Etikettarkiv: etnicitet

Diskriminering i hemtjänsten

Nu har Diskrimineringsombudsmannen [DO] efter en tillsyn konstaterat att det är diskriminerande av en kommun att ge vårdtagare möjlighet att välja bort personal på grund av personens ursprung.


Bakgrunden är den granskning som genomfördes av P4 Västernorrland förra året, som visade att kommunala hemtjänsten i samtliga sju kommuner i Västernorrland på ett eller annat sätt erbjudit omsorgsmottagare möjligheten att välja bort personal med utländsk bakgrund. Det kan tyckas som ett självklart och enkelt fall av diskriminering – och det är det. Men DO väljer trots detta i sin tillsyn att inte ta ställning till om någon i de fall P4 Västernorrland rapporterat gjort sig skyldiga till diskriminering eller ej, med anledning av att ingen trätt fram och hävdat sig vara diskriminerad. Tvärtom prisar DO kommunerna för deras arbete mot just diskriminering.

Hemtjänst

Hemtjänst är en form av bistånd som syftar till att möjliggöra för enskilda personer att bo kvar i sin bostad eller på andra sätt kunna leva ett självständigt liv. En person (eller hens anhöriga) kan ansöka om hemtjänst om personen inte har möjlighet att själv tillgodose sina behov och behöver stöd.

“Till hemtjänstens uppgifter hör städning, inköp och andra hushållssysslor. Hemtjänstpersonalen kan även följa med dig på promenader eller sociala aktiviteter. De kan hjälpa dig med olika omvårdnadsuppgifter, till exempel personlig omvårdnad som morgontoalett och matning.” –Socialstyrelsen

Att plötsligt befinna sig i en situation som kräver hemtjänst är för många människor en stor omställning. En främmande människa ska besöka en i hemmet för att ge allt från enklare stöd till intim omvårdnad, samt i vissa fall ge sårvård eller överlämna läkemedel. Det är därför viktigt att hemtjänsten utformas i tätt samarbete med den person som ska ta emot stödet. Därför finns bl a möjligheten att välja vem som skall utföra de insatser hen blivit beviljad. Denna valfrihet är dock menad att gälla utföraren, inte den faktiska person som gör hembesöket. Samtidigt är relationen mellan den individ som utför hemtjänsten och den individ som tar emot den av central betydelse.

Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum är ett kunskapscentrum för forskning, utveckling och utbildning inom äldreområdet. De pekar i rapporten Vem ska bestämma vad i hemtjänsten? på vikten av just den personliga relationen mellan omsorgsgivaren och omsorgsmottagaren. Relationen – eller möjligheten att bygga upp en relation – är avgörande för kvaliteten på omsorgsinsatsen och har stort inflytande över omsorgsmottagarens självbild. En dålig relation kan i värsta fall motverka hemtjänstens syfte.

Diversidad Pura -Mirta Toledo 1993
”Diversidad Pura” – Mirta Toledo, 1993

Valfrihet och diskriminering

Det är i mötet mellan vikten av en god relation och möjligheten – eller önskemålet – hos omsorgsmottagaren att vara delaktig i valet av vem man ska bygga denna relation med som dilemmat uppstår; tänk om man inte tycker om utländsk personal? Tänk om man inte vill bli hjälpt av en muslim, en homosexuell eller en man? Om man ser det som ett problem av en eller annan anledning?

Hur långt bör egentligen kommunerna vara redo att anpassa sig till omsorgsmottagarnas önskemål och när passerar ett önskemål gränsen för diskriminering?

DO svävar på målet i sina sju tillsynsärenden, i och med att de väljer att inte ta ställning till de enskilda situationerna och istället lägga sitt fokus på “kommunernas redovisning av sitt arbete med aktiva åtgärder”, som rutiner för rekrytering, ledarskaps-, medarbetar-, arbetsmiljö- och jämställdhetspolicys, lönekartläggningar och likabehandlingsplaner.

Detta gör man alltså trots att man samtidigt konstaterar att det är diskriminering att ta “hänsyn till önskemålen om att slippa personalgruppen [“utländsk härkomst”, min anm.] när det kom till rekrytering av sommarvikarier” (P4 Västernorrland) och att ett tillvägagångssätt där en arbetsgivare vid schemaläggning för arbetstagare inom den kommunala hemtjänsten tar hänsyn till hemtjänstmottagares önskemål om att kunna välja bort personal med utländsk bakgrund enligt DO:s bedömning generellt får anses innebära ett sådant missgynnande som utgör en överträdelse av diskrimineringslagens förbud mot diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet” (ur tillsyn av Ånge kommun).

Vidare skriver DO att det inte heller finns något utrymme för att “med hänvisning till att en mottagare av hemtjänst har önskemål om personal med viss etnisk tilhörighet (sic!), besluta att en arbetstagare inom hemtjänsten inte ska utföra vissa arbetsuppgifter”.

Liknande formuleringar står att finna i samtliga av de sju tillsynsärendena och slutsatsen kan inte bli annan än att det är diskriminering att tillåta omsorgmottagare välja bort personer av utländsk härkomst, även om DO valt att se mellan fingrarna i de aktuella fallen. Det hade dock varit intressant att se vad resultatet blivit om någon av de bortsållade “utlänningarna” valt att göra en anmälan. Men tyvärr vägde rädslan för repressalier tyngre.

“Bör ej besöka”

Men säg den fråga som är enkel att besvara. Kramfors kommun beskriver en funktion benämnd “bör ej besöka”. Det är en markering som – ur arbetsmiljösynpunkt – förhindrar att viss personal skickas ut till omsorgsmottagare på grund av exempelvis “nära släktskap, grannar eller nära vänner”, men också för “viss personal med utländsk härkomst där chefen hade gjort en bedömning att det var en oacceptabel arbetsmiljö för kommunens personal att vistas i.” Orsakerna därtill kopplas till den psykosociala arbetsmiljön och kan handla om att personalen annars riskerar att utsättas för kränkningar och psykiska övergrepp.

På samma sätt meddelar även Örnsköldsviks kommun i deras tillsyn att de “gör omplaceringar i schemaläggning om de gör bedömningen att det är nödvändigt utifrån arbetsmiljöskäl då exempelvis vårdtagare har utsatt personal för kränkning, hot och/eller våld”.

Påverkar detta frågan om diskriminering? Risken att som omsorgsgivare “med utländsk härkomst” utsättas för rasistiska omsorgsmottagare motarbetas alltså aktivt – åtminstone i en del kommuner. Samtidigt motverkar kommunernas handlingsplaner mot diskriminering risken att omsorgsgivare inte selekteras bort utifrån någon av de sju  diskrimineringsgrunderna (kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder). På papperet verkar allt i princip fungera som det ska. 

Men nej. Uppenbarligen fungerar de här sakerna bättre i teorin än i praktiken.

Det finns många äldre eller på andra sätt omsorgsbehövande som är misstänksamma mot den som ser annorlunda ut, pratar med brytning eller på annat sätt visar en annorlundahet. Det gör dem inte per automatik till rasister – den misstänksamheten står att finna hos de flesta av oss på ett eller annat sätt. Men det är förstås en utmaning. Och den kräver att huvudmännen erbjuder sina omsorgsgivare möjligheten att skapa och underhålla en god relation mellan sig och sina omsorgsmottagare. Då slipper vi kanske såväl “vill ej ha hjälp av utländsk personal”-noteringar i marginalen som “bör ej besöka”-funktioner i schemaläggningssystemen.

I dialog med varandra löser vi de flesta problem.

Källor:

 

Invandrare som röstar på SD – en enkelbiljett ”hem”?


SD har inför valet 9 september 2018 hårdlanserat repatriering, dvs återvandring, något man har talat om sedan partiets grundande. Jag vill påstå att det är nödvändigt för de av oss som en gång har invandrat till Sverige att veta vad en röst på SD faktiskt betyder. En röst på SD kan nämligen innebära en enkelbiljett ”hem”.


Mot bakgrund av detta, och att SD trots påtryckningar från många håll inte har specificerat vilka invandrare som egentligen omfattas av repatriering, är det svårt att förstå att människor som har flytt krig, terror, förtryck, tortyr och diktaturer väljer att lägga sin röst på ett parti som planerar att repatriera en stor del utrikesfödda.

Det är oklart vilka som omfattas av SD:s repatrieringsplaner. Därför sitter inte heller arbetskraftsinvandrare, eller människor vars förfäder har invandrat till Sverige, säkert då även dessa kan komma att omfattas av SD:s återvandringskrav i framtiden. För SD är invandrare och flyktingar inte nödvändigtvis fullvärdiga svenskar ens om de får medborgarskap. Det är svårt att veta vad som kan hända om SD kommer till makten. Jimmie Åkesson har uttryckt att invandrare bör åka ”dit de bör bo”.

SD: Invandrare kan inte vara svenska

Invandrare och personer med utrikesfödda föräldrar och far- och morföräldrar, oavsett om det handlar om arbetskraftsinvandrare, flyktinginvandrare (inklusive kvotflyktingar) eller anhöriginvandrare (inklusive ”kärleksinvandrare”), blir i SD:s ögon inte nödvändigtvis svenskar även om de förvärvar svenskt medborgarskap.

Man betraktas som andra, eller tredje, klassens medborgare. Detta illustreras gång efter gång då partiet uttrycker att de vill se ett överlag etniskt homogent Sverige. Att SD har reviderat sitt partiprogram på denna punkt vid ett flertal tillfällen är till största del en fasadputsning.

Det finns ett flertal illustrationer i närtid som styrker att SD hyser tankar om ett överlag etniskt homogent Sverige. Det är inte alltför länge sedan som SD motsatte sig utomeuropeisk adoption.

Officiellt har man omprövat den ståndpunkten. Däremot skvallrar uttalanden gjorda efter att man ändrade inställning om att det finns åsikter inom partiet som fortsatt inte vill se adoptioner av utomeuropeiska barn. Vilka offras först när man nu återigen talar om repatriering?

I SD:s principprogram reviderat 2014 läser vi följande om problem som uppstår då en demokrati blandas upp med människor av olika etnicitet:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att
man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret
i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat
som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall
räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam
arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser
således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland
befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en
stark och väl fungerande demokrati.

Vi tror att det bästa för vårt samhälle är att en så stor andel som möjligt av
statens medborgare också har en svensk identitet. Vi inser och accepterar
dock att det alltid kommer att finnas en viss andel av medborgarna som inte
uppfattar sig som svenska. Vi ser inget större problem med detta så länge
denna grupp är begränsad, accepterar svenska lagar, normer och traditioner
och inte bidrar till ökad segregation och motsättningar.

SD har gett uttryck för att det finns människor som flytt till Sverige som inte haft asylskäl. Man påpekar – utan belägg – att människor har beviljats asyl (och i förlängningen medborgarskap) på felaktiga grunder. Här vill jag poängtera att det finns människor som får asyl på felaktiga grunder. Det finns även fall då uppehållstillstånd för flyktingar, skyddsbehövande och många andra återkallas av Migrationsverket. Sådana återkallanden görs varje år.

Jimmie Åkesson öppnar däremot för att systematiskt granska s k ”riskgrupper” som fått medborgarskap. Utan belägg hävdar SD att det finns många människor som har beviljats asyl på felaktiga grunder. Att de syftar på nutida flyktingströmmar från t ex Irak, Afghanistan, Eritrea, Sydsudan, Syrien och Somalia känns inte som en alltför kvalificerad gissning. Men det finns också risk för att man  syftar på dåtida flyktingströmmar innefattande ex-jugoslaver, iranier, latinamerikaner, balter, ungrare, finländare och judar.

Eftersom SD är av åsikten att människor ska assimileras, inte integreras, in i svenska kulturen och s k svenska värderingar, så är det beklagligt för alla de människor som lever i Sverige, men som i hög utsträckning har behållit den egna kulturens traditioner och värderingar.

Hur ska assimileringen gå till? Vad händer om en muslim väljer att fortsätta fira ramadan men väljer bort att fira jul, eller om en jude väljer att fira chanukka istället för att fira påsk?

Vad innebär repatrieringen och vilka omfattas?

Inför valet den 9 september har SD valt att damma av frågan om repatriering. De har ännu valt att inte förklara vilka som omfattas av repatrieringen. Det är förmodligen ett ytterst medvetet val, eftersom man förstår att man skulle tappa en hel del väljare med invandrarbakgrund om man specificerade vilka som ska skickas ”hem”.

Jag har tidigare på Motargument skrivit om att det är svårt att förstå invandrare som röstar på SD. Då handlade det om historielöshet, att spotta på sig själv och att man har tappat bort sig själv och sin egen bakgrund.

Att SD nu lanserar repatrieringen innebär att de av oss som är invandrare borde fundera både en, två och tre gånger på hur vi väljer att lägga vår röst i valet i höst. Att rösta på SD kan innebära en röst för en enkelbiljett ”hem”.

Det är nödvändigt att förstå att invandrare inte är en homogen grupp. Det är också nödvändigt att förstå att rasism och islamofobi/muslimhat existerar hos människor oavsett ursprung. Detta är en av flera förklaringar till att det faktiskt finns invandrare som väljer att lägga sin röst på SD.

Jag vill understryka att jag inte på något sätt vill diktera hur någon ska rösta. Rösträtten är en rättighet och det står oss fritt att göra som vi vill med vår röst. Självklart har alla människor all rätt i världen att rösta på vilket parti de vill i egenskap av svenskar och svenska medborgare. Men när vi gör vårt val är det viktigt att ha i åtanke att SD är av uppfattningen att människor som invandrat inte borde ha fått den möjligheten från första början. Det är en ‘one way street’ och kommer så att förbli i SD:s värld.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Vi kräver ett svar, SD: Vilka invandrare ska ni skicka ”hem”?

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Invandrarkvinnan som röstar på SD

Invandrare som röstar på SD

Är den femtiofjärde generationens invandrare riktiga svenskar?


Det finns en förkärlek för att utifrån exklusivitet definiera svenskhet, och vilka som är svenskar. För många av oss är det väldigt viktigt att definiera svenskar just genom att i samma andetag definiera icke-svenskar. Begreppen ”ras”, jord och blodsband dikterar hos alltför många, fortfarande definitionen svenskhet.


Frågeställningen i rubriken ovan är naturligtvis absurd. Grotesk. Men blir den mer rimlig om vi talar om trettionde generationens invandrare? Inte? Tionde generationen då? Ok vad sägs om andra eller tredje generationens invandrare? JO! Då, plötsligt, har frågeställningen förvandlats till ett helt normalt språkbruk.

Eller känns det först olustigt om du tänker på att kronprinsessan Victoria och hennes dotter Estelle också hamnar i de kategorierna?

Vad vi som har en eller två utrikesfödda föräldrar eller far- och morföräldrar tycker eller har att säga om den saken tas givetvis inte med i beräkningen. Vi är likt insekter under förstoringsglas under en lektion i naturvetenskap på gymnasiet, föremål för debatt, granskning och analys. Vilka är ”vi”? Vad utmärker ”oss”? Vad skall man kalla ”oss”?

ray-pupedis-ii

Och nej den frågan ställs inte till oss utan till samhället i allmänhet som ofta talar om oss som om vi vore nyfödda barn som mest tittar på debatten och inte behöver tillfrågas.

Vi har fått en kollektiv benämning som vi förutsätts sätta på oss själva. Om vi förutsätts göra något alls i sammanhanget.

Låt oss så vända på definitionen och titta på en person som reservationslöst svensk.

Invandrad till Sverige från mammas mage

nyforlost-mor-och-baby-md-mossa

En person som föds i Sverige, får svenskt medborgarskap och har två svenska medborgare som i sin tur är födda i Sverige?

Svensk.

En person som föds i Sverige och har en förälder som är svensk medborgare och en som inte är det?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare, men den ena är inrikesfödd och den andra är utrikesfödd?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

Thabo kramar om Karin

Författaren till denna artikel kramar om sin kusin

En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare och födda i Sverige, men en eller flera av föräldrarna till barnets föräldrar är utrikesfödd?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”tredje generationens invandrare”.

Hur kan man invandra i flera generationer? Hur kan en person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap anses vara svensk utan reservationer, samtidigt som en annan person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap, inte benämnas som svensk?

Eller för den delen, hur kan en person som föds utomlands men omedelbart beviljas svenskt medborgarskap, eftersom personen har två svenska föräldrar som i sin tur har föräldrar som är födda till svenska medborgare ses som svenskar utan reservationer, samtidigt som en person född i Sverige med minst en utrikesfödd förälder eller far- och morförälder, inte ses som svensk utan reservationer?

”Invandrare” är ett substantiv, härlett ur verbet ”invandra”, det vill säga en definition av en människa utifrån vad denne gör. Att födas i Sverige och inte minst med en omedelbar och absolut rätt att vistas här resten av livet, rösta och genom medborgarskapet kvalificera sig för alla offentliga anställningar, inte vara svensk utan reservationer?

Och exakt vad säger och exakt vem anser sig ha rätt att sätta en viss gräns i generationer för att reservationslöst betrakta en nu livs levande människa som svensk, utan några förbehåll?

Tjugonde generationens inföding?

06d7c195-c170-4103-bcc6-1d9c0d43b169_320

Vad händer om vi vänder på resonemanget? Låt oss rent hypotetiskt glömma att ordet svensk aldrig har existerat. Låt oss ersätta ordet svensk med ordet ”inföding”. Känns det bra? Blir det bättre av att rent sakligt hävda att ordet ”inföding” påtalar att en person är ”född i landet”?

Är du en femtiofjärde generationens inföding? Eller kanske bara ”första generationens inföding”? Eller tredje eller femte eller tionde?

Kan det vara så att just du som läser detta aldrig någonsin har fått din anknytning till Sverige ifrågasatt, att du ens har reflekterat i de här banorna? Din etnicitet och nationalitet skall självklart inte ifrågasättas, men du skall lika självklart ifrågasätta och benämna andras nationella och etniska identitet bara för att du behagar det?

Är nationella identiteter odelbara och måste de enbart sammanträffa, dessutom helt och hållet, med din etniska och kulturella identitet? Är det ett nollsummespel?

Konstitution och medborgarskap som både etnisk och nationell identitet

Självklart kanske du kommer på att länder som USA har en överlag helt annan syn och åtskillnad mellan nationell identitet och etnisk identitet. En befolkning som huvudsakligen består av ättlingar till immigranter från hela världen och som därefter har blandats kan självklart inte göra samma enkla definition mellan nationell och etnisk definition.

boston_massacre_03-05-1770_-_nara_-_518262-998x658
Teckning av brittiska soldaters eldgivning mot civila i Boston, känd som ”The Boston Massacre”. Den svarte mannen Chrispus Attucks var den förste mannen som dödades av brittiska trupper under den amerikanska revolutionen. Hade han överlevt hade han saknat laglig rätt att bli amerikansk medborgare eller ens betraktas som ”amerikan”.

Även om såväl svarta amerikaner, som amerikaner direkt härstammande från landets ursprungliga befolkning, länge exkluderades från amerikanskt medborgarskap och inte ens kallades för amerikaner av majoritetsbefolkningen.

USA är därtill ett land som definierar sig och existerar i egenskap av sin konstitution. Konstitutionen är ett legalt dokument, ett avtal som författats och undertecknat. Det samma gäller numera åtskilliga andra länder i praktiskt taget hela Sydamerika och även stora delar av Afrika och Asien.

55919-47733
Det amerikanska riksvapnet från 1789 med mottot ”E Pluribus Unum” – latin för ”Av många, en”.

Sverige fanns däremot långt innan vårt land fick några konstitutioner eller andra nerskrivna lagar och värderingar som på något sätt definierade vårt land från ett annat. Så långt är Sverige likt de flesta andra länder och skiljer sig inte från exempelvis dagens Egypten eller Kina, vilka har existerat i tusentals år om än under varierande namn och styrelseskick.

Men kan det vara etniciteten svenskar som måste sammankopplas till Sverige?

Sverige – en forntida ö i ett hav av migration

traderoutemap-300x173

Även här utgör merparten av världen ett motbevis. Gambianer definierar sig regelbundet som gambianer och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Senegaleser definierar sig regelbundet som senegaleser och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Schweizare definierar sig regelbundet som schweizare men blir inte mindre fransktalande, tysktalande, italiensktalande eller rätoromansktalande för det.

yugo3

Pashtuner i Afghanistan eller Pakistan är lika mycket pakistaner och afghaner som de fortfarande är pashtuner. Bengaleser i Indien eller Bangladesh är lika mycket indier och bangladesher som de fortfarande är bengaleser.

Många italienare i norra Italien är blonda och har mycket ljus hy och med en kultur som skiljer sig från exempelvis södra Italien, där såväl språk, utseende och kultur kan skilja sig väldigt mycket åt.

Kort sagt är det absolut överlägset mest normala i hela världen att nationell och etnisk definition kan samexistera, samtidigt som den ena inte är beroende av den andra. Så har fallet varit i praktiskt taget hela världen i tusentals år.

Och är homogenitet en förutsättning för en någorlunda fredlig samexistens? Tja, du kan fråga dig vad de relativt homogena tyskarna under 1600-talets trettioåriga krig, eller somalierna under landets nutida trettioåriga krig, har att säga om det.

I motsatt riktning kan vi konstatera att det etniskt och kulturellt mycket heterogena Schweiz eller Lesotho kunnat leva utan några etniska motsättningar att tala om, i flera sekler.

I motsatt riktning är Sverige, som visserligen alltid har haft mindre inslag av andra etniciteter, ett land med den mycket ovanliga egenskapen, att fram tills nyligen vara mycket etniskt homogen. Tills nyligen har de flesta människor i Sverige med koppling till migration, velat ta sig härifrån. inte hit.

Sverige och svenskarna har till skillnad från merparten av övriga världen inte haft otaliga folkvandringar och invasionskrig som bidragit till befolkandet av vårt land. De germanska svendjebönder som börja befolka det som kom att bli Sverige, vandrade hit under bronsåldern, för cirka 2 500 år sedan. Förutom små rännilar av invandring sedan dess, var Sverige och svenskarna relativt oinfluerade av andra etniciteter.

Det är först under de senaste decennierna, med hjälp av tåg, bil och flygplan, som Sverige har sällat sig till majoriteten av påtagligt heterogena länder.

Ett etnokulturellt yrvaket Sverige börjar plötsligt brottas med att definiera sig självt och sitt folk på grund av förändringar som merparten av planetens befolkning, med en betydligt mer konfliktfylld tillvaro, har klarat av sedan årtusenden eller åtminstone århundraden tillbaka.

Kan det vara förklaringen till paradoxen att vi i ett sådant land som sätter en sådan stolthet i att finna gemenskap, motverka intolerans, rasism och främlingsfientlighet, så sent som år 2018 så hårt håller fast vid monoetniska och monokulturella grunder för definitionen av nationalitet?

Varför föreställer vi oss annars att ”likadana” måste vara ett så strängt och exkluderande kriterium för att vara ”samma”?

Kan vi inte ta bort de sista resterna av ”ras”, jord och blodsband till vår svenskhet?

Och undrar du vad du skall kalla människor i Sverige om du vill härleda att de har ett ursprung som inte enbart är svenskt? Varför inte kalla dem för människor med ”utländskt ursprung i familjen”?

När skall vi klara av att uttrycka en underförstådd reservation för svenskheten hos människor som har fötts här, blivit svenska medborgare direkt och levt hela vårt liv här? När skall det bli lika självklart att kalla dem för svenskar och samtidigt kunna se att de människorna samtidigt kan vara så mycket annat, utan att det ena påverkar det andra?

Dagens politiska utveckling ser ut att skjuta upp dagen då vi utan att tveka kan tala om ”oss svenskar” utan att samtidigt definiera ”de där andra som inte riktigt är som oss”.

Och till alla er som tror att ni behöver någon form av ”godkännande” från merparten av Sveriges övriga befolkning att definiera er som svenskar, vill jag säga. Be inte om det du har rätt till. Ta dig den rätten oavsett vad andra tycker och tänker!

Hur skall vi någonsin kunna tala ärligt om integration, om vi är ett folk som fortfarande till så stora delar kämpar för att definiera svenskhet som tillhörande en exklusiv klubb för de med ”rätt ursprung”?

En särskild hälsning till Ann Heberlein: Ja, jag är beredd att döda och dö för Sverige.

Thabo på övning med Svea Livgarde i Stockholm - våren 1997

Myt: Den enda etniciteten


Tyvärr är det många som tror, eller resonerar som om de tror, att varje människa har endast en enda etnicitet och endast en enda etnisk bakgrund.


I själva verket kan en person ha flera olika etniciteter, och när vi inte är öppna för detta så skapar vi ett kulturmönster där de som har flera etniska bakgrunder inte blir välkomna någonstans.

I en del debatter med mera använder deltagarna en uppdelning i “svenskar och invandrare” eller “invandrare och etniska svenskar”. Denna uppdelning förutsätter att om en person är invandrare så skulle detta innebära att hen inte skulle vara svensk, åtminstone inte etnisk svensk. Vilket blir extra illa när de samtidigt väljer att i kategorin “invandrare” inkludera personer som är uppväxta i Sverige. Eller ännu värre rentav inkluderar så kallade “andra generationens invandrare”, det vill säga personer som är födda i Sverige och kanske även har en förälder som är född i Sverige.

Här behöver vi skilja mellan etnicitet och etnisk bakgrund. En etnicitet är en grupptillhörighetskänsla som innehavaren själv väljer. Nationalencyklopedin definierar etnicitet som:

“Identifikation med och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp.”

Diskrimineringsombudsmannens definiering, här kallat “etnisk tillhörighet”:

“Med etnisk tillhörighet menas en individs nationella eller etniska ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Det kan handla om att vara exempelvis svensk, same eller chilenare.

Etnisk tillhörighet handlar om hur du identifierar eller uppfattar dig själv. Det är alltså individen själv som definierar sin eller sina etniska tillhörigheter utifrån sin bakgrund och sin individuella historia.”

Varje människa väljer själv vilka kategorier som hen identifierar sig med och vilka gemenskaper som hen vill vara delaktig i. Däremot väljer hen inte sin egen bakgrund. En persons etniska bakgrund torde rimligtvis bestå av etniciteterna hos de personer som var viktiga för personens uppväxt och utveckling. Vilket vanligtvis inkluderar, men inte begränsar sig till, personens föräldrar. En person vars föräldrar har olika etnisk bakgrund har sålunda själv minst två olika etniska bakgrunder. Vilket i sin tur gör det lätt att ha minst två olika etniciteter.

En person som växt upp som en del av det svenska samhället måste givetvis förutsättas vara etnisk svensk, såvida hen inte själv bestämmer sig för något annat. Detta helt oavsett huruvida personen ifråga kan tänkas även ha andra etniciteter, alltså förutom den svenska. Även en person som vuxit upp utomlands och som flyttat till Sverige i vuxen ålder blir med tiden etnisk svensk, i den mån hen börjar identifiera sig som svensk. Den nya svenska etniciteten blir förutom hens gamla etnicitet (snarare än istället för den), såvida hen inte avsäger sig sin gamla etnicitet.

Föreställ dig en man, vi kan kalla honom för Andreas. Precis som sina föräldrar och som deras föräldrar före honom så är han född och uppvuxen i Sverige. Efter gymnasiet gör han lumpen, efter lumpen tar han universitetsexamen, och efter examen jobbar han ett år ideellt för en kristen församling. Därefter gifter han sig med sin flickvän, varpå de bosätter sig och skaffar jobb i den stad där han växte upp. Med tiden får de flera barn, vilka således föds och växer upp i samma svenska stad som deras pappa. Visst vore det orimligt, ja fullständigt absurt, att påstå att dessa barn inte skulle vara etniska svenskar. Givetvis är de etniska svenskar! Att den kyrka som Andreas arbetade för och träffade sin blivande fru i ligger i ett annat land än just Sverige orsakar inte att barnens svenska bakgrund och arv försvinner. De är lika svenska som alla andra, samtidigt som de förutom sin etniskt svenska bakgrund även har etnisk bakgrund från sin mammas ursprungsland.

Personer som föds i Sverige samtidigt som de har minst en förälder född i ett annat land kallas ibland för “andra generationens invandrare”. Men det är så klart bara här i Sverige som dessa personer blir kallade för “invandrare”: När de är på besök i förälderns hemland så blir de istället sedda som svenskar. Detta sätt att falla mellan stolarna kallas ibland för “mellanförskap”, och drabbar inte enbart utifrån etnicitet utan även utifrån till exempel livsåskådning och sexuell läggning/preferens/identitet

Sammanfattningsvis så lever vi i ett Sverige där det finns gott om:

A.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, och som har sin etniska bakgrund både i Sverige och i minst ett annat land.

B.) Etniska svenskar som har enbart svensk etnicitet och enbart svensk etnisk bakgrund.

C.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, men som har enbart svensk etnisk bakgrund och har tagit till sig den andra etniciteten i vuxen ålder.

D.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, men som har enbart utländsk etnisk bakgrund och har tagit till sig den svenska etniciteten i vuxen ålder.

E.) Medborgare som inte definierar eller identifierar sig i termer av etnicitet. Deras etniska bakgrunder kan dock spela stor roll för hur människor i omgivningen behandlar dem och betraktar dem.

Att ha flera etniska bakgrunder fungerar på samma sätt som att kunna flera språk: Det är inte något nollsummespel. Vissa behärskar bara ett enda språk, vissa talar två eller flera språk flytande. Att en person blir bättre på ett visst språk innebär inte någon försämring av hens erfarenhet och färdighet inom något annat språk. Hur väl en person behärskar ett språk påverkas inte av i vilken mån hen även behärskar andra språk, och i vilken mån en person är etnisk svensk påverkas inte av i vilken mån hen även har andra etniciteter. När någon gör en uppdelning i ”svenskar och invandrare” på ett sätt som diskvalificerar de som inte är födda här så handlar uppdelningen i själva verket om rasbiologi snarare än om etnicitet. Detta blir ännu tydligare när uppdelningen exkluderar de som har förfäder födda utanför Sverige.

Att någon använder en sådan rasistisk uppdelning innebär inte nödvändigtvis att hen har rasistiska värderingar, än mindre att hen är rasist. Men däremot innebär det att hen har tagit till sig en idé som bygger på en rasistisk världsbild, en idé som därför blir ologisk när den används frikopplad från sin underliggande rasistiska världsbild. Det är dags att tänka om.


Etnisk profilering

Runt om i världen har röster höjts mot att polisen ägnar sig åt etnisk profilering. Vissa menar att det är ett ändamål som helgar medlen, men frågan är om man åstadkommer det man egentligen avser? Etnisk profilering, menar jag kan vara ett symptom på strukturell rasism.

Equality and Human Rights Commission rapporterar att en svart person i Storbritannien löper fyra och en halv gång större risk för att bli stoppad och visiterad av polisen.

Vidare rapporterar Amnesty international att svarta män i åldrarna mellan 14-24 år har en ökad risk med 38,6% att stoppas av polisen i New York. Problemet återfinns även i EU där man gjort en enkät på 28 500 personer som visat att människor tillhörande någon av minoritetsgrupperna löper en högre risk att stoppas av polisen.

Många gånger innebär etnisk profilering en ineffektiv utredningsmetod för polisen där resurser läggs på fel håll och spår utesluts eftersom de pekar åt ett håll som inte passar den bias som polisen har.

Detta var fallet med exempelvis bombningen av en byggnad i Oklahoma där 168 människor omkom. Då valde polisen att leta efter arabiska terrorister medan den egentliga gärningsmannen en vit krigsveteran med rasistiska sympatier vid namn Timothy McVeigh kom undan polisen.

Även i Sverige har vi etnisk profilering, vi är många som med ilska minns 2013 när information om det så kallade romregistret publicerades i tidningarna, ett register som bland annat omfattade 1 104 barn vars enda skuld låg i att vara barn till föräldrar med romsk bakgrund. I detta fall dömdes staten i såväl tingsrätten som hovrätten och alla romer i registret tilldömdes ett skadestånd om 35 000 kr vardera.

Att sorteras ut på enda grund av sin hudfärg för att stoppas av polisman eller i tullen är en diskriminering och ett ingrepp i en människas fri- och rättigheter och många gånger går diskussionen som så att ”om man inget har att dölja så har man inget att frukta”.

REVA-projektet ska enligt lagstiftningen inte syfta till etnisk profilering där man på enda urval ska utföra utlänningskontroller baserat på deras namn, utseende eller språk. I praktiken är resultatet dock annorlunda där papperslösa blivit stoppade i tunnelbanan just på urval av sitt utseende, något som även polisen vittnat om.

De som vi kommer på exempelvis här, som är utländska, kontrollerar vi id och om de får vara i landet, sa polisinspektör Patric Josefsson till SVT Nyheter i går, när vi träffades vid T-centralen.

Ett annat problem är att det i USA stoppas svarta och latinska män och ofta med övervåld från polisen med obegripliga gripanden som följd och dödsfall i vissa fall. I Sverige blir romer uppförda i register enbart på urval att de tillhör en minoritetsgrupp.

21549870766_ed6cb87ddb_bI Sverige har säkerhetspolisen kontakt med svenska muslimer och ungdomar ur den muslimska befolkningen enbart i syfte att ha samtal kring radikalisering, något som ofta uppfattas som stigmatiserande.

Etnisk profilering är ett strukturellt problem som leder till att grupper av människor förlorar tron på vår polis och som bygger på en systematisk problematik hos polisen men även samhället i stort, ett synsätt som delas av Civil Rights Defenders.

Etnisk profilering kan vara ett symptom på strukturell rasism, vilket gör det viktigt att vara uppmärksam på förekomsten av densamma. Eftersom det kan vara svårt att upptäcka strukturella problem i samhället är det därför viktigt att bevaka och uppmärksamma de eventuella indikationer vi kan identifiera.

Källor:
Slumpvis utvald
Säkerhetspolisen 2010:99
Civil Rights Defenders
Polisen
SVT

Amineh – Vänsterpartiets TNT

Så fort Amineh Kakabaveh petades från vallistan förklarade hon rakt ut att hon tror det berodde på att partiet inte vill kämpa mot hedersvåld. Det är inte första gången som Kakabaveh och hennes försvarare visar oförmåga att förstå att allt som önskas är en retorik som inte ska offra andra människors rättigheter för frågan om hedersvåld.

Är det mycket begärt av en riksdagspolitiker?

Låt oss säga att Kakabavehs delning av den nazistiska propagandavideon är hundra år gammal skåpmat, trots att skandalen inträffade bara för ett år sedan. Den är färsk – men låt oss sätta punkt för det här: Hon gjorde ett misstag. Hon sa att det var ett misstag. Hon bad om ursäkt.

Tyst nu allihop som kritiserar Amineh Kakabaveh!
Ingen har levt livet i en blomkruka. Fatta. Det var ett misstag.

Men problemet är inte att Kakabaveh har begått ett misstag, utan hur hon valde att handskas med misstaget. En ansvarsfull människa med en riktig ånger på grund av sitt misstag brukar göra sitt bästa för att aldrig upprepa misstaget.

Men så stiligt och elegant blir det inte i Amineh Kakabavehs hantering av misstag.

Kakabaveh fortsatte efter skandalen gällande den nazistiska propagandavideon att springa runt i en rad medier, klädd i offerklänning, för att berätta för allmänheten att hennes kritiker var islamister, folk från olika klaner, kulturrelativister eller förnekare av hedersvåldet.

Hon påstod att hennes parti är stalinistiskt. Att hennes partikollegor är mer eller mindre maktbesatta.

Hennes Facebook-sida fortsatte att fungera som klotterplank för muslimhatiska kommentarer, dygnet runt, likt ett ”7-eleven”, utan att modereras under månader.

Är det så som Kakabaveh borde visa sig efter delningen av den nazistiska propagandavideon för att stärka sin ursäkt och få oss att glömma bort hela nazistscenariot?

Medvetet så tryckte hon in oriktiga uppgifter i sina intervjuer, vilket talar tydligt om en egocentrisk ovilja att ta ansvar för sina handlingar:

”Den antirasistiska tidningen Expo gjorde en stor nyhet av hennes Facebook-delning. Men trots att Amineh tagit bort filmklippet, förklarat vad som gått fel och bett om ursäkt, blev reaktionerna enorma.” FOKUS / den 15:e december 2016 då Kakabaveh blev ”Årets svensk”

Det stämmer inte. Inte alls. Amineh har inte erkänt sitt fel på direkten. Hon lade över ansvaret på ”en vän” som påstås ha delat den nazistiska propagandafilmen. Först senare erkände hon att ingen annan har gjort det utom hon själv.

Även då hon meddelades att detta är fejkad nazistisk propaganda så skrev hon på sin Facebook-sida:

”Jag tog bort klippet inte p g a att innehållet eftersom det stämmer och denna verklighet råder i många av landets förorter”.

”Grattis Sverige till en etablerad Islamisk Stat och utropad Kalifat snart i flera förorter”.

Kakabaveh var så förtjust i den nazistiska videon, liksom i total förblindelse, att hon hade svårt att erkänna för sig själv att det var fejk:

”En enda person som säger något vettigt och bra, är flicka som kallas för ”den oskulda” kolla blickarna från männen på henne. Titta också somaliska killar som blev generade när de hör vad islamiska mannen säger! Sahlins uppdrag borde vara kartläggning av dessa föreningar och samfund som hjärntvättar ungdomar som faktiskt kommer inte lära sig annat än att kriga för jihad!”

Det fick skandalen att hålla sig höggradig. För hon gjorde inget avståndstagande från innehållet i den nazistiska videon, utan bekräftelse, även efter hon blivit medveten om att det var nazistisk propaganda.

Ett år senare så har hon målat upp en helt annan bild i FOKUS, där hon framstår som ansvarsfull med snabba och effektiva åtgärder, medan hennes kritiker (i det här fallet Expo), har gjort en elefant av en liten fluga.

Ett år efter nazistpropaganda-skandalen så har man sällan sett något liknande:

En riksdagspolitiker förlöjligar sitt eget parti och påstår sig samtidigt vilja stanna kvar i partiet.

Jag upplever Amineh Kakabaveh som en politisk olycka:

Hon blinkar till vänster och svänger till höger.

Inte ens sina egna motioner och förslag har en kör av liberaler försvarat på så sätt som de har försvarat Aminehs hedersvåldsfråga i Vänsterpartiet.

Från Vänsterpartiets riksdagsplats, som sin plattform, har Kakabaveh under längre tid skrikit högt om hur hennes partikamrater enligt henne är okunniga, fega och korrupta. Det är förmodligen därför som liberaler definierade henne som ”en stark röst”. Så stark att det darrar i öronen samtidigt som alla kritiker runt om kring henne blir anklagade för att vilja ”tysta ned” henne.

T o m hela riksdagen beskrevs av Kakabaveh på ett sätt som vi alla är vana vid att se på NMR:s hemsida, där nazisterna talar om ”landsförrädare”:

” Vad händer om du inte blir nominerad till en riksdagsplats vid kongressen om ett år?

– Vänsterpartiet behöver mig mer än jag behöver dem. Vill de inte ha mig, så tackar jag för mig. Då slipper de riksdagens enda uttalade marxist. Och förresten, vad gäller riksdagen, har jag aldrig förut mött så mycket dubbelspel, härskartekniker, osynliggöranden, maktspel och karriärism någonstans tidigare, trots att jag har levt i diktaturer. Rena stalinismen.” FOKUS den 15:e december 2016.

Att en riksdagspolitiker uttalar sig på så sätt, utan belägg eller anmälan, utan initiativ för utredning, är det svårt för någon partistyrelse att svälja gång på gång, när Kakabaveh uppträder i medier.

Sveriges riksdag är värre än en diktatur, säger ”Årets svensk”.

Men islamofobi då?

”I stället för att skydda mig har några i mitt parti försökt utnyttja det som inträffat för att – utan att kunna ge ett enda belägg – sprida bilden av mig som rasist, fascist och islamofob.”

Så citeras Amineh i tidningen FOKUS den 15:e december 2016.

Kakabaveh tycker själv att hon anklagats helt utan någon som helst anledning och belägg.

Men just i samma intervju så poppade muslimhatet och föraktet upp – igen:

”Varför ska V kämpa mot vinster i välfärden men inte mot religiösa skolor som klär flickorna i politisk uniform och lär ut vidskepelse i stället för vetenskap, trots att vi lever i ett sekulärt land?

En gång till:

”…mot religiösa skolor som klär flickorna i politisk uniform…”

Vilka religiösa skolor klär ut flickor i ”politisk uniform”?

Hur ser den ”politiska uniformen” ut, Amineh Kakabaveh?

Naturligtvis så anser Amineh Kakabaveh att:

A.) Slöja är ”en islamistisk uniform” vilket vi fick höra av Sara Mohammad (GAPF)
B.) Att slöjan skulle vara som en SS-uniform, vilket vi fått höra av Devin Rexvid.

Båda åsikter finns i Kakabavehs nära kretsar ”i kampen mot hedersvåld”.

Någonstans här kan vi gärna ta upp den kända Martin Strid-skalan om mänsklighet inom varje muslim, då muslimsk religiös klädsel utmålas som politisk uniform.

När muslimer retoriskt kläs i ”en politisk uniform” så slutar de automatiskt bli vanliga civila.

Muslimer blev soldater i ständig tjänst som kopplas till ett politiskt mål.

”En hemlig agenda” känd från Eurabia?

I så fall är muslimer inte vanliga civila utan generellt soldater.

Och mot soldater måste man slåss.

Inte retoriskt, i alla fall.

Avhumanisering av muslimer har i Kakabavehs nära kretsar pågått under lång tid nu. De kan inte ta upp frågan om hedersvåld utan att sprida hat mot muslimer.

Det är där någonstans som problemet bara upprepas.

Amineh Kakabaveh har för länge sedan förklarat att hijaben generellt är synonym för kvinnoförtryck och att beslöjade kvinnor kan bara sprida islamofobi. Hon ställde sig mot antirasister som gav sitt stöd till kvinnornas rättighet att bära hijaben. (se skärmdumpen nedan, tack).

Men Amineh är som en magiker som viftar med hedersvåld-kortet i ena handen och kastar med andra handen det glittrande muslimhatet till publiken. Applåd!

Nu aktualiseras Martin Strids evolutionsfråga igen:

Är muslimer människor? Somalier? Afrosvenskar? Invandrare?
Var tog människans lika värde vägen, om man väljer att ha en rad minoriteter i landet som offer för hedersvåldsfrågan?
Är hedersoffer mer värda och de andra värdelösa? Varför är det svårt att jobba för bådas rättigheter?

Svaret är att många struntar fullständigt i hedersvåldsfrågan men hyllar den enbart för att man fick utrymme att sprida muslimhat. Precis som friheten att skrika ut ”Död åt Mohammed! Död åt islam!” …en kommentar som Kakabaveh ”gillade” på Facebook.

Liberaler har sagt att Vänsterpartiet behöver Kakabaveh och utan att ens gå in i debatten har Vänsterpartiet accepterat order. Bra.
Vänsterpartiet övertygades av högerkören att de behöver ”en stark röst” som kan fortsätta eka och darra, splittra och anklaga Vänsterpartiet för ”tystnad”, ”okunskap” och ”vägran” gällande hedersvåldsfrågan.

Samma parti som har lagt in den här motionen i riksdagen gällande våld mot kvinnor där hedersvåldsfrågan ingår. Alla andra riksdagspartier har skrivit på den här motionen.
Så… i en populistisk epok gäller det bara att skrika högt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mer läsning:

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh!

V-motion om mäns våld mot kvinnor – Amineh lyser med sin frånvaro

Finns rasism mot svenskar i Sverige?

Inledningsvis vill jag bara poängtera att det populära begreppet ”omvänd rasism” skulle innebära motsatsen till rasism vilket jag antar att det inte syftas till. Termen är rasism oavsett åt vilket håll och mot vilken grupp den riktas. Inom begreppet rasism ingår en samhällelig struktur som verkar förtryckande mot en minoritetsgrupp. Det kan inte påstås att så kallade etniska svenskar är en minoritet i Sverige, inte ens med den bästa av vilja.

Begreppet rasism, så som det används inom dagens diskurs avser kulturrasism, det är alltså inte fråga om någon idé om ”raser”, vilket är ett begrepp inom svenskan som vi inte använder för människor. Detta skiljer sig dock runt om i världen där exempelvis USA använder sig av rasbegreppet på människor enligt SOU 2004:048 Kategorisering och integration.

I Sverige är användningen av begreppet ”afrosvenskar” begränsat och syftar inte till att kategorisera utifrån ett ”rasbegrepp”.  T ex är begreppet ”African Americans” gängse uttryck i USA.

Strukturell rasism. För att det ska röra sig om strukturell rasism måste det förekomma samhälleliga strukturer som fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande av en folkgrupp, så som begreppet används och definieras idag. Begreppet folkgrupp omfattar alltså etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.

Det finns idag inga strukturer som fungerar diskriminerande mot svenskar på det sätt som det finns mot invandrare som exempelvis har svårare att få arbete på grund av sitt namn, de sållas ofta bort redan vid det första urvalet.

Kulturell rasism. När dessa samhälleliga strukturer existerar omfattas även uttryck och agerande som rasism då de fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande mot aktuella folkgrupp enligt ovan givna definition. Exempel på sådana uttryck kan vara användande av ”n-ordet” eller uttryck som ”blatte” eller ”bög”. Det är viktigt att förstå att dessa diskriminerande samhällsstrukturer kan vara svåra att se och identifiera för den dessa inte drabbar.

Det kan förvisso förekomma en form av rasism mot svenskar på individnivå som exempelvis att någon kallar en person för ”svenne”, som är de gamla raggarnas och kåkfararnas slangord för ”Svensson”. Ordet ”svenne” saknar uppenbarligen den negativa värdeladdningen som ”n-ordet” har och den rasism som avses här är den samhälleliga och strukturella rasism som är väl inarbetad i vårt sätt att tänka och fungera.

Pankhurst-familjen, här Sylvia och Emmeline, var viktiga för suffragettrörelsen i början av 1900-talet. WSPU (Women’s Social and Political Union) grundades i Manchester, England.

Diskriminerande samhälleliga strukturer. Att ha ett utländskt klingande namn har ofta en negativ effekt då man söker arbete till exempel, att vara ung kvinna kan också ha en negativ effekt då arbete söks eftersom en arbetsgivare kan misstänka framtida barnledigheter och graviditeter som påverkar utförandet av arbetet och närvaron negativt. För att bättre förstå hur dessa strukturer kan verka diskriminerande och hur de dessutom kan samverka rekommenderar jag att man läser Nina Lykkes teori om intersektionalitet.

Samhället fungerar alltså diskriminerande på flera olika nivåer mot den rasifierade och tillhör man dessutom flera av dessa olika diskriminerade kategorier får man därför utstå den strukturella rasismen på flera olika sätt. Detta är något man som svensk aldrig ens kan föreställa sig.

Kategorisering. Det är upp till var folkgrupp men framför allt var individ att själv avgöra vilken form av kategorisering eller epitet som upplevs som kränkande och/eller diskriminerande, men personen ska inte själv bjudit in till kränkningen.

Som rasifierad äger man rätten att själv få tala om när man blivit kränkt, det är aldrig upp till någon annan att definiera om man som person blivit kränkt eller inte.

Sammanfattande ord. När en svensk utsätts för glåpord från en person med utländskt ursprung, eller från någon annan för den delen kan detta möjligtvis klassas som trakasseri om det sker i såna former i lagens mening. Om en svensk person skulle bli ofördelaktigt behandlad vid val av person för en anställning eller en annan liknande situation, kan det möjligtvis vara fråga om diskriminering. Det kan däremot aldrig handla om rasism mot denna svensk i landet Sverige.

Jag hoppas i och med detta att vi en gång för alla kan släppa argumentet att det i Sverige råder rasism mot svenskar.


Jag blev för några år sedan indragen i en kortare debatt där jag blev anklagad för att vara en rasifierad rasist. Eftersom det fortfarande tycks råda en viss förvirring kring begreppen tänker jag att det vore passande att lyfta in även begreppet rasifierad i denna artikel och utförligt förklara det.

Begreppet rasifierad eller etnifierad ska förstås utifrån begreppet rasism sådant det redogörs för ovan. En rasifierad person är en sådan som utifrån fördomar och/eller stereotyper kategoriseras. En rasifierad person är alltså, förenklat den person som utsätts för stereotypa fördomar. Om man utgår från Nationella sekretariatet för genusforskning så står det att läsa att en rasifierad person är den som av någon annan kategoriseras utifrån exempelvis hudfärg eller hårfärg. Förvisso är även vita människor rasifierade, men då som personer med normativa och överlägsna drag istället för som begreppet normalt används för en person som utsätts för rasistiska fördomar baserade på en föreställning om en etniskt sämre arvsmassa.

Rasister är på så vis absolut motsatsen till rasifierade, dels på grund av sin hierarkiska särställning som den högre stående normen i samhället men även på grund av sitt dikotomiska förhållningssätt mot den person mot vilken den sagda rasismen riktas.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SOU 2004:048 Kategorisering och integration

Åklagarmyndigheten: Hets mot folkgrupp

Nina Lykke: Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen

Lagen.nu: Kränkning

Nationella sekretariatet för genusforskning: Rasifiering

Folkhälsan hos Sveriges nationella minoriteter

År 2000 införde Sverige en minoritetspolitik, vilket innebar att de fem nationella minoriteterna erkändes som nationella minoriteter. Detta gjordes mot bakgrund av att den svenska regeringen ratificerade Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen (SOU 1997:193; SOU 1997:192; prop. 1998/99:143, s. 10–28; prop. 2008/09:158, s. 28).

Sverige har fem erkända nationella minoriteter

De fem nationella minoriteterna i Sverige är:

Motargument har tidigare gjort djupdykningar i var och en av minoriteterna. Om du följer länkarna på var och en ovan genom att klicka på ordet kan du läsa de artiklarna.

Den romska flaggan, O styago le romengo på romani, skapades 1933 av Uniunea Generala a Romilor din Romania, den romska generalförsamlingen, men godkändes inte förrän så sent som 1971 av representanter på den första kongressen i London 1971. Flaggan som är delad i blått och grönt, vilket står för himlen och jorden, är belagd med ett rött hjul (chakra) med 16 ekrar. Detta hjul symboliserar den kringresande traditionen hos romer.

En av de mänskliga rättigheterna är rätten till hälsa, vilken innefattas i den svenska minoritetspolitiken. Den 1 januari 2010 började lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk gälla.

Syftet med den nya minoritetspolitiken var:

  • att ge skydd för de nationella minoriteterna
  • att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande
  • att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande

Vid tiden för ratificeringen av Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen erkändes samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch som nationella minoritetsspråk.

I artikel 5 av ramkonventionerna kan vi lära oss att nationella minoriteter har en identitet baserad på religion, språk, traditioner och kulturarv.

I Svenska Dagbladet 15 januari 2005 lanserades ett förslag på en flagga som skulle kunna representera svenska judar. Flaggan är designad av Natan Zlotnik. I tidningsrtikeln uttrycker han sin önskan om att kunna hissa en flagga under judiska högtider, men han kände att den svenska flaggan, med korset, inte passade för det ändamålet. Initiativet verkar ha kommit från konstnären själv och flaggan har än idag inte officiell status.

Kriterier för att erkännas som nationell minoritet

Vad krävs då för att en minoritet ska erkännas som nationell minoritet? Enligt proposition 1998/99:143, ”Nationella minoriteter i Sverige”, ska följande fyra kriterier uppfyllas:

  1. Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan här måste också gruppens struktur och sammanhållning vägas in och belysas.
  2. Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdragen måste föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten.
  3. Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen ska ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.
  4. Historiska eller långvariga band med Sverige. Regeringen anser inte att det är möjligt att dra någon absolut gräns i år mätt. Regeringens bedömning är att endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur har funnits i Sverige före sekelskiftet uppfyller kravet på historiska eller långvariga band.
Det samiska folket bor i fyra länder och har ingen egen nationalstat, men den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986. Den gemensamma flaggan är från 1986. Då godkändes den av av det Nordiska Samerådet vid en konferens i Åre.

Då den nya minoritetspolitiken bl a innefattar folkhälsopolitik utformade Folkhälsomyndigheten en ny rapport. I den går det att läsa följande om de nationella minoriteterna:

Resultaten visar att hälsosituationen är olika för de nationella minoritetsgrupperna och urfolket även jämfört med majoritetsbefolkningen. Den judiska gruppen beskriver till exempel ökande av oro och rädsla inför hot och våld. Romerna nämner utanförskap, ojämlika livsvillkor och dåliga levnadsvanor som stora ohälsofaktorer. Tornedalingarna ser ohälsa bland annat kopplat till att språket meänkieli håller på att försvinna. Samerna beskriver en oro för den psykiska ohälsan hos de unga samerna, särskilt renskötande unga män. Även i den sverigefinska gruppen finns en oro för den psykiska ohälsan.

Rapporterna om de nationella minoriteters hälsa visar på att hälsofrämjande arbete är livsviktigt

I rapporten, kallad ”Samråd och dialog med nationella minoriteter och urfolk i syfte att förbättra förutsättningarna för gruppernas hälsa”, framförs förslag på hur man ska arbeta med att förbättra hälsoutvecklingen hos de fem nationella minoriteterna.

På uppdrag av regeringen 2015 påbörjade Folkhälsomyndigheten arbetet med att skapa förutsättningar för att skapa en lika god och jämlik hälsa hos de fem nationella minoriteterna som hos majoritetsbefolkningen. För att få bästa möjlighet till ett gott resultat arbetar Folkhälsomyndigheten i samråd med representanter för minoriteterna.

Sverigefinländarnas delegation beslutade i söndags om att ha en egen flagga. Det var under Sverigefinländarnas delegations årsmöte 29 mars som man valde vinnaren i den tidigare flaggtävlingen. Det blev densamma som fick flest röster i folkomröstningen till sverigefinnarnas flagga. Flaggan är designad av Andreas Jonasson.

Hälsan, och ohälsan, ser olika ut för de nationella minoriteterna

Rapporten berättar att hälsosituationen för minoritetsgrupperna är olika, även i jämförelse med majoritetsbefolkningen.

Ur arbetet, som utförs i samråd med representanter för minoriteterna, har Folkhälsomyndigheten tagit fram förslag för hur hälsosituationen hos minoriteterna kan förbättras och följas upp. Karin Junehag Källman, utredare och projektledare för uppdraget på Folkhälsomyndigheten säger:

Vi ser också ett stort behov av forskning och utveckling för att öka kunskapsläget om hälsosituationen bland minoritetsgrupperna.

Tornedalsflaggan, eller Meänmaan flaku på meänkieli, hissades officiellt för första gången 15 juli 2007 på flaggstänger vid de före detta tullstationerna i svenska respektive finländska Övertorneå kommuner. Flaggan, som är ritad av Herbert Wirlöf, antogs av föreningen Meänmaa vid bildandet den 5 juni 2007.

Slutrapporten från Folkhälsomyndigheten, ”Samråd och dialog med nationella minoriteter och urfolk i syfte att förbättra förutsättningarna för gruppernas hälsa”, publicerades den 20 november 2017.


2014 års rapport och åtgärdsförslag

I rapporten 2014, ”Samråd med Sveriges nationella minoriteter” föreslogs bl a följande åtgärder i syfte att främja hälsoutvecklingen hos de nationella minoriteterna:

Romer:

  • Bilda ett samrådsforum.
  • Lära av pågående arbeten och undersöka samarbetsmöjligheter.
  • Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna romska kulturen.
  • Sätta ett särskilt fokus på barn och unga.

Judar:

  • Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete. Under de senare åren har samrådet inom ramen för uppdraget skett löpande med företrädare från judiska församlingen.
  • Utveckla rapporteringen utifrån den judiska gruppens behov. I utformningen av enkät- och intervjufrågor har Folkhälsomyndigheten löpande haft samråd med företrädare för de judiska organisationer som tilldelats statsbidrag.

 Samer:

  • Utreda frågan om ett samiskt kunskapscentrum.
  • Bilda ett samrådsforum.

Sverigefinnar:

  • Bilda ett samrådsforum.
  • Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna kulturen.
  • Ha särskilt fokus på barn och unga.

Tornedalingar:

  • Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete.
  • Utveckla ett förslag till en pilotstudie.

2017 års rapport och åtgärdsförslag

I slutrapporten från november 2017 antogs följande åtgärder för att driva det hälsofrämjande arbetet med de nationella minoriteterna framåt:

Romer:

  • Genomföra en pilotenkät till ett romskt nätverk eller organisation.
  • Fortsätta samråden vilket för de romska organisationerna är en primär tillits- och förtroendefråga.
  • Genomföra en kvalitativ uppföljning av hälsosituationen, i form av intervjuer med romer, vilket kan genomföras i samband med Stockholms länsstyrelses lägesrapport om romsk inkludering som ska publiceras hösten 2018.

Judar:

  • Fortsätta samråden utifrån relevanta områden.
  • Fördjupa problemanalysen inför eventuellt kommande enkäter och intervjuer.
  • Under 2018/2019 genomföra enkäter och intervjuer med den judiska gruppen med analyser, förslag till åtgärder och rapporter om resultaten.

Samer:

  • Samråden mellan Folkhälsomyndigheten och Sametinget fortsätter, en gång per år, och om möjligt gemensamt med Socialstyrelsen. Om det behövs kan ytterligare möten arrangeras.
  • Det behövs arenor för att möta fler grupper och organisationer bland samerna. Syftet är att öka förankringen av myndigheternas arbete generellt, och av en eventuell enkät som följer upp hälsan hos samerna.
  • Processen med förslag till enkät fortsätter och håller samrådsprocessen mellan myndigheterna levande.
  • Olika myndighetsinitiativ bör samordnas. Sametinget ansvararför detta och Folkhälsomyndigheten kan underlätta där det behövs
  • Folkhälsomyndigheten följer arbetet med samisk hälsa i de fyra nordligaste regionerna.
  • Fortsatt dialog med Umeå universitet, tillsammans med Sametinget, om den föreslagna hälsostudien, Haldi.
Sverigefinnar:
  • Samordna samråden med flera myndigheter, till exempel Socialstyrelsen.
  • Skapa möjlighet att delta i samrådsmöten med flera myndigheter eller aktörer samtidigt, antingen tillsammans eller i separata möten på samma dag.
  • Förslagsvis ha samrådsmöten med ett föru tbestämt ämne inom området hälsa och mötena skulle kunna genomföras två gånger per år (vår och höst).
  • Utreda möjligheten att samordna dialogen med andra aktörer till exempel Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), landsting, regioner och kommuner.
Tornedalingar:
  • Försöka samordna dialogen med Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och tornedalingarna där det är möjligt.
  • Fortsätta utveckla metoder för uppföljning av hälsan i minoriteten.

Off topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara jude, same, rom, sverigefinne eller tornedaling OCH svensk samtidigt.


För den som vill fördjupa sig i Folkhälsomyndighetens rapport finns den här.

För den som är intresserad av att läsa om Folkhälsomyndighetens tidigare uppdrag som berör nationella minoriteter och minoritetsspråk går det att finna här.

Ytterligare läsning om nationella minoriteter och minoritetsspråk:

Om nationella minoriteter

www.minoritet.se

Institutet för språk och folkminnen

Om nationella minoriteter hos Regeringskansliet

Diskrimineringsombudsmannen (DO)

Sametinget

SD:s parallella universum – Sverigebilden

Med lite mindre än ett år kvar till valet kickar Sverigedemokraterna igång sin valkampanj med en bombastisk och alarmistisk video som vältrar sig i överord, floskler, raljerande mantran och lögner. Jag blir spyfärdig av hur SD smutskastar mitt Sverige. Men de har inga lösningar.

Det som får mig att må illa är att SD, i vanlig ordning, inte har några som helst skrupler när de spelar på människors oro och rädsla. Jimmie Åkesson et al skyr inga medel i sin maktfullkomlighet. Det är skrämmande och det har obehagliga historiska konnotationer. Retoriken i SD:s propagandaapparat är, i många stycken, tagen rakt ur 30-talets nazism och fascism. Det var ett framgångsrecept då, och SD inbillar sig att det är ett framgångsrecept idag. Tyvärr är det det, åtminstone till dags dato.

”Snart är det val” är SD:s skräckpropagandavideo som lanserades i veckan under Landsdagarna. Vi får återigen känna på hur det känns att befinna sig i det jag brukar kalla SD:s parallella universum. Sverige beskrivs, i en förvisso snygg och vältalig paketering – Åkesson är skicklig –  som ett brinnande inferno, ett Armageddon där lagar och regler upphört att existera. Det råder fullt inbördeskrig och Sverige skakas av terror.

SD ger kolosserna Socialdemokraterna, Moderaterna och media skulden för att Sverige står vid avgrundens rand. Känns det igen? 30-talet, ringer det en klocka? I SD:s dysfunktionella Sverige passerar statsminister Löfven och moderatledare Kristersson revy. Kameran sveper över mångmiljonprogram, LO-byggnaden och en moské. Aftonbladet och Expressen pekas ut. Syftet är att smutskasta, stigmatisera och skuldbelägga. Brinnande bilar, flyktingdemos, Drottninggatan och rollatorer på sjukhus är rekvisita i det mardrömssverige SD presenterar. Allt sker under den välstajlade landsfadern Åkessons vakande öga.

Chefsideolog Mattias Karlsson hävdar kort och gott att ”Vi har rätt att vara arga”. Vad vill han att vi ska göra med den informationen? Partisekreterare Richard Jomshof dumförklarar svenska folket genom att säga att ”I Sverige är det fortfarande väldigt många människor som går runt i ett rosaglimrande töcken där man inte riktigt förstår vad politiken man fört har lett fram till”. Han säger också att det är ett medvetet grepp att spetsa till retoriken inför valet.

SD använder greppet att göra filmen till en ”dokumentär”. Dokumentärer är till sin natur verklighetsbeskrivande och berättar, i detta fall, ”den enda sanningen”. Det som är viktigt att ha med sig är att sanningen är att bilden av Sverige inte är så enfaldig, monoton eller jävlig som SD väljer att beskriva den. Men i SD:s Sverige är allting mörkt, dystopiskt och det finns ingen återvändo, så länge inte SD tillåts reda upp det helvete som S, M och media har skapat. Att stora delar av folket också är skyldiga låter de istället fotsoldaterna uttrycka. Åkesson anklagar vidare:

Folk har mördats och kommer att fortsätta att mördas till följd av er politik.

Att vädja till folket utifrån påhittade sanningar, lögner, föreställningen om Vi och Dom och ett oändligt mått av populism är en enkel match. Det som är obehagligt och skrämmande är att människor köper SD:s parallella universum med hull och hår.

Åkesson når med sin alarmistiska ”argumentation” fram till människor, människor som är rädda, oroliga och ser honom som den ende som kan rädda Sverige från att gå under. Han är deras riddare i skinande rustning:

Konflikten går mellan dom som förstör vårt land och dom som arbetar för att rädda det.
Konflikten går mellan er och oss.
Mitt namn är Jimmie Åkesson och jag kommer göra ALLT för att reda ut det kaos som ni socialdemokrater och ni moderater har skapat.
Vi kan och vi MÅSTE lösa det här.

SD väljer att ställa upp Sverige i två läger: Vi och Dom, där Vi är de så kallade ”sverigevännerna” – för övrigt ett ord som SD stulit och gjort till sitt, de borde istället kalla sig ”sverigehatarna” – och Dom är alla andra, oavsett bakgrund, som inte har samma avgrundsbild av Sverige.

Vi värnar landet, svenskarna och verkar för att bevara Sverige svenskt, medan Dom är de som söndrar landet, mångkulturen och verkar för att fortsätta förstöra Sverige. Polarisering mellan Vi och Dom är en helt avgörande förutsättning för SD att upprätthålla, och motivera, mardrömsbilden av Sverige – det parallella universumet. Det är partiets livselixir, den livsnödvändiga essensen i partiets existens.

SD har,  i sin retorik, valt att förtydliga sin människosyn: från att se etniska svenskar som elit, har de blivit mer explicita och ser etniska svenskar som tycker som dem som elit. Endast elitens intressen, väl och ve är något att värna.

De historiska konnotationerna i den svulstiga retoriken är påfallande och extremt farliga. Allt i Åkessons och SD:s världsbild handlar om ”massinvandringen”, och anledningen till att Sverige ”faller sönder” är ”massinvandringen”. Allt kokas ner i en enda sak: invandrare.

Sverige är, trots SD:s judgment day-upplevelse, ett av världens absolut bästa länder att leva i. Det kan ingen ta ifrån oss. Inte ens SD med sina lögner. SD ser sig själva som räddarna i den påhittade nöden. Att sitta vid sidan av och peka finger åt något som andra har skapat är ingen större bedrift. Däremot är det en gigantisk bedrift att, i sitt fingerpekande, lyckas sprida lögner, myter och vittna om ett Sverige i ett påstått fritt fall, lyckas övertyga såväl sig själva som delar av folket. Återigen: de historiska konnotationerna är så påtagliga och det är skamligt att inte alla ser det.

Framför allt Åkesson, men även andra i partiet, är skickliga på att paketera sin polariserande ideologi, och sitt enfaldiga tankegods, i en träffande och till synes saklig retorik.

Sanningen är att SD är antidemokrater och ett parti för enbart en liten del av folket – det ”riktiga svenska folket”, eliten. De pratar ideligen om de riktiga svenskarna som har byggt upp landet med sitt blod, sin svett och sina tårar.

Ursprung, etnicitet och religion är nödvändiga pusselbitar i SD:s bild av Sverige, och endast de med rätt ursprung, rätt etnicitet och rätt religion har rätt att till fullo utnyttja den svenska välfärden och det svenska sociala skyddsnätet.

Med mindre än ett år kvar till valet går SD ”all in”. Denna video är troligtvis bara början på en intensifierad propagandaapparat med syfte att fånga ännu fler vilsna själar. Partiet är övertygat om att svenska folket är redo för denna typ av skräckpropaganda och att det ska få partiet att växa. Vi får se om de får rätt.

Men de har inga lösningar på hur vi ska göra för att lämna det parallella universumet.

Domedagen är i antågande, och det finns inget vi kan göra åt det.

Eller?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Belägg för att Sverige är ett av världens bästa länder att leva i:

The Good Country Index

Dagens Industri: Danmark är bäst i världen

Best Countries Survey

Förtryckarens narrativ

Det fanns en tid då den europeiska och den transatlantiska slavhandeln betraktades som fullt normal. En tid då den nedlåtande synen på och omänskliga behandlingen av de företrädesvis mörkhyade slavarna inte nämnvärt höjde omgivningens ögonbryn.

Långt senare, trots att slavhandeln sedan lång tid tillbaka fördömts som barbarisk, rörde sig fortfarande de före detta handelsvarorna i den vita periferin som tjänstefolk, fattiglappar och/eller kriminella element. Och liksom slavhandeln före det, var det få som höjde på ögonbrynen i reflektion över att det kunde ligga något orimligt i detta.

Så här i efterhand är det förstås lätt att se att dåtidens “normal” i dessa avseenden innebar ett våldsamt förtryck och hänsynslös diskriminering med utgångspunkt i nattsvart rasism, även om det över tid också går att skönja en pågående rörelse mot likabehandling och jämställdhet. Men det är också lätt att – samtidigt som man förfasas över de vittnesmål som överlevt tidens tand – börja relativisera över dåtidens övergrepp med just påpekandet att “på den tiden ansågs det normalt”.

President Andrew Johnson benådar sydstatsrebeller efter amerikanska inbördeskriget.

Den irländske historikern Liam Hogan menar att detta förtryckarens narrativ – denna moraliska relativism – genom att utgå från den traditionella fiktionen om vit överhöghet; bevarad genom olika former av lagstiftning och konkretiserad av i princip hela det vita medborgarskapet (“white citizenry”), upprätthåller en fortsatt normalisering av de övergrepp som begicks inom ramarna för t ex slavhandeln, även om syftet i de flesta fall ändå är det motsatta.

På samma sätt kan vi nuförtiden se försök att ta avstånd från vissa skildringar/uttryck i äldre litteratur (tänk t ex “Pippi Långstrump” och Jan Lööf men även betydligt yngre “Lilla Hjärtat”) samtidigt som man söker bevara sagda uttryck just för att “på den tiden ansågs det normalt”. Men det går sällan att både ha kakan och äta den.

En slags centrism

Hogan menar att problemet är att vi anlagt ett ensidigt perspektiv. En slags centrism, skulle vi kunna säga. Ingenstans i “på den tiden ansågs det normalt” ryms nämligen den förtrycktes egna upplevelser.

For them, this was never “normal” or “standard” but hell on earth which many resisted, in many ways, whenever possible. There are circa 400 documented cases of slave revolts on slave vessels, we know that some slaves committed suicide, a significant number ran away, others organised and revolted on plantations, others killed their Masters or Overseers.” -Liam Hogan

Förvisso kan man tycka det är en milsvid skillnad mellan verkliga, en gång livs levande slavar och fiktiva n****kungar i en barnbok. Men även kapten Långstrump och hans kurrekurredutter, liksom Jan Lööfs etnicitetskarikatyrer eller Lilla Hjärtat i egen hög person har motsvarigheter i verkliga livet. De är inte påhitt sprungna ur ett kreativt vakuum i respektive författares hjärna.

Efraim Långstrump och hans kurrekurredutter är en i bästa fall naivt etnocentrisk skildring av den vita kolonialismen i Afrika och Söderhavet. Jan Lööfs bilder, oavsett hur bra de är (jag älskar hans bildspråk och böcker), är även de naivt etnocentriska i sina karikerande skildringar av Den Andre. Och Lilla Hjärtat…

Javisst ja, Stina Wirséns lilla oavsiktliga pickaninny/blackface som vi alla vet inte var menad så, men som ändå blev ett uttryck för just det. Där har vi kanske det mest tydliga och tragiska exemplet på innebörden i det jag och Liam Hogan försöker säga. Att försvaret av de här uttrycken för moralisk relativism inte kan förstås som bara ett försvar för rätten att rita hursomhelst eller skriva vadsomhelst, utan också samtidigt blir ett förbud mot att reagera på även oavsiktliga paralleller till det som “på den tiden ansågs normalt”. Alltså i princip ett förbud mot att reagera på när vita beskriver icke-vita i potentiellt nedlåtande termer utifrån det minst sagt svajiga argumentet att en gång var det okej att göra/säga/rita så.

För det var det som hände. De som mot förmodan upprördes av att Pippis pappa kallas “n****kung”, av Lööf:s bilder eller av Lilla Hjärtat anklagades för historierevisionism, censuriver och en av egenintresse snöflingetunn lättkränkthet. Det var ju okej när böckerna var nya (med undantag för “Lilla Hjärtat”, som utgör en slags temporal anomali i sammanhanget), så då måste det – av hänsyn till… Det kulturhistoriska arvet? – vara okej även nu, om än inte särskilt “politiskt korrekt”.

Ingen, eller i alla fall mycket få, anlade ett perspektiv där den upprörde faktiskt kunde vara upprörd på riktigt och till och med ha goda skäl för det.

Åsiktskorridoren?

Samtidigt är det viktigt att påpeka att detta skrivs i en tid då denna moraliska relativism trots allt uppmärksammas och ifrågasätts av en allt större del av den allmänna opinionen. Det är där vi befinner oss i denna, som jag beskriver den ovan, pågående rörelse mot likabehandling och jämställdhet. Det är inte längre fritt fram att skriva eller säga vad som helst.

Visst minskar spelrummet. Visst kan det beskrivas som en slags åsiktskorridor. Men även den typen av invändningar är beskrivningar ur ett strikt “vitt” perspektiv. För det minskade spelrum vi talar om då utgörs av vithetsprivilegiet, som ju minskar till förmån för ett ökat spelrum för icke-vita för att på sikt jämka storlekarna så att vi alla för första gången sedan världen blev större än Europa kan närma oss något som kan kallas likvärdighet.

(T)his temptation to excuse the crimes of the past with historical sympathy is the unconscious perpetuation of the arrogance of the oppressor, that serves to diminish the voices of slavery’s millions of victims”, skriver Liam Hogan i slutet av sin text. Jag nickar instämmande och lägger till:

Åsiktskorridoren drabbar endast den som strävar efter att upprätthålla förtryckarens narrativ.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

%d bloggare gillar detta: