Etikettarkiv: ålder

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”

Om Hanif Balis motiv för uthängningen av Ung i Sveriges Amir Nabizadeh

I lördags (7/10) publicerade riksdagsledamoten Hanif Bali (M) en mycket uppmärksammad bloggtext där han säger sig bevisa att Amir Nabizadeh från rörelsen Ung i Sverige ljög om sin ålder i sin asylansökan. Bali hänvisar till en blogg som förefaller vara från 2012 och som påstås tillhöra Nabizadeh – något den sistnämnde bestämt har nekat till.

Bali är noggrann med att påpeka att Nabizadeh räknades som 18 år i svensk folkbokföring när han beviljades uppehållstillstånd och ifrågasätter alltså inte Nabizadehs uppehållsrätt i Sverige. Men genom att påstå att Nabizadeh ljugit anklagar Bali honom för att ha tillskansat sig ekonomiskt bistånd och sociala insatser som han inte var berättigad till.

Eftersom jag för egen del anser att det saknas förutsättningar för att ta ställning kring sanningshalten i Balis anklagelse ägnas det i denna text inte något utrymme åt den frågan. Istället tar texten sikte på de motiv som Bali uppgav för att  ”granska” Nabizadeh.

Motiven som Bali angivit

Som motiv för det offentliga utpekandet av Nabizadeh har Bali uppgett att Nabizadeh är en offentlig person, eller mer exakt en ”ej privat figur”. Dessutom ska hans påstådda roll som ”talesperson” och ”språkrör” för vad Bali kallar ”den mest politiskt/medialt framgångsrika [sic!] protest-& lobbyrörelse senaste 5 -7 åren” göra honom till en lämplig måltavla för riksdagsmannens offentliga synande. I enlighet med detta ska Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer och att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner [sic!]”. Sannolikt anges dessa motiv för att Bali vill visa att det föreligger ett allmänintresse av offentliggörandet av uppgifter kring Nabizadehs person. Men Nabizadeh själv förnekar att han skulle vara talesperson för Ung i Sverige och beskriver inte sig själv som en offentlig person.

Frågan som då uppstår är huruvida det som Bali uppgett för att legitimera sin uthängning av Nabizadeh stämmer?

1. Nabizadeh som offentlig person

I diskussioner som följde på twitter efter att åldersanklagelserna publicerats avfärdade Hanif Bali kommentarer som ifrågasatte hans agerande mot en ”enskild flykting”. Bali har sedermera gjort upprepade uttalanden  som målar en bild av Nabizadeh som en person med medialt inflytande och därmed fått honom att framstå som en ”offentlig person”. Men är det korrekt att låta förstå att Amir Nabizadeh är en offentlig person? Svaret beror naturligtvis på vad man menar när man talar om offentliga personer.

Det finns ingen exakt definition av vad en offentlig person är, men när tidskriften Resumé för ett par år sedan intervjuade allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson beskrev han tre kategorier: samhällsbärare (så som politiker, ledande tjänstemän, koncernchefer) samhällsförstörare (så som grova brottslingar) och ”de som agerar på en offentlig arena” (exempelvis artister, idrottsmän och konstnärer). Om vi väljer att förhålla oss till dessa kategorier när vi funderar kring Balis beskrivning av Nabizadeh följer tre självklara frågor:

a) Kan Nabizadeh uppfattas som en samhällsbärare?

Knappast i den meningen som avses ovan, men vi får anledning att återkomma till detta under punkt 2.

b) Är Nabizadeh en samhällsförstörare?

Såvida vi inte accepterar extremhögerns verklighetsbild kan vi utan bekymmer utesluta Nabizadeh ur kategorin samhällsförstörare. Bali har i sina anklagelser heller inte gjort gällande att Nabizadeh skulle ha gjort sig skyldig till den sortens grov brottslighet.

c) Är Nabizadeh då att anses vara en person som ”agerar på en offentlig arena”?

Inte om man med begreppet ”offentlig arena” utgår från de exempel som Sigvardsson anger (i vardagligt tal s k kändisar). Inte heller om man utgår från Balis egna påståenden om Nabizadehs person.

Visst agerar Nabizadeh, i likhet med många andra, på de offentliga arenor som omger oss i dagens sociala mediersamhälle. Men i traditionella medier, både i tryck och på webben, framstår Nabizadeh som närmast anonym – åtminstone fram till för ungefär en veckan sedan!

Offentlig person eller känd som brottsoffer?

En sökning på ”Amir Nabizadeh” i Göteborgs Universitets mediearkiv (som är rikstäckande och inkluderar TV/radio, webb, tryckta nyheter m m) för perioden 1 januari-2 oktober 2017 ger endast 19 träffar:

Skärmklipp 2017-10-08 21.40.33.png

Dessa träffar inkluderar till exempel artiklar där ett foto taget av Nabizadeh har använts och hans namn figurerar av rent upphovsrättsliga skäl samt nio träffar i en medelstor lokaltidning med artiklar som rör hans enskilda situation som ensamkommande.

Om man däremot använder samma sökterm (”Amir Nabizadeh”) bara för den senaste veckan, dvs 3-9 oktober, visas 192 träffar:

Skärmklipp 2017-10-11 22.35.44.png

Den senaste veckans dramatiska ökning av massmediala sökträffar på ”Amir Nabizadeh” har att göra med Mattias Karlssons (SD) till synes rasistiska och lagvidriga påhopp, vilket ledde till en förtalsanmälan.

Att Nabizadeh den senaste veckan figurerat mycket i det offentliga med anledning av ett förmodat brottsligt angrepp från en känd sverigedemokrat kan knappast göra honom till en offentlig person, i vart fall inte i den meningen som Bali försöker göra gällande i motiven till sin uthängning. Med andra ord är det fel att anta att den uppmärksamhet som Nabizadeh fått i egenskap av målsägande/potentiellt brottsoffer skulle göra honom mer lämpad för offentlig granskning jämte andra enskilda privatpersoner.

Så hur ligger det till? Var anledningen att Bali valde att hänga ut Nabizadeh den uppmärksamhet Nabizadeh fick dagarna efter Karlssons påhopp? Eller var det bara av ren slump som ”granskningen” kom att offentliggöras samma vecka som Nabizadeh för första gången på riktigt hamnade i massmedialt fokus, dvs efter Karlssons uttalande?

Möjligen kan tidpunkten förklaras med att Bali väntade på ”rätt” tillfälle att offentliggöra sina ”fynd” för att få maximal spridningseffekt. Värt att nämna i sammanhanget är att Bali känner till Nabizadeh sedan tidigare efter en kort dispyt mellan dem (se här och här). Det skulle även kunna vara så att det blev relevant för Bali att ägna tid åt att ”granska” Nabizadeh först när denne på riktigt hamnade på den ”offentliga arenan”.

Båda alternativ vore problematiska eftersom de, var för sig, skulle innebära att motivet för att hänga ut Nabizadeh kan härledas till den korta tidsperiod som Nabizadeh figurerar i offentligheten som målsägande/förmodat brottsoffer. Det vore helt enkelt inte relevant att hänga ut Nabizadeh tidigare eftersom väldigt få skulle bry sig. Utifrån dessa alternativ kan Nabizadeh knappast räknas som en person som verkar på den offentliga arenan på det vis allmänhetens pressombudsman tycks ha syftat på.

Om vi till fördel för Bali ändå antar att tidpunkten för uthängningen helt enkelt bara råkade sammanfalla med den vecka då Nabizadeh för första gång fick betydande medial uppmärksamhet, kan vi rikta blicken mot Balis övriga angivna motiv för att hänga ut Nabizadeh.

2. Nabizadeh som talesperson för Ung i Sverige

Utifrån ovanstående uppgifter från mediearkivet vet vi att Nabizadeh förekommit ytterst sällan i media före Mattias Karlssons påhopp. Likväl har Bali påstått att Nabizadeh är talesperson för Ung i Sverige. Man skulle kanske kunna tolka detta som att Bali menar att Nabizadeh besitter någon form av bärande samhällsposition, eller i vart fall kan sägas representera Ung i Sverige, som av Bali anses vara den medialt mest framgångsrika lobbyrörelsen de senaste 5-7 åren. Detta bör tala för en påtaglig medial närvaro av Nabizadeh, vilket det kvantitativa sökresultatet (19 träffar) av söktermen ”Amir Nabizadeh” före 3 oktober snarare tycks tala emot.

Om vi då går steget längre än det kvantitativa och tittar på det kvalitativa resultatet av söktermen, dvs. på vilket sätt Nabizadeh har förekommit i media före Karlssons påhopp så blir det tydligt att Nabizadeh talar sanning när han säger att han inte är talesperson för Ung i Sverige.

De enda gångerna Nabizadeh påstås vara talesperson för rörelsen är i Avpixlats substitut Samhällsnytt (se här och här). Om det är härifrån Bali hämtat uppgiften om Nabizadehs roll som talesperson vore det inte första gången han sprider uppgifter från extremhögern som vid en enkel faktakoll skulle visat sig felaktiga (se här)

Om vi bortser från de båda tillfällen då Nabizadehs namn dyker upp i Samhällsnytt vet vi redan utifrån ovannämnda uppgifter att Nabizadeh i majoriteten av sökträffarna (9/17) figurerar som privatperson, alltså utan någon koppling till Ung i Sverige.

I hälften av de åtta träffar som återstår förekommer Nabizadehs namn tillsammans med Fatemeh Khavari, som i dessa artiklar beskrivs som Ung i Sveriges språkrör, ledare och talesperson. Amir Nabizadehs roll framstår som onekligen perifer i dessa sammanhang, även om DN i en artikel 25 september beskriver honom som strejkens största röst på sociala medier och en av fem styrelseledamöter för Ung i Sverige. Samma artikel kretsar dock kring just centralfiguren Fatemeh Khavari, som enligt skribenten urskiljer sig genom att alltid tala i rörelsens namn. Fatemeh Khavaris namn dyker upp 567 gånger för sökperioden 1 januari-2 oktober 2017, vilket kan jämföras med de 19 sökträffarna på Nabizadehs namn:

Skärmklipp 2017-10-11 14.05.32.png

Amir Nabizadeh har under samma period, dvs. före 3 oktober, förekommit i följande former som kan antas vara av representativ kapacitet:

  • En kort kommentar i Syre (25/8) av ”Amir Nabizadeh från Ung i Sverige”
  • Ett antal kommentarer i Aftonbladet (9/8) av Amir Nabizadeh som framställs som tillhörande ”en grupp aktivister…som kallar sig Ung i Sverige”.
  • Två debattartiklar i Aftonbladet  (13/2 och 30/3) som Nabizadeh, vid sidan av en rad till synes okände aktivister, undertecknat med signaturen ”Amir Nabizadeh, Projektet Ung i Sverige

Nabizadeh har alltså, även före 3 oktober, varit framstående i sitt engagemang för Ung i Sverige och sittstrejken på Medborgarplatsen i Stockholm. Men inte någonstans förekommer han som talesperson såsom Bali har försökt att påskina. Snarare får nog den beskrivningen anses vara förbehållen Ung i Sveriges obestridliga frontfigur, Fatemeh Khavari. 

Inte heller finns det i mediearkivsträffarna något stöd för Balis påstående att Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer”.

Den enda sökträffen på Nabizadeh som berör åldersfrågan är den senare av de två debattartiklarna refererad till i listan ovan. Artikeln kritiserar godtyckligheten i Migrationsverkets åldersuppskrivningar. Detta betyder naturligtvis inte att de som signerat debattexten påstår att ”åldersfusk inte förekommer”. Det är således upp till Bali att bevisa att dessa påståenden stämmer.

Samtidigt bör det tilläggas att Ung i Sverige stödjer alla unga asylsökande som riskerar att utvisas, inte enbart minderåriga. De arbetar alltså för en mer generös asylbedömning där åldern, under rådande omständigheter, ska spela mindre roll. Detta är Bali medveten om eftersom han skriver att gruppen anser ”att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner” (min kursivering).

Till sist, att Nabizadehs engagemang och aktivism skulle anses vara av ”samhällsbärande” karaktär vore att feltolka försvarligheten i att granska mäktiga och inflytelserika personer. Om man som Bali har gjort, jämför ”granskningen” av Nabizadeh med mediegranskning av viktiga företagsledare (som långt ifrån alltid är försvarlig), missar man en viktig poäng. Företagsledare har direktinflytande över människors liv medan aktivister är beroende av uppmärksamhet, i många fall medial sådan, för sin sak.

Slutord

Med anledning av Nabizadehs relativa anonymitet och väldigt begränsade figurerande på den offentliga arenan före 3 oktober – tyder mycket på att utmålningen av Nabizadeh som en offentlig person är en ren efterhandskonstruktion där Nabizadehs offentliga betydelse, både för Ung i Sverige men också som medial figur, blåses upp för att legitimera Balis uthängning.

Men, undrar någon, behöver Bali överhuvudtaget rättfärdiga offentliggörande av uppgifter kring Nabizadehs ålder om han tror de är sanna?

Troligtvis beror motiveringen både på juridiska och politiska hänsynstaganden. Rent juridiskt torde Bali veta att han utsätter Nabizadeh för det som i förtalsbestämmelserna kallas ”andra missaktning”, men att detta under vissa förutsättningar kan anses vara försvarligt (se t ex denna en redogörelse av förtalsbrottets villkor, men se även NJA 2003 s. 567, NJA 2014 s. 808). Vid beaktandet av dessa bestämmelser finns det ett tydligt intresse av att framställa Nabizadeh som en offentlig person, eftersom detta höjer ribban för vilken typ av offentlig granskning enskilda anses kunna räkna med.

Rent politiskt är det självklart känsligt när man som riksdagsledamot för Sveriges näst största parti hänger ut en ung aktivist och därmed skapar en väntad hatstorm på sociala medier. Särskilt problematiskt är det om den möjliga kopplingen till dennes roll som målsägande/förmodat brottsoffer och offentliggörandet av ”granskningen” synas.

En del kritiker har således ifrågasatt lämpligheten i att man som innehavare av ett av Sveriges mäktigaste politiska ämbeten ägnar sig åt att klämma åt enskilda individer istället för att dentifiera problem med lagstiftningen och verka för att ändra den.

Men eftersom Bali anser att det ena inte utesluter det andra bör han åtminstone tänka på att presentera underlag för alla sina påståenden som är avgörande för rättfärdigandet av ”granskningen”. På så vis slipper man som läsare bli vilseledd av falska påståenden, och Bali själv kan ta ställning till om det finns tillräckliga skäl för att hänga ut personen han ”granskar”.

Om han anser att de motiv han angett för uthängningen överhuvudtaget spelar roll bör han ta dem på allvar. Frågan är varför han inte har gjort detta?