Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

Daesh jämförbara med SD?

Sverigedemokraternas radikala ideologi påminner i delar om Daesh. Likt terroristorganisationen skapar de förtryckta människor som sedan är så utsatta att de med löften om guds förlåtelse och till och med 72 jungfrur radikaliseras. När de väl utfört sina dåd så har det otänkbara redan skett.


Det förefaller ibland som om de två olika, och så vitt skilda ideologierna ändå grundar sig i närliggande radikal syn på skillnader mellan grupper i ”Vi mot dom”, och konservativa traditionella könsroller. Detta ser vi gott av exempel på där Sverigedemokraterna önskar ta bort eller åtminstone radikalt skära ner på aborträtten eller när de kallar nya svenskar för kackerlackor eller smuts.

Detta gäller även andra grupper populistiska extremister, som Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och andra radikaliserade grupper. Om en människa känner sig åsidosatt och ouppskattad är det lätt för den personen att fångas upp av radikala grupper som lockar med tillhörighet. Sedan fylls personen med hat som riktas åt en specifik grupp.

Jag gick för några år sedan en kurs vid Stockholms universitet som heter ”Is multiculturalism good for women?”. Kursen var givande och jag fick upp ögonen för nya aspekter kring multikulturalism som exempelvis att människor från samma länder ofta samlas inom samma geografiska område. Det kan ge möjlighet för exempelvis så kallade ”shariapoliser”, män som stirrar och registrerar vilka vanor kvinnor från samma land har. Detta ska på intet vis förminskas, men samtidigt ska det inte heller göras någon höna av en fjäder heller. Dessa så kallade ”shariapoliser” är inget som tillhör vardagen, men det skrivs väldigt mycket om de få fall som förekommer.

Vad SD inte inser är att deras politik skulle riskera att skapa en grogrund för nya terrorister, på liknande vis som hur Daeshs eller talibanernas ageranden skapar grogrund för nya terrorister

Det är nu oerhört viktigt att använda hjärnan inför nästa val. Vill ni verkligen skicka hela familjer tillbaka från vad de en gång flytt från? Eller kan det kanske vara så att även nya svenskar också kan vara ensamma galningar som det är så snabbt att hänvisa till om gärningsmannen är europeisk eller, gud förbjude, till och med svensk.

Vill ni skapa det som Sverigedemokraterna påstår redan pågår eller kan vi enas om att en rasistisk politik inte är rätt väg att gå?

Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.


Källor

Svenska dagbladet, Risk för att ”shariapoliser” blir fler

Utrikesdepartementet, Afghanistan

SD och synen på islam

I en intervju i TV4 Nyhetsmorgon 14 september 2021 fastslår Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att partiet inte har någon särskild syn på religion i allmänhet, eller islam i synnerhet. Motargument granskar huruvida Åkessons påstående om SD:s syn på islam håller.


Reporter i TV4 Nyhetsmorgon 2021-09-14:

“Vad har egentligen SD för syn på religionen islam?”

Jimmie Åkesson:

”Vi har ingen syn på någon religion egentligen. Det tycker jag är viktigt att vi som politiskt parti egentligen, att vi är inte religiöst bundna på det sättet. Däremot så pratade ju Richard Jomshof i det här sammanhanget om islamismen.

Även om han inte använder det begreppet så är det ju uppenbart om man ser det i sin kontext. Han pratar om länder som styrs av sharia och muslimsk lagstiftning.

Han pratade om hur människor i de här länderna har drabbats av den typen av system och han vill inte se det i Sverige. Och jag håller med om att det är avskyvärda system och som begränsar människor, som gör stark skillnad mellan könen, som behandlar djur på ett väldigt ovärdigt sätt…” (Källa: TV4.se)

Ur SD:s principprogram från 2019 saxar vi följande citat:

”Den svenska staten kan inte, och bör inte, vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år.” (Källa: sid, 17, under rubriken ”Sverigedemokraterna och religionen”, Sverigedemokraternas principprogram 2019)

”Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad.” (Källa: sid, 17, under rubriken ”Sverigedemokraterna och religionen”, Sverigedemokraternas principprogram 2019)

Motargument ställer sig här frågan om inte ovanstående citat visar på att SD har en tydlig syn på religion i allmänhet, samt kristendom och islam i synnerhet?

Att SD ser Sverige som ett kristet land, och att de anser att den svenska staten inte ska vara religiöst neutral, är svårt att bortse från.

Det är inte förvånande att islam är den religion som nämns i SD:s principprogram. Islam och muslimer utpekas i citatet ovan som icke-integrerbara, samt att invandring från muslimska länder bör begränsas kraftigt.

Lunds domkyrka nordsidan 2010. Attribution: Antoniah. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en

”Då för Sverige sedan tidigare främmande religioner och religiösa uttryck tar allt större utrymme i vårt land och i vår samhällsdebatt, och då allt färre svenskar betraktar sig som kristna bör kyrkan bli mer offensiv och entusiastisk i sin inhemska mission.

Sverigedemokraterna anser också att Svenska kyrkan bör överväga att inrätta ett nationellt hjälpcenter för konvertiter från islam och andra trosläror med totalitära drag, som drabbas av förföljelse på grund av sin förändrade trosinriktning.” (Källa: sid. 17, Sverigedemokraternas kyrkopolitiska valplattform 2021)

I citatet ovan saxat ur SD:s kyrkopolitiska valplattform inför kyrkovalet 2021 framgår det med all önskvärd tydlighet hur SD ser på andra religioner än kristendomen. Partiet ser gärna att kyrkan ska satsa hårt på att missionera, dvs påverka och omvända människor till att bli kristna. Citatet påvisar att SD har vida skillnader i sin syn på olika religioner.

Det Åkesson påstår i intervjun i TV4 Nyhetsmorgon är inte hållbart. Däremot kan det ses som en populistisk flört med väljarskaror som tidigare inte övervägt att rösta på partiet.

/David Ehle och Thabo ‘Muso

Parlamentariska läget

Om Moderaternas partiledare Ulf Kristersson vill kunna få stöd från SD för att vinna statsministeromröstning och budgetomröstning, då är det naturligtvis inte endast Jimmie Åkessons personliga åsikter som han behöver förhandla med.


Partiet Sverigedemokraterna kommer att kräva att få igenom flera krav på olika punkter inom alla politiska områden i ungefärlig proportion till hur stort väljarstöd SD anser att de har, förmodligen med någon modell som liknar nyligen nedlagda Januariavtal, eller den tidigare skrotade Decemberöverenskommelsen.

Varje parti som tänker sig att det skulle gå att förhandla med SD om budget eller politikinnehåll utan att behöva ge dem någon enda eftergift eller behöva gå med på deras krav i några politiska sakfrågor, de kan självklart glömma att få behövliga stödröster från SD:s riksdagsledamöter. SD har sedan många år uttalat att de alltid är beredda att fälla varje regering som ej går med på att införa SD:s politiska förslag – där de kan. Partier som inte vill ge SD någon makt, de bör försöka se till att SD inte får någon sådan chans att hela tiden fälla statsministrar och orsaka mer kris.

Varje parti som därför tror de kan bjuda in Jimmie Åkesson till förhandlingsbordet kommer per automatik behöva böja sig för en rad av hans olika krav. Vi kan faktiskt alla redan nu läsa en hel del smakprov ur sådana kommande krav, för att de finns i klartext i SD:s budgetpropositioner och demokratifientliga riksdagsmotioner.


Krönika skriven av Johan Löfström, en av de ideella redaktörerna och en av medgrundarna till Motargument.se

Bokrecension: Den hotade demokratin

Olle Wästbergs senaste bok “Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid” är en viktig läsning för alla i Sverige som vill bidra till att demokratin blir bättre som när det kommer till engagemang, medborgarskap och samtalsprocesser. Boken innehåller också  analyser om Sverigedemokraterna och varnande budskap rörande partiets odemokratiska historia och agerande i modern tid. 

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har bland annat uttalat sig om att han gick med i partiet under 1990-talet på grund av dåvarande nej till EU-kampanjen. På den tiden var SD ett nynazistiskt parti med biologiskt föreställd rasism i sin agenda. Partiet har fortfarande inte gjort upp med sin historia samtidigt som partiets medlemmar och sympatisörer till och med har försökt förneka partiets historia genom åren. 

Förvisso har SD förändrats sedan slutet av 2000-talet men partiets agenda är till stor del oförändrad. Detta har i sin tur lett till diskussioner, ofta präglade av olika överdrifter och myter, i stilen om att SD vore ett “parti som alla andra”. I forskningen om högerpopulism finns belägg och argument att partier som SD förvisso är demokratiskt valda genom parlamentariska processer samtidigt som sådana partier är mer eller mindre etnokratiska

Till skillnad från demokrati som är ett samtalsbaserat styrelsesätt genom respekten för friheter, rättigheter och pluralism är etnokrati bland annat tanken om en etnisk nation. I en sådan nation ska bara människor av en viss etnicitet vara medlemmar och kunna bestämma men utan hänsyn till åsiktsmångfald, föreningsbildning eller världens utveckling. Inom EU har bland annat Ungerns premiärminister Viktor Órban uttalat sig i stilen att “ungrare inte är en samling individer” och att politisk opposition inte behövs i “den illiberala demokratin” som Órban förespråkar.

Órban har i sin tur hyllats av högerpopulister och nationalister i Europa, även av SD:s politiker som ser Órbans korrupta och odemokratiska styre som ett föredöme. En ny bok som förklarar SD:s odemokratiska agerande är  “Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid” av författaren, aktive liberalen och den tidigare ansvarige för Demokratiutredningen Olle Wästberg

Boken handlar framför allt om att demokratins tillstånd i Sverige har försämrats under de senaste åren, bland annat med tanke på att antalet individer som är medlemmar i politiska partier och intresseföreningar är mycket lägre idag jämfört med för 30 år sen. En central tes i Wästbergs bok är att populismens framväxt där man delar upp människor i föreställningen om “korrumperade eliter och det ädla folket” beror även på att etablerade partier har blivit för elitistiska och slutna organisationer samtidigt som fler i Europa och på andra håll upplever att man inte kan påverka politiken och göra sin röst hörd på seriöst sätt. 

Wästberg förklarar bland annat paradoxen i att SD, trots sin retorik om “sjuklövern” och “vänsterliberaler”, faktiskt är det mest slutna och centralstyrda partiet i Riksdagen. 

I boken finns även ett helt kapitel om SD:s historia och nuvarande utveckling. Som faktumet att det fortfarande heilades (Hitlerhälsning) på möten när dagens partiledare Jimmie Åkesson blev medlem under 1990-talet. 

SD har, enligt Wästberg, ändrat sina ord i kommunikationen från “sparka ut svartskallarna” men de har fortfarande samma ambitioner genom andra metoder som att säga “stoppa all invandring från etniskt avlägsna kulturer”. Wästberg skriver även vad som skulle kunna hända om SD skulle ta makten och genomföra sin agenda. I scenariot med egen majoritet skulle inte SD införa diktatur på en gång, utan i första hand skulle de stoppa all invandring och skapa kontroll över offentliga medier och centrala institutioner som domstolar och polis. 

Att SD till exempel har föreslagit att asylsökande, som individer utan svenskt medborgarskap, inte ska kunna demonstrera och yttra sig är direkt odemokratiskt. Boken är också intressant eftersom Wästbergs budskap är att inom demokratins och parlamentarismens spelregler är det OK att ignorera partier som SD samtidigt som övriga partier behöver lösa olika problem och utmaningar i samhället som finns idag. 

SD har trots sin status som tredje största parti endast en mindre del av kärnväljare medan majoriteten av SD-väljarna i grunden ogillar partiet men väljer att proteströsta på andra. Men framför allt är det viktigt att demokratin i stort förnyas om Sverige i framtiden ska kunna vara en välfungerande och digitaliserad demokrati.

Varning för Samhällsnytt!

Samhällsnytt, tidigare Avpixlat och Politiskt Inkorrekt, är en högerextrem nätblogg med nära koppling till Sverigedemokraterna. Bloggen är opinionsbildande och arbetar för att rapportera om sådant som ”etablissemangsmedia” (gammelmedia) inte vågar skriva om. Det som utmärker Samhällsnytt är att artiklarna som publiceras ofta är osakliga, då de färgas av skribentens åsikter och spekulationer.

Bloggen blev nyligen beviljad redaktionsstöd på drygt 1 miljon kronor, trots att den inte uppfyller två av de efterfrågade kriterierna, bl a att följa pressetisk sed.


Den 1 september 2017 lanserades en ”ny” högerextrem nätblogg. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.

Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva. (Källa: Samhällsnytt)

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför byter Mats Dagerlind et al namn? Innan bloggen 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen är att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år.

Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populära hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

Politiskt Inkorrekt och sedermera Avpixlat har, med vissa avbrott, haft starka band till SD. 2010 var ”PI SD:s bästa valarbetare” och SD-politiker använde Politiskt Inkorrekt som inofficiellt partiorgan, där de kunde driva personvalskampanjer, och SD-pressmeddelanden och artiklar skrivna av SD-politiker publicerades alltid.

I och med namnbytet såg man möjligheter att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media ser igenom denna taktik.

Intressant att notera är att Kent Ekeroth, och hans förening Sverigevänliga intressen, är den som registrerat det nya domännamnet, samnytt.se. Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot, har varit kopplad till Samhällsnytts föregångare också. Ekeroth har använt sitt eget bankkonto till att samla in pengar för Avpixlats – och tidigare Politiskt Inkorrekts – räkning, något som ledde till att han straffbeskattades då han inte redovisade intäkterna i deklarationen. Han har också redaktionellt inflytande på bloggen. Sedan sommaren 2018 är Ekeroth själv en flitig skribent, krönikör och videoproducent på bloggen.

Att ett par av personerna på bloggens redaktion har arbetat för eller nära Sverigedemokraterna är ingen överraskning. Fram till och med 2018 var Erik Almqvist (f d riksdagsledamot för SD) en av bloggens krönikörer. Almqvist är mest känd för att ha varit drivande i järnrörsskandalen, som ledde till hans fall, då han åtminstone officiellt uteslöts ur SD. Egor Putilov, alias Tobias Lagerfeldt, alias Martin Dahlin, alias Alexander Fridback, alias Yuri Popov, alias Alexander Yarovenko, är sedan 1 februari 2021 chefredaktör på bloggen. Putilov, som är en flitig skribent på Samhällsnytt, uppmärksammades 2016 då han i egenskap av frilansjournalist och f d asylhandläggare på Migrationsverket skrev debattartiklar i media, men undanhöll att han i själva verket arbetade på SD:s riksdagskansli.

Namnändringen har medfört att medarbetare kommit och gått. Formaliteter som att Mats Dagerlind ändrat titel från redaktör till politisk chefredaktör och är ansvarig utgivare är ytterligare ett sätt att försöka framstå som en seriös nyhetskälla.

Simon Kristoffersson är sedan hösten 2018  ”vår redaktör för sociala medier och kommer även jobba med grävande journalistik samt fortlöpande redaktionellt arbete”.

Mira Aksoy är f d moderat och f d sverigedemokrat, men är numera obunden och skribent för bloggen. Aksoy beskriver sig som nationalkonservativ.

I sanningssägaren och företagsekonomen Jan Tullberg tycker man sig ha det hela på det torra, då Tullberg ses som en aktad och seriös krönikör.

Sedan Samhällsnytts födelse (eller snarare reinkarnation i ”ny skepnad”) har många skribenter kommit och gått. Ända sedan Politiskt Inkorrekt startade, via Avpixlat-åren, så har det varit en genomgående trend för bloggen att skribenterna inte är särskilt långvariga.

Samhällsnytt säger sig vilja fokusera brett på allmän nyhetsjournalistik. Under rubriken ”Senaste nytt” 16 december 2020 finner vi islamistiska terrorister, brittiske högerextremisten Nigel Farage med en konspirationsteori om Kina och Joe Biden, ”pedofilskandal i Centerpartiet”, Annie Lööfs jultal, invandringens ”konsekvenser”, Pakistan, Stureplansmördaren, stöldligor, Tjernobyl på Unescos världsarvslista, gravskändning, en mördare som rymt från rättspsyk, Wilmas mördare Tishko Ahmed, corona, ”Federley-skandalen”, barnvåldtäktsman, lyxlägenheter till kriminella.

Är detta att ”fokusera brett på allmän nyhetsjournalistik”?

Genomgående för Samhällsnytts artiklar är att de inte sällan är s k rewrites på befintliga nyheter skrivna av andra nyhetsförmedlare. Det är sällan som artiklarna på bloggen är neutrala. Det finns en vilja att framföra egna åsikter, fördomar och spekulationer, trots att Dagerlind et al menar att de bedriver nyhetsrapportering. Detta gör att resultatet alltför ofta blir osakligt. Vad beträffar krönikorna på bloggen är det naturligt, mot bakgrund av vilka medarbetarna är och vad bloggen och dess föregångare står för, att de genomsyras av fördomar, främlingsfientlighet och intolerans.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen.  Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.


Samhällsnytt fick 1 192 119 kr i beviljat redaktionsstöd 2020 av Mediestödsnämnden på Myndigheten för press, radio och TV, trots att de inte uppfyller två av de efterfrågade kriterierna;

  • följer god medieetisk sed
  • främjar tillgängliggörande av sitt redaktionella innehåll till personer med funktionsnedsättning

Motargument kompletterar fortlöpande en länksamling där vi granskar Samhällsnytts journalistiska värv:

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

SD Botkyrka kastar sten i glashus

SD är inte ett parti som alla andra.

SD Botkyrka tycker inte om s k ”etniska inslag” i föreningsnamn.

SD Botkyrka menar att (av lokalpartiets företrädare påhittade) föreningsnamn som t ex ”Norska Naturklubben” och ”Iranska Brändbollsförening” (sic!) är exkluderande.

SD Botkyrka glömmer bort att det egna partinamnet är exkluderande.

SD är förkortning för ”Sverigedemokraterna”, och exkluderar enligt den egna logiken alla som inte, enligt dem, är ”svenska”.


Källa:

Botkyrka.se: Protokoll 210517

SD och S lika stora i LO?

Motargument granskar det gamla påståendet om att anställda inom så kallade ”LO-yrken” och som är medlemmar i LO så skulle SD ha lika stor procentandel partisympatier som det finns sympatisörer för Socialdemokratiska Arbetarepartiet.


En undersökning där man deklarerar bland annat facktillhörighet är Statistiska Centralbyråns Partisympatiundersökning, SCB PSU. Och i den kan man bland mycket annat utläsa uppdelad statistik efter kön och ett flertal andra sätt att göra prognos över partisympatier.

Bland män som uppger de är anslutna till LO och anställda så var det fram till november 2019 en procentuell nedgång av stödet för Socialdemokraterna, till som lägst 27,1%. Det pågick en uppgång i partisympatier för SD inom LO fram till november 2019, till som mest 38,7%.

Och sedan dess har det förändrats tillbaka åt andra hållet. Vid maj 2020 var det 39,4% för S och 34,5% för SD. I den senaste undersökningen i november 2020 var det nere på 30,5% för Sverigedemokraterna och 37,6% för Socialdemokraterna.

Men, lägg märke till att det är ett mycket litet statistiskt urval i denna tabellindelning i SCB:s PSU. Och vid varje tillfälle SCB gjort denna undersökning växlar det väldeliga hur liten eller stor procentandel det är som uppgett de är osäkra och inte vet vilket parti står dem närmast. Se antalet i spalten längst till höger i detta skärmklipp ur undersökningen (klicka på bilden för att förstora den):

Män och LO-medlemmar, partisympatier, SCB PSU. Klicka på tabellen för att förstora den.

Om man vill se LO-medlemmars partisympatier totalt sett för båda könen, så får man ett lite större statistiskt säkerställt underlag, med flera hundra tillfrågade personer som uppgett de är medlem i LO. Se nedanstående skärmklipp över alla, oavsett kön:

Klicka på tabellen för att förstora den.

För jämförelse skull så bör man titta på hur få partisympatisörer det finns bland de som identifierar sig som kvinna och uppger de är medlem i LO. Klicka på bilden för att förstora den:

Klicka på tabellen för att förstora den.

För övrigt anser Motargument att det inte spelar roll hur olika väljare röstar. Alla har exakt samma rätt att rösta precis som de vill, oavsett hur de identifierar sig. Före du sprider vidare gamla siffror som stämde enstaka tillfälle för flera år sedan, ta reda på fakta och statistik som backar upp påståendena.

Källa: SCB PSU nov 2020

https://www.scb.se/contentassets/fadc3ee8a0964b029422100273b304eb/me0201_2020m11_br_me60br2002.pdf

SCB Statistikdatabas

”Recycling the right” – antisemitiskt återbruk

I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.

Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?


Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.

Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.

Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.

Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.

Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.

Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)

NATIONEN

I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:

I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.

Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.

KONSPIRATIONEN

En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.

Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).

Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.

Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.

RASEN

Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?

Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.

Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.

Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.

ÅTERKOMSTEN

Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:

  • Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
  • Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
  • Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
  • Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
  • Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.

Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.

Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.

Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.

Var inte den dåren.

Tips: Polimasaren.se

Motargument uppmärksammar en läsvärd bloggare som erbjuder er mycket intressant läsning om ungefär hur läget är i SD:s interna demokratiska processer.

Följ med i #Polimasaroffensiven, det är massor av intressanta texter som publiceras på http://www.Polimasaren.se 

Dela gärna ut länkarna dit i era sociala medier.

Trevlig vårhelg!

http://polimasaren.se/kritik-mot-partitoppen-och-toppstyrningen/

SD:s dubbla budskap om kontanter

Sverigedemokraterna vill tvinga butiker att hantera kontanter. Samtidigt kan nya medlemmar inte betala sitt medlemskap i kontanter.


Det var i höstas, närmare bestämt 6 oktober 2020, som SD:s riksdagsledamot Ann-Christine From Utterstedt lade motionen ”Värna kontanterna”. I motionen läser vi bl a följande:

”På senare tid har det blivit allt vanligare att konsumenter möts av informationen om att en butik är kontantfri.” (Källa: Riksdagen)

”När nu de kontantfria butikerna blir fler och fler är det dags att se över lagstiftningen så att även butiker tvingas ta emot kontanter.” (Källa: Riksdagen)

Via The World News får vi till oss att i en s k ”PLUS-artikel” i den SD-kopplade nätbloggen Samhällsnytt står att läsa om en läsare som velat betala sitt medlemskap i partiet kontant. Personen, som vid flera tillfällen nekats medlemskap eftersom partiet inte tar emot kontanter, uttrycker följande:

”Jag vill inte att min bank ska ha att göra med vad jag betalar”. (Källa: The World News)

SD ger oss dubbla budskap då de inte lever som de lär. Att kräva att butiker hanterar kontanter samtidigt som de själva inte tar emot kontanter är en annorlunda taktik.