. Tre särskilda ghetto-representanter med de nödvändiga kompetenserna”
”Jüdischer Wohnbezirk in Warschau”. Warszawa: Judeghetto 1941.
En av de lagändringar som kan komma att genomföras är att en människa som begår ett brott i ett av de 25 s k ”invandrarghettona” kommer att straffas dubbelt så hårt som en människa som begår samma brott i ett annat område.
Några förslag har avskrivits som alltför radikala. Ett exempel är Dansk Folkepartis (DF) förslag om att s k ”ghettobarn” ska vara hemma efter klockan 20.00. DF:s Martin Henriksen (ordförande för folketingets integrationskommitté) menade att denna lag skulle kunna implementeras med hjälp av elektroniska fotbojor.
Justitieminister Søren Pape Poulsen (Konservative Folkeparti) svarade vid årets Folkemødet (danska motsvarigheten till Almedalsveckan) på rättighetsbaserade protester mot lagförslagen. Han slår ifrån sig protesterna med att det är nonsens att människor i Danmark inte är lika inför lagen eller att vissa grupper straffas hårdare. Att lagändringarna kommer att innebära att specifikt muslimer drabbas avfärdar han med bestämdhet. Det ihåliga argumentet är att det endast är de som begår brott är de som straffas.
Yildiz Akdogan (Socialdemokraterne) uttrycker sin oro över att danskar inte längre reagerar på den hårda ”invandringskritiska” retoriken som har tydliga negativa konnotationer. Ordet ”ghetto” andas Nazitysklands syn på judar. Hon varnar för att språkbruket blir allmängods, att folk i allt större utsträckning inte längre höjer på ögonbrynen åt ordvalen. Hon är av åsikten att, något vi också kan se i Sverige, känsla alltmer övertrumfar fakta. Debatten handlar i stor utsträckning om muslimer. Muslimhatet/islamofobin vinner mark i såväl dansk politik som i danska samhället.
Vän av ordning ser även paralleller till apartheidsystemet i Sydafrika mellan 1948 och 1994, då människor kategoriserades mot bakgrund av etnicitet. Apartheid var inskrivet i grundlagen och bl a så ”[…] skulle svarta bo i egna reservat, så kallade hemländer och avkrävas pass om de reste i övriga Sydafrika. Inte bada på samma stränder som vita, inte åka samma bussar eller sitta på samma parkbänkar. Inga svarta på gatorna efter halv sju Klockan halv sju ljöd visselpiporna i småstäderna, signalen för att inga svarta fick vara ute på gatorna längre.”
Främlingsfientlig retorik vinner mark i danska samhället
18-åriga Barwaqo Jama Hussein, kom till Danmark från Somalia som femåring. Hon blev snart medveten om att hennes, och många andras, familj placerades i ”invandrarghetton”. När hon var 13 år placerades hennes familj i Tingbjerg (i Köpenhamn), som är ett av de 25 ”invandrarghettona” i Danmark. Hon uttrycker sin smärta (alla citat i resterande del av artikeln är översatta av mig från engelska):
”Det gör ont att de inte ser oss som jämlika människor. Vi bor faktiskt i danska samhället. Vi följer reglerna, vi går till skolan. Det enda vi inte gör är att äta fläsk”.
Hon har vant sig vid att den främlingsfientliga retoriken skruvas upp i valtider, men hon kan inte minnas att retoriken har varit så hård som den är nu:
”Om du skapar nya sorters lagar som bara tillämpas på en del av samhället, så kan du fortsätta och lägga till flera. Det kommer att förvandlas till det parallellsamhälle som de är så rädda för. De kommer att skapa det själva.”
Tyvärr verkar danska politiker ha svårt att veta vad de ska göra med sin vrede över situationen i utsatta områden. I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att politikerna till stor del har skapat problemen själva, eftersom regeringen har placerat många invandrare i redan utsatta områden.
Det är tydligt att det finns en inte obetydlig del människor i det relativt homogena Danmark (87 % är vita, av danskt ursprung) som inte är särskilt förtjust i invandrares närvaro i samhället. I Greve, en medelklassförort söder om Köpenhamn, uttrycker människor sin glädje över lagförslagen:
”De spenderar för mycket danska pengar. Vi betalar deras hyra, deras kläder, deras mat, och sedan kommer de med sin brutna danska och säger ‘vi kan inte arbeta eftersom vi har smärtor.”
”Det finns alltid en ‘kattlucka’ där någon kan smita in. Etiskt sett borde de vara tacksamma att tillåtas komma in i vårt system, som har byggts över generationer.”
”Jag tror att de är 300 till 400 år efter oss.”
”Deras kultur passar inte in här.”
”De unga kommer att förstå vad det innebär att vara danska och kommer inte att bli som deras föräldrar.”
”Mor- och farmödrarna kommer att dö någon gång. Det är de som vägrar förändring.”
VI OCH DOM. DANSKAR OCH INVANDRARE. KRISTNA OCH MUSLIMER.
Att politiker som själva är skyldiga till segregationen väljer att ytterligare öka segregationen genom att stigmatisera människor i särskilt utsatta områden och sedan har mage att blunda för sin egen främlingsfientlighet är hyckleri. Det är inte värdigt en rättsstat.
Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvens uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens sopDetipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.
Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.
Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.
En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.
För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och funtionsnedsatta, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.
Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.
Med tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt Socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.
Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter grundades i mars 2014 som ett sätt att strukturera det volontära arbetet som under några månaders tid pågått för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige.
Begreppet hatbrott är ett samlingsnamn för olika brott som begås på grunder av gärningspersonens negativa inställning till exempelvis offrets hudfärg, religionstillhörighet eller sexualitet. Hatbrott avser brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Om en person döms för ett brott med hatbrottsmotiv kan gärningspersonen få straffskärpning. Dock finns det problem med tillämpningen av denna regel. Eva Tiby, professor i kriminologi och Anna-Lena Lodenius som är författare och journalist har påpekat detta sedan straffskärpningen infördes. Dessvärre tar inte problemen slut där, genom hela rättskedjan – från anmälan till dom stöter vi på problem.
När ett brott har begåtts och kommit till kännedom för polisen börjar man med att starta en förundersökning, och då en person anses skäligen misstänkt är åklagaren inkopplad och leder då förundersökningen. Skulle det röra sig om mindre allvarliga brott är det polisen som håller i förundersökningen. Till sådana brott hör till exempel snatterier, trafikbrott och stöld. I utredningarna följer polisen åklagarens direktiv och åklagaren följer utredningen och avgör vilka beslut eller utredningsåtgärder som krävs (Åklagare).
Hatbrott kan ge straffskärpning
En person som döms för ett brott som har ett hatbrottsmotiv kan få en straffskärpning då hen döms för den brottsliga gärningen. En person som exempelvis har klottrat, eller för den delen misshandlat någon, kan således få ett strängare straff om det bedöms som ett hatbrott (Polisen).
Eva Tiby (1999), professor i kriminologi, uppmärksammar i sin avhandling Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, ett problem som gäller huruvida straffskärpningsregeln tillämpas. Det är av stor betydelse att polisen uppmärksammar hatbrottsmotivet och att de samtidigt underrättar åklagaren att de ska använda sig av straffskärpningsregeln. Åklagaren ska i sin tur ta upp straffskärpningsregeln i stämningsansökan för att sedan domstolen ska ange om den har tillämpats. Problemet är dock att domstolen inte är skyldig att göra detta (Brå 2008:18 fotnot:26).
Anna-Lena Lodenius, författare och journalist, skriver att straffskärpning har funnits sedan 1994 där meningen var att via straffskärpning skulle det möjliggöras att ge hårdare straff. Dessvärre har införandet inte erhållit den betydelse man hoppats på. Dessutom används den olika, beroende på typ av brott. När brotten varit som mest allvarliga har straffskärpningsregeln inte varit till stor betydelse, likaså när det gäller lindrigare brott. I de fall man tillämpar straffskärpning är när det gäller olaga hot eller misshandel (Lodenius 2004:10).
Detta leder i sin tur till att det blir svårt att följa vidare i rättskedjan, det finns inte någon enhetlig praxis för tillämpning av straffskärpningsregeln. Åklagaren måste nämna straffskärpning i stämningsansökan men sedan är det dock upp till domstolen om de uppger att regeln tillämpats. Det här är ett problem och det är därför högst aktuellt att se över detta i framtida studier. Inte heller är inte något nytt problem, det har tidigare uppmärksammats i bland annat en rapport från Brå (2002)[1] (Holm 2008:33)
Konklusion
Det finns alltså begränsade möjligheter idag att följa hatbrott genom rättskedjan;
Områden som är relativt outforskade är hur genomströmningstider för hatbrottsärenden i rättskedjan ser ut jämfört med ärenden utan ett straffskärpande motiv, samt vad som händer med anmälda hatbrott senare i rättskedjan.
Majoriteten av personuppklarade anmälningar leder till åtalsbeslut. Men hur många av dessa åtalsbeslut som senare i domstol leder till fällande dom samt straffskärpning vet vi inte i dagsläget (Brå 2014:115).
Källor:
Brottsförebyggande rådet, Brå 2008. Hatbrott 2007. En sammanställning av polisanmälningar med främlingsfientliga, islamofobiska antisemitiska och homofobiska motiv. Rapport 2008:15
Brottsförebyggande rådet, Hatbrott 2014, Statistik över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv och självrapporterad utsatthet för hatbrott. Rapport 2015:13.
Holm, Tina, (2008) Vem är värdig vitheten? En kritisk diskursanalys av förundersökningsprotokoll i hatbrottsutredningar. Studentuppsats (Examensarbete), 2008.
Lodenius, Anna- Lena, (2004) Hatbrotten och kriminalvården. Norrköping: Kriminalvården.
Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.
Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra, gift med komikern David Batra och kanske mest känd för sitt komiska uttalande ”Stockholmare är smartare än lantisar”, aviserar vid en presskonferens att de vill införa möjligheter att utvisa personer som exempelvis döms för grov stöld eller allvarligare fall av misshandel.
Moderaternas efterforskning visar att det inte är möjligt idag, eftersom utvisning enbart kan ske vid brott begångna av utländska medborgare som har ett straffvärde på ”cirka ett års fängelse”.
Om Moderaterna såväl som Aftonbladets reportrar däremot får lust att granska befintlig lagstiftning (vilket tar några minuter), upptäcker de följande:
Enligt 8 kap. 1 § brottsbalken uppgår straffvärdet för stöld till upp till två års fängelse.
Enligt 8 kap. 4 § brottsbalken uppgår straffvärdet för grov stöld till upp till sex års fängelse.
Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken uppgår straffvärdet för misshandel till upp till två års fängelse.
Enligt 3 kap. 6 § brottsbalken uppgår straffvärdet för grov misshandel till upp till sex års fängelse.
Moderaterna vill dessutom att det vid bedömning av huruvida utvisning skall utdömas, att domstolen beaktar hur grovt brottet är. De vill även att utvisning på grund av brott skall kunna ske även om straffvärdet uppgår till minst ett år.
Om Moderaterna såväl som Aftonbladets reportrar får lust att granska befintlig lagstiftning (vilket tar några minuter), upptäcker de följande:
Enligt 8 kap. 1, 2, 3, 4, 5 §§ utlänningslagen är det precis sådant som svenska domstolar skall ta hänsyn till idag. Det anges inte i de ovan nämnda lagrummen, att det krävs ett års fängelse för att utvisning skall komma ifråga. Istället kan utvisning bli aktuell som påföljd, så länge som fängelse ingår i straffskalan.
Lagbestämmelserna genomfördes genom en lagändring år 2014, då Moderaterna själva innehade regeringsmakten och representerade en majoritet i riksdagen. Förslaget lades av den dåvarande moderate migrationsministern Tobias Billström i proposition 2013/14:82.
Regeringens lagförslag antogs med stöd av samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna. Anna Kinberg Batra, som vid tillfället var gruppledareför Moderaterna i riksdagen, röstade själv för förslaget.
Avslutningsvis vill Motargument rekommendera att Anna Kinberg Batra själv kontrollerar vad hon gjort och sagt under sitt tidigare riksdagsarbete, så att hon undviker att komma med politiska förslag som redan är genomförda och som hon själv har röstat för.
Idag röstar den ryska statsduman om ett kontroversiellt lagförslag framlagt av två ryska ledamöter. Det man ska rösta om är huruvida homosexualitet ska vara straffbart. Om ledamöterna röstar igenom lagförslaget och det vinner laga kraft kan man räkna med 15 dagars fängelse i händelse av att man blir ”påkommen” med sin sexuella läggning. Under förutsättning att du är man. Förbudet kommer, om det träder i laga kraft, enbart innefatta manlig homosexualitet.
Förbudet kommer att innebära att det ska vara otillåtet att visa sin kärlek öppet (att kyssas och att hålla handen) och att man inte får komma ut som gay.
Den ene upphovsmakaren till förbudet, Ivan Nikitchuk, säger följande, apropå lagförslaget till tidningen Gay Russia:
Vi har våra egna ideal och vi måste respektera traditioner. Kräken som kommer till oss från väst är onaturliga för Ryssland. Dessa okonventionella begären gör inget annat än att äckla vanliga, smarta, hälsosamma människor. Och ändå tycker dessa människor att de borde behandlas lika.
Orsaken till att det eventuella förbudet enbart ska komma att gälla homosexuella män ska, enligt de två förslagsmakarna, vara att kvinnor kan hantera sina känslor på ett bättre sätt än män.
Det råder stora förhoppningar hos de två ledamöterna om att lagförslaget kommer att vinna laga kraft, då de är av uppfattningen att ryska politiker inte vågar visa stöd för homosexuella.
Ivan Nikitchuk och Nikolai Arefyev, de två ledamöter som står bakom lagförslaget, motiverar det hela med att anti-gaylagen, som förbjuder homo-propaganda, från 2013 inte har varit effektiv nog.
Rysslands president Vladimir Putin har tidigare fördömt homofobi, men garderade sig då med att säga att s k ”anti-traditionella sexuella relationer” korrumperar Rysslands moralitet och samhälle.
Washington Post skriver att formuleringen i lagförslaget är vag och att det inte finns några garantier för att duman kommer att rösta igenom det.
Det blir intressant att se hur omröstningen i den ryska statsduman faller ut, inte bara att man gör homosexualitet kriminellt, utan också att man samtidigt gör skillnad på kvinnors och mäns sexualitet. Om lagförslaget röstas igenom är det en historisk milstolpe, då det kommer att innebära att homosexualitet åter kriminaliseras i ett land där det tidigare avkriminaliserats (1993). Under dagen får vi, förhoppningsvis, svaret.
Jag har tidigare berört ämnet Ryssland och HBTQ i artikeln Brännpunkt: OS.
UPPDATERING: Lagförslaget har avslagits av en statlig kommitté som arbetar för den ryska statsduman. Kommittén menar att förslaget inte höll tillräckligt hög kvalitet för att ens gå till omröstning. Nikitchuk och Arefyev, de två ledamöterna som lade fram förslaget, uppges vara mycket missnöjda med avslaget. Enligt Radio Free Europe har Nikitchuk uttryckt att homosexualitet är en ”smittsam sjukdom” som skulle vara extra farlig för unga män. Human Rights Watch har tidigare fördömt lagförslaget.
Motargument 