Etikettarkiv: kön

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”

Nyhetsbrev oktober 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under september 2017

Artiklar

Omkring synen på och hos muslimer – artikel av David Ehle om den hittills största studien kring attityder på och hos muslimer i EU

Patriotism som alternativ till nationalism? – artikel av Jan Kjellin om likheter och olikheter mellan patriotism och nationalism

SD och diskriminering på arbetsmarknaden – artikel av Johannes Fredrikson om hur invandrare och muslimer diskrimineras på arbetsmarknaden

Personer i debatten: Stefan Lindgren – artikel av Torbjörn Jerlerup som granskar antisemiter i debatten

Till flyktingsmugglarnas försvar – artikel av Torbjörn Jerlerup om flyktingsmuggling då och nu

I fokus

Muslimer tar återigen avstånd från terror – ingen bryr sig, återigen – artikel av Robin Bankel om alternativmedias fäbless för vinklade artiklar

Imam: ”Grisar är homosexuella och äter sina barn” – artikel av David Ehle om religiös homofobi

Israels regering: SD är ett parti med ”nynazistiska tendenser” – gästartikel av Maria Robsahm

Om Hanif Balis motiv för uthängningen av Ung i Sveriges Amir Nabizadeh – artikel av Robin Bankel om Balis ”gräv”

#Bertgate: Därför har SVT aldrig visat ”Pettersson och Bendel” från 1933 – artikel av Torbjörn Jerlerup om censur i TV

Korta motargument

Hur ser muslimer på sig själva? – korta av David Ehle om upplevelser och attityder hos muslimer

Säg ifrån mot rasism! – korta av David Ehle om hur vi måste bemöta rasistiska uttryck

Är ”islamkritik” förklädd rasism? – korta av David Ehle om att islamofobi ofta är rasism

Diskriminering, trakasserier, våld och hot gentemot muslimer i EU – korta av David Ehle om hur muslimer utsätts för hat

Mytknäckare

Myt: Bidrag för invandrare – gästartikel av Birgitta Hult

Recensioner

Rasism – en övergångsrit för att göra kön? – recension av Tina Holm om varför unga män oftare söker sig till rasistiska organisationer

Rasism – en övergångsrit för att göra kön?

I artikeln Racism as Adolescent Male Rite of Passage: Ex-Nazis in Scandinavia beskrivs före detta nynazisters identitetssökande, samt hur de använder högerextrema grupper som en del i letandet, att finna sin identitet som unga män (läs vita unga män).

Michael Kimmel, professor i sociologi har genom djupintervjuer med personer via EXIT uppmärksammat att inträdet, såväl som utträdet från rasistisk organiserade grupper har mindre att göra med politiska åsikter i jämförelse med deras amerikanska motsvarigheter.

För vissa ungdomar i Skandinavien handlar det mer om en övergångsrit – att göra kön (maskulinitet) än att man de facto ansluter sig till den rasistiska ideologin. Det handlar om att tillhöra en grupp, att identifiera sig med något och utifrån detta skapar sin maskulinitet. När det kommer till maskulinitet var vikingar en förebild, det var den ultimata mannen.

Identitetsskapandet och grupptillhörighet

En del av de som intervjuades hade blivit mobbade tidigare i sitt liv, dock inte alla. En av killarna berättar att han snarare var det motsatta, nämligen den som mobbade. Dessutom var många från en lägre medelklass och arbetarklass.

Jag gillade slagsmålen och uppmärksamheten, att vara en del av rörelsen.

Han ser inte sig själv som en nationalist och på frågan,  vad det betyder att vara svensk svarar han:

Vet inte. Jag är vit. Att vara nazist betyder att jag är en del av något, en del av en grupp. Det ger mig en chans att uttrycka mitt hat.

En gemensam känsla bland en del av ungdomarna i studien var att de kände sig marginaliserade och som ”måltavlor”. De beskriver sig som någon som ”söker” – ungdomar som letar efter en grupp som de kan identifiera sig med, och där de kan känna att de faktiskt tillhör.

Innan jag gick med, kände jag mig som luft, jag kände mig som en loser, jag kände mig typ, värdelös. Deras värld erbjöd mig en värld där jag var bättre – bara för att jag var vit.

När du kommer in i puberteten är det som att du måste välja mellan att vara nazist, icke-nazist, punkare eller hip-hopare, du kan inte vara neutral.

Att vara nazist i ett land som Sverige är nog bland det värsta du kan vara och då jag ville vara riktigt farlig bestämde jag mig för att bli nazist.

Maskulinitetsprojektet

Alla som deltog i studien är män, tjejer/kvinnor fanns i närheten, men de tillhörde inte det centrala delarna gruppens projekt. Deras roll var mer av passiv karaktär. Killarnas sätt att umgås är ofta homosocialt – det handlar om att dricka alkohol och lyssna på musik, innan det var dags för att gå ut och festa och slåss.

I slutsatsen argumenterar Kimmel för att de som trätt ur grupperna beskrev processen som en manlig övergångsrit. Deras engagemang handlade om ett maskulinitetsprojekt, snarare än nationalsocialistisk ideologi. Att vara skinhead och nynazist gjorde det möjligt att uttrycka en vrede, vilket man även senare kunde lämna bakom sig när man lämnat gruppen.

Hegemonisk maskulinitet, vithet och intersektionalitet

Att detta handlar om vilsna unga män som söker sig själva och en trygghet är inte svårt att se eller förstå. Det handlar om att uttrycka sin identitet, som och att skapa och reproducera en viss typ av maskulinitet.

För att tydliggöra detta vill jag föra en diskussion kring begreppen hegemonisk maskulinitet, förhållandet till vithet, rasifiering, samt intersektionalitet.

Hegemonisk maskulinitet kan man se som en rådande norm, vilket ingen man egentligen kan leva upp till. Egenskaperna för maskuliniteten omfattas i olika hög grad av olika grupper av män. Den är inte statisk utan förändras över tid. Dessutom är olika sorters manlighet eftersträvansvärda i olika kulturer och socioekonomiska grupper.

Utifrån ungdomsstyrelsens skrifter – Unga och våld, en analys av maskulinitet och förebyggande verksamheter skrivs det att normativa föreställningar gällande kön legitimerar ofta mäns våld, speciellt i kulturer och grupper där fysisk aggressivitet förväntas och hyllas. Detta resonemang stämmer överens med den typ av man som är den eftersträvansvärda här i Kimmels artikel. Det handlar om en våldsam vit man, som dricker alkohol samt försvarar genom våld ”sina” kvinnor från utländska män.

Våld är ett sätt att rekonstruera en utmanad och instabil maskulinitet. Våldet är en resurs i maskulinitetsgörandet när andra resurser (exempelvis ekonomiska) inte är tillgängliga.

Detta anser jag vara fallet för de högerextrema grupper som artikeln handlar om, i synnerhet utifrån vad de unga killarna berättar. Då många av ungdomarna tillhörde en nedre medelklass och arbetarklass är ekonomin en resurs som är begränsad när det kommer till maskulinitetsgörandet, till skillnad från våldet som här är en tillgänglig resurs.  Utifrån vad respondenterna beskrivit har de prioriterat att få uttryck för sitt hat, samt delta i slagsmål med ”invandrare”. Kimmel menar – viljan och önskan om att slåss, är den mest påtagliga markeringen av maskulinitet, ”framförallt handlar det om att markera vad man inte är”.

Inga roller skapas i ett vakuum

Utifrån ett intersektionellt perspektiv skrivs det  att man utgår ifrån att vi alla tillhör en särskild social klass, etnicitet samt specifikt genus. Alla dessa är närvarande samtidigt och är därmed även relaterade till varandra. Kön och ålder ska inte ses som fasta kategorier utan något som görs i vardaglig interaktion enligt detta perspektiv. En person gör ständigt etnicitet, klass och genus. Alla dessa dimensioner är högst närvarande men även beroende av varandra. Dock kan dessa ha olika stor betydelse i olika sammanhang.

I likhet med Gabriela Spector- Mersel, anser jag att ålder är betydelsefullt, och har en central del i hur maskulinitet skapas och konstrueras. Maskulinitetskonstruktioner, menar hon förändras med åldern, bland annat då det ställs olika förväntningar på män i olika åldrar. Det finns därför vissa förväntningar på hur en ung man som är nazist ska konstruera sin maskulinitet. Våld som tidigare nämnts är ett sådant ”görande”.

När det kommer till ”vithet” och högerextremism utifrån detta sammanhang  anser jag det ha en större betydelse än vad som ges utrymme för i artikeln. Vithet är en del av normen i Skandinavien och i Sverige. Jag har i en tidigare artikel skrivit om att vithet i förhållande till ”svenskhet”,  att det kan vara obekvämt att prata om, men som är av stor betydelse att vi faktiskt pratar om då det handlar om rasifieringsprocesser som äger rum i vårt samhälle.

Att ungdomarna väljer att gå in i grupper som har högerextrema åsikter och agerar  med det genom våld är ett hot mot demokratin i samhället. Detta får olika grupper i samhället att strida mot varandra och effekten blir ett obalanserat samhälle. Ungdomarnas inträde har en betydande effekt och påverkan, på en nivå som sträcker sig längre än bara enbart individens identitetsskapande. Det rör sig mellan olika dimensioner, dels den samhälleliga men även på en individuell nivå. Dessutom skapar det en rädsla bland de personer som är deras måltavlor. Detta kan exempelvis leda till att de utvalda (de andra) exempelvis inte vågar röra sig fritt i sitt samhälle då rädslan för att bli utsatt för brott alltid är överhängande.

 

 

 

 

SD:s parallella universum – Abortmyten

Sverigedemokrater tar gärna på sig ett par särskilt utprovade glasögon: De alternativa. Det fina med dessa glasögon är att de ger ett alldeles särskilt skimmer och samtidigt får bäraren oändlig tillgång till såväl #alternativefacts som #fakenews.

SD bygger sin verklighetssyn på känslor, fördomar och gissningar. Om det vore kreti och pleti som hade baserat sin verklighet på detta sätt hade det varit mindre att orda om, men eftersom man är ett parti som företräder folket och aspirerar på regeringsmakt blir det en helt annan femma.

Obehagligt är att SD samtidigt ger sig själv rätten att bestämma vad andra människor tycker och tänker.

Denna gång är det återigen SD:s starkaste kvinnliga profil, Paula Bieler (talesperson i jämställdhets-, integrations- och familjefrågor), som intar den inte alltid så eftertraktade platsen i rampljuset då hon sprider falsk fakta om orsaker till abort.

Abort som preventivmedel och könssortering?

Bieler har tidigare fastslagit, oklart mot vilken bakgrund – fördomar(?) – att kvinnor använder abort som preventivmedel. Det intressanta i sammanhanget är att Bieler använder sig av gissningslekar, något som hon, och andra i SD, brukar fördriva tiden med. Hon kan med andra ord inte styrka det farliga och generaliserande påståendet.

Att SD i allmänhet, och Bieler i synnerhet, befinner sig i ett parallellt universum blir obehagligt tydligt när hon nu säger sig veta att kvinnor från länder med stränga abortlagar kommer till Sverige för att utföra ”könssorterande” aborter. Bieler fortsätter:

Vi har sett kvinnor som sett könet på sina barn och sedan kan göra könssorterande aborter i Sverige för att vi har en senare veckogräns. Vi ska inte bidra till möjligheten att sortera bort flickor, vilket de facto sker.

Problemet för Bieler, och SD, är att det inte finns belägg för varken att abort skulle användas som preventivmedel eller att aborter utförs i ”könssorterande” syfte. Det finns nämligen inga krav på kvinnor att berätta varför de vill göra abort. Följaktligen finns ingen statistik om orsaker till abort att tillgå. Såväl RFSU:s ordförande Kristina Ljungros som Socialstyrelsens sakkunniga Karin Gottvall styrker att det är en myt att kvinnor skulle utföra ”könssorterande” aborter.

Fram till vecka 18 är orsaken till abort en privatsak. Det är olagligt att fråga om varför en kvinna vill avsluta en oönskad graviditet.

SD-motion byggd på fördomar

Bieler använder sin egenhändigt hopsnickrade sanning som argument då hon, tillsammans med SD-systrarna Carina Herrstedt, Cassandra Sundin och Sara-Lena Bjälkö, i oktober 2016 knåpar ihop en motion om Gränsen för fri abort, där de föreslår att tidsgränsen för abort ska sänkas från 18 till 12 veckor. I motionen torgförs det ogrundade argumentet att abort används som preventivmedel. Den nuvarande abortlagen finner du här.

Motionen om sänkt tidsgräns för abort är en inskränkning av kvinnors rättigheter. Kristina Ljungros på RFSU är av uppfattningen att antalet aborter inte skulle bli färre om lagförslaget gick igenom. Däremot skulle antalet illegala och osäkra aborter öka.

Att SD befinner sig i en egen värld illustreras naivt genom följande retorik (citaten kommer från ett mejl-utbyte jag hade med SD:s informationsassistent i samband med en annan artikel):

”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”

”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”

”…är enligt vår bedömning…”

SD-kvinnor har samma kvinnosyn som SD-män

Generalfelet som SD gör är att de ger sig in i ett obehagligt översitteri när de ger sig själva tolkningsföreträde och dikterar vad de tror är kvinnors tankar om vad de vill göra med sina egna kroppar.

Det är ännu ett bevis på hur SD:s kvinnosyn skiljer sig från andra partiers. Och det är inte bara männen i SD som står för denna förnedrande kvinnosyn, då motionen är lagd av fyra starka SD-kvinnor.

SD vill med hjälp av lagförslaget ta ifrån kvinnor deras rättigheter och deras möjlighet att bestämma över sina egna kroppar.

SD är top of the pops när det handlar om att intala sig själva och presumtiva väljare om att deras ”sanning” är den enda sanningen. SD har en förkärlek till att gå på känsla, fördomar och gissningar, och samtidigt förefaller det ointressant att leta fram evidens och belägg. OM de, i olika sammanhang, hade bemödat sig med bevisföring hade det inte funnits något kvar att göra politik av. Är det seriöst av ett riksdagsparti att bygga sin politik på detta sätt?

För att knyta ihop denna mytknäck av en myt som SD skapat på egen hand vill jag ställa följande fråga till dig, Paula Bieler:

Vad är det som gör att du tar dig rätten att tala för kvinnor som gör abort och påstå att du vet orsakerna därtill, när du uppenbarligen inte har något över huvud taget som backar upp det du påstår?

Och det räcker inte med:

”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”

”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”

”…är enligt vår bedömning…”

 

Fler exempel på att SD befinner sig i ett parallellt universum:

SD ljuger om sin politik

SD Burlövs konspirationsteorier

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar

De farliga konspirationsteorierna

De farliga muslimska och judiska skäggen

”Går det inte att ge barnen pannkakor längre?”

Sagan om partiet som är som alla andra

– ”Jag är en sverigedemokrat!”

SD-politiker: ”Halalkött är magiskt”

SD:s islamexpert stödjer counterjihad-teoretiker

Den överdrivna rädslan för muslimer

Vita rasifierade kvinnor – den samma men ändå den andra

Att vara svensk och vit är inte entydigt, att utforska och analysera utifrån olika sammanhang är därför ett måste. Rasifieringsprocesser skapar normativa diskurser kring vad man anser vara ”svenskt”. Samtidigt sker även en förståelse kring vilka utseenden, likaså vilka kroppar som räknas som svenska. Det handlar om en bild av svensken som blåögd och blond. Nedan kommer jag att återge och analysera hur Katarina Mattsson, Ruth Frankenberg och Raka Shome utifrån Katarina Mattsons text ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen” förhåller sig bland annat till begreppen vithet, vit femininitet samt vita kvinnors både-och-position i en rasifierad nation.

Vithet – en ”förgivettagen dimension i de internationella skönhetstävlingarnas  där ”universella”  skönhetsstandarder och kvinnlighetsideal, som genom sina kloner av unga, vita, smala, hälsosamma och förmodat heterosexuella medelklasskvinnor skapar en tydlig och explicit hegemonisk kropps- och femininitetsnorm”.

Den betydelse som utseendenormerna får, blir synligt när människors utseende inte infriar dessa förväntningar. Ett exempel på detta är genom frågor som ”varifrån kommer du?” eller ”var kommer du ifrån, egentligen?”.  Frågorna uttrycker en relation mellan vissa kroppar och utseenden samt det nationella territoriet, vilket formas kring en önskan –  en kollektiv sådan, att lokalisera människors ursprung från någon annan stans.

Vita kvinnor- en både/och position

Vita kvinnor har en högre ställning i förhållande till andra kvinnor men detta kan även gälla för vissa män i vissa sammanhang. En viktig fråga menar Katarina Mattsson (lektor i genusvetenskap) är att utifrån vita kvinnors både/och ställning i relation till privilegier, att de ibland är exkluderade och missgynnande, ibland inkluderade och gynnade. Det är alltså utifrån detta som vi måste förstå vita kvinnors rasifierade inkludering.

För att förstå denna både/och-ställning som kvinnor har menar Ruth Frankenberg (sociolog) att ”vita människor är rasifierade precis som män har kön”. Vithet ses som en identitet vilket formas och levs i samklang med andra identiteter – klass, kön, sexualitet, generation och etnicitet.

Rasifieringsprocesser ändrar förutsättningarna för genusrelationer, därför är det av viktigt att man ser på vithet som en ”diskurs för rasifierade privilegier”.  Med detta menar man att beroende på vilken hudfärg du anses ha (läs vit) tilldelas du exempelvis privilegier som i sin tur skapar olika förutsättningar i mötet med andra, som påverkar dessa i vardagen.

Vit femininitet

Raka Shome  (forskare i medie- och kommunikationsvetenskap) definierar ”vit femininitet” som en ideologisk konstruktion där vita kvinnors plats i den sociala ordningen naturaliseras, den sociala ordningen anses vara av ”naturlig” uppkomst och fungerar då som en måttstock.

Utifrån detta synsätt ser man på den ”vita kvinnan” som en retorisk figur som utifrån olika sammanhang fylls med innebörder och symbolik, detta för att uppnå naturaliserade effekter. Med detta menas att den ”vita kvinnan” med sina tillhörande egenskaper uppfattas som en naturligt uppstående figur som har en normerande effekt i förhållande till andra kroppar. Den vita kvinnokroppen fungerar som en central nod där ”rasifierade, könade och heteronormerande gränser dras, säkras och övervakas”. Vit femininitet är alltså könad men också en rasifierad position.

Positionen innebär en paradox, den vita kvinnan är underordnad som privilegierad, en insider som outsider i relation till en rasifierad nation. Man är ”den samma”, men även ”den andra”.

När vithet fungerar som en normerande måttstock sker det utifrån neutrala och universella begrepp. Exempel på detta är genom modernitet, skönhet, urbanitet och moderskap. I takt med detta formas även övriga positioner som får sitt värde i hierarkiska ordningar.

Precis som hegemonisk maskulinitet kan vithet fungera som en norm där positionen ofta är ouppnåelig.   Resonemanget handlar om ett socialt system där individer utifrån de positioner de antas inneha skapar effekter på hur man sedan exempelvis behandlas eller tilltalas.  Symboliken som kommer med vit hegemonisk femininitet levs sällan till punkt och pricka. Dock blir det ändå något som kvinnor måste förhålla sig till och förhandla kring.  Om man fokuserar på vithet som maktordning kan vit femininitet förstås som  ett resultat av historiskt samt geografiskt situerade processer där kroppar, sammanhang  och handlingar kodas i rasifierade termer.

Sammanfattningsvis, vita kvinnor har en både/och position, där de å ena sidan är inkluderade och innehar då en normerande effekt gentemot andra kvinnor (genom sitt utseende och sin kropp exempelvis), men även vissa män. Detta är en effekt av deras rasifierade och könade position.  Å andra sidan är de underordnade, exkluderade och missgynnande i förhållande till deras kön och rasifierade position – den hegemoniska maskuliniteten är här överordnad. Kvinnans position i en rasifierad nation är alltså en del av att identiteter formas och levs i samklang med andra identiteter – klass, kön, sexualitet, generation och etnicitet.  Vilka som anses vara ”svenskar” utifrån deras kroppar och utseenden bygger på normativa antaganden om hur en svensk ska se ut.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

Den negativa bilden av den invandrade familjen

Hanna Wikström (docent i socialt arbete) har med sin avhandling, (O)möjliga positioner, analyserat en återkommande bild av invandrarfamiljer som ”problematiska, traditionella och som offer för sin kultur. Underliggande i många av bilderna finns en okritisk diskurs om jämställdhet som ett unikt svenskt politiskt projekt.”

Effekten av detta blir att feministiska aktioner, rörelser, och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass, ofta osynliggörs och marginaliseras. Ett centralt begrepp för analysen är ”vit hegemonisk feminism”. Detta begrepp introducerades av Paulina de los Reyes (professor i ekonomisk historia) och Diana Mulinari (fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap).

Begreppet ”vit hegemonisk feminism” visar hur den svenska feminismen formas kring en vit medelklassnorm samt hur konstruktionen av ”svensk jämställdhet” skapar ett normativt centrum inom den svenska feminismen.  Med detta menas att den ”svenska jämställdheten” blir till en måttstock som ”dom andra” mäts mot.

Svenskar är jämställda – dom andra är bakåtsträvande

Den intersektionella analysen – att synliggöra olika identiteter, och utifrån dess maktpositioner i förhållande till varandra har även här uppmärksammat hur det finns ett likhetstecken mellan dels jämställdhet, dels svenskhet. Utifrån detta konstrueras den svenska jämställdhetens ”andra” som tillhörande ”patriarkala familjer”, ”traditionella kulturer”,  ”dominerande invandrarmän” och ”invandrarkvinnor” som offer.

Effekten av detta blir att de könade och rasifierade diskurserna konstruerar bilden av svensk befolkning som åtminstone jämställdhetssträvande, om inte jämställt. Diskurserna i sin tur skapar en bild av den invandrande befolkningen, i förhållande till jämställdhet anses ”de andra” –  stillastående, ibland även bakåtsträvande.

Detta fenomen kan vi se genom tidigare gjorda studier som granskat hur media förmedlar representationer som å ena sidan är genuskodade, å andra sidan rasifierade. Ett viktigt bidrag som framkommit är att studierna har visat på hur mediabilderna formas kring en uppdelning mellan ”svenska kvinnor och män” samt ”invandrarkvinnor”,  även  ”invandrarmän” respektive ”invandrarkillar” och ”invandrartjejer”.

Dessa tidigare nämnda intersektionella figurer tillskrivs olika kollektiva egenskaper, men även tänkta tillhörigheter, som utifrån sammanvävda föreställningar om genus och etnicitet, gör att dessa hänger samman, och inte kan friställas från varandra.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

Myt: Islam förtrycker kvinnor

Det finns en vitt spridd uppfattning om att muslimska kvinnor skulle vara förtryckta, diskriminerade och underordnade enbart, och explicit, för att de tror på islam. Muslimska kvinnors status kan inte särskiljas från andra kvinnors status, mot bakgrund av att kvinnor världen över dagligen möter ojämlikhet oberoende av kvinnornas etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet eller deras omgivnings etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet.

Muslimska kvinnor är inte ensamma om att drabbas av ojämlikhet i samhället.

Koranen betonar att män och kvinnor är jämlika inför Gud. Koranen förbjuder mord på flickebarn, påtalar att flickor och pojkar ska uppfostras på samma sätt, ger kvinnor rätt att neka giftermål och ger kvinnor rätt att skilja sig i särskilda fall.

Det är viktigt att poängtera att tolkningen av könsroller i Koranen varierar mellan olika länder och kulturer i den muslimska världen – det förekommer principer och förfaranden som underkuvar och förtrycker kvinnor, bl a genom tvångsäktenskap, bortrövande, nekande av utbildning, könsstympning och begränsad frihet. Återigen är det viktigt att vi påminner oss om att dessa principer och förfaranden inte är exklusiva för islam, utan förekommer också i andra kulturer och trosläror. Vissa företeelser, som vi idag möjligen associerar med en muslimsk kontext, har existerat långt tidigare och i andra kontexter, oavhängigt kultur, nationalitet och religion.

Många moderna kvinnor och män förkastar nyss nämnda begränsningar och tolkar Koranen utifrån detta perspektiv. Det är nödvändigt att vi förstår att människor med makt, precis som i länder med annan troslära än islam, ibland använder religionen som ett incitament att rättfärdiga kvinnoförtryck. Som alltid är det viktigt att vi förstår att det är människor – i huvudsak män, och inte religion, som utövar förtryck mot kvinnor.

Slöjan används ofta som ”bevis” på kvinnoförtryck. Koranen påtalar att såväl kvinnor som män ska klä sig anständigt. Hur detta påbud tolkas och efterlevs varierar mycket. Många tror att muslimska kvinnor tvingas att bära hijab, niqab eller burka. Detta är inte skälet till att muslimska kvinnor i de flesta fall bär hijab, särskilt inte i västerlandet. Tvärtom, många kvinnor väljer själva att bära hijab, niqab eller burka. Det finns flera anledningar till detta, som t ex stolthet över att vara muslim, kulturell identitet, kollektiv känsla av gemenskap eller för att uttrycka känsla av självkontroll i offentligheten.

För att ytterligare framhäva muslimska kvinnors status kan vi nämna ledarskap. Sedan 1988 fram till dags dato har vi sett inte mindre än åtta muslimska länder med kvinnliga statschefer: TurkietIndonesien, Senegal, Kosovo, Kirgizistan, Pakistan, Mauritius och Bangladesh (två tillfällen). Ett flertal muslimska länder, bl a Saudiarabien, Afghanistan, Irak och Pakistan, har en högre andel  kvinnor sittandes på nationellt folkvalda befattningar än USA.

Kvinnoförtryck kan ha religiösa förtecken, men utövas inte sällan i en egen kontext, oavhängig kultur, religion eller etnicitet. Tyvärr förefaller förtryck av kvinnor vara inkorporerat i alla mänskliga aktiviteter över hela världen. Vi gör klokt i att inte utgå från vår egen uppväxt/kontext, då det kan innebära att vi blundar för att andras kontext kan vara väldigt annorlunda i grunden. Vi bör inte ta oss det ensidiga tolkningsföreträdet över hur andra vill leva sina liv i sin kontext och i sin religiösa trosuppfattning. Detta förfarande kallas etnocentrism.

P.S. För att förekomma eventuell kritik om att denna artikel skulle rättfärdiga kvinnoförtryck i muslimska länder eller kulturer: Vi på Motargument fördömer all form av kvinnoförtryck, oavsett orsak, bakgrund eller kontext, men för den som vill börja förstå förtryck av kvinnor i någon kontext går det inte att söka felaktiga orsaksförklaringar som exempelvis vid kulturella eller religiösa särartsförklaringar.

Lästips:

Är islam kvinnoförtryckande?

Källor:

Myths and facts about Muslim people and Islam

I Am Not Oppressed

Tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap

Feministiskt perspektiv: Kvinnors frihet förutsätter sekulär rättvisa

The Islamic Dress Code

What is the Hijab and Why do Women Wear it?

Facts about women’s rights

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

Det finns en utbredd föreställning om att barn mår bäst av att ha en mamma och en pappa närvarande under sin uppväxt. Det brukar heta att ”barn behöver en mamma och en pappa” eller att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Det finns också de som har varit av en annan uppfattning vad gäller könsuppsättningen i ett föräldrapar.

Det största problemet i denna föreställning är att vi utgår ifrån oss själva. Det är vi vuxna som tror oss veta vad som är bra för barnen. Vad som ingår i detta är lite oklart, men det brukar handla om att barnet ska utveckla ett bra beteende, få bra psykisk hälsa och en god inlärningsförmåga. Ytterligare exempel (mina spekulationer) på vad som skulle kunna påverkas av föräldrars könstillhörighet är sociala koder, könsidentitet, människosyn samt synen på kvinnor respektive män. Är dessa företeelser avhängigt könen på föräldrarna? Eller beror det på andra faktorer?

Vad barnen tycker verkar vara sekundärt. Vi vuxna har bestämt oss för att barn helst ska ha en förälder av vardera kön. Är det uttryck för homofobi? Är det uttryck för heteronormativitet? Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Är detta ett uttryck om att ”det naturliga” är att vi ska ha en förälder av vardera könet?

Det är nu det blir kontroversiellt. Det jag kommer att redogöra för härnäst i denna mytknäckare kommer att uppfattas som en bomb för vissa, en liten överraskning för andra och en självklarhet för en del.

Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar.

Amerikanska forskare vid University of Colorado Denver har gått igenom 19 000 studier och artiklar i ämnet. Den banbrytande forskningen leddes av docent Jimi Adams, docent vid nyss nämnda universitet. Adams medskribent till studien, Ryan Light, sociologiprofessor vid University of Oregon, konstaterar att detta är den mest omfattande analysen som gjorts i ämnet. Forskarna har funnit fakta som styrker att det inte spelar någon roll vilken könstillhörighet föräldrarna har.

Materialet som forskarna har studerat sträcker sig ända tillbaks till 1977, och sedan millennieskiftet råder konsensus i frågan: barns utveckling påverkas inte av huruvida föräldrarna är samkönade eller heterosexuella.

Jag hoppas att detta kan komma att innebära att vi slutar använda oss själva, och våra egna föreställningar, när vi ska avgöra vad som är bäst för våra barns utveckling.

Mina svar på frågorna jag ställde i början:

  • Är det uttryck för homofobi? Ibland.
  • Är det uttryck för heteronormativitet? Absolut.
  • Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Most definitely.
  • Är det uttryck för vår föreställning om att ”det naturliga” är att ha en förälder av varje kön? Ja!

Kommer detta ”avslöjande” att påverka riksdagspartiers ståndpunkt i frågor som rör homoadoption/samkönad adoption (Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna motsätter sig detta) och insemination för lesbiska par (Sverigedemokraterna motsätter sig detta)? Jag har berört detta inför valet 2014. Förevändningen dessa partier har i frågan är att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Kommer vi att få se en förändring hos dessa två konservativa partier? Om inte har jag svårt att se något annat än att de har homofobiska, eller heteronormativa, föreställningar.

De officiella dokument som säger att ”varje barn har rätt till sin mamma och pappa” bör med den här nya forskningen som stöd ändras till ”varje barn har rätt till sina föräldrar”.

Det enda negativa med samkönade föräldrar är själva föreställningen om att det är fel, och den föreställningen bottnar i våra fördomar, vår homofobi och vår heteronormativitet. Barn med samkönade föräldrar kan bli stigmatiserade och mobbade. Detta har sitt ursprung i vuxnas fördomar och i vilken påverkan vi har på våra barn. Våra fördomar och vår intolerans har en tendens att, ibland, överföras till våra barn. Det är allas vårt ansvar att se till att det inte fortsätter.

Vi gör bäst i att tänka på barnens bästa. Vi gör sämst i att låta våra fördomar avgöra vad som är bäst för våra barn.

Barn behöver föräldrar. Punkt.

* Kristdemokraterna har sedan 161127 beslutat att även samkönade par ska ha rätt att prövas för adoption

Källor:

Föräldrars kön utan betydelse

New study about children of same-sex couples: Researcher says no evidence they are negatively impacted

Lästips:

Äntligen kan vi få barn från Brasilien

”Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke”

Krönika av Rokibath – tidigare publicerad på Afropé

Hur skulle pappa och mamma reagera om något av mina syskon blev förälskad i en individ av samma kön? Om lillebror var övertygad om att han föddes i fel kropp? Eller om syrran vägrar leva som det förväntas, för att hon istället vill leva med en annan kvinna – eller inte leva med någon för den delen. Det smärtar mig att redan nu veta de svar och reaktioner som skulle uppstå i omgivningen. Tyvärr är det den typen av reaktioner som gör att Homo-, Bi-, Trans och Queerpersoner i många delar av världen måste leva i isolering, på grund av rädsla för sina liv.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Visserligen lever mina föräldrar och syskon i en annan typ av verklighet, men de här frågorna sträcker sig över geografiska och kulturella gränser, och därför vill jag inte fastna alltför mycket i det. Det var inte heller så längesedan det var ett stort problem i Sverige.

Tidigt i mitt afrikansvenska liv märkte jag nya dimensioner kring könsidentitet och sexuell orientering. Jag började se att kärlek inte alltid är Adam möter Eva, äktenskap och barn. Från hemlandet har jag med mig att människor av lika kön kan vara vänner, men inte mer. Individer av samma  kön kan hålla hand och vara bästa vänner, men jag är född tjej och förväntas leva med en man.

Amnesty under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Amnesty International under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Tills idag finns det fortfarande inget mellanting (i allafall inte öppet), och ibland skrattar jag över världen jag lever i. Att jag hamnat i en av världens mest HBTQ-vänliga städer, med vetskap om hur det är i andra delar av världen.

Jag googlade runt kring detta ämne och ett av de argument till de hårda restriktioner som finns i andra länder är brist på social och ekonomisk utveckling. För ekonomiskt välstånd  ska tydligen påskynda modernisering och skapa liberala värderingar (?).  Tyvärr tror jag inte att den förklaringen håller då det finns ekonomisk rika länder som enligt lag förbjuder homosexualitet. Ytterligare argument som jag hittade är att många länder, särskilt på den afrikanska kontinenten, är starkt kopplade till religion.  Jag vet inte riktigt hur långt de två argumenten håller, men frågan som dyker upp är;

Babsan och Tobias Karlsson (Let's Dance) under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Babsan och Tobias Karlsson (Let’s Dance) under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

”- Vad garanterar att ett rikt land i sekularism är ett modernt land? Och vad menar vi med modernt?”

Idag är jag en aktiv samhällsmedborgare, och har vänner och bekanta som gärna dejtar över könsgränserna. Jag blir otroligt glad för den frihet det betyder för de människorna. Att kunna identifiera sig som bisexuella för sig själva och andra. Visst är det vackert att man kan attraheras och älska olika människor?! Det är just därför jag föreställer mig hur detta hade tagits emot av familjen.

På tunnelbanan ser jag en äldre person i  kvinnokläder (det som enligt samhällsnormen kallas kvinnokläder ), peruk och smink. Några blickar från nya passagerare, men inte mer. På gatan står ett lesbiskt par och kysser varandra. Folk går förbi, men ingen reagerar. På TV visas dokumentärer om ”Transgender children”, om tio-, åtta- och till och med treåringar  som säger sig leva i fel kropp.  Är detta ett nytt fenomen eller har det alltid varit så, men att samhället nu är mer accepterande? Oavsett vilket är det toppen att media börjat rapportera i större utsträckning. Observera att jag är fullt medveten om att det är en generalisering, men ibland behövs det för att få bättre grepp. Även i Sverige finns det fortfarande motsättning kring transmänniskor, men det blir  nog lättare med coola förebilder såsom Conchita Wurst, Laverne Cox och nu senast Caitlyn Jenner. Eller, ja senaste inom mainstream media. Jag tror att det är lättare att prata om både transgender och HBTQ i samhället när vi alla följt förvandlingen från Bruce till Caitlyn Jenner.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Sedan några år tillbaka används pronomenet ‘hen’ och jag känner mig alltid dum efter att ha frågat om den söta bebisen är en pojke eller flicka. Vem vet? Föräldern kanske inte vill svara på den frågan. Jag mins en kväll när artisten Yohio var på TV. Jag hade inte hängt med på sistone och undrade om det var en pojke eller flicka. Min yngre kusin svarar ”det är en hen” och vi skrattade. Inte för att det var roligt, utan för att det så tydligt visade att det faktiskt inte är självklart hur folk definierar sig.  Jag antar att det är just det som varit svårigheten med han och hon… och varför är det så viktigt för mig att köna andra människor?

Så här tänker jag; Alla människor ska få leva precis som de vill, så länge de mår bra och är lyckliga. Enligt många är det  ett ”svenskt” sätt att tänka. Well, det kan diskuteras om tron på mänskliga rättigheter är ett svenskt sätt att tänka eller inte. I slutändan handlar det om att ge andra människor respekt, kärlek och tolerans. Det är härligt att vi alla är olika!

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara HBTQ-ungdom. Jag kan därför inte uttala mig om situationen, men att leva i Stockholm och uppleva Pride-veckan väcker många frågor. Jag kommer heller inte kunna förstå hur det är att leva i HBTQ-communityn i Stockholm och resterande Sverige, men det gör mig rädd att tänka på hur det ser ut på andra platser. Speciellt när det kan vara något av mina syskon. 

 

Rokibath Alassane

Rokibath Alassane

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé