En av de mest spridda antisemitiska konspirationsteorierna är den om att judar i hemlighet skulle styra världens medier, banker, regeringar och stora politiska skeenden.
Myten bygger till stor del på Sions vises protokoll, en rysk förfalskning från tidigt 1900-tal som skapades för att smutskasta judar.
Skriften, ursprungligen stulen från en fransk satirisk text, fungerar som en mall för hat och används av extremister för att sprida konspirationsteorier om en hemlig världselit.
Judar är en liten, heterogen minoritet med vitt skilda politiska, ekonomiska och personliga intressen, utan något centralt organ som styr världen.
Konspirationsteorin om att judar vill ha ett världsherravälde, alltså styra hela världen, lever kvar än i dag. Myten började spridas redan på medeltiden och blev allt mer etablerad i och med den växande nationalismen i början av 1900-talet.
Att säga ”dra inte rasistkortet” i en diskussion är ett argumentationsfel, mer specifikt ett försök till avledning eller en variant av ad hominem. Ett argumentationsfel uppstår när slutsatsen inte på rätt sätt följer av premisserna, ofta pga att det finns brister i logiken, pga distraktion eller genom felaktig kritik mot person istället för att bemöta argumentet.
Så vilka är mekanismerna bakom argumentationsfelet ”dra inte rasistkortet”?
Ad hominem: Den som säger ”dra inte rasistkortet” bemöter inte själva sakfrågan, utan försöker istället ogiltigförklara den andre personens påpekande om rasism genom att insinuera att det skulle finnss en vilja av manipulation eller beräknande.
Avledningsmanöver: Uttalandet kan snedvrida den andra personens argument, genom att tolka ett berättigat påpekande av rasism med avsikt att vinna argument.
Irrelevant slutsats: Argumentationsfelet tenderar att ta fokus från huruvida ett faktiskt rasistiskt beteende eller uttalande har begåtts, till en diskussion om en påstådd taktik.
Om någon påpekar rasism och möts med ”dra inte rasistkortet” får vi en felaktig slutsats:
Premiss: Personen hävdar att något är rasistiskt.
Avledande påstående: Personen ”drar rasistkortet” i eget syfte.
Slutsats: Påståendet om rasism blir ogiltigt.
Problemet är att slutsatsen ovan inte är logisk utifrån premisserna. Även om någon kan ha ett subjektivt motiv påverkar det inte det objektiva innehållet i sakfrågan. Detta är ett grundläggande sakfel – att misstro argumentets innehåll baserat på talarens motivation kallas ad hominem med personliga omständigheter.
Den direkta konsekvensen av detta förfarande är att det tenderar att tysta ner, dvs att människor börjar tveka kring att påpeka rasism pga rädsla av att bli anklagade för att manipulera.
Argumentationsfelet gör också att den sakliga diskussionen riskerar att försvinna. Diskussionen flyttas från faktiska problem med diskriminering och rasism till personliga attacker eller misstankar om motiv.
Vi kan konstatera att ”dra inte rasistkortet” är ett argumentationsfel eftersom det innebär att man inte bemöter sakfrågan, utan syftar istället till att ogiltigförklara en viss typ av argument (diskriminerande/rasistiska). Det sker genom attack mot personen eller hens påstådda motiv. Det riskerar att ta bort förutsättningarna för en saklig diskussion.
Om du vill inte vill bli kallad rasist, sluta uttryck dig rasistiskt.
Strukturell rasism, eller institutionell rasism, innebär att diskriminering är inbyggd i samhällets strukturer, regler och normer. Det sker inte alltid genom en individs avsiktliga handlingar. Det handlar om hur institutioner som skola, arbetsliv, polis och vård kan fungera på ett sätt som ger vissa grupper större möjligheter än andra. Strukturell rasism kan visa sig i t ex olika utbildningsmöjligheter, orättvisa anställningsprocesser eller skillnader i tillgång till samhällsstöd. Det leder inte sällan till att människor med minortietsbakgrund systematiskt missgynnas i jämförelse med majoritetsbefolkningen.
Ett exempel från utbildingssektorn är att elever med utländsk bakgrund i Sverige ofta går i lägre statusskolor, vilket påverkar deras akademiska resultat och sociala möjligheter.
Konsekvenser i olika samhällssektorer
Arbetsmarknad: Afrosvenskar har lägre löner och disponibel inkomst trots samma utbildning. Diskriminering kvarstår även vid jämförelse mellan yrkesnivåer.
Bostadsmarknad: Segregation, ”white flight” och diskriminerande attityder hindrar etniska minoriteter, t ex romer och personer med arabisk bakgrund, från att få tillgång till bostäder.
Rättsväsende: Personer med utländsk bakgrund är oftare misstänkta, men åtalas mindre frekvent, vilket är tecken på etnisk profilering och strukturell diskriminering.
Folkhälsa: Skillnader i förlossningskomplikationer och Covid-19-dödlighet mellan etniska grupper visar effekter av strukturella och socioekonomiska faktorer.
Historiska övergepp på bl a samer och romer kan vi se även i nutida samhällsstrukturer. Diskriminering i skolor, på arbetsplatser och inom bostadsförmedling visar hur strukturen upprätthåller ojämlikhet. FN har uppmärksammat Sverige på bristen av adekvata strategirer mot systematisk rasism.
Den strukturella rasismen i Sverige kanske inte syns på ytan, men är en djupgående ojämlikhet som påverkar alla större samhällsstrektorer. Effekterna av strukturell rasism är såväl direkta som indirekta och förstärks över tid genom institutioner, sociala normer och individuella handlingar. Det har vidtagits många åtgärder för att förhindra strukturell rasism, t ex nationella planer mot rasism. Tyvärr visar forskning och rapporter att problemen kvarstår, och att det krävs långsiktiga antidiskrmineringsåtgärder samt ett perspektivskifte från individ- till strukturfokus.
Myten om ”vandringsdriften” (ofta kallad nomadmyten) är idén om att romer flyttade runt på grund av en medfödd, romantisk längtan efter frihet och ett liv på vägarna. I verkligheten var det inte en genetisk drift, utan en påtvingad livsstil orsakad av systematisk förföljelse och lagstiftning.
Här är de historiska och juridiska fakta som krossar myten:
Inreseförbud och utvisningar: Redan på 1500-talet infördes lagar i Sverige som krävde att romer skulle lämna landet. Mellan 1914 och 1954 rådde det ett totalt inreseförbud för romer till Sverige, vilket splittrade familjer och tvingade dem till ständig flykt.
Förbud mot fast boende: Kommuner använde sig av lokala ordningsstadgar för att göra det omöjligt för romer att slå sig ner. Det var vanligt med tältningsförbud och regler som förbjöd romska familjer att stanna mer än några få dagar på samma plats.
Vägrat medborgarskap: Fram till 1950-talet var majoriteten av de svenska romerna inte folkbokförda. Utan folkbokföring hade de inga medborgerliga rättigheter, kunde inte köpa eller hyra bostäder, och barnen fick inte gå i skolan.
Tvångsförflyttningar: När romska familjer försökte etablera sig eller hitta arbete kördes de regelbundet bort av polis eller lokala myndigheter, vilket tvingade ut dem på vägarna igen.
När diskriminerande lagar slutligen avskaffades och rätten till bostad och skolgång säkrades under 1950- och 1960-talen, valde den absoluta majoriteten av romerna i Sverige att bli bofasta.
Den historiska rörligheten var en ren överlevnadsstrategi, inte ett fritt kulturval.
Framför allt Sverigedemokraterna har i den politiska debatten gjort stor sak av hur viktigt det är att invandrare har s k ”svenska värderingar” för att få stanna i Sverige. Kritiken mot begreppet ”svenska värderingar” är omfattande och kommer från såväl statsvetenskapligt som filosofiskt och politiskt håll.
I SVT:s partiledardebatt i fredags fick partiledarna rösta om huruvida ”svenska värderingar” ska vara ett krav för att få stanna i Sverige. Tre partiledare, Mohamsson (L), Busch (KD) och Åkesson (SD) svarade ”ja”. Övriga avstod från att svara, förmodligen för att begreppet ”svenska värderingar” är att det är juridiskt luddigt, historiskt föränderligt och exkluderande.
Statsvetare och jurister betonar att en rättsstat styrs av skrivna lagar, inte av personliga eller kulturella värderingar.
Vagt i lagstiftning. Det går inte att skriva in i lagen exakt vad en ”svensk värdering” är. När politiker kräver att invandrare måste testas eller skriva under på svenska värderingar för att få stanna i landet står vi inför ett rättssäkerhetsproblem, då begreppet saknar juridisk definition.
Det är många av oss som anser att påstått ”svenska värden” som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och yttrandefrihet inte är unikt svenska. I själva verket är de universella liberala rättigheter som står att läsa om i FN-konventionerna och finns i de flesta demokratiska länder. När vi väljer att kalla dem ”svenska” finns risk att vi skönmålar oss själva eller att Sverige tar äran för globala principer.
Kulturell nationalism: Genom att kräva att människor ska anamma ”svenska värderingar” skapas en retorik där minoriteter och utrikes födda per definition antas ha sämre/inkompatibla värderingar.
Begreppet ”svenska värderingar” kritiseras för att det riskerar att ge en falsk föreställning om att det skulle finnas en bestämd, tidlös svensk essens. I själva verket sker en konstant förändring av värderingar. För några decennier sedan var svenska samhället betydligt mer format av kyrkan, auktoritetstro och traditionella könsroller. Om vi hänfaller åt att datera ”svenska värderingar” till en specifik tidpunkt kommer de inte att bli rättvisande för hur samhället ser ut för stunden.
5. Det finns ingen enighet inom landet
Svenskar är inte en homogen grupp som tycker lika. En ständig intern debatt pågår om såväl religionens roll som ekonomisk fördelning och synen på familjen och staten. Att påstå att det skulle finnas en (1) uppsättning värderingar fråntar relevansen i att det finns stora skillnader i åsikter mellan olika individer, politiska partier och regioner i vårt land.
Att kräva att invandrare ska anamma ”svenska värderingar” är en märklig åsikt, eftersom det finns inga tydliga kriterier för vad ”svenska värderingar” är. Många av våra värderingar är universella, medan andra är individuella och föränderliga. Det finns ingen juridisk definition och i Sverige är det lagarna, inte eventuella värderingar, som styr landet. När Busch, Mohamsson och Åkesson trycker ”ja” på huruvida invandrare ska ha ”svenska värderingar” för att få stanna har de högst troligt inte funderat klart. Övriga partiledare verkar inse att det där med ”svenska värderingar” inte är så glasklart.
Inte sällan använder sverigedemokrater sig av påståendet att Sverigedemokraterna skulle ha samma åsikter som svunna tiders socialdemokrater vad gäller synen på invandrare. Det är ett falskt narrativ som även drivs av aktiva SD-politiker. SD:s moderna syn på invandring betonar assimilation, kulturell och etnisk homogenitet, medan Socialdemokraterna på t ex 1960-talet fokuserade på inkluderande integration, jämlikhet och utbildning.
S retorik på 1960-talet betonade invandrares rättigheter och möjligheter att delta i samhället. Invandrare sågs som arbetskraftsresurser och skulle inkluderas i utbildning, arbetsliv och samhällsgemenskap på lika villkor. Motargument har tidigare berättat om att arbetskraftsinvandringen i mitten/senare delen av 1900-talet inte var så idyllisk som många vill göra sken av.
Socialdemokratins politik på 1960-talet gick bl a ut på att ge ALLA rätt till svenskundervisning samt att integrera nyanlända med stöd i arbetsmarknad, bostad och sociala strukturer.
I Socialdemokraternas Sverige var multikulturalism ett ideal, men huvudsyftet var att skapa jämlikhet och social sammanhållning. Retoriken var föränderlig och positiv, och målet var att minska diskriminering och utanförskap.
Om vi kikar på hur SD:s nuvarande retorik ser ut, kan vi se betydande skillnader mot hur S har uttryckt sig historiskt. SD framhåller behovet av assimilation till svensk kultur, minskad invandring och kontroll av samhällspåverkan. Invandrare betraktas oftast som en kostnad, potentiell farlighet eller negativ påverkan på samhället, snarare än vad de faktiskt bidrar med. SD bedriver en populistisk, etnonationalistisk politik, där ”vi och dom” är avgörande.
Om vi kikar på hur Socialdemokraternas retorik ser ut i modern tid ser vi att de har anpassat sig efter Sverigedemokraternas politik. S anpassar sig numera efter SD:s politik, genom att betona en mer kravfokuserad och restriktiv linje. Det kvarstår fortsatt en skillnad i grundtonen: SD beskriver invandrare som problem, medan S fortsatt försöker hålla en humanitär människosyn.
Att SD idag skulle vara som S i historien är en myt. Sammanfattningsvis är skillnaden mest tydlig i ton, syn på invandrare och metodik: Socialdemokraterna förr i tiden såg inkluderande integration som en rättighet och resurs, medan SD:s retorik idag fokuserar på begränsning, krav och kulturell homogenitet.
Jimmie Åkesson (SD) sa i partiledardebatten i SVT igår kväll:
– Det här kan bli det första valet i Sverige där den muslimska invandringen fäller avgörandet i ett riksdagsval. Sug på den. (Källa: GP)
Uttalandet är så märkligt på flera plan.
Uttalandet går hand i hand med myterna om folkutbytet (dvs det – av judar – planerade maktövertagandet i Europa med hjälp av ”massinvandring”) och ”importerat valboskap” (dvs att politiska partiers migrationspolitik historiskt har syftat till att få fler röster).
Det är nödvändigt att påpeka att 2,6% (200 000) av Sveriges ca 8 000 000 röstberättigade är muslimer. Det finns många andra grupper som är större som kan avgöra valet:
Kristna
Fotbollsspelarna
Egenföretagarna
Kassörskorna
Jägarna
Sverigedemokraterna
Stickarna
Minigolfarna
Stryktipsspelarna
Vegetarianerna
Motorcykelåkarna
Nattklubbsbesökarna
Trafikpoliserna
Militärerna
Charterturisterna
Undersköterskorna
Styrelseledamöterna
Dataspelarna
Håkan Hellström-fansen
Motargument vill på intet sätt förringa dessa minoriteters eventuella inflytande på det svenska valet. Allas röster betyder något, oavsett.
Alla borde använda sig av sin medborgerliga rättighet och gå och rösta på söndag (eller tidigare).
Strukturell diskriminering i Sverige innebär att samhällets regler, normer och rutiner missgynnar vissa grupper, som personer med utländsk bakgrund eller etniska minoriteter.
Vad är strukturell diskriminering?
Omedvetna mönster: Processer som fungerar automatiskt utan att någon uttryckligen vill diskriminera.
Normer och regler kan verka neutrala, men de kan leda till indirekt diskriminering genom att drabba vissa grupper hårdare.
Historiska rötter: Vanor och strukturer som har byggts upp under lång tid i samhället.
Var syns den strukturella diskrimineringen i samhället?
Arbetsmarknaden: Personer med utländska namn eller bakgrund kallas mer sällan till arbetsintervjuer trots samma meriter.
Bostadsmarknaden präglas av svårigheter att få hyreskontrakt i vissa områden på grund av diskriminering baserat på ursprung eller namn.
Rättsväsendet: Risk för etnisk profilering av polisen i samband med kontroller.
Negativa stereotyper som sprids i den politiska debatten eller media utgör en viktig del av det offentliga samtalet.
Strukturell diskriminering innebär att samhällets invanda normer och rutiner systematiskt missgynnar vissa grupper, som personer med utländsk bakgrund. Det handlar inte om enskilda personers elaka avsikter, utan om inbyggda mönster som skapar ojämna villkor på till exempel arbets- och bostadsmarknaden.
Under andra världskriget upprättade Sverige strängare internerings- och arbetsläger för politiskt ”opålitliga” individer. Dessa läger har i debatten och av vissa historiker kallats svenska “koncentrationsläger”.
Officiellt kallades dessa läger för internerings- eller arbetsläger för värnpliktiga. Historikern Niclas Sennerteg belyser dock i sin bok “Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga” att 14 av dessa läger fungerade som rena interneringsläger där människor placerades utan rättegång.
Fångarna inkluderade kommunister, syndikalister, nazister, utländska flyktingar, tyska desertörer och värnpliktiga som militären ansåg vara politiskt opålitliga.
Syftet med lägren var internering och tvångsarbete under beredskapstiden, och inte för massmord eller förintelse som i Nazityskland. Därför har debatten om huruvida det är korrekt att benämna lägren som ”koncentrationsläger”. Kritiker menar att den benämningen ingår i myten och syftar till att misskreditera Socialdemokraterna i retrospekt.
Den blivande socialdemokratiska statsministern Tage Erlander är den som enligt myten skulle ha varit enskilt ansvarig för inrättandet av lägren.
Fakta är att de svenska interneringslägren under andra världskriget upprättades och drevs av dåtida samlingsregeringen där samtliga riksdagspartier, utom Svenska Kommunistpartiet (dagens Vänsterpartiet), var delaktiga.
Myten om att S och Tage Erlander ensamt skulle varit ansvariga för interneringslägren, i kombination med benämningen ”koncentrationsläger” sprids för att framställa S i dålig dager.
Detta och andra exempel på att S skulle haft egenansvar för företeelser före och under andra världskriget är en del i främst Sverigedemokraternas narrativ för att ducka ansvar för sin egen historia.
Huruvida muslimer stöder sharia beror på hur man definierar “sharia” och vilken muslim man frågar. Sharia är inte en enhetlig lagbok, utan en omfattande religiös och moralisk vägledning som tolkas på olika sätt globalt.
De flesta muslimer i sekulära länder, inklusive Sverige, vill inte ersätta landets lagar med ett islamiskt rättssystem.
Vad innebär sharia för majoriteten av muslimer?
För en genomsnittlig muslim handlar sharia i vardagen mer om personlig religiositet än om politik eller strafflagar. Det fungerar som en etisk kompass för att leva ett gott liv enligt islam:
Hur man ber och fastar.
Att ge till välgörenhet (zakat).
Att äta halalmat.
Hur man behandlar sina föräldrar och grannar med respekt.
De flesta praktiserande muslimer stöder sharia i dess privata och moraliska bemärkelse.
Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto 260824.
Politisk islam förespråkar sharia som statlig lag
När det gäller sharia som statsskick eller straffrätt (inklusive stening, piskrapp och begränsningar av religionsfriheten) är åsikterna starkt delade världen över.
En liten minoritet av världens muslimer, ofta kallade islamister, förespråkar att sharia ska vara landets högsta lag och styra hela samhället, likt i länder som Saudiarabien, Iran eller under talibaner i Afghanistan.
En stor majoritet av världens muslimer, inklusive sekulära och moderata, förespråkar demokrati och sekularism. De anser att religion är en privatsak och att statens lagar ska gälla lika för alla, oavsett religiös tillhörighet.
Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto 260824.
Hur ser situationen ut i Sverige och Europa?
Undersökningar och forskning, inklusive studier från Pew Research Center, visar att muslimer i västvärlden i hög grad accepterar det sekulära demokratiska systemet.
Inom islam finns en stark teologisk princip som betonar vikten av att muslimer respekterar och följer lagarna i det land där de bor, förutsatt att de har frihet att utöva sin tro privat.
Många muslimer i Sverige är sekulära eller kulturella muslimer, och praktiserar inte sin religion aktivt i vardagen, på samma sätt som många svenskar är sekulära eller kulturella kristna.
Att påstå att alla muslimer förespråkar sharia i politisk mening är felaktigt. För de flesta är sharia en fråga om personlig tro och moral. Idén om att införa sharia som statlig lag drivs av extremistiska eller strikt islamistiska grupper, som inte representerar den muslimska befolkningen i stort.
Antimuslimska rasister tjänar på att sprida myten att en majoritet av världens muslimer vill ha sharia-lagar som sitt lands högsta lag. I Sverige är det främst Sverigedemokraterna som driver detta falska narrativ. Det är en bekväm och förenklad sanning som många tyvärr går på.
