När två människor är i konflikt har deras olika behov och önskningar kolliderat. Du har fullt bestämmande över dig själv och hur du vill bli behandlad och andra över sig. Känner du dig behandlad annorlunda än vad du vill gå med på, får du visa vad du känner och uttrycka hur du vill bli behandlad.
Gästkrönikör Oskar Brandt, journalist, skriver om en bok som handlar om konflikthantering. Åsikter i krönikor står skribenten för.
Detta är min tolkning av en metod komponerad av psykolog Marshall Rosenberg, vilken kallas giraffspråket. Konflikthanteringsmodeller beskrivs i dennes bok «Non-violent communication».
Först beskriver jag motsatsen till giraffspråk, vilken kallas för vargspråk, där parterna skäller och är aggressiva. Vargspråket värderar och bedömer den andra personen genom att t.ex. angripa personens utseende eller kritisera karaktärsdrag. Vargspråk föder kedjereaktioner av negativa handlingar och utbyten från båda parter som ej löser konflikten.
Giraffspråket förespråkar att vänligt och tydligt uttrycka sina känslor inför vad den andra gjort utifrån de behov man själv har. I giraffspråket försöker en part finna någon annan lösning som bättre stämmer överens med ens egna behov. Dessa förslag är behagligare och mer funktionellt, tycker jag.
Är någon arg eller elak, är bästa sättet ändå att svara vänligt men bestämt och hävda sina gränser och behov. Svarar man konstant vänligt men bestämt och sakligt, lugnar den andre oftast ner sig eller så har man i alla fall själv inte gjort något att skämmas över. Svarar man elakt, är det svårare för alla inblandade parter att kunna avgöra vem som kan klandras och vems felet är.
Möter man dock en extra aggressiv person gäller istället spelteorin som lär oss att försöka bemöta lika med lika. Hoppa av först när någon annan gör det, samarbeta om du inviteras. Snälla och sociala människor kan ha svårare för det, men krisstrategier säger att de snälla ibland behöver bli bättre på att bemöta väldigt arga personer med en annan medicin. Korthugget och avvisande kan räcka. Extremt aggressiva personer lugnar ibland inte ner sig, förrän du visat att du inte kan trampas på.
Alla gör misstag och vi kan ändå försöka bemöta varandra med vänlighet och respekt. Ingen är bättre än någon annan. Vi får alla göra så gott vi kan.
Hanif Bali har fel när han säger att det inte gör någon nytta att ge afghaner asyl i Sverige. När säkerhetsläget försämras, räddar asyl liv på människor som hotas av talibanerna. Det gäller också de ensamkommande unga afghanska medborgare som flytt från Iran, men hotas av utvisning till Afghanistan.
Hanif Bali (M) verkar inte hålla med. På Twitter uttryckte han sitt tvivel över att det finns någon mening med att ge afghaner i allmänhet asyl i Sverige. Särskilt ifrågasatte han de ensamkommande unga afghaner som anlände till Sverige under den stora flyktingvågen 2015-2016 .
Journalisten Magda Gad, som rapporterar löpande om läget på plats i Afghanistan, försökte rätta honom, men Hanif Bali framhärdade.
De ensamkommande ungdomarna Hanif Bali pratar så föraktfullt om, är barn till hazarer som flydde till Iran från Afghanistan under talibanernas skräckvälde i slutet av 90-talet. Hazarerna är en shiamuslimsk folkgrupp, och betraktas av de sunnimuslimska talibanerna som kättare som ska straffas med döden.
Hazarerna har aldrig fått medborgarskap eller ens riktiga uppehållstillstånd i Iran, och utsätts för förföljelser och övergrepp även där.
När Iran började tvångsrekrytera de unga hazariska männen och pojkarna som kanonmat i kriget mot IS, tvingades de i sin tur fly från Iran. Många av dem kom hit. Och här väntade Migrationsverket tills efter de blivit myndiga med att besluta om asyl, som då i nästan alla fall nekades.
Men eftersom de inte är iranska medborgare, kan de inte utvisas till Iran, utan utvisas istället till Afghanistan, landet de enligt afghansk lag är medborgare i, trots att deras föräldrar flytt därifrån, och där många av dem aldrig har varit. Och där talibanerna åter tar över makten, och ånyo förföljer hazarer.
Det är dessa hazariska unga män som Hanif Bali nu så hånfullt försöker utmåla som någon sorts bekvämlighetsmigranter, helt utan skäl att fly, helt utan skyddsbehov.
Detta cyniska bagatelliserande av människors skyddsbehov, är en kapplöpning mot botten som måste få ett slut.
”Kristendom är en avskyvärd religion”. Vilket riksdagsparti har gjort sådant kontroversiellt utspel? Rätt svar är ”ingen”.
”Islam är en avskyvärd religion”. Vilket riksdagsparti har gjort detta kontroversiella utspel?
Rätt svar är ”Sverigedemokraterna”. De har gjort det igen.
SD:s partisekretare och riksdagsledamot Richard Jomshof ingår i den absoluta partitoppen och har genom åren gjort sig skyldig till en rad islam- och muslimfientliga utspel. På bästa sändningstid, i SVT:s programserie ”Sverige möts”, förtydligar han SD:s syn på islam och muslimer: ”Islam är en avskyvärd religion”.
Sverigedemokraternas politiska fokus har alltsedan starten 1988 alltmer ökat sitt förakt och hat mot muslimer i allmänhet, och islam i synnerhet. Tidigare var det judar som befann sig i deras fokus.
Det största felet Jomshof och SD gör, förutom att stigmatisera, och generalisera om en stor grupp människor, är att blanda ihop islam och politiska islamister.
I programmet säger Jomshof bl a:
”Det finns en vanföreställning idag bland socialister och liberaler att alla religioner är desamma. Att de skulle vara likvärdiga.”
”Över hela den muslimska världen så kommer vi se samhällen som skiljer sig på punkt efter punkt efter de samhällen vi har i vår del av världen.”
”Det finns knappt något muslimskt samhälle som fungerar någorlunda. Och utifrån det då säga nej man behöver inte dra alla människor över en kam, jag lider med de människor som tvingas födas i de här länderna under islam som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion.” (Källa: SVTPlay)
Motargument börjar bena ut delar ur citaten: Jomshof menar att hans politiska åsiktsmotståndare skulle ha ”vanföreställningar”, vilket tyvärr är en vanlig metod i den polariserade debatten. Religioner kan absolut betraktas som likvärdiga och jämställas, varför vi nu ens ska göra det. Vi har religionsfrihet och religiös trosuppfattning är religion, medan politiska ideologier är just politiska.
Jomshof ägnar sig åt kollektiv skuldbeläggning utifrån enskilda extremister eller islamisters illdåd och snedvridna tankegods. Han generaliserar grovt om såväl islam som muslimer. Det finns, i likhet med andra religioner, många inriktningar och grenar och åsiktsskillnader inom islam. Att generalisera kring en världsreligion är fel. Muslimer är inte en homogen grupp, lika lite som kristna eller judar är det. Varje individ är unik, och har sin egen tolkning av vad som står i de religiösa skrifterna. Utan islam finns inga muslimer. Utan kristendom och judendom finns inga kristna och judar.
Jomshofs populism skiner igenom med all önskvärd tydlighet. Han är djupt ohederlig i sin retorik, eftersom han för konsekvensens skull också borde generalisera om följare av andra religioner. Alla kristna är inte fundamentalister, och inte heller är alla judar det. All religiös fundamentalism och all extremism är farlig, men i SD:s värld är det enbart den muslimska fundamentalismen som är farlig.
Islam är inte en ideologi, det är en religion. En religion som existerar i Sverige, hur mycket SD än inte vill det.
Jomshofs retorik går hand i hand med muslimhatarnas favoritkonspirationsteori, den s k myten om Eurabia, det av etablissemanget iscensatta muslimska maktövertagandet. I resonemanget innefattas föreställningen om att Sverige håller på att islamiseras.
Richard Jomshof på Twitter 2017.
Hot mot religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna
SD:s officiella partikanaler sprider Jomshofs budskap. Partiledaren Jimmie Åkesson och riksdagsledamoten Björn Söder ställer sig bakom Jomshof. Åkesson påstår sig vara smått kritisk till ordvalet, men delar resonemanget. Söder däremot förstärker Jomshofs ordval genom en tweet samma kväll som programmet sändes: ”Richard Jomshof pratar klarspråk om islam, som en avskyvärd religion”. Söders tweet spreds vidare av SD:s officiella Twitterkonto.
Kashif Virk, imam i Ahmadiyya Muslimska Samfundet, menar att SD:s retorik inte är ny. Deras påståenden om islam och svenska muslimers åsikter är grovt förenklade. Vi som följer politisk debatt har i decennier tvingats lyssna på denna kollektiva skuldbeläggning från SD. Det finns en myt om att vi i Sverige inte vågar tala om islam. Faktum är att det talas om islam hela tiden, i såväl medier som i det politiska samtalet. Jomshof argumenterar genom att hävda att sharialagar i muslimska länder dödar vantroende och homosexuella. Att kollektivt skuldbelägga människor som flytt från islamistiska regimer för vad som eventuellt sker i andra länder är förkastligt. Virk menar att det är på tiden att SD uppdaterar sin Mellanösternkunskap:
”Regionen har i decennier präglats av sekulära och islamistiska regimer som med aktivt stöd från vissa västländer kunnat odla sin människofientliga ideologi på bekostnad av lokalbefolkningen. Vissa av dessa länder exporterar även Sverige vapen till. Att beskylla islam för dessa vidrigheter är inget annat än uttryck för xenofobi och politiskt fulspel. Vill man sära på politik och religion, vilket de flesta politiker i Sverige vill, kan man börja med den politiska diskursen.” (Källa: Göteborgs-Posten)
Dagen efter debatten i ”Sverige möts” har Jomshof, i ett Facebook-inlägg, med rubriken ”islam som styrelseskick är islamism”, uttryckt att han blivit ”feltolkad”, och att han inte avsåg ”islam”, utan ”islamism”. Han har inte blivit ”feltolkad”, han har uttryckt sig i allmänhet om islam, som ”en avskyvärd religion”. Det är en efterhandskonstruktion, och inte vad han uttryckte i programmet.
Dagen efter i en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon byter Jomshof fot igen, då han får frågan om islam är en avskyvärd religion och återgår då till sitt ursprungliga ordval: ”Så som majoritetstolkningen ser ut i den muslimska världen: Ja, det är en avskyvärd religion.”
Efter nedstängningarna av SwebbTVs Youtubekonto, f d president Trumps Twitter och Youtube, har det uppstått en hätsk debatt där det påstås att de så kallade ”techjättarna” censurerar åsikter och kväver yttrandefrihet. Sverigedemokraterna är högst delaktiga och hävdar att ”techjättarna” styr svensk partipolitisk debatt i sakfrågor. Nu vill SD lagstifta så att företag och organisationer förbjuds att moderera på sina egna plattformar. Problemet är att någon sådan lag skulle slå tillbaka mot SD själva, då de i högsta grad utnyttjar rätten att själva avgöra och moderera vad som kan få uttryckas i deras egna sociala medie-kanaler.
”På samma sätt som plattformarna åläggs att radera olagligt innehåll bör de ha en skyldighet att bevara innehåll som håller sig inom lagens ramar och inte diskriminera innehåll utifrån subjektiva värden.
Obekväma åsikter, tvetydig information eller hätska debatter är något som vi alla utsätts för i vår vardag. Hur och var vi utsätts för detta förringar inte nödvändigheten av källkritik eller sakliga genmälen i debatten.” (Källa: Dagens Nyheter)
På Motargument har vi vid ett flertal tillfällen gjort vår röst hörd i debatten om påstådd censur och kvävd yttrandefrihet på sociala medier (de så kallade ”techjättarna” och nättjänsterna). Vi har konstaterat att det är varken censur eller att kväva yttrandefrihet då privatägda, kommersiella företag, som de omnämnda sociala medierna de facto är, då deras moderatorer väljer att radera inlägg, kommentarer eller tillfälligt blockera eller permanent radera konton från sin plattform.
Rop om censur
Såväl förtroendevalda sverigedemokrater, som deras sympatisörer ropar högt om censur och att de inte har yttrandefrihet eller åsiktsfrihet. Det dessa glömmer bort är att varje enskilt företag får se till att personer följer de användarregler som respektive plattform har implementerat och som varje användare har godkänt.
I debattartikeln lägger SD fram följande krav på att regering i samråd med riksdag ta fram lagstiftning i syfte att säkerställa yttrandefriheten på Internet.
Domstolsprövning av olagligt innehåll
Lagligt innehåll ska skyddas
Algoritmer ska inte diskriminera politiska ståndpunkter
Företag som felaktigt modererar innehåll bör kunna åläggas med vite
Det vi kan konstatera är att vissa av oss har en uppfattning om att vi med stöd av yttrandefrihet har rätt att verbalt eller skriftligt framföra vilka åsikter vi önskar på vilket sätt vi än behagar. Det stämmer inte. Det finns lagar som styr vad vi får lov att säga eller skriva.
Risken med att framtida lagstridig moderering prövas i domstol är att det kan komma att leda till att aktörer drar sig för att moderera på sina plattformar. Domstolsprövning kan innebära långa rättegångsprocesser. Ett annat olyckligt scenario skulle kunna vara att många kanaler helt enkelt tystnar som en konsekvens av begränsade möjligheter att moderera.
Jag vill påminna om att sverigedemokrater har använt sig av de kanske mest högljudda rösterna i debatten om censur, åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Hur har de själva agerat, tyckt och tänkt om detta genom åren?
SD lagstiftar bort sitt eget agerande
Sverigedemokraterna utnyttjar, som många andra, sin rätt att moderera kommentarer i sina egna kanaler, som t ex SD:s Facebook, Twitter, Instagram och Youtube. Förutom att de raderar enskilda kommentarer, så blockerar de även användare från att uttrycka sig på SD:s konton. De gör det för att de inte vill bli ifrågasatta eller kritiserade. Enligt nuvarande lagstiftning är kritik legitimt. Enligt SD är det censur av åsiktsfrihet och kvävd yttrandefrihet att agera så. Trots det så gör de det själva. Nu vill SD ändra på lagstiftningen huruvida det ska finnas laglig rätt att moderera på sina egna plattformar och på de s k ”techjättarnas” plattformar. Det SD gjort tills nu kommer alltså – om de får som de själva vill – att bli olagligt.
Jag tar partiets Facebooksida som exempel. Kommentarer som går i linje med det SD vill kommunicera finns kvar, övriga tas bort och den eller de som försöker lägga fram något annat blockeras.
I vissa kommentarstrådar finns inget annat än en lång rad av människor som uttrycker samma eller liknande åsikter. De kan ofta inte se eller ens få möjlighet att bemöta vad kanske andra utanför denna sfär kan tänkas vilja säga. En som jag, för jag har nämligen blockerats. (Källa: Lt.se)
”Det ska inte bara vara journalister och politiker som får tycka saker offentligt, inte heller ska dessa godtyckligt få bestämma vilken åsikt som för stunden tillåts. Tvärtom är det vår övertygelse att människor i den verkliga världen, utanför politiken och de stora mediehusen, har väldigt mycket att tillföra till samhällsdebatten.
Samtal och diskussion människor emellan utgör demokratins grund. Sverige behöver mer meningsutbyte, fler nyanser och ett mer inkluderande samtalsklimat – inte mer polarisering och mörkläggning.
Konstruktivt meningsutbyte kännetecknas av saklig argumentation, intresse för andras argument, ett respektfullt tonläge samt att den som vill bidra till diskussionen håller sig inom ämnet.
I kommentarsfälten här hos Sverigedemokraterna är man välkommen att kommentera och diskutera, självklart med en vilja att bidra, hålla sig inom ämnet och med respekt för varandra. 💙💛” (Källa: Facebook)
Sverigedemokraterna och deras sympatisörer gapar högt om censur av åsiktsfrihet och kvävd yttrandefrihet på Internet och dess sociala medier. De vill se en lagstiftning som förbjuder enskilda företag och organisationer att moderera och ta bort innehåll på deras plattformar som inte stämmer överens med deras regler eller går emot deras åsikter.
Sverigedemokraterna utnyttjar själva den lagstadgade rätten att själva avgöra vad som uttrycks på sina sociala medier. Nu vill de alltså enligt lag förbjuda det de själva gör.
Krönika av Johan Löfström, medgrundare av Motargument
Två riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna skrev en debattartikel i min lokaltidning Arbetarbladet. Flera andra i SD har gjort likadant på samma tema i andra tidningar och mediakanaler. Riksdagsledamöter från SD använder sin yttrandefrihet genom att skriva debattartiklar, men vad de helt felaktigt påstår om yttrandefrihet och censur bör ej få stå oemotsagt.
Det är så många begrepp och komplexa företeelser som tas upp av SD-politikerna i deras debattinlägg att det kommer bli flera kommande artiklar på Motargument.se. Vi kan inte här besvara samtliga påståenden, men vill underlätta för alla att bli bättre på att ta diskussioner om den så kallade ”Cancel Culture”. Följ oss under detta projekt.
Användarregler och lagar är ej partipolitik
Alla kommersiella företag och organisationer som äger nätforum som Facebook, Twitter, Youtube, flashback, de har användarregler. Varje användare godkänner dessa regler när vi skaffar vårt konto. Den typ av innehåll som leder till att en moderator väljer att märka upp med varningsflagga, eller raderar ett inlägg: det är bland annat desinformation, vilseledande, farliga, skadliga påståenden, anstiftan till våld, mordhot eller hets mot folkgrupp.
Ibland leder en användares kontinuerliga, upprepade, systematiska brott mot användarpolicy till att denne antingen blir tillfälligt avstängd eller i några fall till att den får sitt konto raderat.
Att säga saker i videos eller skriva text på nätet som bryter mot användarregler eller lagar handlar inte om censur eller yttrandefrihet.
Censur handlar endast om då en stat eller statlig myndighet eller när rättsväsendet vill försöka granska dina texter innan publicering i public service eller i någon tidning. Svenska staten, svenska statliga myndigheter eller andra myndigheter får inte heller ge en person några repressalier, utdela böter, åtala eller diskriminera baserat på något innehåll i någon text eller så kallad ”obekväm” åsikt som denne sagt eller skrivit på nätet eller i någon annan media. (så länge man inte skrivit något som bryter mot grundlagen eller något annat brott)
Ingen privatperson eller politiker får nyttja yttrandefrihet för att hindra, förminska eller kränka andra människors grundläggande mänskliga friheter eller rättigheter. Yttrandefrihet är inget ”trumfkort” som ger fritt fram att säga eller skriva vad som helst offentligt.
Korrekt information om SwebbTV
De enda sakliga, rimliga och skäliga anledningarna bakom att propagandakanalen SwebbTV blev avstängd från Youtube var på grund av flera återkommande fall av fake news, desinformation om Corona-pandemin. Det vore farligt för allmänheten om Youtube skulle tillåta innehåll som oroar eller förvirrar eller ljuger för människor t ex om virus, pågående pandemin eller om vaccin.
Den nämnda videobloggen har också spridit antisemitiska, rasistiska åsikter i flera år. Flertalet från varandra fristående och oberoende personer har granskat innehåll, och pekat ut sådant på SwebbTV som bryter mot ”nät-jättarnas” användarregler och bryter mot svenska lagar.
För övrigt så har den ”alternativa” mediekanalen SwebbTV ägt sin egen webdomän sedan år 2015, med massor av ocensurerade blogginlägg och videos, minst sedan i maj 2018. De har alltså inte censurerats eller blivit av med sin yttrandefrihet eller pressfrihet. De och många andra som fått inlägg raderade från nätforum har alltså kvar sina ”offentliga torg” och kontakt med sina sympatisörer.
Moderering av innehåll
Att det finns användare som anmäler misstänkt innehåll som de upptäcker på nätet till moderatorerna för den nättjänsten, det är varken censur eller försök att hindra någons yttrandefrihet. Det vi publicerar offentligt på nätets olika forum kan komma att bli granskat, emotsagt och kritiserat. En av de viktigaste funktionerna och syftena som finns med alla så kallade ”sociala forum”, i all ”social media” är just det att andra kan läsa, svara och kommentera dina olika inlägg. Ingen har rättighet eller lagskydd att slippa bli emotsagd eller kritiserad av de personer som du tillåtit insyn i dina konton på nätet.
Andra som fått innehåll raderat ur sina sociala medier har varit på grund av textinnehåll som varit rasism, uppmaningar till våld och till terrorism. Ord spelar stor roll, särskilt om det är ”inflammatorisk” retorik. Se på hur många Trump-supporters i USA som radikaliserats under de senaste fem åren. Trump-väljare och SD-sympatisörer existerar på en rad olika nättjänster, som t ex Telegram, Parler, Gab, 4chan, Reddit. Jimmie Åkessons gamle vän och kollega Erik Almqvist förefaller ha konto på den ryska tjänsten VK.
Erik Almqvist tweet där han beskriver kontaktuppgifterna till sina olika nätkonton.
Korrekt information om ansvariga utgivare
Alla publikationer som har en ansvarig utgivare är fortfarande ansvariga inför rättsväsendet. Att en nätbaserad mediekanal har en ansvarig utgivare innebär inte att denne kan publicera texter eller videos som innehåller brott mot lagar eller svenska grundlagen.
Motargument anser det är gynnsamt att SD och alla andra politiska grupper och partier skriver sina åsikter och debatterar offentligt, för att väljarna ska kunna bilda sig korrekt uppfattning om deras agenda fram till nästa valdag. Det är vi som är skeptiska och kritiska mot bl a intolerans och islamofobi som behöver bli många fler som läser och aktivt granskar innehållet i och bakgrundsåsikterna bakom vad kandidater till politiskt valda positioner säger och skriver. De åsikter vi ej håller med om, och som vi anser är skadliga för något i vårt samhälle, bör uppmärksammas och granskas i detalj. Journalister kan också ställa många fler följdfrågor då de intervjuar politiker, för att få fram de bakomliggande åsikterna och ideologin bakom vad de först har sagt.
De videobloggar, skriftliga bloggar, nät-konton som sprider antisemitiska, rasistiska, misogyna, hbtq-fientliga, demokratifientliga eller samhällsfarliga åsikter ska varken förringas eller normaliseras – de ska ej få stå oemotsagda. Sådant ska och måste granskas och kritiseras!
Johan Löfström, Gävle, Medgrundare till Motargument.se, medlem i Socialdemokraterna och i Reformisterna s-förening
Krönikor är skribentens personliga åsikter och uppfattning. Du kan kommentera på alla publicerade texter på FB.me/Motargument
Som nämndes överst i denna krönika så är detta ett av flera kommande inlägg och begreppsförklaringar i en artikelserie som ämnar hjälpa fler att förstå komplexa skeenden och påståenden om ämnet som kallas för ”Cancel culture” eller ”deplatforming”. Följ Motargument.se och tipsa alla era bekanta och åsiktsmotståndare om oss.
En kortare version av denna Motargument-text blev publicerad som en replik på Josef Franssons och Roger Hedlunds debattartikel i Arbetarbladet, 22:a januari, 2021
Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”.
Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.
Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten sjunker drastiskt. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.
Denna andra del i en längre krönika bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.
Vi läser i diagrammet att antalet skottlossningar i Malmö på tre år har minskat med 70 %. Under samma tidsperiod har antalet sprängdåd i Malmö minskat med 73 %. Källa: Sydsvenskan.
Flera orsaker ligger bakom den svarta bilden
Alla som vill förmedla en ärlig och rättvis Malmöbild kämpar allt som oftast i motvind. Varför är det då så förbannat svårt att radera den felaktiga bilden av Malmö? Det finns flera orsaker som skulle kunna ligga till grund för det.
Media fortsätter att förmedla en mörk bild av staden. ”Dåliga” nyheter säljer bättre än bra. Sensation och frosseri ges utrymme på bekostnad av positiva händelser.
Internets och sociala mediers baksida, som innebär att vinklade nyheter, historier och direkta faktafel snabbt får spridning.
Våra fördomar. Alla sitter vi på dem, men hos gemene man finns tyvärr medias alla bilder av Malmö runt 2017 fastetsad i minnet, och övertygelsen är så stark att den känslan lever kvar.
Oviljan att se att det finns en positiv utveckling. Malmö får vackert inta rollen som statuerande exempel: Staden ”ska vara” värst i Sverige. Vissa populistiska politiker och deras sympatisörer ser det som gynnsamt att gängse uppfattning om Malmö ÄR: den befläckade staden med fortsatt skyhög kriminalitet, där de invandrardominerade gängen tillåts bestämma. Den egna agendan implicerar att även framgång blir motgång.
OK, vi har konstaterat att Malmöbilden på många håll är urdålig. Vad kan vi då göra för att förändra denna nattsvarta bild? När jag ställer frågan utgår jag ifrån att vi väl är överens om att vi vill att verkligheten förmedlas, utan överdrifter, och att korrekt fakta kommer upp på bordet och att staden får det rykte som den förtjänar?
Att skapa attitydförändring
Prio ett för att skapa attitydförändring ligger i att medier tar sitt ansvar. Journalister av idag byter mer än gärna ut fakta och saklighet mot sensation och frosseri. Det ”säljer” bättre att skriva om skyhög kriminalitet i mångkulturella Malmö, och våld. Ständigt detta våld. Det är sällan som positiva händelser belyses. Detta gäller såväl mainstream-media som public service och althögermedia.
När det kommer till fenomenen myter, anekdoter, fördomar och direkta felaktigheter som fortsatt sprids som virala löpeldar på sociala medier så kan vi motvilligt konstatera att det är en nästintill omöjlig nöt att knäcka. Det kommer kanske alltid finnas människor som tillsammans vidmakthåller ”monstret”, trots att ”monstret Malmö” i detta fall har blivit ett betydligt mindre sådant. Att i grupp hålla med varandra om saker är vanligt förekommande och skapar en känsla av samhörighet. Uppfattningarna om ”vi och dom” får i gruppen ett fortsatt existensberättigande. Sensationella lögner, konspirationsteorier och myter sprids tyvärr långt mer än fakta, statistik och saklighet.
Den senaste fyraårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.
Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar, ovilja och okunskap.
Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” fortsätter ytterligare tre år.
Läs också den första delen av denna krönika. Den finner du här:
SVT visar sedan i söndags dramaserien ”Tunna blå linjen” som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.
För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:
Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att det 2020 skedde 20 skottlossningar och 17 sprängningar i Malmö är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”.
Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.
Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten sjunker drastiskt. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.
Denna krönika i två längre delar bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.
Vi läser i diagrammet att antalet skottlossningar i Malmö på tre år har minskat med 70 %. Under samma tidsperiod har antalet sprängdåd i Malmö minskat med 73 %. Källa: Sydsvenskan.
Bilden av Malmö som en stad där laglöshet och krigstillstånd råder är felaktig och orättvis. Det är nödvändigt, inte minst för Malmöbornas skull, att många fler i samhällsdebatter förmedlar bilden att polisen har gjort ett gigantiskt arbete, vilket har inneburit att gängkriminella getts mindre utrymme för sin verksamhet.
Virala lögner och halvsanningar
Det finns en förkärlek för att förvandla enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter till en sammantagen bild av hur omfattande brottsligheten är. Det är viktigt att poängtera att enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter inte kan tillåtas vara en sammantagen bild av verkligheten. För att förekomma vill jag här å det bestämdaste understryka följande: Alla har rätt till sin egna upplevelse. Men för att kunna förändra människors känslor till att bli något mer rationella, och stå i proportion till hur det ser ut i verkligheten, krävs gemensam ansträngning.
För någon dag sedan, i samband med att en artikel i Sydsvenskan, som visade att den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit drastiskt, hamnade jag i en diskussion med kollegor angående statistiken. Den konspiratoriskt färgade frågan ”tror du på det?” kom ganska snabbt från en person, någon annan höll tyst med frågeställaren, och en tredje visade att det är klart att man ska lita på statistiken. Frågan jag fick är symptomatisk för hur hela debatten ser ut. Så länge det finns en ovilja att tro på offentliga siffror i form av statistik från myndigheter såsom BRÅ och Polisen, blir det svårt att förändra den allmänna uppfattningen om hur verkligheten ser ut. Frågeställaren följde upp med två exempel på skjutningar som hen fått till sig via hörsägen. Vad är väl fakta när den inte överensstämmer med din självupplevda verklighet? För vissa av oss slår dikten verkligheten, och inte tvärtom.
På sociala medier, i kommentarsfält, på diverse forum och bloggar skickas mer eller mindre uppseendeväckande trevare ut i strid ström i hopp om att de ska bli bekräftade eller spridas vidare. Trevarna är inte sällan rena faktaförvrängningar, lögner, myter och teorier om konspirationer. Högst i kurs står en skev Sverigebild, kriminalitet, invandrare och bidrag. Tyvärr saknas, medvetet eller omedvetet, förmågan till källkritik. Att stanna upp, ifrågasätta och granska innan vi delar vidare är inte ett alternativ för många. Därför får lögnerna och myterna utrymme att bli de virala löpeldar som var avsikten hos den som startade den.
Den senaste fyraårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.
Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar och okunskap.
Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” fortsätter ytterligare tre år.
Läs också den andra delen av denna krönika. Den finner du här:
SVT visar sedan i söndags dramaserien ”Tunna blå linjen” som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.
För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:
Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att det 2020 skedde 20 skottlossningar och 17 sprängningar i Malmö är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vi på Motargument har många gånger berört det här med källkritik.
Detta korta motargument är ett typexempel på hur fakenews och lögner sprids med ljusets hastighet på sociala medier.
Observera förändringen i genomslag på endast 2 ½ timme. De två första tweetsen är generellt skrivna, medan den tredje är att se som en uppmaning till sina egna. Mellan tweet tre och fyra har twittraren hoppat på konspirationsteorin om att det skulle ha varit andra grupperingar som låg bakom stormningen. Den sista tweeten är formulerad med en självklarhet och som en ”sanning”. Ju lögnaktigare, desto mer interaktion och spridning.
Internet och sociala medier är ett fantastiskt sätt att hålla kontakten med andra människor. Tyvärr finns det även en baksida. Att det sprids bland annat rasism i sociala medier är ingenting nytt. Det är ofta lätt att dölja sig bakom anonyma konton, och på det sättet kanske uttrycka sig på ett sätt som man inte skulle göra i det vardagliga livet. Men om du möter rasism i sociala medier – hur kan du bemöta det?
Om du företräder en organisation, så kan det vara bra att arbeta förebyggande och även hålla dig informerad och uppdaterad om hur rasism kan ta sig uttryck på sociala medier. Det kan vara att arbeta utifrån ett antirasistiskt perspektiv, och att ha nolltolerans när det kommer till att uttrycka sig rasistiskt. För det krävs det bland annat att ha aktiva moderatorer som bemöter och eventuellt raderar kommentarer med olämpligt innehåll. De bör även regelbundet informera medlemmar och besökare om de regler som gäller. Var även öppen med att lyssna på vad dina besökare och medlemmar berättar; kanske blir de utsatta för rasism eller andra påhopp av en annan medlem utanför er grupp eller sida (till exempel i direktmeddelanden)? Hur ni ska bemöta situationer medlemmarna sinsemellan är även viktigt att ha någon form av utarbetad plan kring.
Om du ser något som privatperson, så kan du alltid bemöta direkt, om du vill, med ett svar. Att stå oemotsagd kan öka känslan av att andra håller med. Informera dig och ha bra argument – och ifrågasätt när du ser en rasistisk kommentar! Lär dig om diskrimineringsgrunderna vi har i Sverige och den statistik som faktiskt finns kring rasism, religion och etnicitet. Det kan hjälpa dig i dina argument och att kunna informera om hur det faktiskt ser ut på riktigt.
Att som ljushyad person vara en bra allierad är viktigt, och visa att det här faktiskt inte är ok. Läs på och skaffa dig mer information, men framför allt – lyssna på de som har utsatts för rasism. Öva på att verkligen lyssna utan att ifrågasätta eller förminska, och var ödmjuk för andras upplevelser. Var gärna lite självkritisk och medveten om dina egna privilegier.
Om det är väldigt hatiska kommentarer så kan du göra en anmälan om hets mot folkgrupp – den lagen gäller även på internet.
En debatt som blossat upp på internet i allmänhet, och Facebooks hatsidor i synnerhet, är vilken färg på kläder som Nyamko Sabuni (L) ska ha. Jag försökte att föra fram att den enda personen som har rätten att avgöra vilken färg någon person, vem som helst bör ha ska avgöras av individen. Här mötte jag direkt på patrull, det tillhör tydligen yttrandefriheten att säga vad en person, läs kvinna, ska ha på sig. Mitt ifrågasättande gjorde tydligen intrång på dessa människors yttrandefrihet.
I en debatt som blossat upp i en hatgrupp på Facebook gick ut på att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till sitt senaste riksdagsframträdande hade valt en specifik färg på sin klänning. Önskemålen flödade om vilken färg på klänningen hon borde ha valt istället. Detta sker alltså i en grupp på Facebook år 2020, frågan ställdes dessutom ihop med om man skulle bli stämplad som rasist. Jag lade in en kort replik att man förvisso inte skulle bli klassad som rasist, men däremot som mansplainande mansgris men att han gärna fick testa själv för att se hur hans ytterst privata önskemål skulle mottas av Sabuni.
Något senare, när debatten kring hennes val av färg på klänning hade bubblat på ett tag, gjorde jag en jämförelse med kalifatets åsikter om vad kvinnor bör klä sig i. Den jämförelsen var långt ifrån accepterad. Vi återgår till min tankebana om de påståenden som florerade i denna grupp på Facebook, där en grupp män gör sig till talespersoner för vad en kvinna bör bära för färg på sin klänning, eller för den delen vad för sorts kläder hon bör bära då är vi farligt nära samma sorts styre som kalifatet nyttjar: Män bestämmer vad en kvinna ska ha på sig.
Här blir debattören tillsagd att hen visst får ha åsikter men att man inte alltid behöver uttala dem. Varpå debattören blir stött och menar att han blivit tillsagd att inte ha åsikter om en annan människas klädval. Detta är ett typiskt debattfel som begås i hatgrupper likt den aktuella här. Yttrandefrihet är att få säga vad man vill utan att bli emotsagd. Det finns en diskrepens mellan åsiktsfrihet och yttrande frihet. där åsikten ger dig fritt att ha vilka åsikter du vill, medan yttrandefriheten förvisso ger dig rätt att säga vad du vill, men där du kommer att stöta på meningsmotståndare och även rättsligt motstånd i form av förtal och/eller hets mot folkgrupp.
Lång tradition av kvinnoförtryck
För att skapa ytterligare en dimension i dessa klädkoder citerar jag några rader om klädkoder och i detta fall om slöjans historia.
Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. (Källa: Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse)
Slöjan har haft en lång historia även i Sverige. Det är inte länge sedan kvinnor bar schalar som täckte deras hår och det var inte enbart när de besökte kyrkan, det rör sig om mindre än 40 år sedan. I en essä i SvD läser vi bl a:
Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt. (Källa: SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige)
Män har i alla tider runt om i världen försökt styra över vad kvinnan ska bära för kläder med olika bestraffningsmetoder om hon skulle bryta mot dessa. En artikel i Expressen tar upp några bra exempel på hur män har försökt, och än idag försöker, styra hur kvinnor ska klä sig. Vi män bör konstant ställa oss frågan ”på vilket sätt kan jag ha varit med och bidragit till fenomenet?”. Jo, genom att exempelvis tala om för en kvinna vilken färg på klänningen som hade varit snyggare, genom att förklara för sin minderåriga dotter att hon bör nog ha en baddräkt istället osv. Ett av exemplen är att:
Det tvådelade klädesplagget skapades 1946 i Frankrike. Påven bannlyste plagget och även andra länder som Italien, Spanien, Portugal och Australien, förbjöd kvinnor på den här tiden att bära bikini. (Källa: Expressen)
Jag väljer att peka på dessa företeelser då jag anser att de visar på att problemet med att män bestämmer vad kvinnor ska och inte ska ha på sig är ett arv som vi bär med oss i våra kulturer långt tillbaka i tiden.
Rent juridiskt finns det ett antal paragrafer som skyddar individen att själv uttrycka hur hen ska klä sig och uttrycka sig i form av alla möjliga utsmyckningar. På regeringens hemsida står det att läsa bland annat:
Den handlar om att människor har rätt att leva i frihet och att kunna bestämma över sina liv. Människor har rätt att till exempel tycka, tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. (Källa: Regeringen: Vad är mänskliga rättigheter?)
Kan vi då via lag kräva vilka kvinnor kläder ska ha på sig, eller bör vi helt enkelt låta kvinnor bestämma det själva? Kan vi enas kring att kvinnor vet bäst vad de trivs med att ha på sig, oavsett om det handlar om en färg på en klänning eller om en hijab? I Sverige var det mindre än 100 år sedan kvinnan valde att täcka håret utifrån kristen tro. Min mormor bar hijab för att visa att hon var en gift kvinna och detta var för mindre än 50 år sedan. Kan vi enas kring det faktum att kvinnor faktiskt kan välja fritt bland det klädutbud som finns att bära?
Det handlar alltså om en tunn linje att vandra längs om man vill hålla sig inom lagens råmärken. Visst kan du uttrycka dina känslor kring en persons kläder, men du riskerar att hamna inför domstol om du disrespekterar andra människors rätt att utrycka sig själv. Det handlar till syvende och sist om varje individs rätt att uttrycka sig själv i kläder och utseende som kanske provocerar dig och hur du tänker att denna person ska utrycka sig. Detta gäller oavsett om det som provocerar dig handlar om, tatueringar, piercingar, hårfärg eller att täcka valda delar av kroppen. Vad kommer att bli vår nästa strid kring vad som är acceptabelt att bära? Piercingar, tatueringar, eller kanske rent utav frisyrer? Kan vi snälla enas kring det faktum att individen vet bäst hur hen vill se ut när hen går ut bland människor?
Motargument 