Tänk om valet att bli vänster- eller högerextremist inte är ett fritt val som bygger på ideologiska ställningstaganden? I min läsning av Alberto Moravias roman Anpasslingen reflekterar jag över om bilden av Sverige som ett samhälle i sönderfall kanske tvingar människor att söka sig till extremer, vare sig de vill eller inte.
Marcello Clerici, huvudpersonen i Alberto Moravias roman The Conformist (på svenska: Anpasslingen), är inte bara fascist i Italien under Mussolini. Han är även besatt av att framstå som normal. Faktum är att det är just den här känslan hos honom av att han inte är som alla andra – hans upplevelse av en påtaglig diskrepans mellan självet och livsvärlden – som driver honom rakt in i den otrygga famnen på den fascistiska ideologin.
Att ingå som en kugge i det fascistiska maskineriet blir Marcellos väg in i denna åtrådda normalitet, liksom hela hans varande: Han klär sig som andra män i hans omgivning – eller som han föreställer sig att män som han ska klä sig; röker samma cigarretter, läser samma tidningar och har en fästmö att gifta sig med – en kvinna vars främsta tillgångar är hennes familjs vanlighet. Allt han tar sig för – allt han kommunicerar utåt – blir till ett slags maskering för att smälta in i samhället eller rentav i mänskligheten:
”He went up to the counter and asked for his preferred brand at the same time that three other people asked for the same cigarettes, and the tobacconist slid them rapidly across the marble of the countertop toward the four hands holding out money – four identical packs, which the four hands picked up with identical gestures. Marcello noticed that he took the pack, squeezed it to see if it was fresh enough, and then ripped off the seal the same way the other three did. He even noticed that two of the three tucked the pack back inte a small inner pocket in their jackets, as he did. Finally, one of the three stopped just outside the tobacconist’s to light a cigarette with a silver lighter exactly like his own. These observations stirred a satisfied, almost voluptuous pleasure in him. Yes, he was the same as the others, the same as everyone. The same as the men who bought the same brand of cigarettes, with the same gestures, even the men who turned at the passage of a woman dressed in red, himself among them, to eye the quiver of her solid buttocks under the thin material of the dress. Even if, as in this last gesture, the similarity was due more to willed imitation in his case than to any real personal inclination.” –The Conformist
Moravias anslag är intressant eftersom det erbjuder ett välkommet, alternativt perspektiv till gängse förklaringar om varför individer tilltalas av fascistoida, nationalistiska, rasistiska ideologier. Borta är de pseudovetenskapliga bortförklaringarna om raser, kulturer och nationer. Irrelevanta blir drömmarna om en gyllene gryning där en sedan länge svunnen storhetstid återföds. Inte ens förklaringarna om låg utbildning och en benägenhet för intolerans hos s k “sverigevänner” finns kvar att hålla fast vid. Kvar blir den enkla och högst mänskliga längtan om att höra hemma någonstans; att känna oss normala. En längtan vi alla dessutom delar och kan känna igen oss i.
I Marcellos fall handlar jakten på normalitet även om att begrava en känsla av skuld – det vill säga att han drivs av en starkt negativ självbild. Som det står någonstans i boken började hans desperata jakt på normalitet i ”the moment that being different meant being guilty”, alltså i det ögonblick annorlundaheten blev synonym med en upplevelse av skuld (eller skam, som jag som läsare nog hellre skulle översätta ordet i just det här fallet).
Att betala för denna normalitet genom att nonchalera fascismens lögner och övergrepp blir för Marcello ett överkomligt pris, även om det ytterligare lägger sten på börda genom att öka hans skam/skuld: Marcello gör sig till ett slags medskyldig till fascismens övergrepp, men han kan inte vända den fascistiska normaliteten ryggen, för då tvingas han istället konfrontera sin personliga skam/skuld vilket skulle betyda hans undergång. Så för att förbli människa har han inget (för honom synligt) val; han måste ge sig hän åt fascismen helt och hållet. Först när han gjort detta kan han landa i en upplevelse av normalitet som förvisso fortfarande bara är en mask, men som genom att han helt uppgått i fascismen sitter kvar med en mindre ansträngning än tidigare.
Svaret på frågan?
Det finns en mängd in- och utgångar i frågan om vad som gör att människor faller för fascismens blänkande fiskedrag. Vad det är som får stödet för Sverigedemokraterna att ligga kvar eller t o m öka, trots att de gång på gång avslöjas med lögner och beteenden som fått vem annan som helst att behöva lämna sina uppdrag och gå under jorden. Jag tror inte det finns några entydiga svar. Inga universallösningar som – om de applicerades – skulle neutralisera detta samhälleliga hot.
Varje människas väg är unik och även om varje förklaringsmodell har sina subjekt får vi inte låta oss luras att tänka att där finns en modell som täcker in alla – eller tillräckligt många – alternativ för att vara det rätta botemedlet. Att erbjuda motargument till fascismens lögner biter bara på vissa, att häckla fascismen är ett tillvägagångssätt med mycket begränsat resultat och detsamma gäller alla andra insatser för att på olika sätt bekämpa den. Så finns det då ingen övergripande teori om vad som driver dessa människor?
Nja… Både och, tänker jag. Det handlar om människor, så idén om att det skulle finnas ett enkelt Svar vore både naiv och kontraproduktiv. Men samtidigt undrar jag om inte Moravia faktiskt har en poäng här – och då talar jag inte om konformism som allmänt socialpsykologiskt fenomen, utan om högst specifika upplevelsen av att inte höra hemma. För vem av våra sverigevänner ger uttryck för att känna sig hemma i Sverige av idag? Jag kommer inte på en enda. Det är snarare tvärtom. Det är den plötsliga upplevelsen av att inte känna sig hemma i den värld man växt upp i som hela tiden återkommer till i sina uppmaningar till omvärlden att ”VAKNA SVERIGE”.
Kanske erbjuder just sverigevänskapen den normalitet som gått förlorad i ett för dem förvandlat samhälle där pojkar plötsligt kan vara lucia, där skolavslutningar inte längre hålls i kyrkan, där traditionerna dör istället för att bevaras eller åtminstone ersättas. Kanske känner de som Marcello angående fascisterna i Italien; att alldeles oavsett vad SD är, vad de gör eller står för, så erbjuder de i alla fall en normalitet som – för de här människorna – gått förlorad. En betryggande normalitet som innebär att de vet hur man ska klä sig, bete sig, prata och vara för att vara som “vanligt, hederligt folk” och att de faktiskt har möjlighet att göra/vara det.
Förstår man inte hur viktigt det är, har man kanske inte förstått någonting.
Sammanfattning
För att sammanfatta ovanstående: Moravia ser fascismen som ett symtom, snarare än en sjukdom i sig. Men han går också vidare genom att inte heller se fascisten som det egentliga problemet. Det är en förmänskligande handling, samtidigt som den i vissas ögon säkert riskerar att ta fokus från det egentliga problemet. Men det är ju själva kråksången, eller hur? En kanske inte blir fascist eller sverigevän för att en vill, utan för att en (tror att en) måste? Inte för att rädda den kristna nationen från ett islamistiskt ragnarök eller för att bevara den vita rasen vit eller för att krossa den genusfeminazistiska PK-diktaturen till förmån för små skäggiga män i shorts, utan av den enkla anledningen att man vill vara människa, som alla andra – och för att inga andra dörrar står öppna för en.
Vi vet att samhället blivit alltmer polariserat under 2000-talet för att idag vara en plats som bejakar såväl manliga lucior som rasistiska attacker på butiksanställda. Vi vet också att debatten gärna delar upp dessa ytterligheter i “goda” och “onda” – framförallt för att ogiltigförklara argumentationen från de som representerar det förment goda som känslomässig och osaklig.
Men tänk om det är likadant för alla? Att jag inte har något annat val än att bejaka manliga lucior, böneutrop och interkulturalitet för att kunna känna mig normal; liksom Moravias fiktiva fascist eller sverigevännen på andra sidan inte heller har något val. Var drar vi då skiljelinjen mellan oss? Då är vi alla lika onda/goda. Lika normala i vår dragning åt ytterligheter.
Gud förbjude att det skulle vara så. Då finns det inte mycket kvar annat än konflikten mellan de två sidorna som ger mening åt våra existenser…
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 