Etikettarkiv: etnicitet

Skadas den sociala tilliten av invandring och mångfald?

Det är vanligt med att xenofobiska och rasistiska aktörer argumenterar att invandring skadar den sociala/mellanmänskliga tilliten. Även en mycket problematiskt och rasistisk politiker som Kent Ekeroth kan använda sig av forskning som pekar på det. Att invandring ofta leder till minskad social tillit mellan människor stämmer. Samtidigt är forskningen mer utvecklad och innehållsrik med slutsatser som inte alltid presenteras av rasistiska aktörer.

Ett mer förekommande exempel som även tas upp av rasister och nationalister är forskningen gjord av akademikern Robert Putnam. År 2007 presenterade Putnam följande resultat från forskningen om etnisk mångfald och social tillit i USA, baserad på bland annat runt 30 000 intervjuer:

  1. Ju mer mångfald desto mindre litar människor på varandra
  2. Människor litar mindre på varandra både inom och över etniska linjer

Alltså, en av Putnams slutsatser var att människor i lokalsamhällen med hög grad av etniskt mångfald litar mindre på människor även inom ”sin” etniska grupp. Putnam var oroad att hans forskning skulle användas för att argumentera emot mångkultur och att motivera invandringsrestriktioner. I sin studie tog han också upp följande slutsatser:

  1. Ökad invandring och etniskt mångfald är inte bara ofrånkomligt i moderna samhällen utan är även önskvärd på långsikt. USA:s historia visar att etnisk mångfald är en en social tillgång.
  2. På kort sikt utmanar invandringen och etniska mångfalden den sociala solidariteten och försvårar styrkan av relationer som binder människor ihop. På mellansikt upprättar framgångsrika, invandringsbaserade samhällen nya former av social solidaritet genom skapandet av nya och mer inkluderande identiteter.
Mångfald är en nödvändighet och styrka för samhället

Putnams resultat visar att utmaningen för invandringssamhällen är att skapa nya syn på ”vi” genom mer inkluderande syn på identitet. Det tar alltså tid att forma nya institutioner, identiteter och mentala föreställningar om ”oss” i samhället. USA, Indien och EU är exempel på hur mångfaldens utveckling kan beskrivas. USA kan ses som en salladsskål där skålen är gemensam medan salladen är blandmix. Indien kan beskrivas som en thali, en rund metallplatta med små metallskålar som innehåller olika rätter. EU skulle jag vilja beskriva som ett ovalt smörgåsbord med olika rätter.

Historien har ofta varit mycket svår när det kommer till fred, demokrati och pluralism. Amerikanska inbördeskriget, första och andra världskriget, anti-kolonialkampen, intolerans, folkmord, diskrimineringar, segregation, rasism, radikala nationalismer. Trots alla problem som råder idag i världen, Europa och Sverige så är situationen fortfarande mycket bättre, fredligare och öppnare om man tittar utifrån längre historiskt perspektiv. Som människor lär vi oss med tiden av våra misstag och kan överföra erfarenheterna till kommande generationer för att våra samhällen ska bli bättre.

Den höga sociala tilliten utvecklas vidare med tiden

Visserligen går det att vända på steken med argumentet om att det höga sociala tilliten bygger på att Sverige under lång tid har varit ett ”kulturellt homogent” land. Samtidigt har det visat sig att majoriteten av den invandrade delen av befolkningen förr eller senare accepterar, praktiserar beteenden och värderingar som möjliggör tillitens fortsatta utveckling. Det kan förstås låta starkt negativt i debatten om att ”det unika svenska tilliten sjunker” så låt oss titta på den senaste forskningen genomförd av Sören Holmberg och Bo Rothstein vid Göteborgs Universitet. Dessa skrev i den senaste forskningsartikeln från 2015 att även bland utrikesfödda avviker graden av tilliten åt det lägre hållet men att andelen ”höglitare” inte har minskat under åren. Dessutom menar författarna att tilliten är mycket lägre bland SD:s väljare än jämfört med andra riksdagspartiers väljare. Överlag menar författarna att trots problem som finns är den sociala eller mellanmänskliga tilliten i samhället fortsatt hög.

Sverige fortsätter att vara ett samhälle med hög socialt tillit i global jämförelse. Till exempel är fallet av det relativt monokulturella Polen har lägre grad av socialt tillit än Sverige och  Kanada. En förklaring ligger i att det centrala i samhället ofta inte handlar om identiteter med en viss gemenskap som nationen utan att det handlar om individens identifikation med institutioner som rättsstaten, demokratin, arbetsmarknaden. Det är alltså förändringar av människors inlärda beteenden (kultur) och identifikationer som innebär att den sociala tilliten utvecklas med tiden. Som Clara Sandelind menar så handlar tilliten om samspelet mellan individen och staten i första hand, och inte mellan individen och samhället.

Vikten av individualism, pluralism och öppenhet fortsätter

För Sveriges del handlar det därför om att gå emot de aktörer med nationalism, rasism och främlingsfientlighet på agendan. Värderingar som frihet, yttrandefrihet och fri åsiktsbildning baserar sig på individen och är universella. Det centrala för tilliten är därför liberaldemokratiska värderingar med koppling till lagen, rättsstaten och medborgerliga friheter. Värderingar som fler kan ta sig till oavsett födelseort och där höga tilliten utvecklas i takt med ett mer pluralistiskt samhälle.

Referenser

Avpixlat. Den unika svenska tilliten och sociala sammanhållningen sjunker. Publiceringsdatum: 2014-09-12. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://avpixlat.info/2014/09/12/den-unika-svenska-tilliten-och-sociala-sammanhallningen-sjunker/

Arpi, Ivar. Magasinet Neo. Invandring är ingen gratislunch. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats http://magasinetneo.se/artiklar/invandring-ar-ingen-gratislunch/

Jandt, E. Fred. An Introduction to Intercultural Communication. Identities in a Global Community. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: https://books.google.co.in/books?id=M5CbBgAAQBAJ&dq=Regulators+of+Human+Life+And+Identity+Culture+Nineteenth-Century+Definition+Today%E2%80%99s+Definition+Cultures+Within+Cultures+Subculture+Economic+or+Social+Class+Ethnicity&hl=sv

Holmerg, Sören & Rothstein, Bo. HÖG MELLANMÄNSKLIG TILLIT I SVERIGE – MEN INTE BLAND ALLA. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03.09. Webbplats: http://som.gu.se/digitalAssets/1533/1533987_h–g-mellanm–nsklig-tillit-i-sverige–men-inte-bland-alla-holmberg-o-rothstein.pdf

Liberala Ungdomsförbundet. Nya tider, nya strider. ”Bortom nationalstaten – Liberala svar” av Adam Cwejman. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://rawls.luf.se/files/uploads/LUF_NyaTiderNyaStrider.pdf

Ekeroth, Kent. Nyheter 24. Ekeroth (SD): “Lavin av forskning motbevisar invandringsanhängarna”. Publiceringsdatum: 2014-11-24. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://nyheter24.se/debatt/783524-ekeroth-sd-lavin-av-forskning-motbevisar-invandringsanhangarna

Pelling, Lena. Identitet och integration: om invandrades resurser. Publiceringsdatum: 2014-03-01. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://digi.arbark.se/bibliotek/tankesmedjor/arenaide/pelling-integration-2014.pdf

Sandelind, Clara i Expressen. Tillit byggs inte med svenskhetskurser. Publiceringsdatum: 2016-07-20. Nedladdat: 2017-09-03. Webbplats: http://www.expressen.se/kultur/tillit-byggs-inte-med-svenskhetskurser/

Integrationsproblemen

Gästinlägg av Cassopia Khan

Sveriges bristfälliga integrationspolitik ligger bakom många problem i Sverige. Jag har följt bl a den somaliska folkgruppen som flydde sitt land för några decennier sedan.

Det är väldigt intressant att se hur SAMMA folkslag blivit egenföretagare, businessmen m m i ett land som USA men istället fastnat i en ond cirkel i Sverige; ett land där svenskfödda ”invandrare” med högre utbildning och ett BÄTTRE grepp om det svenska språket än många etniska svenskar har svårt att få jobb. (Notera t.ex hur vi vägrar omfamna de som är födda här och istället stämplar dem som ”2:a generationens invandrare” medan vi kallar USA-födda svenskar för just amerikaner eller svenskättlingar, men aldrig ”2:a generationens amerikaner”). Mycket har med vår egen politik och attityd att göra

Kanske är lösningen att inte fösa ihop folk med samma bakgrund till ett och samma område? Det gör att folk måste lära sig svenska, de måste gå ut och umgås med alla andra som bor omkring (eftersom man då bara inte kan isolera sig och umgås endast med landsmän) och de lär sig språket mycket snabbare

Sedan tror jag att saker och ting beror lite på den inhemska befolkningen också. Är folk välkomnande? Eller är de fördomsfulla och avsnäsande bara p g a medmänniskans ytterkläder? Bemöter man nya grannar med ett öppet sinne eller har man redan bestämt sig för att de är boven man läst om i media men aldrig ens haft en konversation med? Är vi människor den idealbild vi har av oss själva eller är vi i själva verket högmodiga med ett storhetsvansinne och endast bra på att klaga istället för att hjälpa andra.

Sverige är bland de bästa länderna i världen för mig men genom att resa lärde jag mig också att se hur vi faktiskt själva har förstört vårt land till vissa delar. Det finns mycket att lära sig av länder som Kanada, där nyanlända jobbat upp sig på bara ett-två år. När det gäller muslimer t ex, så är det bästa med den community:n att man kan gå fram och diskutera precis vad man vill med dem. Jag har mött få ”communities” där man värderar högre utbildning, respekt för äldre, respekt för sitt värdland mer än just dem. Det går att ta diskussionen med människor som värderar dessa saker. Ta tag i närmsta muslimska granne nästa gång och fråga om du kan få snacka om saken över en kopp kaffe. Jag tippar på att du kommer att bli bjuden på middag och få varenda fördom besvarad. Ett vänligt leende, god vilja och nyfikenhet öppnar många dörrar

Antingen det eller så kan man fortsätta sitta hemma och klaga utan att se sin egen roll i det hela. Kan vi med handen på hjärtat säga att vi är rättvisa mot de människor vi hyser agg mot? Om ”invandrare” sitter på baken och bara tittar på parabol-TV hela dagen så är de bidragstagare och parasiter. Om de är välutbildade och jobbar sida vid sida med etniska svenskar så ”har de tagit våra jobb och kvinnor”

Vi som klagar över ”muslimska ghetton”, är vi beredda att bo granne med en högutbildad muslim vid ställen som Lidingö eller Vallentuna? Damned if you, damned if you don’t. Vissa människor kommer de aldrig att vinna och det beror nog 50% på de själva och 50% på den inhemska befolkningens attityd.

/Cassopia Khan

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Klantänkande i den nationella rörelsen

I januari 2016 var Stockholm skådeplats för något som närmast kan beskrivas som en pogrom: En grupp män samlades för att med våld ge sig på ungdomar på stan, vilka de pekade ut som ”nordafrikanska gatubarn”.

Deras organiserade och målinriktade förföljelse av en minoritetsgrupp annonserades med ett flygblad med rubriken: ”Det är nog nu!” där gruppen beskrev sig som ett medborgargarde som skulle ”markera” mot gatubarn i centrala Stockholm – en reaktion på vad gruppen såg som trakasserier och överfall mot ”svenska” kvinnor. Helt enkelt en hämnd mot ett helt kollektiv för upplevda oförrätter mot den egna gruppen.

Stammens kultur handlar om kollektiv sammanhållning och vedergällning, medan stadens kultur handlar om individer som lever under en rättsordning med lagar och domstolar.
[…]
Stamkulturen avvisar den typ av abstrakt centralmakt som stadskulturen innebär. I stället skyddar man sig mot andra stammar genom en vedergällningsetik som innebär att den som angriper en enskild medlem kommer att få hela gruppen efter sig, och att man kommer att hålla inte bara den enskilde angriparen utan hela hans grupp ansvarig. Därigenom tvingar man andra grupper att övervaka sina egna medlemmar för att förhindra kollektiv vedergällning. Det är så en hederskultur uppkommer, där individens val görs till gruppens angelägenhet.

Citatet är hämtat ur Per Bauhns debattartikel i SvD om stamkultur – som också kallas klankultur – som en av drivkrafterna bakom nyårsövergreppen i Köln 2015, men det kunde lika gärna handla om klankultur som drivkraft bakom händelserna i Stockholm som beskrivs i inledningen av denna artikel.

Bauhn vill uppmärksamma en ”motsättning mellan två sätt att tänka om individ och samhälle, där stammens sätt att skapa social sammanhållning ställs mot stadens”. Det han kallar stamtänkande ”saknar koppling till en bestämd etnicitet eller religion” och ”förekommer och har förekommit överallt i världen. Stamtänkande finns i såväl fornnordiska ättesamhällen som i Hells Angels.” Och klantänkandet är starkt i den svenska nationella rörelsen.

I flygbladet som spreds i januari 2016 beskrev gruppen sin vedergällningsattack (hämtat från högerextrema sajter som publicerat texten):

Vi ser numera ingen annan utväg än att själva dela ut straffen de förtjänar. Rättsväsendet har lämnat walk over och samhällskontraktet är därmed brutet – därför är det nu varje svensk mans plikt att försvara våra allmänna utrymmen mot den importerade kriminaliteten. Vi som samlades idag var varken din politiker, din journalist eller din polis. Vi är däremot din pappa, din bror, din make, din kollega, din och din granne.

I det citatet ryms tre av klankulturens främsta kännetecken; kollektivism, vedergällningsetik och avvisande av centralmakten. De här tankarna hyllades på nationalistiska hemsidor och nyhetssajter liksom av nationella i sociala media.

Samma personer som högljutt framhåller svenska och europeiska kulturernas överlägsenhet, jämfört med bland annat de arabiska och nordafrikanska, verkar alltså inte se något motsägelsefullt i att hylla en syn på individen och samhället som ligger mycket långt från den individualistiska stadskultur som är så stark i Sverige att den placerar oss som ”världens mest extrema land” i World Values Survey.

Det här visar med all önskvärd tydlighet varför kulturmönster spelar en mycket viktig roll i formandet av våra värderingar, medan kultur i betydelsen etnicitet eller religion är tämligen oviktigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Bokrecension: En droppe midnatt

Din mamma spillde kaffe på dig när du var liten, svarar hon. Det är därför du är brun.

Illustration av Jesper Waldersten

Jag har läst boken En droppe midnatt skriven av musikern och debattören Jason Diakité. I boken, som är sinnebilden för en självbiografi, får vi lära oss hur det kan kännas att ständigt vara på jakt efter sin egen identitet. Att inte vara vit, men inte heller svart. Att ständigt känna sig utanför och att ständigt befinna sig i ett ingenmansland.

För mig personligen är detta livsöde speciellt. Jag kan relatera till de miljöer och de personer som ungdomsåren utspelar sig i och kring, eftersom jag i 8 år gick på samma skola som Jason. Jag bevittnade på avstånd den rasism och den mobbning han blev utsatt för under skolåren, men kunde inte riktigt förstå vidden av vad som skedde dag efter dag. Det kanske blir så när man går i olika årskurser, och vi blandade oss inte mellan klasserna på Tunaskolan i Lund. Jag har ett gott minne då jag interagerade med Jason på ett fint sätt. Jag gick i nian och han gick i åttan. Jag minns att jag vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg sammanhanget då vi egentligen inte kände varandra, i korridoren fick lyssna på en demo han hade spelat in. För mig var rap främmande, men idag kan jag se på det med helt andra ögon.

Jason är en mix av massvis med etniciteter, och det är det han, genom livet, förlikat sig med att han är. Men resan har varit lång och mödosam. Allt från barndomens ständiga påminnelse om att han är annorlunda, genom den identitetssökande ungdomen till idag, då många av pusselbitarna verkar ha fallit på plats.

– Niggerbajs.
Det är mitt mellannamn i flera år. Vad kan vara svartare än en svart människas bajs? Det hade varit illa nog att bara kallas bajs. Men tydligen förstår mellanstadieungar att bajs från en nigger måste vara äckligare än vitas. En duo kallar mig detta på så många raster att jag inte har annat försvar än mina händer. Men jag kan inte slå bort deras ord. De borrar sig in under min rödbruna hud.
Hur osynlig jag än gör mig kan de blotta mig för vad jag är. Hur lärde sig Magnus och Agge dessa ord? Niggerbajs. Nigger. Niggerjävel. Din jävla nigger. Varje gång jag hör orden är det som om de avtäcker mitt inre som just består av det äckligaste: niggerbajs.

Vi får läsa om hur onda och elaka barn kan vara, hur rasismen flödar ur människor oavsett ålder. Vi får känna av rasismen och mobbningen på skolgården, vi får en inblick i hur det kan kännas att inte vara en del av ett sammanhang, en grupp och ett samhälle. Vi bevittnar hur Jason förhoppningsfull blir hembjuden till en av sina plågoandar av dennes far, tillika Jasons tandläkare, i ett med facit i hand, utnyttjande syfte.

På min vänstra hand har jag ju den där pigmentfläcken. En grupp små vita fläckar som liknar en karta över någon ögrupp. Jag kan sitta länge och stirra på fläcken och tänka att om fläckarna varit fler hade jag varit vit.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt. Att vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig. De där vita fläckarna är fast i en evig remi med ett hav av brunt.

Sökandet efter en egen identitet i en terapeutisk resa är den röda tråden som spinner genom hela berättelsen. Med smärtan och den ständiga oroskänslan molande i magen kommer en önskan om att vara ömsom vit, ömsom svart. Denna önskan är ständigt föränderlig, och istället för ”vi och dom” får vi känna på Jasons känsla av ”jag och dom”.

Vi följer med i Jasons självpåtagna mission att leta upp sina rötter. Hur svårt det var för hans föräldrar, pappa som är svart och mamma som är vit, att rättfärdiga sitt unika förhållande. Pappa Madubuko och mamma Elaine ses i 60-talets USA som förrädare då de valt en människa av annan ”ras” att förälska sig i.

Det uppstår en evig diskussion mellan Jason och fadern om huruvida det egentligen är en bra idé att åka till USA för att finna sig själv. Fadern är envis i sin övertygelse om att det inte tjänar något till att riva upp gamla sår. Men Jason släpper inte sin dröm. Viljan är så stark att han, trots faderns motvilja, bestämmer sig för att förverkliga drömmen.

Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.) NARA FILE #: 165-JT-230 WAR & CONFLICT BOOK #: 109
Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.)

Jason söker, med hjälp av vännen och fotografen Simme, och kärleken Amelie, rötterna i slavarna och i bomullsplantagernas South Carolina. Han söker upp släktingar i den amerikanska södern och intervjuar dem. Slavarnas grymma verklighet under den vita mannens piska genomsyrar det amerikanska samhället än idag. Jason blir varse den strukturella rasism som fortfarande är ständigt närvarande i USA, och han kan tyvärr också dra paralleller till hur det idag också ser ut i Europa. Det är den svarta historien, och släktens livsöden, som är nyckeln för Jason att finna sin egna identitet. Han finner många av svaren han har letat efter, och grubblat över.

De målande beskrivningarna av samtalen med den envisa fadern hemma i Lund och, sedermera Malmö, och den fina relationen till den alltid uppbackande modern i Lund är vackra. Kaoset, sorgen och hopplösheten som uppstår då fadern blir sjuk och den ständiga närvaron i berättandet gör att biografin är oumbärlig, ett historiskt tidsdokument som alla, oavsett bakgrund, borde ta del av. Boken skildrar slavarnas, de svartas och de vitas – dvs allas vår – historia, på ett innerligt, vackert och hjärtskärande sätt.

Hur kommer den droppe midnatt, den genom generationerna utspädda mängden melanin som finns kvar i vår linje att bäras?

Jag ser boken som ett nödvändigt och angeläget inlägg i den antirasistiska debatten, då den har sin utgångspunkt i individens personliga upplevelser av rasism.

Boken är utgiven på AlbertBonniers Förlag och jag rekommenderar att lyssna på den som ljudbok, då det är Jason själv som läser.

Fotnot: Jag vill framföra min kritik över att Jason fortlöpande genom boken talar om ”raser”. Det är sedan lång tid belagt att det inte finns ”raser”.

Årskrönika 2016

2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.

Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.

Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.

Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.

Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.

Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.

SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.

Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.

I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.

Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.

Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.

Falska nyheter och främlingsfientlig och rasistisk propaganda och mytbildning har blivit en del av vår vardag.

Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.

Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.

Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.

Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.

För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.

Så går vi in i 2017.

Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.

Radikaliseringen av främlingsfientliga

Annelie Sjöberg, centerpartist, har postat ett grovt rasistiskt inlägg där hon ondgör sig över hur vi svenskar när vi blir gamla riskerar att tas om hand av invandrare. Främst är det muslimer som skrämmer, men alla som inte delar hennes språk och ”tysta kunskap” om svensk kultur är egentligen underkända.

Jag använder sällan ordet ”rasistisk”, utan föredrar ”främlingsfientlig”, men i detta fall är det svårt att sätta något annat ord på det hon framför. Att kvinnor ofta nog inte vill bli hjälpta på toaletten av män och att vi ska förvänta oss att vårdgivare pratar tillräckligt bra svenska för att förstå oss är självklart. Men AS går avsevärt längre när hon singlar ut länder som Afghanistan, Eritrea och Somalia som särskilt olämpliga att komma ifrån, och muslimer som otäcka och otänkbara vårdgivare.

Vidare menar hon att vi som har förfäder som bott i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig” inte borde betala ”extra avgifter” för att slippa invandrare på ålderns höst och att ett invandrarfritt vårdföretag också måste vägra plats åt kändisar som står upp för flyktingar, och för alla som gillar IRM och ”SD ut ur riksdagen”. Hon vill alltså inte bara slippa somalier, eritreaner och afghaner som vårdgivare, utan vill även undvika att dela vårdhem med oss som tagit ställning för en human asylpolitik.

asbgHon påstår i sin profil att hon jobbar som gymnasielärare på Nyströmska skolan i Söderköping. Jag mailar dem och frågar hur hennes inlägg går ihop med deras värdegrund, och får svar femton minuter senare, trots att det är jullov, från rektorn: ”Personen i fråga arbetar inte på Nyströmska skolan i Söderköping.

Det visar sig att Annelie Sjöberg har sagt upp sig från sin arbetsplats efter kritik mot sitt engagemang i ”Folkets demonstration” – en hatgrupp där alla partier utom SD benämns landsförrädare, och där muslimhat och invandrarhat gror friskt. Gruppen ordnade en demonstration och hon åkte dit och höll ett tal. Hon har också medverkat i ”Radio Realism”. I pressen förklarar hon att hon gjort en uppgörelse med skolan och att hon är nöjd, eftersom hon inte trivts med sin anställning.

Jag messar med Staffan Danielsson, C, som ett par månader senare kritiserat skolan för hennes uppsägning, som han efter att ha pratat med henne och läst en artikel om henne i Nya Tider menar var framtvingad, och han svarar att han lärt känna henne som ny C-politiker, och fortsätter med ”Vad gäller anställda i äldreomsorgen ska ju alla kunna fullgöra sina arbetsuppgifter oavsett bakgrund och religion så att peka ut som Annelie gör är fel och olyckligt och främlingsfientligt. Att däremot ställa språkkrav i det arbetet kan ju vara relevant.” Han använde henne som moderator i en Centergrupp, men de kom överens om att hon behövde sluta efter något år när hennes medverkan i demonstrationen blivit känd för honom.

Jag gillar Staffan, även om vi ofta tycker olika, på grund av hans saklighet och förmåga att hålla god ton i debatter, men jag håller inte med honom i denna fråga. Min dotters allra bästa kompis är född i Eritrea. En fantastisk tjej, som läser på universitetet och känner sig som både svensk och eritreansk. Rolig, intelligent och med stor medkänsla ägnar hon en del av sin fritid åt välgörenhet. Hur skulle det ha känts i hennes mage att läsa att hennes lärare på gymnasiet uttryckt sig så om henne och hennes vänner som AS gjorde?

Man kan inte vara lärare och skriva hatinlägg där människor döms ut enbart baserat på deras religion eller etnicitet, anser jag. Elevernas rätt att bli sedda som individer måste komma före lärarnas rätt till sitt jobb. En elev ska inte ens behöva misstänka negativ särbehandling på grund av bakgrund eller religion.

Att lärare tar ställning i vänster-höger-frågor är något helt annat. Jag håller därför inte med om att det är lika illa med en kommunist, såvida den inte uttrycker sig så att elever behöver känna obehag och oro över att inte bli rättvist behandlade.

IRM har också skrivit om Annelie Sjöberg, och berättar att hon utretts av C och ändå ges fortsatt förtroende.

Det är förstås upp till var och en om man vill vara för generösa eller strikta regler för invandring, men det som pyser ur Sjöberg är inte migrationspolitiska ställningstaganden, utan grovt hat mot medmänniskor baserat på etnicitet och religion.

Det är förstås svårt att utifrån denna information avgöra huruvida hon alltid varit smygrasist och sedan gradvis kommer ut ur garderoben, eller om det som sker är en faktisk radikalisering, men den historia som framträder när vi, efter att inte känna till henne alls, nystar i hennes tidigare inlägg och uttryck är att tonen mot invandrare och även invandringspositiva svenskar blir allt hätskare.

Egentligen är det samma process som vid IS-radikalisering. Samhället tar avstånd från en grupp individer. Gruppen blir till en subkultur. Subkulturen ersätter samhället. Subkulturens berättelse blir till den enda sanningen. Människor utanför subkulturen upplevs som hot, och som djupt orättvisa i sina bedömningar och fördömanden. Bara vännerna på insidan förstår, och när de beter sig illa hittar man på ursäkter å deras vägnar. Gradvis uppstår ett ömsesidigt hat mellan subkulturen och övriga samhället.

Nej, jag påstår inte att främlingsfientliga i Sverige går lika långt som IS. Än. Parallellen gäller mönstret vid radikalisering. När jag läser i grupper som Folkets demonstration undrar jag hur långt de är beredda att gå. Var går gränsen för den som kallar oss som vill ha ett öppet Sverige för ”landsförrädare”? Vilket straff vill de, om de får välja helt fritt, se oss få för våra brott?

Utvisning? Fängelse? Tortyr?

Död?

Sett ur det perspektivet kanske vi ska hoppas att Centerpartiet, som normalt har högt i tak och en sund syn på mångkultur, låter AS stanna som medlem, och fortsätter den ”dialog” med henne de utlovade i februari.

Jag vill helst inte torkas i underlivet av karlar när den dagen kommer, och jag vill förstås att personer som tar hand om mig förstår svenska, engelska eller franska så att vi kan kommunicera. Men jag kan garantera att jag mycket gärna ser både afghaner och somalier som vårdpersonal, trots att även jag har rötter i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig”. Ju fler nationaliteter på mitt hem desto trevligare. Jag är nämligen övertygad om att jag även på ålderns höst kommer att ha kvar min nyfikenhet på andra kulturer. Och även om Annelie helst väljer bort mig som granne väljer jag inte bort henne. Hennes kultur känns synnerligen främmande trots alla år jag ägnat åt att gräva i främlingsfientliga grupper, och jag ägnar gärna de sista åren av mitt liv åt att förstå den.

 

Not: Vi har skrivit till Centerpartiets Peter Karlström. Han har i skrivande stund inte svarat, vilket är förståeligt med tanke på att det är julledigt för många. Om/när vi får svar kommer vi att uppdatera inlägget med hans kommentar.

EDIT: I en tidigare version benämndes Annelie ”före detta socialdemokrat”. Det är nu borttaget, eftersom Annelie påpekat att det inte stämde.

Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

Vi måste prata om en sak. M-ordet och n-ordet. Jaha, vi har ju pratat om detta till förbannelse, kanske en del tänker. Ni är trötta på att höra om det. Fundera då på hur utmattande det är att ständigt leva under det. Jag tänker att om vi nu har pratat om det tillräckligt mycket, hur kommer det sig då att så många fortfarande säger att de ”inte har faaattat”. Jag är född till en svart och en vit förälder. Jag vill inte att ni refererar till mig som mulatt. Det gör ont i mig när ni gör det.

 Code noir (1742 edition) utställd på Nantes historiska museum - Foto: Selbymay

Code noir (1742 edition) utställd på Nantes historiska museum – Foto: Selbymay

Det mest problematiska med dessa klassificeringsord (ja det är fråga om klassificering) är att de definierar hur svart en är. Benämningarna – noir/negro, griffe, marabou, mulatt, kvadron osv. – kommer alla från det som kallades Code Noir (The black code). Under kolonialismen och slaveriet ansåg somliga att det var av största vikt att veta ’hur många droppar’ svart blod en bar på. ”En droppe svart blod” och du tillhörde ett folk som andra ansåg sig ha rätten att bedriva handel med. Man räknade under denna tid i 128-delar. Varje människa bar på 128 delar blod och ju färre delar som var svart blod, desto högre värde. 128 delar vitt blod var norm och renhet, för varje droppe svart blod sjönk en längre och längre ner på skalan. Vilken skala? Renlighetsskalan. Med renlighet i detta fall alltså menat vitt blod.

Låt oss titta närmare på m-ordet. Jag kommer skriva ut ordet för att alla som eventuellt inte greppar eller förstår vilket av orden jag pratar om, ska kunna hänga med. M U L A T T. There you have it. Ni kommer inte se mig skriva det igen. Jag kommer fortsättningsvis referera till det som m-ordet.

Ordet kommer från spanskans mulo/franskans mulatre, som i sin tur hämtats från latinets mulos, som betyder mulåsna/mula. Mulåsnor och mulor är hybrider, där man korsat en häst med en åsna, och de är infertila och kan därför inte föröka sig. Alla de mixade barn som kom till under slaveriet och som i de flesta fall var resultatet av de vita slavägarnas sexuella relationer med sina svarta slavinnor ansågs vara oäktingar, bastards. Man gjorde jämförelsen med den vita föräldern som ’den starka hästen’, medan den svarta föräldern sågs som den ’dumma åsnan’. Det är väl klart att m-ordet kändes som ett mycket passande ord att benämna dessa ”avkommor” med. Klart och tydligt gjorde man gällande att dessa barn är oäktingar som kommit till av en onaturlig relation och risken för att de blir bångstyriga, dumma och envisa (inte i positiv mening) ansågs vara mer regel än undantag. De borde därför inte heller få föröka sig… Att definieras med m-ordet innebar att man bar på 64 delar svart blod, 64 delar vitt blod, 50/50.

N-ordet behöver egentligen inte vädras särskilt mycket. Definitionen av 128 delar svart blod. Att ordet i sig inte står för något kränkande, på det sätt m-ordet gör, är en sak. Dock är det ett faktum att det använts i kränkande syfte, både under kolonialismen, liksom idag i vårt postkoloniala samhälle. Många är de som känner sig kränkta av att bli kallade vid n-ordet, några är de som inte blir det. En del lägger värderingar i ordet när de använder det, andra inte. Det har gjorts många försök att ta ordet tillbaka, ungefär som bögarna och flatorna gjorde, men det har inte lyckats. Jag förde själv den kampen ett bra tag. Jag har slutat. Eftersom vi nog kan enas om det faktum att det finns folk som känner sig kränkta av ordet, och de inte är någon försvinnande liten del, utan väldigt många, anser jag att vi behöver lägga ordet åt sidan. Ja, enbart på grund av det. Vill en ha ytterligare anledningar till att inte använda n-ordet så är det bara att fortsätta läsa. Jag kommer snart till del två, om varför vi skulle ha lämnat orden kvar i den tid de togs av de vita för att användas i maktutövandet mot svarta.

Alla mixade av svart och vitt, men ändå så olika. Kollage: Thegambia.nu

Alla mixade av svart och vitt, men ändå så olika. Kollage: Thegambia.nu

Bar man på 80-96 delar svart blod och 32-48 delar vitt blod, 62-75 % svart och 25-38 % vit, definierades man som griffe eller marabou. Ja, det har varit några kontroverser kring det sistnämnda namnet med ett visst chokladföretag, som dock hävdar att deras namn härstammar från storken med samma namn. Det får man hoppas. Vänder man på chokladens kakaomängd och låter mängden svart blod vara 32 delar och det vita 96 delar, 25 % svart och 75 % vit, så får vi de som definierades som kvadroner.

En komisk parentes i det hela är att det finns indikationer och viss forskning som gör gällande att folk av blandad härkomst är benägna att vara mer fertila än genomsnittet. Rimmar inte så bra med mulåsnorna.

Avdelning ett – om varför vi borde ha lämnat m-ordet kvar där det uppstod – avklarad.

Låt mig fortsätta…

Jag inledde med att jag ser en viss, för att inte säga stor problematik i att sitta och definiera människor efter mängden svart blod. Det gör vi ju inte med någon av annan härkomst än svart i den här världen, endast individer med svart arv ska vi dela in efter blodets sammansättning. Varför? Hade dessa förlegade och i många fall kränkande ord definierat en färgnyans hade det kanske varit en annan sak, men nu är det inte en nyans vi definierar, utan mängden svart blod. De flesta pålästa och erfarna vet att vi som definieras med m-ordet ser väldigt olika ut i färgnyans, med allt från helt vita till rikt chokladbruna hudtoner. Alltså ska ingen komma och säga att man refererar till en hudfärg eller ton när man använder sig av m-ordet.

Vad säger man då istället?

Det är ett minfält och i de flesta sammanhang är det inte ens relevant att säga något alls om ursprung. MEN jag vill påstå att jag tycker att det är av relevans att ha ett ord som beskriver oss med två ursprung, och framför allt när det gäller ursprung med två väldigt olika kulturer. Vi är nämligen ”fast” i en kulturkrock som gör att vi har saker som färgar oss på ett sätt som många med en eller två liknande kulturer inte har. Så ja, jag tycker att det är relevant att det finns en benämning. Ibland spelar det nämligen roll. Inte i vardagen, rent allmänt, eller för att beskriva våra utseenden – för är det några som verkligen ser helt olika ut trots samma härstamning så är det just vi – utan för att kunna prata om, koppla samman och lyfta den komplexa delen som kan komma med det dubbla kulturarvet.

Minfältet som finns gör det ibland svårt för folk att veta vad en ”får” säga. Generellt tror jag att i just detta fall så är USA en bra föregångare, eftersom de ligger långt före oss i förståelse och kunskap om individers känslor och svartas historia. USA:s nuvarande president benämns aldrig med m-ordet. Han refereras i regel till att vara, kort och gott, svart. Just på denna punkt är USA överlägsna Sverige. Där säger man biracial eller mixed om det är av relevans att prata om ett dubbelt kulturellt eller etniskt arv. Mixed i mindre officiella sammanhang och i vardagsbruk, medan biracial ofta används i mer fackliga eller rapporterande sammanhang. Här i Sverige tycker jag mig märka att många tar efter mixed och väljer att säga mixad. Jag känner själv att det är ett ord som passar mig – jag bär en mix av två olika ursprung. Dubbelursprung tycker jag också funkar fint, men det är ju lite längre ord. I de fall det är av relevans att specifikt lyfta fram en persons afrikanska ursprung, men också påtala att hen är svensk, då räknas ju afrosvensk som gångbart. Man kan sedan detaljera detta ännu mer genom att specificera vilken afrikansk nationalitet det gäller – svensk-gambier, svensk-senegales, svensk-liberian, svensk-kongoles, svensk-eritrean…

Avdelning två – om varför vi borde ha lämnat kvar m-ordet där det uppstod – avklarad.

Kollage - mixade

Kollage: Thegambia.nu

Vi lever i en vithetsnorm och den genomsyrar hela vårt samhälle och däri ligger grunden till varför det så ofta påpekas om en person är eller var av svart påbrå. Det som normaliserats är att vara vit. Övrig färg är något som skiljer sig från det som idag symboliserar normen.

Vi lever i en värld med ”vi och dom”-tänk och inte sällan hör man personer häva ur sig saker som, ” – ja men hen var svart”… ”Jo hen var nog svart, fast såg ut att vara mixad iof” … listan kan göras lång. När en vit person har gjort något eller ska refereras till, kommenterar man i regel inte utseende överhuvudtaget och man påpekar definitivt inte att personen var vit. Kommenterar man utseendet handlar det nästan uteslutande om signalement eller något som haft relevans för händelseförloppet. Man kommenterar till exempel hårfärg, hårstruktur, frisyr, klädsel eller kroppstyp.

Vi bör sträva efter att göra oss av med besattheten av att kommentera folks hudfärg, eftersom det tyvärr fortfarande ligger värderingar i människors hudfärg och därmed påverkar människor, av till exempel afrikansk härkomst, i alla möjliga situationer. Allt från arbetslivet och vardagslivet i allmänhet, till skönhetsprodukter och medias återspegling av samhället. Vi kan slåss mot problematik som hudblekning i all oändlighet, men det finns ingen chans att komma till rätta med det förrän världen slutar upp med att leva efter den vithetsnorm som just nu råder. Vilken färg hittar du på hudfärgade plåster idag? När du köper en produkt i färgen nude (naken) vilket nyans får du då med dig hem?

Efter alla dessa decennier av invandring och utvandring har vi alltså inte kommit längre? Världen har fortfarande inte förstått. När når vi fram till en norm som baseras på människan och inte på dennes hudfärg?

Jag vill klargöra en sak. Jag låter mig varken definieras eller nedslås av vad andra kallar mig, oavsett om det är baserat på hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, utseende i övrigt eller personlighet. Men jag får obehagsrysningar och nästan ångestkänsla i kroppen när jag hör m-ordet. Jag är fullt medveten om att många som använder ordet inte har kunskap om vad det egentligen är en säger. Men har du läst ända hit, så har du kunskapen nu. Använd den. Det är inte jobbigt att ändra sig.

Som ung bloggade jag under många långa år under en pseudonym där m-ordet fanns med. Detta var innan jag blivit uppmärksammad på ordets betydelse. Om jag kan inse och ändra mig, så kan alla göra det. Det handlar bara om att se hur fullkomligt ofarligt och lätt det är att faktiskt sluta med ett ord eller uttryck när man förstått att andra mår dåligt av det.

… och till er som genom hela denna text suttit och tänkt, ” – men min kompis är mixad och har inga problem med de här orden och ingen annan jag känner heller för den delen”, vill jag säga att det många gånger är lättare för individer som tillhör en minoritetsgrupp att inte göra sig obekväma, utan istället traska på i de fotspår man blivit lärd att vandra. Det finns mycket saker som en del svarta inte ”tycker” sig ha problem med, eftersom de är fostrade i en värld där de blivit fråntagna rätten att tycka och är formade av den kolonialism och det förtryck som skapat den norm vi anses ska leva efter.

Kanske kan en del av detta vara svårt att se och förstå… men jag ber er att försöka.

 

Kiqi D Minteh

Kiqi D Minteh

Intervju med en f d rasist: ”I viss mån är nog de flesta lite rasistiska”

Denna artikel har tidigare publicerats på Afropé

En skola utan helhetssyn och vänner och familj som ger sin syn på verkligheten. Torshammare och behovet av att veta. De sakerna präglade Pias barndom och skapade de rasistiska åsikterna hon bar med sig i flera år.

Bild: Fatou Touray

Bild: Fatou Touray

När Pia var liten fick hon ofta höra uttryck som ”blatte” och ”zigenarpack” och andra nedvärderande uttryck. Och som hon själv säger så blev det en sanning, eftersom det kom från hennes föräldrar. Senare, som tonåring, umgicks hon med äldre ungdomar som hade mer rasistiska åsikter och det blev att hon höll med dem. Under samtalets gång så vävs det upp den bild av en samtid där det rasistiska kom från många olika håll, från barndomen, umgänget och i skolan från andra elever. Pia beskriver det som att det fanns ”invandrarklasser” som fick dåligt rykte av elever ifrån de andra klasserna. Hon fick en viss världsbild serverad av människorna i sin omgivning och då som fjorton år köpte hon det.

– Jag funderade mycket på hur samhället såg ut och då passade det som förklaringsmodell, när man inte vet så mycket, säger hon eftertänksamt.

Vad hade du för åsikter?

– Jag tyckte inte om invandrare, jag såg ner på dem. Jag lyssnade på Ultima Thule och bar Torshammare. Man sa att man inte skämdes över av att vara svensk. Jag minns att jag var inne på Nationalsocialistisk front och tyckte det var tufft.

– Jag tyckte det var logiskt att vi skulle ta hand om oss själva först. Typ som att man inte bjuder in någon att bo i ens hus om det är fallfärdigt.

Slutade bära halsbandet

Det var aldrig något negativt som hände Pia som gjorde att hon fick dessa rasistiska åsikter, utan det var andras tyckanden som hon gjorde till hennes. Men det var en gång som en annan elev anmärkte på hennes Torshammare runt halsen, att det var något negativt, och efter det bar hon det inte längre.

– Så det krävdes ju inte mer än så egentligen.

Hade du några kompisar med invandrarbakgrund?

– Nej, säger hon och skrattar. Men om man hade grupparbete med någon som hade invandrarbakgrund så blev det en särskiljning; en sjysst invandrare särskiljer sig från resten för att resten är ”onda” eller ”konstiga”.

På frågan om hennes åsikter var en produkt av behovet att skylla på andra för sitt dåliga mående så svarar Pia nej. För Pia var de rasistiska åsikterna inget destruktivt, utan mer en sanning som bara var. Åsikterna var helt normaliserade i henne vid den tiden. Men hon agerade aldrig ut sina åsikter på ett destruktivt sätt, medan det finns andra som gör det hävdar hon. Däremot så skapades en känsla av samhörighet med de människorna som delade hennes övertygelser och just då så fyllde det en funktion.

Skulle du ha klassificerat dig som rasist?

– Ja! Man tror att bara skinheads är rasister, men rasism är ju när en person särskiljer en annan på grund av hudfärg och ursprung.

Åsikterna omvärderas

Pia beskriver en verklighet där hennes åsikter aldrig behövde ifrågasättas på riktigt. Från barndomen där de fanns runt henne till umgänget när hon blev tonåring var det aldrig något som gjorde att hon behövde omvärdera sin världsbild. Det fanns inget bestämt ögonblick där detta ändrades utan Pia beskriver snarare att åsikterna dalade ut i och med att hennes umgänge förändrades och att hon fick andra intressen. Under gymnasiet så minns hon inte så mycket av vad hon tyckte eller inte tyckte, men behovet av att veta hur världen fungerade var inte lika stort då. Efter studenten så hade hon en undran om hon skulle kunna jobba med människor. Med det i tanken gick hon en kurs på en folkhögskola med inriktning sociologi.

– Där fick jag lära mig om ”vi och dom – tänk” och fick en annan bild av hur skev världen är. Då började jag fundera på hur mina tidigare rasistiska åsikter var.

Denna kunskap blev en annan grund att stå på. Senare läste hon även universitetskursen ”Rasismens historia” där hon mer i detaljnivå fick lära sig om rasismen i vår vardag.

– Enda gången som mörkhyade hyllas är i sportevenemang, då får de vara med i gemenskapen, säger hon som exempel. Representationen i filmer, sådana saker.

– I viss mån är nog de flesta lite rasistiska, vi har det ju i oss, även de godhjärtade, säger Pia och syftar på hur hjärnan fungerar.

Hjärnan påverkar

Det är något hon återkommer ofta till under intervjun. Hjärnan alltså. Att den gärna vill kategorisera in allting i olika fack och att det bidrar till det rasistiska tänket. Hon resonerar att hennes hjärna som den var utvecklad när hon var fjorton verkligen kunde acceptera ”logiken” i de rasistiska åsikterna. Men att hon nu som vuxen, med en mer utvecklad hjärna är tvungen att tänka annorlunda. Däremot så tycker Pia inte att det är något bra att skuldbelägga eller säga att de rasistiska åsikterna är fel, just med tanke på hur hjärnan är uppbyggd. Hjärnan måste ju läras om eftersom den är invand i tankespår.

– Jag skulle velat ha haft helhetssynen tidigare i skolan. På hur världen fungerar, på hur välfärdssystemet fungerar och konflikter. Varför vi kan leva som vi gör i Sverige.

– När man pratar om slavhandeln tas det inte ner på individnivå som man gör med till exempel Förintelsen. Det skulle vara bra att prata om att rasism finns överallt och att fokusera på varför det är så svårt att bryta det på grund av hur hjärnan fungerar.

– Lär ut att en vit inte kan utsättas för rasism och att den som blir utsatt har tolkningsföreträde.

Varför?

– Jag kan aldrig veta som vit. Jag vet ju det som kvinna. En man kan aldrig förstå hur det är att vara utsatt för sexism. Jag bidrar till problemet men jag äger det inte. Jag utsätter någon för rasism men jag vet inte hur personen tar emot det.

Fotnot: Pia heter egentligen något annat.

Ida Oscarsson

Ida Oscarsson

Vilka är ”våra egna”?

”Vi måste ta hand om ‘våra egna’ först!” är ett mycket vanligt påpekande i diskussioner. Det framförs oftast av nationalister, men ibland även av helt andra, lite halvt tanklöst enligt min uppfattning. Så låt oss resonera kring detta begrepp.

Det finns en praktisk del i detta med vem ”vi”, dvs Sverige, ska ta hand om. Vi är ett av världens rikaste länder. Vår jord svämmar över av fattiga och utsatta. Vi kan omöjligt ha fri invandring, för då rasar det så kallade ”samhällskontraktet” och välfärden ihop. Det innebär i sin tur att även om vi aldrig så gärna vill hjälpa alla människor inser vi att uppehållstillstånd och medborgarskap inte kan delas ut till samtliga som vill ha. Vi måste välja bland dem som vill leva här. Och vi kan inte dela ut samhällets medel ”rättvist” över hela världen, för om gatubarn i Manila och Rio ska ha rätt till samma stöd som svenska barn töms statskassan i en blinkning.

Men den som talar om ”våra egna” brukar inte dra gränsen där, vid medborgarskapet. Istället dras den runt etnicitet. ”Våra egna” blir de som till övervägande delen har svenska förfäder.

”Vi måste ta hand om ‘våra gamla’ som byggt upp Sverige!” är en vanlig variant, och jag brukar alltid tänka ”men alla gamla har inte byggt upp Sverige”. En del gamla har varit tjuvar och våldtäktsmän. En del har av olika skäl aldrig förvärvsarbetat utan levat av andras slit. En del har skattefuskat, knyckt kollekten och slagit sina barn. Och även den gamla som faktiskt jobbade hårt och ”byggde Sverige” satt sällan där för femtio, sextio år sedan och tänkte ”nu ska jag jobba som en gris så att vårt land blir rikt”, utan den kämpade för att få ett bra liv för sig själv och sin familj, precis som alla vi andra. Det finns förstås altruister som verkligen drivits av idealism. Men ska vi verkligen försöka skilja ut dem där på vårdhemmet, så att de får särskilt god omsorg? Ska den som varit en tillgång för samhället få en extra sillbit till middagen? Hade Svartenbrandt haft mindre rätt till omsorg än Nisse som jobbat sedan han var 16, varit ungdomstränare och suttit i styrelsen i lokala hembygdsföreningen? Om ”byggandet av Sverige” verkligen varit en faktor blir svaret ja.

Men Sverige som samhälle har inte en plikt att ta hand om gamla människor för att de är etniska svenskar, eller för att de jobbat extra hårt, utan för att de är svenska medborgare eller av andra skäl bosatta i Sverige och i behov av vårt stöd. Det är inte ursprunget, samhällsinsatsen eller åren i Sverige som spelar roll, utan medborgarskapet i första hand, och uppehållstillståndet i andra hand.

Det finns en nationalistisk romantisering i begreppet ”våra egna” som är smått obehaglig. Att dina barn är viktigare för dig än mina barn är självklart. Människans överlevnad hänger på att vi tar hand om ”våra egna” barn först. Att elände som drabbar din släkt och dina vänner gör dig mer illa än elände som drabbar okända är också naturligt för de flesta.

Dessutom finns en geografisk dimension. Så kan vi känna större sorg när en person dödas i vårt bostadsområde än när hundratals dör på andra sidan jorden. Närheten gör händelser mer påtagliga. ”Det skulle ha kunnat vara jag”-känslan gör sorgen konkret.

Men när ”våra egna” betyder ”min etniskt svenska granne” till skillnad från ”min invandrade granne som är svensk medborgare” eller till och med ”min granne som är född i Sverige av invandrade föräldrar” där en finsk förälder är OK, men inte en afrikansk, blir uttrycket snabbt direkt rasistiskt.

För visst känner vi en samhörighet med andra svenskar. Det är inte i sig märkligt. Som värmlänning känner jag mig dessutom närmare en annan värmlänning än en mas, och som svensk känner jag ofta mer direkt samhörighet med en norrman än en sudanes. Men det betyder inte att om en sudanesisk flicka och en värmländsk flicka båda snubblar och skrapar upp knät framför mig bryr jag mig mer om den värmländska flickan. ”Samhörighet” handlar inte om att rangordna människors betydelse eller rätt till min medkänsla, utan enbart om hur snabbt vi kan förstå varandra.

Om din empati med okända medmänniskor hänger ihop med deras etnicitet lurar du bara dig själv genom att resonera runt vem som ”byggt upp Sverige”.

Då är det bättre du säger vad du egentligen menar: ”Sverige åt pursvenskarna och to hell with the rest.”

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Öppet brev till Kent Ekeroth

Gästkrönika av Peter Robsahm

En text till SD:s ledning i allmänhet, men deras ”chefsdemagog”, Kent Ekeroth, i synnerhet. Eller varför inte alla och envar som orkar läsa…

Kent; egentligen gillar jag inte infallsvinkeln på den här texten. Det är inte riktigt min stil och inte heller förenligt med mitt synsätt.
Men, jag ska möta dig på din egen planhalva.

Vi börjar i den här änden:

Mina förfäder byggde Sverige. Stamfadern i min släkt, Christian, kom hit från Skottland någon gång under första halvan av 1600-talet.

Det var en driftig karl, må du tro. Han slog sig först fram som köpman och sedan som ekonomisk förvaltare åt en stor brukspatron. Detta ledde till att han själv till slut blev en. Han etablerade sig i Bergslagen – bland det svenskaste som finns när det kommer till vår framgångssaga. Han blev en erkänd och respekterad brukspatron och hans söner följde i hans fotspår.

En av dessa söner fick sedan en son som fick en son som fick en son… och så vidare. Där hamnar vi till slut hos mig, efter nio generationer. Inte särskilt många på 3-350 år, om vi räknar till då jag föddes 1956.
En av dessa i trädet ner, närmare bestämt min farfars farfars far, Karl Magnus och hans bror Ludwig, var de som införde ståltillverkningen i Sverige.

Snacka om att ha bidragit till Sveriges historia och välstånd.
”Det svenska stålet” är känt i hela världen och har givit hundratusentals människor jobb och en framtid i det här landet.
Så, Kent, du behöver inte påminna mig; jag talar utifrån en något privilegierad position.

Dessa män med sina första rötter i Skottland, byggde det här landet tillsammans med alla andra – nederländare, valloner och tyskar – som med sin kunskap och driftighet etablerade sig och skapade en ny framtid i det avlånga landet i norr. De inte bara skapade sig själva en framtid, utan blev helt avgörande för alla dessa andra som fick sin utkomst av industrialismens vagga.

Anor. Stolta anor. Fast jag genetiskt sett har keltiskt ursprung är jag fan i mig svensk så det ryker om det.

Då kommer vi så till dig, Kent. KentEkerothAvatar
Vad har du att komma med i bakfickan?
Vad jag har förstått så har du delvis dina rötter i Kazakstan och Polen. Din mor har invandrat därifrån och därför är du ju andra generationens invandrare.

Så hur ”svensk” är du? Du talar vitt och brett om vilka som är berättigade att få bo här och vilka som ska ut. Okej. På vems mandat gör du det? Vad har du att komma med när det gäller svenska rötter och uppbyggnaden av det här landet? Din far kanske? Han vet jag i princip ingenting om, men om vi går till gener och blod är du ändå en invandrare.

Eller hur?

Kan du annars ge mig en förklaring jag kan köpa som gör att du ska behandlas annorlunda än någon annan i din situation? Med dina, eller dina fascistbröders, mått mätt så ska du alltså förpassas tillbaka. Tillbaka till vad? Ska du tillbaka till Astana? Eller till Warszawa? Vad har du att hämta där? Kanske kan du bo hos någon avlägsen släkting du kanske inte alls känner? Fast det är ju inte säkert de vill släppa in en vilt främmande ”svensk” hursomhelst som de knappt vet vem det är.

Du känner ingen och du har egentligen ingenting annat än ett antal vilsna gener som knyter dig till platsen. Pyrt läge, men vi gör inga undantag.

Eller hur?

Eller tycker du att du är så pass etablerad svensk att det är här du hör hemma?

Okej… så vad skiljer det dig från de hundratusentals andra i samma situation du vill slänga ut från det här landet?

På den punkten är jag oantastlig; svensk så det ryker om det, med förfäder som betytt mer för det här landet än många andra.
Så, ut med dig och din tvillingbrorsa och er mamma ska givetvis packa sin väska hon med.

Eller?

Är det så vi ska ha det? Är det på det viset vi ska bygga en framtid?
Jag tycker inte det. Men om du vill leka Himmler och bussa de lättköpta på de försvarslösa, då ska vi fan i mig tala klarspråk.
Med din egen måttstock ska du bara ställa dig i hörnet och hålla käften. Har jag uttryckt mig klart nog?

Du har inga mandat att tala för någon annan av oss och med tanke på att du är andra generationens invandrare, så ta och ligg lågt med det här om ”svenskheten”.

Fast det är ju med din egen måttstock, så klart.

Personligen tycker jag givetvis att du är lika mycket svensk som någon annan. Och det är också alla andra som du så högmodigt sätter dig ovanpå och vill slänga ut.

Har du hört talas om hybris? Du har det. Lägg ner det, om inte annat så för att det kommer en dag då du kommer att få den nedkörd i halsen, ända till tarmsystemet. ”Hut går hem”, heter det. Och visst är det så.

Nå, ska jag summera lite; mina förfäder var betydande vad gäller uppbyggnaden av Sverige. De bidrog i allra högsta grad till vårt välstånd och vår position i världen. Det är jag givetvis stolt över.
Men jag gjorde det inte.

Ja, du hörde rätt; JAG har inte bidragit, hur mycket de än grävde fundamentet till dagens Sverige.

Lika lite har de flesta av oss personligen gjort ett skit för att vi ska få åtnjuta alla dessa förmåner som det innebär att bo i landet Sverige.
Vi lever minst sagt på världens gräddhylla och du och dina meningslösa kumpaner har mage att svartmåla oss och få det att se ut som vi levde i världens krisnation.

Bortskämda ”brats” – det är vad ni är!

Många av er har fan inte gjort ett vettigt handtag i köket och ändå vill ni ta de gottaste bitarna från middagsbordet när det serveras.
INGEN av oss har gjort sig förtjänt av att leva som vi gör.

Och kom inte dragandes med den där skiten ni presenterar i ert partiprogram om ”essensen”. Det kan hända att ni kan lura en del människor som är ovetande om modern vetenskap och genetik, men väldigt, väldigt många är mer pålästa än så.

Ni snackar skit, helt enkelt. Ni vet inte vad ni pratar om, så lägg ner!
Därför, min bäste propagandaviglare Ekeroth; antingen kan vi mäta våra genbanker i ”svenskhet”, eller också lägger vi ner och inser att vi människor finns här på det här lilla klotet och att ingen av oss har bett om att få komma hit. Det är en tillfällighet att du har dina rötter någon annanstans, likaväl som det är en tillfällighet att jag blev född i en släkt av brukspatroner.

Vi kan inte göra någonting åt det, varken du eller jag, utan vi kan bara förhålla oss till det.

Kanske kan vi också förhålla oss lite ödmjuka till det faktum att vi har fått födas och bo här på en av de bästa platserna. Det är ju nämligen inte självklart, utan det är bara ren och skär tur.

Så, Kent Ekeroth och dina partikamrater och alla andra ”sverigevänner” (ett så ofantligt töntigt begrepp, förresten): lägg ner vapnen.

Här har ni en svensk vars talan ni inte för.

Krönikan är en Facebook-status skriven av Peter Robsahm 160904