Etikettarkiv: näthat

Argumentationsfel: ”Men du då!”

Ett av de mer populära argumentationsfel vi finner i den politiska debatten är whataboutism – att byta samtalsämne.

Whataboutism innebär att man förringar en företeelse genom att göra en jämförelse med en annan företeelse, och samtidigt påpeka att den andra är värre än den första. Argumentationsfelet är ett sätt att avleda i syfte att inte behöva diskutera det ursprungliga ämnet.

Barbro Fällman, retorikexpert och f d språkforskare beskriver fenomenet så här:

Jag tycker whataboutism är ett så bra uttryck, för det handlar om just detta: Men du då? En sorts barnslig sandlåderetorik som är väldigt enkel, men svår att komma åt. Det man vill åstadkomma är att byta fokus.

Kuriosa: Whataboutism användes flitigt som propagandatrick av Sovjetunionen under kalla kriget. Donald Trump har plockat upp denna ryska paradgren och anammar den ständigt och fortlöpande.

Om du i en diskussion blir utsatt för whataboutism ska du kräva att den du diskuterar med ska hålla sig till ämnet! Om du faller i fällan är risken stor att du förlorar diskussionen.


”Men du då!”

Videotips:

SVTPlay: Whataboutism – näthatets retorik

Nyhetsbrev juni 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under juni 2017

Artiklar

Vilken är den största invandrargruppen i Sverige? – artikel av David Ehle om vilka länder svenska invandrare kommer ifrån

Icke-vita bildstereotyper – artikel av Torbjörn Jerlerup om projektet Bilders Makt

I fokus

Nazistiska mordhot i Tierp: Hot mot rikets säkerhet! – artikel av Torbjörn Jerlerup om NMR:s inställning till de de kallar folkförrädare

SD ljuger om sin politik – artikel av David Ehle om SD:s lögner

Jomshof, Lamotte och Yttrandefriheten – artikel av Helena Trotzenfeldt om Kahin Ahmed-gate

Korta motargument

Europadomstolen: Rysk antigay-lag strider mot mänskliga rättigheter – korta av David Ehle

Krönikor

Det nationalistiska samhället – krönika av Johannes Fredrikson om SD:s nationalism och dess konsekvenser

De vackra ljusbruna barnen som alla pratar om… – krönika om mixade människor. I samarbete med Afropé.

Den nygamla borgerligheten – krönika av Vladan Lausevic om att Moderaterna avkrävs en ursäkt för sin förda migrationspolitik

När terrorismen fick patent – krönika av Dorian Ertymexx om begreppet terror och dess utövare

”Den svenska inkvisitionen” – krönika/mytknäckare av David Ehle om hur ”sverigevännerna” (i detta fall Avpixlat) ständigt påpekar att domedagen är nära

Med ironin som vapen – krönika av Jan Kjellin om att ironi kan användas som en metod att sprida propaganda

#näthat: Att så ett frö av rädsla – gästkrönika av Hanna Zetterström om näthat och hur omgivningen bör agera

Att förvandla ett folk – krönika av Jan Kjellin om begreppet assimilering

Motargument.se tackar alla läsare! ♥

Det antirasistiska och ideella projektet Motargument.se såg dagens ljus den 1 september 2012 då ett gäng antirasistiska entusiaster med olika bakgrunder, åsikter och ideologier slog sina kloka huvuden ihop och formade de första pusselbitarna till vad som skulle komma att bli en blogg som envetet brinner för och står upp i kampen mot all form av rasism, främlingsfientlighet, homofobi, näthat och funkofobi.

Motargument.se syftar till att vara folkbildande och informativa och uppmärksammar orättvisor och intolerans som finns i framför allt Sverige, men också i andra delar av världen.

Från hemsidan kan vi läsa följande om Motargument.se:

Motargument.se är ett partipolitiskt, religiöst och organisatoriskt obundet initiativ. Motargument.se syftar till att skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta rasistiska och främlingsfientliga påståenden och myter med argument, fakta och vetenskap – med andra ord med motargument.

Motargument.se har till dags dato knåpat ihop 1335 artiklar!

Motargument.se har 2015 givit ut en bok ”Motargumentboken – om att bemöta främlingsfientlighet och nationalism”. Den finns att köpa här.

Vi på Motargument.se är en brokig skara: vi är utspridda över hela det politiska spektrat. Vi har också en medarbetare som är f d sverigedemokrat.

Något som vi som är engagerade i Motargument.se har fått lära oss under resans gång är att artiklar som vi själva tycker är välskrivna inte alls med nödvändighet blir de mest populära. Det handlar mycket om tajming och ämne. Om vi kikar på vilka artiklar som är mest populära på Motargument.se kan vi se att mytknäckare och artiklar rörande invandrare och bidrag uppskattas av er läsare. Det är näst intill omöjligt att enas om vilka som är våra egna favoriter på topp 20, men 5 stycken vi vill lyfta fram är:

Fem myter om det dödliga våldet

Myt: Invandrare får full pension efter ett år

Guldregnet över invandrerskan

No go-zoner för dummies

Myt: Falska korancitat

Motargument.se finns till för er som vill bemöta intolerans och främlingsfientlighet. Hos oss kan ni finna fakta och motargument att ha med er i debatten och i vardagen.

Motargument.se har genom åren sett ett hundratal skribenter, gästskribenter och redaktörer. Vi vill passa på att tacka alla er som läser, kommenterar, använder våra alster och delar oss! Idag når vi 10 000 likes på Facebook! Vi siktar högre och med er blir det möjligt. Det är ni som gör Motargument.se! TACK för det! ♥

Motargument.se har ett aktivt samarbete med Afropé.se (med fokus på afrikanska diasporan och afrosvenska frågor).

#näthat: Att så ett frö av rädsla

Gästkrönika av Hanna Zetterström

Självhat och självömkan. Vi har alla känt de där olika känslorna av sorg och ledsamhet, de gråskaliga och nästan osynliga men samtidigt allt för synliga känslorna. Vi har alla känt den där klumpen i magen som bildas när man får höra något som inte känns bra och som sårar en djupt. Klumpen växer, blir stor och vänder hela ens insida upp och ned & ut och in. Vi har alla känt oss nedtryckta, hatade och utfrysta av någon. Kanske var det av din allra värsta fiende på högstadiet? Kanske var du en gång i tiden tillsammans med någon som du i slutändan förstod gav dig mer hat än kärlek? Kanske blev du bortstött som liten av en förälder eller kanske till och med utav en hel familj?

Vem som helst kan så ett frö av obehag i magen på någon, och vem som helst kan få fröet att växa. Personen som vattnar det, rår om det, ger det solsken och syre – ja, personen som helt enkelt ger det en chans att växa i en fotosyntes av kränkningar kan vara vem som helst. Det kan till och med vara flera på en och samma gång. Om man öppnar upp sig och berättar för någon att någon annan har behandlat en på ett kränkande sätt får man oftast sympati och tröst. Man brukar få en kram, en klapp på kinden eller en kommentar som ”Nämen gud, det där är ju inte okej för fem öre!”.

Omgivningens ursäkter

Människor tycker inte att det är okej, mobbning av alla typer är en utav de värsta sakerna som finns enligt många. Att kränka någon och få den att ifrågasätta sitt mänskliga värde är ingenting en normal människa stöttar och står bakom. Eller? Det är åtminstone vad alla tror, men när det händer på internet så är det helt plötsligt en helt annan fråga.

”Ta det med en nypa salt”, säger de. ”Ta det med en nypa salt, det är bara på internet!”

”Lägg inte ut det där om du tycker att det är så jobbigt att folk kommenterar sådant där då!”, häver de ur sig.

”Du får skylla dig själv som har så mycket starka åsikter, du fattar väl att folk kommer bli upprörda?”, frågar de nedlåtande.

I en webbserie kallad ”Dagens Sverige” säger experten Olle Brickstad att näthat ibland kan vara allvarligare än kränkningar i verkliga livet. Det har, enligt Brickstad, att göra med att materialet som sprids på internet ofta får en snabb viral spridning vilket gör att det är lätt att få tag på, och det blir ännu lättare eftersom att materialet ligger kvar för alltid.

Det är svårt att peka ut en särskild gräns på vad som är och inte är näthat enligt Brickstad. Han säger att ordet näthat är ett paraplybegrepp för internetrelaterade kränkningar, även om det inte är ett juridiskt begrepp. Näthat kan, enligt Brickstad, vara både brottsligt och inte brottsligt. Enligt mig är näthat alltid ett brott; ett brott mot den grundläggande godhetsmoralen jag så korkat förväntar mig att alla människor ska ha programmerade i sig.

Vad är det egentligen som gör att näthatare tror att de kan skriva vad som helst, när som helst till vem som helst?

Vad är det som driver deras hat, är det olikheter de är rädda för?

Har de inte lärt sig när de var små, precis som jag gjorde, att man ska tänka på vad man säger innan man säger det till någon?

Ifall de har blivit uppfostrade på samma sätt som jag och så många andra har, hur kommer det sig då att det tycker att det är en så pass stor skillnad på verbala och virtuella kränkningar som de verkar göra?

Sandlåda

Under hela vår barndom har vi fått lära oss att man ska be om ursäkt och säga förlåt om man gör någon ledsen. Under hela vår tid på dagis fick vi lära oss att man ska vara snäll, att man ska vara en bra kompis och att man inte ska göra andra illa med mening. På dagis löser vi konflikter med det magiska ordet ”förlåt”, och sedan fortsätter vi leka tillsammans. Varför kan det inte vara så enkelt även i det vuxna livet?

Självklart förstår jag att näthat, oavsett om det juridiskt sett är brottsligt eller ej, är mycket värre och mer komplicerat än att kasta sand på någon eller att säga att någon inte är bjuden på ens födelsedagskalas. Näthat är ett mycket större och bredare problem än sådana saker, men för det mesta känns det som att näthatare och dagisbarn ligger på samma nivå: sandlådenivån.

I filmprojektet ”Män som näthatar kvinnor” som sändes i Granskarna SVT år 2013 talar 12 offentliga kvinnor ut om det näthat de har fått utstå under sina år som aktiva offentliga personer. Det är rått, känsloladdat och oerhört starkt att titta på. De avslöjar att de har fått och fortfarande får hotbrev om våldtäkt och mord.

Kvinnorna läser upp breven, där männen har skrivit att de förtjänas att våldtas och stenas till döds. Vissa av de anonyma männen erkänner till och med i sina brev att de har stalkat kvinnorna och att de vet vart deras barn går på dagis. Kvinnorna blir kallade för diverse könsord, när de säger orden skakar de på sina röster och tittar rakt in i kameran med tårfyllda blickar likt försvarslösa små barn. Det är otroligt skrämmande att se på. Jag känner med de här kvinnorna, och jag tycker verkligen att det är för jävligt att de ska behöva utstå det som de tvingas göra.

Hur ser näthataren ut?

Tanken på att det kan vara vem som helst som skriver breven ger mig en stark känsla av obehag. Det kan vara mannen med den bruna Sinatra-hatten jag alltid möter när jag går hem från spårvagnen på kvällen, det kan vara den charmiga bartendern som jobbar på mitt smultronställe till standardkrog, det kan vara en gammal släkting jag inte har någon direkt kontakt med, det kan vara min trevliga gamla lärare eller den käre brevbäraren som lämnar morgontidningen i min brevlåda och alltid säger hej.

Är det främlingsfientlighet som grundar sig i hot om våldtäkt och mord? Är det ett behov av kontroll och makt som utlöser förövarnas oacceptabla beteende, eller kan det till och med vara så illa att de blir upprörda bara för att kvinnorna de utsätter för hat är just kvinnor?

Näthatskulturen kommer alltid att förbli ett stort mysterium för mig, hur mycket jag än analyserar och letar reda på fakta om det så kommer jag aldrig att förstå. Att medvetet trycka ner en annan människa för eget behag, oavsett om det är bakom en skärm eller inte, är något som jag aldrig kommer kunna acceptera. Jag kommer aldrig låta mig tystas med skrämseltaktiker och jag tänker aldrig släppa in en trädgårdsmästare som sår orolighetsfrön i min mage igen.

Källor:

Intervju med experten Olle Brickstad: Dagens Sverige om näthat

Granskarna Sverige: Män som näthatar kvinnor

”Den svenska inkvisitionen”

Nu har en av domedagsprofeterna på Avpixlat än en gång, tvångsmässigt, kräkt ur sig ännu en ”sverigevänlig” sanning. I en vad som känns som en oändlig krönika, osande av ilska och konspirationer, målas Sverige i vanlig ordning upp som ett land i fritt fall. Denna gången har tongångarna skruvats upp ytterligare några snäpp, då Avpixlat drar paralleller mellan dagens Sverige och det som ägde rum under medeltida inkvisitioner.

I krönikan som skrevs häromdagen slår Avpixlat på den största trumma de kan uppbåda. Retoriken är densamma men positionerna i argumentationen flyttas ideligen framåt och tonläget höjs. Krönikören är övertygad om att Sverige i detta nu håller på att vakna ur den ”masspsykos” som hållit Sverige i ett järngrepp de senaste åren.

Vi vaknar ur masspsykosen

Vi ”meningsmotståndare” är en ”vänstervriden häxbrännarkader” och har fram till nu gjort allt som står i vår makt för att frenetiskt puffa på ”masspsykos”-glöden, men NU, nu är vi i uppvaknande och anpassar oss efter vad folket egentligen tycker. Det är lovvärt, och hoppfullt, att ”sverigevänner” invaggas i en försäkran om att man tror sig veta vad meningsmotståndare och folket faktiskt tycker och hur vi har ändrat oss till att följa den nationalistiska och fascistiska agendan. Inget kan nämligen vara mer fel än att vi som står för en human människosyn skulle ha förändrat vår människosyn.

Grundmantrat i Avpixlats värv är dock det samma:

  • mångkulturen söndrar och sår split
  • ”sanningssägarna” är utsatta för en häxjakt där ”PK-eliten” står för förföljelsen
  • invandringens kostnader förklarar den krackelerande välfärden
  • kultur- och journalisteliten hålls ansvarig för att Sverige står på ruinens brant
  • den galopperande kriminaliteten förnekas av förståsigpåare som exempelvis kriminolog Jerzy Sarnecki (som liknas vid Bagdad-Bob)

Vi blir i domedagskrönikan också tilldelade några ”nyheter” som förstärker ”argumenten” i det pågående Armageddon vi befinner oss i:

  • vi kommer snart att få bevittna ”den största feministiska regeringen” som falskeligen stöttar förtryckta muslimska kvinnor
  • Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har skrämts att lägga ner sin granskning av Muslimska Brödraskapet
  • ärkebiskopen skall kräva att för varje moské som byggs i Sverige ska en kyrka byggas i en ”muslimsk” stad
  • ministrar stoppar fingret i hålet i havsdammen Sverige likt Haarlems hjälte Peter (mer att läsa om detta längre fram i denna krönika)

Avpixlat och sakfelen

Krönikan innehåller ett antal rena sakfel, vilka jag ämnar redogöra för här och nu.

Trots världens högsta skatter kan staten inte leverera välfärd. Försvar, polis, sjukvård, åldringsvård, skola, boende, kommunikationer – på område efter område tvingas medborgarna hitta egna, privata lösningar. Staten har brutit skattekontraktet med medborgarna. Trots den stora lögnen om invandringens lönsamhet tvingas man nu höja skatterna ytterligare för att bekosta dess ofattbart stora direkta och indirekta kostnader. Dess totala kostnader är förmodligen Sveriges bäst bevarade statshemlighet. Vi borde påminna dagens ansvariga om socialdemokraten Gustav Möllers ord om att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Sverige har inte världens högsta skatter. Då man beräknar skattetrycket, eller skattekvoten, räknar man ut kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP. Sverige hamnar på sjätte plats bland länder med högst skattetryck och hade 2014 inte haft ett lägre skattetryck på 40 år. Danmark är det land som har högst skattetryck, följt av Frankrike och Belgien. Inte nog med att krönikören (medvetet?) använder sig av det direkta sakfelet, han väljer dessutom att storvulet spinna loss med högtflygande konspirationsteorier.

Debatten om huruvida invandringen är lönsam eller inte har lika många åsikter som det finns forskare, nationalekonomer och statsvetare. Beroende på vem du frågar får du olika svar, avhängiga de siffror och den fakta experten väljer att belysa. Det finns inga givna mallar på hur man ”ska” räkna på invandringens lönsamhet och, ärligt talat, gör vi oss inte en björntjänst när vi prompt vill värdera människors ekonomiska likviditet? Givetvis är det enklast för våra domedagsprofeter att anamma den invandringsfientliga faktan som avslöjar den enorma förlustaffär ekonomiska sanningssägare som exempelvis nationalekonomen Tino Sanandaji ihärdigt försöker slå i oss vanliga medborgare.

När vi börjar värdera människor i kronor och ören är vi ute på tunn och hal is. Samtidigt väljer vi att underminera hela den humanistiska värdeidén. Är människor som bidrar till välfärden medelst skatter viktigare eller bättre än människor som av olika anledningar inte har den möjligheten?

Epitet med obehaglig historisk konnotation

Hur länge ska personer som kommunisten Rossana Dinamarca få göra riksdagen till lekstuga med sina mot väljarna respektlösa barnsligheter. Hur länge ska ansvariga ministrar få åka slalomtävling mellan halvsanningar och lögner.

Påståendet att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca skulle vara kommunist är lika uttjatat som felaktigt. I alternativ media är det ett oantastligt faktum att Dinamarca är kommunist.

Epiteten kring meningsmotståndare är en historisk paradgren bland högerpopulister och högerextremister, och epiteten är lika många till antalet som de är konspiratoriska. Enligt ”sverigevänner” och ”invandringskritiker” är det en självklarhet att alla vi som inte talar ”sverigedemokratiska” också är ”kommunister”, ”islamistkramare” och ”vänsterextremister”. Det är näst intill omöjligt att hålla reda på alla fantasifulla epitet och nedvärderande vokabulär som cirkulerar i cyberspace. Magasinet Paragraf har satt samman två ordlistor som redovisar en del av en uppfinningsrikedom, som i stora stycken består av en smutsig retorik redan använd i en fascistiskt historisk kontext.

Den ”sverigevänliga” offerkoftan

Sverigedemokraterna må vara politiskt bannlysta, men när de nu vuxit till näst största parti går det inte längre att trovärdigt avfärda dess miljoner sympatisörer som nazister och rasister. Särskilt inte när den mångkulturella verkligheten på punkt efter punkt visar sig överträffa dessa bespottade och förföljda Sverigepatrioters värsta katastrofvarningar. I efterhand kommer man att jämföra denna politiska häxjakt på oliktänkande med medeltidens inkvisition. Dåtidens kättare och häxor dömdes av en maktfullkomlig, vidskeplig kyrka med i stort sett totalt informationsmonopol och ett välorganiserat nätverk av avlönade eller beroende medlöpare.

Är SD verkligen ”politiskt bannlysta”? Moderaternas Anna Kinberg Batra har ju nyligen brutit den, vad vi alla trodde, oskrivna regeln att inte förhandla med SD. Om detta trendbrott är rätt eller fel tänker jag inte gå in på här. Men att hävda att SD är isolerade eller ”politiskt bannlysta” är en direkt felaktighet.

Är det en retorisk fint, eller en inbillad föreställning, att uttrycka att SD har ”miljoner sympatisörer”? Vid valet 2014 erhöll SD 801 178 röster. Fram till nästa valresultat förkunnas är det den siffran som gäller. Drygt 800 000 är inte ”miljoner”.

Det där eviga tjatet om att ”PK-eliten” skulle kalla alla sverigedemokratiska väljare nazister och rasister är uttryck för att den ständigt för trånga offerkoftan sitter som gjuten på den ”sverigevänliga” kroppen, och har ingen reell täckning i verkligheten.

De som faktiskt kallar sverigedemokratiska väljare för nazister och rasister hänfaller åt samma meningslösa metoder som de som väljer att kalla meningsmotståndare för ”kommunister” och ”vänsterextremister”. Personligen väljer jag sällan att kalla folk rasister, fascister eller nazister, däremot har jag inga problem med att säga att någon uttrycker sådana åsikter. Det är viktigt att poängtera att åsikterna är föränderliga.

Diktaturen Sverige

Avpixlat-krönikören fortsätter att mässa, och jämför Sverige med svunna och nutida diktaturer:

Den nya religionens välbeställda elit förfäktar ”allas lika värde” som mantra i sin kamp för att rädda sina privilegier i form av höga riksdagslöner, välbetalda mediajobb, prestigefyllda ämbeten och säkrad ålderdom. Likt eliten i diktatursamhällen lever de ett skyddat liv i de exklusiva kvarteren, reser med de dyra flygen, kör de bästa bilarna och går före i egna gräddfiler. Inte en enda medlem av denna nya överklass av politiker, skribenter, kändisar och politiskt godkända experter lever ett vanligt Svenssonliv.

Det är väldigt enkelt att hänfalla åt att gotta in sig i enkla poänger som inte någonstans går att belägga, men som man vet går hem hos det ”arga folket”. Det är ju ”sanningen”, och samtidigt en ytterst medveten taktik och retorik från krönikören. Men belägg får vi inte, det skulle vara för mycket begärt.

Seriositeten i krönikan illustreras avslöjande då skribenten väljer att kalla Mona Sahlin ”översteprästinnan”, i ett försök att förringa hennes politiska gärning.

Gänget Anders Lindberg, Fredrik Virtanen, Åsa Linderborg och Lena Mellin på Aftonbladet nedvärderas genom att tilldelas epitetet ”välbetalda häxjägare”.

Dagens Nyheters Peter Wolodarski sägs ”sprida sina bakterier i samhällskroppen”. Komiker som Magnus Betnér, Özz Nûjen, Henrik Schyffert och Soran Ismail är i krönikörens värld hovnarrar som hånar ”sverigevänner”.

Journalisterna/författarna Henrik Arnstad och Täppas Fogelberg framställs som faktaresistenta idioter.

Som seden bjuder har även denna domedagsprofet dåligt med idéer och förslag på vad som ska göras för att vända det förlisande fartyget Sverige på rätt köl.

Hur vi stoppar översvämningen

Krönikören på Avpixlat gör slutligen en liknelse mellan Anders Ygeman och Morgan Johansson och sagan om den holländske pojken Peter som räddar staden Haarlem från översvämning genom att stoppa fingret i det hål i havsdammen som hindrar havet från att skölja över staden.

Skribenten raljerar över att nämnda ministrar anammar samma ‘quick fix’ som Haarlems hjälte och hävdar i nästa andetag att Sverige kommer att utplånas medelst att det ruskiga, mörka och iskalla havet sköljer över oss så att vi alla hamnar under vattenytan och drunknar (eller?). Liknelsen är märklig och sammanfattar på ett beskrivande sätt hur ”sverigevänner”, nationalister och sanningssägare ser på hur vi ska förhålla oss till verkligheten. De enkla och ihåliga argumenten dominerar. Nivån är patetiskt låg.

Konspirationsteori-eländet kan inte beskrivas på något annat sätt än tragikomedi. Tragiskt eftersom domedagsprofetiorna redan påverkar alltför många av oss, något som kan få ödesdigra konsekvenser – och komedi eftersom att tillvägagångssättet på vilket krönikören väljer att saluföra argumentationen är skrattretande i sin maniska ansats.

Som avslutning vill jag gärna bjuda på detta klipp från Monty Python:

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Ekonomifakta: Skattetrycket
Ekonomifakta: Skattetryck internationellt
MSB om förstudien Muslimska Brödraskapet i Sverige
Aftonbladet: Anna Kinberg Batra om förhandlingar med SD
Val.se: Val till riksdagen 2014
Learn to read: Peter of Haarlem

Mer läsning:

Myt: 800 000 svenskar kan inte vara rasister

Rasismen är en mem

Afropé och Motargument inleder samarbete

Nättidningen Afropé och webbsajten Motargument inleder nu ett samarbete. Även om sajterna har olika fokus delar vi samma värdegrund, med starkt engagemang mot främlingsfientlighet och rasism.

Under sommaren och hösten kommer vi att återpublicera artiklar som passar hos båda, och våra respektive skribenter kommer också att kunna vara gästkrönikörer eller artikelförfattare hos den andre.

Vi ser detta som ett viktigt steg mot att ännu effektivare kunna bekämpa fördomar och verka för ett öppet och tolerant samhälle.

Afropé är en politiskt och religiöst obunden webbtidning som drivits sedan maj 2012. Målet är att ge afrosvenskar en medial plattform, öka kunskaperna om den afrikanska kontinenten, samt att sprida en positivare bild av de olika länderna i Afrika och om människor med kopplingar till kontinenten än det som idag görs av media i västvärlden. Vi har även fokus på nyheter både från kontinenten och från den afrosvenska och afropeiska diasporan. Vi arbetar aktivt mot rasism och i synnerhet mot afrofobi då vi är en uttalad antirasistisk webbtidning och det är även en av våra starkaste grundvärderingar.

Motargument.se är ett partipolitiskt, religiöst och organisatoriskt obundet initiativ. Motargument.se syftar till att skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta rasistiska och främlingsfientliga påståenden och myter med argument, fakta och vetenskap – med andra ord med motargument.

#näthat: Verbala bombpiloter

Min idol bland svenska historieforskare, professor Peter Englund, skriver i sin essäsamling ”Brev från nollpunkten” om hur 1900-talet blev historiens blodigaste århundrade.

Han nämner översiktligt hur ny vapenteknologi var en av förutsättningarna. Bombplan, långtskjutande artilleri, raketer och stridsvagnar gjorde det praktiskt möjligt.

Men han går inte djupare in på hur ny vapenteknologi gjorde de snabba massmorden psykiskt möjliga, nämligen avståndet till fienden. Inte ens de mest hjärntvättade, kalla och blodtörstiga personerna klarade av att döda hur många som helst i evighet.

De tyska Einsatzkommando som sköt judar, kommunistiska partimedlemmar och andra i de ockuperade delarna av Sovjetunionen, kunde inte hantera massmorden hur länge som helst. Efter ett drygt år av massmord skickades ett stort antal av soldaterna, från meniga upp till generaler, tillbaka till Tyskland på grund av svåra psykiska problem. Även de mest hatiska och kyliga av dessa massmördare fick sina drömmar övertagna av bedjande, skrikande och gråtande kvinnor, barn och gamla. Och lik med ansikten förvridna av skräck förföljde dem. Alkoholen stillade inte deras nerver hur länge som helst.

Det var därför som gaskamrar kunde möjliggöra att bland annat vanliga f d tyska ordningspoliser kunde gasa ihjäl tiotusentals civila om dagen.

Det var bombplanen som gjorde att unga, livsglada 21-åriga Oxfordstudenter eller jämnåriga bondpojkar från amerikanska mellanvästern kunde massbomba tyska städer med fosforbomber som brände ihjäl hundratusentals människor vid varje bombräd.

Det var bombplanen som fick 30-åriga tyska familjefäder som kramade och pussade sina barn och fruar, som med hjälp av artilleri gavs möjlighet att spärra av städer som Leningrad och svälta ihjäl flera hundratusentals människor.

Tack vare tryckande på knappar, avstånd till motståndaren, eller ”fienden”, som du inte behövde se i ögat eller höra rösten på eller se röra sig, kunde människor med lätthet avhumaniseras.

De senaste få åren har sociala medier expanderat över världen. De har vuxit väldigt mycket, kanske huvudsakligen av godo. De får oss att prata med medmänniskor och skapa vänner som vi sedan träffar i verkliga livet.

Men knapptryckandet och avståndet kan också bidra till avhumanisering. Det som i värsta fall känns som lite råa skämt mot någon som inte är ”som oss”, skapar i själva verket stor vrede och harm som vi inte kunde föreställa oss. Det slår mot våra egna vänner eller de som hade kunnat bli våra vänner. Vi slår ena sekunden bakut när vi själva känner oss träffade men hånskrattar när det drabbar andra.

Tänk på det. Besinna dig. Låt inte det fysiska avståndet och tillgängligheten till tangentbordet förvandla dig till en verbal bombpilot som helt i onödan, helt oproportionerligt, skadar dina medmänniskor, som är eller kan bli dina vänner.

Vi är mer lika varandra än vi tror. Det är just vi, nästan alla av oss hyggliga personer, som har samma oro, drömmar, bryr oss om våra familjer och nära och önskar andra människor gott, som så lätt kan förvandlas till de där sadistiska verbala bombpiloterna.

Var en medmänniska även på sociala medier.

Länk till professor Peter Englunds hemsida och information om boken ”Brev från nollpunkten

Nyhetsbrev januari 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i januari.

I fokus – om aktuella händelser:

Ryssland och den kriminella homosexualiteten – Två ledamöter i ryska duman lade 19 januari förslag om att åter kriminalisera homosexualitet

Mytknäckare:

Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra – pengar styr inte flyktingstatusens legitimitet

Fridolin och Storkens nyheter – när källkritiken uteblir sprids främlingsfientligheten och hatet

Namnet Muhammed kommer inte att bli Sveriges vanligaste namn – mytknäckare om att Muhammed kommer att bli Sveriges vanligaste namn

Artiklar:

Sverigedemokraterna – religionen och kyrkopolitiken – SD har en egen definition på religionsfrihet

SD:s partiprogram fån 1989 och det nazistiska arvet – SD och arvet från den nazistiska och fascistiska rörelsen

Korta motargument:

Sökes: arbetskraft! Sverige behöver mer arbetskraft

SD normaliserar assimilation – SD försöker förändra definitionen av assimilation

Vem har rätt till återetableringsstöd? – rätten till återetableringsstöd för de som ska återetableras i hemlandet

Krönikor:

Den som söker den finner…

– om att hitta belägg för sina fördomar, men att samtidigt glömma bort att vara källkritisk

#näthat: reality check

– det är i mötet med andra vi blir mänskliga

Hej syster – Navid Modiris brev till sin syster

Hjulet och rädslan för det okända

–  om den ”farliga” mångkulturen och rädslan för det okända

En fördummad debatt om sexuella övergrepp – de sexuella övergreppen används som slagträ i den rasistiska debatten

Recensioner:

Bokrecension: Upplysning – vi har läst ”Upplysning” av Christer Sturmark

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

 

Fridolin och Storkens nyheter

Artikel av Polimasaren

Det började med att jag såg en före detta SD-politiker dela en gammal satirartikel från 2014. Den var från Storkens nyheter och handlade om att Gustav Fridolin ville byta ut den svenska flaggan. Den har cirkulerat runt tidigare och gett upphov till mycket skratt.

Fridolin

Nyheter24 uppmärksammade artikeln förra gången och gav förslag på reaktionerna och det var många som var rasande över Miljöpartiets språkrör. Jag vill ta reda på om det var samma reaktioner den här gången eller om de hade lärt sig sin läxa när det gäller källkritik. Storkens nyheter har ju uppmärksammats som en satirsajt ett antal gånger under året som gått. Jag gick igenom de som delade artikeln igen och hittade flera stycken som var helt säkra på att det som stod i artikeln var sant. Så sant så att de till och med önskade livet ur Fridolin. I en kommentar fick inte bara Fridolin skulden, utan även muslimerna.

screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-12-31 screenshot-www facebook com 2016-01-12 11-55-55 screenshot-www facebook com 2016-01-12 11-57-42 screenshot-www facebook com 2016-01-12 11-58-41 screenshot-www facebook com 2016-01-12 11-59-27 screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-00-16 screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-06-53 screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-07-56 screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-09-13screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-10-23 screenshot-www facebook com 2016-01-12 12-11-15

Det är nu jag ska skriva en slutkläm på inlägget, men jag vet inte. Jag finner inga ord för detta och om sanningen ska fram så börjar den totala avsaknaden av källkritik göra mig väldigt rädd.

#näthat: Reality check

Det är vanligt att bli mer frispråkig då man kommunicerar via internet. Man har ju ofta tid att formulera sig. Och så slipper man någon som ställer frågor som knuffar en utanför komfortzonen. Det finns också andra faktorer som påverkar hur vi väljer att uttrycka oss när vi kommunicerar digitalt.

Beroende på om det vi gör och säger möts av en verklig människa eller inte, påverkas vårt beteende och våra tankebanor olika.

Människor är sociala varelser, vi uppfattar små subtila signaler hos andra som vi reagerar på. Det kan vara mer eller mindre omedvetet.

Ett mycket tydligt exempel är känslor och beteenden som smittar. Ett skratt eller en gäspning sprider sig snabbt. Även mindre tydliga signaler påverkar oss –  kroppshållning, röstläge, var blicken fästs eller om den rentav flackar, hur armar och ben organiseras. Allt detta påverkar samspelet med den vi möter. En grundläggande socialt samspel, som i varje samhälle utvecklats till specifika sociala koder. Koder som reglerar vad som är lämpligt och ”okej” i givna situationer.

Kommunikation via nätet erbjuder inget kroppsspråk, inga attribut, inget beteende, inga sociala koder att förhålla sig till. Vilket får oss att mer eller mindre omedvetet agera som om det inte finns några människor alls att ta hänsyn till. Helt enkelt: vår hjärna tror att vi är i ensamhet och vi agerar därefter.

När vi befinner oss i verklig samvaro finns ett filter mellan våra tankar och vårt beteende. Ett filter som under generationer tillbaka hindrat oss från att bete oss i strid med sociala koder och regler – vi gör inte allt som vi tänker. Om vi gjorde det skulle vi riskera att uteslutas från gemenskapen. Vilket skulle äventyra grundläggande behov som till exempel närhet och trygghet.

Interaktion genom verklig samvaro påverkar också tankebanorna – att få motfrågor tvingar till eftertanke, att sätta sig in i den andres perspektiv och att förklara för den andre så att hen förstår ditt perspektiv utifrån sitt perspektiv.
Turtagningen gör att samtalet och respektive persons tankar tar nya vändningar och möjligheten är stor att det jag tänkte och tyckte från början landar i helt andra uppfattningar.
Samspelet gör att du hela tiden speglar din uppfattning av verkligheten mot andras uppfattning av den. En ständig ”reality check”. Ingen sitter ensam inne med hela sanningen om världen och verkligheten, men vars och ens version av ”sanningen” kompletterar och gör bilden av den både bredare och djupare. Att förstå det är grundläggande kunskap men försvinner när man isolerar sig.

På nätet sker all interaktion med tidsförskjutning. Du behöver inte bemöta direkt. Du kan till och med låta bli att bemöta.
Att bygga tankebanor och dra slutsatser enbart i ensamhet gör att själva anknytningen till verkligheten och mänskligheten försvinner.

Redaktion

Det är inte konstigt att näthat frodas bland dem som hyser extrema åsikter, särskilt bland de som uttrycker intolerans mot vissa grupper. Eller rent hat, för den delen. Som rasister, fascister, kvinnohatare med flera. Genom att agera via nätet, förstärks intrycket av att det inte är människor de hatar. Varje kategori människor de hatar, blir mer och mer avhumansierad. Vilket gör det ännu lättare att hata, ännu lättare att uttrycka sig förnedrande, ännu lättare att uppmana till olika former av förtryck.

Men liksom näthatare avhumaniserar dem de hatar – så bemöter också samhället dem på ett avhumaniserande sätt – ord som ”nättroll”, ”cyberspöke” osv antyder att de som beter sig illa på nätet, inte är riktiga människor. Och så är spiralen av ett allt mindre mänskligt beteende igång.

Att bemöta hat på nätet är ofta både tröttsamt och meningslöst. Men – alla människor behöver, trots allt, då och då lämna skärmen. Man behöver kanske jobba, handla eller hämta barnen. Där har du din chans. Bemöt varje märkligt uttalande med en vänlig, utforskande fråga. I lunchkön. I simhallen. Eller var du nu befinner dig.

Du kan kanske inte få personen att sluta hata. Men genom att vara närvarande människa och ta notis om personen, får du hen att börja ingå i mänskligheten igen. Möjligen ovilligt, likväl oundvikligt. Genom att vänligt bemöta ett uttalande, kan du föra personen ett litet steg mot verkligheten. Och då har personen fått bättre förutsättningar för att faktiskt bygga sig nya tankebanor. Sådana som är verklighetsanknutna och inkluderande.

Det är, trots allt, i mötet med andra människor som vi blir mänskliga.

Lästips

Vilka mekanismer styr näthat?

#näthat: När Dr. Jekyll blir Mr. Hyde

Mina tankar om näthat