Etikettarkiv: förföljelse

Myter

Myt: ”Sverige är inte hela världens socialkontor”

Enligt färska siffror från UNHCR befinner sig 0,3% av världens flyktingar i Sverige. Små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige.

I debatten snickrar man kreativt ihop föreställningen om en s k ”massinvandring” med ett populärt mantra. Mantrat är ihåligt och utan substans samt bygger på en främlingsfientlig myt. Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Sverige är inte hela världens socialkontor”.

Det som med emfas påstås vara ett legitimt argument ingår i den retorik som som används av en del i flyktingdebatten. Det är en retorik som anammats av ”invandringskritiker”, även kallade ”sverigevänner”, men som jag helst benämner ”sverigehatare”. Först och främst används myten för att man tror på den, men den används också i tron att den inte går att bemöta – ett vapen omöjligt att värja sig mot. Men det fina är att den visst går att bemöta.

82,4 miljoner människor befinner sig på flykt i världen (uppgift från juni 2021). De vanligaste orsakerna till flykt är krig, förföljelse, konflikter, terror, tortyr, våld och brott mot mänskliga rättigheter.

48 miljoner av dessa flyktingar är s k internflyktingar, dvs placerade i det egna hemlandet.

20,7 miljoner av världens flyktingar finns under UNHCR:s beskydd.

5,7 miljoner är palestinska flyktingar registrerade av FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA).

4,1 miljoner är asylsökande.

3,9 miljoner är venezolaner förflyttade utomlands (exklusive venezolanska asylsökare och flyktingar).

Zaarati-lägret i Jordanien. 2013 beräknades lägret hysa 144 000 syriska flyktingar.

Här finns världens alla flyktingar

Fördelningen på världsdelarna ser ut som följer:

  • 40,2% Afrika
  • 32,1% Asien
  • 18,1% Sydamerika
  • 7,6% Europa (mer än hälften av dessa befinner sig i Turkiet)
  • 2% Nordamerika och Karibien
  • 0,2% Oceanien

Libanon är fortsatt det land med störst andel flyktingar, 1 av 6 som befinner sig i Libanon är flykting.

97,3 miljoner människor betraktas i skrivande stund av UNHCR vara ”persons of concern” (flyktingar, internflyktingar, asylsökare, statslösa och vissa som inte passar in i dessa kategorier) befann sig 244 942 i Sverige. 0,3% av världens flyktingar hittar vi alltså i Sverige. (Källa: UNHCR)

Människor som faller in i kategorin ”persons of concern” befinner sig (främst) i:

  1. Colombia (8,1 miljoner)
  2. Syrien (6,8 miljoner)
  3. Kongo (5,1 miljoner)

I Europa ser det ut så här:

  1. Turkiet (3,7 miljoner)
  2. Ukraina (2,4 miljoner)
  3. Tyskland (1,2 miljoner)

(Källa: UNHCR)

Sverige och ”massinvandringen”

I flyktingdebatten finns människor som hävdar att Sverige går på knäna, och det beror på ”massinvandringen”. Det finns varken rim eller reson i att använda sig av detta som ett argument. Mot bakgrund av att  små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige, som i förhållande till dessa länder är extremt rikt och glesbefolkat, så håller inte argumentet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande:

7,6% av världens flyktingar uppehåller sig i Europa. 0,3% av världens flyktingar uppehåller sig i Sverige. Således är myten en lögn, som troligtvis har en mängd olika orsaker; rädsla, oro, främlingsfientlighet, människosyn, naivitet och okunskap är faktorer som gör att myten lever vidare.

Myten om Sverige, socialkontoret och ”massinvandringen” går inte sällan hand i hand med föreställningen om att livstidsförsörjning delas ut på löpande band till alla asylsökande.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar i debatten att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, Sverige är inte hela världens socialkontor. Och, nej, Sverige har ingen ”massinvandring”. Det är en myt som används av ”invandringskritiker”, främlingsfientliga och rasister. För att bemöta myten krävs att vi har rätt fakta.

Källor:

UNHCR: Figures at a glance

UNHCR: Populations Statistics

UNHCR: Refugee Statistics

UNHCR: Global Appeal

Mer att läsa:

#bidrag på Motargument.se

Myter

SD:s parallella universum – När kriget kom till Norge

För Sverigedemokraterna är det ytterst praktiskt att det inte krigas i vårt närområde. Det är också ytterst praktiskt att det inte lär krigas i något av våra grannländer på väldigt länge. Därför försöker SD inbilla väljare att det går att neka människor att söka asyl i Sverige, så länge de inte kommer från Norden eller våra grannländer på andra sidan Östersjön. SD marknadsför en lögn, den påhittade ”principen om första säkra land”. En princip som, om ett land försöker tillämpa den, strider mot såväl asylrätten som internationell rätt.

I sin motion ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990) argumenterar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt för en hållning som bryter mot internationella avtal rörande asyl och mänskliga rättigheter.

”I enlighet med FN:s flyktingkonvention så utgår Sverigedemokraternas flyktingpolitik från principen att en människa på flykt ska få skydd i det första säkra land som kan nås. Detta innebär att asylsystemet på sikt bör utformas för att motverka långväga och kostsam migration över flera länder, samt sekundärförflyttningar (så kallad asyl-shopping). Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.

Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.

Oavsett aktuell omvärldssituation är det av största vikt att tydliga regler och fungerande system finns på plats i det fall konflikter i närområdet bryter ut och att Sverige därmed kan komma att behöva hantera nya asylsökande.” (Källa: Riksdagen)

Påståendet om att flyktingkonventionen anger att människor som flyr måste söka skydd i det geografiskt närmaste säkra land som finns, är lögn. Inga sådana formuleringar eller ens antydningar om ”första säkra land”, anges i flyktingkonventionen.

Av artikel 1, punkt 2 i flyktingkonventionen, framgår endast att en flykting måste befinna sig utanför det egna landets gränser har en välgrundad fruktan för förföljelse (utifrån ett antal uppräknade kriterier), samt att personen som flyr, på grund av välgrundad fruktan, inte kan eller vill begagna sig av det egna landets skydd, för att personen skall få beviljas skydd.

Det räcker således med att befinna sig utanför sitt eget lands gränser och att söka asyl i ett annat land.

I tredje till femte stycket i preamblen (förordet) till flyktingkonventionen (markering i fetstil gjorda av mig) fastslår därutöver att det åligger det internationella världssamfundet att lösa flyktingproblematiken genom gemensamma åtaganden:

”i betraktande av att beviljandet av asyl kan medföra en utomordentligt tung börda för vissa länder och att en tillfredsställande lösning av hithörande problem, vilkas internationella räckvidd och natur erkänts av Förenta Nationerna, därför icke kan uppnås utan internationellt samarbete, under uttalande av önskemålet, att alla stater under erkännande av flyktingproblemets sociala och humanitära beskaffenhet måtte göra allt som står i deras makt för att förhindra detta problem att bliva en orsak till spänning mellan stater, samt efter tagen kännedom om att Förenta Nationernas Höge Kommissarie för flyktingar erhållit i uppdrag att övervaka tillämpningen av de internationella konventioner, som bereda flyktingarna skydd, och i insikt om att en effektiv samordning av de åtgärder, som vidtagas för att lösa flyktingsproblemet, kommer att vara avhängig av staternas samarbete med Höge Kommissarien” (Källa: Human Rights

Dublinförordningen reglerar asylsystemet

I Dublinförordningen står föreskrivet hur den internationella asylpolitiken ser ut. I förordningen regleras asylsystemet genom att en (1) s k ”Dublinstat” (EU-stat, Norge, Schweiz, Island eller Liechtenstein) ansvarar för att i det egna landet pröva en utlännings asylansökan. Dublinförordningen innehåller undantag då en ensamkommande har släkt i Sverige eller då en människa har familj i Sverige.

Om den asylsökande har uppehållstillstånd i Sverige ska asylansökan prövas här. Dublinförordningen är samtidigt enbart tillämpbar under en viss tid när en asylsökande färdas genom flera länder som omfattas av förordningen. (Källa: Migrationsverket)

I händelse av att Sverige utvisar grupper av människor utan att ta hänsyn till deras individuella behov och rättigheter strider mot Protokoll 4 artikel 4 i Europakonventionen. Det är, i enlighet med protokollet, förbjudet att förhindra människor att komma in i landet (Källa: Mänskliga rättigheter)

Du har rätt att söka asyl varhelst du vill

På Migrationsverkets hemsida läser vi följande vad gäller Sverige:

”Enligt svensk praxis ska Sverige påta sig ansvar för ansökan om det vore humanitärt stötande att kräva att den asylsökande förs över till den Dublinstat som enligt Dublinförordningen ska ansvara för ansökan.” (Källa: Migrationsverket)

I enlighet med asylrätten, internationell rätt och de mänskliga rättigheterna har en person rätt att söka asyl i det land hen önskar. Detta innebär i praktiken att vem som helst kan söka asyl i Sverige. Asylsökande har rätt till en (1) prövning i Sverige, förutsatt att inga andra länder kan och vill pröva en asylansökan.

I SD:s parallella universum vill man ge Sverige frisedel i förhållande till andra länder. I sin iver att slippa ta emot flyktingar anser de att Sverige ska frångå internationell rätt, asylrätten och bryta mot de mänskliga rättigheterna.

I SD:s parallella universum gäller skygglappar på. Detta illustreras monotont av mantrat, och lögnen, ”principen om första säkra land”. I själva verket menar partiet att ”vi vill inte ha några flyktingar till Sverige. Punkt”.

Vem vet förresten när kriget kommer till Norge?

Källor:

Riksdagen: ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990)

Migrationsverket: Dublinförordningen

Human Rights: Flyktingkonvention angående flyktingars rättsliga ställning

Mänskliga rättigheter: Europakonventionen (protokoll nr 4)

I fokus

News flash: Människor vill flytta till andra länder

Featured image attribution: Policía Nacional de los colombianos [CC BY-SA 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)%5D, via Wikimedia Commons

Motargument nyanserar: Siffran på 750 miljoner världen över som vill flytta är påhittad av Samhällsnytt och ingen annan. I praktiken är den att betrakta som 48 miljoner. Siffran 9 miljoner för Sverige är i praktiken drygt 500 000. Alla enskilda länders lagstiftning gör att denna siffra sjunker ytterligare. Av de som vill flytta permanent till ett annat land är de allra flesta högutbildade och kvalificerad arbetskraft.

Människor har i alla tider migrerat i hopp om att få ett bättre liv. Detta är varken nytt eller sensationellt.

Frågan i en undersökning utförd av Gallup mellan 2015 och 2017 utförd i 453 122 personer i ”152 länder och områden” är:

Ideally, if you had the opportunity, would you like to move PERMANENTLY to another country, or would you prefer to continue living in this country?

Resultatet av undersökningen är, enligt Samhällsnytt som gärna vill skapa sensation och bilda opinion i slika frågor, tillräckligt uppseendeväckande för att man ska skriva en artikel om det. När Dagerlind et al skriver har man alltid ett syfte. Så också denna gång.

Samhällsnytt skapar sensationsnyhet

Rubriken i artikeln är avsedd att skapa sensation och ilska hos läsarna: ”Öppna gränser: 750 miljoner vill migrera enligt ny undersökning”.

Gallup (tidigare American Institute of Public Opinion Gallup Organization), grundades av George Gallup i New Jersey 1935 och har sedan 2010 gjort dessa undersökningar i tre omgångar. Således är det ingen ”ny undersökning”. Resultatet av den senaste undersökningen säger att 15 % av världens befolkning (ca 750 miljoner) skulle ta chansen och flytta permanent till ett annat land om de gavs möjlighet.

Länder som människor vill lämna är hårt drabbade

På Gallups hemsida får vi mer information: De länder som de flesta vill lämna permanent är länder som är drabbade av fattigdom, torka, förtryck, brist på mänskliga rättigheter, naturkatastrofer, krig, svält, brist på rent vatten, sjukdom och tortyr.

Framför allt handlar det om länder söder om Sahara, Sydamerika inklusive Karibien samt länder i Europa som inte är EU-länder. På fjärde plats över länder från vilka människor vill flytta hamnar Mellanöstern och Nordafrika (MENA), tätt följt av EU-länderna.

En observation är att regionen Nordamerika har ökat mest av alla över regioner som människor vill flytta från.

Siffran för Nordamerika 2013-2016 visade att 10 % av befolkningen skulle flytta permanent om de fick möjlighet. Samma siffra för 2015-2017 ligger på 14 %. Kan detta vara ett uttryck för en s k ”Trump-effekt”? Ja, ökningen ligger nästan helt och hållet på USA.

Illustration by Ashley Goodall

Siffran rörande hur många som vill lämna sitt land permanent ligger alltså på 15 % för perioden 2015-2017. 2013-2016 var samma siffra 14 % och 2010-2012 låg den på 13 %.

Från vilka länder vill människor främst flytta permanent? I topp finner vi Sierra Leone (71 % vill flytta härifrån), Liberia (66 %) och Haiti (62 %). Albanien (60 %) och Kosovo (46 %) är de europeiska länder som tar sig in på topp 13. Inget av dessa länder är medlemmar i EU.

Sverige hamnar på 14:e plats över favoritländer att flytta till

Favoritländerna att flytta till är USA (21 % vill flytta hit), Kanada (6 %) och Tyskland (6 %). Sverige (1 %) hamnar på 14:e plats på listan över favoritländer att flytta till. Omräknat i antal människor skulle 158 miljoner vilja flytta till USA, 47 och 42 miljoner till respektive Kanada och Tyskland.

9 miljoner skulle vilja flytta till Sverige om de fick möjlighet. Siffran för Sverige har stått stilla i de tre undersökningar som Gallup gjort sedan 2010. Tyskland och Australien har ökat med 2 respektive 1 % sedan den senaste undersökningen.

En annan observation är att Storbritannien har tappat 3 % sedan den senaste undersökningen. Kan detta vara uttryck för en s k ”Brexit-effekt”?

48 miljoner planerar en flytt

Gallup vill nogsamt poängtera att siffrorna i undersökningarna inte tillnärmelsevis korrelerar med antal människor som har planer på att flytta permanent till ett annat land. Kikar vi på siffran från 2012 över hur många som planerar att flytta permanent till ett annat land så ligger den på 48 miljoner. Denna siffra korrelerar väl med FN:s statistik över migrationsflödet i världen. För de allra flesta är alltså viljan att flytta till ett annat land en ouppnåelig dröm, en önskan som inte kommer att uppfyllas.

Bland dessa 48 miljoner återfinner vi framför allt människor som vi betraktar som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. De som kan flytta är de som planerar att flytta. Siffran 750 har inte förändrats nämnvärt sedan 2010. Det är rimligt att anta att inte heller siffran 48 har förändrats nämnvärt.

En överslagsräkning ger oss en siffra på drygt 500 000 som planerar att flytta till Sverige permanent. Inte 9 miljoner. 500 000 människor som är högutbildade och att betrakta som kvalificerad arbetskraft. 

Siffrorna i Gallups undersökning är tänkta att fungera som viktig information för ledare i olika länder så att de kan få en överblick över vilka som potentiellt kan utvandra och vilka som potentiellt kan invandra. Beslutet som FN:s medlemsstater tar i Marocko denna vecka kan vara avgörande för huruvida resan blir säker, lugn och laglig för de människor som faktiskt tar beslutet att lämna sitt hemland. Mer om avtalet, som inte är bindande, går att läsa på regeringens hemsida och på FN:s hemsida.

Att människor vill lämna hemländer sargade av krig, fattigdom, förföljelse, orättvisor, förtryck, tortyr, naturkatastrofer, svält, torka, sjukdom och brist på rent vatten är inte anmärkningsvärt. Varje människa önskar, och är värd, ett bra liv. Det är varken en nyhet eller en sensation. Det är en självklarhet.

Det är viktigt att påminna oss om att de allra flesta svenskar kan flytta utomlands. Det är en rätt som varje människa har. Verkligheten är att det finns många människor som vill, men de kan inte.

Förändringarna i de tre undersökningarna som Gallup har gjort är relativt små. Samhällsnytt vill göra en poäng genom att skapa en rubrik som andas sensation och ”nyhet”: ”Öppna gränser: Fler än 750 miljoner vill migrera”. Detta är ytterligare ett kvitto på att bloggen vill bilda opinion och polarisera i debatten. Siffran 750 miljoner används av Samhällsnytt för att skapa ilska och polarisering. Att siffran snarare handlar om att 48 miljoner (2012) har konkreta planer på att flytta nämns inte i deras artikel. Inte heller nämner man att av dessa 48 miljoner är största andelen människor att betrakta som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Siffran för Sverige sjunker i en överslagsräkning till drygt 500 000 människor som vill flytta hit, merparten är alltså kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Formaliteter och byråkrati gör att denna siffra sjunker ytterligare. Att plocka fakta selektivt är en medveten och beprövad strategi. Det skulle nämligen ta udden av artikeln.

Människor flyr och migrerar. Det har man gjort i alla tider. Det är naturligt att människor strävar efter att få ett bättre liv.

Källor:

Gallup: More Than 750 Million Worldwide Would Migrate If They Could

I fokus

Österrikes förbundskansler uttrycker rasism

Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz berättar i en intervju med ORF att han anser att varje land ska ha möjlighet att välja hur många, och vilka, flyktingar man ska ta emot. Att särskilja flyktingar mot bakgrund av vilka de är – ursprungsland, etnicitet, religion t ex – är rasism.

Sedan december 2017 är 31-årige Sebastian Kurz, partiledare för kristdemokratiska och konservativa ÖVP, Österrikes förbundskansler. Han har satt avtryck med sin strama syn på migrations- och flyktingpolitik. Det senaste utspelet som gjordes i en intervju i statliga TV-kanalen ORF 2 handlar om att EU-länder ska ha möjligheten att välja hur många, och vilka, flyktingar man vill ta emot.

Österrikes regeringschef väljer sina flyktingar med hjälp av rasism

Han väljer att inte specificera ”vilka” det är han menar. Det spelar egentligen ingen roll, eftersom att i samma andetag som han väljer att göra skillnad på människor mot bakgrund av religion, etnicitet, ursprung eller kultur så begår han en rasistisk handling.

Intervjun går att se genom att klicka på klippet nedan.

Vidare i intervjun betonar Kurz att han vill välja ut exakt vilka människor som flyr från krigszoner. Han vill också begränsa antalet flyktingar. Han menar att EU hjälper bäst på plats. Det är förvisso så att bistånd till organisationer i krigsutsatta områden och flyktingläger gör otroligt mycket nytta, men salig Hans Rosling var ”spot on” då han menade på att det är ingen diskussion: Vi ska hjälpa här och där.

Rosling använde Libanon som ett exempel där man kan tala om att det är legitimt att tala om att gränsen för vad ett land klarar av är nådd vad gäller flyktingmottagande. Men Sverige, och i detta fall Österrike, samt övriga EU-länder är långt ifrån att ha nått den gränsen.

Det trötta argumentet om ”alla flyktingar är unga män”

Kurz menar att man kan välja bort ”unga män” och istället ta emot familjer. Är det så enkelt? Är det inte så att ”unga män” ofta är de som, av många anledningar, är de som har bäst förutsättningar att fly? Många kommer hit och hoppas på att, på ett någorlunda säkert sätt, få återförenas med sin familj.

Afghanistan brukar användas som ett typexempel på denna könsmässiga obalans. Under åren 2000 till 2017 var nettoinvandringen från Afghanistan till Sverige drygt 40 000 personer.  Av dessa var 64 % män och 36 % kvinnor. En tredjedel kvinnor är utan tvekan en könsmässig obalans. Under samma år var nettoinvandringen från Thailand till Sverige knappt 32 000. Av dessa var 20 % män och 80 % kvinnor. En femtedel män är utan tvekan en könsmässig obalans.

Vidare är den österrikiske förbundskanslern av uppfattningen att han anser att EU-länder har rätt att på eget bevåg avgöra om, eller hur många, flyktingar deras länder ska ta emot. Han anser att det är ”omöjligt att alla som är förföljda kan söka asyl i EU”.

Kurz menar att de flyktingar som tilldelas t ex Polen och Ungern inte kommer att stanna i dessa länder, utan stannar så länge de behöver och sedan tar sig vidare till de länder de vill. I intervjun hör vi följande från Kurz (intervjuad på tyska, men i videon finns en engelsk översättning):

In my opinion every country should have the possibility to decide for themselves how many and what kind of people they want to accept. Maybe Viktor Orban will take fewer and exclusively Christians and maybe other countries will take in more.

”…hur många och vilken sorts människor man vill acceptera”…

Hur minskar trycket på EU då man ”väljer” sina flyktingar?

Kurz ser alltså möjligheten att använda sig av rasism som den enda vägen att lösa den situation som råder i EU. Argumentationen haltar betänkligt. Hur tänker han sig att en rasistisk selektion av människor skulle minska trycket på EU?

Eftersom det inte är särskilt många EU-länder som är sugna på att ta emot fler flyktingar än de gör idag är det svårt att se hur Kurz argumentation håller. Han nämner Luxemburg som ett exempel på ett land som har uttryckt att de kan tänka sig att emot fler flyktingar, men det räcker inte särskilt långt när de flesta länder har stramat åt migrationspolitiken.

Kurz hyser förhoppningar om att Österrike kan vara det land som går i täten och vara ett statuerande exempel som i förlängningen skulle kunna bli rådande ordning i EU. Det var, enligt Kurz, samma visa när Österrike var drivande i att stänga ”Balkanrutten”, då man först var emot att stänga, men sedan enhälligt beslutade att rutten skulle stängas.

I en artikel i The Straits Times kan vi läsa om Kurz tillkännagivande om att de hårdföra inrikesministrarna i Tyskland, Italien och Österrike har ingått en allians mot ‘illegal immigration’. Detta har skapat en hel del turbulens i övriga EU. Kurz tillkännagivande i Berlin,  är en varning gentemot andra ledare, såsom Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som försöker ta fram en EU-överenskommelse om samarbete kring hur asylsökare ska fördelas.

Alliansen mot ”illegal immigration”

På Kurz sida står även Tysklands inrikesminister Horst Seehofer, som befinner sig i en öppen migrationsstrid med Merkel, något som äventyrar den tyska koalitionsregeringen. Tidigare i veckan har Seehofer tillsammans med sina högerextrema motsvarigheter i Österrike och Italien, Herbert Kickl och Matteo Salvini, format en allians. Samarbetet länderna emellan syftar till att ta tag i säkerhets- och terrorhot. Det är dock oklart vad samarbetet i praktiken betyder.

Österrike tar den 1 juli i år över EU-presidentskapet från Bulgarien. Kurz välkomnar det ”goda samarbetet som vi vill utveckla mellan Rom, Wien och Berlin”. Kurz utvecklar sitt resonemang:

I think it marks very sensible cooperation that will contribute to reducing illegal migration to Europe, We believe an axis of the willing is needed to fight illegal migration.

Merkel har försökt vara tydlig med att hon inte kommer att acceptera den plan som Seehofer presenterat. Planen innefattar krav på att Tyskland sätter stopp för asylsökare som redan registrerats i annat EU-land. Merkels argument är att hon anser att Tyskland inte ska hänfalla åt att vara ensamma i sådana åtgärder när EU arbetar på en gemensam policy vad gäller migrationen.

Alliansen mellan Seehofer, Kickl och Salvini har redan burit frukt: I måndags vägrade Salvini att ta emot ett räddningsfartyg med hundratals migranter.

Enligt Flyktingkonventionen har alla människor rätt att söka asyl och få sin ansökan prövad oavsett etnicitet, religion, ursprung och kultur. Kurz förslag kan inte bli verklighet så länge inte hela EU frångår Flyktingkonventionen.

Att folkvalda regeringschefer börjar använda rasism i sin politiska gärning illustrerar på ett obehagligt sätt hur kallt delar av det nationalistiska Europa är.

Källor:

Intervju med Sebastian Kurz i ORF 2

The Straits Times: EU ministers form ‘axis’ against illegal migrants

Krönikor

Invandrare som röstar på SD

1 kommentar

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.

evstafiev-bosnia-sarajevo-woman-cries-at-grave
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev

På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.

Det är orättvist att vi är olika lottade

För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.

Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.

Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.

Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.

imagesI diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.

Vi ska inte glömma vår historia

Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?

Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.

SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.

Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.

Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.

Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.

En röst på SD är en röst mot dig själv

Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda.  Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.

Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.

Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.

Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?

Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?

Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?

Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?

Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?

Ivana hade inga svar.

Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.

Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.

Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.

Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.

imagesMin diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.

Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.

Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?

Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.

*Ivana är ett fingerat namn

EDIT: 180604

SD har inför valet 9 september 2018 hårdlanserat repatriering, dvs återvandring, något man har talat om sedan partiets grundande. Mot bakgrund av detta, och att SD trots påtryckningar om att specificera vilka invandrare som egentligen omfattas av repatriering, är det ännu svårare att förstå att människor som har flytt krig, förtryck, tortyr och diktaturer väljer att lägga sin röst på ett parti som, högst troligt, har en plan på att se till att de återvänder till sina hemländer så snart de får makt.

Eftersom det är oklart vilka som omfattas av SD:s repatrieringsplaner är det vanskligt för arbetskraftsinvandrare, eller människor vars förfäder har invandrat till Sverige, då även dessa kan komma att omfattas av återvandringskrav i framtiden. För SD är invandrare och flyktingar inte fullvärdiga svenskar, och det är svårt att sia om vad som kommer att hända den dag det blir ”skarpt läge”, dvs om/när SD bestämmer.

Jimmie Åkesson har uttryckt att invandrare bör åka ”dit de bör bo”.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Vi kräver ett svar, SD: Vilka invandrare ska ni skicka ”hem”?

Krönikor, Myter

Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra

Det finns ett beslut som jag önskar att ingen människa skulle behöva fatta – ett val som jag önskar att ingen människa skulle behöva göra.

Att lämna sitt hem, att fly från allt man har, från sin familj, sin historia och sin trygghet, det man en gång hade men nu har kastats all världens väg, kräver ett mod, en vilja, en önskan som är svår för mig att begripa. En av anledningarna är att jag inte kan se mig själv i den livssituation som dessa människor har försatts i. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva i ett inbördeskrig, att ständigt vara rädd för att hamna i terroristers klor, att tvingas leva i ett land sargat av årtionden av inhemska stridigheter eller i ett land där jag, förr eller senare, kommer att fängslas, torteras och misshandlas på godtyckliga grunder.

Det finns en del som är av uppfattningen att flyktingar måste vara fattiga för att ha rätt att fly. Den klassiska definitionen för många människor innefattar skräckbilder av undernärda människor utan kläder. Det finns en del som hävdar att flyktingar som söker asyl i Sverige är lyxflyktingar eftersom de haft pengar att finansiera flykten.

Sanningen är att bland flyktingar finns alla möjliga människor, alltifrån de som har ingenting till de som har någonting. Det de alla har gemensamt är att de flyr, flyr undan grymheter ingen av oss kan föreställa sig. Flyktingstatus är inte avhängig ekonomiska, eller sociala, förutsättningar.

Under 2015 sökte 162 877 asyl i Sverige. Det är en ökning med 100%. De fem största ursprungsländerna hos asylsökande är Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea och Somalia. Det finns också en betydande grupp statslösa som söker asyl i Sverige.

Andelen människor som når Sverige är en bråkdel av de som väljer att fly sina hem. De allra flesta tvingas att stanna antingen som internflyktingar eller i flyktingläger i grannländer. Av världens 60 miljoner människor, varav en miljon i Europa, som befinner sig på flykt har alltså 2,7‰ (promille) – knappt 163 000, sökt asyl i Sverige under 2015.

Om vi tittar på hur de ekonomiska, och sociala, förutsättningarna ser ut i de fem länder varifrån  flest andel asylsökande kommer så ser vi att det skiljer sig en hel del länderna sinsemellan.

Det senaste år som är komplett gällande BNP (i USDollar) är 2013, och jag kommer därför att redovisa siffror från detta år. Vi kan se att den ekonomiska aspekten skiljer sig mycket åt mellan de fem största länderna. Vi kan också se att Sveriges BNP är mer än 10 gånger högre än Iraks, som är det land av dessa fem som har högst BNP.

BNP
Klicka för större bild

Om vi ser till aspekter med samhällsanknytning, såsom läskunnighet hos personer över 15 år ser vi att läskunnigheten i Syrien 2013 var 86%, medan det i Somalia inte finns någon uppgift alls över läskunnighet. Som jämförelse ligger läskunnigheten i Sverige på 99%.

aLiteracy
Klicka för större bild

När vi tittar på förväntat antal år i utbildning för kvinnor kan vi se att det skiljer sig markant mellan länderna, i fallande skala från drygt 11 år i Syrien ner till 1,5 år i Somalia. I jämförelse har vi Sverige med siffran 16,35 år.

autb
Klicka för större bild

Spädbarnsdödligheten varierar kraftigt mellan de fem länderna. Vi kan se att Somalia, följt av Afghanistan och Eritrea, har den högsta spädbarnsdödligheten.

aInfantMort
Klicka för större bild

En stötesten i debatten är att så många flyktingar har mobiltelefoner. Vid närmare efterforskning ser vi att det framför allt är Eritrea som urskiljer sig, med bara 6 mobilabonnemang per 100 personer. Mobiltelefonanvändningen är hög i Irak, Afghanistan och Syrien.

aMobiler
Klicka för större bild

Som vi kan utläsa av dessa siffror, som bara är ett axplock av företeelser som kan studeras, är skillnaderna mellan länderna enorma. Det finns inga gemensamma nämnare, siffrorna spretar åt alla håll. Ett land har högre utbildningsnivå än ett annat, medan ett annat har en starkare ekonomi än det första.

Tyvärr är det så att inte alla människor kan uppbringa de ekonomiska förutsättningar som behövs för att finansiera flykten. Att betala flyktingsmugglare för en livsfarlig transport, i överlastade gummibåtar, över Medelhavet är inte billigt. En del har inga pengar alls för att kunna fly, och tvingas därför att stanna. En del har inte pengar för att kunna fly längre än till flyktingläger, som allt som oftast inte är människovärdiga, i eller utanför hemlandet. En del har för lite pengar för att kunna finansiera en någorlunda säker flykt. Det är nödvändigt, i debatten, att poängtera att ingen är ”mer” flykting än någon annan.

Även politiska flyktingar måste skyddas och dessa är inte sällan utbildade personer med pengar, kontakter och en tidigare hög ställning i sina hemländer.

Det är inte ett argument att de som faktiskt kan fly har mindre rätt att fly. Risken att dö pga krig, terrorism och naturkatastrofer är lika stor oavsett hur mycket pengar man har, eller kan uppbringa. Jag är den förste att skriva under på att det finns en hänsynslös orättvisa i att vissa kan fly och andra inte. Men att använda flyktingars ekonomiska likviditet som slagträ i flyktingdebatten är ovärdigt, och verklighetsfrånvänt.

Krig, terror och naturkatastrofer härjar urskillningslöst, och skoningslöst, i många länder. Inte heller förtryck, förföljelse eller brister i mänskliga rättigheter tar hänsyn till hur mycket pengar en människa har på sitt bankkonto eller i madrassen. Det vi med all säkerhet kan fastställa är att dessa illdåd och grymheter, med oerhörd kraft, drabbar människor i en stor del av världens länder. Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra. Alla sorters människor, oavsett ekonomisk och/eller social status, drabbas av ofattbara grymheter som tvingar dem att lämna sina hem.

Rätten att fly och rätten att söka asyl är oantastlig. Människor flyr för att överleva. Ingen flyr för att de vill, utan för att de måste.

Videotips:

How not to be ignorant about the world (Hans och Ola Rosling)

Källor:

BNP per capita 2013 för Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Läskunnighet åren 2004-2013 (beroende på att det inte finns uppgifter för varje år) för Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Förväntat antal år i utbildning för kvinnor åren 2005-2009 (beroende på att det inte finns uppgifter för varje år) i Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Spädbarnsdödlighet (antal döda barn – per 1 000 – före ett års ålder) i Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien (siffror från 2013)

Antal mobilabonnemang på 100 personer i Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Artiklar, Myter

Terminologi – antiromism/antiziganism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på funkofobi. Vi fortsätter med antiromism/antiziganism.

Enligt Nationalencyklopedin innebär antiziganism följande:

antiziganism, benämning på rasism riktad mot romer. Ordet har myntats i efterkrigstidens förintelseforskning; jämför engelskans antigypsyism och tyskans Antiziganismus.

På Forum för levande historia kan man läsa följande om antiziganism:

Antiziganismen, rasismen mot romer, har funnits i Europa lika länge som romerna själva. Romer har levt i Sverige sedan början av 1500-talet. Få andra grupper har genom historien blivit så systematiskt förföljda, diskriminerade och trakasserade som romerna. De har de utsatts för tvångssteriliseringar, omhändertaganden av barn och påtvingad assimilation.

Ordet ”antiziganism” är bildat av förleden ”anti-” (mot, eller motstånd till) och efterleden ”zigenare” (den äldre benämningen på romer).

Bundesarchiv_Bild_183-1987-0703-506,_Adolf_Hitler_vor_Rundfunk-MikrofonI samband med Förintelsen, då mellan 200.000 och 500.000 av Europas romer mördades, myntades ordet antiziganism. Folkmordet på romer kommer alltid i skymundan av folkmordet på judar. Likt judar ansågs, och anses, romer vara ett främmande folk som ständigt ses på med misstro och fruktan, och som systematiskt är föremål för både diskriminering och spridning av myter. Antiziganismen har varit allestädes närvarande i Sverige alltsedan 1500-talet, då de första romerna invandrade till Sverige.

Registreringen av romer ger stigmat bränsle

Registreringen av romer, de s k ”z-registren”, i Sverige har resulterat i att romer har fått sina medborgerliga och mänskliga rättigheter inskränkta, eftersom man under den första halvan av 1900-talet betraktade alla romer som statslösa. I praktiken innebar det att romer inte kunde åtnjuta samma rättigheter som svenska medborgare. Romers existens i Sverige betraktades som illegal. Mellan 1914 och 1954 förhindrade utlänningslagen romer att resa in i Sverige. Dessutom skulle romer som redan bodde i Sverige utvisas.

Som en motpol, och försök till förändring, tillkom den s k ”Zigenarundersökningen”. 1962-1963 drevs detta projekt av läkaren John Takman, på uppdrag av Arbetsmarknadsstyrelsen, vars syfte bestod i att undersöka romers situation i Sverige och att vidta åtgärder för att integrera romer i det svenska samhället. Takman verkade, i samarbete med Katarina och Rosa Taikon, för romers medborgerliga rättigheter i Sverige.

Romer ses som andra klassens medborgare

Än idag är romer, förmodligen, den folkgrupp som utsätts för mest hat och diskriminering i världen. Oroväckande är att, i många länder, och till viss del också i Sverige, är antiziganismen fortsatt accepterad och rumsren. Den systematiska diskrimineringen och stigmatiseringen pågår ständigt, och fortlöpande. Relativt nyligen, hösten 2013, visade rasismen mot romer sitt fula ansikte, då det avslöjades att svenska polisen registrerat 4029 personer med romsk bagrund, varav drygt 1000 barn. I avslöjandet ingick uppgiften om att Skånepolisen redan 1998 hade ett register över ”zigenare”. Det uppdagades att polisen systematiskt har märkt foton på människor med ”Z” eller ”zigenare”. Denna registrering påminner oss om rasbiologi och folkmord.

Gypsies in a shanty town in Madrid, SpainI Europa kan man fortfarande bevittna hur många romer förvägras rätten till skolgång, arbete, bostad och sjukvård. På många håll betraktas romer inte som fullvärdiga medborgare. Denna människosyn finns också i Sverige.

Idag görs det mycket för att förändra synen på romer, men det är, inte på långt när, tillräckligt. Till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau hölls 2 augusti 2014 ceremonier på flera håll i världen. Det var 70 år sedan nazisterna avrättade runt 3000 romer i förintelselägret i Auschwitz-Birkenau.

På Göteborgs stadsmuseum hade man mellan 7 mars 2014 och 11 januari 2015 en utställning kallad ”Vi är romer – människan bakom myten” för att skapa förståelse och kunskap om romers vardag, historia, utanförskap, tältliv, kultur, traditioner och språk.

Den 23 april 2015 höll man i Stockholm en internationell konferens på temat ”Educating about Roma and Sinti genocide – a way to combat discrimination and promote equality”. Syftet var att skapa förutsättningar för att förhindra den fortsatta diskrimineringen av, och rasismen mot, romer i alla delar av samhället.

Rasismen mot romer, eller antiziganismen, förefaller vara den mest utbredda, och accepterade, rasism vi har i världen idag. Århundraden av förföljelser, utanförskap, inskränkning av rättigheter, hat, diskriminering och folkmord präglar synen på romer som lever idag. Det är svårt att se hur det ska kunna skapas förutsättningar så att antiziganismen kan raderas ur mänskligheten.

Lästips:

Emir Selimi: ”Säg aldrig ‘antiziganism’ – säg antiromism!”

Krönikor

Flyktingar i allemansland

Det var en fredagskväll. Jag var på bra humör och befann mig vid Medborgarplatsen på Söder i Stockholm och åt en hamburgare. Jag skulle träffa en vän, gå ut på en bar, lyssna på musik, dansa och dricka drinkar. Jag satt på en uteservering intill en korvkiosk omgiven av en massa glada, korvätande, salongsberusade personer.

En man med ryggsäck och ett värdigt, men ängsligt, ansiktsuttryck kom fram och tittade länge på mig. Han såg ut som en tågluffande turist; nyfiket, glatt och en aning fascinerat observerande sin omgivning. Enkla men rena kläder som är sköna att färdas i. Och så den stora ryggsäcken. Jag tittar undrande men vänligt tillbaka. Han går iväg några steg och väntar i några minuter och kommer tillbaka och fortsätter titta. Till slut hälsar han på engelska och jag hälsar tillbaka.

Slutligen frågar han om jag har lite pengar. Han säger att han inte ätit på två dagar. Jag ger honom en tjugokronorssedel – de enda kontanter jag bär på. Han tackar och säger att han skall gå och köpa sig en smörgås. Innan han går i riktning mot en butik frågar han mig var jag kommer ifrån. Jag svarar och ställer samma fråga tillbaka. Han berättar på knagglig engelska att han är rom och nyss anlänt från Rumänien.

Den okände mannen är en av flyktingarna i ”Allemansland”. Även känt som den Europeiska Unionen.

Europeiska unionens fundament: de mänskliga rättigheterna

EU skapades av ett enda övergripande skäl, nämligen att Europas nationer inte än en gång skulle kastas in i ett blodigt krig med miljontals döda och lemlästade människor. Konstruktionen av EU vilar på en rad gemensamma skyldigheter och rättigheter som dess medlemsländer tar på sig. EU och dess föregångare har sedan länge haft fri rörlighet för varor och tjänster, men sedan 90-talet gäller detta även människor.

KIF_1434
roma.rights / Foter.com / CC BY-NC-SA

Mindre känt för lekmän är att varje medlemsland inom EU måste ha ratificerat Europakonventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna. Innan ett land beviljas medlemskap i EU måste landet även ha implementerat Europakonventionen i sin lagstiftning.

Det betyder att de grundläggande mänskliga rättigheterna måste vara kända av landets myndigheter och utövas i praktiken. Landet måste ha ett rättsväsende, inklusive polis och domstolar, som skyddar de mänskliga rättigheterna för alla inom landets gränser.

Slutligen får inte systematiska övergrepp mot de mänskliga rättigheterna förekomma i ett land som är eller vill tillhöra den Europeiska Unionen.

Med allt detta i åtanke förutsätts ett land som beviljas inträde i EU i alla väsentliga delar respektera de mänskliga rättigheterna. Av den anledningen är det som regel näst intill omöjligt att som medborgare i ett EU-land beviljas uppehållstillstånd i ett annat EU-land såsom flykting eller skyddsbehövande – för det skulle ju innebära att flykten skett ifrån ett land som berövat medborgaren de mänskliga rättigheterna – något som per definition är omöjligt i konstruktionen EU.

Detta fina teoretiska bygge har i likhet med EU:s finansiella kris frontalkrockat med den brutala verkligheten. Inget påvisar EU:s demokratiska brister tydligare än situationen för många, kanske flertalet romer inom den Europeiska Unionen.

Romernas situation i Europa

Romerna som grupp är långtifrån de enda vars mänskliga rättigheter dagligen och systematiskt kränks inom EU. Två faktorer urskiljer dem dock till stor del från andra missgynnade grupper.

För det första har de funnits i stort antal i Europa sedan medeltiden. De har i stor utsträckning levt som statslösa. De har i stor utsträckning exkluderats från utbildning, arbete, till och med fast bosättning – och det i modern tid. I Sverige dröjde det in på 60-talet innan de via statsmaktens kampanjer mot kommunala och privata hyresvärdar slutligen kunde flytta in i lägenheter. Innan dess fick de normalt vistas inom en kommungräns under högst en veckas tid.

Call for EU recognition of Roma genocide in World War II
European Parliament / Foter.com / CC BY-NC-ND

Det Tredje Riket försökte, tillsammans med entusiastisk hjälp från europeiska folk, utplåna den romska befolkningen under andra världskriget. Officiella siffror pekar på hundratusentals romer som mördades i koncentrationslägren. Andra siffror pekar på miljontals mördade romer, men det verkliga antalet är osäkert och mindre känt.

Under krigen i det forna Jugoslavien mördades, våldtogs och fördrevs stora delar av den romska befolkningen på Balkanhalvön. Den kommunistiska regim som hållit tillbaka det värsta av det uråldriga hatet mot dem försvann och hatets dammluckor öppnades. Det epitet som romer mest varit kända för; ”zigenare”, har i hundratals år utgjort ett grovt skällsord och synonymt med bedrägeri, stöld, smuts och avsaknad av all moral.

Det djuprotade föraktet mot och den systematiska förföljelsen av romer, har givit upphov till det andra förhållandet som många – kanske flertalet – romer måste förhålla sig till. Det handlar om ett djupt sår i självkänslan hos många romer.

En skam. Ett självförakt över sin egen etnicitet.

Under mitt liv har jag träffat fyra romska kvinnor, födda och uppvuxna i Sverige, som i skam försökt dölja sin etniska bakgrund för mig. När jag träffade en av dem och frågade varför hon blonderat håret, svarade hon skamset att hon ”inte ville vara rom” och ”förknippas med tjuvar”. En annan kvinna jag gick på restaurang med frågade om min etniska bakgrund och jag svarade. När jag ställde samma fråga tillbaka, svarade hon med skam och frånvarande blick att hon var rom. En annan kvinna som jag var på restaurang med berättade att hon var rom och frågade mig ängsligt om det var ”okej”. Ytterligare en kvinna jag känner har flera gånger uttalat att hon var ”trött på” att var rom.

En man jag känner genom att jag ständigt köper varor och tjänster i affären där han är anställd, ljög grovt för sin arbetsgivare om sitt etniska ursprung och sin familj. Han är mycket skicklig på sitt kvalificerade jobb. Trots att hans chef öppet kramar om honom i butiken, ger honom löneförmåner och trots att han jobbat i affären i många år, vågar han inte berätta att han är rom.

För många år sedan jobbade jag som fängelsevakt, bland annat på ett litet fängelse med många narkomaner. Ett stort antal, kanske en tredjedel av dem, var romer. De beskrev sig själva och sina liv på ett sätt som påminde om högerextremister. Efter att ha visat upp ärr från knivhugg utbrast en av dem ”En zigenare måste ha kniv på sig. Skulle det finnas en zigenare som inte bär kniv så är han inte en riktig zigenare!”

När jag var på fest hos en romsk familj satt flera i familjen och utbrast ilsket mot en närvarande familjemedlem med kommentarer som: ”Zigenaren vill inte anstränga sig! Han lägger jämnt av när han måste jobba hårt”.

Det var bara när jag studerade i USA och umgicks med svarta amerikaner som jag sett en liknande ständig ström av verbalt självförakt. Det senare fallet när människor refererade till sig själva, beklagade sig över sig själva och andra svarta människor som ”nigger”. Detta oavsett deras egna och andras framgångar, utbildning och ekonomiska välstånd.

Europas internflyktingar

Hela den här historien för mig tillbaka till kvällen då jag gav mannen tjugo kronor så att han kunde köpa sig en smörgås. En stor del av den romska befolkningen inom EU finns i nyblivna medlemsländer, såsom Rumänien, Slovakien, Tjeckien, Ungern, Slovenien och Kroatien. Ytterligare ett stort antal finns i Albanien, Kosovo och Serbien.

Diskrimineringen av romer i alla dessa länder tycks enligt nyhetsrapporteringen öka. En tjeckisk by blev för något decennium sedan känd för att låta bygge en hög mur som omgärdade den del av byn där enbart romer bodde. Romska barn förvägras skolgång och mobbas. Romer misshandlas och mördas, och till och med i Österrike utsätts romer för bombattentat och försåtsmineringar. En skylt med antiromska slagord riggades med sprängmedel som detonerade när några romer plockade bort skylten. Rättsväsendet reagerar regelmässigt med apati, uppmuntran eller deltagande i förföljelserna.

Många romer fördrivs återigen ifrån sina hem ut på gatorna. Sakta men säkert börjar en ny flyktingström inom EU skapas och denna gång finns inga gränskontroller som stoppar de flesta av dem.

Utvecklingen bemöts passivt och, kan man anta, med gillande av de länder från vilka romer flyr. Förföljelsen av romerna, i kombination med det självförakt som inympats hos många av dem, skapar en särskild, om än inte unik situation. Hos många romer, inte minst från Östeuropa, tycks ett kompakt förakt från omgivningen vara ett självklart förhållande.

Till EU anländer miljontals flyktingar utan några som helst tillgångar. Många saknar utbildning och relevanta språkkunskaper. Samtidigt är det påtagligt många av dem som inom ett eller ett fåtal år får arbete – inte sällan kvalificerade sådana – eller startar företag.

Omgivningens gamla och starka förakt i kombination med bristande självkänsla kan vara förklaringen till att många romer lyckats betydligt sämre med att etablera sig i de västeuropeiska länder de flyr till. Kanske är det många som inte ens vågar fråga en arbetsgivare om jobb. Säkerligen är det många som nekas arbete så fort en arbetsgivare känner till att de är romer. Många hamnar i tiggeri och andra i illegal verksamhet. Den tragiska och fördomsfulla stereotypen hinner ikapp dem.

I Frankrike pågår sedan några år tillbaka en ökande massdeportation av östeuropeiska romer. I Sverige utvisas tusentals romer, varav många kom ifrån andra EU-länder i Östeuropa. En handfull beviljades uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov.

Svårt för romer att få uppehållstillstånd i Sverige

Jag vill bara uttala mig om den svenska utlänningslagens utrymme för prövning av asylskäl, eftersom det är den enda utlänningslagstiftning jag behärskar.

Prövningar av skyddsbehov enligt utlänningslagen skall göras individuellt. Arbetslöshet, kraftigt bristande utbildning eller trakasserier från omgivningen eller myndigheter, till och med omfattande sådan, utgör normalt inte skäl för uppehållstillstånd.

För att någon skall få uppehållstillstånd i Sverige, såsom skyddsbehövande på grund av förföljelse gentemot den samhällsgrupp denne tillhör, krävs följande: förföljelse av en definierbar grupp människor av sådan art och omfattning att stora delar av gruppen hotas av utrotning, massmord, omfattande tortyr, våldtäkt, fördrivning med våld eller fullkomlig exkludering ifrån samhällslivet.

Som tidigare nämnt förutsätts alla EU-länder respektera de mänskliga rättigheterna tills motsatsen bevisats i det enskilda fallet. Om det skulle bedömas att ett EU-land systematiskt bryter mot de mänskliga rättigheterna riskerar det landet uteslutning ur EU.

Och här har vi det grundläggande dilemmat för EU:s nya internflyktingar: den förföljelse de utsätts för är ännu – överlag – inte så intensiv att de uppnår status som skyddsbehövande. Även om, eller när, så är fallet vill varken EU eller dess enskilda medlemsländer erkänna att många medlemsländer inte uppfyller kraven på mänskliga rättigheter för att bli medlemmar. Inte heller sker tillräckliga påtryckningar för att få dessa länder att respektera allas mänskliga rättigheter.

Kravet på avsaknad av visering inom EU gör att dess invånare lätt kan förflytta sig över landgränser och undkomma den värsta diskrimineringen. Skulle flera EU-länder uteslutas, följt av att de skulle öka sin diskriminering, skulle långt fler uppfylla kraven för skyddsbehov och beviljas uppehållstillstånd med tillhörande rättigheter.

Precis som när det gäller EU:s monetära kris gör EU för lite och för sent. Grundproblemen tas inte itu med: den hopplösa situationen för EU:s internflyktingar består och förvärras. De sparkas som fotbollar mellan länder som inte vill veta av dem. Precis som under så många hundratals år.

EU skall tillhöra alla oss som bor här. EU är sina invånares allemansland. Så länge inte alla EU-medborgare betraktas och behandlas som människor, förblir de flyktingar i Allemansland.