Eftersom nazister, rasister och andra galningar kan komma till makten genom demokrati är det en del som drar slutsatsen att demokrati är värdelöst och ”en myt”. Demokratin skyddar inte minoriteterna menar de. Men det är fel. Demokrati är det enda riktigt verksamma skyddet för minoriteter som finns. Demokrati utan minoritetsskydd är inte demokrati.

---

Det är inte konstigt att det finns en del som oroar sig. Sverigedemokrater och nazister och andra vill ofta använda demokratin för att förtrycka minoriteter. Hur skyddar vi minoriteters rättigheter i en tid när demokrati mer och mer jämställs med majoritetens rätt?

Det tydligaste exemplet är den nya brasilianska presidenten Jair Bolsonaro som upprepade gånger sagt att han anser att demokrati är att minoriteten måste böja sig för majoriteten.

“Beyond Brazil above all, since we are a Christian country, God above everyone! It is not this story, this little story of secular state. It is a Christian state, and if a minority is against it, then move! Let’s make a Brazil for the majorities. Minorities have to bow to the majorities! The law must exist to defend the majorities. Minorities must fit in or simply disappear!” (Källa)

På ytan kan det verka demokratiskt att en vald majoritet godtyckligt tar bort minoriteters rättigheter. ”De är ju valda, de är ju i en majoritet”… Men så enkelt är det inte. I begreppet demokrati ingår idén om att minoriteten måste skyddas. Det finns ett egenintresse för demokratin att att ha en pluralitet av åsikter så att val kan genomföras, så att inte bara en grupp styr hela tiden. Demokrati utan en idé om att minoritetens rätt måste skyddas är totalitär demokrati och ett steg från diktaturen.

Uttryckt på annat sätt är Alliansen beroende av Socialdemokraterna och Socialdemokraterna av Alliansen och bådadera är beroende av att Piratpartiet med sina 0,3% av rösterna finns. Ingen vet vem som kommer att styra imorgon.

Exempel på detta

Demokratins pionjärer varnade för idén att att ”minoriteten måste böja sig för majoriteten”. De kallade det ”majoritetens tyranni” och försökte ofta komma på sätt att skydda minoriteten.

Den brittiska liberalen John Stuart Mill myntade begreppet ”majoritetens tyranni” och formulerade sin så kallade ”harm principle” i ett försök att skydda minoriteten. Den principen går i korthet ut på att staten bara ska ha rätt att ingripa om något som någon, några eller något gör SKADAR andra människor.

 “The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede [obstruct] their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, ormental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.” (Källa)

I USA diskuterade grundningsfäderna, t ex Alexander Hamilton och Thomas Jefferson, detta mycket också. Hur skulle man garantera minoritetens skydd mot majoriteten? Därför byggde de in principer om maktdelning i systemet och formulerade grundlagar.

I Sverige pratade de tidiga liberalerna runt Sven Adolf Hedin mycket om minoriteters rättigheter. Ett bra exempel på hur de arbetade var att de 1896 lät socialdemokraten Hjalmar Branting väljas in i riksdagen på en liberal lista, så att Socialdemokraterna skulle kunna höras i debatten.

Hjalmar Branting själv funderade också en hel del kring detta. Speciellt tydligt ser man hur han tänkte i sina skrifter och tal mot de s k ”hädelselagarna”. Att även om en majoritet av landets befolkning är kristen ska medborgaren ha rätt att skämta om religion, håna religion och uttrycka ateistiska åsikter.

Men de tidiga Socialdemokraterna bekymrade sig inte så mycket om minoriteternas rättigheter, annat låg i fokus för deras arbete. Det var först på 30-talet som demokratiarbetet hos de svenska Socialdemokraterna kom att handla om minoriteters rättigheter. Det var efter att de såg hur Hitler tog makten i Nazityskland i allmänna val och krossade minoriteterna, som judarna, men även  Socialdemokraterna.

Ett exempel på detta Alf Ahlberg, som numera är nästan helt bortglömd.

I sin bok ”Tankelivets frigörelse” från 1946 skriver han att demokratin och tankefriheten är i fara. Detta på grund av att en liten elit av ”experter” uppbådar ”folkmassor” och ”massopinioner” genom diktatur eller genom allmänna val för att genomdriva sina program. Dessa program ses som den ”enda vägen” och pluralism är förbjuden. Som folkbildare och folkhögskolepionjär ansåg Ahlberg att man bara kunde motverka dessa tendenser på sikt genom folkbildning och samtal. vi får inte se våra politiska motståndare som FIENDER. Demokrati är inte en meningskamp utan ett samtal. I en meningskamp handlar allt utbyta av ideer om att VINNA. I samtal handlar det om att lära av varandra. Men inte alla skulle delta i samtalet. De som vill utesluta åsikter, som demagoger och ordvrängare, bör inte bjudas in… Demokratin bör vara ett samtal mellan personer och grupper som ser samtalandets och dialogens egenvärde.

Skydda minoriteten genom att kväsa minoriteten?

Demokrati handlar inte bara om att majoriteten ska styra utan även om skyddet för minoriteten. Detta eftersom demokrati förutsätter en pluralism av ideer och åsikter, som strävar åt olika håll. Idag är det en åsikt som styr, imorgon kanske en annan, och därför har inte majoriteten någon rätt att kväsa minoriteten. Minoriteten måste foga sig i vad majoriteten bestämmer, så länge majoriteten inte beslutar sådant som förtrycker minoriteten.

Det är en central fråga i den demokratiska idédebatten, men idén om skyddet för minoriteter innehåller en paradox. Den som Alf Ahlberg formulerade som att de som inte tolererar att samtal förs på lika villkor mellan personer inte ska bjudas in till samtalen. Ska anhängare av IS, nazism eller kommunism förbjudas delta i debatten idag i demokratins namn? Är inte de också en minoritet? Kan bara minoriteters rätt skyddas genom att vissa minoriteter kväses? Ska nazistiska rörelser, som NMR, förbjudas i namn av att skydda demokratin?

Det är en intressant fråga och nåt vi borde diskutera mer och djupare. Bör vi tolerera de intoleranta som vill förtrycka oss andra? Var går i så fall gränsen för vad samhället inte ska tolerera?

Se till exempel frågan om religion. En stat ska inte styras religiöst eller av en religion, det anser nog de flesta svenskar. Men betyder detta att religiösa inte ska tillåtas påverka stat och styre med sina religiösa idéer? Vad gör vi med om muslimska eller kristna rörelser som kallar sig demokratiska men vill förtrycka homosexuella, vill delta i de demokratiska samtalen? Hur hanterar vi dem? Kan man bara skydda minoriteten genom att exkludera en annan minoritet? När bör vi agera och hur?

En annan fråga är vad vi gör med Mills princip om att skada och förtrycka andra, då nazister anser att judendom per definition skadar och förtrycker, och en hel del religiösa att homosexualitet skadar och förtrycker. Har de rätt att försöka förbjuda detta med hänvisning till samma resonemang många andra har när de vill förbjuda nazism och NMR?

Se där, svåra frågor!

Hur som helst handlar demokrati inte bara om att skapa majoriteter och frågan om vad majoriteterna bestämmer, utan även om var gränserna går för deras beslutsfattande. Folkväldet har gränser. EN majoritet har inte rätt att förtrycka en minoritet. Demokrati handlar lika mycket om skydd för minoriteter som det handlar om majoriteters rätt att bestämma!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.