Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

Varning för Samhällsnytt!

Samhällsnytt, tidigare Avpixlat och Politiskt Inkorrekt, är en högerextrem nätblogg med nära koppling till Sverigedemokraterna. Bloggen är opinionsbildande och arbetar för att rapportera om sådant som ”etablissemangsmedia” (gammelmedia) inte vågar skriva om. Det som utmärker Samhällsnytt är att artiklarna som publiceras ofta är osakliga, då de färgas av skribentens åsikter och spekulationer.

Bloggen blev nyligen beviljad redaktionsstöd på drygt 1 miljon kronor, trots att den inte uppfyller två av de efterfrågade kriterierna, bl a att följa pressetisk sed.


Den 1 september 2017 lanserades en ”ny” högerextrem nätblogg. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.

Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva. (Källa: Samhällsnytt)

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför byter Mats Dagerlind et al namn? Innan bloggen 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen är att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år.

Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populära hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

Politiskt Inkorrekt och sedermera Avpixlat har, med vissa avbrott, haft starka band till SD. 2010 var ”PI SD:s bästa valarbetare” och SD-politiker använde Politiskt Inkorrekt som inofficiellt partiorgan, där de kunde driva personvalskampanjer, och SD-pressmeddelanden och artiklar skrivna av SD-politiker publicerades alltid.

I och med namnbytet såg man möjligheter att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media ser igenom denna taktik.

Intressant att notera är att Kent Ekeroth, och hans förening Sverigevänliga intressen, är den som registrerat det nya domännamnet, samnytt.se. Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot, har varit kopplad till Samhällsnytts föregångare också. Ekeroth har använt sitt eget bankkonto till att samla in pengar för Avpixlats – och tidigare Politiskt Inkorrekts – räkning, något som ledde till att han straffbeskattades då han inte redovisade intäkterna i deklarationen. Han har också redaktionellt inflytande på bloggen. Sedan sommaren 2018 är Ekeroth själv en flitig skribent, krönikör och videoproducent på bloggen.

Att ett par av personerna på bloggens redaktion har arbetat för eller nära Sverigedemokraterna är ingen överraskning. Fram till och med 2018 var Erik Almqvist (f d riksdagsledamot för SD) en av bloggens krönikörer. Almqvist är mest känd för att ha varit drivande i järnrörsskandalen, som ledde till hans fall, då han åtminstone officiellt uteslöts ur SD. Egor Putilov, alias Tobias Lagerfeldt, alias Martin Dahlin, alias Alexander Fridback, alias Yuri Popov, alias Alexander Yarovenko, är sedan 1 februari 2021 chefredaktör på bloggen. Putilov, som är en flitig skribent på Samhällsnytt, uppmärksammades 2016 då han i egenskap av frilansjournalist och f d asylhandläggare på Migrationsverket skrev debattartiklar i media, men undanhöll att han i själva verket arbetade på SD:s riksdagskansli.

Namnändringen har medfört att medarbetare kommit och gått. Formaliteter som att Mats Dagerlind ändrat titel från redaktör till politisk chefredaktör och är ansvarig utgivare är ytterligare ett sätt att försöka framstå som en seriös nyhetskälla.

Simon Kristoffersson är sedan hösten 2018  ”vår redaktör för sociala medier och kommer även jobba med grävande journalistik samt fortlöpande redaktionellt arbete”.

Mira Aksoy är f d moderat och f d sverigedemokrat, men är numera obunden och skribent för bloggen. Aksoy beskriver sig som nationalkonservativ.

I sanningssägaren och företagsekonomen Jan Tullberg tycker man sig ha det hela på det torra, då Tullberg ses som en aktad och seriös krönikör.

Sedan Samhällsnytts födelse (eller snarare reinkarnation i ”ny skepnad”) har många skribenter kommit och gått. Ända sedan Politiskt Inkorrekt startade, via Avpixlat-åren, så har det varit en genomgående trend för bloggen att skribenterna inte är särskilt långvariga.

Samhällsnytt säger sig vilja fokusera brett på allmän nyhetsjournalistik. Under rubriken ”Senaste nytt” 16 december 2020 finner vi islamistiska terrorister, brittiske högerextremisten Nigel Farage med en konspirationsteori om Kina och Joe Biden, ”pedofilskandal i Centerpartiet”, Annie Lööfs jultal, invandringens ”konsekvenser”, Pakistan, Stureplansmördaren, stöldligor, Tjernobyl på Unescos världsarvslista, gravskändning, en mördare som rymt från rättspsyk, Wilmas mördare Tishko Ahmed, corona, ”Federley-skandalen”, barnvåldtäktsman, lyxlägenheter till kriminella.

Är detta att ”fokusera brett på allmän nyhetsjournalistik”?

Genomgående för Samhällsnytts artiklar är att de inte sällan är s k rewrites på befintliga nyheter skrivna av andra nyhetsförmedlare. Det är sällan som artiklarna på bloggen är neutrala. Det finns en vilja att framföra egna åsikter, fördomar och spekulationer, trots att Dagerlind et al menar att de bedriver nyhetsrapportering. Detta gör att resultatet alltför ofta blir osakligt. Vad beträffar krönikorna på bloggen är det naturligt, mot bakgrund av vilka medarbetarna är och vad bloggen och dess föregångare står för, att de genomsyras av fördomar, främlingsfientlighet och intolerans.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen.  Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.


Samhällsnytt fick 1 192 119 kr i beviljat redaktionsstöd 2020 av Mediestödsnämnden på Myndigheten för press, radio och TV, trots att de inte uppfyller två av de efterfrågade kriterierna;

  • följer god medieetisk sed
  • främjar tillgängliggörande av sitt redaktionella innehåll till personer med funktionsnedsättning

Motargument kompletterar fortlöpande en länksamling där vi granskar Samhällsnytts journalistiska värv:

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

SD Botkyrka kastar sten i glashus

SD är inte ett parti som alla andra.

SD Botkyrka tycker inte om s k ”etniska inslag” i föreningsnamn.

SD Botkyrka menar att (av lokalpartiets företrädare påhittade) föreningsnamn som t ex ”Norska Naturklubben” och ”Iranska Brändbollsförening” (sic!) är exkluderande.

SD Botkyrka glömmer bort att det egna partinamnet är exkluderande.

SD är förkortning för ”Sverigedemokraterna”, och exkluderar enligt den egna logiken alla som inte, enligt dem, är ”svenska”.


Källa:

Botkyrka.se: Protokoll 210517

SD och S lika stora i LO?

Motargument granskar det gamla påståendet om att anställda inom så kallade ”LO-yrken” och som är medlemmar i LO så skulle SD ha lika stor procentandel partisympatier som det finns sympatisörer för Socialdemokratiska Arbetarepartiet.


En undersökning där man deklarerar bland annat facktillhörighet är Statistiska Centralbyråns Partisympatiundersökning, SCB PSU. Och i den kan man bland mycket annat utläsa uppdelad statistik efter kön och ett flertal andra sätt att göra prognos över partisympatier.

Bland män som uppger de är anslutna till LO och anställda så var det fram till november 2019 en procentuell nedgång av stödet för Socialdemokraterna, till som lägst 27,1%. Det pågick en uppgång i partisympatier för SD inom LO fram till november 2019, till som mest 38,7%.

Och sedan dess har det förändrats tillbaka åt andra hållet. Vid maj 2020 var det 39,4% för S och 34,5% för SD. I den senaste undersökningen i november 2020 var det nere på 30,5% för Sverigedemokraterna och 37,6% för Socialdemokraterna.

Men, lägg märke till att det är ett mycket litet statistiskt urval i denna tabellindelning i SCB:s PSU. Och vid varje tillfälle SCB gjort denna undersökning växlar det väldeliga hur liten eller stor procentandel det är som uppgett de är osäkra och inte vet vilket parti står dem närmast. Se antalet i spalten längst till höger i detta skärmklipp ur undersökningen (klicka på bilden för att förstora den):

Män och LO-medlemmar, partisympatier, SCB PSU. Klicka på tabellen för att förstora den.

Om man vill se LO-medlemmars partisympatier totalt sett för båda könen, så får man ett lite större statistiskt säkerställt underlag, med flera hundra tillfrågade personer som uppgett de är medlem i LO. Se nedanstående skärmklipp över alla, oavsett kön:

Klicka på tabellen för att förstora den.

För jämförelse skull så bör man titta på hur få partisympatisörer det finns bland de som identifierar sig som kvinna och uppger de är medlem i LO. Klicka på bilden för att förstora den:

Klicka på tabellen för att förstora den.

För övrigt anser Motargument att det inte spelar roll hur olika väljare röstar. Alla har exakt samma rätt att rösta precis som de vill, oavsett hur de identifierar sig. Före du sprider vidare gamla siffror som stämde enstaka tillfälle för flera år sedan, ta reda på fakta och statistik som backar upp påståendena.

Källa: SCB PSU nov 2020

https://www.scb.se/contentassets/fadc3ee8a0964b029422100273b304eb/me0201_2020m11_br_me60br2002.pdf

SCB Statistikdatabas

”Recycling the right” – antisemitiskt återbruk

I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.

Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?


Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.

Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.

Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.

Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.

Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.

Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)

NATIONEN

I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:

I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.

Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.

KONSPIRATIONEN

En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.

Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).

Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.

Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.

RASEN

Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?

Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.

Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.

Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.

ÅTERKOMSTEN

Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:

  • Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
  • Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
  • Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
  • Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
  • Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.

Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.

Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.

Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.

Var inte den dåren.

Tips: Polimasaren.se

Motargument uppmärksammar en läsvärd bloggare som erbjuder er mycket intressant läsning om ungefär hur läget är i SD:s interna demokratiska processer.

Följ med i #Polimasaroffensiven, det är massor av intressanta texter som publiceras på http://www.Polimasaren.se 

Dela gärna ut länkarna dit i era sociala medier.

Trevlig vårhelg!

http://polimasaren.se/kritik-mot-partitoppen-och-toppstyrningen/

SD:s dubbla budskap om kontanter

Sverigedemokraterna vill tvinga butiker att hantera kontanter. Samtidigt kan nya medlemmar inte betala sitt medlemskap i kontanter.


Det var i höstas, närmare bestämt 6 oktober 2020, som SD:s riksdagsledamot Ann-Christine From Utterstedt lade motionen ”Värna kontanterna”. I motionen läser vi bl a följande:

”På senare tid har det blivit allt vanligare att konsumenter möts av informationen om att en butik är kontantfri.” (Källa: Riksdagen)

”När nu de kontantfria butikerna blir fler och fler är det dags att se över lagstiftningen så att även butiker tvingas ta emot kontanter.” (Källa: Riksdagen)

Via The World News får vi till oss att i en s k ”PLUS-artikel” i den SD-kopplade nätbloggen Samhällsnytt står att läsa om en läsare som velat betala sitt medlemskap i partiet kontant. Personen, som vid flera tillfällen nekats medlemskap eftersom partiet inte tar emot kontanter, uttrycker följande:

”Jag vill inte att min bank ska ha att göra med vad jag betalar”. (Källa: The World News)

SD ger oss dubbla budskap då de inte lever som de lär. Att kräva att butiker hanterar kontanter samtidigt som de själva inte tar emot kontanter är en annorlunda taktik.

Vilka har SD-sympatier 2020?

Motargument har på senare år inte sett några uppdateringar av tidigare års vanligt förekommande artiklar som beskriver vilka befolkningsgrupper som är de som har mest andel SD-sympatisörer i Sverige. Vi försöker väl oss på att göra en ny sådan analys då.

Statistiska Centralbyråns Partisympatiundersökning PSU används denna gång, för att den dels är väldigt specifikt utformad och även publiceras offentligt, vilket är en väldigt fin service som SCB gör.

Den senaste PSU som publicerats från SCB är den som anlände i december 2020, och som gällde deras stora opinions-enkät som till största del genomfördes i november 2020. Nästkommande SCB PSU kommer presenteras offentligt i början av juni 2021, så nedanstående förändringar kommer bli intressant att följa i år och även fram till maj år 2022, vilket är ett valår.

Många av sifferuppgifterna här nedan har jämförts med tidigare SCB PSU som gjorts i maj och november år 2019. Nu sätter vi igång.

Det är övervikt hos män när det gäller procentandelen partisympatier för SD – i alla kategorier i hela SCB PSU. Så den väljare vi ska försöka formera en ”fantombild” av i denna artikel är en man, eller en person som identifierar sig som en man.

Personen bor högst troligen i Blekinge län eller i Skåne län, (men utanför storstadsområdet som kallas Stormalmö). Bland män i Blekinge och Skåne län som har sina partisympatier främst hos SD är 29,7%. Kvinnorna i samma regioner är 15,6% SD-sympatisörer, hos dem är detta en nedgång från 26,1% år 2019.

Mannen är sysselsatt, bland den gruppen har 25,2% sina sympatier främst hos SD. Bland de män som identifierar sig som facklärda arbetare som var sysselsatta var det 41,2% som hade SD-sympatier, och lönen är okej, enligt SCB. Om man delar in alla inkomstgrupper i femtedelar, så visar det sig att män som har en inkomst lite över genomsnittet (alltså en inkomst som gör de hamnar i inkomstgrupp 61-80% av medianlönen) skulle rösta på SD 29,9% (ner från 32,2% från år 2019)

Bland män som uppgett att de ej var sysselsatta är 19,3% SD-sympatisörer (nedgång från år 2019, då det var 27,9%)

Män som ej tagit gymnasiexamen skulle högst troligen rösta på SD till 30,9% (ned från 37,4% år 2019)

Männen är ej gifta 28,2% (nedgång från 30,4% i år 2019) och de har ej barn, 24,8% (ner från 28,3% från föregående års SCB PSU). De är svenskfödda och har ej någon förälder som har utländsk bakgrund: cirka 24,5-24,9% (en nedgång från 28,2%)

Om man vill få en aning om bland vilka åldersgrupper där SD är störst, kan man utläsa att män mellan 50 år och 64 år är mest SD-sympatiserande, 28,1%. (ner från 31,4%) och bland kvinnor i samma åldersgrupp är det 14,8% SD-sympatisörer (ner från 20,4%). I en lite mer fingraderad uppdelning i åldersgrupper kan man se att hos män mellan 45 och 54 år har SD-sympatierna ökat något, (från 28,6% år 2019) upp till 29,3% för november 2020.

Genomsnittliga partisympatier för SD hos samtliga som svarat på frågorna i SCB:s PSU i november 2020 indikerar på cirka 16,8%. Stödet för SD minskar bland alla som fyllt 65 år.

Vi sammanfattar något överförenklat: ogift man utan barn, bosatt i Blekinge eller Skåne, är ungefär 50 år och är sysselsatt, arbetar möjligen i ett småföretag, lantbruk eller är anställd i sin egen firma, med en sund inkomst som ligger över median-lönen.


Källa:

SCB.se PSU nov 2020

Myt: Antirasister påverkar SD:s opinionsstöd (del 3)

Motargument vill uppmärksamma er på att det inte längre är stigande opinionsstöd för SD, och att det fortsatt finns många svenskar som ständigt kritiserar politiska sakfrågorna som Sverigedemokraterna har på sin politiska agenda.

Det är kanske ingen nyhet för er. Men kopplingen som påstods finnas mellan SD:s väljarstöd i opinionsundersökningarna och mängden kritik som SD-politiker fick ifrån alla SD-kritiker, under åren från 1988 fram till hösten 2015, tycks ha gjort att en uppfattning och en bild sattes på pränt i många människors minnen.

Vad som framstår med största tydlighet idag, är att det inte finns någon indikation på att SD-kritikerna har tystnat, eller minskat i omfattning. Och historiken över genomsnittliga partisympatier från samtliga de stora opinionsundersökningarna visar inte på någon fortsatt ökning efter platån där det snittet tycks ha indikerat att SD låg på, från hösten 2015 fram till ungefär idag.

Myten är härmed permanent debunkad och raderad; Politiska partiers och antirasisters kritik och opinionsbildning emot SD har inte haft någon märkbar påverkan på väljarstödet eller partisympatierna för SD.

Källa till diagrammet: val.digital (På den tjänsten kan du se partisympatier och opinionsstöd till samtliga riksdagspartier)

Lästips: SD växer ej av kritik, Paragraf Magasin

Jomshof (SD): ”Islam är en avskyvärd religion”

”Kristendom är en avskyvärd religion”. Vilket riksdagsparti har gjort sådant kontroversiellt utspel? Rätt svar är ”ingen”.

”Islam är en avskyvärd religion”. Vilket riksdagsparti har gjort detta kontroversiella utspel?

Rätt svar är ”Sverigedemokraterna”. De har gjort det igen.


SD:s partisekretare och riksdagsledamot Richard Jomshof ingår i den absoluta partitoppen och har genom åren gjort sig skyldig till en rad islam- och muslimfientliga utspel. På bästa sändningstid, i SVT:s programserie ”Sverige möts”, förtydligar han SD:s syn på islam och muslimer: ”Islam är en avskyvärd religion”.

Sverigedemokraternas politiska fokus har alltsedan starten 1988 alltmer ökat sitt förakt och hat mot muslimer i allmänhet, och islam i synnerhet. Tidigare var det judar som befann sig i deras fokus.

Det största felet Jomshof och SD gör, förutom att stigmatisera, och generalisera om en stor grupp människor, är att blanda ihop islam och politiska islamister.

 

I programmet säger Jomshof bl a:

”Det finns en vanföreställning idag bland socialister och liberaler att alla religioner är desamma. Att de skulle vara likvärdiga.”

”Över hela den muslimska världen så kommer vi se samhällen som skiljer sig på punkt efter punkt efter de samhällen vi har i vår del av världen.”

”Det finns knappt något muslimskt samhälle som fungerar någorlunda. Och utifrån det då säga nej man behöver inte dra alla människor över en kam, jag lider med de människor som tvingas födas i de här länderna under islam som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion.” (Källa: SVTPlay)

Motargument börjar bena ut delar ur citaten: Jomshof menar att hans politiska åsiktsmotståndare skulle ha ”vanföreställningar”, vilket tyvärr är en vanlig metod i den polariserade debatten. Religioner kan absolut betraktas som likvärdiga och jämställas, varför vi nu ens ska göra det. Vi har religionsfrihet och religiös trosuppfattning är religion, medan politiska ideologier är just politiska.

Jomshof ägnar sig åt kollektiv skuldbeläggning utifrån enskilda extremister eller islamisters illdåd och snedvridna tankegods. Han generaliserar grovt om såväl islam som muslimer. Det finns, i likhet med andra religioner, många inriktningar och grenar och åsiktsskillnader inom islam. Att generalisera kring en världsreligion är fel. Muslimer är inte en homogen grupp, lika lite som kristna eller judar är det. Varje individ är unik, och har sin egen tolkning av vad som står i de religiösa skrifterna. Utan islam finns inga muslimer. Utan kristendom och judendom finns inga kristna och judar.

Jomshofs populism skiner igenom med all önskvärd tydlighet. Han är djupt ohederlig i sin retorik, eftersom han för konsekvensens skull också borde generalisera om följare av andra religioner. Alla kristna är inte fundamentalister, och inte heller är alla judar det. All religiös fundamentalism och all extremism är farlig, men i SD:s värld är det enbart den muslimska fundamentalismen som är farlig.

Islam är inte en ideologi, det är en religion. En religion som existerar i Sverige, hur mycket SD än inte vill det.

Jomshofs retorik går hand i hand med muslimhatarnas favoritkonspirationsteori, den s k myten om Eurabia, det av etablissemanget iscensatta muslimska maktövertagandet. I resonemanget innefattas föreställningen om att Sverige håller på att islamiseras.

Richard Jomshof på Twitter 2017.

Hot mot religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna

SD:s officiella partikanaler sprider Jomshofs budskap. Partiledaren Jimmie Åkesson och riksdagsledamoten Björn Söder ställer sig bakom Jomshof. Åkesson påstår sig vara smått kritisk till ordvalet, men delar resonemanget. Söder däremot förstärker Jomshofs ordval genom en tweet samma kväll som programmet sändes: ”Richard Jomshof pratar klarspråk om islam, som en avskyvärd religion”. Söders tweet spreds vidare av SD:s officiella Twitterkonto.

Kashif Virk, imam i Ahmadiyya Muslimska Samfundet, menar att SD:s retorik inte är ny. Deras påståenden om islam och svenska muslimers åsikter är grovt förenklade. Vi som följer politisk debatt har i decennier tvingats lyssna på denna kollektiva skuldbeläggning från SD. Det finns en myt om att vi i Sverige inte vågar tala om islam. Faktum är att det talas om islam hela tiden, i såväl medier som i det politiska samtalet. Jomshof argumenterar genom att hävda att sharialagar i muslimska länder dödar vantroende och homosexuella. Att kollektivt skuldbelägga människor som flytt från islamistiska regimer för vad som eventuellt sker i andra länder är förkastligt. Virk menar att det är på tiden att SD uppdaterar sin Mellanösternkunskap:

”Regionen har i decennier präglats av sekulära och islamistiska regimer som med aktivt stöd från vissa västländer kunnat odla sin människofientliga ideologi på bekostnad av lokalbefolkningen. Vissa av dessa länder exporterar även Sverige vapen till. Att beskylla islam för dessa vidrigheter är inget annat än uttryck för xenofobi och politiskt fulspel. Vill man sära på politik och religion, vilket de flesta politiker i Sverige vill, kan man börja med den politiska diskursen.” (Källa: Göteborgs-Posten)

Dagen efter debatten i ”Sverige möts” har Jomshof, i ett Facebook-inlägg, med rubriken ”islam som styrelseskick är islamism”, uttryckt att han blivit ”feltolkad”, och att han inte avsåg ”islam”, utan ”islamism”. Han har inte blivit ”feltolkad”, han har uttryckt sig i allmänhet om islam, som ”en avskyvärd religion”. Det är en efterhandskonstruktion, och inte vad han uttryckte i programmet.

Dagen efter i en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon byter Jomshof fot igen, då han får frågan om islam är en avskyvärd religion och återgår då till sitt ursprungliga ordval: ”Så som majoritetstolkningen ser ut i den muslimska världen: Ja, det är en avskyvärd religion.”


Motargument vill påminna om att i Sverige råder religionsfrihet och att vi har ratificerat FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Då SD attackerar islam och muslimer är det också en attack mot såväl grundlagen som de mänskliga rättigheterna.

Strukturell rasism

Vad skulle en bättre invandrarkvot (Sverigedemokraternas uttryck för antalet invandrare som kommer in i landet) ge Sverige? Skulle det innebära en fullständig kollaps eller skulle det fungerande förlösande? Ett omval skulle ge oss ungefär de samma siffror som vi fick senast eftersom de flesta jag frågat vid mina bokbord (uttryck för när politiker möter väljarna på olika offentliga platser), för mitt lokala parti, svarat att de är övertygade inom deras skrå. Sverigedemokraterna stegar fram, men jag hoppas att ljusets krafter ska segra.


Invandrare står inför ett dilemma som vi vanliga svenskar inte behöver bemöta. Jag har en vän som jag väljer att kalla Ahmed. Han skickade in ett antal CV till olika företag i två identiska exemplar, ett med namnet Ahmed och ett med namnet Johansson. Han fick noll svar på de CV i sitt egna namn, medan han fick svar på flertalet med Johansson. De CV som han skickade in var identiska med varandra sånär som på namnen, vilket innebär att han sökte med exakt samma utbildning som tekniker, men han fick enbart svar och återkoppling på de ansökningar som var signerade med Johansson. Vad detta handlar om är den osynliga men strukturella rasism som råder i landet.

I landet finns det ett antal motbevis som står mellan fakta och myt. Just i detta fall finns det en myt om att alla invandrare lyfter en högre eller lika hög pension som personer som verkat för att bygga upp samhället. Vad det egentligen handlar om är att flyktingar som fått permanent uppehållstillstånd har rätt till garantipension, och i vissa fall även har rätt att räkna upp sin pension till en standard som motsvarar den svenska garantipensionen. Detta eftersom dessa personer annars hamnar under existensmedium. Detta är dock något som bekostas av grundtrygghetsförmåner som inte kommer bekostas av pensionssystemet. Dock kommer denna kostnad att skjutas framåt eftersom de flesta flyktingar är unga och har många år på sig att fylla på pensionskassan genom de skatter de betalar.

Det är ett ytterst litet fåtal som har rätt att räkna upp den pension som faller under garantipension, och de flesta har dessutom arbetat under flera år inom svenskt näringsliv.

 

Vad säger vetenskapen om strukturell rasism? Detta står att läsa på ARA om strukturell rasism, att strukturell rasism uppstår när samhällskulturer exkluderar människor på exempelvis arbetsmarknaden, den politiska marknaden eller utbildningssystemet på urvalet av vilken etnicitet eller namn en person har. Här sker rasismen på ett mer sublimt sätt och agerar dolt från allmänheten genom att slå undan fötterna på fullt arbetsföra invandrare. Strukturell rasism, eller som den också kallas institutionell rasism, hindrar alltså medborgare med annan härkomst än svensk att komma åt utbildningsplatser och arbetsplatser. Här ska man vara medveten om att det även kan handla om vardagsrasism eller kulturell rasism. Jag väljer att kalla de två senaste som individuell rasism då dessa handlar om kränkande särbehandling av människor på individnivå. Strukturell- eller institutionell rasism sker med andra ord på mer svåråtkomligt då den agerar inom samhällsramar och mot underordnade och överordnade grupper inom samhället, medan den individuella rasismen som riktar in sig på underordnade grupper av människor.

Frågan är egentligen ganska enkel, önskar vi att invandrare integrerar sig med den svenska kulturen eller är den högsta önskan att bli av med oönskade etniciteter och kulturer? Kan svensken tänka sig att finna sig i att det i vissa butiker finns svenskt halalgodkänd mat i köttdisken och att det på vissa platser sker böneutrop som är relativt hårt reglerade, särskilt om man jämför med städer som Istanbul? Eller handlar protesterna mer om någon form av tjurskallighet mot att släppa in nya element i vår kultur? Vad händer när just din kultur hotas att bli svartlistad på Sverigedemokraternas altare? Det enklaste sättet att inkludera invandrare i samhället är genom att börja samtala med dem.

Källor:

Antirasistiska akademin, Antirasistisk Strukturell rasism

Boverket, Under miljonprogrammet byggdes en miljon bostäder

Pensionsmyndigheten, vanliga missuppfattningar