Etikettarkiv: kultur

Jimmie Åkesson och de inbillade 120 000 muslimerna

Gästartikel av Christine Tidåsen

Kom det verkligen 120 000 muslimer till Sverige förra året? Nej, det gjorde det inte. Jimmie Åkessons (SD) sätt att använda statistik under partiledardebatten den 15 januari 2020 var inte ärligt. Sanningen är att av samtliga som får uppehållstillstånd utgör flyktingar och deras anhöriga 22%.


Åkesson avrundade antalet uppehållstillstånd som utfärdades i Sverige förra året uppåt, och särskilt fick han det att låta som om alla som kommer till Sverige belastar landet till bristningsgränsen. Vidare utgör invandrare dessutom en fara för Sverige i Åkessons värld då de är muslimer.

För Åkesson innebär det att Sverige kommer islamiseras genom det han kallar för massinvandringen. Det är felaktigt och visar enbart att Åkessons parti inte förstår vad kultur är, samt hur kultur förändras över tid. Han förstår heller inte innebörden av ordet massinvandring.

Åkesson väljer även att helt bortse från att människor får uppehållstillstånd av olika skäl.

Det är föga förvånande. SD grundar sin världsbild på skev information. SD väljer att plocka ut, förvanska och beskriva vissa delar av Sverige för att passa SD:s politik. Med en sådan strategi är datainsamlingen skev och analysen skral. Slutsatserna blir felaktiga och åtgärderna lär bli kontraproduktiva.

Fakta och vetenskap bör vara det som vägleder Sveriges politiker, inte inbillade känslor och populism.

Det senaste visade Åkesson prov på under partiledardebatten då han stöttade sitt argument på övergripande statistik utan att närmare bemödat sig med att ta reda på vad som döljer sig i siffrorna. Det hade tagit honom, eller någon i hans stab, några timmar att få klarhet. Det tog det nämligen för mig.

Migrationsverket har bra offentlig statistik. Det är ett bekymmer att partiledaren för Sveriges största parti behandlar statistik så amatörmässigt. Alternativt är att han med avsikt och uppsåt försöker vilseleda. Jag vet inte vilket som är värst.

Den faktiska statistiken

Migrationsverket har delat upp datan i olika skäl till varför 119 568 personer beviljades uppehållstillstånd i Sverige förra året. Nedan finns ett diagram över dessa skäl. Inget av dem tyder på en plan att islamisera Sverige. För övrigt framstår det märkligt att Åkesson och hans SD vet vilken religiös åskådning de invandrare som kommer till Sverige har. Särskilt som han inte vet varför de kommer, eller varifrån. Han tycks inte känna till de olika grupper som får uppehållstillstånd i Sverige. Kategorierna finns i diagram 1, och om vi delar upp statistiken i grövre kategorier får vi cirkeldiagrammet i diagram 2.

Diagram 1. Dubbelklicka för tydligare bild.
Diagram 2. Dubbelklicka för tydligare bild.

Om vi väljer att enbart studera de större grupperna:

  • Flyktingar och deras anhöriga
  • Arbetstagare och deras anhöriga
  • Människor från EU och EES
  • Övriga anhöriga

Då framträder det tydligt att gruppen ”Flyktingar och deras anhöriga”, inte alls utgör en majoritet av de som får uppehållstillstånd i Sverige. Fakta är alltså inte så som Åkesson, genom upprepning, vill få svenska folket att tro. Den största gruppen människor som får uppehållstillstånd är de som redan har ett arbete i Sverige. Den enda grupp som är mindre än flyktingar är de som är i Sverige för studier.

Av samtliga som får uppehållstillstånd utgör flyktingar och deras anhöriga 22%.

Största gruppen bland invandrare är återvändande svenskar

I denna statistik ingår inte de som automatiskt har uppehållstillstånd i Sverige – exempelvis norrmän och EU-medborgare. Enligt SCB var 1/3 av de som invandrade till Sverige hemmahörande i Norden samt EU/EES på ett sådant sätt att de ej syns i statistiken över uppehållstillstånd.

Den enskilt största gruppen bland invandrare är svenskar som återvänder till Sverige efter att ha bott utomlands. Under första halvåret 2019 invandrade 55 222 personer till Sverige. Av dem var 5 753 återvändande svenskar, medan 35 312 var medborgare i ett land utanför Norden samt EU/EES.

Därför är andelen flyktingar och anhöriga avsevärt lägre än 22% när man även tar hänsyn till dem. Åkesson vill få oss att tro att asylinvandrarna är så många, många fler än de egentligen är.

Diagram 3. Dubbelklicka för tydligare bild.
Diagram 4. Dubbelklicka för tydligare bild.

Trender över tid

Då statistik från ett enskilt år endast ger en ögonblicksbild, måste vi också studera trender över tid. Migrationsverket har på sin hemsida mycket bra offentlig statistik över uppehållstillstånd under hela 2010-talet. Migrationsverket har förändrat sättet de redogör data på, men trots det kan man se tydliga trender i materialet. Diagram 5 visar per årsbasis de olika kategorierna ”Flyktingar”, ”Arbetstagare” samt ”Studerande”. 2010 fanns i statistiken en stor grupp som benämndes ”Besök”. Den finns enbart i diagram 6.

Diagram 5. Dubbelklicka för tydligare bild.
Diagram 6. Dubbelklicka för tydligare bild.

I nästa diagram väljer jag att redovisa arbetstagare, studerande samt deras anhöriga gemensamt. I det syns trenden tydligt. Jag anar att det döljer sig mycket intressant information i dessa siffror, som inte Åkesson och hans SD har insett. De går helt och fullt på de 22% av invandrarna som förra året var flyktingar och flyktingars anhöriga.

Ekonomiska flyktingar?

Jag arbetar som universitetslektor på Linnéuniversitetet. Där märker jag att det varje år försvinner ett antal studenter från undervisningen omgående efter kursstart. Flera lämnar också efter den första terminen. Vissa av dem har jag kontakt med, och vet därför att de sökt arbete under hela sin studenttid. När de får ett arbete lämnar många sina studier.

Ofta flyttar de till någon av våra större städer. De använder alltså sitt studentvisum för att komma in i landet. Då de väl är här söker de ett bättre liv för sig och sin familj. Min hypotes är att många av dessa, mer kan ses som ekonomiska flyktingar än studenter som vill studera till en högre examen. Jag misstänker alltså att flertalet köper sig in i landet genom att betala för en termins undervisning vid något av våra lärosäten. Dessa studenter är företagsamma individer, men som inte skulle få uppehållstillstånd i Sverige som flyktingar. Därför väljer de en annan väg. Vi gör klokt i att betrakta dem som en resurs för landet – de har alla en grundläggande behörighet för högre studier.

Vi bör ändå vara medvetna om att vissa av dem inte är här primärt för att studera utan för att skapa en framtid för sig och sina familjer i Sverige. Däremot är min uppfattning att många av dem som är i Sverige på ett visum för att arbeta, verkar ha synnerligen låga löner och usla arbetsförhållanden. Det görs ingen prövning av t ex Arbetsförmedlingen om arbetskraften redan finns i landet. Arbetsgivare avgör helt själv huruvida vederbörande vill erbjuda arbete till utrikesboende som då per automatik får ett uppehållstillstånd.

Jag anar att både många arbetskraftsinvandrare samt studerande konkurrerar om de arbeten som flyktingar skulle kunna utföra. Vi vet att första generationens flyktingar kostar Sverige pengar. 74 000 kr per år har nationalekonomen Joakim Ruist räknat fram, och skälet är att flyktingar inte hinner arbeta tillräckligt länge för att tjäna ihop till sin pension. Siffran är dock osäker och tidigare nämns att flyktingar kostat samhället 60 000 kr per år. Om flyktingar kommer i arbete snabbare minskar den summan snabbt och betydligt.

Andra och tredje generationens invandrare, som vuxit upp i Sverige, har betydligt större möjlighet att arbeta under en längre tid och kan därför bidra till både Sveriges finansiering och sin egen ålderdom. För att flyktingar ska få ett arbete krävs att de snabbt lär sig svenska språket. Därefter ska de inte behöva konkurrera med ekonomiska invandrare om de arbeten de kan utföra.

Detta misstänker jag Åkesson inte alls har sett i statistiken. Han anser att muslimska flyktingar är den stora gruppen invandrare i Sverige och att de är en belastning för landet.

Jag menar att de är en tillgång, men att vi måste börja betrakta invandring som en investering.

En genomgång av ett antal kommuners befolkningsstruktur på SCB:s hemsida, visar tydligt att många kommer ha väldiga problem då de har för få i arbetsför ålder. Utredningar har visat att Sveriges 80+ ökar från 500 000 till 900 000 på 15 år. Vi kommer behöva 160 000 fler som arbetar inom åldringsvården när hänsyn är tagen till vad svenskar väljer att jobba med. Hela välfärden beräknas sakna 500 000 arbetstagare. Politiskt fokus borde vara på att flyktingar skall lära sig språket och sedan få ett jobb. Gärna inom välfärden.

Den arbetskraftsinvandring som landet skall ha bör vara till bristyrken, och inte till låglöneyrken där arbetskraft redan finns i landet. Som det nu är verkar Sverige fokusera på att våra företagare skall ha tillgång till billig utifrån kommande arbetskraft, istället för att våra invandrare skall komma in på arbetsmarknaden och integreras i Sverige.

Diagram 7. Dubbelklicka för tydligare bild.

Hur många muslimer kom till Sverige 2019?

Ingen aning. Sverige ägnar sig inte åt att registrera folks religiösa åskådning. Däremot vet vi från vilka länder de som fick uppehållstillstånd kom. Det enskilda land som klart flest kommer ifrån är – Indien. Med andra ord – nötköttet är hotat i svenska skolor. Eller inte…

Diagram 8. Dubbelklicka för tydligare bild.

/Christine Tidåsen


Featured image attribution: News Øresund – Johan Wessman (CC BY 3.0).


Använda källor:

Riksdagen: Partiledardebatt 15 januari 2020

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd

SCB: Sveriges befolkningspyramid

Kommunfakta: Befolkningspyramid

SCB: Utlandsföddas medianinkomst stiger kraftigt med tiden

SKL: Sveriges viktigaste jobb finns i välfärden

SCB: Stora insatser krävs för att klara 40-talisternas äldreomsorg

SvD: Bemanningskris hotar äldreomsorgen

Aftonbladet: Bemanningskris hotar äldreomsorgen

Forskning.se: Hur ska vi få fler att jobba inom äldreomsorgen?

Göteborgs universitet: Joakim Ruist om flyktinginvandringen och de offentliga finanserna

SVT: Ny ESO-rapport: Flyktinginvandring en kostnad för Sverige

Joakim Ruists blogg: Mer om flyktinginvandring och kommunalekonomisk utjämning

ESO 2018:3: Tid för integration – en ESO-rapport om flyktingars bakgrund och arbetsmarknadsetablering

ESO expertgrupp: Sammanfattning

SNS: Global migration – orsaker och konsekvenser

SNS: Global migration – orsaker och konsekvenser (PDF)

Göteborgs universitet: Refugee immigration and public finances in Sweden

SKL: Diagram för kommunerna

SKL: Diagram för landstingen

Hat mot kristna och muslimhat ÄR rasism

Det finns en falsk uppfattning hos vissa av oss att rasism inte innefattar kristna och muslimer.

Det stämmer inte.

Det beror på att hat, diskriminering, intolerans, fördomar och föreställningar om att ”vi” är bättre än ”dom”, oavsett om det rör sig om biologisk rasism eller rasism mot annan etnisk tillhörighet, är rasism.

Till skillnad från begreppet ”ras” är ”etnicitet” en definition och klassificering av människor mot bakgrund av kulturella och sociologiska faktorer.

En folkgrupp, etnicitet, definieras utifrån kulturella och sociologiska, inte biologiska, särdrag. Kulturella och sociologiska särdrag innefattar språk, normer och värderingar som har sitt ursprung i ett specifikt samhälle, geografiskt område och/eller religion.

Kristna och muslimer ingår i olika etniciteter bl a baserade på sin tro. Det finns således även rasism mot kristna och muslimer.

Religion är ett av flera kulturella särdrag som innefattas i begreppet ”etnicitet”.

Uttryck som ”muslimer är inte en ras, så jag kan inte vara rasist” är direkt felaktigt. Det är enbart ett sätt att undvika att bli anklagad för rasism. Medvetet eller omedvetet.

Rasism mot kristna kallas ”kristofobi” och rasism mot muslimer kallas ”islamofobi” eller ”muslimhat”.


Detta korta motargument är en spinoff på en längre artikel om begreppen ”ras” och ”etnicitet”. Den kan du läsa i länken nedan.

Är ”etnicitet” det nya ”ras”?

Är ”etnicitet” det nya ”ras”?

I Sverige talar vi sällan om ”ras”. I andra länder, t ex USA, talas det bara om ”ras”, då man ska definiera människor. Det är sedan ganska länge klarlagt att indelning av människor i ”raser” tillhör historien. I Sverige använder vi oftast ordet ”etnicitet” när vi vill definiera människor utifrån ursprung. Men är det bättre? Har ordet ”etnicitet” ersatt ordet ”ras”? Svaret är både ja och nej.


Vi börjar med lite fakta angående begreppet ”ras”. Ordet har sitt ursprung i medeltidsfranskans ”race” och definieras som ”människor av gemensamt ursprung”,  tidigare ”razza” (”ras”, ”stam”, ”härkomst”, ”familj”). Etymologer bestrider att ordet har sitt ursprung i latinets ”radix” (”rot”), men att ordet kan ha haft betydelse vad gäller definitionerna ”stam” och ”nation”. Den moderna betydelsen, ”en av de stora indelningarna av människosläktet baserat på fysiska särdrag”, härrör från slutet av 1700-talet, närmare bestämt 1774. (Källa: Online Etymology Definition)

Kort historik om ”ras” och rasism

Under kommande århundraden gjordes många ”vetenskapliga” försök att definiera och klassificera s k rastyper. Man brukar tala om åren 1850-1945 som rasbiologins era. Under denna period rådde konsensus om hur människor skulle definieras och klassificeras utifrån biologiska faktorer.

Chart to describe Nuremberg Laws of 15 September 1935 and the respective regulation of 14 November 1935. The ”Nuremberg Laws” established a pseudo-scientific basis for racial identification. Only people with four non-Jewish German grandparents (four white circles in top row left) were of ”German blood”. A Jew was defined by the Nazis as someone who descended from three or four Jewish grandparents (black circles in top row right). In the middle stood people of ”mixed blood” of the ”first or second degree.” A Jewish grandparent was defined as a person who was ever a member of a Jewish religious community. Also includes a list of allowed marriages (”Ehe gestattet”) and forbidden marriages (”Ehe verboten”).

Begreppet ”ras” har gett upphov till företeelsen ”rasism”, som innebär att det finns en utbredd uppfattning om att vissa ”raser” är bättre och andra är sämre. I ljuset av detta har vi företeelserna ”rasbiologi”, ”rashygien” och ”eugenik”. Under rasbiologins era var det bland såväl forskare som gemene man nödvändigt att ”rasen” skulle hållas ren. Detta innebar i praktiken att människor från olika ”raser” skulle hindras att få barn. Detta säkerställdes främst i västerländska samhällen (och spred sig till kolonialimperierna och resten av världen) genom officiell lagstiftning eller social stigmatisering så långt in som på andra hälften av 1900-talet.

Exempel på s k raslagar i modern tid är apartheid i Sydafrika (1948 till början av 1990-talet) och de amerikanska raslagarna (som officiellt avskaffades under 1960-talet). Trots att s k raslagar har avskaffats innebär det inte att rasismen, och den strukturella diskriminering som följer med den, har upphört.

Vad är ”etnicitet”?

Vi börjar med lite fakta angående begreppet ”etnicitet”. Ordet härrör från senlatinets ”ethnicus” och grekiskans ”ethnikos”, som betyder ”av/för en nation/nationell”. Grekiskans ”ethnos” betyder ”grupp människor som bor tillsammans; nation, folk, stam”. (Källa: Online Etymology Definition)

Till skillnad från begreppet ”ras” är ”etnicitet” en definition och klassificering av människor mot bakgrund av kulturella och sociologiska faktorer, såsom språk, gemensamt och historiskt kulturarv och gemensamt ursprung. En folkgrupp, etnicitet, definieras utifrån kulturella, inte biologiska, särdrag. Kulturella särdrag innefattar språk, normer och värderingar som har sitt ursprung i ett specifikt samhälle, geografiskt område och/eller religion. (Källa: Thoughtco.com)

Med begreppet ”etnicitet” finns förutsättningar för människor att känna sig hemma i flera ursprung. Vi talar om svenskamerikaner, svenskkurder och svenska muslimer, svenska romer eller svenska judar. Det är också viktigt att skilja mellan en persons etniska tillhörighet och hens etniska bakgrund, eftersom en persons identitet och gruppgemenskap kan förändras över tid.

Genom historien har begreppets betydelse skiftat från biologi till socialt arv. Eftersom ”etnicitet” inte är avhängigt biologi innefattar t ex ”etniska svenskar” adopterade, invandrare och konvertiter.

Hundar kan definieras och klassificeras i ”raser”. ”Leading Breeds of Dogs” av F.E. Wright (1910) är hämtad från Webster’s New Illustrated Dictionary. Attribution: Attribution 2.0 Generic (CC BY 2.0)

Är ”etnicitet” det nya ”ras”?

Jag återkommer nu till frågeställningen i inledningen av artikeln:

Har ordet ”etnicitet” ersatt ordet ”ras”?

Jag svarade ”både ja och nej” på frågan. Anledningen till det är att många människor inte ser skillnad på begreppen. Medan ”ras” är avhängigt biologiska faktorer, så är ”etnicitet” avhängigt sociologiska och kulturella faktorer. ”Ras” är ett begrepp som gett upphov till ”rasismen”, vilken syftar till att hierarkisera människor utifrån biologiska förutsättningar. I begreppet ”etnicitet” innefattas andra faktorer, t ex språk, tradition, religion, geografiska områden och/eller ursprung.

Många är av åsikten att man kan undkomma anklagelser om rasism genom att byta ut ordet ”ras” mot ”etnicitet”. Detta stämmer inte. Det är nödvändigt att vi tar reda på de olika innebörderna av begreppet innan vi börjar använda oss av dem. Först därefter kan vi använda oss av uttryck som t ex ”etnisk svensk”. I det begreppet innefattas inte bara människor som ser ”typiskt svenska ut” (den gamla rasbiologin). Det är en falsk föreställning, i vilken vi har ersatt ordet ”ras” med ”etnicitet”.

Och ja, du är rasist om du uttrycker fördomar om andra etniciteter, diskriminerar mot bakgrund av etnicitet, eller har föreställningar om att vissa etniciteter är bättre an andra.

Så ja, för en del av oss är ”etnicitet” det nya ”ras”. Och det är inte ett dugg bättre.

Och nej, för en del av oss är ”etnicitet” inte det nya ”ras”. För de av oss som förstår skillnaden mellan begreppen är det helt OK att använda begreppet ”etnicitet”.

Problemet är att det är vanskligt att använda begreppet ”etnicitet” mot bakgrund av att många uppfattar ”etnicitet” som definition och klassificering av människor utifrån biologiska faktorer. Vi riskerar att ordet ”etnicitet” förbrukas. Hur löser vi det?

Genom mer folkbildning och upplysning.


Featured image attribution: J. C. Prichard: skulls from different races; 1826 Copyrighted work available under Creative Commons Attribution only licence CC BY 4.0 http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/

Viktor Órban avskaffar demokratin

Sverigedemokraternas föregångsland Ungern har alltsedan Viktor Órbans tillträde som premiärminister 2010 förändrat förutsättningarna för landet. Bl a har man skrivit om den ungerska författningen och tagit ett stabilt grepp om statlig media, och stora delar av icke-statlig media. Dessutom har affärsmän (oligarker) nära knutna till Orbán och majoritetsregeringspartiet (etnonationalistiska Fidesz) utsetts att skapa ett lojalt mediaimperium. Nu vill man också låta staten ta kontroll över kulturverksamheten i landet.


Delvis består motiveringen i att majoritetsregeringen som utgörs av etnonationalistiska Fidesz att de anser att yttrandefriheten är begränsad i statlig media, vilket blir motsägelsefullt då regeringen numer kontrollerar statlig media. Det statliga mediaimperiet ska säkerställa att statlig media ska vara Órbanvänlig.

Den ungerska regeringen förbereder ett lagförslag som syftar till att upprätta ett nationellt kulturråd som låter staten ta kontroll över kulturverksamheten i Ungern. Syftet är att fastställa prioriteringar och riktlinjer så att de efterlever ”ungersk kultur”. En officiell förklaring innefattar är ett fall av sexuella trakasserier och att regeringen inte hade möjlighet att avskeda den involverade teaterdirektören. Kritiker menar att en eventuell förändring skulle rensa bort den kulturella mångfalden, som utgår från frihet. Den kulturella friheten är viktig då den inte ska styras av politiska intressen.

Svenska SD sneglar på Ungern och har uppfattningen att Ungern är ett föregångsland. SD har sedan länge kritiserat såväl statlig som icke-statlig media för att vara vänstervriden, icke-objektiv och osaklig. SD, och framför allt SD:s partiledning, har pratat om att de vill reformera och minska public service. Argumenten har likheter med de argument som Órbans regering motiverar sitt agerande kring statlig media med.

SD:s förhållningssätt till kultur har likheter med den ungerska regeringens. För SD är den svenska kulturen viktigare än kulturell mångfald. Däremot innefattar den också kulturyttringar som varken faller inom ramen för specifik svensk kultur eller kulturell mångfald (i bemärkelsen icke-svensk kultur). SD har t ex uttryckt att den konstnärliga friheten innebär att ”provocerande konst” också syns i det offentliga. I en debattartikel i Expressen från 2016 skriver SD:s partitopp Mattias Karlsson och kulturpolitiske talespersonen Aron Emilsson följande:

”Vården av vårt kulturarv är eftersatt och resurser behövs för att rusta upp, utveckla och bevara. Behoven är stora, och de tillgodoses inte genom att regeringen förnekar svenskt kulturarv, undergräver bildning och vetenskap, eller möjliggör förstörandet av föremål som för vår samtid kan tyckas ha ett begränsat kulturhistoriskt värde. Det symboliserar om något den kulturella självförnekelsen och det kulturella glappet mellan medborgare och beslutsfattare. (Källa: Expressen)

Den demokratiska valprocessen i Ungern är officiellt fortsatt demokratisk. Däremot är den orättvis. Fidesz har formerat ”hittepå”-partier i syfte att splittra anti-Fideszpartier. Detta har kritiserats internationellt av OSCE (Office for Democratic Institutions and Human Rights), som menar att oppositionen inte har haft en rättvis chans i de senaste valen.

Ett flertal företag kontrolleras av vad som objektivt sett är Órbans ”vänner”. Orbáns maktapparat saluför systematisk propaganda via såväl statlig som privata mediaimperium. Propagandaapparaten demoniserar muslimer och flyktingar. Konspirationsteorin om Eurabia, det muslimska övertagandet och det existentiella hotet mot det ungerska samhället och kulturen, är genomgående i medierapporteringen.

Ungern har kommit en god bit på väg i sitt syfte att montera ner demokratin. På punkt efter punkt raderar man oliktänkande bl a genom att skriva om den politiska och sociala kartan. Att staten kontrollerar (statlig) media, kultur och ”demokratiska” val och dessutom bedriver systematisk propaganda är antidemokratiskt.


Vad gäller demokratiindex är trenden för Ungern att det går stadigt nedåt. Enligt the Economist är Ungern med sina 6,63 poäng 2018 en ”demokrati med anmärkning”. Med tanke på att Ungern 2010 (året då Órban och Fidesz kom till makten) hade 7,21 poäng så kommer landet, om trenden håller i sig, hamna på en poäng som kvalificerar landet som ”hybridregim”. Som jämförelse har Sverige 9,39 poäng 2018 och är det tredje mest demokratiska landet i världen efter Norge och Island.

Källor:

Aftonbladet: Jimmie Åkesson: Ungern vågar utmana dina värderingar, Lööf

Reuters: PM Orban flags big changes to Hungary’s constitution

NPR: Outlets Strive For Independence In Hungary, Where Most Media Back The Government

Financial Times: Viktor Orban’s oligarchs: a new elite emerges in Hungary

Reuters: Hungarians start European news agency with pro-Orban content

SvD: SD ändrar inte politik om public service

SVT: Sverigedemokraterna vill byta ut konsten i Slussens tunnelbana

Expressen: Museer är ingen politisk plattform

Vox: It happened there: how democracy died in Hungary

hvg.hu: Halott Családok Pártja? Döbbenetes választási csalásokra derült fény Csepelen (engelsk översättning)

OSCE: HUNGARY PARLIAMENTARY ELECTIONS 8 April 2018

The Economist: EIU Democracy Index

Myt: Politikerna gör inget mot hedersvåldet

I invandringsdebatten hör vi ofta alarmistiska uttryck om att svenska politiker inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värderingar” och därför inte tar tag i problemen. I soppan av ”sverigevänliga” argument för att stoppa den s k ”massinvandringen” finner vi det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det är direkt felaktigt att hävda att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåld och förtryck.


Det finns en myt som florerar i debatten om att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåldet. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Varför det inte stämmer återkommer vi till lite senare i denna artikel.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär kulturella, och kollektiva, mönster som tar sig uttryck i psykiska och fysiska verktyg för att styra, manipulera, skrämma, hota och i värsta fall döda. Det kan vara såväl kvinnor som män som utsätts. En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer. Förövarna är oftast familjemedlemmar, släktingar eller någon som på annat sätt ingår i den kollektiva gemenskapen. Ofta handlar våldet och förtrycket om att den enskilde inte följer gemenskapens åsikter om val av partner. Gruppens ord är lag.

Polisens hemsida läser vi följande beskrivning av begreppet:

”Hedersrelaterade brott är ofta riktade mot en släkting som enligt gärningspersonen, familjen, släkten eller annan liknande grupp riskerar att vanära eller redan har vanärat gärningspersonens, familjens, släktens eller gruppens heder.

Hedersrelaterade brott kan exempelvis handla om frihetsberövande, tvång, äktenskapstvång, vilseledande till tvångsäktenskapsresa, hot, kränkande fotografering, ofredande, misshandel, mord eller mordförsök.

Många unga utsätts idag för kränkningar och begränsningar av sin frihet och integritet som ibland, men inte alltid, utgörs av brottsliga handlingar. Oavsett om handlingarna är brottsliga eller inte får de enorma konsekvenser för den som drabbas i de sammanhang och med den systematik som de utförs.”(Källa: Polisen.se)

Varje fall av hedersrelaterat våld och/eller förtryck i Sverige är ett fall för mycket. Det är ett komplext arbete att förebygga, förhindra och stoppa hedersvåldet. Men att påstå att ingenting görs, eller att använda hedersvåldet som ett argument mot invandring, är i första fallet direkt felaktigt, och i andra fallet generaliserande och en form av kollektiv skuldbeläggning.

Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?

Hedersrelaterat våld och förtryck kränker de mänskliga rättigheterna, då det får till följd att individen begränsas i sin frihet, sin rätt till liv och personlig säkerhet. Här är exempel på hur hedersförtrycket kan ta sig uttryck:

  • Att inte få klä sig som man vill – eller tvingas bära vissa plagg mot sin vilja
  • Att inte få gå ut
  • Att inte få umgås socialt med de man vill
  • Att inte få gifta sig med den man vill
  • Att inte få bestämma över sin egen kropp, sitt liv eller sin sexualitet
  • Att vara alltid bevakad och kontrollerad
  • Att inte få studera vidare, eller studera vidare bara på samma ort som familjen bor på
  • Att styras av de i familjen/släkten som har mer makt än man själv

Det finns olika sätt att angripa hedersbegreppet. Vissa hävdar att det handlar om ett könsperspektiv, andra att det handlar om ett kulturperspektiv. Båda perspektiven, och sannolikt flera, är nödvändiga för att angripa problemet.

Eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder hamnar ibland människor från andra kulturer och med annan syn på könsroller, i polemik med den rådande samhällsnormen då de invandrar till Sverige. Det kan vara svårt att förändra beteenden och normer, och inte sällan hamnar individen i ett livsfarligt dubbelliv, då man å ena sidan lever enligt familjens normer, och å andra sidan enligt samhällets normer.

Heder i kulturens och traditionens namn

Hedersnormer är inte specifikt kopplad till en etnicitet, eller religion. Hedersnormer kan vara kultur i ett helt land, eller så kan det vara en subkultur där vissa grupper använder sig av det. Det är viktigt att poängtera, för att undkomma alla anklagelser om generalisering, att inom grupper finns de som förespråkar, men också de som tar avstånd ifrån, hedersnormer. Traditioner är hos de allra flesta av oss starka.

Hedersnormer har funnits långt innan våra moderna religioner bildades. Hedersvåld är inte kopplat till religion, vilket illustreras av att det förekommer i såväl kristna, som muslimska och judiska samhällen.

Hedersnormer är alltid kopplat till klanstrukturer, alltså en syn på samhället där klanen/familjegruppen/intressegruppen är den enda garantin för individens fysiska och ekonomiska trygghet, och där klanens status (och därmed förmåga att garantera individen trygghet) hänger på klanens ”heder”, som avgörs av individernas beteende. Det är därför det blir så viktigt för klanen att kontrollera och begränsa hur individerna beter sig.

Motsatsen till klanstrukturen är den individualistiska samhällssynen i rättsstaten (lagsamhället), där staten, genom rättsväsendet och välfärdssystemet, är garanten för individens trygghet.

Man måste förstå det här, för att förstå skillnaden mellan hedersförtryck och förtryck som bottnar i svartsjuka eller en vidrig kvinnosyn.

Men det är en svår balansgång att förklara att klansamhället är ett kulturmönster som kan finnas i alla länder, religioner, kulturer – utan att diskussionen spårar in i ”kulturella skillnader” som genast kopplas till etnicitet och religion.

En gemensam nämnare för mäns våld i nära relationer och hedersvåld är patriarkalt förtryck. För att angripa båda formerna är det viktigt att vi ser skillnaderna. En viktig skillnad är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat. I mäns våld i nära relationer är förövaren ensam, ofta sker brottet oplanerat och det fördöms av människor i förövarens närhet. Vad gäller hedersrelaterad brottslighet är förövarna ofta flera personer, oftast sker brottet planerat och förövarna har stark lojalitet från resten av gruppen.

FN och Sverige bekämpar hedersvåld

FN arbetar kontinuerligt med att uppmärksamma och förebygga, samt förhindra, förekomsten av hedersvåld. United Nations Population Fund (UNFPA) uppskattar att 5 000 kvinnor världen över varje år mördas mot bakgrund av hedersnormer. FN har, i enlighet med Human Rights Council resolution (14/12) från 2010, utformat krav på att medlemsländer vidta åtgärder för att eliminera kvinnovåld, då det inskränker såväl på mänskliga rättigheter som kvinnorättigheter.

Vad gör då våra svenska politiker för att angripa hedersnormer, hedersvåld och förtryck? På den frågan vill jag svara ”massor”. Häng med.

I ”Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck” får vi en inblick i hur man tänker:

”Regeringen satsar på kraftfulla åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor och män är lika mycket värda. Jämställdhet är inte något som är villkorat, gäller vissa, på särskilda platser eller på vissa tider. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är något som gäller alla, överallt, hela tiden. Svensk lag gäller alla som lever i Sverige, säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.” (Källa: Regeringen.se)

Regering och riksdag arbetar ständigt med den komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor, vilken inkluderar hedersvåld och förtryck. Det görs en flerårig satsning med stora resurser (100 miljoner kronor 2018 och 57 miljoner såväl 2019 som 2020). Arbetet syftar till att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha rätt till sin kroppsliga integritet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Man är av uppfattningen att ökad segregation i utsatta områden kan bidra till att förstärka hedersnormer. Därför behövs resurser för att stödja jämställdhetsarbete och specifikt de våldsförebyggande insatserna gentemot pojkar och män i en hederskontext. Att arbetet mot hedersvåldet är tvärpolitiskt blir tydligt då ”Satsningen är inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. (Källa: Regeringen.se)

I den nationella strategin mot våld och förtryck (som startade 1 januari 2017 och planeras pågå i tio år) ingår följande punkter:

  • Ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot våld
  • Förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn
  • Effektivare brottsbekämpning
  • Förbättrad kunskap och metodutveckling
    (Källa: Regeringen.se)

Våren 2017 gav regeringen Socialstyrelsen ”i uppdrag att stödja genomförande och uppföljning av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. I uppdraget ingår att göra en nationell kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck samt barn- och tvångsäktenskap.

Syftet med Socialstyrelsens uppdrag är:

  • att förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och insatser på nationell, regional och lokal nivå,
  • att specifikt förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och våldsrelaterade insatser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård på kommunal respektive regional nivå,
  • att förstärka kompetensstödet till vård- och omsorgspersonal, samt
  • att utveckla bedömnings- och behandlingsmetoder i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutövare samt våldsutsatta kvinnor och barn
    (Källa: Regeringen.se)

Slutredovisningen av Socialstyrelsens nationella kartläggning står att läsa i ”Ett liv utan våld och förtryck” som publicerades i april 2019. Rapporten riktar sig till ”beslutsfattare, tjänstemän, verksamhetschefer på olika nivåer, yrkesverksamma som möter våldsutsatta och personer som har erfarenheter av våldsutsatthet”.

Socialstyrelsens rapport är uppdelad i en kvalitativ intervjustudie (235 personer med kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck intervjuades i 95 intervjuer) och en kvantitativ enkätstudie (6 002 niondeklassare i Malmö, Göteborg och Stockholm besvarade en enkät om relationer, begränsningar och olika former av utsatthet i hemmet, skolan och på fritiden).

Vi läser följande om resultatet i den kvantitativa enkätstudien:

”Utifrån de definitioner som används i studien så beräknas andelen av de undersökta ungdomarna i Göteborgs stad som lever med hedersrelaterade normer och förtryck till 8–13 procent. Motsvarande intervall beräknas vara 9–20 procent för Malmö och 7–10 procent för Stockholm. Omfattningen beskrivs befinna sig inom det intervall som redovisats i tidigare enkätstudier genomförda bland ungdomar i Sverige. På den lägre sidan av intervallet ligger den grupp individer som utsatts för någon form av kollektivt (familjen eller släkten) legitimerad våldsanvändning, och på den högre sidan av intervallet ligger den grupp individer som lever med normer som begränsar sexualitet och det fria utövandet av denna. Dessa två grupper överlappar endast i begränsad omfattning varför slutsatsen dras att studien fångar två olika hedersutsatta grupper.” (Källa: Socialstyrelsen)

Vi läser följande om resultatet i den kvalitativa intervjustudien:

”Den kvalitativa delen visar på ett stort antal mönster och faktorer som har betydelse för olika former av våld i hederskontexter: Hedersrelaterat våld och förtryck beskrivs exempelvis näras av minoritetsskap, särskilt i kombination med statslöshet, krig, migration och segregation. Social, ekonomisk och politisk rörlighet däremot, tycks urholka våldsnormerna och minska våldsanvändandet.” (Källa: Socialstyrelsen)

18 juli 2019 beslutade regeringen om direktiv för straffrätten vad gäller hedersbrott. I dokumentet ”Straffansvar för hedersrelaterat våld och förtryck” läser vi att utredaren ska

  • analysera och ta ställning till om det bör införas en särskild straffbestämmelse, med en egen brottsbeteckning, som uttryckligen tar sikte på hedersrelaterat våld och förtryck,
  • lämna förslag på en sådan reglering oavsett ställningstagande när det gäller frågan om huruvida ett särskilt hedersbrott bör införas,
  • om utredaren bedömer det ändamålsenligt, lämna förslag på hur ett effektivare straffrättsligt skydd mot hedersrelaterat våld och förtryck kan åstadkommas på något annat sätt,
  • överväga hur preskriptionstiden för sådan brottslighet bör beräknas och ta ställning till om särskilda preskriptionsregler bör gälla om brott har begåtts mot en person under 18 år,
  • analysera svensk domstols behörighet att döma över sådan brottslighet begången utomlands, samt
  • lämna förslag på nödvändiga författningsändringar
    (Källa: Regeringen.se)

Det finns en företeelse som går ut på att unga människor tvingas stanna kvar i utlandet mot sin vilja. Det kan handla om tvångsgifte eller s k ”uppfostringsresor”. I samband med skollov noterar Utrikesdepartementet (UD) att dessa ärenden ökar. Mot bakgrund av detta lanserar UD tillsammans med Skolverket en annonskampanj mot hedersförtryck. Kampanjen riktar sig till ungdomar som riskerar att drabbas samt till yrkesverksamma. Den hänvisar till hedersförtryck.se och uppmanar skolor att vara observanta och agera då det finns misstanke om att en elev ska föras ut ur landet. Skolverket erbjuder stödmaterial. Kampanjen pågår under veckorna 48-51 2019 (dvs inför jullovet) och syns i kollektivtrafiken i Malmö, Göteborg och Stockholm.

Lokala och nationella aktörer i kampen mot hedersförtryck

Det finns en uppsjö speciella verksamheter som erbjuder stöd och hjälp till personer som är hedersutsatta. Exempel på dessa verksamheter är Origo, ett resurscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck beläget i Stockholm. Ytterligare fyra län i Sverige har på regeringsuppdrag  fått i uppgift att starta upp resurscentra. En annan speciell verksamhet som verkar för att hjälpa personer som är hedersutsatta är Gryning, som funnits sedan 2004 och är beläget i Göteborg. Gryning är en skyddsverksamhet som arbetar på uppdrag av socialtjänsten och erbjuder skyddsutredning, skyddat boende, råd, stöd och konsultationer. Även i Malmö finns en speciell verksamhet som heter Resursteam heder och är en del av socialtjänsten.

Utöver de speciella verksamheterna finns Brottsofferjouren Sverige, en ideell verksamhet bestående av lokala jourer, ett förbundskansli och en nationell stödlinje. 2017 hade Brottsofferjouren Sverige en uppskattad ärendemängd på 26 723. Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon för kvinnor som bl a är hedersutsatta.

RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter), ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) och Unizon (en verksamhet som samverkar med 140 kvinno- och tjejjourer i Sverige) är exempel på ideella nationella organisationer som samverkar med Socialstyrelsen.

Argumentet att hedersvåldet är en anledning till att stoppa, eller kraftigt minska, invandring, är inte rationellt. Det bygger på generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning. Argumentet ”beläggs” med att politikerna är flata och blundar för företeelsen, eller att de inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värdegrund” är inget annat än nonsens. Det finns ett aktivt, pågående och tvärpolitiskt arbete för att förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.

Att påstå att politikerna inte tar hedersproblematiken på allvar är direkt felaktigt. Tvärtom, politikerna gör massor och tar problemen på största allvar.


För att förekomma eventuell kritik, vill vi på Motargument med emfas understryka att vi tar hedersvåld och förtryck på allra största allvar. Hedersnormer har ingen plats i en modern rättsstat.

Tips:

UR Samtiden – Mellan klan och stat. Hedersrelaterat våld och förtryck

Källor:

Dina rättigheter.se: Hedersrelaterat våld och förtryck

Polisen: Hedersrelaterade brott – fakta om

Dagens Samhälle: Klantänkande det normala – det är vi som sticker ut

Riksdagen: Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck

Riksdagen: Socialstyrelsen ska öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor

Socialstyrelsen: Ett liv utan våld och förtryck

Regeringen: Straffansvar för hedersrelaterat våld och förtryck

Regeringen: Kampanj mot hedersförtryck

Hedersförtryck.se

United Nations General Assembly: Report of the Special Rapporteur on violence against women, its causes and consequences,Rashida Manjoo

Statsministern faller i fällan att tala om etnicitet

I SVT Agenda häromkvällen intervjuades statsminister Stefan Löfven. På frågan om han kopplar samman invandringen med kriminaliteten svarar statsministern att ”om du sätter dit människor som är födda i Sverige under samma förutsättningar så får du samma resultat”. Varför är det farligt att anamma retoriken om ”invandrare” och ”svenskar”?


Jag vill inleda med att säga att jag förstår poängen som statsministern vill göra. Men, uttalandet ger alla s k ”sverigevänner”, som jag brukar kalla sverigehatare, vatten på sina kvarnar.

Uttalandet intensifierar det stora sociala mediedrev som redan finns. Uttalandet riskerar också att öka det redan ansträngda debattklimatet och den polarisering, som redan är stor.

De arga, anonyma tangentbordskrigarna har gått i taket över att Löfven uttrycker att ”invandrare” och ”svenskar” är av samma skrot och korn. Även mer seriösa aktörer i debatten reagerar kraftfullt mot hur Löfven pratar om brottslighet, ”invandrare” och ”svenskar”.

Jag är övertygad om att Löfven har goda avsikter med det han säger. Han poängterar att de likheter och olikheter som finns hos oss människor i Sverige finns där oavsett varifrån vi eller våra föräldrar kommer ifrån, eller vilken tro, eller icke-tro, vi har.

Jag anser dock att Löfvens uttalande är kontraproduktivt. Vi vet redan att riskfaktorerna för att falla i kriminalitet inte innefattar etnicitet. Däremot finns det mängder av andra riskfaktorer. Dessa riskfaktorer har jag avhandlat flertalet gånger här på Motargument.

I debatten pekas invandrare ut som kriminella mot bakgrund av ursprung

Löfven faller i intervjuarens fälla att dela upp människor i ”invandrare” och ”svenskar”. Tyvärr gör debatten allt som oftast gällande att det är etnicitet som är avgörande. Även människor som inte är sverigehatare eller rasister använder sig av den retoriken.

När vi hänfaller åt att tala i termer som ”invandrare” och ”svenskar” så ser vi att vi har lurats in i fällan att rätta oss efter populisters och rasisters spelregler.

I intervjun nämner Löfven fattigdom, utanförskap, sysselsättning och skola som orsaker till kriminalitet i de utsatta områdena.

Löfven har, efter stormande kritik, utvecklat sitt resonemang och formulerat ett långt inlägg på Facebook. För mig blir det ännu tydligare vad han faktiskt vill säga. Och för mig räcker detta Facebook-inlägg för att jag ska vara OK med hans förklaring om att riskfaktorerna inte innefattar etnicitet, hudfärg eller religion:

”Det är inte hudfärg eller etnicitet som avgör, utan samhörigheten med samhället och upplevelsen av att sakna framtidsutsikter”. (Källa: Stefan Löfvens FB-inlägg)

Problemet är att skadan redan är skedd.

Det människor kommer att minnas är att han talade om ”invandrare” och ”svenskar”. Dessutom finns artiklarna i diverse nättidningar kvar för alltid. Detta i sig betyder att effekterna av skadan kommer att fortleva.

Vi får inte glömma att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta är inget nytt. Men vad är orsakerna?

Grundar sig orsakerna i etnicitet, ett näst intill urvattnat ord som i princip ersatt ordet ”ras”, och är brottsligheten i så fall ett resultat av invandring?

Riskfaktorerna är såväl individbaserade som generella. Gemensamt för faktorerna är att de inte innefattar geografiskt ursprung eller religion. Däremot innefattar de bl a psykisk ohälsa, socialt och genetiskt arv, uppväxtförhållanden, socioekonomi, missbruksproblematik, integration, segregation, trauma kopplat till t ex förhållanden i ursprungslandet, diskriminering, kön och ålder.

Bland riskfaktorerna finner vi alltså inte etnicitet eller religiositet/ateism. Det finns inte heller stöd i svensk forskning att s k ”kulturkonflikter” är en riskfaktor.

En sak som vi gärna ”glömmer bort”, eller ärligt faktiskt inte vet, är att människor med invandrarbakgrund diskrimineras i alla led i rättsprocessen. Det finns forskning och statistik på att människor med invandrarbakgrund diskrimineras i polisens operativa verksamhet, i den brottsutredande processen och i den dömande processen.

De av oss som blir upprörda över faktumet att det inte spelar någon roll vilken etnicitet eller religion du har när det kommer till brottsbenägenhet är rasister.

De av oss som tror att ”svenskar” begår mindre brott pga sin etnicitet eller religion är rasister.

De av oss som tror att invandrare begår fler brott pga sin etnicitet eller religion är rasister.

De av oss som förstår varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och att det inte har med etnicitet eller religion att göra är inte rasister.

Svårare än så är det inte!

Statsministerns avsikter med uttalandet är goda, men uttrycket blir fel.

Det är beklagligt att statsministern använder sig av samma ordval som populister och främlingsfientliga. Vi kommer aldrig ifrån att det är individer som begår brott, inte deras etnicitet eller religiösa tillhörighet. Att kategorisera människor i ”invandrare” och ”svenskar” så som många av oss gör  hjälper inte. Det som händer är istället att avstånden i samhället blir längre och det ovärdiga ”vi och dom” lever kvar och förstärks.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Featured image attribution: Photo by Victor Svedberg. Attribution-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-ND 2.0)

Hederskultur finns i alla samhällen

Ett problem i den svenska debatten är att det närmast finns ett tabu att tala om svensk hederskultur och svenska hedersmord. I dessa fall beskylls gärningsmannen som psykiskt sjuk medan så snart en muslimsk man mördar sin dotter eller flickvän så handlar det alltid om hedersmord. Det råder samma syn på svensk hederskultur som terrorism utförd av svenska människor.


För att börja i en användbar riktning ska jag förklara hur begreppet hederskultur respektive hedersförtryck används i den akademiska diskursen. Hederskultur handlar om ett system som förtrycker eller inskränker människors fri- och rättigheter med hänvisning till familjens heder. Hedersförtryck är med andra ord ett förtryck mot en människa som på något sätt anses bryta mot den sagda hederskulturen.

Hederskultur stänger in kvinnor.
Illustration av Dashti Jangi

Vad vi oftast tänker på när vi talar om hederskultur och hedersförtryck är utländska familjer och helst muslimska pojkar och män som mördar, kastar syra på eller på annat sätt skadar sina kvinnliga släktingar. Exemplen är oändliga på kvinnor som fallit offer för utländsk hederskultur och idag är det snarare regel än undantag att begrepp som balkongflickor (ett begrepp som kommer ur tanken att en flicka påstås ha begått självmord genom att hoppa från balkongen).

Bildkälla: twear

Frågan är hur många av oss som tänker på hederskulturen som finns hos oss själva? Hur många pappor ger sig inte rätten att döma sina döttrars pojkvänner och ständigt vara på vakt mot eventuella signaler som indikerar att dottern har haft sex. Hur många fäder finns det inte som stolt skryter med att de bär tröjor med tryck som förklarar regler för vad som gäller när man umgås med deras döttrar.

I en artikel i Aftonbladet från 2017 berättar historieforskaren Marie Lindstedt Cronberg en historia om ett Sverige där kvinnor som fick rykte om sig att vara lösaktiga kom det att innebära att hon fick svårt att gifta sig eftersom hon hade tappat sitt värde och därmed var förstört gods, kvinnan var med andra ord en vara vars oskuld satte prislappen på henne. Artikeln fortsätter att berätta om hedersrelaterade begränsningar:

”Förutom att hedersmord och grovt våld inte förekommer sanktionerat av kollektivet, är det precis samma orubbliga könsmönster, syn på sexualitet och begränsningar i val av partner och umgänge, som i hederskulturer vi ser från Mellanöstern.” (Källa: Aftonbladet)

Även i en uppsats skriven på Göteborgs universitet tas det faktum att ogifta kvinnor lät mörda sina nyfödda barn eftersom det var förbjudet att föda utomäktenskapliga barn. Där står vidare att läsa att det var en mycket stark samhällsnorm i Sverige.

”Fram till 1864 tog kvinnor livet av sina nyfödda barn i Sverige på grund av att det var förbjudet att föda utomäktenskapliga barn och det var denna stränga samhällsnorm som låg bakom de barnamord som begicks under 1600-och 1700-talen. Dessa kvinnor ville undvika skammen och sannolikheten att de skulle ställas inför rätta. Det var kvinnorna själva som mördade sina nyfödda barn och detta kan ses som en stor skillnad till hederskulturen då förtrycket och morden vanligtvis sker under offrets tonårsperiod och utförs av familjens män.” (Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck)

Detta innebär att den svenska hederskulturen skiljer sig en aning från vad vi normalt ser som hederskultur. I Sverige handlar det dels historiskt, men också än i dagens samhälle om skammen inför kvinnlig sexualitet. I Sverige har mannen fråntagits den kvinnliga sexualiteten som en maktfaktor över kvinnan. Det har skett genom lagstiftning och normer som förnekar kvinnors rätt att vara en självständig sexuell varelse. Detta beror på hur vår samhällsbyggnad ser ut jämfört andra länder.

”Utifrån figuren kan man fastställa att dessa samhällsnormer för prioritering är helt olika. I det svenska samhället är det individen som är i fokus. I hederssamhällen prioriteras gemenskapen över individen och den etniska gruppens värderingar styr och påverkar familjen i större grad än de svenska normerna i samhället.” (Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck)

samhällsnormer.png
Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck

Fallen av hedersrelaterade mord utförda av svenskar är många. Exempelvis har vi fallet med Mikael Hagelin som först mördade sin mamma för att han ansåg att hon tjatade för mycket på honom. Efter avtjänat straff flyttar Mikael till Fagersta. Där blir han ihop med en flickvän. Efter en kort tid misshandlar och slutligen mördar han henne då han anser att hon påminner för mycket om hans mamma.

Vi har också fallet med Dalby-pappan som slog ihjäl sin fru med en slägga och därefter dumpade fruns och dotterns kroppar ut över ett stup. Därefter larmade han via 112 för att meddela att en olycka inträffat.

Vi har även fallet Martin Jonsson som mördade sitt ex av svartsjuka då han misstänkte att hon varit otrogen.

Vi har även fallet Billy Fagerström som först misshandlade sin dåvarande flickvän i flera år och till sist mördade henne och sänkte hennes kropp fjättrad vid en skottkärra i en sjö.

Vi har även fallet med en 33-årig man som efter en lång festnatt med sin ex-flickvän fick ett tragiskt slut. Slutet kom efter att ex-flickvännen ringt sin nuvarande pojkvän, varpå 33-åringen inledde en dispyt som slutade med att 33-åringen ströp sin ex-flickvän.

Enligt statistik från NTU kan man läsa att av allt våld mot kvinnor så står våldet i nära relationer för 72% av fallen av en bekant eller närstående. Vill man ha ytterligare läsning på ämnet våld mot kvinnor finns en hel del matnyttigt på BRÅs hemsida.

Tabellkälla: BRÅ

En tanke vi bör ställa oss själva innan vi väljer att peka på andra kulturer som hederskulturellt bärande är, hur går mina egna tankar kring mina döttrar, min mor, syster eller annan kvinnlig anhörig?

Jag är pappa till två döttrar och en son. jag har ofta mötts av olika tankar kring uppfostran av min son jämfört med mina döttrar. Jag likt många andra fäder till söner har en mer slapphänt tankegång till min son jämfört med tankegångarna i uppfostran av mina döttrar.

När någon av mina döttrar ska stanna hos någon vän är jag mycket mer noggrann med att kontrollera vilka andra vänner som kommer att vara där. Jag är mer intresserad av att veta vem som någon av mina döttrar ska sova över hos. Jag ringer vännens föräldrar för att kontrollera att min dotter verkligen ska sova över hos den sagda vännen.

När min son säger att han ska sova över hos någon så tar jag det mer med en axelryckning. Jag tänker att om min son tänker sova över hos en flickvän så kommer hennes föräldrar vara mer beskyddande och vara dem som ringer mig. Jag har också läst spaltmeter med artiklar och hört timmar av inslag där pojkvänner uttryckt ägandeskap över flickvänner och där man talar i termer som Min flickvän, om min flickvän skulle göra det ena eller andra skulle jag slå ihjäl henne. Som vi sett i exemplen ovan där ex-pojkvänner i fall av svartsjuka mördat sina ex samt i vissa fall även den nuvarande pojkvännen.

Vad säger lagen om hedersmord?

Hedersrelaterat våld utmärker sig genom sitt kollektiva uttryck. Kännetecknande för våldet är att det inte utövas av en enskild man mot en enskild kvinna i en parrelation, att det grövsta våldet i regel är välplanerat och att både kvinnor och män kan utsättas.

Hedersrelaterat våld och förtryck handlar i många fall om hot som begränsar en ung persons handlingsutrymme eller rätt att själv välja partner. Den som öppet utmanar eller trotsar den rådande normen anses dra skam över hela familjen och riskerar att straffas fysiskt för att familjen eller ett utökat kollektiv ska återfå det som uppfattas som förlorad heder. Gärningspersonerna är ofta familjemedlemmar, släktingar eller andra medlemmar av gemenskapen.

Ett problem som jag ser med synen på hederskultur i den svenska debatten idag är att man använder element i begreppen som gör att hederskultur är något som utförs av ”de andra” och aldrig eller sällan av svenska män.

Ett exempel på ett sådant element är att döttrarna inte tillåts tala svenska i hemmet och ett annat är att det anses behövas att svärmödrar och/eller kusiner som medverkar till påtryckningar för att kvinnan ska bli utsättas för våld.

Vi bör fundera på våra egna tankar kring hur vi själva beter oss mot våra döttrar och flickvänner. Jag menar att hederskulturer är något som finns i samtliga samhällen, men att det alltid är lättare att se fel hos den andre än hos sig själv.

Människor slår ofta ifrån sig att det svenska våldet mot kvinnor är något annat än hedersvåld. Ett annat argument som ofta hörs när en svensk kvinna blivit våldtagen av en utländsk gärningsman, de ska inte röra våra kvinnor. Min fråga till dessa män är då, när började du äga någon kvinna och är den kvinnan medveten om att du anser dig äga henne?

Definition av heder och hederskultur

Den definition som FN satt upp av heder och hederskultur känns mer öppen för att kunna få svenska män fällda för hedersrelaterat brott då man på Nationellt centrum för kvinnofrid skriver så här:

”Heder definieras av FN som en del av en traditionell familjeideologi som ställer upp villkor för kvinnors sexualitet och familjeroll. Identiteter och handlingar som bryter mot dessa normer, exempelvis otrohet, sex före äktenskapet, att umgås med ”fel” personer och i vissa fall även att bli våldtagen, kan leda till bestraffningar och även dödligt våld.” (Källa: NCK)

I Sverige är vi väldigt måna om vem våra döttrar träffar. Pappor har en tendens att fungera mer än väldigt kvävande mot sina döttrar där papporna till att börja med tror att deras döttrar omöjligt kunnat ha samtyckt till sexuella handlingar med jämnåriga partners.

Det finns även i vår svenska kultur där döttrar ses som ägodelar som fäderna helt och fullt bestämmer över. Samma kultur gör skillnad mellan söner och döttrar där om det kommer fram att en son har haft sex med en flicka så är den första frågan ofta, använde du kondom? Om dottern kommer hem och berättar att hon haft sex, då är frågorna av helt annan karaktär, vem var det? Hur gammal var han? Följt av tankar på hur man på bästa sätt ska ta pojken av daga eller åtminstone få han fälld för våldtäkt. Min dotter kan omöjligt samtyckt till samlag, det måste ha varit fråga om våldtäkt.

Den bästa faktabaserade källa jag kunnat hitta är ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). Enligt statistik som SCB har sammanställt så mördades det 22 kvinnor i Sverige 2018.

Vidare skriver ROKS att hedersrelaterat våld har det gemensamt att det handlar om maktordningen att mannen är överordnad kvinnan:

”Våld i hederns namn kan skilja sig åt i olika sammanhang, men är, liksom alla former av mäns våld mot kvinnor, den yttersta konsekvensen av könsmaktsordningen.” (Källa: ROKS)

Det tragiska i statistiken från 2018 är att samtidigt som det dödliga våldet totalt minskar i Sverige. Enligt statistiken har död som resultat av dödligt våld minskat med 5% samtidigt som det dödliga våldet mot kvinnor har ökat med 22% eller 33 fall av våld med dödlig utgång riktat mot kvinnor. Det är alltså 22 av 33 fall av dödligt våld riktad mot kvinnor som sker i nära relationer.

Bildkälla: BRÅ

Jag menar att det är viktigt att förstå att hedersrelaterat våld och hederskultur, kan se olika ut i olika delar av världen. Historieforskaren och docenten Marie Lindstedt Cronberg påtalar om att kvinnor i en dramatiskt större utsträckning får rykte om sig att vara lösaktiga. Shivan Husseins konstaterande att en kvinna som föder barn när hon är ogift och tittar på hur det ser ut i vårt samhälle idag så kan man bara komma till slutsatsen att heder är något som sitter djupt rotat även i den svenska själen.

Åtminstone gällde detta som sanning under mina tonår att kvinnor som legat med fler än en person var en slampa eller till och med en ”hora”. Handen på hjärtat, hur många av oss män är eller har varit intresserad av ett förhållande med en kvinna som har ett eller fler barn från tidigare förhållanden?


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

Aftonbladet, Dödade fru och dotter
Aftonbladet, Hedersförtryck en gammal svensk tradition
BRÅ, Slutlig brottsstatistik 2018
BRÅ, Våld i nära relationer
Café, Martin Jonsson dödade sitt ex av svartsjuka: ”Jag slog sönder henne”
Expressen, Tovas expojkvän blir inlåst med andra kvinnomördare
Expressen, Mikael Hagelin mördade sin mamma och flickvän
FOU, Hedersrelaterade traditioner i en svensk kontext
Göteborgs universitet, Hedersrelaterat våld och förtryck
Hederskulturer och hedersrelaterat våld
Mitt i Västerort, Ströp ex-flickvän efter lång festnatt
ROKS, Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer 2018
ROKS, Hedersrelaterat våld
Uppsala universitet, Nationellt centrum för kvinnofrid, Hedersrelaterat våld och förtryck
Wikipedia, hedersmord

Artiklar på Motargument under hashtaggen #heder

Illustrationer:
Dashti Jangi

”No go-zonen” Öland – är ölänningar ”lömska” och ”blodtörstiga”?

Debatten om de ”brottsliga” och ”mordlystna” ölänningarna på 1800-talet påminner mycket om debatten idag bland högerkonservativa med sympatier för Sverigedemokraterna i sociala media. Då var det ölänningarna som man sa hade en kultur som gjorde att de drogs till brottslighet. Idag är det muslimer, romer och andra som får höra detta.


Den tidens ”antirasister” fick ägna mycket möda och energi åt att motarbeta rykten om de våldsamma ölänningarna.

Ryktena hade uppstått av flera anledningar. Främst var Öland beryktat för att det skedde några uppmärksammade mord och uppror riktade mot personer av högre rang och stånd på ön. Bödaupproret 1850 är ett sådant exempel. Men sen var det så att folkmängden var stor på ön, folkmängden på ön var lika stor för 170 år sen som idag (den ökade från 23000 1805 till över 40000 i mitten på 1800talet, innan emigrationen till USA började), och fattigdomen utbredd. Som vanligt där utanförskap existerar grasserar även brottslighet där.

Men betydde det att alla ölänningar var, eller är, kriminella?

Är ölänningar ”råa”, ”obildade” ”lömska”, ”hämndgiriga” och ”blodtörstiga” som det påstods i en rapport från Kungliga Lantbruksssällskapet 1854?

Nej, givetvis inte. Man kan inte dra alla människor av en etnicitet eller en kultur över en kam. Det vet alla bildade förnuftiga människor nu, och det visste man då.

Vi ska kika lite på hur den tidens fördomar om ölänningar och på några exempel på hur antirasister bemötte detta.

1827

I början av december 1827 skedde ett ohyggligt mord på Öland, som blev förstasidesstoff i landets alla tidningar.

Det hela började med att en bonde i Buserum i Torslunda socken högg ner träd i Saxnäs, Algutsrum, som tillhörde den avlidne löjtnant Hjorth. Hans son, lantmäteri-ausculant Olof Fredrik Hjorth, åkte tillsammans med några vänner för att konfrontera gärningsmännen och blev misshandlade. Hjorth så illa att han dog.

Som väntat blev upprördheten stor ute i stugorna. Ytterligare ett dåd begått i den del av landet som hade rykte om sig att vara den tidens ”no go-zon”.

Calmarposten rapporterade givetvis om det också. Men gick i svaromål mot förtalen om ölänningarna.

”Man har anmärkt under det sednare tiotalet af år, en mängd gröfre brott begågna af Ölands allmoge, hvilka alla ådagalägga samma lynne, samma lömska sätt att angripa. Jämför man de brottsligheter af gröfre art, som blifwit föröfvade på fasta landet af detta län, med de på Öland, får man anledning til obehagliga betraktelser af så wäl antalet bland lika stor folkmängd, som beskaffenheten, och sättet hwarpå de blifvit verkställda….”

Ölänningar har fått rykte om sig att utöva våld och mord genom ”lömskt försåt”, skrev tidningen. Men det är ändå fel att dra alla ölänningar över en kam, skrev tidningen.

Man får inte bedöma en grupp människor, en allmänhet, efter vad några av deras individer gör. Det finns både brottslingar och hedervärda i varje grupp människor.

”Ligger anlaget till dessa lömska brott uti Öländska allmogens lynne? jag kan inte återhålla denna fråga, ehuru den ganska lätt kan beswaras med nej. Efter några få indiwiders förhållande hwarke bör eller får man bedöma en allmänhet… Öland kan lika wäl som någon annan rikets landsort uppwisa hederwärda och skickeliga män; äfwensom brottsligar tywärr finnes allestädes.”

Klockrent!

1845

En artikel av Karl Anders Af Kullberg om ölänningar publicerades bland annat i Malmö Allehanda 1845-01-14 och rikstidningen Post och Inrikes Tidningar 1850-04-13.

Det var hårda ord. Skribenten frågade sig om ölänningen är Sveriges vildsinta korsikaner.

”På en sednare tid hafva åtskilliga mord blifvit begångna på Öland, mord af hejdlös ilska, af djurisk blodtörst, der offret blifvit sargadt och misshandladt ännu sedan det upphört att andas, mord, som i all sin vildhet erinra om Korsikas vendetta och Syriens assassiner.

Med en viss fruktan genomvandrar man de förfallna, men ännu i sitt förfall arkitektoniskt sköna hvalven af Borgholms slott. Hvart ögonblick fruktar man att bakom någon pelare upptäcka en förstucken röfvare, som på god öländska tillropar en det till konstterm blifvna uttrycket: ”Pengar eller döden!” Denna barbenta muskulöse figur, som på en raggig Ölands-klippare, tyglad med låggrimma, galopperar alfvaren utåt, har han icke ett visst slägttycke med med en kalabresisk röfvare, som på afstånd observerar sitt rof, och ger icke sjelva det ödsliga nakna landskapet ett slags illusion åt en dylik föreställning?

(…)

En plägsed, gemensam för trakten kring Borgholm och trakten kring Rom är också det beständiga bärandet af vapen. Ingen öländning går — för att hämta en liknelse ur Frithiof — ensam: hans knif följer med. En öländning är icke rätt hemmastadd med sig sjelf, då han icke i sin bröstficka känner detta vapen, som med sin breda sextumsklinga godt håller en stillett stången. Och emellan handen och knifven råder vanligen af gammalt en dragningskraft, som i yttersta rummet utöfvar sitt inflytande på knifven. Det heta blodet kokar upp, och det kalla stålet blottas. Gräl slutar i blod. Denna plägsed är, kanske mer än mången tror, en orsak till de mordiska uppträden, som vanfräjdat Öland…

Öländningen är hvad man gjort honom till: förtryckt har han blifvit lömsk och hämdgirig. Religiöst vanvårdad, har han bildat sig ed egen lära om tillåtet och otillåtet, om dygd och last. Han har lagt sig i försåt för sina länsmän. Han har disputerat med sina själasörjare derom att tillgrepp af mat, då man är hungrig, aldrig kan vara något syndigt. En dylik moral är, om man så vill, naiv — riktig är den icke. Men den skall dock finna insteg hos råa sinnen, såvida frön till bättre åsikter icke i tid hos dem nedläggas.”

Intressant nog valde tidningarna ute i landet att publicera artikeln utan att Kullbergs slutkommentar kom med. Den 12:e januari 1846 publicerades ett referat av hans artikel i Aftonbladet och den hade ett slut som var intressant som många tidningar valde att inte publicera.

Öland har varit utsatt genom historien, både av krig och pest, och genom kronans kontroll av Öland, som varit strängt, skrev Kullberg. Om man utsätts för sånt är det inte konstigt om sinnet inte blir ”milt och menniskovänligt” bland de drabbade.

”Så vårdslöst, så styffaderligt, som svenska styrelsen i århundraden behandlat Öland, hafva knappt Romarne behandlat något af sina minst omtyckta lydländer. Må man derföre, äfven om man icke vill framhålla de flerfaldiga, de kanske vid jemförelse öfvervägande ljussidor öländningen eger, icke för mycket i svart utmåla hans mörka sidor. Öländningen är hvad man gjort honom till. Han är det lefvande resultatet af den styrelse, den förvaltning, den lagstiftning han varit underkastad.”

Måhända var anledningen till att många tidningar valde att utelämna slutklämmen i artikeln att journalisterna själva hyste fördomar om ölänningar?

1855

I en insändare av någon som angav sig för att vara bonde på ”Ölands norra mot” i Folkets Röst 1855-09-22 kunde man läsa kritik mot en herr Sylvander, som i en tjänsteskrivelse från Kalmars Hushållningssällskap uttryckt grovt fördomsfulla åsikter om Öland. Sammanhanget var att han skrev om det öländska lantbruket, som han kritiserade. Sylvander hade skrivit:

”Att ölänningen är ‘är mera rå och obildad än fastlandsboen’, är lika sanningslöst som att han är ‘slösare, lömsk, hämdgirig, blodtörstig, feg i öppen strid, lägger sig gerna i försåt och väntar tåligt flere år, för att utföra sin hämnd‘.”

Insändarskribenten bemötte påståendena att Öland skulle vara en ”no go-zon” där svenskar från fastlandet riskerade att utsättas för brott.

”På Öland finnas fullt ut så bildade och upplysta bönder som i Småland, och hvad angår öfrige grannlåter, som hr Sylvander tillägger ölänningen, så har hr Sylvander tänkt sig tillbaka ett par tjog år. I allmänhet är ölänningen icke slösare, ehuru han lefver godt och är i hög grad gästfri, äfven mot fremlingar, och på Öland kan hvilken som helst, äfven herr Sylvander, färdas lika säkert som i hvarje annan provins, utan att frukta för lömskhet, hämndgirighet, blodtörst eller försåt. ”

Avslutningsvis gav skribenten herr Sylvander en känga för sina fördomar. Det är orättvist att dra en hel provins, med dess invånare, över en kam, och generalisera negativt om dem, bara för att några få sköter sig illa.

”Det vore ännu mångdubbelt mera att anmärka vid herr Sylvanders årsberättelse; men det anförda kan vara nog för att visa vederbörande och den stora allmänheten huru herr Sylvander hopslumpat sin berättelse. — Att bedöma en hel provins efter några slarfviga och illasinnade individer, är och förblifver otillbörligt; ty hvar på jorden uppsöker herr Sylvander det land, der sådana icke finnas?”

Mord på orten, och på andra ställen

Mord var inte ovanliga på ön. Det ska sägas.

Calmarbladet 20 maj 1840 rapporterade t ex om ett mord på en 65-årig undantagspiga, Anna Larsdotter,  i Stora Näsby i Sandby socken. Efter mordet gick landshövdingen ut med en skrivelse till allmänheten om att man skulle stoppa de kriminella gängen som härjade i Sandby och Gårdby pastorat.  Under loppet av ett par år hade nämligen flera mord skett i de socknarna.

”Anledning saknas således icke til den förmodan, att inom ort finnes ett måhända widt utgrenadt band av djerfwa missdådare, hwilcka, genom den fruktan de injagat, eller det medhåll de förwärfwat, lyckats att giäcka kronobetiäningens waksamhet.”

Allmogen uppmanades ange gärningsmännen ”att åt orten återskänka frid och säkerhet”.

Det måste ha gått vilt till i Sandby och Gårdby pastorat. Aftonbladet 15 januari 1841 rapporterade att en Anders Larsson arresterats för att han misshandlat bonden Petter Månsson och drängen Nils Svensson i Bettorp. Petter skadades så illa att hans liv rapporterades vara i fara. Om den Anders Larsson ingick i det kriminella gäng som härjade i trakten framgår inte av medias rapporter.

Aftonbladet 27 april 1841 rapporterade om ytterligare ett mord. Ett dubbelmord.

Calmar d. 21 April. Nästl. Måndag infördes till härvarande länshäkte ynglingen Anders Beting från Mysinge, af Resmo socken på Öland, hvilken vid häktandet fritt och otvunget vidgått, att han d. 15 dennes på eftermiddagen med yxa så våldsamt slagit undantagsmannen Jöns Olsson och dennes hustru, Brita Olsdotter i Stenåsa, äfven på Öland, att de båda deraf ljutit döden.

Innan man tror att det nödvändigtvis var bättre förr ska man nog läsa på lite om historien. Rasism är något som inte bara funnit mellan länder och etniciteter utan även inom länder.

Hofer: Brott och straff i Sverige

Frihet är bättre än kristen populism

Förutsättningen för ett fritt samhälle är att värderingar som frihet och pluralism är förankrade och praktiseras. På olika håll i världen som i EU brukar religionen spela en mindre roll än de politiska värderingarna när det handlar om hur samhället ser ut. Bland annat eftersom individens rättigheter, självförverkligande och framsteg genom historien till stor del har varit resultatet av en motreaktion i förhållande till auktoritärt och regressivt religionsbruk.

Man skulle kunna tro utifrån Kristdemokraternas senaste identitetspolitiska kommunikation att partiet likt Socialdemokraterna har haft en central samhällsbärande roll i Sveriges moderna politiska historia. Detta trots att jämställdhetsarbete och livsstilsliberaliseringar genomfördes långt innan KD tog plats i riksdagen. Partiet grundades under 1960-talet då man motsatte sig progressiva trender som sekularisering och materialism. Men hur gick KD från det till budskapet att ett liberalt samhälle måste vara lika med ett kristet samhälle?

Fallet med KD:s förändring påminner om Sverigedemokraternas utveckling. Medan SD försöker att ”nationalisera” olika värderingar så försöker KD att framhålla vissa värderingar som kristna. Genom att vilja göra olika politiska värderingar till något etniskt eller kulturellt uppstår en mycket problematisk utveckling främst i relation till demokratin. Eftersom ett demokratiskt samhälle förutsätter politisk mångfald genom att exempelvis debattera vad som är liberalt, feministiskt eller konservativt. Om alla värderingar och beteenden kunde beskrivas med ett adjektiv så skulle inte något demokratiskt samtal och pluralism behövas.


Ett annat problem i budskapet hos SD och KD är att man ger en falsk och opportunistisk bild av att skydda olika värderingar som påstås vara hotade av invandrare, i synnerhet muslimer. Det görs genom kulturistisk människosyn där till exempel individer från Afghanistan tillskrivs egenskaper som de inte har per automatik. Att många söker flykt och trygghet i EU handlar ju faktiskt ofta om att man vill komma bort från värderingar och beteenden som upplevs som förtryckande och exkluderande.

Förvisso är fallet att många européer ser sig som kulturellt kristna och av olika skäl, ofta obefogat, känner oro rörande invandring från Mellanöstern. Men istället för att kommunicera om acceptans, fred och harmoni väljer KD att spela på rädslan och förmedla nidbilder. Men i ett fritt samhälle har individen rätte till fritt identitetsskapande tack vare konstitutionella aspekter som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstyre. Dessutom är även religiösa värderingar som ödmjukhet och medmänsklighet viktiga i diskussioner om lösningar exempelvis rörande flyktingmottagning.

Den politiska kommunikationen om värderingar och identifikation har sedan 2014 kommit att bli en allt mer auktoritär trend i debatten. KD:s senaste utspel är också intressanta med tanke på hur debatten utvecklats i USA. Begreppet ”judisk-kristna” värderingar används ofta av aktörer med högerkollektivism, exkluderande konservatism och islamfobi på agendan. Kommunikationen om det judisk-kristna kan ses som högerorienterad identitetspolitik som en motreaktion i förhållande till vänsterorienterad identitetspolitik som kritiserar vitas privilegier och patriarkatet.

Men två dåliga gör inte en bra. Inom borgerligheten finns det många som bär på en politisk allergi mot både identitetspolitik och postmodernism. Och det av förståeliga skäl. Samtidigt gör även vissa borgerliga aktörer som KD likadant som ”den identitetspolitiska vänstern” när man själv ägnar sig åt kollektivistisk identitetspolitik och använder värderingar på motsägelsefulla sätt. Under 2016 gjorde Ebba Busch Thor uttalanden om att Sverige befann sig i en värderingskris på grund av invandringen. Men skiftande värderingar är i första hand ett resultat av reaktioner inom samhället, alltså hos delar av Sveriges befolkning.

Som forskningen visar finns latent auktoritära individer i varje samhälle som vid snabba samhällsförändringar upplever oro och rädsla. Det förklarar delvis varför bejakandet av kristna värderingar sammanfaller med krav på färre flyktingar och fler förbud. Ett stort misstag under 2016 var att andra partier inte tillräckligt tydligt markerade emot SD:s och KD:s utspel om invandring och värderingar. Man kunde ha kommunicerat mer om att värderingar är individuella, förändras med tiden, att konstitutionella aspekter som frihet och mänskliga rättigheter i kombination med olika reformer är avgörande under en större flyktingmottagning.

Det som fler borde undvika nu är att acceptera Ebba Busch Thors påstående om att ett fritt samhälle är lika med ett samhälle på kristen grund. Detta eftersom det finns gott om exempel på samhällen, som Ryssland eller Tanzania, där majoriteten av befolkningen är kristna men som ändå måste anses vara som allt annat än fria och öppna. Förutsättningen för ett fritt samhälle är alltså inte lika med kristendom eller någon annan religion. Istället utgörs förutsättningen av att det råder frihetliga, till exempel liberala idéer, vilka har format människors syn på individen, offentlighet och samhället i stort. Något som inte minst har varit viktigt för EU:s institutionella utveckling eftersom arvet från den kristna etiken bara är en mindre del av konstitutionalismen som överlag är präglad av värderingar som är universella och liberaldemokratiska.

Att leva i Sverige är lika med att leva i ett samhälle där rasismen, i den gamla rasbiologiska versionen, har reducerats mycket jämfört med hur situationen såg ut för 30 år sedan. Samtidigt gäller det också att undvika dels den kulturella rasismen men också kulturistiska generaliseringar. Få skulle invända emot påståendet att kulturen i USA är bättre än i Saudiarabien när det kommer till migration. Men det handlar inte om kristen kontra muslimsk grund utan handlar om frihetlig och öppen versus auktoritär och sluten grund. Istället för mer kollektivistisk kommunikation i debatten om invandring, islam och identifikation så behövs det mer frihet, fred och framåtanda för att bland annat kunna minska politiska spänningar i världen och underlätta människors rörighet, till exempel mellan EU och Mellanöstern.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Denna artikel har tidigare publicerats på Magasin Opulens

SD:s parallella universum: Medborgarskapet och lojalitetsförklaringen

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. SD har en annorlunda uppfattning om hur Sverige ska se ut. SD när en dröm om ett Sverige där alla tänker, tycker och beter sig på samma sätt. Som ett led i SD:s strävan efter ett homogent Sverige väljer SD, återigen, att motionera om lojalitetsförklaring som krav för medborgarskap. Lojalitetsförklaringen ska vara obligatorisk, hänvisa till vårt statsskick (monarki) och våra ”grundläggande värderingar”.

SD befinner sig i ett parallellt universum.


SD har genom åren motionerat om medborgarskap, dess betydelse och vad som krävs för att erhålla svenskt medborgarskap. Motionerna driver ofta tesen om att svenskt medborgarskap skall förtjänas genom uppfyllandet av kriterier såsom assimilering, en form av ”försvenskning”.

SD:s mall för svenskhet

I den nya mall för svenskt medborgarskap som SD vill skapa ingår en s k lojalitetsförklaring ”till vårt statsskick”.

Det svenska statsskicket är monarki. Vad innebär då denna lojalitetsförklaring? I motionen ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983” lagd av Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt hösten 2018 finner vi krav på längre vistelsetid. Är du nordisk medborgare är denna tid kortare än för andra. Syftet är att man ska ha känna ”lojalitet mot och samhörighet med Sverige” och att man ska ha ”hunnit rota sig i landet ordentligt”. Detta är ett otydligt kriterium. Lojalitetsförklaringen har förklarats i tidigare motioner av två partikamrater. Vi återkommer till detta strax.

Vi läser vidare i motionen. En grundbult i SD:s uppfattning om medborgarskap är att en svensk ska kunna försörja sig. Mot bakgrund av att man betonar vikten av betydelsefullhet av ett svenskt medborgarskap, och alla förmåner som det medför, så ställs krav på försörjningsförmåga hos den sökande. Att ha ”arbetat och gjort rätt för sig och inte ha legat samhället till last” är en självklarhet för flera partier än SD.

Men: SD ger frisedel från kravet på försörjningsförmåga åt ”barn, sjuka, pensionärer, eller liknande fall.” Studerande nämns inte i motionen. Om man studerar på en utbildning på universitet eller säg en annan utbildning som lätt ger arbete, nekas man medborgarskap enligt SD:s förslag. (Källa: ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983”)

Källa: http://www.mises.se

Vidare saluför SD ett samhällskunskapskrav. Syftet är att nysvenskar ska känna till hur samhället fungerar.  Bieler, Andersson i Skellefteå och Åfeldt exemplifierar: ”hur svensk demokrati fungerar, jämställdhet och jämlikhet, yttrande- och åsiktsfrihet, hur ett sekulärt samhälle ser ut och hur det förhåller sig till religionsfriheten, hur skattesystemet fungerar visavi offentlig välfärd etc”. I samhällskunskapskravet ingår också ”grundläggande kunskaper om svensk historia”. Detta är rimliga krav, men det är avhängigt hur höga kraven är som ställs på den som ansöker om medborgarskap.

Lojalitetsförklaringens två orimligheter

Det är nu det blir riktigt intressant i motionen. SD vill införa en s k ”lojalitetsförklaring”. Lojalitetsförklaringen är otydligt formulerad vad gäller hur den ska se ut i praktiken. Följande är saxat från Bielers, Andersson i Skellefteås och Åfeldts motion från i höstas:

”Utöver de vandelskrav som i dag finns för att beviljas medborgarskap, menar Sverigedemokraterna att det bör införas en obligatorisk lojalitetsförklaring som slutsteg i ansökningsprocessen för att medborgarskap ska godkännas. Denna lojalitetsförklaring bör hänvisa till vårt statsskick, och våra mest grundläggande värderingar. Hur en sådan lojalitetsförklaring i Sverige ska formuleras och implementeras i samband med medborgarskapsceremonier bör utredas.” (Källa: ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983”)

Angående formuleringen om ”våra mest grundläggande värderingar” är det nödvändigt att poängtera ett par saker: Om de officiella värderingar som den svenska staten har och som lärs ut i alla våra skolor, så är det en demokrati som utgår ifrån regeringsformen och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. I SD:s parallella universum är allmän rösträtt, valda politiker och majoritetsval det enda som utgör en modern demokrati. Alla svenska NMR:are, eller för den delen svenska kommunister, som inte delar de värderingarna har fortsatt rätt till medborgarskap. Värderingar är just värderingar, inget annat.

Mot bakgrund av detta blir kraven på lojalitetsförklaringens del om ”grundläggande värderingar” närmast orimliga, för hur förkastligt det än är med någon form av antidemokrater, har man rätt att vara en sådan som svensk och då måste man rimligen få bli svensk medborgare även om man är antidemokrat. Undantaget från detta är att man inte aktivt förespråkar ett störtande av vårt demokratiska statsskick eller agerar mot vårt statsskick. I sådant fall finns redan idag grund för att neka svenskt medborgarskap.

Lojalitetsförklaringen är bättre formulerad i en motion lagd för fyra år sedan av David Lång och Mikael Jansson (f d partiledare för SD som lämnade partiet 2018 och stod som nummer 11 på AfS riksdagslista till valet 2018). Motionen ”Medborgarskapets betydelse Motion 2014/15:2911” förklarar närmare vad en lojalitetsförklaring skulle innebära i SD:s parallella universum:

”En utländsk medborgare som önskar få ett svenskt medborgarskap bör avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet till Sveriges konung, svenska staten och den svenska nationen.” (Källa: Medborgarskapets betydelse Motion 2014/15:2911)

I Bielers, Andersson i Skellefteås och Åfeldts motion från i höstas framgår inte vad lojalitetsförklaringen skulle innebära. Om det fortsatt innebär att kravet på att svära trohet och lojalitet till kungen, staten och nationen, så är det många av oss som går bet, och rimligen borde fråntas vårt medborgarskap. På Republikanska föreningens hemsida läser vi följande om svenskarnas syn på monarkin:

”Tillsammans med Expressen/Demoskops opinionsundersökning [2017, min anmärkning] häromdagen, som visade att 39 procent har förtroende för kungahuset, är den totala bilden fortfarande att kungahuset är en företeelse som splittrar, inte enar, svenskarna. Kungafamiljen är långt ifrån att leva upp till sina egna anspråk på att representera alla. Man kan inte utse sig till en enande faktor om man bara har stöd från 39 procent.
Sett lite längre tillbaka har stödet för monarkin fallit kraftigt: 2003 var det 68 procent som vill ha kvar den. De senaste sex-sju åren har dock stödet varit mer stabilt och pendlat mellan 52 och 56 procent.” (Källa: Republikanska föreningen)

Motionen som SD har lagt i höstas om ”Ett stärkt medborgarskap” lämnar oss med två frågor. Vi kräver svar på följande från Bieler, Andersson i Skellefteå och Åfeldt:

  • Vad innebär lojalitetsförklaringen i praktiken?
  • Hur ser ni på att ni nekar nysvenskar medborgarskap, trots att de studerar i syfte att komma i arbete?
  • Ska de som hyser antidemokratiska åsikter nekas medborgarskap, och ska svenska antidemokrater fråntas sitt medborgarskap?

I SD:s parallella universum huserar tankar och åsikter om verkligheten som inte riktigt korrelerar med hur många av oss andra ser på den verklighet vi befinner oss i. I min artikelserie på temat har jag tagit upp just hur SD:s Sverigebild skiljer sig från andras. SD:s tankar och åsikter om att ”Ett stärkt svenskt medborgarskap” innefattar krav att svära trohet till monarkin illustrerar på ett besvärande sätt hur SD befinner sig i ett parallellt universum.