Etikettarkiv: integrationsproblem

Integrationsproblem

Tullbergs myter och fiktioner

Samhällsnytts Jan Tullberg framställer två verklighetsbilder som inte går ihop med vare sig verkligheten eller med varandra: Å ena sidan att det inte skulle finnas någon forskning om sambandet ”etnicitet” och kriminalitet, och å andra sidan att det skulle finnas ett samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. Tullberg har fel på båda punkter – det finns forskning i ämnet, men det finns inget vetenskapligt belagt samband.


Jag vill inleda med att konstatera att det råder konsensus om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är inga nyheter. Så den biten kan vi redan bocka av. Jag återkommer till tidigare försök att utröna samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet.

Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen redogjort för vilka faktorer som bidrar till att människor faller i kriminalitet. I mina artiklar ”Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?” och Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen finner ni belägg för att ”etnicitet” (eller snarare födelseland, eller var föräldrarna är födda) inte är en riskfaktor för brottsbenägenhet. Jag kommer lite längre fram i denna text att återkomma till varför jag anser att ”etnicitet” inte är ett vidare bra begrepp.

På den alternativa mediebloggen Samhällsnytt, vars lögner, vinklingar och #fakenews Motargument många gånger har avslöjat, återfinner vi Jan Tullberg. Tullberg är docent i företagsekonomi, författare och är i mångas ögon en seriös samhällsdebattör. Han är flitigt anlitad av alternativa mediebloggar med ”invandringskritisk” agenda.

Tullberg skriver i en nyligen publicerad krönika om bl a hur viktigt det är att undersöka samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. I krönikan Obekväma sanningar och veritofobi raljerar Tullberg om att akademiker vid universitet har tre uppgifter: forska, utbilda studenter och informera journalister och allmänhet. Han menar att akademikerna, förutom att sprida ren desinformation också undviker att ”notera problem”.

Tullberg hävdar att många av oss blundar för verkligheten. Han använder sig av ordet ”veritofobi”, på begriplig svenska ”sanningsfobi”. Detta påstående går inte att leda i bevis. Tullberg har inget att motivera med mer än att han är övertygad om att många – forskare, statistiker, politiker och allmänhet – inte vågar se sanningen. I detta fall innebär sanningen att ”etnicitet” har betydelse för huruvida människor blir kriminella.

Mot bakgrund av denna s k ”veritofobi” ropar Tullberg – likt många andra – efter ytterligare bevis, svart på vitt, att invandrare begår fler brott än svenskar. Vad beträffar Tullbergs anklagelse om att många av oss blundar för verkligheten kan vi konstatera att alla sekter torde vara överens om att hela den omvärld som inte delar just den egna sektens dogmer skulle lida av ”veritofobi”. Vi saxar följande ur Tullbergs krönika:

”Till de största syndarna hör kriminologerna som undviker att undersöka sambandet mellan etnicitet och kriminalitet. Saliga äro de okunniga som inte tvivlar på det politiska prästerskapets predikningar. Advokater och domare är andra grupper som misskött sig. Den ena dysfunktionella lagen efter den andra har genomförts med bristfällig diskussion och analys.” (Källa: Samhällsnytt)

Vi tar det igen:

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Vi vet också att det har gjorts ett antal undersökningar – i närtid – där målet var att visa på just denna ”nyhet”.

Rapporter om invandrares överrepresentation finns redan

P Jonasson har ganska nyligen publicerat en rapport på sin blogg. Rapporten grundar sig på statistik på ”nästan samtliga fällande domar för sexualbrott  2012-2017”.

Alldeles nyss kom Patrik Engellau ut med en ny rapport som syftar till att ”svart på vitt” bevisa att invandrare är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Maria Robsahm har gått igenom Engellaus rapport och checkat av den mot statistik från SCB och BRÅ. Mer om vad som är problematiskt med Engellaus rapport finner ni i Robsahms artikel Andelen utrikes födda misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt.

Jag vill nu återknyta till det där om att begreppet ”etnicitet” inte är särskilt bra. Ordet har alltmer börjat ersätta ordet ”ras”. Näst intill rakt av. På så sätt har ordet urvattnats, och då man använder sig av det balanserar man farligt nära dithän rasister, islamofober och ”invandringskritiker” vill flytta spelplanen. Genom att använda sig av begreppet ”etnicitet” istället för ”ras” upplever man att man är immun mot alla anklagelser om rasism. Off-topic vill jag förekomma eventuella frågor om varför jag nämner islamofober i sammanhanget. Islamofober hävdar oförtrutet att muslimer inte är en ”ras”, vilket innebär att man inte kan vara rasist om man hatar islam och/eller muslimer.

Vem är svensk?

En viktig sak att ha med i sammanhanget är frågan om vem som egentligen är svensk. Engellau hävdar med bestämdhet att svensk är man då man är född i Sverige med två inrikes födda föräldrar. Den definitionen är inte vedertagen. Istället talar man vanligen om ”svensk bakgrund”. I detta begrepp innefattas även människor med en inrikes född förälder. För att ytterligare ställa begreppets vara eller inte vara på sin spets kan vi ställa oss frågan vilken ”etnicitet” Alice Bah Kuncke har. Jag lämnar frågan obesvarad, och låter dig som läsare fundera över det.

Intentionen i Jonassons och Engellaus rapporter, nämligen att leda i bevis att invandrare är de som begår våldtäkter i Sverige, solkas betänkligt av att andelen utrikes födda skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt. Engellau finner också fakta för detta och skriver att han inte kan förstå hur det kan ha blivit så.

Man kan inte som Tullberg nu gör ropa efter ytterligare en undersökning om sambandet ”etnicitet och kriminalitet”. Det är liksom redan gjort. Ett flertal gånger. Och vi vet redan hur det ser ut i statistiken. Vi vet också att siffrorna för kriminalitet bland människor med svensk respektive icke-svensk bakgrund håller på att jämnas ut.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Kan du dämpa min oro Jimmie Åkesson?

Gästkrönika av Anders Mörk

Hej Jimmie!

Jag hörde ditt tal på politikerveckan i Almedalen igår. Där sa du att du tar människors oro på allvar och det tycker jag är bra. Människor ska tas på allvar, gör man inte det så kommer deras oro att öka istället för att minska. För att vara tydlig, jag är också orolig över de problem som invandringen till Sverige har medfört. Däremot är jag inte förvånad. Det skulle nog kunna liknas vid ett under om det inte skulle innebära problem när så många människor kommer till vårt land under så pass kort tid. Och integrationen har ju inte alls fungerat så väl som man kunde önska.

Jag har under senare år varit rätt så aktiv på facebook för att försöka bidra till att ALLA ska våga göra sin röst hörd, och det oavsett politisk tillhörighet. Det är ju som sagt viktigt att människors oro tas på allvar, och att ALLAS röster blir hörda. Våra känslor påverkas av vad vi hör och ser, och därför är det viktigt att vi inte bara får höra en och samma sak hela tiden. Det blir farligt och det blir fel oavsett om vi matas med bilder om att allt bara är bra i Sverige, eller om vi matas med bilden av att landet står i lågor och står på randen inför en kollaps. När jag tänker på hur diskussionerna ofta förs idag, och hur utvecklingen ser ut är det mycket som gör mig orolig.

Jag blir oroad när jag upplever att orden alltmer verkar ha förlorat sin mening. När jag i en diskussion säger att jag tycker det är bättre att vara snäll än att vara dum, och blir beskylld för att vara en naiv globalist, då blir jag orolig. När jag säger att jag tycker det är fel att göra det kriminellt att be sina medmänniskor om hjälp, och blir kallad för en godhetsknarkande vänsterextremist, då blir jag också orolig. Eller när en person beskyller mig för att inte se verkligheten, och samtidigt tydligt visar att hen bär på en totalt orubblig bild av att ”Sverige brinner”. När jag samtidigt uppfattar att du och dina partikamrater hejar på denna bild av ett Sverige i lågor nära ett totalt sammanbrott, så kan jag inte direkt påstå att min oro minskar. Jag blir även orolig när jag märker att föraktet hela tiden verkar öka mot människor som vill hjälpa människor som har det svårt. Och inte blir jag lugnare av att de människor som svarar mig på det här sättet skrämmande ofta säger sig vara ”svärjevän” eller något i den stilen, och att man röstar på SD.

När det gång efter annan avslöjas att företrädare och representanter för ditt parti gjort sig skyldiga till olika oegentligheter, eller ren brottslighet så blir jag orolig. När jag exempelvis läser att SD:s rättspolitiske talesperson 2014 ska ha sagt att ”våldtäkt är ett uttryck för islamisk kultur”, ja då blir jag orolig. När jag ser en film från 2010, där två SD-toppar beväpnade med järnrör, kallar en kvinna för ”hora” och ”fitta”, och skriker ”blatte lover” till en kvinna som är tillsammans med en mörkhyad man, ja då blir jag orolig. Likaså när jag helt nyligt hörde om den högt uppsatte SD-aren som menade att det inte var självklart att en jude eller en same kan vara svensk. Eller när jag hör att ni i SD tycker att det vore på sin plats att kräva meddelandeskyldighet för de som känner till att någon inhyser en flykting som fått sin asylansökan avslagen.
Jag vet inte om du förstått det, men det är väldigt många som väldigt länge hyst en stark oro för de här sakerna.

Mycket av det jag beskriver här ovan som grund för min oro uppfattar jag att du och ditt parti står för. Och jag vet att många utav de 80 % som inte röstar på er liksom jag också är mycket oroliga.

Därför vill jag nu fråga, tar du min och andras oro på allvar? Det är tillsammans vi ska göra Sverige till ett ännu bättre land eller hur, och då måste väl ALLA människors oro tas på allvar? ❤️

Hälsningar Anders Mörk/Uppsala


Denna krönika är ursprungligen en Facebook-status skriven 8 juli 2018.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

”Språkplikten”: Straffa inte invandrarna för politikernas misstag!


Det är bra att det pratas om att nya svenskar måste integreras och lära sig svenska. Men det är viktigt HUR man pratar om detta. Mitt parti, Socialdemokraterna, har nu gjort ett utspel om språkplikt som skuldbelägger invandrarna för dåliga svenskkunskaper.


Detta trots att det är regeringarna som styrt de sista 40 åren som vägrat ge asylsökande svenskundervisning, som skapat ett SFI som är stelbent och som inte lyckats kombinera undervisning med arbete. Ja, man kan inte ens få ut föräldrapeng och gå på SFI samtidigt, vilket har tvingat en massa kvinnor att avbryta språkstudierna vid föräldraledighet.

Det var barska, hårda ord som hördes från Socialdemokraternas partihögkvarter förra veckan. ”Språkplikt”, ”krav”, ”plikt” ”obligatoriskt”, ”att mista ersättning” om man inte lyder order och lär sig svenska. Som finansministern sa förra veckan:

”För att ha möjlighet att leva fullt ut i Sverige måste man kunna prata svenska. Om man behöver svenska ja då ska man också lära sig svenska. För det behövs det bra stöd men också tydlig krav”,

Det är ingen slump att man valt att skuldbelägga invandrarna som kommit hit. Valet av ord betyder mycket. Spinndoktorerna på Sveavägen 68 har beslutat att lägga partiets förslag så nära Sverigedemokraternas språkbruk de bara kan. Därför blir det fokus på krav och ordning och reda. Sånt ska locka väljare, tror man…

Men det är inte invandrarnas fel att de regeringar vi haft sen 70-talet inte har prioriterat sånt som språkkunskaper.

Under 90-talets början kunde flyktingar bli sittande 3-4 år i en stuga ute i skogen medan de väntade på uppehållstillstånd. Det fanns ingen svenskundervisning och de var förbjudna att jobba och lärde aldrig känna någon svensk. Och fick aldrig någon information om det svenska samhället. De satt och väntade på uppehållstillstånd i det svenska vintermörkret medan fulla sverigedemokrater kastade ölflaskor mot förläggningarna och skrek ”sieg heil, sieg heil, negrer, försvinn härifrån”.

Jag kände ganska många afrikaner då. När de väl fick uppehållstillstånd kunde de knappt ett ord svenska och visste inget om landet. De hade levt 3-4 år på bidrag utan att jobba och fick veta att de var tvungna att fortsätta att leva på bidrag medan de gick i svenskundervisning. En undervisning som var lika för alla. Professorn från Kampalas universitet satt sida vid sida med analfabeten från Somalia, i samma klassrum.

2015

Alliansen gjorde en del bra saker. De fick ner väntetiderna för flyktingarna rejält och förbättrade SFI. Det ska sägas, det var bra. SFI har blivit flexiblare, så att doktorn inte sitter ihop med analfabeten. Iallafall inte så ofta.

Men i grunden ändrade de inte på systemet. Idén var att flyktingar skulle leva på bidrag, förbjudas jobba (utom i vissa speciella undantagsfall) och skulle INTE lära sig svenska eller få information om vårt samhälle. När de väl fick uppehållstillstånd var tanken att de skulle fortsätta att leva på bidrag och gå SFI några år, Systemet var stelt, och möjligheterna att jobba och gå SFI samtidigt var begränsade, lika begränsade som möjligheten att få föräldrapeng och studera i SFI samtidigt.

Min minister pratade igår om 2015 års utmaningar. Att ”vi inte var rustade”. Jag undervisade hundratals flyktingar i enkel svenska då på flyktingcaféet i Borgholm jag var med och drev. Jag minns det så väl. Så fort flyktingarna kom in i caféet för första gången frågade de mig och mina vänner två saker. Det första ”var finns det jobb, jag vill jobba?”. Det andra ”var kan jag lära mig svenska?”.

Att prata om plikt och krav är att förolämpa flyktingarna. Det enda de som kom hit 2015 bad om var ett jobb och en möjlighet att lära sig svenska. Men det fanns inte, för det ingick inte i hur politiker byggde vår migrationspolitik. Det är inte flyktingarnas fel att det var så.

Svensk integrationspolitik är inte misslyckad. I internationell jämförelse är den ganska bra. (Läs om det här!) Men problem finns. Vi är många som pratat om dessa i många år och velat ha en lösning på dem. Arbetslösheten bland nya svenskar är stor. Språkkunskaperna är ofta dåliga. Studieresultaten bland barnen är usla.  Men, som sagt, det är inte flyktingarnas fel att det är så.

Sveavägen 68

Skulden till de problem som finns bär de som styrt landet. Det är alltså inne på Sveavägen 68, vårt partihögkvarter, och inne i Rosenbad och inne i Riksdagen, vi bland annat ska leta efter anledningen till att vi har integrationsproblem och till att språkkunskaperna är dåliga.

De som kom hit på 90-talet passiviserades ofta. Sätt människor i förläggningar i 3-4 år utan att lära sig svenska och utan att kunna arbeta. Låt dem bara leva på bidrag, och se vad som händer.

Samma med de som kom hit 2015. Jobb fanns inte, mer än för ett par lyckliga. I bästa fall kunde nån flykting få obetald praktik. Som en sa till mig. ”Sverige var inget drömland. I Turkiet kunde vi syrier jobba och få pengar. Här får vi slavarbete, arbete utan lön. Det är förnedrande.”

Först ger vi dem ingen svenskundervisning och förbjuder dem att jobba. Sen ändrar vi politik och hotar att straffa dem för att de inte kan svenska och inte har jobb. Ska vi verkligen göra så?

En socialdemokrati med visioner!

För att få en bra integrationspolitik ska man först och främst sparka varje spinndoktor som just nu rekommenderar mitt parti att närma sig SD i språkbruket.

Sen gör man något enkelt men för politiker ack så svårt. Man ber om ursäkt. Man säger ”vi vill be om ursäkt till de nya svenskarna och alla andra svenskar att vi gjort fel under så lång tid”. Sen presenterar man bra lösningar.

”Från och med nu ska nya svenskar få möjlighet att lära sig svenska från dag ett. Man ska skapa ett system för enkla jobb för flyktingar, en form av praktik, men den ska resultera i att man får mer i plånboken som flykting. Obetalda praktik”jobb” ska bannlysas. Samhällsinformation ska presenteras för flyktingarna. När de väl får uppehållstillstånd ska de få gå i SFI, men ett SFI som är mer individanpassat. Det ska gå att som kvinna ta hand om barn och gå i SFI.

Det ska läggas fokus på jobb och det bästa vore att kombinera jobb och studier. Jag är ganska förtjust i Alliansens förslag om inträdesjobb, fast jag anser att lönen bör sättas lite högre. Idén att kunna kombinera studier på SFI på kanske 30% med jobb 70% av tiden är otroligt värdefull. Det är i praktiken omöjligt idag. Frågan om hur vi skaffar jobb till er med bara grundskola i bagaget, måste sättas i fokus. Ni är många och det finns extremt få enkla jobb för er i vårt land. Att låta nya svenskar få enkla jobb, med lönebidrag från staten, under 2-3-4 års tid, samtidigt som de studerar, kan lösa många av problemen.  Vi Socialdemokrater uppskattar bra idéer när vi ser dem. Alliansen har ett bra förslag. Vi behöver bara justera det lite så det blir arbetsrättsligt säkrare.

Vi lyssnade inte på er när ni kom hit. Nu ska vi ändra på det, nu lyssnar vi på er, nya svenskar. Ni ville ha fokus på jobb, studier och samhällsinformation, det ska vi se till att det blir fokus på.

Vi ska inte straffa de av er som kom hit för några år sedan, för att vi förde en dålig politik. Men många av er kommer att vilja lära er svenska på allvar. Ni kommer att vilja ta del av de förmåner vår nya politik innebär.”

Vi kan lösa problemen men utan att lägga skulden på invandrare. Ju mer vi låter som om det är invandrarna som är lata, som inte vill lära sig svenska, ju mer ger vi SD och rasisterna rätt. Det är nämligen det de påstått ända sen dagarna då SD:s skinheads kastade ölpavor mot förläggningen i Gimo och ritade hakkors på väggarna.

Dessutom låter partiledningen alltmer som Jan Björklund. Vill vi att det ska vara så?

/Mvh, er partikamrat: ”arga sossen” Torbjörn Jerlerup

PS

Om det inte känns bra att samarbeta med Alliansen om inträdesjobben, och genom kompromisser förbättra deras idéer, så hitta på en egen lösning som möjliggör jobb och studier samtidigt. Om inte ni har en sådan så sätt er för guds skull inte på tvären. Vi behöver nya idéer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myt: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”

I flyktingdebatten höjs inte sällan röster om att Sverige antingen borde minska invandringen kraftigt eller stoppa den helt. Argumenten som saluförs av dessa röster baserar sig på myter, som i sin tur bygger på lögner.

Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”.

Sverige är glesbefolkat. Tillväxten av den infödda befolkningen i Sverige, liksom i andra i-länder, är negativ, vilket innebär att utan invandring hade Sveriges befolkning minskat. Migrationen är nödvändig för att förhindra den negativa trenden.

Inflödet av människor till Sverige kan bidra till att befolkningsnivåerna upprätthålls samt se till att tillhandahålla en bas av människor i arbetsför ålder, vilket i sin tur krävs för att stödja det växande antalet pensionärer i Sverige.

Joakim Ruist, nationalekonom vid Göteborgs universitet, skriver följande på Migrationsinfo:

Ett större problem som västvärlden står inför kommande decennier är en ökande andel äldre i befolkningen. De stora barnkullar som föddes tiden närmast efter andra världskriget börjar nu gå i pension. Arbetsmarknadens påfyllnad i form av unga som når vuxen ålder är jämförelsevis mager och därför kommer en arbetstagare om 15 år att i genomsnitt via skatteinbetalningar behöva försörja betydligt fler äldre än idag. I Sverige beräknas kvoten mellan äldre personer och personer i arbetsför ålder i befolkningen – den så kallade äldreförsörjningskvoten – öka från dagens 0.31 till 0.34 om 15 år och 0.39 om 30 år, under antagande om ingen invandring alls. Det motsvarar ett behov av omfördelning av en avsevärt större andel av arbetsinkomsterna än idag.

Det vi inte tänker på i sammanhanget är att fördelningen av flyktingar inte är jämn mellan kommuner. Om vi bara ser till att fördela människorna jämnt över landet så kan Sverige ta emot betydligt fler flyktingar. Enligt Per-Arne Andersson, avdelningschef på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är det krisartat i ett 40-tal kommuner i landet. Detta skulle kunna avhjälpas om anvisningarna sprids ut på ett mer hållbart sätt.

Den 1 mars 2016 kom den nya bosättningslagen. På Migrationsverkets hemsida kan vi läsa följande om lagen:

Från 1 mars i år ska alla kommuner kunna anvisas att ta emot nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd. Totalt kommer 21 702 personer att omfattas av anvisningar för bosättning till kommuner i år. Den nya lagen avser att ge en mer rättvis fördelning av nyanlända i landets kommuner och samtidigt förbättra nyanländas möjligheter att komma in i samhället och på arbetsmarknaden.

Vissa nyanlända med uppehållstillstånd ordnar sitt boende på egen hand. De som inte gör det blir kvar i Migrationsverkets boenden medan de väntar på anvisning, något som fördröjer en etablering på arbetsmarknaden och i samhället.

Mängden nyanlända som en kommun ska ta emot beror på:

  • kommunens befolkningsstorlek
  • arbetsmarknadsläge
  • det sammantagna mottagandet av nyanlända och ensamkommande barn
  • hur många asylsökande som redan vistas i kommunen

Anvisningar av nyanlända görs av Migrationsverket. Kommuner med goda förutsättningar för integration kommer att anvisas fler nyanlända än kommuner med sämre förutsättningar. Detta medför att fler människor kommer att anvisas till kommuner med goda förutsättningar för etablering.

I förordning 2016:40 om fördelning av anvisningar till kommuner kan vi i detalj läsa oss till hur länstalen och kommuntalen för 2017 såg ut. Länstalen fastställdes av Arbetsförmedlingen (fram till januari 2017 då Migrationsverket tog över hela ansvaret) och Länsstyrelsen i respektive län har fått i uppdrag att föreslå kommuntal, vilka senare har fastställts av regeringen i en av förordningarna. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner var 23 600 för 2017. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner ska vara 15 200 för 2018.

Tyvärr är det så att den nya lagen delvis har misslyckats med sitt syfte, vilket var att stärka det kollektiva ansvaret så att alla kommuner får ansvar för att ta emot nyanlända. På sikt skulle detta medföra en bättre integration. Kommunernas ansträngningar har ändå gett resultat. Merparten av Sveriges kommuner har klarat att ta emot de nyanlända som anvisades under 2016 och 2017.

Fördelningen på anvisningarna är trots den nya bosättningslagen fortsatt skev. Som exempel kan nämnas toppkommunen Ljusnarsberg med 129,2 anvisningar per 1 000 invånare och bottenkommunen Staffanstorp med 3,6 anvisningar per 1 000 invånare. Dessa kontraster mellan kommuner visar på att det finns massor att göra vad gäller anvisningar och flyktingmottagandet.

För att kunna ge Sverige förutsättningar att hantera integrationen av nyanlända krävs att fördelningen på anvisningar skärps upp, och troligtvis behöver bosättningslagen ses över ytterligare. Det finns plats, det finns resurser. Det finns ett 40-tal kommuner som är överbelastade, men om andra kommuner tar sitt ansvar och avlastar de kommuner som har det tufft, så finns alla möjligheter för att Sverige skulle kunna ta emot fler flyktingar.

Ännu ett argument för att bemöta myten om att Sverige skulle vara fullt är att kika på hur många nätannonser om bostäder som finns ute till försäljning och uthyrning. Det finns ett icke försumbart antal kommuner där bostadsbristen är överhängande, men det finns också kommuner där motsatsen råder. Även i kommuner där trycket på bostadsmarknaden är stort finns det möjligheter att finna någonstans att bo, oavsett ursprung. Regeringen genomför en kraftfull satsning på nybyggnad av bostäder i Sverige. Mer om detta går att läsa om här. Argumentet att flyktingarna tar våra bostäder håller inte.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, vi har inte fullt, och vi kan ta emot fler. Sverige behöver invandring, eftersom befolkningstillväxten bland infödda är negativ. Den ökande andelen pensionärer kräver också en större mängd människor i arbetsför ålder. Där är invandringen en viktig faktor.

P.S. Jag vill påminna om att Sverige har ratificerat Flyktingkonventionen, vilket innebär att vi har internationella förpliktelser vad gäller flyktingar, non-refoulement och vilka som inte innehar flyktingstatus. Mot bakgrund av detta kan argumentet ”vi har fullt” inte bedömas vara relevant.

Källor:

Migrationsinfo: Invandring och en åldrande befolkning

SR: ”Sverige kan ta emot fler flyktingar”

Sveriges Riksdag: Lag (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning

Sveriges Riksdag: Förordning (2016:40) om fördelning av anvisningar till kommuner

Migrationsverket: Bosättningslagen

Nyanlända i din kommun 2018

Enorma skillnader i flyktingmottagandet

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Integrationsproblemen

Gästinlägg av Cassopia Khan

Sveriges bristfälliga integrationspolitik ligger bakom många problem i Sverige. Jag har följt bl a den somaliska folkgruppen som flydde sitt land för några decennier sedan.

Det är väldigt intressant att se hur SAMMA folkslag blivit egenföretagare, businessmen m m i ett land som USA men istället fastnat i en ond cirkel i Sverige; ett land där svenskfödda ”invandrare” med högre utbildning och ett BÄTTRE grepp om det svenska språket än många etniska svenskar har svårt att få jobb. (Notera t.ex hur vi vägrar omfamna de som är födda här och istället stämplar dem som ”2:a generationens invandrare” medan vi kallar USA-födda svenskar för just amerikaner eller svenskättlingar, men aldrig ”2:a generationens amerikaner”). Mycket har med vår egen politik och attityd att göra

Kanske är lösningen att inte fösa ihop folk med samma bakgrund till ett och samma område? Det gör att folk måste lära sig svenska, de måste gå ut och umgås med alla andra som bor omkring (eftersom man då bara inte kan isolera sig och umgås endast med landsmän) och de lär sig språket mycket snabbare

Sedan tror jag att saker och ting beror lite på den inhemska befolkningen också. Är folk välkomnande? Eller är de fördomsfulla och avsnäsande bara p g a medmänniskans ytterkläder? Bemöter man nya grannar med ett öppet sinne eller har man redan bestämt sig för att de är boven man läst om i media men aldrig ens haft en konversation med? Är vi människor den idealbild vi har av oss själva eller är vi i själva verket högmodiga med ett storhetsvansinne och endast bra på att klaga istället för att hjälpa andra.

Sverige är bland de bästa länderna i världen för mig men genom att resa lärde jag mig också att se hur vi faktiskt själva har förstört vårt land till vissa delar. Det finns mycket att lära sig av länder som Kanada, där nyanlända jobbat upp sig på bara ett-två år. När det gäller muslimer t ex, så är det bästa med den community:n att man kan gå fram och diskutera precis vad man vill med dem. Jag har mött få ”communities” där man värderar högre utbildning, respekt för äldre, respekt för sitt värdland mer än just dem. Det går att ta diskussionen med människor som värderar dessa saker. Ta tag i närmsta muslimska granne nästa gång och fråga om du kan få snacka om saken över en kopp kaffe. Jag tippar på att du kommer att bli bjuden på middag och få varenda fördom besvarad. Ett vänligt leende, god vilja och nyfikenhet öppnar många dörrar

Antingen det eller så kan man fortsätta sitta hemma och klaga utan att se sin egen roll i det hela. Kan vi med handen på hjärtat säga att vi är rättvisa mot de människor vi hyser agg mot? Om ”invandrare” sitter på baken och bara tittar på parabol-TV hela dagen så är de bidragstagare och parasiter. Om de är välutbildade och jobbar sida vid sida med etniska svenskar så ”har de tagit våra jobb och kvinnor”

Vi som klagar över ”muslimska ghetton”, är vi beredda att bo granne med en högutbildad muslim vid ställen som Lidingö eller Vallentuna? Damned if you, damned if you don’t. Vissa människor kommer de aldrig att vinna och det beror nog 50% på de själva och 50% på den inhemska befolkningens attityd.

/Cassopia Khan

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

#Almedalen2016: Inkludering och integration

Samtalen om integration och dess olika aspekter fortsätter. Glädjande nog har samtalen förändrats från att “handla om” till att bli “samtal med” invandrare.

Nätverkandets roll lyfts fram i alltfler sammanhang. Det finns många initiativ kring att underlätta och snabba på etablering och integration.

I seminariet “Älskade barn – om föräldraskap i ett nytt land” (Studiefrämjandet) berättas om ett projekt som bygger på medskapande människor emellan. Kärnan är att invandrare själva stödjer varandra i att finna sig tillrätta i rollen som förälder i nytt land. Initiativet kommer från nyanlända själva, som nu driver studiecirklar om föräldraskapets utmaningar i ett nytt land – om att förstå och förhålla sig till den nya omgivningens  normer, umgängesformer och förväntningar.

Det handlar om att ge föräldrar kraft och kunskap – bemyndigande – i mötet med det nya samhället. I “Älskade barn” utgår cirklarna från deltagarnas etnicitet – kommer du från Syrien hamnar du i en grupp med andra syrier – ett inte helt okontroversiellt sätt vilket också diskuterades. Det är viktigt med etniska nätverk – så länge det inte blir en isolering gentemot det omgivande samhället.

Lumnije Mehmeti, Rädda Barnen, menar att det i föräldracirkeln är bra med den gemensamma nämnaren i att vara ny i främmande land. När alla i gruppen har någorlunda samma plattform att utgå ifrån och är lika osäkra inför det nya, infinner sig ett mer avslappat förhållningssätt i gruppen än om en svensk skulle stå och lite ovanifrån berätta hur saker och ting förhåller sig i Sverige. När alla deltagare ser det nya samhället lite utifrån, blir det högre i tak och mer diskussioner vilket är själva syftet med “Älskade barn”.

Folkbildningsperspektivet verkar återigen ha fått en stor betydelse i Sverige. För några årtionden sedan var folkbildningsrörelsen en viktig del i att levandegöra demokratin. Återigen finns ett behov av att ge människor verktyg att ifrågasatta och driva en utveckling framåt – kort sagt upprätthålla vår värdefulla demokrati.

I seminariet “Landsmän som integrerar landsmän” (Grant Thornton) diskuterar man också hur invandrare själva kan stödja varandra i att etablera sig i samhället men framförallt på arbetsmarknaden. Den absoluta merparten av alla jobb tillsätts via kontakter och nätverk. Här kom en intressant diskussion igång om etniska nätverks betydelse, och de fördelar och farhågor som finns med att “klumpa ihop” människor endast utifrån födelseland.

Att det bildas etniska nätverk kan vara ett tecken på att de befintliga nätverken inte fungerar:

– I grunden är det bra med nätverk, men jag är kluven till om vi ska jobba mer etniskt, eller mindre. När man inte inkluderas i befintliga nätverk, bildas nya nätverk. Det är ett tecken på att man inte inkluderar. Etniciteten är inte det avgörande, det är bransch, kunskap, intresse. Vi som är uppväxta här har ett ansvar för att bli en del i befintliga nätverk och att stödja nyanlända att komma in i dessa nätverk, menar Wadih El-Ackar, känd bland annat för att en gång vara Sveriges då yngste kommundirektör, numera verksam vid Start-Up Stockholm.

– Man ska inte klumpa ihop alla nyanlända, man har olika bakgrund, skolgång och intressen. Man borde ha nätverk utifrån det, instämmer Behrang Gilanpour, CTO vid Ozonetech.

Samtalet återvände flera gånger till att vända på resonemangen. Varför ses invandrare som en belastning eller resurs, när utländska talanger faktiskt är precis vad företagen behöver för att kunna växa till internationella marknader?

Seminariet slog också ett slag för att peppa tjejer att starta och driva företag. Ajla Timbrant, egenföretagare inom bokföring, berättar:

– Ett problem är rollerna eller ramarna som sätter stopp för vad en kvinna anses stå för eller gå för. Många kvinnor tror inte att de klarar av saker. De är rädda att misslyckas, de vet inte vilken kapacitet de har. Den struktur och styrning en kvinna redan besitter…  De vet inte att driva en familj är ett företag!

Ajla betonar också vikten av nätverk och det stöd de kan ge:

– Om man inte har ett nätverk som kan inspirera en att lyckas vet man inte. Vi måste inspirera och berätta för varann hur det kan fungera.

Yrkesdörrens seminarium “Vikten av nätverkande för etablering” (Axfoundation) hade också tema etablering på arbetsmarknaden. En panel bestående av fyra högutbildade invandrare, berättade om sin väg till arbete. Genom initiativet “yrkesdörren” matchas etablerade och nya svenskar ihop, där den etablerade blir dörröppnare till den nya. På ett halvår har Yrkesdörren nått 900 matchningar, hur många som lett till jobb framgår inte men det har helt klart lett till många värdefulla kontakter. Värdefulla för både företag och människor, vilket inte nog kan betonas.

Det är viktigt att komma över den tröskel som fortfarande finns, i att anställa personer med utländsk bakgrund. Det är inte utan att det väckte irriterade utrop när Ajla Timbrant berättade om sin och sin makes väg till arbete:

– Mitt efternamn är taget. Jag hittade jobb betydligt fortare än min man. Det gick så långt att min man bytte namn och efternamn. Det öppnade många dörrar, kan jag säga. Rädsla för det ovanliga och främmande är det som sätter stopp för integration.

Civilsamhällets roll i integrationsarbetet är på sätt och vis så självklar att den verkar ha förbisetts. Integration innebär utbyte människor emellan, delaktighet från alla parter. Det är naturligt att civilsamhället har nyckelrollen – det är du och jag som står för integrationen!

Det är våra värderingar som blir företagens värderingar. Det är våra förutfattade meningar som gör att väl kvalificerad arbetskraft exkluderas. Att våra olika nätverk behöver bli öppna för våra nya samhällsdeltagare, är helt klart viktigt. Liksom att vi behöver syna oss själva i sömmarna.

”Här är alla välkomna” måste bli verklighet, inte bara tomma ord. Vi behöver se över integrationsprocessen och se till att alla deltar i den.

Du också.

// Therese Maurin, Almedalen 6 juli 2016

Glimmingehus på arabiska

Den 8 juni 2016 förkunnade Riksantikvarieämbetet att Glimmingehus ämnar starta guidningar på teckenspråk och arabiska. På Glimmingehus Facebook-sida kan vi läsa följande:

Arabiska håller på att bli näst största språk i Sverige!

I år inför vi därför visningar på arabiska för första gången.
De äger rum den 25 juli och 12 augusti kl 13.30
Just det: 12 augusti! i vårt program står det tyvärr fel, vi blev tvungna att ändra efter tryck.

Visningarna tar, precis som de svenska, ca 45 minuter och vänder sig till både barn och vuxna.

Dela bland arabisktalande vänner!

Glimmingehus, beläget i Simrishamns kommun, är den bäst bevarade medeltida borgen i Norden. Borgen är ett välbesökt turistmål och många skånska skolbarn har genom åren åkt på skolutflykter dit.

Glimmingehus erbjuder idag visningar på svenska, engelska och tyska. På Facebook-sidan kan vi läsa att man under 2016 kommer att erbjuda 456 visningar på svenska, 78 på engelska, 10 på tyska och två vardera på teckenspråk och arabiska.

I kommentarsfältet tar det inte lång tid innan ”invandringskritiker” reflexmässigt slår bakut och börjar ifrågasätta visningar på arabiska. De reaktioner som ännu finns kvar är av det mer sansade slaget.

Bland kommentarerna står att läsa:

Hur många kulturarv har den senaste tiden oåterkallerligt fördärvadts i arabisktalande nationer, ta reda på det och dra sedan en slutsats vad vi och Glimmingehus har att vänta. Tack för ordet. Höjden av naivitet finns inte att skåda, lite omvärldsorientering om jag får be

Det är inte turister det handlar om, såvida det inte är ekonomiska turister!
Vore bättre om de som kommer från arabländerna som vill bosätta sig i Sverige pga olika anledningar lärde sig svenska, integrerade sig,fick ett arbete och började betala skatt. Sightseeing får man syssla med när allt detta är avklarat.

Detta är bara en sak av 100 i arabiseringen och islamiseringen som pågår för fullt i vårt land.
Vi får se hur länge vi har kvar våra traditioner, värderingar och svensk kultur innan det blir till stoff som vår framtida avkomma endast får uppleva genom historieböcker.

Arabiska är de facto Sveriges tredje största språk. Har nyanlända arabisktalande inte rätt att få ta del av, och förstå, den kulturhistoria som ges på Glimmingehus? Är inte just detta, att lära sig om kultur, historia och traditioner, viktigt för ALLA?

Att det genomförs visningar på arabiska tjänar sitt syfte på så sätt att det främjar folkbildningen och förståelsen för Skånes historia hos den stora grupp arabisktalande i Skåne, och Sverige, som ännu inte lärt sig svenska. Att fler människor i Sverige får möjlighet att ta del av svensk historia är positivt för att folkbildningen ska kunna bevaras i framtiden.

Om vi ser till ett internationellt perspektiv vad gäller turism, är arabiska, bland flera andra språk, standard på guidningar och sightseeingbussar. Som tredje största språk i Sverige, och femte största språk i världen, är det ett naturligt steg. Det borde vara en självklarhet att så många turister som möjligt, inhemska som utländska, ska ges möjlighet att ta till sig kunskap om svenskt kulturarv.

När allt kommer omkring är det så att Glimmingehus och Riksantikvarieämbetet själva bestämmer över verksamheten och gör vilka val de vill beträffande språk på visningarna. Verksamheten planerar att utöka visningarna med ytterligare språk framöver. Det är väl fantastiskt?

P.S. Om du inte förstår teckenspråk eller arabiska kan du istället välja en visning på svenska.

 

 

Utanförskapsområden

Känner du till hur många bostadsområden i Sverige som idag klassas som s.k. ”utanförskapsområden”? Känner du till vem som har bestämt vad det är för något? Det finns olika debattörer som försöker påstå och bevisa olika saker – med grova generaliseringar – om alla som de anser är invånare i de utpekade områdena. Men det är även problematiskt att Folkpartiet, som skapat hela begreppet, utesluter väldigt många områden helt ur sin granskning.

Känner du till definitionerna av vad som är ett s k ”utanförskapsområde”? Folkpartiets utredare konstruerade hela detta begrepp och vad det sägs ska vara, när de enligt egen utsago ville försöka ”…se de sociala problemen och presentera en reformagenda”? Deras definition tycks vara godtycklig och luddigt formulerad. Men såhär valde Folkpartiets utredning att formulera sig:

…mäter förvärvsfrekvens, skolresultat och valdeltagande i storstadsområdenas grannskapsområden (ofta motsvarande stadsdelar) och i övriga landets valdistrikt. För att ett område ska klassas som utanförskapsområde finns två kriterier:
1. Procentandel boende i området som förvärvsarbetar är under 60% för personer mellan 20-64 år.
2. Procentandel av alla niondeklassarna som går ut grundskolan med godkända betyg i alla ämnen är under 70% ELLER om procentandel för valdeltagandet i senaste kommunvalet är under 70%.
Andel utanförskapsområden
155 Utanförskapsområden av de totalt 4601 områdena.

Olika personer drar stora växlar på detta, några räknar själva ut egna versioner av statistik och försöker påstå att det finns snart 200 s k utanförskapsområden i Sverige respektive 186 utanförskapsområden.

Folkpartiet har själva uppdaterat sin ”Utanförskapets karta” och anser att det år 2012 fanns 155 utanförskapsområden i Sverige utav de 4.601 granskade områdena. År 2006 ansåg Folkpartiet att det fanns 156 utanförskapsområden i Sverige. Några nya har tillkommit i denna uppdatering, och några andra är inte längre ett utanförskapsområde enligt Folkpartiet. Bostadsområden är således inte automatiskt i en permanent nedåtgående spiral som är omöjlig att vända.

Folkpartiet uppger även ett par intressanta detaljfakta, som att genomsnittet av alla röstberättigade som bor i något utanförskapsområde och som röstade i kommunvalet 2010 var 64,5%. Det är inte alls långt ifrån deras uppsatta kriterier om 70%. Varför satte Folkpartiet sin gräns till 70 och inte till exempel vid 64 eller 65%???

Ungefär hälften av alla som vid det senaste granskningstillfället bodde i ett utanförskapsområde var födda i Sverige. Ungefär 18% var födda i ett europeiskt land och lite färre än 32% var födda utanför Europa.
Graf över procentandel personer som bor i småhus, bostadsrätt samt hyresrätt. Källa: www.scb.se
Graf över procentandel invånare som bor i småhus, bostadsrätt samt hyresrätt. (Lila staplar) Källa: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Villa-vanligaste-boendeformen/ (Klicka på bilden för att komma till SCB:s artikel.)

Folkpartiet utesluter väldigt många valdistrikt och bostadsområden helt ur sin undersökning. Det gäller, bland annat, många glesbygdsregioner i södra Sverige och längs gränsen mot Norge och mot Finland, trots att man kan misstänka att det finns hög arbetslöshet och personer i någon form av utanförskap som bor där. Vad kan anledningen vara till detta, Folkpartiet?

De har valt bort alla områden där färre än hälften av invånarna bor i hyresrättslägenhet. Med det kriteriet ignorerar de samtliga invånare som bor i valdistrikt där det är vanligast att bo i egna småhus. I Sverige är den vanligaste boendeformen att flest invånare bor i egna hus.

Källa:
Utanförskapets karta 2014, pdf, utgiven av Folkpartiet.

Lästips:
No go-zoner för dummies

”Förortshat”, Johanna Langhorst
”Främling, vad döljer du för mig?”, Marcus Priftis

Mångfald är i grunden svenskhet

En krönika av Alexander Louhichi

När man pratar om integration så handlar det ofta om arbetsmarknaden, som är en viktig del i en integrationskampanj, men de viktigaste stegen ligger, framför allt, hos den enskilde medborgaren. Samhällsutvecklingen har rusat förbi oss och vi har inte hunnit identifiera oss med en och samma identitet som vi alla kan värna om. Integration handlar om att finna något gemensamt mellan olika grupper och att låta dem mötas halvvägs i samråd.

Det första steget i en fungerande integrationskampanj handlar om att prata öppet om den etablerade mångfalden och om vilka problem vi har i samhället. Det handlar också om att se förståelsen för allas lika rättigheter i samhället samt att alla är delaktiga i den uppdaterade svenskheten. Idag är den långt ifrån den som Sverigedemokraterna förespråkar. Det första steget handlar om att acceptera att vi har problem med integrationen, att finna lokala problem, att finna lösningar genom samråd och att vara självkritisk.

Det andra steget handlar om att ta emot invandrare som goda värdar och inte som poliser. Det handlar om att ge varje människa en chans att berätta sin verklighet och en chans att kunna känna sig hemma i samhället. En situation som kan tillämpas är den man bemöter på turistorter:

På turistorter runt om i3D_Full_Spectrum_Unity_Holding_Hands_Concept världen bemöts man ofta med mycket kärlek. Folk lär sig turisternas språk för att få dem att känna sig hemma, dock med en baktanke, nämligen den om att turisterna ska spendera så mycket pengar som möjligt. Faktum är att detta bemötande genererar en positiv känsla, vilket gör att man spenderar pengar. Exempel på detta är butiksägare i Hurghada, Egypten, som lärt sig ”polis, polis potatisgris…”, något som skapar någon form av samhörighet mellan turisten och butiksägaren.

Om man tillämpar samma metod i en integrationskampanj där man, genom att man lär sig lite av varje enskild människas kultur och lockar in dem i det svenska mångfaldssamhället, kan få igång en fungerande integration med vikten jämnt fördelad på vågen.

Det man måste förstå är att integration handlar om att mötas på halva vägen, där samhällsgrunden gynnar människor lika mycket som välfärdsstaten. Andra steget handlar om att känna sig säker i sin kulturella grund, att förespråka mångfald, att bemöta utanförskap med kärleksfull integration och gemenskap!

Det tredje steget handlar om att logiskt förklara för människor att svenskheten har utvecklats; att vara svensk har fått en ny innebörd, nämligen att nationen har förändrats. Med den bristande integrationspolitiken har vi fått en bristande nation. Mitt mål är att en dag kunna hissa min svenska flagga och stolt titta på den och tänka:

Mångfald är grunden i svenskheten. Svenskheten är unik, kärnan i mitt hjärta och stoltheten i min ryggrad. Faktum är att andra generationens invandrare som kallar sig själv invandrare skjuter sig själva i foten, man ger främlingsfientligheten rätt att skapa ett större utanförskap. Man kallar sig själv invandrare, trots att alla minnen man har, har man i Sverige. Ett öppet tips är att kalla sig själv svensk när främlingsfientligheten tittar på, och hålla fast starkt vid det! Detta är en vanesak, som syftar till att föra oss samman, och till att skapa en identitet som vi alla kan värna om!

Det handlar inte om att tränga bort sin religiösa tro eller om att lägga sin kulturella identitet på hyllan. Det handlar om att förstå varandra. Om vi ska fortsätta generalisera människor måste vi nå dithän att kunna göra det under positiva omständigheter!