Etikettarkiv: mångfald

Krönikor

SD:s parallella universum – ”Svenskfientlighet”

Sverigedemokraternas livselixir är att dela in befolkningen i ”vi och dom”, i deras fall svenskar vs invandrare. SD:s retorik bygger systematiskt en illusion av att endast deras anhängare (med ”rätt ursprung) skulle vara svenska ”på riktigt” och att varje avsteg från deras ideologi skulle per automatik innebära ”svenskfientlighet”.

Samtidigt som de ständigt berättar sagor om att Sverige och svenskarna skulle vara under attack så finns det i själva verket inte något annat riksdagsparti som talar så illa om Sverige och svenskarna så mycket som SD.

SD:s retorik ingår i en klassisk högerextrem diskurs.

Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.

Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.

SD är top of the pops på att få deras sanning att förefalla vara den verkliga sanningen. Sällan backas denna sanning upp av fakta, expertis eller forskning.

SD:s strategi för att normalisera rasism och nazism

Begreppen ”svenskfientlighet”, ”islamisering” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och rasistiska konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism.

De som benämns ”svenskfientliga” är människor som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte. I kontrast mot ”svenskfientlig” finner vi det av SD stulna begreppet ”sverigevän”. En ”sverigevän” är en person som påstås värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna.

En viktig skillnad mellan då och nu är att SD menar att det idag är ”eliten”, inte folket, som inte värnar ”det svenska”. I SD:s värld står ”eliten” inte på folkets sida. Vilka som innefattas i ”eliten” är något oklart, men att stora delar av ”sjuklövern” (övriga riksdagspartier), myndigheter och ”gammelmedia” ingår är högst sannolikt.

I en intervju med Expo talar Lars M Andersson, historiker vid Uppsala universitet, om den nationalistiska tankefiguren i ett historiskt perspektiv:

Det finns en föreställning som går tillbaka åtminstone till 1800-talet och nationalismens framväxt som går ut på att svenskarna inte älskar sitt fosterland tillräckligt och istället föredrar allt utländskt. Det är en i huvudsak konservativ uppfattning och den användes bland annat för att förklara och försöka motverka utvandringen till Amerika. Unga svenskar lämnade Sverige eftersom de inte var tillräckligt fosterländska. Sveriges blod hävdades rinna ut och in fick man istället ”underhaltigt blod”. Det som åsyftades var främst den judiska invandringen. Tankefiguren påminner om den moderna konspirationsteorin om ett befolkningsutbyte. (Källa: Expo)

Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.

Jimmie Åkessons ”kulturkrig”

Retoriken är som mest effektiv när den anammas av partitoppar som Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Henrik Vinge. I SVT:s talkshow ”Skavlan” hävdade SD:s partiledare Jimmie Åkesson, i samband med partikamrat Mattias Karlssons omtalade uttalande på Facebook att det alltsedan 68-rörelsen pågått ett ”kulturkrig”. I intervjun hör vi bland annat följande:

Det är ett kulturkrig som pågår i hög grad. Det har gått 50 år sedan 68-rörelsen. Den påverkade vårt samhälle i en riktning där nationen och nationell identitet blev något fult. (Källa: SVT)

I Karlssons omtalade Facebook-inlägg läser vi bl a följande:

Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt. (Källa: Facebook)

I en propagandaintervju på SD:s egna Youtubekanal talar pressekreterare Henrik Vinge om ”svenskfientlighet”:

”Jag hoppas att vi ska uppmärksamma den här frågan att svenskfientligheten är ett problem för tusentals svenskar… och det är nånting som drabbar människor… så när man blir utsatt för hot och våld, våldtäkter på grund av att man är svensk. Vi måste stoppa det. Det är det som är min målsättning, vi måste stoppa svenskfientligheten.

Sverige är Europas farligaste land just nu, på grund av den stora invandringen.” (Källa: Sverigedemokraternas Youtubekanal)

Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. SD:s utgångspunkt är att det pågår ett ”kulturkrig” mellan två samhällssyner; den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.

Statens medieråd skriver följande på regeringens hemsida om ”svenskfientlighet”, vilken har sin utgångspunkt i att vädja till mottagarens medkänsla med antingen den egna ”utsatta” rörelsen eller med drabbade ”svenskar”:

I högerextrema diskussionsforum förekommer ofta diskussionstrådar om hur ”oskyldiga svenskar” rånats och/eller misshandlas av ”invandrargäng”. Syftet med dessa återkommande historier är att skapa en bild av systematiska övergrepp där alla svenskar kan utsättas för övergrepp av svenskfientliga element. I sammanhanget framställs den rasideologiska rörelsen som det enda fungerande skyddet mot sådana övergrepp. Berättelser om hur invandrare våldtar svenska kvinnor är också vanligt förekommande på de högerextrema webbplatserna. En annan typ av viktimisering som är relativt vanligt förekommande hos extremhögern är att framställa den egna rörelsen som offer för orättfärdigt åsiktsförtryck och statligt sanktionerad förföljelse. (Källa: Regeringen.se, sid. 13-14)

SD har en alldeles egen Sverigebild, som bl a innehåller nationalistiska tankefigurer som funnits sedan 1800-talet. I tankefigurerna finner vi begreppet ”svenskfientlighet”. För partiet är den en strategi som syftar till att urvattna rasism och nazism, bl a genom att hävda att Sverige befinner sig i ett ”kulturkrig”. På ena planhalvan finner vi ”sverigevännerna” och på den andra de ”svenskfientliga”. Att partiet inte har legitima belägg för sin Sverigebild verkar spela mindre roll. Övertygelsen om ”svenskhatet” är så stark att det blir till verklighet. I själva verket är det ytterligare ett bevis på att partiet befinner sig i ett parallellt universum.

Mer läsning på Motargument om ”svenskfientlighet”, rasism mot svenskar och ”kulturkrig”:

Recension av Jonathan Lundbergs ”Sverigevänner”

Rasism mot svenskar: Hur SD gör en höna av en fjäder

SD: ”Vi måste göra något åt svenskfientligheten”

Vem ska jag tro på, SD?

”Svenskfientlig” kalender

”Svenskfientliga” är vi allihopa?

SD:s prat om ”svenskfientlighet” är klassisk högerextrem retorik

Krönikor, Recensioner

Från rasism till kulturism

Det är känt sedan tidigare att den moderna rasismen främst baseras på innehåll med föreställningar om kultur än om ras i biologisk mening. Därför uppstår också två situationer för en anti-rasist att förhålla sig till. 

Vi måste tänka på att begreppet kultur omfattar allt mänskligt handlande oavsett bakomliggande idéer och beteenden. Vi behöver också ta i beaktning att diskussioner om mänskliga, sociala och kulturella skillnader kan ses som både positiva och negativa beroende på avsikten.

Därför finns det invändningar till begreppet kulturrasism (eller kulturell rasism) utifrån argumentet att kultur (social handling) och ras (biologiska föreställningar) är olika saker. Dessutom är fallet att det ofta uppstår svårigheter med att bedöma när och hur ett budskap om kultur handlar om rasism, nedvärdering eller kollektiv skuldbeläggning. För att förstå en sådan problematik behöver man förstå det moderna begreppet ”kulturism”.

Redan under 1930-talet när nazisterna hade makten i Tyskland och rasbiologin tillämpades i delar av Europa och i USA fanns det kritiska röster som argumenterade både emot den rasbiologiska forskningen och den politiska tillämpningen som i samband med ”raslagarna” och segregationen. Ett av argumenten var att rasbiologin bara producerade massa onödig statistisk som inte gav någon praktisk nytta. Spelade det verkligen någon roll för samhällslivet och vardagliga mellanmänskliga relationer hur lång en same eller en jude var eller hur ens näsa såg ut? Faktumet var att vetenskapliga argument emot rasbiologin och rasismen i sig var etablerade under sin samtid. Att rasbiologin kunde fortsätta bedrivas berodde mer på starka politiska intressen att behålla den.

grey skulls piled on ground
Photo by Renato Danyi on Pexels.com

Efter andra världskriget och med tanke på Förintelsen kom rasbiologin att bli allt mer diskrediterad som en vetenskaplig disciplin. Rasbiologin kom att ses som moraliskt förfallet, rentav som omänskligt med tanke på dess påföljder. Vetenskapen kunde med allt mer övertygande argument visa att det som ansågs vara biologiska skillnader mellan människor i Europa, Afrika eller Asien var något som var mycket obetydligt och obefintligt. På det sättet slog vetenskapen hål på rasbiologiska myter. Samtidigt, som fallet är idag, kunde vetenskapen bland annat genom sociologi, antropologi och historia på objektivt sätt presentera att det finns kulturella likheter och olikheter mellan människors handlande både inom och mellan olika kategorier som politiska aktörer, sociala gemenskap eller geografiska regioner.

Harari: Hierarkisera inte kulturer

Som historikern Yuval Noah Harari menar i sin nyutgivna bok ”21 Lessons for 21st Century” så handlar inte kulturfrågan om det ska finnas skillnader mellan människor eller inte. Kulturfrågan handlar om hur vi ska förhålla oss till våra skillnader. Till exempel är den kulturrelativistiska synen att alla kulturer i grunden är lika mycket värda. Därför ska det inte formas några hierarkier mellan kulturerna medan den kulturella mångfalden ska bejakas så långt som det går. Men kulturrelativismen ses ofta som något negativt, inte minst i diskussioner om heder och brottslighet. De flesta kan acceptera mångfald, pluralism och olikheter när det kommer till mat och poesi men långt färre skulle acceptera häxbränningar och slaveri som också anses vara kultur genom idéer och beteenden. Som Harari menar så kommer det alltid att finnas skillnader och därför blir frågan vilka skillnader som ska få finnas i ett samhälle.

Vidare menar Harari att mycket av dagens anti-rasistiska kamp är kvar i gamla konflikter och föreställningar. Dels på grund av att den traditionella, biologiskt baserade rasismen är mycket mindre idag än för 30-40 år sedan och dels eftersom dagens diskussioner om rasism oftare handlar om kulturism. Det är sant att hudfärg och synen på kroppsformen fortfarande har betydelse i debatten men kulturismen förklarar även varför vissa av dagens politiska aktörer i Europa och USA, samt på andra håll i världen som i Sydafrika och Indien, stödjer diskriminerade och exkluderande åtgärder utifrån argumentet om kultur. Dessutom, som Harari menar, är dagens kommunikation om kultur också paradoxal. Bland annat eftersom kulturistiska aktörer kan presentera sig som mer toleranta än rasistiska aktörer som baserar sin kommunikation på den äldre biologiskt baserade rasismen.

Fallet är också enligt Harari att diskussioner om kulturella skillnader även har sidor som kan anses som goda och positiva. Något som till exempel visar sig i diskussioner kring migration. Mer objektivt sett, som rörande policy- utformning och attityder i samhället, är Tyskland ett samhälle med högre grad av acceptens och öppenhet för invandring än exempelvis Saudiarabien. Sedan är också fallet att delar av Tyskland som den gamla Östtyska delen anses vara mindre öppna och accepterande gentemot migrerande individer på grund av annorlunda historiska erfarenheter jämfört med det gamla Västtyskland. I Tysklands fall är det lättare för en muslim oavsett födelseort att flytta till Tyskland än för en kristen, men även för en muslim, att flytta till Saudiarabien. På det sättet kan man fråga sig om det verkligen vore moraliskt fel eller rasistiskt att anse att Tysklands kultur är bättre och mer överlägsen än Saudiarabiens när det kommer till migration?

Krav på assimilering

Å andra sidan innebär kulturismen ofta krav på assimilering enligt vad kulturister anser är den sanna kollektiva identiteten. Sådana krav på assimilering riktas idag i EU ofta gentemot muslimer från Mellanöstern och Nordafrika. Och som Harari menar är kraven på att till exempel afrikaner och muslimer ska anpassa sig efter ”västerländska normer” inte alltid något positivt eller rättfärdigat i sig. Tvärtom, det kan handla om krav som att man ska fira påsk eller jul trots att det råder religionsfrihet i samhället och där många samhällsmedlemmar inte firar religiösa högtider. Dessutom, kulturistiska krav gör skada i samband med att det finns problem med institutionell diskriminering. När människor försöker anpassa och utveckla sig men misslyckas då man möter olika former av hinder samtidigt som man kollektivt blir anklagad för att inte ha gjort tillräckligt.

close up of open book
Photo by Pixabay on Pexels.com

Slutsatsen med begreppet kulturism är följande; å ena sidan innebär påståenden om kultur ofta åsikter som angränsar rasism eller är direkt rasistiska i sig. Å andra sidan kan kulturistiska påståenden vara vetenskapligt underbyggda och stödda. En historiker eller antropolog skulle misslyckas med sitt jobb om man hävdade att det inte fanns några kulturella skillnader mellan människor på basis av idéer, språk och mentaliteter. Jag som författare av denna artikel skulle ljuga för mig själv om jag hävdade att det inte finns skillnader mellan Sverige och Bosnien när det exempelvis kommer till människors syn på individen och familjen. Däremot finns det enligt Harari tre faktorer som är viktiga att förstå varför kulturistiska påståenden ofta är svaga eller osanna:

  1. Kulturister blandar ihop lokal överlägenhet med objektiv överlägsenhet. Det som fungerar bra i en viss kontext fungerar sämre i en annan. Exempelvis är den amerikanska kedjan Pizza Hut mer dominerande globalt än sina indiska motsvarigheter. Men för att lyckas i Indien var Pizza Hut tvungen att vara”glokal” genom att deras pizzarestauranger måste ha två kök, både för vegetariskt och icke-vegetariskt matlagning, för att vara framgångsrika på marknaden.
  2. Generaliserande påståenden om kultur är problematiska. Ta till exempel påståendet att ”muslimsk kultur är intolerant”. Vilken muslimsk kultur? Den i Indonesien eller i Goa. Eller den i Syrien eller i Paris? Kulturen gentemot barn och äldre eller gentemot politiska och religiösa aktörer? Sådana påståenden betyder lite om den sociala kontexten inte presenteras.
  3. Fördomar gentemot individer. World Value Survey menar att trots mer generella skillnader mellan länder och regioner är värderingar idag mer globaliserade och delas av fler människor världen runt. Vi som människor präglas av en viss eller flera kollektiva kulturer men vi har också unik genetik och personliga historier som individer. Därför finns det individer i Afghanistan och Irak som kan vara lika individualistiska och acceptera jämställdhet mellan könen som merparten av människor gör i Sverige.

Alltså, det som kan beskrivas som en paradox med kulturismen är att kulturistiska påståenden inte per automatik behöver vara negativa, rasistiska eller exkluderande. Tvärtom kan sådana påståenden även vid generalisering grunda sig på en avsikt att kommunicera om det som anses vara positivt, som att ett visst samhälle är öppen för förändringar, nya människor och olikheter. Å andra sidan är kulturistiska påståenden ofta baserade på rasistiska föreställningar om kultur och kollektiv identifikation.

För framtidens anti-rasistiska kamp gäller det därför att gå emot rasistisk kulturism genom att ifrågasätta kollektivistiska generaliseringar av individen och genom att kommunicera positivt om gemensamma institutioner som demokrati, civilitet och konstitutionalism som behövs för att fler ska känna sig inkluderade och accepterade i samhällslivet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Yuval Noah Harari: 21 Lessons for the 21st Century

Debatt, I fokus, Krönikor

Pride måste vara öppet för så många som möjligt

En regnbåge är ett spektrum. Den är en mångfald av ljus. Priderörelsen, med regnbågsflaggan som sin symbol, står även den för mångfald. Tyvärr är det dock allt annat än enkelt att skapa en miljö där så många som möjligt får vara med på så justa villkor som möjligt. Eftersom vissa idéer utestänger vissa människor så blir det oundvikligen en kamp om vilka personer och idéer som ska få vara med. Vem skall ingå i Prides målgrupp, och enligt vem?

Utstötningsförsök mot transpersoner

Nyligen väcktes både i Sverige och i England frågan om huruvida transpersoner bör få vara med i Pride. I båda fallen lyftes frågan av personer som själva positionerar sig som homosexuella.

I Englands huvudstad London blev Prideparaden stoppad av ett gäng anhängare av en totalitär könsideologi vars anhängare kallar sig för ”gender critical” och vars motståndare kallar dem för ”TERF” (Trans Excluding Radical Feminist). Drivna av en idé om att varje människa måste räknas som det kön de blev tilldelade vid födseln medan människors självupplevad könsidentiteter bara ska ses som någon form av bedrägeri så protesterade dessa aktivister mot att transpersoner tillåts ingå i Pridefestivalen. En av aktivisterna lät sina slagord gå långt bortom att framställa det som att om en person som identifierar sig som kvinna är ‘assigned male at birth’ så är hon per definition man: Hon fastslog även att om en sådan transkvinna blir sexuellt attraherad av CIS-kvinnor så gör detta henne (av aktivisten kallad ”honom”) per definition till en våldtäktsman. ”One of the activists shouted: ‘A man who says he’s a lesbian is a rapist’” Aktivisterna blev snabbt bortlyfta så att Prideparaden kunde fortsätta.

I Sverige var det istället ”Medborgerlig Samling” (MED), ett av de invandringsfientliga småpartier som uppstått i svansen från SD:s valframgångar, som började göra märkliga utspel mot inkluderingen av transpersoner och av ickehomosexuella queerpersoner, samtidigt som partiet saknar officiell HBTQ-politik. Sålunda valde Stockholm Pride att utestänga själva partiet MED (men däremot inte enskilda partimedlemmar) från årets Pridefestival. Något som en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter snabbt kom att använda som ursäkt för att i Riksdagen försöka få igång en diskussion om att dra in allt ekonomiskt stöd till Priderörelsen. Detta då utifrån den mycket märkliga förevändningen att MED:s ordförande själv är homosexuell, som om det skulle ha med saken att göra. Observera att partiledaren fortfarande är välkommen som privatperson på Pride, ”exkluderingen” innebär enbart att han inte välkomnas att använda Pride som plattform för att kampanja mot transpersoner och/eller mot invandrare.

5834416_08e834ef

Pride är minoriteter och mångfald

Priderörelsen är en subkultur som sedan starten har handlat om ett brett spektrum av minoriteter, inklusive transpersoner. Tyvärr har en del försök att göra rörelsen mer respektabel landat i att framställa den som begränsad till att handla enbart om vita monogama vaniljhomosexuella cismän och ciskvinnor. Precis som det i mainstreamsamhället är norm att vara heterosexuell så är det i subkulturen norm att vara homosexuell. Sålunda haglar frågorna från år till år: Ska bisexuella och pansexuella få vara med, alltså även när de har partner av annan könstillhörighet än de själva? Ska transpersoner få vara med? Ska sadomasochister och fetischister få vara med? Ska ickebinära och intersexuella få vara med? I länder som Sverige, där normen är att vara medborgare och att vara vit, uppstår även på olika sätt frågor om huruvida HBTQ-personer som är papperslösa och/eller rasifierade ska få vara med.

Eftersom Prideorganisationernas officiella mål är att stå upp för ”HBTQ-personer” snarare än bra för ”gaysvenskar” bör svaret på samtliga dessa frågor givetvis bli ett rungande ”JA”. Pridefestivalerna bör vara så fria som möjligt inte bara från vanlig enkel homofobi, utan även från fenomen som bifobi, transfobi, kinkofobi, queerfobi, rasism och apartweltism. Med apartwelt menas den rasismliknande ordning som delar upp människor utifrån medborgarskap eller geografisk vistelseort snarare än utifrån hudfärg eller etnicitet.

B, T & Q: Bisexuella, Transpersoner & brett spektrum av Queerpersoner

Bisexuellas och transpersoners plats i Priderörelsen är rent språkligt inte förhandlingsbar, eftersom B och T står just för dem. Även sadomasochister, fetischister, polyamorösa, ickebinära, intersexuella och asexuella är sedan länge en integrerad del av Priderörelsen. Att vi gick över från begreppet ”HBT” till ”HBTQ” var just för att inkludera de relevanta minoriteter som inte ingår i just HBT.

Queer står just för den mångfald av sexualitet och könsidentitet som går bortom en eller annan traditionell norm för hur sexualitet och kön anses fungera. Men queerbegreppet är omstritt, så för den som vill fiffla bort dessa minoriteters rätt att delta i Pride går det alltid att hävda att queer ska begränsas till att bara betyda HBT – så att HBTQ därmed inte skulle betyda något mer än HBT. Att vidareutveckla det befintliga HBTQ-begreppet ökar utrymmet för den som vill slira med tecknen.

På sikt skulle en lösning däremot kunna vara att etablera begreppet GSRM som synonymt med queer och HBTQ, fast med en tydligare definition: G står för Genus & kön, S för Sexualitet & Sensualitet, R för Romantik & Relationsformer, M för Minoriteter och Mångfald. Att försöka bortdefiniera ickebinära från genus eller att bortdefiniera sadomasochister från sexualitet/sensualism/romantik/relationsformer är mycket svårare än att hitta på godtyckliga begränsningar av det förhållandevis komplicerade queerbegreppet.

Vem är Queer?

I den akademiska offentligheten existerar det så vitt jag vet inte någon egentlig diskussion om att exkludera någon av de nämnda minoriteterna. När folk som vill exkludera till exempel ickebinära eller sadomasochister från Pride försöker komma med en akademisk referens så tenderar de att dra till med Fanny Ambjörnssons bok ”Vad är Queer?”, men det resonemang som framförs i denna bok handlar om huruvida sexköp ska ses antingen som något i stil med tvång/övergrepp eller snarare ses som ett ömsesidigt men udda (och därmed queert) utbyte mellan tillräckligt jämbördiga människor. Ambjörnsson redogör för ett resonemang från vardera sidan, utan att ta ställning för eller emot något av dem.

Att sexuella övergrepp inte bör räknas som queer torde så gott som alla vara överens om: Problemet med ett övergrepp är kränkningen av offret, inte att handlingen skulle bryta mot en eller annan godtycklig föreställning om sexualitet. Om en man våldtar en kvinna så handlar det inte om heterosexualitet utan om våldtäkt, om han våldtar en man så handlar det inte om homosexualitet utan om våldtäkt, och om våldtäkten är sadistisk så handlar det inte om sadomasochism utan om våldtäkt: Heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism kan levas ut i ömsesidighet på justa villkor – att acceptera heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism handlar just om att acceptera den justa och ömsesidga utlevnaden. Däremot anser de flesta på goda grunder att trafficking och utlevd pedofili inte bör accepteras, utan ses som övergrepp. Detta utifrån att barn och kidnappningsoffer inte är kapabla att ge relevant samtycke.

Det är bra att ha en konsensus om att övergrepp inte skall accepteras. För den som vill hetsa till exempel mot transpersoner eller mot invandrare eller mot muslimer så innebär denna konsensus dock ett kryphål: Ett utrymme för att försöka få folk att betrakta den aktuella minoriteten som om de vore en form av övergrepp. Detta är den bakomliggande dynamiken när en engelsk TERF-aktivist respektive en av MED:s riksdagskandidater framställer det som om transsexualism respektive invandring vore lika med våldtäkt.

Pride för allas lika värde och rättigheter

Pride bör vara en öppen miljö där såväl alla Genus/könsidentiteter som alla sexualiteter/relationsformer bör vara välkomna. En öppen miljö där alla personer som beter sig juste ska ha en plattform att leva och utveckla genus, sexualitet och relationsformer som är i minoritet och/eller bidrar till mångfald. Men kravet är just att bete sig juste. I detta ingår att inte hetsa mot utsatta grupper som till exempel transpersoner eller invandrare. Detta handlar inte enbart om att värna om transpersoner och om de HBTQ-personer/GSRM-personer som har sitt ursprung i andra länder. I förlängningen handlar det även om att värna om hela rörelsens möjlighet att alls ha en meningsfull existens:

Sverigedemokraternas utspel i riksdagen utgör ett enkelt men tydligt exempel på att de krafter som gärna använder rättigheter för (vita medborgarskapsinnehavande) homosexuella som slagträ mot invandrare även lätt kan vrida debatten till att försöka marginalisera även dessa homosexuella.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Krönikor

Fröet till diktaturen

”Just i anspråket att det skulle finnas en och endast en uppsättning värderingar som är svenska och vars motsats då är icke-svenska, och att denna uppsättning värderingar skulle kodifieras av staten – just där, i det anspråket finns fröet till diktaturen.”

I efterspelet till Anna Kinberg Batras utspel om att den svenska staten ska ”införa ett krav på att följa svenska värderingar” så har jag fått några frågor.

En viktig fråga som jag vill ta på djupaste allvar är följande:

Finns det ändå inte sånt som är typiskt svenskt värderingsmässigt?

Jodå.

Vad forskningen säger om svenska värderingar

Forskningen är relativt entydig. Både internationella studier och historiska data visar att det finns värderingar som är typiska för Sverige.

Det är inget konstigt med det.

Här finns bl a att vi i Sverige värderar jämlikhet och solidaritet mycket högt. Detta är värderingar med djupa historiska rötter i Sverige. Feodalismen var aldrig stark i vårt land och i jämförelse med många andra länder i Europa hade vi en ovanligt fri bondeklass.

Den svenska kulturen är därutöver präglad av ett mycket litet avstånd till makten. Detta korta avstånd till makten betyder bl a att svenskar förväntar sig att makt skall fördelas jämlikt, men också att det är en självklarhet att de högst upp ska vara som folk är mest. (Jag minns för egen del hur stor förvåning det väckte bland utrikes födda att Sveriges kung tankade sin egen bil.)

Samtidigt är svensk kultur starkt individualistisk – vilket här betyder att individer inte förväntas agera som medlemmar av livslånga grupper, klaner eller släkter.

Sverige präglas av världens lägsta värden för maskulinitet

Vårt land kännetecknas också av ”världens lägsta värden för maskulinitet”. Denna mycket särpräglade dimension av svensk kultur, den låga maskuliniteten, gör samtidigt Sverige till det som forskarna kallar ”världens mest feminina land”.

Enligt forskningen värderas därutöver konkurrens, ambition och materialism (i betydelsen mycket prylar) i Sverige mycket lågt, medan relationer och livskvalitet värderas mycket högt.

När det gäller religion är den svenska kulturen en av världens minst religiösa. I en jämförelse mellan andelen ateister, ligger Sverige mycket högt med ca 85 % icke troende. Samtidigt präglas Sverige av ett protestantiskt/ lutherskt kulturreligiöst arv. Detta arv har i flera studier visat sig påverka samtida värderingar, bl a i synen på konkurrens och det som har kallats den protestantiska arbetsetiken.

Den svenska kulturen är också enligt forskningen starkt universalistisk. Universalism är den grad till vilken en individ anser att jämlik behandling bör gälla även utanför den egna gruppen. Detta bredare moraliska universum skapar också ett mer inkluderande samhälle. Sverige tillhör de mest inkluderande, något som forskarna anser har sin grund i ett särskilt starkt jämlikhetstänkande.

Denna universalism påverkar också miljömedvetenheten och en hög värdering av miljön präglar dagens svenska kultur djupt.

Svenskar är världens minst nationalistiska folk

När det gäller nationalism så visar en lång rad studier av olika länder att svenskar är världens minst nationalistiska folk. Den typiskt svenska självuppfattningen präglas av kulturell självkritik och anti-nationalism.

Detta är alltså forskningsresultat som hämtats bl a ur World Values Survey, Global Gender Gap report och Pew Research Center – där framför allt synen på kvinnors roll i samhället uppvisar intressanta geografiska och politiska skillnader – men också ur andra enskilda forskningsrapporter som tar upp mer specifika frågeställningar.

Vad anser svenska folket?

Detta är alltså vad forskningen säger om svenska värderingar. Men vad säger folk som bor i Sverige? Vad anser svenskar vara ”typiskt svenska värderingar”?

I augusti 2016 ställde Ipsos frågan ”Vad, om något, betyder svenska värderingar för dig?” Resultatet är mycket intressant. Det mest typiska är nämligen att de människor som bor i Sverige inte kan ange vad en typiskt svensk värdering skulle vara. Det överlägset vanligaste svaret från knappt 40 procent är faktiskt att man inte vet eller är osäker.

Bland dem som ändå ger ett förslag, så finns det ett svar som är vanligare än alla andra. 19 procent anser att svenska värderingar handlar om jämlikhet eller allas lika värde. Men den generella slutsatsen är helt enkelt att uttrycket ”svenska värderingar” betyder olika saker för olika människor. Svaren spretar åt olika håll och inget område eller ämne nämns av fler än var femte person. 

Här finns också en tydlig skillnad mellan personer som anger sig stödja ett visst parti. Personer som röstar på Liberalerna förknippar oftare svenska värderingar med jämlikhet/allas lika värde (30 procent), medan personer som röstar på Sverigedemokraterna oftare förknippar svenska värderingar med ”att följa svenska normer, traditioner, regler och kultur” (29 procent).

Det märkliga med detta svar är ju att det inte anger vilka dessa svenska normer, traditioner, regler och kultur skulle vara. Det konkreta är höljt i dunkel – mer än att det handlar om att lyda. Vilka reglerna är anges inte – men de ska följas!

Slutsatser

Okej. Detta är grundläggande fakta. Dags att summera.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta?

  1. Generella mönster. Alla sammanställningar av svenska värderingar är beskrivningar av ett generellt mönster och jämförelser med andra länder. Oftast anges det i procent. Det handlar om att 44 procent i ett land tycker si och bara 3 procent tycker samma sak i ett annat land. Exempel: I Sverige tycker 3 procent att män är bättre lämpade som politiska ledare än kvinnor. I Irak är siffran 44 procent.
  2. Inte unika för Sverige. I den beskrivning av svensk kultur som forskningen ger så finns det ingenstans en hänvisning till att någon av dessa enskilda värderingar skulle vara unikt svensk. Det finns i själva verket inte en enda värdering som enbart finns i vårt land. Den värdering som ibland har framförts som unikt svensk är allemansrätten. Men den återfinns även i bl a Finland och Island.
  3. Förändras över tid. Dessutom är värderingar något som förändras över tid och som påverkas av lagstiftning och kulturella förändringar. Före 1979 var exempelvis en typiskt svensk värdering att föräldrar hade rätt, kanske till och med en skyldighet, att aga sina barn för att uppfostra dem. En typiskt svensk värdering idag är att det är fel att slå sina barn. Inget är skrivet i sten sedan urminnes tider. Det existerar ingen ”nationell essens” som ger upphov till värderingar. Själva tanken är absurd och faller sönder när den ska preciseras.
  4. Inte alla svenskar. Ingen värdering omfattas heller av 100% av någon befolkning någonstans. Det handlar alltid om gradskillnader och procent av befolkningen. Givetvis finns det även i Sverige människor som inte delar dessa ”typiskt svenska” värderingar. Exempelvis kan vi se att Sverigedemokrater inte delar den typiskt svenska antinationalistiska värderingen.
  5. En paradox? Ett typisk svenskt särdrag tycks därutöver vara att inte veta vilka de ”svenska värderingarna” är. Det är därför legitimt att fråga sig i vilken utsträckning dessa värderingar existerar, utanför forskningens fågelperspektiv. Forskningen på det här området kan beskrivas som slutsatser utifrån hur människor agerar och vad de tycker i enskilda frågor, inte hur de själva uppfattar vad de tycker. Om man så vill kan man beskriva detta som en paradox – den typiskt svenska antinationalismen medför att svensken inte uppfattar sig själv som bärare av några typiskt svenska värderingar.

Okej.

Nu kommer vi till det som är den egentliga frågan i hela den samtida debatten kring ”svenska värderingar”. Denna fråga är en helt annan än den om vad forskningen säger och vad människor i Sverige tror om sig själva.

Hur ska staten förhålla sig?

Denna avgörande fråga är: Hur ska staten förhålla sig till allt detta? Ska staten, så som Kinberg Batra vill, införa ”ett krav på att följa svenska värderingar”? Min omedelbara följdfråga är: Hur ska vi då göra med Sverigedemokraterna? De delar ju inte den typiskt svenska antinationalistiska värderingen.

För mig är det helt uppenbart att människor har värderingar. Människors värderingar är något som forskarna kan beskriva och kategorisera. Det är också möjligt att göra geografiska och kulturella indelningar av hur vanliga vissa värderingar är på olika håll. Men i slutänden är det alltid enskilda individer som har värderingar.

Värderingar varierar mellan individer och mellan grupper – också inom ett land som Sverige. Och det är naturligtvis absurt att staten skulle gå in och kodifiera dessa värderingar utifrån någon sorts majoritet och avkräva alla medborgare att följa dem.

Anna Kinberg Batra skriver ”Vi vill införa integrationsplikt, med krav på att följa svenska värderingar, delta i samhällsorientering och lära sig svenska.” Och hon talar om att människor ska utbildas i ”svenska värderingar”. Hur ska vi då göra med Sverigedemokraterna? Ska de också utbildas i den typiskt svenska antinationalistiska värderingen?

Anna Kinberg Batras partikamrat Gunnar Hökmark visade på ett förtjänstfullt sätt redan förra året hur denna idé i själva verket utgör ett hot mot rättsstatens principer.

Han skrev bl a: ”Lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt.” Det är viktigt att poängtera att hans ord inte har någonting med partipolitik att göra. Följande korta utdrag ur Hökmarks text borde alla kunna orka ta till sig. Och jag skulle vilja säga – lära sig utantill. För det är på denna grundläggande uppfattning som vårt samhälle vilar:

 

Detta är oerhört centralt. Och det är också därför som Anna Kinberg Batras förslag är så besinningslös dumt.

Att det finns värderingar som forskarna kan konstatera är vanligare här än någon annanstans ger inget som helst stöd för idén att staten ska gå in och organisera dessa värderingar.

Att behöva förklara detta för en moderat finner jag oerhört märkligt. Just rättsstaten har annars varit ett honnörsord bland moderater. Men Gunnar Hökmark ger ändå ett visst hopp även för detta parti.

Problemet med Kinberg Batras svammel om svenska värderingar är alltså inte att det skulle vara svårt att sätta ihop en lista – även om det är det.

Inte heller är problemet att de listor som SD faktiskt har gjort är ett töntigt uppradande av sådant som att titta på Kalle Ankas jul, lämna tillbaka en lånad femkrona, stå i kö och inte vilja sitta bredvid någon på bussen. Jovisst, dessa listor är töntiga och ska bemötas som sådana.

Men detta handlar alltså inte om att vi borde göra någon sorts bättre lista över svenska värderingar – att så att säga ”reclaima” begreppet ”svenska värderingar.

Det grundläggande problemet är tvåfaldigt. Det ena är att uttrycket ”svenska värderingar” aldrig kan vara en benämning på EN uppsättning värderingar.

Det enda vi kan prata om är värderingar som mer eller mindre vanliga bland människor som bor i Sverige. Och då inser man snabbt att dessa värderingar kan vara inbördes motsägande.

Fröet till diktaturen

Men det andra och betydligt allvarligare är just det som Hökmark pekar på. Den rättsstat som vi alla ska vara oerhört måna om, vårda och förbättra, bygger nämligen på en grundläggande princip. Vi har alla rätt att ha precis vilka värderingar vi vill. Detta är grundlagsskyddat.

Den enda gräns som finns är de handlingar som är förbjudna i lagarna.

Vi har alla rätt att ha precis vilka värderingar vi vill. Detta är grundlagsskyddat.

Och jag vill verkligen poängtera att det spår som Anna Kinberg Batra är inne på är djupt oroväckande:

Just i anspråket att det skulle finnas en och endast en uppsättning värderingar som är svenska, och vars motsats då är icke-svenska, och att denna uppsättning värderingar skulle kodifieras av staten – just där, i det anspråket finns fröet till diktaturen.

För vad ska detta krav bestå i som går utöver att följa svensk lag? Hur ska detta ”krav” formuleras? Var ska det appliceras? Vem ska formulera dessa ”svenska värderingar”? Och vem ska sköta kontrollen? Hade detta kommit från SD hade jag inte blivit förvånad. För detta är i linje med deras allmänt antidemokratiska politik. Men Moderaterna visar med detta envisa fasthållande av denna idé att man inte bara närmar sig SD för att söka parlamentariskt stöd. Man kopierar även SD:s politiska innehåll. Och det är därför den här frågan är av så avgörande betydelse. Oerhört mycket viktigare än AKB:s omsvängning i januari gentemot SD.

Det staten ska göra, det vår lagstiftande församling riksdagen ska göra när det gäller ”svenska värderingar”, är just att stifta lagar och se till att de följs.

I övrigt ska staten hålla tassarna borta.

Det är här som rättsstaten kommer in. Vi har rätt att ha värderingar som går på tvärs mot det typiskt svenska. Exempelvis att vara nationalist. 

 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Blev Sverige mångkultur år 1975?

1975 blev Sverige en mångkultur. Detta påstående cirkulerar mycket på rasistiska webbsidor, och för en gångs skull måste man ge dem rätt. Ja, 1975 blev Sverige en mångkultur. Men till skillnad från rasisterna anser jag att det var något bra.

Det finns få riksdagsbeslut som är så hatade som 1975 års ”riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken”. Så här lät det när riksdagen 1975 ersatte den tidigare assimileringspolitiken med mångkultur:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”

Frihetsrevolutionen på 70-talet

Beslutet 1975 var en seger för individens frihet!

På 70-talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, d v s bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis.

Svensk ”handikappolitik” på 60-talet präglades ännu av att funktionshindrade skulle bli så lika icke-funktionshindrade som möjligt, om det inte gick skulle de gömmas undan. Homosexuella skulle stanna i garderoben. Katoliker ansågs farliga. Samer skulle sluta vara ”lappar” och bli svenskar och invandrare skulle bli ”som alla andra”.

Ännu på 70-talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metallskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullstol var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.

Fram till ca 1975 fick hallåor och nyhetsuppläsare på TV och radio inte prata skånska. Skolan hade i uppgift att lära folk ”rikssvenska” och vänsterhänta barn skulle läras bli högerhänta.

Detta gällde även i enskilda föreningar. Svenska kyrkan var extremt likriktad långt in på 60-talet. Det första steget för att luckra upp detta togs då de första kvinnliga prästerna vigdes. Idag diskuteras ”marxismen” i Svenska kyrkan på 70-talet en hel del. Denna s k ”marxism” var att kyrkan öppnades för mångfald.  Det var kontroversiellt när prästen Ludvig Jönsson öppet stödde homosexuella med orden: ”överallt där kärlek inträffar sker ett under”.

Samma år som beslutet om mångkultur togs, 1975, avvecklades Rasbiologiska institutet (SIFR) och man slutade att exkludera personer med funktionsvariationer, man skulle nu istället inkludera och integrera dem i samhälle. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.

Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Man slutade att förfölja vänsterhänta barn. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå: ”Tänk om alla fick göra vad de ville med sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.

Nu växte idén fram om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter!

Folkhemmet

Om man studerar svensk politik före 70-talet ser man att man hade folkhemmet som ideal. Det likformiga var att eftersträva.

Herbert Tingsten lär ha sagt detta en gång: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.” Det är inget unikt uttalande. Att människor skulle vara ganska lika, och inte sticka ut, ansågs viktigt i bygget av det jämlika folkhemmet Sverige.

Den politiken gick igen i allt från sexualpolitik till integrationspolitik till Konsums blåvita varor.

David Schwarz

På 60-talet insåg fler och fler att Sverige måste börja bejaka olikheterna kulturellt sett. En pionjär var David Schwarz. 1966 skrev han en artikel (som ni kan läsa här som PDF).

I den artikeln påpekade han att utvecklingen gick mot ett enat Europa, med många kulturer inom dess gränser, och en värld med mer kontakt mellan folken. På sikt skulle det inte gå att hålla Sveriges gränser stängda. Den dåvarande assimileringspolitiken skapade problem, menade han. Och ledde till att parallellsamhällen, isolerade från resten av Sverige växte fram. Alternativet för invandrarna var att utplåna sin kultur och bli helsvenska  eller att isolera sig, skrev han, Istället för assimilering bör man satsa både på sådant som svenskundervisning och hemspråksundervisning, för att bejaka både det svenska och den ursprungliga kulturen.

Schwarz skrev:

”Hur mycket andligen rikare skulle inte gemenskapen inom minoriteterna, och därigenom landets kulturliv bli om man i stället försökte få dessa människor att trivas och accepterade deras kulturella och konfessionella särart som normala inslag i det svenska samhället enligt maximen: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!””

Ni kan läsa tre andra av Schwarz artiklar i DN här: från 1964 och 1966 och 1980.

70-talet

Schwarz och många andras arbete ledde fram till mångkulturpropositionen 1975.  Åren efter ändrades svensk politik. Hemspråksundervisning tilläts och invandrares kulturella föreningar fick stöd på lika villkor med ”svenska” föreningar.

Denna utveckling kan inte isoleras från vad som hände i samhället i stort på 70-talet. Det var en frihetsrevolution som skedde. Likriktning ersattes med mångfald. Homosexuella, muslimer, katoliker, funktionsvarierade, etc, började tolereras och inkluderas mer och mer.

Det betyder inte att allt som skedde gick till på rätt sätt. Det är legitimt att prata om problem som fanns och finns.

David Schwarz själv var intill slutet av sitt liv kritisk till svensk migrationspolitik.  Han själv, som var sekulär ortodox jude, välkomnade mångkulturen, men han ansåg att Sverige inte gick tillräckligt långt. Vi försökte prata över huvudet på invandrarna, menade han, som om vi vore deras förmyndare, och borde börja behandla dem mer som jämlikar, ansåg han. Det var för mycket ”ta hand om” och bidrag och för lite möten mellan jämlikar.

Dessutom ansåg han att vi blundade för strukturella problem, främst barnfattigdomen och arbetslösheten och risken för permanent utanförskap på grund av bristande språkkunskaper. Han var dessutom en kritiker av asylsystemet som han menade missgynnade fattiga.

Att vara glad att olikheterna började bejakas, betyder inte att man måste acceptera allt som gjorts i svensk migrationspolitik sen 1975. Respekten för människors olikheter betyder inte att man behöver blunda för strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och segregering.

Onekligen tog Sverige några steg framåt mot individuell frihet på 70-talet.

Artiklar

Skadas den sociala tilliten av invandring och mångfald?

Det är vanligt med att xenofobiska och rasistiska aktörer argumenterar att invandring skadar den sociala/mellanmänskliga tilliten. Även en mycket problematiskt och rasistisk politiker som Kent Ekeroth kan använda sig av forskning som pekar på det. Att invandring ofta leder till minskad social tillit mellan människor stämmer. Samtidigt är forskningen mer utvecklad och innehållsrik med slutsatser som inte alltid presenteras av rasistiska aktörer.

Ett mer förekommande exempel som även tas upp av rasister och nationalister är forskningen gjord av akademikern Robert Putnam. År 2007 presenterade Putnam följande resultat från forskningen om etnisk mångfald och social tillit i USA, baserad på bland annat runt 30 000 intervjuer:

  1. Ju mer mångfald desto mindre litar människor på varandra
  2. Människor litar mindre på varandra både inom och över etniska linjer

Alltså, en av Putnams slutsatser var att människor i lokalsamhällen med hög grad av etniskt mångfald litar mindre på människor även inom ”sin” etniska grupp. Putnam var oroad att hans forskning skulle användas för att argumentera emot mångkultur och att motivera invandringsrestriktioner. I sin studie tog han också upp följande slutsatser:

  1. Ökad invandring och etniskt mångfald är inte bara ofrånkomligt i moderna samhällen utan är även önskvärd på långsikt. USA:s historia visar att etnisk mångfald är en en social tillgång.
  2. På kort sikt utmanar invandringen och etniska mångfalden den sociala solidariteten och försvårar styrkan av relationer som binder människor ihop. På mellansikt upprättar framgångsrika, invandringsbaserade samhällen nya former av social solidaritet genom skapandet av nya och mer inkluderande identiteter.
Mångfald är en nödvändighet och styrka för samhället

Putnams resultat visar att utmaningen för invandringssamhällen är att skapa nya syn på ”vi” genom mer inkluderande syn på identitet. Det tar alltså tid att forma nya institutioner, identiteter och mentala föreställningar om ”oss” i samhället. USA, Indien och EU är exempel på hur mångfaldens utveckling kan beskrivas. USA kan ses som en salladsskål där skålen är gemensam medan salladen är blandmix. Indien kan beskrivas som en thali, en rund metallplatta med små metallskålar som innehåller olika rätter. EU skulle jag vilja beskriva som ett ovalt smörgåsbord med olika rätter.

Historien har ofta varit mycket svår när det kommer till fred, demokrati och pluralism. Amerikanska inbördeskriget, första och andra världskriget, anti-kolonialkampen, intolerans, folkmord, diskrimineringar, segregation, rasism, radikala nationalismer. Trots alla problem som råder idag i världen, Europa och Sverige så är situationen fortfarande mycket bättre, fredligare och öppnare om man tittar utifrån längre historiskt perspektiv. Som människor lär vi oss med tiden av våra misstag och kan överföra erfarenheterna till kommande generationer för att våra samhällen ska bli bättre.

Den höga sociala tilliten utvecklas vidare med tiden

Visserligen går det att vända på steken med argumentet om att det höga sociala tilliten bygger på att Sverige under lång tid har varit ett ”kulturellt homogent” land. Samtidigt har det visat sig att majoriteten av den invandrade delen av befolkningen förr eller senare accepterar, praktiserar beteenden och värderingar som möjliggör tillitens fortsatta utveckling. Det kan förstås låta starkt negativt i debatten om att ”det unika svenska tilliten sjunker” så låt oss titta på den senaste forskningen genomförd av Sören Holmberg och Bo Rothstein vid Göteborgs Universitet. Dessa skrev i den senaste forskningsartikeln från 2015 att även bland utrikesfödda avviker graden av tilliten åt det lägre hållet men att andelen ”höglitare” inte har minskat under åren. Dessutom menar författarna att tilliten är mycket lägre bland SD:s väljare än jämfört med andra riksdagspartiers väljare. Överlag menar författarna att trots problem som finns är den sociala eller mellanmänskliga tilliten i samhället fortsatt hög.

Sverige fortsätter att vara ett samhälle med hög socialt tillit i global jämförelse. Till exempel är fallet av det relativt monokulturella Polen har lägre grad av socialt tillit än Sverige och  Kanada. En förklaring ligger i att det centrala i samhället ofta inte handlar om identiteter med en viss gemenskap som nationen utan att det handlar om individens identifikation med institutioner som rättsstaten, demokratin, arbetsmarknaden. Det är alltså förändringar av människors inlärda beteenden (kultur) och identifikationer som innebär att den sociala tilliten utvecklas med tiden. Som Clara Sandelind menar så handlar tilliten om samspelet mellan individen och staten i första hand, och inte mellan individen och samhället.

Vikten av individualism, pluralism och öppenhet fortsätter

För Sveriges del handlar det därför om att gå emot de aktörer med nationalism, rasism och främlingsfientlighet på agendan. Värderingar som frihet, yttrandefrihet och fri åsiktsbildning baserar sig på individen och är universella. Det centrala för tilliten är därför liberaldemokratiska värderingar med koppling till lagen, rättsstaten och medborgerliga friheter. Värderingar som fler kan ta sig till oavsett födelseort och där höga tilliten utvecklas i takt med ett mer pluralistiskt samhälle.

Referenser

Avpixlat. Den unika svenska tilliten och sociala sammanhållningen sjunker. Publiceringsdatum: 2014-09-12. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://avpixlat.info/2014/09/12/den-unika-svenska-tilliten-och-sociala-sammanhallningen-sjunker/

Arpi, Ivar. Magasinet Neo. Invandring är ingen gratislunch. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats http://magasinetneo.se/artiklar/invandring-ar-ingen-gratislunch/

Jandt, E. Fred. An Introduction to Intercultural Communication. Identities in a Global Community. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: https://books.google.co.in/books?id=M5CbBgAAQBAJ&dq=Regulators+of+Human+Life+And+Identity+Culture+Nineteenth-Century+Definition+Today%E2%80%99s+Definition+Cultures+Within+Cultures+Subculture+Economic+or+Social+Class+Ethnicity&hl=sv

Holmerg, Sören & Rothstein, Bo. HÖG MELLANMÄNSKLIG TILLIT I SVERIGE – MEN INTE BLAND ALLA. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03.09. Webbplats: http://som.gu.se/digitalAssets/1533/1533987_h–g-mellanm–nsklig-tillit-i-sverige–men-inte-bland-alla-holmberg-o-rothstein.pdf

Liberala Ungdomsförbundet. Nya tider, nya strider. ”Bortom nationalstaten – Liberala svar” av Adam Cwejman. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://rawls.luf.se/files/uploads/LUF_NyaTiderNyaStrider.pdf

Ekeroth, Kent. Nyheter 24. Ekeroth (SD): “Lavin av forskning motbevisar invandringsanhängarna”. Publiceringsdatum: 2014-11-24. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://nyheter24.se/debatt/783524-ekeroth-sd-lavin-av-forskning-motbevisar-invandringsanhangarna

Pelling, Lena. Identitet och integration: om invandrades resurser. Publiceringsdatum: 2014-03-01. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://digi.arbark.se/bibliotek/tankesmedjor/arenaide/pelling-integration-2014.pdf

Sandelind, Clara i Expressen. Tillit byggs inte med svenskhetskurser. Publiceringsdatum: 2016-07-20. Nedladdat: 2017-09-03. Webbplats: http://www.expressen.se/kultur/tillit-byggs-inte-med-svenskhetskurser/

Recensioner

Bokrecension: Utan invandring stannar Sverige

Artikel av Polimasaren

Jesper Strömberg, professor i journalistik och politisk kommunikation har skrivit boken ”Utan invandring stannar Sverige”. I den går han igenom fördelar som invandringen har och hur den berikar Sverige.

Författaren är noga med att boken inte handlar om integration, svensk integrationspolitik och inte heller dagsaktuell flyktingpolitik. Inte heller handlar den om hans egna åsikter. Det gör han klart för oss och han skriver också att när dessa åsikter och värderingar framträder så är han tydlig och berättar det.

Han skrev denna bok för att det har saknats en bred och lätt tillgänglig genomgång av forskning som finns om hur olika länder tjänar på invandring.

9789188123169_200x_utan-invandring-stannar-sverigeBoken baseras på 200 böcker, rapporter och artiklar i ämnet. Antalet fotnoter som är över 400 och visar även det att hans bok är förankrad i befintliga forskning. Strömbäck har tidigare varit huvudsekreterare för regeringens framtidskommission under flera år. Han har även publicerat över 150 böcker, kapitel och artiklar i olika ämnen.

Bokens olika kapitel visar pedagogiskt vilka övergripande faktorer som Strömbäck berör.

Utan arbetskraft stannar Sverige

Utan kunskap stannar Sverige

Utan företagsamhet stannar Sverige

Utan globalisering stannar Sverige

Utan mångfald stannar Sverige

Varje kapitel avslutas med korta argument och jag radar upp några exempel:

  • Invandring och ökad mångfald bidrar till ökad kreativitet och ökad innovationsförmåga.
  • Invandringen bidrar till att utveckla kulturyttringar som konst, musik, litteratur och teater.
  • Invandring bidrar till ökat inflöde och utbyte av idéer, erfarenheter och perspektiv.
  • Invandring bidrar till ökade kunskaper om andra länder och kulturer och till den internationella kompetensen och konkurrensförmågan.
  • Ungefär 20 procent av alla nya företag startas av personer med utländsk härkomst.
  • Invandringen bidrar till att föryngra befolkningen och sänka medelåldern.
  • Invandring bidrar till att en större andel av befolkningen är i arbetsför ålder.
  • Invandring bidrar till en större befolkning och att fasta kostnader, exempelvis för försvaret, blir mindre per person.
  • Utan invandring sedan 1990 hade antalet invånare i Sverige varit 17 procent mindre och alla kommuner hade haft färre invånare.

Efter att ha läst boken har jag fått insyn i hur svårt det kan vara att räkna på hur Sverige tjänar på invandringen och att få ut korrekta siffror om den direkta ekonomiska vinsten.

Vi ska inte enbart se invandringen som enbart ekonomisk fråga och leta efter kortsiktig vinst. Människor som kommer till Sverige är så mycket mer än kronor och ören hit och dit.

Jag rekommenderar verkligen denna bok då den ger ett betydligt bredare perspektiv än det ”lönsam eller icke lönsam invandring” som debatten har idag.

Volante Förlag

Bokus

AdLibris 

Krönikor

Mångfald är i grunden svenskhet

En krönika av Alexander Louhichi

När man pratar om integration så handlar det ofta om arbetsmarknaden, som är en viktig del i en integrationskampanj, men de viktigaste stegen ligger, framför allt, hos den enskilde medborgaren. Samhällsutvecklingen har rusat förbi oss och vi har inte hunnit identifiera oss med en och samma identitet som vi alla kan värna om. Integration handlar om att finna något gemensamt mellan olika grupper och att låta dem mötas halvvägs i samråd.

Det första steget i en fungerande integrationskampanj handlar om att prata öppet om den etablerade mångfalden och om vilka problem vi har i samhället. Det handlar också om att se förståelsen för allas lika rättigheter i samhället samt att alla är delaktiga i den uppdaterade svenskheten. Idag är den långt ifrån den som Sverigedemokraterna förespråkar. Det första steget handlar om att acceptera att vi har problem med integrationen, att finna lokala problem, att finna lösningar genom samråd och att vara självkritisk.

Det andra steget handlar om att ta emot invandrare som goda värdar och inte som poliser. Det handlar om att ge varje människa en chans att berätta sin verklighet och en chans att kunna känna sig hemma i samhället. En situation som kan tillämpas är den man bemöter på turistorter:

På turistorter runt om i3D_Full_Spectrum_Unity_Holding_Hands_Concept världen bemöts man ofta med mycket kärlek. Folk lär sig turisternas språk för att få dem att känna sig hemma, dock med en baktanke, nämligen den om att turisterna ska spendera så mycket pengar som möjligt. Faktum är att detta bemötande genererar en positiv känsla, vilket gör att man spenderar pengar. Exempel på detta är butiksägare i Hurghada, Egypten, som lärt sig ”polis, polis potatisgris…”, något som skapar någon form av samhörighet mellan turisten och butiksägaren.

Om man tillämpar samma metod i en integrationskampanj där man, genom att man lär sig lite av varje enskild människas kultur och lockar in dem i det svenska mångfaldssamhället, kan få igång en fungerande integration med vikten jämnt fördelad på vågen.

Det man måste förstå är att integration handlar om att mötas på halva vägen, där samhällsgrunden gynnar människor lika mycket som välfärdsstaten. Andra steget handlar om att känna sig säker i sin kulturella grund, att förespråka mångfald, att bemöta utanförskap med kärleksfull integration och gemenskap!

Det tredje steget handlar om att logiskt förklara för människor att svenskheten har utvecklats; att vara svensk har fått en ny innebörd, nämligen att nationen har förändrats. Med den bristande integrationspolitiken har vi fått en bristande nation. Mitt mål är att en dag kunna hissa min svenska flagga och stolt titta på den och tänka:

Mångfald är grunden i svenskheten. Svenskheten är unik, kärnan i mitt hjärta och stoltheten i min ryggrad. Faktum är att andra generationens invandrare som kallar sig själv invandrare skjuter sig själva i foten, man ger främlingsfientligheten rätt att skapa ett större utanförskap. Man kallar sig själv invandrare, trots att alla minnen man har, har man i Sverige. Ett öppet tips är att kalla sig själv svensk när främlingsfientligheten tittar på, och hålla fast starkt vid det! Detta är en vanesak, som syftar till att föra oss samman, och till att skapa en identitet som vi alla kan värna om!

Det handlar inte om att tränga bort sin religiösa tro eller om att lägga sin kulturella identitet på hyllan. Det handlar om att förstå varandra. Om vi ska fortsätta generalisera människor måste vi nå dithän att kunna göra det under positiva omständigheter!

Artiklar

Ett Sverige byggt på mångfald

En krönika av Alexander Louhichi

För varje dag som går där toleransen minskar och segregationen ökar utvecklas det extrema och radikala tankesättet i våra samhällsgrupper. Att förespråka kärlek och tolerans är något som vi måste fortsätta med trots svåra tider. Vi som vet hur man får kontakt med en större grupp av människor måste utnyttja detta och se hur man kan skapa något fint utav det.

När invandrare kommer till Sverige blir de oftast mottagna på två olika sätt, antingen med en öppen famn eller med en stängd famn. På samma sätt som varje individ vill få ett fint välkomnande måste man också acceptera ett underlag i förståelse av rädsla för det okända.

Detta kan illustreras på följande sätt: Två personer möter varandra, en nyanländ invandrare och en svensk individ. Kärleken mellan dessa människor möts genom kramen som bevisar bekvämligheten i välkomnandet. Denna kram kommer att styra samhällsutvecklingen för båda personerna när det gäller toleransen och förståelsen för olika samhällsgrupper. Om den ena personen öppnar sina armar fullt ut måste även invandraren göra detta eftersom kärleHands Of Harmonyken bör vara likvärdig. Om den nyanlända invandraren håller ner sina armar och låter sig bli omfamnad utan att ge en likvärdig respekt för sig själv tillbaka kommer denne person att uppslukas av den svenska identiteten. Problemen skapas när någon av individerna vill omfamna den andra men istället får den andra partens händer i revbenen, för att på så sätt utnyttja kärlekens sårbarhet genom att uppvisa fientlighet. Detta är ett fenomen som vi ser på många håll runt om i Sverige idag.

Jag har alltid firat jul. Jag skrev detta i en artikel som jag publicerade för medlemmarna i IFS och kommentarerna var väldigt varierande. Många undrade hur det kan komma sig att en muslim firar jul, med tanke på att det är en kristen högtid. Mitt svar blev att om vi förespråkar kärlek och tolerans men inte gör något åt det, hur ska vi då kunna förvänta oss att andra gör det?

Jag öppnar mina armar för alla sorters åsikter och jag ger kärlek till alla som vill föra en politiskt korrekt debatt. Glöm inte att man aldrig kan bekämpa hat med hat. Vi måste istället bekämpa hat med kärlek.

För att vi ska kunna se till att varje samhällsgrupp i Sverige ska kunna komma överens måste vi förespråka tolerans. Med tolerans menar jag att man måste förstå andras värderingar och principer utifrån deras eget perspektiv. Detta leder till ett större och starkare mångkulturellt samhälle vilket i sin tur kan leda till en större kärlek för medmänniskan. När jag pratar om samhällsgrupper pratar jag inte bara om svenskar och invandrare utan, exempelvis, också mellan folken i före detta Jugoslavien eller mellan araber och judar. Vi lever i ett Sverige byggt på mångfald och detta måste vi värna om för att kunna skapa ett samhälle byggt på kärlek, förståelse och framförallt tolerans.