Etikettarkiv: sverigevän

Existentiell extremism

Tänk om valet att bli vänster- eller högerextremist inte är ett fritt val som bygger på ideologiska ställningstaganden? I min läsning av Alberto Moravias roman Anpasslingen reflekterar jag över om bilden av Sverige som ett samhälle i sönderfall kanske tvingar människor att söka sig till extremer, vare sig de vill eller inte.


Marcello Clerici, huvudpersonen i Alberto Moravias roman The Conformist (på svenska: Anpasslingen), är inte bara fascist i Italien under Mussolini. Han är även besatt av att framstå som normal. Faktum är att det är just den här känslan hos honom av att han inte är som alla andra – hans upplevelse av en påtaglig diskrepans mellan självet och livsvärlden – som driver honom rakt in i den otrygga famnen på den fascistiska ideologin.

Att ingå som en kugge i det fascistiska maskineriet blir Marcellos väg in i denna åtrådda normalitet, liksom hela hans varande: Han klär sig som andra män i hans omgivning – eller som han föreställer sig att män som han ska klä sig; röker samma cigarretter, läser samma tidningar och har en fästmö att gifta sig med – en kvinna vars främsta tillgångar är hennes familjs vanlighet. Allt han tar sig för – allt han kommunicerar utåt – blir till ett slags maskering för att smälta in i samhället eller rentav i mänskligheten:

”He went up to the counter and asked for his preferred brand at the same time that three other people asked for the same cigarettes, and the tobacconist slid them rapidly across the marble of the countertop toward the four hands holding out money – four identical packs, which the four hands picked up with identical gestures. Marcello noticed that he took the pack, squeezed it to see if it was fresh enough, and then ripped off the seal the same way the other three did. He even noticed that two of the three tucked the pack back inte a small inner pocket in their jackets, as he did. Finally, one of the three stopped just outside the tobacconist’s to light a cigarette with a silver lighter exactly like his own. These observations stirred a satisfied, almost voluptuous pleasure in him. Yes, he was the same as the others, the same as everyone. The same as the men who bought the same brand of cigarettes, with the same gestures, even the men who turned at the passage of a woman dressed in red, himself among them, to eye the quiver of her solid buttocks under the thin material of the dress. Even if, as in this last gesture, the similarity was due more to willed imitation in his case than to any real personal inclination.” –The Conformist

Moravias anslag är intressant eftersom det erbjuder ett välkommet, alternativt perspektiv till gängse förklaringar om varför individer tilltalas av fascistoida, nationalistiska, rasistiska ideologier. Borta är de pseudovetenskapliga bortförklaringarna om raser, kulturer och nationer. Irrelevanta blir drömmarna om en gyllene gryning där en sedan länge svunnen storhetstid återföds. Inte ens förklaringarna om låg utbildning och en benägenhet för intolerans hos s k “sverigevänner” finns kvar att hålla fast vid. Kvar blir den enkla och högst mänskliga längtan om att höra hemma någonstans; att känna oss normala. En längtan vi alla dessutom delar och kan känna igen oss i.

I Marcellos fall handlar jakten på normalitet även om att begrava en känsla av skuld – det vill säga att han drivs av en starkt negativ självbild. Som det står någonstans i boken började hans desperata jakt på normalitet i ”the moment that being different meant being guilty”, alltså i det ögonblick annorlundaheten blev synonym med en upplevelse av skuld (eller skam, som jag som läsare nog hellre skulle översätta ordet i just det här fallet).

Anpasslingar eller övertygade nazister?
Anpasslingar eller övertygade nazister? (Bildkälla: Bundesarchiv, Bild 133-075 / Unknown / CC-BY-SA 3.0)

Att betala för denna normalitet genom att nonchalera fascismens lögner och övergrepp blir för Marcello ett överkomligt pris, även om det ytterligare lägger sten på börda genom att öka hans skam/skuld: Marcello gör sig till ett slags medskyldig till fascismens övergrepp, men han kan inte vända den fascistiska normaliteten ryggen, för då tvingas han istället konfrontera sin personliga skam/skuld vilket skulle betyda hans undergång. Så för att förbli människa har han inget (för honom synligt) val; han måste ge sig hän åt fascismen helt och hållet. Först när han gjort detta kan han landa i en upplevelse av normalitet som förvisso fortfarande bara är en mask, men som genom att han helt uppgått i fascismen sitter kvar med en mindre ansträngning än tidigare.

Svaret på frågan?

Det finns en mängd in- och utgångar i frågan om vad som gör att människor faller för fascismens blänkande fiskedrag. Vad det är som får stödet för Sverigedemokraterna att ligga kvar eller t o m öka, trots att de gång på gång avslöjas med lögner och beteenden som fått vem annan som helst att behöva lämna sina uppdrag och gå under jorden. Jag tror inte det finns några entydiga svar. Inga universallösningar som – om de applicerades – skulle neutralisera detta samhälleliga hot.

Varje människas väg är unik och även om varje förklaringsmodell har sina subjekt får vi inte låta oss luras att tänka att där finns en modell som täcker in alla – eller tillräckligt många – alternativ för att vara det rätta botemedlet. Att erbjuda motargument till fascismens lögner biter bara på vissa, att häckla fascismen är ett tillvägagångssätt med mycket begränsat resultat och detsamma gäller alla andra insatser för att på olika sätt bekämpa den. Så finns det då ingen övergripande teori om vad som driver dessa människor?

"Fascism är så gammaldags". Ett budskap som biter, eller?
Ett budskap som biter? (Foto: Alisdare Hickson, Flickr)

Nja… Både och, tänker jag. Det handlar om människor, så idén om att det skulle finnas ett enkelt Svar vore både naiv och kontraproduktiv. Men samtidigt undrar jag om inte Moravia faktiskt har en poäng här – och då talar jag inte om konformism som allmänt socialpsykologiskt fenomen, utan om högst specifika upplevelsen av att inte höra hemma. För vem av våra sverigevänner ger uttryck för att känna sig hemma i Sverige av idag? Jag kommer inte på en enda. Det är snarare tvärtom. Det är den plötsliga upplevelsen av att inte känna sig hemma i den värld man växt upp i som hela tiden återkommer till i sina uppmaningar till omvärlden att ”VAKNA SVERIGE”.

Kanske erbjuder just sverigevänskapen den normalitet som gått förlorad i ett för dem förvandlat samhälle där pojkar plötsligt kan vara lucia, där skolavslutningar inte längre hålls i kyrkan, där traditionerna dör istället för att bevaras eller åtminstone ersättas. Kanske känner de som Marcello angående fascisterna i Italien; att alldeles oavsett vad SD är, vad de gör eller står för, så erbjuder de i alla fall en normalitet som – för de här människorna – gått förlorad. En betryggande normalitet som innebär att de vet hur man ska klä sig, bete sig, prata och vara för att vara som “vanligt, hederligt folk” och att de faktiskt har möjlighet att göra/vara det.

Förstår man inte hur viktigt det är, har man kanske inte förstått någonting.

Sammanfattning

För att sammanfatta ovanstående: Moravia ser fascismen som ett symtom, snarare än en sjukdom i sig. Men han går också vidare genom att inte heller se fascisten som det egentliga problemet. Det är en förmänskligande handling, samtidigt som den i vissas ögon säkert riskerar att ta fokus från det egentliga problemet. Men det är ju själva kråksången, eller hur? En kanske inte blir fascist eller sverigevän för att en vill, utan för att en (tror att en) måste? Inte för att rädda den kristna nationen från ett islamistiskt ragnarök eller för att bevara den vita rasen vit eller för att krossa den genusfeminazistiska PK-diktaturen till förmån för små skäggiga män i shorts, utan av den enkla anledningen att man vill vara människa, som alla andra – och för att inga andra dörrar står öppna för en.

Vi vet att samhället blivit alltmer polariserat under 2000-talet för att idag vara en plats som bejakar såväl manliga lucior som rasistiska attacker på butiksanställda. Vi vet också att debatten gärna delar upp dessa ytterligheter i “goda” och “onda” – framförallt för att ogiltigförklara argumentationen från de som representerar det förment goda som känslomässig och osaklig.

Ont mot gott
Illustration: Wakoe (DeviantArt)

Men tänk om det är likadant för alla? Att jag inte har något annat val än att bejaka manliga lucior, böneutrop och interkulturalitet för att kunna känna mig normal; liksom Moravias fiktiva fascist eller sverigevännen på andra sidan inte heller har något val. Var drar vi då skiljelinjen mellan oss? Då är vi alla lika onda/goda. Lika normala i vår dragning åt ytterligheter.

Gud förbjude att det skulle vara så. Då finns det inte mycket kvar annat än konflikten mellan de två sidorna som ger mening åt våra existenser…

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Perspektiv: Gud kommer att döda er alla


I ett allt hårdare samtalsklimat blir våra identiteter skyttegravar snarare än utsiktsplatser, och det blir svårare och svårare att ta sig ur dem när vi en gång börjat gräva. Det händer även allt oftare att vi gräver ned varandra genom att tillskriva varandra ideologiska ställningstaganden, grundat på föga mer än enskilda uttalanden. Men måste det vara så?


En nära vän till mig berättade häromdagen om en händelse som utspelat sig på hans arbetsplats: En kollega hade varit ute på gården med en grupp barn (de arbetar inom skolväsendet). Ett av barnen hade, med anledning av kollegans huvudbonad, frågat om hon var muslim. “Nej, jag är kristen” svarade hon, varpå barnet funderade en stund och sedan replikerade: “Gud kommer att döda er alla”.

Det går att göra flera tolkningar av den här ordväxlingen. En del illvilliga, en del välvilliga. En del som lägger ansvaret på barnet/barnets familj, en del som lägger ansvaret på kollegan. Men det ordväxlingen kanske framförallt säger oss är att det finns skäl att arbeta på det här med integration, religionsfrihet och sekularitet. Detta oavsett om de sex orden uttalades med hat eller beklagan i rösten. Eller bara var ett konstaterande av religiösa fakta.

Muslimernas Gud är även de kristnas Gud, liksom judarnas. Alla deras tillbedjare är barn av Abraham. Syskon.

Abraham's Journey from Ur to Canaan, by József Molnár 1850
Abraham, patriarken, i en målning av József Molnár.

På ett sätt handlar det förstås om perspektiv: Vilken sida av Gud jag betraktar beror på var jag står, eller var i syskonskaran jag har min plats.

Identiteter

Nåväl. Det jag tänkte, när jag hörde min väns berättelse, var på de murar vi bygger upp endast med hjälp av våra identiteter. Att benämna sig – identifiera sig – som kristen är på ett sätt att avskärma sig från andra (religiösa) identiteter. En kristen är inte jude, inte muslim, inte ateist. Det är att säga “jag är inte som du, du är inte som jag. Vi är olika.” O-lika. På samma sätt drar jag en gräns i sanden när jag benämner mig som svensk. En svensk är inte norrman, inte grek, inte somalier. En svensk är i en del människors ögon inte heller jude eller same. Eller muslim. Gränsen är dragen. None shall pass.

En annan identitet, snarlik den sistnämnda, är “sverigevännen”. Då handlar det inte bara om identitet, ordet beskriver också en relation. Man är vän med Sverige. Mer vän med Sverige än med andra länder/nationer/identiteter. Vän med Sverige är inte vän med Syrien. Eller Afghanistan. Eller Islam. Än en gång den där gränsen, som både stänger ute och stänger in. Skiljer åt. Segregerar. Vad väljer man bort som sverigevän, som fortfarande finns där om man “bara” är svensk? Vilka relationer kapar man, som tål svenskheten men inte räcker för sverigevänskapen? Och vad får man istället?

Jag tänker också på klass. Arbetarklassen i sin kamp mot kapitalet och dess feta nackar. Även här gränser, dragna i fabriksgolvets oljiga smuts. En gång överklass, alltid överklass. Kan Jonas Sjöstedt bli statsminister utan att samtidigt förråda de väljare som satt honom på rikets tron? De ideal som fört honom dit? Är Stefan Löfvén svetsare eller statsminister? Är man född i Sölvesborg, måste man stanna i Sölvesborg då? Retoriska frågor såhär i valtider. Gåtor i mörkret.

Karta över Blekinge län

Man måste bestämma sig för vem man är

Identiteter handlade det om, ja. “Man måste bestämma sig för vem man är”, skrev jag en gång till en vän som satt i en rävsax och inte visste hur hen skulle komma ur den. Det gick väl sådär för den där vännen – ur en rävsax och i en annan – men jag tycker ändå det var ett bra råd. Det måste gå att beskriva sig själv som kristen, överklass, svensk och kanske t o m sverigevän utan att bygga mycket högre murar än att de blir trösklar – eller sådana där färister. Det finns alltid någon som inte gillar en – kanske oavsett hur lika eller olika man är.

Man måste bestämma sig för vem man är. Men också för hur viktigt det är att vara den man är i alla lägen. Och framförallt kanske man behöver tänka till på vilket sätt den man är skiljer sig från den man inte är. Låt mig förklara:

Att man är kristen betyder kanske inte i första hand att man inte är muslim, utan att man tror på Gud på ett annat sätt än en muslim.

Att man är svensk betyder kanske inte i första hand att man inte är iranier, utan att man känner sig mer hemma i en faluröd stuga med sjöutsikt än på ett café vid stranden till floden Zayandeh Rud.

Att man är överklass betyder kanske inte i första hand att man inte är arbetarklass, utan att man har en annan plats i produktionen.

Och att man är sverigevän betyder kanske inte i första hand att man inte är vän med invandrade, utan att man är mån om att bevara den bild av Sverige man trivs med och känner igen från sin barndom.

Och det är förstås tvärtom också. Att vara muslim, iranier, arbetarklass eller vad-det-nu-heter-när-man-inte-är-sverigevän behöver inte betyda att man står på andra sidan av en ogenomtränglig mur och kastar förolämpningar över den. Det är bara ett annat perspektiv.

Mitt i en valkampanj som framförallt handlat om att bygga murar mellan grupper av människor kan det vara en nyttig tanke att hålla i huvudet. Bara för att vi tycker olika, är vi inte olika. Det är ingen mänsklig essens som skiljer oss åt, bara mänskliga perspektiv. Olika förutsättningar ger olika sätt att se på saker, olika prioriteringar, olika sätt att uttrycka sig på.

olika perspektiv
Illustration: PierLeb (Wikimedia user)

Så, för att återkoppla till det lilla barnet, som ju sannolikt hade djupt religiösa föräldrar och som antagligen hade lärt sig att de tillhör Guds utvalda folk och att alla som inte tror på Gud (på rätt sätt) kommer att dö. Det är ett perspektiv. Och som sådant är det – om än otrevligt att få höra – odramatiskt, ofarligt och oviktigt. Det viktiga är att det inte hindrar barnet och min väns kollega att mötas och skapa en (professionell) relation.

Skifta perspektiv, skifta identitet

Jag känner förresten en före detta nazist. Hen var medlem i Nationalsocialistisk Front innan hen gick över till Svenska/Nordiska Motståndsrörelsen för att sedermera hoppa av och lämna miljön helt och hållet. I samband med att jag började skriva den här texten frågade jag hen om hen såg sig som nationalsocialist/nazist under de här åren. Det dröjde ett tag innan hen svarade (det är kanske ingen fråga man går och väntar på att besvara). Kanske ville hen inte? Men efter ett par dagar plingade det till i telefonen:

“Både ja och nej, men mest nej. Kände redan från början att det här inte var jag.”

“Inte jag”. Samtidigt: En uniform hen valde att bära, domar för våldsbrott begångna i nationalsocialismens namn, fängelsevistelser och broar brända så grundligt att de aldrig kan byggas upp igen.

Idag är det lätt att ta ställning av misstag. Det är nästan som att det sker utan att man själv avsett det. Höja sin röst för eller emot invandring och få en röd eller brun stämpel i pannan. I ett sådant klimat är det viktigare än någonsin att möjligheten att ändra sig inte försvinner. Att inte fångas i NMR, bara för att “en gång nazist, alltid nazist”. Eller en gång muslim, alltid muslim.

Idag måste vi påminna oss själva och varandra om att identiteter framförallt handlar om perspektiv. Och perspektiv kan förändras. Så även vi.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Kan du dämpa min oro Jimmie Åkesson?

Gästkrönika av Anders Mörk

Hej Jimmie!

Jag hörde ditt tal på politikerveckan i Almedalen igår. Där sa du att du tar människors oro på allvar och det tycker jag är bra. Människor ska tas på allvar, gör man inte det så kommer deras oro att öka istället för att minska. För att vara tydlig, jag är också orolig över de problem som invandringen till Sverige har medfört. Däremot är jag inte förvånad. Det skulle nog kunna liknas vid ett under om det inte skulle innebära problem när så många människor kommer till vårt land under så pass kort tid. Och integrationen har ju inte alls fungerat så väl som man kunde önska.

Jag har under senare år varit rätt så aktiv på facebook för att försöka bidra till att ALLA ska våga göra sin röst hörd, och det oavsett politisk tillhörighet. Det är ju som sagt viktigt att människors oro tas på allvar, och att ALLAS röster blir hörda. Våra känslor påverkas av vad vi hör och ser, och därför är det viktigt att vi inte bara får höra en och samma sak hela tiden. Det blir farligt och det blir fel oavsett om vi matas med bilder om att allt bara är bra i Sverige, eller om vi matas med bilden av att landet står i lågor och står på randen inför en kollaps. När jag tänker på hur diskussionerna ofta förs idag, och hur utvecklingen ser ut är det mycket som gör mig orolig.

Jag blir oroad när jag upplever att orden alltmer verkar ha förlorat sin mening. När jag i en diskussion säger att jag tycker det är bättre att vara snäll än att vara dum, och blir beskylld för att vara en naiv globalist, då blir jag orolig. När jag säger att jag tycker det är fel att göra det kriminellt att be sina medmänniskor om hjälp, och blir kallad för en godhetsknarkande vänsterextremist, då blir jag också orolig. Eller när en person beskyller mig för att inte se verkligheten, och samtidigt tydligt visar att hen bär på en totalt orubblig bild av att ”Sverige brinner”. När jag samtidigt uppfattar att du och dina partikamrater hejar på denna bild av ett Sverige i lågor nära ett totalt sammanbrott, så kan jag inte direkt påstå att min oro minskar. Jag blir även orolig när jag märker att föraktet hela tiden verkar öka mot människor som vill hjälpa människor som har det svårt. Och inte blir jag lugnare av att de människor som svarar mig på det här sättet skrämmande ofta säger sig vara ”svärjevän” eller något i den stilen, och att man röstar på SD.

När det gång efter annan avslöjas att företrädare och representanter för ditt parti gjort sig skyldiga till olika oegentligheter, eller ren brottslighet så blir jag orolig. När jag exempelvis läser att SD:s rättspolitiske talesperson 2014 ska ha sagt att ”våldtäkt är ett uttryck för islamisk kultur”, ja då blir jag orolig. När jag ser en film från 2010, där två SD-toppar beväpnade med järnrör, kallar en kvinna för ”hora” och ”fitta”, och skriker ”blatte lover” till en kvinna som är tillsammans med en mörkhyad man, ja då blir jag orolig. Likaså när jag helt nyligt hörde om den högt uppsatte SD-aren som menade att det inte var självklart att en jude eller en same kan vara svensk. Eller när jag hör att ni i SD tycker att det vore på sin plats att kräva meddelandeskyldighet för de som känner till att någon inhyser en flykting som fått sin asylansökan avslagen.
Jag vet inte om du förstått det, men det är väldigt många som väldigt länge hyst en stark oro för de här sakerna.

Mycket av det jag beskriver här ovan som grund för min oro uppfattar jag att du och ditt parti står för. Och jag vet att många utav de 80 % som inte röstar på er liksom jag också är mycket oroliga.

Därför vill jag nu fråga, tar du min och andras oro på allvar? Det är tillsammans vi ska göra Sverige till ett ännu bättre land eller hur, och då måste väl ALLA människors oro tas på allvar? ❤️

Hälsningar Anders Mörk/Uppsala


Denna krönika är ursprungligen en Facebook-status skriven 8 juli 2018.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD:s parallella universum – Traditionsutbytet


Är det förbjudet att sjunga nationalsången? Är det förbjudet att ha skolavslutning i skolan? Kommer korset i den svenska flaggan att bytas ut? Nej, nej och åter nej.


Sverigedemokraterna har en förkärlek för att måla upp en bild av Sverige i fritt fall, där det som många uppfattar som ”det svenska” raderas ut i expressfart.

SD tar ut svängarna ordentligt inför valet 9 september. Relativt nyrekryterade Gunilla Gomér är en av de som gärna slår på stora trumman. 2010 stod Gunilla Gomér som nummer tre på Kristdemokraternas riksdagslista i Västra Götalands norra, var den KD-kandidat som fick flest personkryss i distriktet och var nära en riksdagsplats. 2014 petades Gomér, hon fanns inte med på nomineringskommitténs förslag till riksdagslista. I en debattartikel i Nyheter24 skriven i november 2014 förklarar Gomér varför hon lämnar KD för SD.

I Motarguments artikelserie om det jag brukar benämna SD:s parallella universum spinner vi vidare med lite andra aspekter av SD:s Sverigebild. På många sätt befinner sig SD i ett parallellt universum, en egen bild av hur situationen ser ut i Sverige. Det är inte bara en övertygelse, det är också en framgångsrik populistisk taktik för att vinna väljarsympatier.

Sverige, ”det ryggradslösa landet”

Gomér har på senare tid blivit uppmärksammad för en rad uttalanden på sociala medier. Uttalandena präglas av en syn på Sverige som är verklighet för vissa, och en overklighet för andra. I ett Facebook-inlägg skrivet 19 maj i år läser vi:

”Du vet att du är i Sverige, det ryggradslösa landet. Där böneutrop är tillåtet, men inte att sjunga nationalsången eller att ha skolavslutning i kyrkan. Där ”Den blomstertid nu kommer” anser för religiös, men ramadan skall lanseras som en svensk tradition.”

Inlägget andas hopplöshet, ilska och förtvivlan över att Sverige håller på att ge efter för illvilliga och onda krafter. Politiker och delar av samhället och etablissemanget har kapitulerat inför mångkultur, ”islamisering” och ”massinvandring”. Gomér har förvisso rätt i att böneutrop är tillåtet i Sverige, helt i linje med den än så länge oantastliga religionsfriheten.

Däremot skulle jag vilja veta när det blev olagligt att sjunga nationalsången. Jag måste ha missat något där, jag har inte läst eller sett något som tyder på att en lag om nationalsångsförbud har stiftats.

Jag skulle också vilja veta när det blev olagligt att ha skolavslutning i skolan.  Det har aldrig funnits ett förbud mot skolavslutning i kyrkan, och 2016 klubbade Riksdagen igenom att avslutningar med religiösa inslag är tillåtna. Detta är inte ett bevis för att det skulle ha varit otillåtet tidigare. Syftet var att vara tydliga med att det fortsatt är tillåtet, eftersom det ideligen blossar upp som ett populistiskt argument i debatten.

Jag har inte heller blivit varse att ”Den blomstertid nu kommer” inte får sjungas på skolavslutningar, mot bakgrund av att den uppfattas som religiös. Eftersom Gomér i ett annat Facebook-inlägg från 14 juni i år, använder sig av argumentationsfelet anekdotisk bevisföring, då hon refererar till en skolavslutning hon bevistat. På denna avslutning sjöngs en låt med nyligen bortgångne Avicii och ”Idas sommarvisa”. Detta är tydligen ett argument för att ”Den blomstertid nu kommer” inte längre får sjungas på avslutningar.

Gamla och nya traditioner

Den muslimska fastemånaden ramadan blir varje år ett livligt debatterat ämne i främlingsfientliga krafter. När Svenska kyrkan i samband med att ramadan började i år föll offer för det ”muslimska övertagandet” à la Eurabiamyten genom att önska ”God ramadan våra muslimska vänner” rann bägaren över för många ”sverigevänner”. Att vi har goda relationer över religionsgränserna kan väl aldrig vara något dåligt?

Att ramadan lanseras som en svensk tradition är verkligen fruktansvärt. Det är också något som blåsts upp till ett obehagligt scoop av ”sverigevänner” och ”invandringskritiker”. Här är det viktigt att påpeka att det finns inget som hindrar någon från att säga att ramadan är en svensk tradition, ordet är fritt så länge man håller sig inom lagens ramar.

Definitionen av tradition är, enligt Nationalencyklopedin, ”det mångdimensionella sociala arv som överlämnas från släkte till släkte”. De första muslimerna kom till Sverige troligtvis redan på vikingatiden.  Den första strömmen av muslimer inträffade under 1960-talet, då turkiska sunniter arbetskraftsinvandrade. Detta innebär att ramadan kan sägas uppfylla kriteriet i NE:s definition.

Traditioners popularitet varierar. Ramadan firas av fler svenskar än t ex surströmmingspremiären, kyndelsmässodagen eller jaktsäsongen. Gomérs partikollega Richard Jomshof utvecklar sin syn på ramadan i några bevingade Twitter-inlägg:

”Nej, ramadan är ingen svensk tradition. Islams vanföreställningar har lika lite i Sverige att göra som nazism och kommunism.”

”Ni som försvarar den våldsförespråkande och antidemokratiska ideologin islam. Gör ni detsamma med nazismen och kommunismen?”

Den 17 maj i år ställer Gomér, som ett inslag i böneutropsdebatten en polariserande och retorisk fråga i ytterligare ett Facebook-inlägg:

”Tänk om jag skulle lämna in en ansökan om att få kalla till bön varje fredag. Ett utrop där Jesus proklameras som Herre, och att staden intas av Israels Gud, den allsmäktige. Halleluja!
Tror ni jag får tillstånd?”

Vän av ordning vill återigen betona att i Sverige råder religionsfrihet. Så ja, du hade fått tillstånd, Gunilla.

Vi går vidare i tokigheterna.

Den 21 maj i år konspirerar Gomér återigen utan täckning, denna skärmdump är från Twitter:

Föga förvånande har Gomér inga belägg för att det som påstås i tweeten skulle stämma överens med verkligheten – SD:s parallella universum.

Kommer korset i vår flagga att bytas ut mot en halvmåneskära?

På nationaldagen i år använder Gomér återigen sitt Facebook-konto som populistisk plattform: Det målande budskapet är en formidabel uppvisning i svulstig nationalism, samt ett visst mått av historielöshet och okunnighet:

”I dag är det den 6 e juni och Sveriges nationaldag. Jag har i morgonstund hissat den vackra blå, gula flaggan med det lysande korset. Korset som symboliserar Sverige som ett kristet land. Jag blir så varm i hjärtat och så stolt när jag ser flaggan vaja i försommar vinden.

Tänker på alla som bidragit på olika sätt till landets uppbyggnad. Den äldre generationen som slet och plikttroget skötte gårdarna ute på landet. Där alla hjälptes åt att hänga gräset att torka på hässjor. Tider då soldater var beredda att försvara landets gränser och upprätta en känsla av trygghet hos befolkningen. Tacksamt tänker jag på alla dem som offrat sina liv i tjänsten att försvara vårt land. Män vars namn förlängesedan är glömda. Och vars utrustning i viss mån går att beskåda på något museum.

Mina tankar går också till alla dem som plikttroget gått till sitt arbete, varje dag, till fabriken, bärandes sin lilla kontorsväska, innehållandes lunchsmörgåsen och en kaffetermos. Generationen som inte ville ligga samhället till last.

Tillbaka till korset i flaggan. Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan. De som tycker att det är en förlegad symbol, i ett sekulariserade land som Sverige. Ett tidens tecken, där allt skall bytas ut i i politisk korrekthet och humanistisk favör.
Hotet om att korset en dag tas bort eller rent av byts ut till en halvmåne skära, får mig att skälva. Det är då jag reser mig i full kraft till försvar. Ställer mitt liv till förfogande, i tjänst som en soldat, i strid, på barrikaden. Gör vad jag kan i demokratins namn, för att försvara det som tidigare generationer försvarat med sina liv. Det är min skyldighet och plikt. I respekt mot dem som gav mig de förutsättningarna och den välfärd som funnits fram tills idag.
Korset i flaggan symboliserar att kristendomen råder i vårt land. Nationaldagen påminner oss om att fira vår fina flagga och vara stolta över vårt fosterland. Känna samhörigheten till varandra och tacksamhet till tidigare generationers strävan.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Önskar er alla en riktigt fin nationaldag!
Gunilla Gomér”

Gomér väljer att avsluta sitt Facebook-inlägg med storsvulstig bravur, genom att citera Finlands (sic!) nationalskald Johan Ludvig Runeberg och dennes ”Bevara, Gud, vårt fosterland”. Den nationalromantiska och pompösa texten får du om du klickar på denna länk.

Det vi får till oss är sedvanliga, sverigedemokratiska retoriken som går ut på att vi ska ha kredd för vad våra förfäder har gjort.

Personligen har jag svårt att ta åt mig äran av vad människor som levt före mig har gjort. Det ger också en fadd eftersmak, då andemeningen blir att människor vars förfäder INTE har ”byggt” Sverige inte har samma plats i vårt land. De av oss som har ”svenskt blod” i ”våra ådror” anses lite bättre, och mer värdiga att vara en del av samhället. ”Svenskarna” är att betrakta som första klassens medborgare, medan människor med annat ”blod i ådrorna” betraktas som andra, eller tredje, klassens medborgare. Till syvende och sist är det så att vi inte kan påverka vilka som blir våra föräldrar eller far- och morföräldrar.

För att verkligen understryka att SD och Gomér befinner sig i ett parallellt universum drar hon fram ett trumfkort ur rockärmen. Flaggan. Flaggan är en viktig spelare i den ”sverigevänliga” argumentation och Sverigebilden. Gomér hävdar att det finns ”Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan”, eller att det kan komma att bytas ut mot en halvmåneskära.

När jag konfronterar påståendet på Twitter svarar hon med en tre år gammal länk där medlemmar i Liberalernas ungdomsförbund har fört en diskussion, och sedermera omröstning, kring korsets vara eller icke vara. Med tanke på att vi inte har blivit tilldelade mer i denna fråga, verkar det som om vi får behålla korset i alla fall ett tag till.

Gomérs, och SD:s, politiska värv går ut på att skrämma och polarisera. Att man väljer bort källkritik och sunt förnuft och istället använder sig av myter, lögner och fördomar är inget man verkar bry sig om. Det är ju verkligheten. SD:s parallella universum.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Skärmdumpar hämtade från Interasistmen.se



Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Samhällsnytt sprider #fakenews

Igår kväll genomförde ca 70 personer en manifestation utanför Bollsta Folkets Hus. Syftet med protesten var att man vill att utvisningarna av ensamkommande ska stoppas.

Den rikstäckande rörelsen #vistårinteut stod bakom manifestationen, som genomfördes i samband med statsminister Stefan Löfvens besök i Bollstabruk.

Kraven på att stoppa utvisningar av ensamkommande är en vattendelare. Det finns en ansenlig mängd människor som är för stoppet, och en ansenlig mängd människor som vill att utvisningarna ska fortlöpa.

Ett plakat som har fastnat på bild har hamnat i fokus. Det är en SVT-fotograf som har knäppt fotot som skapat ramaskri i den ”sverigevänliga” delen av folket. På Facebook och Twitter rusade konspirationen snabbt varm. Den alternativa mediasajten Samhällsnytt (f d Avpixlat) valde, utan vidare spisning, att hoppa på konspirationen. Vad var det på plakatet egentligen som upprörde så många?

På plakatet kunde vi läsa följande (i Samhällsnytt-artikeln går det att finna fotot):

Utvisade i Afghanistan: ‘ÅNGRA ER inom 3 dagar Eller DÖ!’

Som så många gånger förr väljer människor att inte tänka längre än näsan räcker. De s k ”sverigevännerna” (de jag hellre benämner ”sverigehatare”) gör sin egen praktiska lilla tolkning att detta är ett dödshot riktat mot statsministern från ensamkommande och rörelsen #vistårinteut. ”Samhällsnytt” är med på noterna och plockar in scoopet (numer död länk) och slår på stora trumman: statsministern har dödshotats av ”ensamkommande” (Mats Dagerlind, som skrivit artikeln, sätter medvetet citationstecken runt ordet) och det ”asylanarkistiska nätverket” (Dagerlinds ord) #vistårinteut. Andra alternativa aktörer som hoppat på konspirationståget är bl a Nyheter idag (numer död länk) och Ledarsidorna.

Det man gjort är att feltolka plakatet. Feltolkningen gör ett påstått dödshot mot statsministern till verklighet. Följande debattartikel på kristna och partipolitiskt obundna Dagen visar på att det just rör sig om en feltolkning. Det ensamkommande och #vistårinteut syftar på med plakatet är att kristna konvertiter har tre dagar på sig att ångra sig. Annars riskerar de att dö, eftersom konvertering kan leda till dödsstraff i Afghanistan.

En del av de ensamkommande som nu utvisas till Aghanistan har konverterat till kristendomen.  Mot bakgrund av detta har en hel del församlingar ifrågasatt varför Migrationsverket skickar tillbaka ensamkommande till Afghanistan. Utvisningarna bedöms av Bengt Sjöberg och Christan Mölk på Pingst Integration vara ett livsfarligt spel med såväl liv som människors religionsfrihet.

Vän av ordning undrar om inte ”sverigevänner”, förlåt ”sverigehatare”, ska stå upp för kristna som hotas av förföljelse på grund av sin tro? Är inte det den enda formen av religionsfrihet de säger att de bryr sig om?

Återigen råder det fullständigt kaos vad gäller källkritik. Avsaknaden av källkritik (medveten eller omedveten) är en farlig ovana som får förödande konsekvenser i opinionen.

Sammanfattning: Statsminister Löfven har inte utsatts för dödshot.

EDIT: Strax efter publicering av denna artikel raderade Nyheter idag sin artikel om det påstådda dödshotet.

EDIT (2): Samhällsnytt har idag (7/12) gjort en liten uppdatering, där man i slutet av sin artikel lätt motsträvigt accepterar att man kan ha hoppat i galen tunna. Mats Dagerlind låter dock artikeln ligga kvar i princip orörd (brödtexten är nästan den samma), så att den ändå kan fortsätta spridas. Rubriken har ändrats från ”‘Ensamkommandes’ och #vistårinteut:s ultimatum till Löfven: ”Ångra er inom tre dagar eller DÖ!”” till ”Utvisade till Afghanistan: ”Ångra er inom tre dagar eller DÖ!””.

EDIT (3): Ledarsidorna har också gjort en uppdatering som lägger fokus på SVT:s rapportering av manifestationen. Däremot väljer även Ledarsidorna att låta artikeln finnas kvar, med oförändrad rubrik och samma brödtext, så att den ändå kan fortsätta spridas.

 

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan snart 70 år tillbaka råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde den biologiska rasismen oanade höjder men resulterade också i fruktansvärda konsekvenser, understödd av den samtidigt framväxande nationalismen, vars idé om ”folket” gavs legitimitet genom att stödja sig mot den rasistiska vetenskapen och vice versa.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar några mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek elegant genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips:

Myt: Asylsökande och bidrag

På Motargument är vi extra glada för mytknäckare, gärna sådana som ger motargument mot falska, vinklade, rasistiska och fördomsspäckade myter om invandrare och bidrag. Faktum är att just den sortens artiklar är de mest lästa och delade på Motargument. Mot bakgrund av att lögnerna aldrig upphör, den totala bristen på källkritik och att hetspropaganda kring invandrare sprids som en löpeld på Internet, så kommer vi på Motargument aldrig att sluta skriva dessa mytknäckare.

I samhället, på bloggar och i sociala medier sprids falska och extrapolerade uppgifter om invandrare och bidrag. Hur mycket i ersättning får egentligen asylsökande?

Asylsökande har rätt till dagersättning

Människor som har flytt till Sverige och har lämnat in en asylansökan har möjlighet att söka ekonomiskt bistånd från Migrationsverket i väntan på att asylansökan behandlas. Det ekonomiska biståndet kallas dagersättning. Denna dagersättning upphör så snart uppehållstillstånd ges eller när personen lämnar Sverige.

Tanken med denna dagersättning är att det ska täcka utgifter för ”sjukvård, medicin, tandvård, hygienartiklar, kläder, skor, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter”.

Ett kriterium för att få denna dagersättning är att den sökande kan uppvisa eventuella tillgångar och på så sätt kan man avgöra om personen har behov av ersättning. Det är nämligen brottsligt att undanhålla uppgifter om eventuella tillgångar eller inkomst.

Rätten till ekonomiskt stöd är normalt förbrukad då den asylsökande erhåller arbete och uppbär lön, då uppehållstillstånd ges eller då personen lämnar Sverige. Den rätten kan dock fortlöpa om den asylsökande:

  • har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd
  • har beviljats uppehållstillstånd efter att ha haft tillfälligt skydd, med stöd av bestämmelserna i utlänningslagen och som inte är folkbokförda i Sverige
  • eller fortsätter att vistas på förläggning och inte anvisats eller kunnat utnyttja en anvisad plats i en kommun

Under en månads tid efter att uppehållstillstånd beviljats har den asylsökande rätt till ekonomiskt bistånd.

Hur mycket får asylsökande?

Storleken på dagersättning varierar beroende på familjekonstellation – om den asylsökande är ensamstående, delar hushållskostnader med annan vuxen samt antal barn – och huruvida mat ingår i boendet eller inte. Och alla människor har väl rätt att slippa gå hungriga?images

Utöver dagersättningen finns en möjlighet för den asylsökande att söka ”särskilt bidrag” om denne kan uppvisa starka skäl till extra ersättning.

När den asylsökande erhåller arbete och uppbär lön förloras rätten till dagersättning.

Om den asylsökande erhållit arbete kan denne söka bostadsbidrag.

Det finns omständigheter som kan ligga till grund för sänkt dagersättning:

  • du inte medverkar till att klarlägga din identitet
  • du försvårar utredningen av din asylansökan genom att hålla dig undan
  • du samarbetar inte till förberedelserna rörande din hemresa om du har fått ett beslut om avvisning eller utvisning

Denna ersättning kan endast erhållas om Migrationsverket inte har några bostäder att erbjuda i orten den asylsökande har blivit erbjuden arbete och anställningstiden är längre än 3 månader.

Om vi skulle drista oss till att räkna på några exempel (jag räknar på att en månad innehåller 30 dagar):

  • Ensamstående där mat ingår i boendet erhåller 720 kronor per månad. Ensamstående där mat inte ingår i boendet erhåller 2 130 kronor per månad
  • Ensamstående med tre barn (2, 7 och 12 år gamla) där mat ingår i boendet erhåller 1 620 kronor per månad. Samma familj erhåller 5 475 kronor per månad om mat inte ingår i boendet
  • Två vuxna som delar hushållskostnader med tre barn (2, 7 och 12 år gamla) där mat ingår i boendet erhåller 2 040 kronor per månad om mat ingår i boendet och 7 005 kronor per månad om mat inte ingår i boendet

Ponera att någon av de asylsökande i endera familjekonstellation börjar jobba: vi plussar då med bostadsbidrag om 850 kronor per familj och månad respektive 350 kronor per ensamstående och månad. Bostadsersättningen kan bara utbetalas om Migrationsverket inte kan bistå med bostad i orten den asylsökande erbjudits arbete och anställningstiden är längre än 3 månader.

”Lyxflyktingar” tar våra pengar

Det kan verka som att människor får väldigt mycket pengar, om man inte räknar med hur många personer det är som behöver socialt bistånd till mat och nödvändiga omkostnader under sin första tid i Sverige.

Att ett hushåll får socialens ekonomiska bistånd innebär inte att samma hushåll kommer få det permanent under 12 månader per år under all evighet… Socialstyrelsen har statistik för hur många månader per kalenderår som samma hushåll får ekonomiskt bistånd… och det är långt från 12 månader per år. Vi kan däremot, ur statistiken utläsa att 60% av alla hushåll som uppbär ekonomiskt bistånd under ett år, får det kortare tid än 10 månader per år.

Alltså är det hela tiden nya hushåll som söker, och andra hushåll som slutar få bistånd, eller delar därav, eftersom någon i hushållet börjar jobba osv.

I Socialstyrelsens statistik över ekonomiskt bistånd 2015 kan vi läsa följande:

Drygt 226 500 hushåll fick ekonomiskt bistånd någon gång under 2015, vilket motsvarar ungefär vart tjugonde hushåll i Sverige. Totalt betalade kommunerna ut 10,6 miljarder kronor under 2015, vilket i stort sett är oförändrat jämfört med föregående år.

I Sverige finns drygt 10 miljoner invånare. Är det en principsak att vissa som, av olika anledningar, är fattiga inte ska få leva ens på existensminimum? Eller handlar det om var personen ifråga är född, vilken religion denne tillhör, utseende eller vilket språk denne talar – kort sagt: beror det på att man ogillar främlingar?

Bland ”sverigevänner”, folkvalda och i alternativ media finns en fäbless för att extrapolera, siffertrixa, vinkla och fara med osanning vad gäller bidrag och invandring. I grund och botten är detta förfarande en väl medveten taktik: skrämselpropaganda får vanliga människor att bli upprörda och förbannade samt ställa utsatta grupper mot varandra medelst en vidrig polarisering. Alternative facts och fake news blir verklighet i den ständiga hetsjakten på dem man väljer att benämna ”lyxflyktingar”.

Att Sverige bidrar med ekonomiska medel så att asylsökande kan leva på åtminstone existensminimum är inga konstigheter och är uttryck för att alla människor har rätt till ett drägligt liv.

När du hör människor extrapolera och uttrycka ”worst-case-scenario”-siffror när det kommer till flyktingar och bidrag så dela gärna med dig av denna artikel.

Det är skillnad på att vara asylsökande och nyanländ.

Statistik för de som vill ha siffror på belopp och antal bidragsmottagare och biståndshushåll:

Socialstyrelsen: Ekonomiskt bistånd årsstatistik 2014

Socialstyrelsen: Ekonomiskt bistånd 2015 (se sidan 3)

Migrationsverket: Statliga ersättning till kommuner

Ett urval av mytknäckare och artiklar som ger motargument mot rasistiska myter om invandring och bidrag:

Myt: Invandrare får barnbidraget och föräldrapenningen retroaktivt
Hur var det nu med bidragen?
Invandrare får inte mer i bidrag än svenskfödda
Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar?”
Gäller äldreförsörjningsstöd bara för invandrare?
Myt: Invandrare får full pension efter ett år
Guldregnet över invandrerskan
Myt: SFI-Bonus (uppdaterad september 2014)
Hur mycket ersättning får invandrare i etableringsreformen?
Gratis busskort till asylsökande

Källor:

Migrationsinfo: Hur mycket pengar får flyktingar?
Migrationsinfo: Ekonomiskt stöd till asylsökande
Migrationsverket: Ekonomiskt stöd för asylsökande

Socialstyrelsen: Statistikdatabas för ekonomiskt bistånd – årsstatistik

 

SD:s parallella universum – Väljarsympatierna

 

Jag har tidigare skrivit om hur Sverigedemokraterna till synes har en annorlunda verklighetssyn, det vi brukar benämna SD:s parallella universum. Denna gången tänker jag fördjupa mig i hur framför allt SD:s väljarkår mer än gärna tar klivet in i en annan värld, en värld där andra regler och normer är rådande.

Det finns, bland väljarna, en förkärlek för att med alla till buds stående medel och utan vidare eftertanke, haussa opinionssiffror och malligt slå sig för bröstet över hur stora SD är.

Har SD över 2 miljoner väljare?

Opinionsundersökningsinstitutet Sentio presenterade nyligen siffror för augusti som visar på en historisk rekordnotering för SD om 27,4%. Opinionsundersökningen är gjord via en webbpanel om 1 000 personer, varav 749 uppgav partipreferens. Detta innebär att 25,1% valde att inte svara. Det är alltså nästan lika många ”osäkra” i Sentio-undersökningen som uppgett SD som ”sitt” parti. Nyligen visade SCB, Demoskop och Novus att det kanske rör sig om mellan 16 och 18% som skulle kunna tänka sig att rösta på SD. I SIFO:s senaste opinionsundersökning får SD 18,3%.

Vid tiden för riksdagsvalet 2014 var 7 330 432 personer röstberättigade i Sverige. Vi ponerar att SD de facto får 27,4% i riksdagsvalet 2018 (siffran Sentio fått fram i sin undersökning 11-14 augusti). Detta innebär att över 2 miljoner människor skulle välja att lägga sin röst på SD om det hade varit valdag. Om vi istället väljer att titta på siffran som SCB, Demoskop och Novus, och för den delen också SIFO, nyligen har presenterat så skulle det innebära att mellan 1,1 och 1,3 miljoner skulle valt att rösta på SD om det hade varit val idag. Vi pratar då om en skillnad som är monumental – det skiljer knappt en miljon röster i de olika undersökningarna.

Vi ska vara på det klara med att SD har ökat oroväckande mycket i opinionen de senaste tio åren, från att ha varit obetydliga i valet 2006 med knappa 3%, via 5,7% vid tiden för valet 4 år senare och knappa 13% förra gången det begav sig, 2014. Var SD hamnar i valet om drygt ett år återstår att se. Att det blir en ansenlig mängd fler röster denna gång är närmast ställt utom allt tvivel.

”Sverigevännernas” och alternativ medias verklighet

Att SD-vänliga, såväl gemene man som alternativ media (Nyheter idag, Avpixlat och Samtiden) väljer att slå på stora trumman och blint lita på den höga siffran presenterad av Sentio är egentligen inget konstigt. Det syftar till att öka känslan av att ”vi är störst och starkast”, samt är en medveten strategi i propagandan i högerextrem media. Med tanke på det statistiska underlaget är det svårt att faktiskt anta att det skulle kunna stämma att SD är Sveriges största parti med 27,4% av väljarstödet.

Rationalitet och logik är inte några alternativ för ”sverigevännerna”. Det osannolika blir verklighet i det parallella universumet. Istället för att hålla sig rationell, logisk och saklig väljer man istället att gå på känslor, gissningar och fördomar. Devisen ”det låter för bra för att vara sant” finns inte i sinnevärlden för många SD-sympatisörer.

De folkvaldas hybris

SD-politiker tenderar, i alla fall utåt, att vara mer försiktiga med att dra förhastade slutsatser vad gäller glädjesiffror i opinionsundersökningar. Icke desto mindre uttrycker Henrik Vinge (SD:s presschef) en illa dold positivitet när han konfronteras med siffrorna:

Jag tror människor ser att samhällsutvecklingen ger Sverigedemokraterna rätt, tyvärr. Till exempel ser vi hur invandringen påverkar välfärden på ett negativt sätt, det skapar en otrygghet på gator och torg och en ökad brottslighet. Inte minst ser vi hur sjukvården har drabbats av nedskärningar och försämringar. Vi har under lång tid arbetat med lösningar på de här frågorna och jag tror att väljarna ser det

Vinge drar generaliserande och dåligt underbyggda slutsatser kring varför SD skulle ha ökat så kraftigt som resultatet i Sentio-undersökningen visar.

De klassiska, och populistiska, argumenten om välfärden kontra invandring och brottslighet kommer som ett brev på posten. När det upprepats tillräckligt många gånger blir också det en ”sanning”. Detta trots att det är ytterst svårt att uppbringa statistik och bevis på att det finns samband mellan dessa företeelser. Det beror helt och hållet vilken expert eller forskare du väljer att lyssna på. Utifrån det är det en enkel match att ge mandat åt sina känslor, gissningar och fördomar.

Dåligt underbyggda argument och ytterst tveksam statistik utgör inga hinder i den envetna jakten på väljarsympatier. 

Att medvetet eller omedvetet stirra sig blind på skyhöga siffror i opinionen, när andra undersökningar visar något helt annat, är SD:s modus operandi. Rekordsiffror i grovt tendentiösa opinionsundersökningar ger en falsk vittnesbörd om hur starkt stödet för SD egentligen är. Detta är nödvändiga nycklar för SD i det politiska värvet.

Att sverigedemokratiska väljare, och i viss mån också folkvalda sverigedemokrater, litar blint på ”too good to be true”-nyheter är ännu ett exempel på att SD befinner sig i en annan värld, i ett parallellt universum.

En oantastlig slutsats man kan dra är att 27,4% av Sentios webbpanel, där frivilliga ställer sina åsikter till förfogande, föredrar SD framför något annat parti. Men att därifrån extrapolera att SD får över 2 miljoner röster i nästa val är inte rimligt.

Mer i artikelserien om SD:s parallella universum:

SD:s parallella universum – Abortmyten

SD:s parallella universum – Klimatförnekarna

”Den svenska inkvisitionen”

Nu har en av domedagsprofeterna på Avpixlat än en gång, tvångsmässigt, kräkt ur sig ännu en ”sverigevänlig” sanning. I en vad som känns som en oändlig krönika, osande av ilska och konspirationer, målas Sverige i vanlig ordning upp som ett land i fritt fall. Denna gången har tongångarna skruvats upp ytterligare några snäpp, då Avpixlat drar paralleller mellan dagens Sverige och det som ägde rum under medeltida inkvisitioner.

I krönikan som skrevs häromdagen slår Avpixlat på den största trumma de kan uppbåda. Retoriken är densamma men positionerna i argumentationen flyttas ideligen framåt och tonläget höjs. Krönikören är övertygad om att Sverige i detta nu håller på att vakna ur den ”masspsykos” som hållit Sverige i ett järngrepp de senaste åren.

Vi vaknar ur masspsykosen

Vi ”meningsmotståndare” är en ”vänstervriden häxbrännarkader” och har fram till nu gjort allt som står i vår makt för att frenetiskt puffa på ”masspsykos”-glöden, men NU, nu är vi i uppvaknande och anpassar oss efter vad folket egentligen tycker. Det är lovvärt, och hoppfullt, att ”sverigevänner” invaggas i en försäkran om att man tror sig veta vad meningsmotståndare och folket faktiskt tycker och hur vi har ändrat oss till att följa den nationalistiska och fascistiska agendan. Inget kan nämligen vara mer fel än att vi som står för en human människosyn skulle ha förändrat vår människosyn.

Grundmantrat i Avpixlats värv är dock det samma:

  • mångkulturen söndrar och sår split
  • ”sanningssägarna” är utsatta för en häxjakt där ”PK-eliten” står för förföljelsen
  • invandringens kostnader förklarar den krackelerande välfärden
  • kultur- och journalisteliten hålls ansvarig för att Sverige står på ruinens brant
  • den galopperande kriminaliteten förnekas av förståsigpåare som exempelvis kriminolog Jerzy Sarnecki (som liknas vid Bagdad-Bob)

Vi blir i domedagskrönikan också tilldelade några ”nyheter” som förstärker ”argumenten” i det pågående Armageddon vi befinner oss i:

  • vi kommer snart att få bevittna ”den största feministiska regeringen” som falskeligen stöttar förtryckta muslimska kvinnor
  • Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har skrämts att lägga ner sin granskning av Muslimska Brödraskapet
  • ärkebiskopen skall kräva att för varje moské som byggs i Sverige ska en kyrka byggas i en ”muslimsk” stad
  • ministrar stoppar fingret i hålet i havsdammen Sverige likt Haarlems hjälte Peter (mer att läsa om detta längre fram i denna krönika)

Avpixlat och sakfelen

Krönikan innehåller ett antal rena sakfel, vilka jag ämnar redogöra för här och nu.

Trots världens högsta skatter kan staten inte leverera välfärd. Försvar, polis, sjukvård, åldringsvård, skola, boende, kommunikationer – på område efter område tvingas medborgarna hitta egna, privata lösningar. Staten har brutit skattekontraktet med medborgarna. Trots den stora lögnen om invandringens lönsamhet tvingas man nu höja skatterna ytterligare för att bekosta dess ofattbart stora direkta och indirekta kostnader. Dess totala kostnader är förmodligen Sveriges bäst bevarade statshemlighet. Vi borde påminna dagens ansvariga om socialdemokraten Gustav Möllers ord om att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Sverige har inte världens högsta skatter. Då man beräknar skattetrycket, eller skattekvoten, räknar man ut kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP. Sverige hamnar på sjätte plats bland länder med högst skattetryck och hade 2014 inte haft ett lägre skattetryck på 40 år. Danmark är det land som har högst skattetryck, följt av Frankrike och Belgien. Inte nog med att krönikören (medvetet?) använder sig av det direkta sakfelet, han väljer dessutom att storvulet spinna loss med högtflygande konspirationsteorier.

Debatten om huruvida invandringen är lönsam eller inte har lika många åsikter som det finns forskare, nationalekonomer och statsvetare. Beroende på vem du frågar får du olika svar, avhängiga de siffror och den fakta experten väljer att belysa. Det finns inga givna mallar på hur man ”ska” räkna på invandringens lönsamhet och, ärligt talat, gör vi oss inte en björntjänst när vi prompt vill värdera människors ekonomiska likviditet? Givetvis är det enklast för våra domedagsprofeter att anamma den invandringsfientliga faktan som avslöjar den enorma förlustaffär ekonomiska sanningssägare som exempelvis nationalekonomen Tino Sanandaji ihärdigt försöker slå i oss vanliga medborgare.

När vi börjar värdera människor i kronor och ören är vi ute på tunn och hal is. Samtidigt väljer vi att underminera hela den humanistiska värdeidén. Är människor som bidrar till välfärden medelst skatter viktigare eller bättre än människor som av olika anledningar inte har den möjligheten?

Epitet med obehaglig historisk konnotation

Hur länge ska personer som kommunisten Rossana Dinamarca få göra riksdagen till lekstuga med sina mot väljarna respektlösa barnsligheter. Hur länge ska ansvariga ministrar få åka slalomtävling mellan halvsanningar och lögner.

Påståendet att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca skulle vara kommunist är lika uttjatat som felaktigt. I alternativ media är det ett oantastligt faktum att Dinamarca är kommunist.

Epiteten kring meningsmotståndare är en historisk paradgren bland högerpopulister och högerextremister, och epiteten är lika många till antalet som de är konspiratoriska. Enligt ”sverigevänner” och ”invandringskritiker” är det en självklarhet att alla vi som inte talar ”sverigedemokratiska” också är ”kommunister”, ”islamistkramare” och ”vänsterextremister”. Det är näst intill omöjligt att hålla reda på alla fantasifulla epitet och nedvärderande vokabulär som cirkulerar i cyberspace. Magasinet Paragraf har satt samman två ordlistor som redovisar en del av en uppfinningsrikedom, som i stora stycken består av en smutsig retorik redan använd i en fascistiskt historisk kontext.

Den ”sverigevänliga” offerkoftan

Sverigedemokraterna må vara politiskt bannlysta, men när de nu vuxit till näst största parti går det inte längre att trovärdigt avfärda dess miljoner sympatisörer som nazister och rasister. Särskilt inte när den mångkulturella verkligheten på punkt efter punkt visar sig överträffa dessa bespottade och förföljda Sverigepatrioters värsta katastrofvarningar. I efterhand kommer man att jämföra denna politiska häxjakt på oliktänkande med medeltidens inkvisition. Dåtidens kättare och häxor dömdes av en maktfullkomlig, vidskeplig kyrka med i stort sett totalt informationsmonopol och ett välorganiserat nätverk av avlönade eller beroende medlöpare.

Är SD verkligen ”politiskt bannlysta”? Moderaternas Anna Kinberg Batra har ju nyligen brutit den, vad vi alla trodde, oskrivna regeln att inte förhandla med SD. Om detta trendbrott är rätt eller fel tänker jag inte gå in på här. Men att hävda att SD är isolerade eller ”politiskt bannlysta” är en direkt felaktighet.

Är det en retorisk fint, eller en inbillad föreställning, att uttrycka att SD har ”miljoner sympatisörer”? Vid valet 2014 erhöll SD 801 178 röster. Fram till nästa valresultat förkunnas är det den siffran som gäller. Drygt 800 000 är inte ”miljoner”.

Det där eviga tjatet om att ”PK-eliten” skulle kalla alla sverigedemokratiska väljare nazister och rasister är uttryck för att den ständigt för trånga offerkoftan sitter som gjuten på den ”sverigevänliga” kroppen, och har ingen reell täckning i verkligheten.

De som faktiskt kallar sverigedemokratiska väljare för nazister och rasister hänfaller åt samma meningslösa metoder som de som väljer att kalla meningsmotståndare för ”kommunister” och ”vänsterextremister”. Personligen väljer jag sällan att kalla folk rasister, fascister eller nazister, däremot har jag inga problem med att säga att någon uttrycker sådana åsikter. Det är viktigt att poängtera att åsikterna är föränderliga.

Diktaturen Sverige

Avpixlat-krönikören fortsätter att mässa, och jämför Sverige med svunna och nutida diktaturer:

Den nya religionens välbeställda elit förfäktar ”allas lika värde” som mantra i sin kamp för att rädda sina privilegier i form av höga riksdagslöner, välbetalda mediajobb, prestigefyllda ämbeten och säkrad ålderdom. Likt eliten i diktatursamhällen lever de ett skyddat liv i de exklusiva kvarteren, reser med de dyra flygen, kör de bästa bilarna och går före i egna gräddfiler. Inte en enda medlem av denna nya överklass av politiker, skribenter, kändisar och politiskt godkända experter lever ett vanligt Svenssonliv.

Det är väldigt enkelt att hänfalla åt att gotta in sig i enkla poänger som inte någonstans går att belägga, men som man vet går hem hos det ”arga folket”. Det är ju ”sanningen”, och samtidigt en ytterst medveten taktik och retorik från krönikören. Men belägg får vi inte, det skulle vara för mycket begärt.

Seriositeten i krönikan illustreras avslöjande då skribenten väljer att kalla Mona Sahlin ”översteprästinnan”, i ett försök att förringa hennes politiska gärning.

Gänget Anders Lindberg, Fredrik Virtanen, Åsa Linderborg och Lena Mellin på Aftonbladet nedvärderas genom att tilldelas epitetet ”välbetalda häxjägare”.

Dagens Nyheters Peter Wolodarski sägs ”sprida sina bakterier i samhällskroppen”. Komiker som Magnus Betnér, Özz Nûjen, Henrik Schyffert och Soran Ismail är i krönikörens värld hovnarrar som hånar ”sverigevänner”.

Journalisterna/författarna Henrik Arnstad och Täppas Fogelberg framställs som faktaresistenta idioter.

Som seden bjuder har även denna domedagsprofet dåligt med idéer och förslag på vad som ska göras för att vända det förlisande fartyget Sverige på rätt köl.

Hur vi stoppar översvämningen

Krönikören på Avpixlat gör slutligen en liknelse mellan Anders Ygeman och Morgan Johansson och sagan om den holländske pojken Peter som räddar staden Haarlem från översvämning genom att stoppa fingret i det hål i havsdammen som hindrar havet från att skölja över staden.

Skribenten raljerar över att nämnda ministrar anammar samma ‘quick fix’ som Haarlems hjälte och hävdar i nästa andetag att Sverige kommer att utplånas medelst att det ruskiga, mörka och iskalla havet sköljer över oss så att vi alla hamnar under vattenytan och drunknar (eller?). Liknelsen är märklig och sammanfattar på ett beskrivande sätt hur ”sverigevänner”, nationalister och sanningssägare ser på hur vi ska förhålla oss till verkligheten. De enkla och ihåliga argumenten dominerar. Nivån är patetiskt låg.

Konspirationsteori-eländet kan inte beskrivas på något annat sätt än tragikomedi. Tragiskt eftersom domedagsprofetiorna redan påverkar alltför många av oss, något som kan få ödesdigra konsekvenser – och komedi eftersom att tillvägagångssättet på vilket krönikören väljer att saluföra argumentationen är skrattretande i sin maniska ansats.

Som avslutning vill jag gärna bjuda på detta klipp från Monty Python:

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Ekonomifakta: Skattetrycket
Ekonomifakta: Skattetryck internationellt
MSB om förstudien Muslimska Brödraskapet i Sverige
Aftonbladet: Anna Kinberg Batra om förhandlingar med SD
Val.se: Val till riksdagen 2014
Learn to read: Peter of Haarlem

Mer läsning:

Myt: 800 000 svenskar kan inte vara rasister

Rasismen är en mem

Öppet brev till Kent Ekeroth

Gästkrönika av Peter Robsahm

En text till SD:s ledning i allmänhet, men deras ”chefsdemagog”, Kent Ekeroth, i synnerhet. Eller varför inte alla och envar som orkar läsa…

Kent; egentligen gillar jag inte infallsvinkeln på den här texten. Det är inte riktigt min stil och inte heller förenligt med mitt synsätt.
Men, jag ska möta dig på din egen planhalva.

Vi börjar i den här änden:

Mina förfäder byggde Sverige. Stamfadern i min släkt, Christian, kom hit från Skottland någon gång under första halvan av 1600-talet.

Det var en driftig karl, må du tro. Han slog sig först fram som köpman och sedan som ekonomisk förvaltare åt en stor brukspatron. Detta ledde till att han själv till slut blev en. Han etablerade sig i Bergslagen – bland det svenskaste som finns när det kommer till vår framgångssaga. Han blev en erkänd och respekterad brukspatron och hans söner följde i hans fotspår.

En av dessa söner fick sedan en son som fick en son som fick en son… och så vidare. Där hamnar vi till slut hos mig, efter nio generationer. Inte särskilt många på 3-350 år, om vi räknar till då jag föddes 1956.
En av dessa i trädet ner, närmare bestämt min farfars farfars far, Karl Magnus och hans bror Ludwig, var de som införde ståltillverkningen i Sverige.

Snacka om att ha bidragit till Sveriges historia och välstånd.
”Det svenska stålet” är känt i hela världen och har givit hundratusentals människor jobb och en framtid i det här landet.
Så, Kent, du behöver inte påminna mig; jag talar utifrån en något privilegierad position.

Dessa män med sina första rötter i Skottland, byggde det här landet tillsammans med alla andra – nederländare, valloner och tyskar – som med sin kunskap och driftighet etablerade sig och skapade en ny framtid i det avlånga landet i norr. De inte bara skapade sig själva en framtid, utan blev helt avgörande för alla dessa andra som fick sin utkomst av industrialismens vagga.

Anor. Stolta anor. Fast jag genetiskt sett har keltiskt ursprung är jag fan i mig svensk så det ryker om det.

Då kommer vi så till dig, Kent. KentEkerothAvatar
Vad har du att komma med i bakfickan?
Vad jag har förstått så har du delvis dina rötter i Kazakstan och Polen. Din mor har invandrat därifrån och därför är du ju andra generationens invandrare.

Så hur ”svensk” är du? Du talar vitt och brett om vilka som är berättigade att få bo här och vilka som ska ut. Okej. På vems mandat gör du det? Vad har du att komma med när det gäller svenska rötter och uppbyggnaden av det här landet? Din far kanske? Han vet jag i princip ingenting om, men om vi går till gener och blod är du ändå en invandrare.

Eller hur?

Kan du annars ge mig en förklaring jag kan köpa som gör att du ska behandlas annorlunda än någon annan i din situation? Med dina, eller dina fascistbröders, mått mätt så ska du alltså förpassas tillbaka. Tillbaka till vad? Ska du tillbaka till Astana? Eller till Warszawa? Vad har du att hämta där? Kanske kan du bo hos någon avlägsen släkting du kanske inte alls känner? Fast det är ju inte säkert de vill släppa in en vilt främmande ”svensk” hursomhelst som de knappt vet vem det är.

Du känner ingen och du har egentligen ingenting annat än ett antal vilsna gener som knyter dig till platsen. Pyrt läge, men vi gör inga undantag.

Eller hur?

Eller tycker du att du är så pass etablerad svensk att det är här du hör hemma?

Okej… så vad skiljer det dig från de hundratusentals andra i samma situation du vill slänga ut från det här landet?

På den punkten är jag oantastlig; svensk så det ryker om det, med förfäder som betytt mer för det här landet än många andra.
Så, ut med dig och din tvillingbrorsa och er mamma ska givetvis packa sin väska hon med.

Eller?

Är det så vi ska ha det? Är det på det viset vi ska bygga en framtid?
Jag tycker inte det. Men om du vill leka Himmler och bussa de lättköpta på de försvarslösa, då ska vi fan i mig tala klarspråk.
Med din egen måttstock ska du bara ställa dig i hörnet och hålla käften. Har jag uttryckt mig klart nog?

Du har inga mandat att tala för någon annan av oss och med tanke på att du är andra generationens invandrare, så ta och ligg lågt med det här om ”svenskheten”.

Fast det är ju med din egen måttstock, så klart.

Personligen tycker jag givetvis att du är lika mycket svensk som någon annan. Och det är också alla andra som du så högmodigt sätter dig ovanpå och vill slänga ut.

Har du hört talas om hybris? Du har det. Lägg ner det, om inte annat så för att det kommer en dag då du kommer att få den nedkörd i halsen, ända till tarmsystemet. ”Hut går hem”, heter det. Och visst är det så.

Nå, ska jag summera lite; mina förfäder var betydande vad gäller uppbyggnaden av Sverige. De bidrog i allra högsta grad till vårt välstånd och vår position i världen. Det är jag givetvis stolt över.
Men jag gjorde det inte.

Ja, du hörde rätt; JAG har inte bidragit, hur mycket de än grävde fundamentet till dagens Sverige.

Lika lite har de flesta av oss personligen gjort ett skit för att vi ska få åtnjuta alla dessa förmåner som det innebär att bo i landet Sverige.
Vi lever minst sagt på världens gräddhylla och du och dina meningslösa kumpaner har mage att svartmåla oss och få det att se ut som vi levde i världens krisnation.

Bortskämda ”brats” – det är vad ni är!

Många av er har fan inte gjort ett vettigt handtag i köket och ändå vill ni ta de gottaste bitarna från middagsbordet när det serveras.
INGEN av oss har gjort sig förtjänt av att leva som vi gör.

Och kom inte dragandes med den där skiten ni presenterar i ert partiprogram om ”essensen”. Det kan hända att ni kan lura en del människor som är ovetande om modern vetenskap och genetik, men väldigt, väldigt många är mer pålästa än så.

Ni snackar skit, helt enkelt. Ni vet inte vad ni pratar om, så lägg ner!
Därför, min bäste propagandaviglare Ekeroth; antingen kan vi mäta våra genbanker i ”svenskhet”, eller också lägger vi ner och inser att vi människor finns här på det här lilla klotet och att ingen av oss har bett om att få komma hit. Det är en tillfällighet att du har dina rötter någon annanstans, likaväl som det är en tillfällighet att jag blev född i en släkt av brukspatroner.

Vi kan inte göra någonting åt det, varken du eller jag, utan vi kan bara förhålla oss till det.

Kanske kan vi också förhålla oss lite ödmjuka till det faktum att vi har fått födas och bo här på en av de bästa platserna. Det är ju nämligen inte självklart, utan det är bara ren och skär tur.

Så, Kent Ekeroth och dina partikamrater och alla andra ”sverigevänner” (ett så ofantligt töntigt begrepp, förresten): lägg ner vapnen.

Här har ni en svensk vars talan ni inte för.

Krönikan är en Facebook-status skriven av Peter Robsahm 160904

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.