Jimmie Åkessons (SD) utspel om att svenskhet skulle sitta i medborgarskapet går stick i stäv med allt vad han och Sverigedemokraterna alltid har hävdat.
Det ”etniska” kriget i SD fortsätter. Vi ser tydligt två falanger:
De uttalade rasisterna
De icke uttalade rasisterna
Är Åkessons populistiska utspel ett spel för gallerierna för att bli mer rumsren?
Frågan är hur oense de egentligen är i partiet, eftersom de alla alltid har delat upp människor i ”vi och dom”.
För oss som inte är SD-sympatisörer är det naturligtvis tacksamt med den öppna krigföringen som vi nu ser.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Mot bakgrund av partiledare Simona Mohamssons (L) utspel att Liberalerna står närmare Sverigedemokraterna än Socialdemokraterna är det viktigt att förklara hur liberalism och nationalism i själva verket är ideologier som i många avseenden är varandras motsatser. SD har tidigare sett L, och även de andra partierna i riksdagen, som sina politiska motståndare, bl a eftersom inget annat parti är nationalistiskt. L var länge explicita med att de inte ville samarbeta med SD. Detta förändrades i samband med valet 2022, och fördjupades i det s k Sverigelöftet inför valet 2026.
Liberalism och nationalism står i konflikt med varandra eftersom liberalismen prioriterar individens rättigheter medan nationalism prioritera kollektiv identitet.
Liberalismens grundpelare
Individens rättigheter och friheter (åsikter, religion och jämlikhet står över lagen)
Universalism — rättigheter ska åtnjutas av alla oavsett gruppidentitet
Begränsat styre och skydd från godtycklig makt
Pluralism — acceptans av olika identiteter i samhället
Liberalismens universella och individuella fokus är motsatt ideologier som höjer en grupp över andra.
Nationalismens grundpelare
Kollektiv identitet — nationen som en kulturell, etnisk eller historisk gemenskap
Politiskt självbestämmande — nationen ska styra sig själv
Enhet och lojalitet till den egna nationen
Gränser — vilka som tillhör och vilka som inte gör det
Nationalismens gruppcentrerade logik kan stå i konflikt med liberalismens universalism.
Det finns ett par tydliga skillnader mellan liberalism och nationalism:
Universell vs specifik: Liberalism ser rättigheter som universella, nationalism anser att rättigheter och skyldigheter är knutna till medlemskap i en specifik nation
Inkludering vs exkludering: Liberalism förespråkar öppna samhällen, nationalism kategoriserar ofta i de som tillhör och de som inte tillhör
Minoriteters rättigheter: Liberalism skyddar minoriteter, nationalism pressar minoriteter att assimilera sig eller så exkluderas de
Dessa spänningar är särskilt starka i etnisk nationalism, som definierar nationen mot bakgrund av arv eller kultur.
När liberalism och nationalism blir fiender
Liberalism och nationalism blir direkta antagonister när nationalismen är:
Etnisk (medlemskap baserad på blod eller arv)
Auktoritär (statsmakt används för att tvinga till likriktning)
Exkluderande (minoriteter eller invandrare är måltavlor)
Populistisk (hävdar att man representerar det riktiga folket i kontrast mot pluralism)
I dessa fall underminerar nationalism liberala rättigheter, institutioner och mångfald.
Trots att liberalismen och nationalismen ideologiskt är motsatser, har Liberalerna och Sverigedemokraterna intensifierat samarbetet sedan L släppte de röda linjerna 2022.
En anledning till att Ludvig Asplings (SD) uttalande om att ”Sverige har för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen” har rört upp så mycket känslor i partiet, är att det är ”alldeles för mycket information alldeles för tidigt”. En av Sverigedemokraternas starka sidor är att man varit relativt bra på att anpassa flera av partiets budskap till den rådande tidsandan.
Man har visat en förståelse för hur långt man kan gå i olika sammanhang och olika tillfällen.
Ibland har man gått för fort fram vilket har lett till bakslag.
Ett sådant exempel var bland annat när en grupp busschaufförer vägrade köra sina bussar eftersom dessa hade klätts med antisomaliska budskap.
Samtidigt har partiets underliggande målsättning alltid varit glasklar, dvs att se till att så många människor med andra etniciteter förvägras inträde eller lämnar Sverige.
Partiet har lyckats genomföra flera övergångar där man exempelvis har gått från ett fokus på ras och etnicitet till kultur.
Man har också förstått att det är enklare att rida på befintliga politiska strömningar och fokusera på en minoritet i taget än att angripa samtliga minoriteter på en gång.
Därför har man under de senaste åren lagt ner stor energi på att angripa muslimer, samtidigt som man försökt bygga allianser med invandrargrupper som bär på antimuslimska tankar och idéer.
Devisen har varit den klassiska ”Ni är ok, men muslimerna…”
De flesta av oss känner igen denna taktik.
Samtidigt har partiets målsättning legat kvar, dvs att rensa Sverige på människor som inte passar in på SD:s etnonationalistiska definition av svenskhet.
Asplings uttalande kan i detta sammanhang betraktas som ”för starkt och för tidigt”.
Tanken har varit att man ska kunna behålla stödet bland personer med minoritetsbakgrund som är ok med att muslimer demoniseras och skickas ut innan man börjar angripa dessa grupper.
Aspling var i detta sammanhang lite väl snabb på avtryckaren och exponerade tankar och idéer som inte skulle offentliggjorts förrän långt senare.
Reaktionen hos personer med minoritetsbakgrund i partiet har varit stark.
Det är lätt att föreställa sig hur de inre resonemangen hos vissa av de drabbade har sett ut.
”Jag trodde det bara handlade om muslimer…”
”Jag som har gjort mig ovän med familjemedlemmar och nära vänner, hur kan ni göra detta mot mig”.
För människor som känner till partiet sedan tidigare kommer Asplings uttalande inte som en överraskning, det enda som överraskar är att han sa det rakt ut.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Till den förmodade stora underbara splittringen av Sverigedemokraterna och deras stora slag mellan etnonationalisterna (rebellerna) och de hycklande etnonationalisterna (partitoppen).
Man inser hur jävla irriterade den senare gruppen måste vara över det faktum, att de har försökt över två decennier att tvätta bort partiets rasism för att bli ”rumsrena”. Och nu blottas den offentligt igen. Det måste svida i den välstrykta kostymen att åter riskeras dras ut i kylan.
Eller.
Är det ett smart sätt att behålla de radikala, dvs de öppna rasisterna i partiet för att undvika en flykt ännu högerut och samtidigt behålla de belevade rasisterna, de moderata.
Alltså en ren taktisk disposition.
Så frågan måste ställas: Är konflikten verklig eller bara taktisk?
Fast.
Om SD inte längre kan enas om vilka som ska räknas till ”vi”, då har konflikten nått själva kärnan i deras projekt.
Inte sällan använder sverigedemokrater sig av påståendet att Sverigedemokraterna skulle ha samma åsikter som svunna tiders socialdemokrater vad gäller synen på invandrare. Det är ett falskt narrativ som även drivs av aktiva SD-politiker. SD:s moderna syn på invandring betonar assimilation, kulturell och etnisk homogenitet, medan Socialdemokraterna på t ex 1960-talet fokuserade på inkluderande integration, jämlikhet och utbildning.
S retorik på 1960-talet betonade invandrares rättigheter och möjligheter att delta i samhället. Invandrare sågs som arbetskraftsresurser och skulle inkluderas i utbildning, arbetsliv och samhällsgemenskap på lika villkor. Motargument har tidigare berättat om att arbetskraftsinvandringen i mitten/senare delen av 1900-talet inte var så idyllisk som många vill göra sken av.
Socialdemokratins politik på 1960-talet gick bl a ut på att ge ALLA rätt till svenskundervisning samt att integrera nyanlända med stöd i arbetsmarknad, bostad och sociala strukturer.
I Socialdemokraternas Sverige var multikulturalism ett ideal, men huvudsyftet var att skapa jämlikhet och social sammanhållning. Retoriken var föränderlig och positiv, och målet var att minska diskriminering och utanförskap.
Om vi kikar på hur SD:s nuvarande retorik ser ut, kan vi se betydande skillnader mot hur S har uttryckt sig historiskt. SD framhåller behovet av assimilation till svensk kultur, minskad invandring och kontroll av samhällspåverkan. Invandrare betraktas oftast som en kostnad, potentiell farlighet eller negativ påverkan på samhället, snarare än vad de faktiskt bidrar med. SD bedriver en populistisk, etnonationalistisk politik, där ”vi och dom” är avgörande.
Om vi kikar på hur Socialdemokraternas retorik ser ut i modern tid ser vi att de har anpassat sig efter Sverigedemokraternas politik. S anpassar sig numera efter SD:s politik, genom att betona en mer kravfokuserad och restriktiv linje. Det kvarstår fortsatt en skillnad i grundtonen: SD beskriver invandrare som problem, medan S fortsatt försöker hålla en humanitär människosyn.
Att SD idag skulle vara som S i historien är en myt. Sammanfattningsvis är skillnaden mest tydlig i ton, syn på invandrare och metodik: Socialdemokraterna förr i tiden såg inkluderande integration som en rättighet och resurs, medan SD:s retorik idag fokuserar på begränsning, krav och kulturell homogenitet.
Framför allt Sverigedemokraterna har i den politiska debatten gjort stor sak av hur viktigt det är att invandrare har s k ”svenska värderingar” för att få stanna i Sverige. Kritiken mot begreppet ”svenska värderingar” är omfattande och kommer från såväl statsvetenskapligt som filosofiskt och politiskt håll.
I SVT:s partiledardebatt i fredags fick partiledarna rösta om huruvida ”svenska värderingar” ska vara ett krav för att få stanna i Sverige. Tre partiledare, Mohamsson (L), Busch (KD) och Åkesson (SD) svarade ”ja”. Övriga avstod från att svara, förmodligen för att begreppet ”svenska värderingar” är att det är juridiskt luddigt, historiskt föränderligt och exkluderande.
Statsvetare och jurister betonar att en rättsstat styrs av skrivna lagar, inte av personliga eller kulturella värderingar.
Vagt i lagstiftning. Det går inte att skriva in i lagen exakt vad en ”svensk värdering” är. När politiker kräver att invandrare måste testas eller skriva under på svenska värderingar för att få stanna i landet står vi inför ett rättssäkerhetsproblem, då begreppet saknar juridisk definition.
Det är många av oss som anser att påstått ”svenska värden” som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och yttrandefrihet inte är unikt svenska. I själva verket är de universella liberala rättigheter som står att läsa om i FN-konventionerna och finns i de flesta demokratiska länder. När vi väljer att kalla dem ”svenska” finns risk att vi skönmålar oss själva eller att Sverige tar äran för globala principer.
Kulturell nationalism: Genom att kräva att människor ska anamma ”svenska värderingar” skapas en retorik där minoriteter och utrikes födda per definition antas ha sämre/inkompatibla värderingar.
Begreppet ”svenska värderingar” kritiseras för att det riskerar att ge en falsk föreställning om att det skulle finnas en bestämd, tidlös svensk essens. I själva verket sker en konstant förändring av värderingar. För några decennier sedan var svenska samhället betydligt mer format av kyrkan, auktoritetstro och traditionella könsroller. Om vi hänfaller åt att datera ”svenska värderingar” till en specifik tidpunkt kommer de inte att bli rättvisande för hur samhället ser ut för stunden.
5. Det finns ingen enighet inom landet
Svenskar är inte en homogen grupp som tycker lika. En ständig intern debatt pågår om såväl religionens roll som ekonomisk fördelning och synen på familjen och staten. Att påstå att det skulle finnas en (1) uppsättning värderingar fråntar relevansen i att det finns stora skillnader i åsikter mellan olika individer, politiska partier och regioner i vårt land.
Att kräva att invandrare ska anamma ”svenska värderingar” är en märklig åsikt, eftersom det finns inga tydliga kriterier för vad ”svenska värderingar” är. Många av våra värderingar är universella, medan andra är individuella och föränderliga. Det finns ingen juridisk definition och i Sverige är det lagarna, inte eventuella värderingar, som styr landet. När Busch, Mohamsson och Åkesson trycker ”ja” på huruvida invandrare ska ha ”svenska värderingar” för att få stanna har de högst troligt inte funderat klart. Övriga partiledare verkar inse att det där med ”svenska värderingar” inte är så glasklart.
Att reducera komplexa sociala beteenden, intelligens eller kulturella skillnader till rena biologiska och genetiska determinismer är en förenkling som saknar vetenskapligt stöd. Modern forskning visar att variationen hos människor är mer lik än olik, och att idéer om att det skulle finnas fasta, absoluta biologiska gränser mellan grupper bygger på missförstånd.
Alla människor delar nästan 99,9 procent av sitt DNA. De genetiska skillnaderna inom en och samma folkgrupp är ofta större än skillnaderna mellan olika folkgrupper.
Gener styr inte allt. Miljö, uppväxt, kultur och livsvillkor påverkar hur en människa utvecklas.
Föreställningar om att vissa grupper är anpassade för specifika sociala roller, lägre intelligens eller specifika beteenden saknar vetenskapligt stöd.
Varför lever myterna kvar?
Man vill gärna förenkla sakernas tillstånd, och det är lättare att skylla på ”biologi” än att förklara svåra sociala och ekonomiska skillnader.
Äldre tiders rasbiologi påverkar fortfarande hur människor talar om gener och arv.
Samhället blandar ofta ihop biologiskt kön med socialt kön och invanda beteenden.
Idén om att människor styrs av fasta biologiska och genetiska skillnader saknar vetenskapligt stöd, eftersom människor delar 99,9 procent av sitt DNA. De olikheter vi ser beror istället på ett komplext samspel mellan miljö, kultur och sociala faktorer.
Sverigedemokraternas alltmer uppskruvade retorik om islam och muslimer, samt konkreta, antidemokratiska förslag förtjänar ännu hårdare granskning.
Att sakligt kritisera religiösa idéer eller migrationspolitik är en sak – att generalisera om en hel grupp människor är något helt annat.
När muslimer gång efter gång utmålas som ett kollektivt problem riskerar det att öka misstänksamhet mot och fördomar om människor som bara vill leva sina liv som alla andra.
Skärmdump från Aftonbladet 260817.
Sverige behöver en politisk debatt där vi kan diskutera integration, religion och migration öppet, men utan att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras tro.
Skärmdump från SvD 260817.
Svensk demokrati bygger på att medborgarskap och rättigheter inte ska graderas efter etnisk eller religiös bakgrund. De grundläggande positiva friheterna i grundlagen, t ex religionsfriheten, gäller alla invånare i Sverige. SD har med obehaglig uppriktighet klargjort att de anser att det inte ska gälla den muslimska minoriteten.
En nationell identitet kan bygga på språk, historia, kultur och gemensamma demokratiska institutioner. Etnonationalism – som SD förespråkar, utifrån politiska förslag och uttalanden – riskerar däremot att göra människors härkomst till ett mått på hur ”svenska” de anses vara.
Skärmdump från Richard Jomshofs officiella X-konto 260817.
Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre. En fungerande liberal demokrati innebär också att majoriteten inte fritt kan ta ifrån minoriteter deras grundläggande rättigheter. Detta är en helt avgörande faktor när debatten handlar om muslimer, invandrare eller andra minoriteter.
När någon, politiker eller vanliga människor, talar om ”muslimer”, ”invandrare” eller andra stora grupper som om de vore homogena, kan det vara effektivt att be dem precisera vilka människor och vilka problem de faktiskt menar. Det flyttar diskussionen från svepande generalister till konkret politik och argumentation.
Skärmdump från Dagens Nyheter 260817.
Jag vill egentligen inte tro att alla som röstar på SD är rasister, muslimhatare eller antidemokrater. Däremot anser jag att väldigt mycket av partiets politik och retorik ska kritiseras stenhårt. Med en sådan inställning blir det svårare för motdebattörer att vända debatten till en pseudodiskussion om huruvida vi förolämpar sverigedemokratiska väljare.
Det är helt nödvändigt att vi inte tröttnar på att kritisera SD:s politik, som är såväl antidemokratisk som etnonationalistisk. Kritiken bör vara saklig och syfta till att argumentera mot partiets konkreta förslag och medvetet spetsiga uttalanden. Det är när vi glömmer bort att vara sakliga och börjar misskreditera SD-väljare som grupp som vi dribblar bort möjligheten att kunna påverka just dem som väljer att lägga sin röst på SD.
På vår hemsida www.Motargument.se finns massor av artiklar som ger oss fakta och motargument som kan hjälpa oss att fortsätta vara sakliga i debatten mot Sverigedemokraterna.
#svpol #SDhaveri #val2026
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Richard Jomshof (SD) försöker klä rasism i fosterlandskärlek. Men det är inte kärleken till Sverige som kritiseras. Det är hans föreställning att Sverige tillhör en etniskt definierad grupp och att andra människor, även svenska medborgare, aldrig riktigt kan bli fullvärdiga svenskar.
Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella Facebookkonto 260720.
Rasismen löper genom hela inlägget. Han delar upp befolkningen i ett påstått ursprungligt ägarfolk och människor som bara tillåts vistas här på villkor. Svenskar med utländsk bakgrund framställs inte som en del av landet, utan som ett hot mot ”svenskarnas rätt” till sitt eget land. Det är själva kärnan i etnisk nationalism: vissa människor anses ha större rätt till Sverige än andra på grund av härkomst.
När han skriver att svenskarna riskerar att bli en minoritet i ”sitt eget land” bygger det dessutom på att människor med utländsk bakgrund automatiskt räknas bort från svenskheten. De kan arbeta här, betala skatt, bilda familj, bli medborgare och leva hela sina liv här – men i Jomshofs världsbild förblir de ändå främmande. Svenskhet blir inte en gemenskap utan ett biologiskt eller nedärvt medlemskap.
Angreppet på Shekarabi gör rasismen ännu tydligare. Jomshof bemöter inte hans argument, utan påminner honom om att han har kommit hit utifrån och antyder att han därför saknar moralisk rätt att uttala sig om Sverige. Budskapet är enkelt: du kan få leva här, men du ska veta din plats. Du får aldrig samma rätt att definiera Sverige som den som Jomshof betraktar som etniskt svensk.
Och när inlägget avslutas med ”Sverige åt svenskarna” behöver ingen längre låtsas att detta handlar om vanlig patriotism. Det handlar om att sortera människor efter ursprung och om att göra medborgarskap, demokratiska rättigheter och faktisk tillhörighet underordnade blod och börd.
Jomshof försvarar inte Sverige. Han försöker omdefiniera Sverige från en demokratisk nation av medborgare till ett etniskt revir där vissa människor har större äganderätt än andra. Det är inte bara främlingsfientligt. Det är rasism i sin mest lättigenkännliga politiska form.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Markus Allard, partiledare för det lokala partiet Örebropartiet, siktar på att ställa upp i riksdagsvalet 2026. I ett grovt rasistiskt inlägg på X går han hårt åt Sveriges nationella minoriteter. I skärmdumparna nedan läser vi inlägget i sin helhet.
Motargument har tidigare uppmärksammat Allards grova rasism då han i ett anförande i Örebros kommunfullmäktige dundrade att Sverige enbart är för majoritetsbefolkningen.
Att länder enbart skulle tillhöra majoritetsbefolkningen har yttrats av många högerextrema före honom. Det finns en gammal, ”fin” tradition hos nazister, fascister, nationalister, nationalkonservativa, högerpopulister, vit makt-anhängare, alt-rightare och ”socialkonservativa” (SD, alltså) att närmast tvångsmässigt kategorisera människor i ”vi och dom”, ”svenskar och icke-svenskar”.
Motargument har vid ett flertal tillfällen ifrågasatt mantrat om att Sverige skulle vara enbart svenskarnas land.
Hur många generationer krävs för Allard, och andra, för att en person ska kunna betraktas som svensk?
Sverige är alla invånares land.
Sverige rymmer människor med olika bakgrund, kultur, religion och språk. Sverige är vårt land, inte bara ”svenskarnas” land. Förutom svenskar bor romer, judar, samer, sverigefinnar, tornedalingar och invandrare från hela världen i vårt land Sverige.
Människor som tvångsmässigt kategoriserar andra människor mot bakgrund av ursprung, religion och språk. är etnonationalister, vilket innebär att de i praktiken baserar sin människosyn på biologisk rasism.
Att vi väljer att uppmärksamma Allards grova rasism beror på att detta parti har för avsikt att ta plats i riksdagen efter valet 2026, och att det är av stor vikt att partiet synas i sömmarna.
