Etikettarkiv: sociala medier

Ditt minne ljuger

Kommer du ihåg hur vi konsumerade nyheter förra seklet?

De flesta nyheterna var hemskheter, då som nu. Det stod inte ”idag har världen blivit bättre”. Då heller.

Vi fick eventuellt en dagstidning med gårdagens nyheter i brevlådan. Vi såg löpsedlar på väg till jobbet. Någon kanske lyssnade på radion. Och så var det nyheterna på kvällen.

Till detta ska läggas att vi knappast minns småhändelser långt tillbaka. Vi minns Palmemordet, Lasermannen och Malexander. Och några av oss minns Norrmalmstorgsdramat.

Nu plingar det i telefonen arton gånger i timmen. Någon är skjuten, rånad, våldtagen.

Det är inte helt konstigt att du tycker det ”har blivit värre”.

Det är därför du behöver läsa statistik.

För ditt minne ljuger för dig.

Öva civilkurage!

Denna artikel är tänkt att fungera som inspiration och att förhoppningsvis ge tips på hur man kan, och bör, agera i situationer då man bevittnar pågående brott, såväl IRL som på nätet. När som helst kan det utföras en kriminell handling i vårt samhälle. Denna manual är således inte specifikt kopplad till antirasism.

En rättegång har inletts i Sverige där de misstänkta gärningsmännen direktsänt video av misstänkt sexualbrott på sociala medier. Polis i flera andra länder undersöker liknande handlingar. Direktsändningarna har haft åskådare – som inte gjort tillräckligt för att försöka stoppa övergreppen.

I alla tider har olika brott utförts på offentliga platser, där det har funnits vittnen – som ignorerat eller som inte gjort tillräckligt för att avbryta. Det är ofta otillräckligt att bara försöka ringa 112 och gå därifrån – det är otillräckligt att ta ett foto eller video av något misstänkt och lämna platsen.

”närvaron av andra vittnen minskar chansen att en individ försöker göra något åt en risksituation.”

Psykologerna Bibb Latané och John Darly var troligen de första som identifierade ”passiva likgiltiga förbipasserande vittnen”, de kallade företeelsen för: ”Bystander Apathy Effect”.
Beskrivningarna inkluderar bland annat: ”ett vittne som ser en misstänkt handling får lägre ambition att agera (som t ex att larma eller avbryta handlingen) – om hen upptäckt flera andra vittnen.”

Ursprunget till deras forskning var ett uppmärksammat fall – överfallsvåldtäkt och mord på Kitty Genovese, år 1964 i New York – där det fanns vittnen, men ingen gjorde tillräckligt för att stoppa brottet.

I nutid måste vi tyvärr vänja oss vid nya företeelser, där potentiellt sett vem som helst kan bli vittne till brott – på internet. Vi bör alla bli mer uppmärksamma, vaksamma, ha mer civilkurage. Det går även att träna vår förmåga att undvika likgiltigheten, tystnaden, apatin. Ingen av oss vet när det tillfälle dyker upp då vi eventuellt skulle kunna förhindra eller stoppa ett brott eller hjälpa ett brottsoffer komma undan.

Förbered dig

Motargument har gått igenom många forskningsartiklar och ”goda råd” för att sammanställa en lagom kort, enkel lista med några få av alla olika förslag till lösningar och övningsmoment som finns:

1. Aldrig avhumanisera eller distansera oss från någon person som är skadad eller i en utsatt situation – glöm aldrig bort att de är en person som har ett namn, familj osv.

2. Öva på förståelsen för att hotade, utsatta, skadade personer förtjänar hjälp, på samma sätt som du själv vill ha hjälp om du skadas eller är i en utsatt situation.

3. Öka kännedomen om hur man kan hjälpa andra på säkra sätt. Det ökar chansen att en upptäcker skadade och viljan att hjälpa. Till exempel kan du observera hur bl.a. hemtjänst, räddningstjänst och ambulanssjukvårdare hjälper äldre och sjuka personer. Människor är mer benägna att utföra hjärt- och lungräddning på en främling om vi har tränat på det och observerat andra göra det. Gå en HLR-kurs eller L-ABC-kurs.

4. Du kan gå en självförsvarskurs som kan ge dig ökade insikter och övningar som du skulle kunna träna på tillsammans med vänner. Att uppleva hur du känner dig då du övar skulle kunna bli nyttigt då du observerar någon i en verklig incident.

5. Öva på olika sätt att larma och varna om brott, utan att du ska riskera din egen hälsa och helst utan att behöva använda våld eller vapen. Se ett förslag på en tänkbar civilkurage-övning i faktarutan nedanför bilden. Informera och bjud in familj, vänner och grannar att träna tillsammans med dig.

civilkurageMedium

Praktiska råd

Övningsexempel:

Låtsas att du är ensam och observerar ett misstänkt brott.

a) Öva på att ropa högt. Använd magen och lungorna så du kan ta i kraftigt. (förvarna alla i närheten om att du bara tränar)

b) Peka med en arm tydligt, rakt fram mot situationen. Vifta med stora gester – gör dig mer synlig, stå på ljus plats.

c) Se dig omkring om det finns andra förbipasserande som du kan söka ögonkontakt med, vifta för att aktivera.

d) Minst en person måste ringa 112! Se till att någon får kontakt med larmcentralen och stannar kvar på platsen.

Om ditt larmande märks tydligt ökar chansen att några andra förbipasserande hjälper till. Ju fler vittnen som brottslingen kan upptäcka desto tidigare kan den komma att avbryta och fly.

Var alltid försiktig. Gå inte för nära misstänkt incident. Låtsas aldrig som att du är beväpnad. Riskera inte din egen hälsa i onödan. Det är aldrig lätt att bedöma vad som är rimligt avstånd, så var försiktig. Är ni flera som observerar incidenten, försök att samordna er och dirigera varann till att stå på ungefär likadant avstånd, som t ex en halvcirkel. Minns tumregeln att undvika våld. Gör absolut inte mer än vad nöden kräver. Försök bara avbryta pågående incidenten. Försök få gärningspersonen att sluta eller fly – eller rädda den utsatta ur situationen.

Observerar du något misstänkt som sänds på internet, skriv flera olika korta meddelanden så snabbt du kan, som t ex: ”Stopp!”, ”Sluta!” eller ”Varför gör du/ni så?”. Försök beskriv att du kan se vad som pågår och uppmärksamma några vuxna på att det kanske sker något brottsligt. Försök hitta någon som kan göra säkerhetskopia av materialet – så att eventuellt bevismaterial inte försvinner. (Men sprid det inte vidare till någon annan än polisen)

Skriv ner anteckningar av vad du observerat så snabbt som möjligt, helst inom 30 minuter, till exempel i mobiltelefonen. Försök förmå andra vittnen att också skriva ner sina observationer. Människors minne är inte så perfekt som vi kanske tror och polis är måna om att få in så oförvanskade vittnesuppgifter så fort som möjligt. Stanna på platsen till polis kommer och informera dem om att du varit vittne till ett misstänkt brott och gjort anteckningar om det.

Om det skulle visa sig att du dragit förutfattade slutsatser, visar det sig vara något annat än ett brott – be om ursäkt och förklara att du trodde fel. Känn inte som att du har ”gjort bort dig”, det kan vara en av faktorerna som gör att man i lägre grad vågar agera.

Till slut det kanske viktigaste av allt med civilkurage och att motverka passivitet:

Du kan hjälpa många genom att sprida denna text och även andra artiklar på Motargument.se till alla dina vänner för att ni tillsammans ska kunna diskutera frågor som civilkurage, passivitet och öva på att motarbeta ”bystander effect”.

Fördjupa er gärna i många andra tips och vetenskapliga artiklar på sakfrågor som ni tycker är intressanta.

Källor:
https://en.wikipedia.org/wiki/Murder_of_Kitty_Genovese
http://www.independent.co.uk/news/world/americas/kitty-genovese-murder-the-real-story-of-the-woman-killed-in-front-of-38-witnesses-in-queens-in-1964-a7118876.html
http://www.the-line-up.com/brutal-murder-started-911/

http://stephendpalmer.com/bystander-effect/
https://www.verywell.com/how-to-overcome-the-bystander-effect-2795559
http://www.healthline.com/health/bystander-effect
http://archives.relevantmagazine.com/reject-apathy/how-break-bystander-effect

https://www.samuelmerritt.edu/sexual_violence/bystander
http://psychology.jrank.org/pages/101/Bystander-Effect.html
http://neuron4.psych.ubc.ca/~schaller/Psyc591Readings/GarciaWeaverMoskowitzDarley2002.pdf

Möte med: Niclas och Navid – samtalsaktivister

Samtalsaktivisterna vill öka förmågan att föra samtal. Under Almedalsveckan fick jag nöjet att delta i deras seminarium. Jag fick också tillfälle att intervjua Niclas Hellgren och Navid Modiri, som är två av projektets frontfigurer.

Under seminariet presenterade sig alla fyra Samtalsaktivisterna; Navid Modiri, Elin Turesson, Tobias Swahn och Niclas Hellgren. Fyra personer med mycket olika bakgrund, med det gemensamt att de upptäckt vikten av det genuina samtalet. Det där man pratar med och inte om varandra. Där man också lyssnar till varandra.

Incheckningen är en del av metoden. Under seminariet får jag också ”checka in”. Navid leder själva processen och guidar oss åhörare – eller faktiskt är vi ju samtalsdeltagare. Vi får några enkla anvisningar; just att lyssna för att förstå är en av dem.
Vi får sedan tänka oss en situation när vi upplevt att vi inte blivit lyssnade på. De som vill, får dela med sig och berätta hur det kändes. Allt skrivs upp, eller skördas, som Samtalsaktivisterna hellre kallar det. Det stora plakatet blir fullt av ord och korta meningar. Ord som ”arg”, ”irriterad”, formuleringar som ”jag känner mig oviktig” eller ”har jag uttryckt mig tokigt, det verkar inte som hen har förstått”.
Vid utcheckningen har flera av oss fått en aha-upplevelse och många vill gärna ta med sig metoden hem till sina arbetsplatser – och familjer.

13735015_10153513713316199_4706020989386471321_o

Niclas berättar om hur samtalen, och lyssnandet, påverkar människor:

– Människor checkar in i samtalet utifrån olika bakgrunder. Sen när vi haft samtalet, vid utcheckningen, har folk hittat en slags essens, en kärna. I samtalet inser man hur mycket man har gemensamt med de andra. Man ser inte dreadlocksen eller kostymen, utan man ser bara människan. Man ser essensen av människor; att vilja höra till. 

– Människor som känner att de blir lyssnade på, brukar bli lite mjukare. Det är som att fylla en kopp. Olika människor har koppen olika mycket fylld. Om en människa aldrig blivit lyssnad på så har de en väldigt tom kopp. Och bara genom att lyssna på den människan så fylls koppen. Och så kommer de sen att komma på och fråga dig en massa grejer “oj, nu har du frågat mig en massa grejer, men vem är du, vad gör du?”

Navid flikar in:

– Du är ett levande exempel på det. När du kom till samtalsaktivisterna så var du väldigt förberedd på konfrontation. Du var ganska argumentativ. Så du kom in och var nästan såhär “nu jävlar”, liksom. Och så fick du inte det tillbaka! 

– Det var inte det att jag inte fick någonting tillbaka. Jag fick någonting annat tillbaka! Det är det som är så jäkla viktigt! I ett samtal är det två sidor som möts, och jag fick en respons. Och responsen var oväntad men väldigt, väldigt trygg. 

– De första tre gångerna så kändes du förvirrad, “jag vet inte…hur gör jag nu, jag är så van vid att först slänger jag ur mig saker och sen du och så börjar vi liksom bråka”. Och så tror jag att du till och med testade att slänga ur dig nånting och så bara föll det platt på marken. Du fick en fråga istället “jaha, vad spännande, hur menar du nu? berätta mer!”. Mjukhet och lyhördhet tillbaka. Det var inte så att det landade direkt, det var mer nästan jobbigt tror jag. Du var så van vid att argumentera.

Mångfald ökar kreativiteten och förmågan att lösa problem i en grupp eller i ett samhälle, men det kan också – såklart – medföra motsättningar. För att kunna stå ut med varandra, kunna umgås, och kunna lösa konflikter på ett kreativt sätt behöver vi komma fram till gemensamma regler för umgänge. Hur går det med det, om vi upplever varandra som hotfulla, eller rentav hatar varandra?
Navid fortsätter att berätta om hur det var när Niclas kom till Samtalsaktivisterna:

– Första gången Niclas kom in… jag minns energin när han kom in. Jag kände igen mycket av det. Ju mer vi har lärt känna varandra så har jag insett att vi är väldigt lika. Vi har gjort olika resor men vi har många delar som är väldigt lika. När vi är på skolbesök så ser jag bara de här längst bak, de där bråkiga stökiga jävlarna som jag kan relatera till. För det var så jag var när jag växte upp. Och det gjorde att Niclas fastnade. “Fan va kul, det här kommer bli nåt bra” liksom! Vi har haft en lite hundvalpig, buffig skön relation. Som också har utvecklats till en mogen och trygg relation. Men vi gillar ju att gnabbas och buffa och utmana varandra.
Det är ju det Samtalsaktivisterna handlar om, också. Vi praktiserar ju våra principer själva. Ju tryggare vår metod blir, desto mer börjar vi ha konflikter internt. Men trygga konflikter!
Det handlar inte om att alla ska sitta och sjunga “Kumbaya” – och det är också en vanlig missuppfattning om oss, att vi är nåt hippiekollektiv där alla ska vara överens och typ smeka varandra medhårs hela tiden. Tvärtom! Det finns jättemycket känslor och konflikter i vår värld som vi behöver hantera.
Vi vill kunna bidra till det. Vi vill kunna skapa trygga rum där vi kan ha trygga konflikter. Utan att hugga, ha ihjäl varandra, förtrycka eller härska. Det behöver vi ju testa internt också, med varann och på oss själva. Det är ju skitjobbigt! Våra energinivåer går verkligen upp och ner. Det är mycket smärta och sorg och tomhet som omsätts i det här. Det är ju våra ingredienser.

Trygghet är alltså en viktig faktor, helt enkelt. Jag uppfattar det som en förutsättning för att både våga prata och att kunna lyssna för att förstå. Men jag kan inte låta bli att fundera på vilka som kommer och inte kommer till Samtalsaktivisternas öppna samtal.
Hur når man dem som inte vill samtala, som hellre vill debattera, argumentera och egentligen inte vill ändra sin ståndpunkt? Jag hinner knappt ställa frågan förrän Navid svarar både snabbt och mycket engagerat:

– De finns inte, skulle jag vilja säga om jag får utmana lite! Det finns inte ett “dom som har svårt för det”. Vi har ALLA svårt för det, tror jag. Jag tror att den är väldigt viktig att utmana sig själv i.  Det är ofta det kommer människor till våra samtal som liksom “det här var jättebra, hur får vi hit dom som inte vill?” Skit i dom en stund! Bara fokusera på att nu är DU här, och jag tror att du är nog rätt så utmanad också. Lägg inte fokus på ett abstrakt “dom därborta”. Skit i det. Vi har alla svårt för det här. Vi behöver alla öva på det här. Det finns inte “dom som har det lite svårare”. 
Om en grupp människor inte kommer till våra samtal då är det vårt ansvar att få dom att känna sig ännu mer välkomna, istället för “dom vill inte komma för dom är inte intresserade av samtal”. För det är inte sant. Vi har inte lyckats få dom att känna sig trygga nog att komma. Många har kommit lite såhär försiktigt… dom har varit rädda, dom tror att vi är liksom vänster-AFA-liknande aktivister som ska slå dom på käften. Det har många sagt i efterhand, att de trodde det skulle vara så. Många som har andra typer av värderingar än vad vi har, eller som kanske röstar på partier som har andra värderingar kring migration eller integration än vad vi har. De kommer lite försiktigt såhär (Navid visar försiktigheten med hela kroppen) och sen inser dom att ”det är inte hotfullt härinne, här kan jag få säga saker och människor lyssnar på riktigt. Och då funkar ju inte mina åsiktskorridorsargument och mina “pk-maffian”, det funkar inte längre, för här lyssnar faktiskt folk.”

Niclas fortsätter:

– Om vi har 60 personer som kommer till ett samtal, och de får sin kopp lite mera fylld, så åtminstone när det kommer hem så kommer de att testa på att lyssna. Och då kommer de fylla någon annans kopp. Det vi har gått igenom i Samtalsaktivisterna det är ju bara det att någon har lyssnat. Hur mäktigt det faktiskt är! Inte bara att lyssna, utan att lyssna för att förstå. Att verkligen ta in den andra människan. Folk som kommer tillbaka dom berättar ju om hur det har ändrats därhemma, med sina kompisar, eller på sin arbetsplats. Det sprider konceptet. Vår organisation kanske inte växer, men samtalet växer. Och det är ju det som är syftet.

13767328_10153513714026199_6826266962054426423_o

Samtalet, ja. Det kan ju ta plats ansikte mot ansikte, på Facebook eller Twitter. Vad tänker Samtalsaktivisterna om t ex snabb 140-tecken kommunikation kontra att mötas i ett samtal? Hur påverkas vi av att mötas eller inte mötas på riktigt?

– Idag finns en slags skenval mellan snabb kommunikation som twitterflödet, 140 tecken och  snabbt snabbt snabbt – eller de här djupa långsamma samtalen som aldrig landar i nånting. “Nu får ni välja, antingen det här eller det där!” Men vi kanske behöver både och?!  Det är som med mat där man behöver både långsamma och snabba kolhydrater. Du behöver inte välja bort twitter för att du läser böcker också, du kan ha båda två. Det finns ingen motsättning där. Det är två typer av… nästan två typer av tidsuppfattning. Det är en del av att vara människa, det finns olika behov. En av de vanligaste missuppfattningarna med Samtalsaktivisterna är att vi vill att alla ska göra såhär hela tiden “jaha, det här är istället för debatt”. Nej! Använd debatten! Debatten är en perfekt hammare. Men vi har en skruvmejsel också. När du inser att det här inte är en spik, det här är en skruv, då kan du få låna vår dialog som en skruvmejsel. Så har du olika verktyg i din verktygslåda. Vi har vissa verktyg, debatten har andra verktyg. Twitter är ett tredje verktyg. Och du kan medvetet välja vilket av de här du vill använda.

Vad har Samtalsaktivisterna för planer för framtiden?

– Det finns jättemånga bra människor som är duktiga på att lösa konflikter, och att bidra med olika typer av verktyg i grupper som har konflikter här och nu. Det vi vill göra är att ge verktyg till lärare, coacher och gemene man att bli bättre på att ha samtal, att skapa rum och skapa samtal där vi kan ha trygga konflikter så att det inte behöver urarta. Vi jobbar proaktivt.
Och det är inte vi som ska åka runt och hålla de här samtalen, utan vi ska träna dem som ska göra det. Vi ska bidra till de verktygslådorna, öka kapaciteten av samtalsledarskap i världen, i Sverige, i skolor och på arbetsplatser. 

Genom att lyssna och bekräfta kan man alltså nå en annan slags kommunikation? frågar jag.

– Bekräfta människan, inte åsikten. Och det är det många tror, att vi bekräftar människors åsikter. Det är inte relevant egentligen. Åsikten är, på riktigt, inte relevant! Det enda personen behöver är att bli bekräftad. Det vill säga “Jag ser dig och jag hör dig och du har rätt att säga och att känna”. Sen vad du tycker… det kommer alltid finnas en massa olika åsikter. 

 

Läs mer:
Konsten att vara sig själv, bok av  Emma Engdahl
Seven habits, bok av Stephen Covey
Hostage at the table, bok av George Kohlreiser
Den berikande mångfalden, artikel av Nima Sanandaji

Andra som skrivit intressant om samtal och möten är Tristram Engelhardt och Paul Ricoeur

Glimmingehus på arabiska

Den 8 juni 2016 förkunnade Riksantikvarieämbetet att Glimmingehus ämnar starta guidningar på teckenspråk och arabiska. På Glimmingehus Facebook-sida kan vi läsa följande:

Arabiska håller på att bli näst största språk i Sverige!

I år inför vi därför visningar på arabiska för första gången.
De äger rum den 25 juli och 12 augusti kl 13.30
Just det: 12 augusti! i vårt program står det tyvärr fel, vi blev tvungna att ändra efter tryck.

Visningarna tar, precis som de svenska, ca 45 minuter och vänder sig till både barn och vuxna.

Dela bland arabisktalande vänner!

Glimmingehus, beläget i Simrishamns kommun, är den bäst bevarade medeltida borgen i Norden. Borgen är ett välbesökt turistmål och många skånska skolbarn har genom åren åkt på skolutflykter dit.

Glimmingehus erbjuder idag visningar på svenska, engelska och tyska. På Facebook-sidan kan vi läsa att man under 2016 kommer att erbjuda 456 visningar på svenska, 78 på engelska, 10 på tyska och två vardera på teckenspråk och arabiska.

I kommentarsfältet tar det inte lång tid innan ”invandringskritiker” reflexmässigt slår bakut och börjar ifrågasätta visningar på arabiska. De reaktioner som ännu finns kvar är av det mer sansade slaget.

Bland kommentarerna står att läsa:

Hur många kulturarv har den senaste tiden oåterkallerligt fördärvadts i arabisktalande nationer, ta reda på det och dra sedan en slutsats vad vi och Glimmingehus har att vänta. Tack för ordet. Höjden av naivitet finns inte att skåda, lite omvärldsorientering om jag får be

Det är inte turister det handlar om, såvida det inte är ekonomiska turister!
Vore bättre om de som kommer från arabländerna som vill bosätta sig i Sverige pga olika anledningar lärde sig svenska, integrerade sig,fick ett arbete och började betala skatt. Sightseeing får man syssla med när allt detta är avklarat.

Detta är bara en sak av 100 i arabiseringen och islamiseringen som pågår för fullt i vårt land.
Vi får se hur länge vi har kvar våra traditioner, värderingar och svensk kultur innan det blir till stoff som vår framtida avkomma endast får uppleva genom historieböcker.

Arabiska är de facto Sveriges tredje största språk. Har nyanlända arabisktalande inte rätt att få ta del av, och förstå, den kulturhistoria som ges på Glimmingehus? Är inte just detta, att lära sig om kultur, historia och traditioner, viktigt för ALLA?

Att det genomförs visningar på arabiska tjänar sitt syfte på så sätt att det främjar folkbildningen och förståelsen för Skånes historia hos den stora grupp arabisktalande i Skåne, och Sverige, som ännu inte lärt sig svenska. Att fler människor i Sverige får möjlighet att ta del av svensk historia är positivt för att folkbildningen ska kunna bevaras i framtiden.

Om vi ser till ett internationellt perspektiv vad gäller turism, är arabiska, bland flera andra språk, standard på guidningar och sightseeingbussar. Som tredje största språk i Sverige, och femte största språk i världen, är det ett naturligt steg. Det borde vara en självklarhet att så många turister som möjligt, inhemska som utländska, ska ges möjlighet att ta till sig kunskap om svenskt kulturarv.

När allt kommer omkring är det så att Glimmingehus och Riksantikvarieämbetet själva bestämmer över verksamheten och gör vilka val de vill beträffande språk på visningarna. Verksamheten planerar att utöka visningarna med ytterligare språk framöver. Det är väl fantastiskt?

P.S. Om du inte förstår teckenspråk eller arabiska kan du istället välja en visning på svenska.

 

 

Empatisk läsning

Gästkrönika av Robert Nilsson

”Empatisk läsning – en utrotningshotad läsart i klickonomins medielandskap”

Jag brukar försöka att vara välvillig när jag på ett eller annat sätt tar del av en människas utsaga.

När utsagan kommer i form av en text, så kallas det för empatisk läsning.

Med det följer att du som läsare försöker sätta dig in i avsändaren med allt vad det innebär – att du försöker se texten eller det sagda med avsändarens ögon eller öron.

I dagens politiska klimat så har den typen av social fingertoppskänsla – som krävs för empatisk läsning – amputerats av de sociala medierna och klickonomins kugghjul och drev.

Det finns varken tid eller vilja till att ge avsändaren något som helst utrymme att förklara eventuella missförstånd. Det har till och med gått så långt att då budskap kan tolkas på fler än ett sätt (vilket i princip alltid är fallet) så väljer många att tolka budskapet eller utsagan på det för avsändaren minst välvilliga sättet.

Halmgubbar konstrueras. Utsagor tas ur sitt sammanhang – t ex en mening som tas ur ett större textsammanhang eller ett större socialt och samhälleligt sammanhang – och sätts i ett nytt på ett sätt som ger utsagan en helt annan – från avsändarens sida – ej avsedd betydelse.

På så sätt skapar vi fiender med agendor som egentligen inte finns men som genom våra mer eller mindre medvetna feltolkningar blir till för att positionera oss som hjältar på det politiska slagfältet.

Vi omtolkar utsagornas argument så att de passar motargumenten som vi har färdiga i våra arsenaler. Kanske skriver vi en rant eller en debattartikel med utgångspunkt i denna feltolkning för att sedan riva ner folkets jubel i form av viral spridning och gilla-klick.

På samma sätt som jag valde att tro på Salahaden Raoofs förklaring till varför han visade det s k Rabia-tecknet i Almedalen – att det var av solidaritet med offren för folkmord världen över och inte för att visa lojalitet med Muslimska Brödraskapet – så väljer jag att tro på Amineh Kakabavehs förklaring: att hon handlade mot bättre vetande.

Jag tänker att om något, så har den senaste tiden åtminstone lärt mig att vi måste vara mer förlåtande och välvilligt inställda till våra medmänniskors utsagor.

Någon sa att människors utgångspunkt är att tro på andra människor när de säger något – att detta är grunden för alla mänskliga relationer. Att det är det som har gjort människan och människosläktet till skapelsens krona.

Det finns något logiskt tilltalande med det. Jag menar – vad är alternativet?

Vilken värld hade vi kunnat bygga om vår utgångspunkt hade varit alla människor ljuger tills det att motsatsen bevisats?

Då hade vi fortfarande befunnit oss i grottorna – paranoida och asociala. Bligande ut på en värld utanför grottöppningen. En värld fylld av människor som ljuger och vill oss illa.

/Gästkrönikör Robert Nilsson

Nyhetsbrev maj 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i maj.

I fokus – om aktuella händelser

Afropé och Motargument inleder samarbete

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh! – krönika av Ida Dzanovic om Amineh Kakabavehs ”islamkritik”

Mytknäckare

Muslimen, kvinnan och korancitatenPolimasaren knäcker ytterligare en främlingsfientlig myt som blivit viral

Myt: Det där med återbesök – mytknäckare av Torbjörn Jerlerup om människor som åker till sina hemländer

Artiklar

Terminologi – dominionism/kristna högern – artikel av David Ehle

Högerextremister och SD-sympatisörer hotar kulturen – artikel av Polimasaren om vilka som ligger bakom brott mot konstnärer och författare

Debatt: Ordlista för dummiesDavid Ehle har sammanställt en ordlista över begrepp och företeelser som kan vara behjälplig i debatten

Vad är egentligen kod 291? – artikel av Polimasaren om den omtalade kod 291

Rasismen bland antirasister – artikel av Torbjörn Jerlerup om inkonsekvent antirasism

Argumentation och argumentationsfel: Del 1 – artikelserie i två delar av Elias Lodin

Argumentation och argumentationsfel: Del 2 – artikelserie i två delar av Elias Lodin

Korta motargument

Friskolan och apartheid – kort motargument om skolan som ville införa separata ingångar till skolan mot bakgrund av barnens ursprung

Krönikor

Selimovics stängda gränser – krönika av Thabo ‘Muso som bemöter Jasenko Selimovics debattartikel om ”de stängda gränserna”

Ondskan kan komma tillbaka – krönika av Alina Koltsova om hur totalitarismen kan komma tillbaka

Mänskliga skyldigheter – krönika av Therese Maurin om de mänskliga skyldigheterna

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

Mars 2016

April 2016

Nyhetsbrev april 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i april.

I fokus – om aktuella händelser:

När högerextremister trampar på terrorns offer – Krönika av Alina Koltsova om de två ytterligheterna högerextremism och jihadism.

Vi måste tala om debatten – Artikel av Alexandra Grönvall som vi tvingades uppdatera eftersom Ann Heberleins debattartikel i GP reviderades flera gånger.

Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar”? – Mytknäckare av Helena Trotzenfeldt som bemöter en Facebook-status som blivit viral.

Kramkulturen: I Sverige hälsar vi olika på kvinnor och män – Krönika av Torbjörn Jerlerup om handskakningsdebatten.

Mytknäckare:

Myt: Abdirisak Waberis berömda citat – Gästinlägg av Polimasaren.

Myt: Flyktingmottagning på ”europeisk nivå” – Ungern – Mytknäckare skriven av Elias Lodin och Thabo ‘Muso.

Muslimer – folkgrupp i lagens mening – Mytknäckare av Alexandra Grönvall. En HMF-dom i Södertörns tingsrätt ger rätt i att muslimer är att betrakta som en folkgrupp.

Artiklar:

Avpixlats hafsverk till källgranskning – Gästinlägg av Polimasaren. Avpixlat bryter mot de pressetiska reglerna och tummar på sanningen.

Kan man jämföra med nazismen? – Artikel av Torbjörn Jerlerup, som anser att vi bör jämföra dagens politiska rörelser med nazismen.

Korta motargument:

SDU, grenen som blev avsågad – Kort motargument om turerna kring det nya, och gamla, SDU (Sverigedemokratisk Ungdom).

Mord och dråp 2015 – Kort motargument om mordstatistiken.

Krönikor:

”Svenskfientlig” kalender –  En krönika av David Ehle om att den muslimska fastemånaden ramadan finns med i en del kalendrar.

#näthat: Verbala bombpiloter – En krönika av Thabo ‘Muso om tangentbordets makt och genomslag.

Islamism från nära håll – Gästinlägg av Ida Dzanovic om att muslimer inte skulle ta kampen mot islamism.

Recensioner:

Bokrecension: Vi lovade att berättaJohan Löfström recenserar ”Vi lovade att berätta”, en bok där människor i Palestina delar med sig av sina upplevelser mellan 2000 och 2011.

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

Mars 2016

#näthat: Verbala bombpiloter

Min idol bland svenska historieforskare, professor Peter Englund, skriver i sin essäsamling ”Brev från nollpunkten” om hur 1900-talet blev historiens blodigaste århundrade.

Han nämner översiktligt hur ny vapenteknologi var en av förutsättningarna. Bombplan, långtskjutande artilleri, raketer och stridsvagnar gjorde det praktiskt möjligt.

Men han går inte djupare in på hur ny vapenteknologi gjorde de snabba massmorden psykiskt möjliga, nämligen avståndet till fienden. Inte ens de mest hjärntvättade, kalla och blodtörstiga personerna klarade av att döda hur många som helst i evighet.

De tyska Einsatzkommando som sköt judar, kommunistiska partimedlemmar och andra i de ockuperade delarna av Sovjetunionen, kunde inte hantera massmorden hur länge som helst. Efter ett drygt år av massmord skickades ett stort antal av soldaterna, från meniga upp till generaler, tillbaka till Tyskland på grund av svåra psykiska problem. Även de mest hatiska och kyliga av dessa massmördare fick sina drömmar övertagna av bedjande, skrikande och gråtande kvinnor, barn och gamla. Och lik med ansikten förvridna av skräck förföljde dem. Alkoholen stillade inte deras nerver hur länge som helst.

Det var därför som gaskamrar kunde möjliggöra att bland annat vanliga f d tyska ordningspoliser kunde gasa ihjäl tiotusentals civila om dagen.

Det var bombplanen som gjorde att unga, livsglada 21-åriga Oxfordstudenter eller jämnåriga bondpojkar från amerikanska mellanvästern kunde massbomba tyska städer med fosforbomber som brände ihjäl hundratusentals människor vid varje bombräd.

Det var bombplanen som fick 30-åriga tyska familjefäder som kramade och pussade sina barn och fruar, som med hjälp av artilleri gavs möjlighet att spärra av städer som Leningrad och svälta ihjäl flera hundratusentals människor.

Tack vare tryckande på knappar, avstånd till motståndaren, eller ”fienden”, som du inte behövde se i ögat eller höra rösten på eller se röra sig, kunde människor med lätthet avhumaniseras.

De senaste få åren har sociala medier expanderat över världen. De har vuxit väldigt mycket, kanske huvudsakligen av godo. De får oss att prata med medmänniskor och skapa vänner som vi sedan träffar i verkliga livet.

Men knapptryckandet och avståndet kan också bidra till avhumanisering. Det som i värsta fall känns som lite råa skämt mot någon som inte är ”som oss”, skapar i själva verket stor vrede och harm som vi inte kunde föreställa oss. Det slår mot våra egna vänner eller de som hade kunnat bli våra vänner. Vi slår ena sekunden bakut när vi själva känner oss träffade men hånskrattar när det drabbar andra.

Tänk på det. Besinna dig. Låt inte det fysiska avståndet och tillgängligheten till tangentbordet förvandla dig till en verbal bombpilot som helt i onödan, helt oproportionerligt, skadar dina medmänniskor, som är eller kan bli dina vänner.

Vi är mer lika varandra än vi tror. Det är just vi, nästan alla av oss hyggliga personer, som har samma oro, drömmar, bryr oss om våra familjer och nära och önskar andra människor gott, som så lätt kan förvandlas till de där sadistiska verbala bombpiloterna.

Var en medmänniska även på sociala medier.

Länk till professor Peter Englunds hemsida och information om boken ”Brev från nollpunkten

”Går det inte att ge barnen pannkakor längre?”

I ett Facebook-inlägg från 4 mars rasar Agneta Colantoni, kommunfullmäktigeledamot för SD i Tierp, över att skolbarn och förskolebarn under en vecka serveras mat med internationell prägel.

Skärmdump från Colantonis Facebook-inlägg. Klicka på bilden för att förstora.

I Tierps kommun, liksom i andra kommuner, serveras då och då mat som följer ett tema. Notera att matsedeln gäller en enda temavecka, 7-11 mars, och temat för denna vecka är ”Världens mat”. I Facebook-inlägget och i kommentarerna därtill är det onyanserad kritik, och det går att tolka Colantoni som om skolor och förskolor i Tierp alltid serverar internationell mat.

I en diskussion till en annan persons kommentar, insinuerar Colantoni att Tierps kommun ”slickar röv” på nyanlända. Colantoni tycker att det är viktigt att föräldrar agerar, så att eleverna får svensk husmanskost. Hon säger sig inte ha något emot internationell mat, men att det ska finnas plats för i alla fall en ”svensk” rätt varje vecka. Colantoni utvecklar sitt resonemang:

”Det finns inte ens tillstymmelse till mat som barnen är vana vid. Det finns ingen svensk mat som alternativ, det är det jag vänder mig emot. […] går det inte att ge barnen pannkakor längre? Det finns ju vegoalternativ till exempel. Varför tar man bort all svensk mat?”

Vad gör s k ”svensk” mat bättre än sådan som vissa verkar tycka är ”osvensk”? Och vad är egentligen s k ”svensk” mat?

Temaveckor i skolor och förskolor är inga nya företeelser. Så sent som i höstas serverades det, under en vecka på skolor och förskolor i Tierp, mat från Tyskland, Spanien och Frankrike. På Tierps kommuns hemsida kan vi läsa att nästa termins temavecka blir ”Brasilien”. Enligt Maria Leopardi, kostkonsulent i Tierps kommun, är svensk husmanskost normen och grunden i skolorna, men att det då och då serveras några andra rätter. Hon tänker se över möjligheterna till temaveckor med helsvensk och samisk mat. Leopardi berättar för Metro att temaveckan i Tierps kommun har fler än ett syfte, b la att erbjuda husmanskost från några av de nyinflyttade elevernas tidigare hemländer, och även att förebygga misstänksamhet, rädsla för okända företeelser.

Att en enda temavecka med enstaka persiska, afghanska och marockanska maträtter skulle påverka skol- och förskolebarn i Tierps kommun på ett negativt sätt är svårt att se. Barn har serverats ”utländsk” mat i många år och risken att barnen skulle ta skada är obefintlig.

På hat- och rasistsajten Exponerat hänger man på ”nyheten” och frågar sig vad det är för fel på nyttig svensk husmanskost för barn. Vidare konstateras att svensken och dennes barn ständigt påtvingas och indoktrineras ”denna mångkultur”. På samma nättidning läser vi följande kommentar (skriven av en anonym person) hämtad från Facebook:

”Nästa veckas matsedel i min hemkommun Tierp. Tema vecka skyller man på. Jag har mejlat in min protest och motfråga till Sossehövdingen bengt-olov.eriksson@tierp.se om kommunen även kommer ha Tema vecka fläsk kött och Tema vecka SVENSK Husmanskost. Blir ni förbannade som jag så jaga gärna kommuns hövding sossen bengt-olov.eriksson@tierp.se”

Här kan det vara på sin plats att fråga sig om politiker ska detaljstyra vad vi, eller våra barn, äter? Har den upprörda folkopinionen, som bemödar sig att skriva till politiker och gnälla över detaljer, funderat över huruvida politiker bör lägga sig i vad vi invånare äter och vill göra? I kommentarsfältet till Exponerat-artikeln flödar konspirationsteorierna, hatet, missförstånden och okunskapen beträffande hur halalslakt genomförs i Sverige.

Så här låter reaktionerna från skolbarnen:

”Det är osmidigt och oprofessionellt. När man är så högt uppsatt ska man klara av att inte säga sådana saker. Man gör inte så.”

”Det är ju inte så mycket mat som är ”svensk” precis. Till och med våra köttbullar kommer från Turkiet.”

”Alltså det är en vecka, fem dagar det är vad det är, inte så länge. Man klarar sig utan köttbullar och pannkaka en vecka”.

Detta Facebook-inlägg förefaller vara ett medvetet, och ohederligt grepp för att stärka och sprida hatet mot mångkultur, invandrare och nyanlända. Populistiska utspel från politiker är vardagsmat på sociala medier. Det obehagliga med internet är att det är lättillgängligt, att åsikterna sällan blir ifrågasatta och att det är alltför enkelt att dela vidare, vilket ofta görs utan större eftertanke.

EDIT: Agneta Colantoni har raderat sitt Facebook-inlägg eller gjort det icke-offentligt. Detta hindrar inte att ”nyheten” lever kvar och fortsätter att spridas.

Uppdatering: Enligt Arbetarbladet gör SD nu politik av något de själva anser att man inte ska göra politik av. Så här skriver SD Tierp på sin Facebook-sida:

”Kostchefens uttalande är mycket belysande för vad det handlar om. ”Det vi vill är att förebygga främlingsfientliga tankar på det här viset”. Det här är alltså inte något som handlar om mat – syftet är politiskt från början”.

Mikael Eskilandersson, som sitter i riksdagen för SD Gävleborg, menar att den internationella matveckan är en kampanj mot SD, och att skolmaten inte ska användas som ett politiskt verktyg. Så här skriver Eskilandersson i en kommentar på Sverigedemokraternas Facebook-sida:

”Vore nog läge med en JO-anmälan mot kommunens kostchef som bedriver politik, vilket anställda inte ska, i stället för att tillhandahålla bra och näringsriktig mat. Kommer dock inte leda till något, men det skulle vara en markering”.

Nu vet vi alltså att ”Världens mat”-temat i skolorna och förskolorna i Tierps kommun var en komplott mot Sverigedemokraterna.

Lästips:

Har Jimmie Åkesson aldrig ätit tacos?

Efter skolmats-stormen – så tycker eleverna om sin internationella matvecka