Etikettarkiv: män

Vem får bestämma hur du klär dig?

oktober 2, 2020 Tomas Ekroth

En debatt som blossat upp på internet i allmänhet, och Facebooks hatsidor i synnerhet, är vilken färg på kläder som Nyamko Sabuni (L) ska ha. Jag försökte att föra fram att den enda personen som har rätten att avgöra vilken färg någon person, vem som helst bör ha ska avgöras av individen. Här mötte jag direkt på patrull, det tillhör tydligen yttrandefriheten att säga vad en person, läs kvinna, ska ha på sig. Mitt ifrågasättande gjorde tydligen intrång på dessa människors yttrandefrihet.

I en debatt som blossat upp i en hatgrupp på Facebook gick ut på att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till sitt senaste riksdagsframträdande hade valt en specifik färg på sin klänning. Önskemålen flödade om vilken färg på klänningen hon borde ha valt istället. Detta sker alltså i en grupp på Facebook år 2020, frågan ställdes dessutom ihop med om man skulle bli stämplad som rasist. Jag lade in en kort replik att man förvisso inte skulle bli klassad som rasist, men däremot som mansplainande mansgris men att han gärna fick testa själv för att se hur hans ytterst privata önskemål skulle mottas av Sabuni.

Något senare, när debatten kring hennes val av färg på klänning hade bubblat på ett tag, gjorde jag en jämförelse med kalifatets åsikter om vad kvinnor bör klä sig i. Den jämförelsen var långt ifrån accepterad. Vi återgår till min tankebana om de påståenden som florerade i denna grupp på Facebook, där en grupp män gör sig till talespersoner för vad en kvinna bör bära för färg på sin klänning, eller för den delen vad för sorts kläder hon bör bära då är vi farligt nära samma sorts styre som kalifatet nyttjar: Män bestämmer vad en kvinna ska ha på sig.

Här blir debattören tillsagd att hen visst får ha åsikter men att man inte alltid behöver uttala dem. Varpå debattören blir stött och menar att han blivit tillsagd att inte ha åsikter om en annan människas klädval. Detta är ett typiskt debattfel som begås i hatgrupper likt den aktuella här. Yttrandefrihet är att få säga vad man vill utan att bli emotsagd. Det finns en diskrepens mellan åsiktsfrihet och yttrande frihet. där åsikten ger dig fritt att ha vilka åsikter du vill, medan yttrandefriheten förvisso ger dig rätt att säga vad du vill, men där du kommer att stöta på meningsmotståndare och även rättsligt motstånd i form av förtal och/eller hets mot folkgrupp.

Lång tradition av kvinnoförtryck

För att skapa ytterligare en dimension i dessa klädkoder citerar jag några rader om klädkoder och i detta fall om slöjans historia.

Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. (Källa: Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse)

Slöjan har haft en lång historia även i Sverige. Det är inte länge sedan kvinnor bar schalar som täckte deras hår och det var inte enbart när de besökte kyrkan, det rör sig om mindre än 40 år sedan. I en essä i SvD läser vi bl a:

Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt. (Källa: SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige)

Män har i alla tider runt om i världen försökt styra över vad kvinnan ska bära för kläder med olika bestraffningsmetoder om hon skulle bryta mot dessa. En artikel i Expressen tar upp några bra exempel på hur män har försökt, och än idag försöker, styra hur kvinnor ska klä sig. Vi män bör konstant ställa oss frågan ”på vilket sätt kan jag ha varit med och bidragit till fenomenet?”. Jo, genom att exempelvis tala om för en kvinna vilken färg på klänningen som hade varit snyggare, genom att förklara för sin minderåriga dotter att hon bör nog ha en baddräkt istället osv. Ett av exemplen är att:

Det tvådelade klädesplagget skapades 1946 i Frankrike. Påven bannlyste plagget och även andra länder som Italien, Spanien, Portugal och Australien, förbjöd kvinnor på den här tiden att bära bikini. (Källa: Expressen)

Jag väljer att peka på dessa företeelser då jag anser att de visar på att problemet med att män bestämmer vad kvinnor ska och inte ska ha på sig är ett arv som vi bär med oss i våra kulturer långt tillbaka i tiden.

Rent juridiskt finns det ett antal paragrafer som skyddar individen att själv uttrycka hur hen ska klä sig och uttrycka sig i form av alla möjliga utsmyckningar. På regeringens hemsida står det att läsa bland annat:

Den handlar om att människor har rätt att leva i frihet och att kunna bestämma över sina liv. Människor har rätt att till exempel tycka, tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. (Källa: Regeringen: Vad är mänskliga rättigheter?)

Miljontals kvinnor har utsatts för repression, för fängelsestraff, böter och förnedring av regimen just för att de inte vill bära tvångshijab. (Källa: SVT, I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen)

Vem bestämmer?

Kan vi då via lag kräva vilka kvinnor kläder ska ha på sig, eller bör vi helt enkelt låta kvinnor bestämma det själva? Kan vi enas kring att kvinnor vet bäst vad de trivs med att ha på sig, oavsett om det handlar om en färg på en klänning eller om en hijab? I Sverige var det mindre än 100 år sedan kvinnan valde att täcka håret utifrån kristen tro. Min mormor bar hijab för att visa att hon var en gift kvinna och detta var för mindre än 50 år sedan. Kan vi enas kring det faktum att kvinnor faktiskt kan välja fritt bland det klädutbud som finns att bära?

Det handlar alltså om en tunn linje att vandra längs om man vill hålla sig inom lagens råmärken. Visst kan du uttrycka dina känslor kring en persons kläder, men du riskerar att hamna inför domstol om du disrespekterar andra människors rätt att utrycka sig själv. Det handlar till syvende och sist om varje individs rätt att uttrycka sig själv i kläder och utseende som kanske provocerar dig och hur du tänker att denna person ska utrycka sig. Detta gäller oavsett om det som provocerar dig handlar om, tatueringar, piercingar, hårfärg eller att täcka valda delar av kroppen. Vad kommer att bli vår nästa strid kring vad som är acceptabelt att bära? Piercingar, tatueringar, eller kanske rent utav frisyrer? Kan vi snälla enas kring det faktum att individen vet bäst hur hen vill se ut när hen går ut bland människor?

Källor
Expressen, Så har män styrt kvinnors kläder genom åren
Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse
Regeringen, På lätt svenska: Vad är mänskliga rättigheter?
SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige
SVT. I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Polarisering, rasism och sexköpslagen

juni 7, 2020 Xzenu Cronström Beskow

Debatt kring den svenska sexköpslagen väcker ofta starka känslor. När en fråga är komplicerad och berör människor som på olika sätt far illa så kan det vara frestande att byta ämne till något meningslöst gräl. Detta kan lätt användas av personer som försöker polarisera befolkningen kring uppdelningar utifrån hudfärg, sexualitet och kön. Nu senast en alternativmediejournalists försök att förvandla ämnet till att bli en fråga om att vara för eller emot vita heterosexuella män.

Mot den svenska sexköpslagen finns saklig kritik som den från Amnesty International och RFSL, men även kritik i stil med den som härom dagen kom från Mats Dagerlind på sajten “Samhällsnytt”, vilken är mer känd under sitt gamla namn “Avpixlat”. Den sistnämnde har egentligen inget att säga om det som borde vara centralt i frågan, nämligen sexarbetarnas situation: Istället manar han båda sidor i debatten till att polarisera utifrån kön och hudfärg – en polarisering det är förrädiskt enkelt att ansluta sig till.

I en debatt brukar deltagarna vara oense i någon sakfråga, och kan även vara oense i diskursiva frågor: vad diskussionen egentligen handlar om, vad de ord som används ska innebära, och så vidare. För att debatten alls ska fungera behöver parterna även ha någon form av diskursiv allians. Alltså att de har någon form av underförstådd överenskommelse om vad diskussionen egentligen handlar om och innebär och så vidare. Låt oss därför börja med att jämföra å ena sidan den kritik mot sexköpslagen som framförs från människorättsorganisationer och från sexarbetare, och å andra sidan den kritik som Dagerlind framför.

Till den seriösa kritiken mot sexköpslagen hör att den slår hårt både mot sexarbetare och mot traffickingoffer. Båda grupperna blir stigmatiserade, och i den mån de inte är svenska medborgare blir de även utvisningsbara. Sexarbetarna blir infantiliserade och indirekt omyndigförklarade, samtidigt som de får sämre kunder och sämre arbetsförhållanden. Dessutom blir det svårare att lämna branschen för de som väl gått in i den, och i den mån det blir svårare att komma in i den från början så innebär detta en stärkt maktposition för storföretag och förtryckande familjer över de personer som annars hade kunnat använda sexarbete till att bli oberoende från dem. Både traffickingoffer och de sexarbetare som blivit utsatta för övergrepp får svårare att få upprättelse. Det sistnämnda beror på att stigmatiseringen gör det svårt att anmäla och att lagen kriminaliserar sexarbetares möjligheter till att skydda varandra, samtidigt som fokus flyttas bort från vad sexarbetaren har blivit utsatt för till att istället läggas på själva sexköpet som ett brott mot staten. Centralt för den seriösa kritiken är att säljarna står i fokus, att det är deras mänskliga rättigheter och behov som frågan handlar om. Detta är något som de flesta av sexköpslagens kritiker och anhängare i princip är överens om.

I bjärt kontrast mot detta perspektiv bygger Dagerlinds resonemang istället på en idé om att han själv skulle vara i behov av att få ha sex med kvinnor, som om detta skulle spela någon roll för huruvida det skulle vara okej för honom att ha sex med en annan människa. (När en person vill ha någon form av sex, intimitet eller tjänst av en annan människa så borde ju det avgörande istället rimligtvis vara huruvida detta är okej för den andra personen.) Hans resonemang innehåller tre huvudkomponenter. Först kommer en ”bait-and-switch” angående kategoritillhörigheter och deras utsatthet. Därefter ger han ett ensidigt narrativ om ensamhet. Till sist gör han en polarisering utifrån hudfärg och kön – i vilken han försöker lura läsaren att ta för givet att frågan om sexköpslagen skulle handla om att vara för eller emot vita män, och lockar in läsaren till att välja sida i denna pseudokonflikt.

”Bait and switch” om utsatthet

Något som borde vara självklart för alla är att varje människa ingår i många olika kategorier, och att varje sådan kategori och kombination av kategorier påverkar personens förutsättningar i olika sociala miljöer. På akademiska brukar detta kallas för “intersektionalitet”. De människor som ingår i viss kategori eller kombination av kategorier kan vara mer eller mindre utsatta eller mer eller mindre fria från utsatthet. Detta kallas ibland även för att vara “underprivilegierad” respektive “privilegierad”. Att en person ingår i en kategori som i en viss social miljö är “privilegierad” innebär inte att personen inte skulle vara utsatt på något sätt, utan bara att hen inte är utsatt utifrån just denna kategoritillhörighet. Eftersom varje människa ingår i många olika kategorier så är de flesta människor i minoritet på ett eller annat sätt.

Fenomenet bait and switch innebär att först få med sig folk på något bra, för att därefter diskret byta ut detta bra mot något helt annat – då i hopp om att åhörarna/publiken/kunderna inte ska lägga märke till bytet, och därför fortfarande vara med på noterna. När det som byts ut är en bil eller annan pryl som ska säljas så kallas bait and switch på svenska för ”falsk marknadsföring”.

Dagerlind ägnar en stor del av sin text åt att beskriva hur jobbigt det är att lida av en allvarlig fysisk sjukdom som leder till stora funktionsnedsättningar. Förvisso är denna situation säkerligen fruktansvärt jobbig, inte minst i dessa coronatider.

Dessutom är det också så att allvarligt fysiskt sjuka personer utgör en utsatt grupp i samhället på flera sätt. Denna grupps utsatthet kan så klart samverka med andra grupptillhörigheter.

Här hade det till exempel ha varit rimligt om Dagerlind hade kommit in på hur extra jobbigt det skulle vara att lida av samma sjukdom för en person som är papperslös flykting och som därmed inte får tillgång till sjukvård, eller för den delen att vara sexarbetare och därmed inte få dels av samhällets stöd under coronakrisen. Men Dagerlind är inte papperslös flykting, utan ingår istället i den krets av sverigedemokrater med flera som tenderar att titulera sig ”sverigevänner”. Och den logik han försöker introducera för läsaren är att eftersom hans sjukdom gör

honom utsatt och han är en vit man så måste detta innebära att vita män skulle utgöra en särskilt utsatt grupp i dagens Sverige. Innan hans berättelse om sjukdomen omärkligt glider in på denna bait and switch så hinner han dock introducera sitt resonemang om ensamhet…

Ensidigt narrativ om ensamhet

Dagerlind beskriver en ensamhet som förmodligen är högst verklig och som i sig förtjänar sympati, även om hans vinkling av den är högst problematisk: Trots att det han pratar om handlar om kontakt med andra människor så framställer han det ensidigt som en fråga om hans egna behov och hans egen ekonomi.

Om Dagerlind vill ha ett etiskt förhållningssätt till sexköp så behöver han dels respektera sexarbetarna och dels verka för att de ska ha drägliga villkor. Och om han vore seriös med detta så borde han nämna det i sin artikel, istället för att liksom så många andra i hans subkultur fokusera ensidigt på självömkan och på sina egna önskemål och behov.

Förvisso är det så att allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar ofta försvårar både sociala och sexuella kontakter, även om de sociala och sexuella behoven är lika stora som innan. Detta eftersom dessa i allmänhet inkluderar att spendera sin ork och energi på varandra, samtidigt som en allvarligt sjuk person ofta lider akut brist på just ork och energi.

De sociala behoven kräver tillgång till andra människor, samtidigt som alla är överens om att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en social kontakt. Sålunda tillhandahåller socialtjänsten ett system med arvoderade kontaktpersoner som en del socialt utsatta svenskar kan få tillgång till. En sådan överenskommelse är inte bindande: Både klienten och kontaktpersonen kan när som helst dra sig ur, om någon av dem inte längre känner sig bekväm med umgänget.

I Danmark finns även ett motsvarande system för sexuella kontakter, medan Sverige istället ser funktionsnedsatta sexköpare som sexbrottslingar. Vari ligger då skillnaden mellan Sverige och Danmark?

Dagerlind framställer det som om det skulle handla om missunnsamhet i allmänhet och att missunna honom orgasm i synnerhet. I själva verket torde skillnaden handla om något helt annat.

Den verkliga grunden till skillnaden mellan de båda ländernas policies torde istället handla om att medan danska myndigheter utgår från att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt, så utgår svenska myndigheter från att vuxna människor inte skulle vara beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt.

Polarisering utifrån hudfärg och kön

Utifrån att ha vinklat frågan om kontakt mellan människor till att ensidigt handla om hans egna behov så går Dagerlind vidare till att lägga fokus på att han själv råkar vara en heterosexuell vit man. Han antyder att sexköpslagens förespråkare egentligen skulle vara okej med sexköp i de fall då köparna är mörkhyade eller homosexuella, att deras egentliga agenda skulle handla om att hata vita män. Här erbjuder Dagerlind en polarisering som flera mycket olika målgrupper av olika skäl kan uppleva som lockande.

Dagerlinds påstående om hudfärg är grundlöst, och hans påstående om läggning missar att det torde handla om synen på säljarna snarare än om synen på köparna. Det rör sig antingen om nedlåtande medlidande (condescending compassion) mot kvinnliga sexarbetare eller om bristande omtanke om utsatta manliga sexarbetare, alternativt om en blandning av båda.

Att detta leder till en större acceptans för homosexuella sexköpare än för heterosexuella sexköpare torde vara en bieffekt snarare än ett mål i sig.

På det stora hela försöker Dagerlind få frågan att handla om en polarisering angående att antingen stå upp för heterosexuella vita män eller kämpa mot heterosexuella vita män.

För den som redan stör sig på hans egocentriska perspektiv blir det här väldigt lätt att gå in i en diskursiv allians med honom: att svara med att fräsa något nedsättande om heterosexuella vita män, och att därmed inför hans anhängare framstå som ett bevis på att Dagerlind skulle ha haft rätt i sak.

Dagerlind utmålar en konflikt mellan å ena sidan heterosexuella vita män, och å andra sidan ett allmänt sammelsurium av feminister, invandrare och HBTQ-personer.

Han bjuder in alla till att delta i denna konflikt, och instinktivt eller kalkylerat ger han ordentlig uppmuntran åt båda håll till de som skulle kunna vara intresserade av att välja den ena eller den andra sidan i denna falska dikotomi.

Medan han till incels och andra deppiga svenska heterokillar erbjuder en bas för att se honom som sin förkämpe och martyr så erbjuder han samtidigt till sexköpslagens förespråkare en perfekt fiende att vända sin vrede mot. En fiende som sopar alla de verkliga problemen och svåra frågorna under mattan, för att istället vältra sig i en provocerande privilegieblind egocentrisk självömkan som inbjuder till att basha för hans kön och hudfärg snarare än att försöka höja nivån.

I den mån han får några napp i form av folk som bashar honom för att vara en vit man så har dessa därmed underförstått givit honom rätt i hans polarisering. För hans meningsfränder blir det lätt att se detta som om det skulle bevisa hans rättfärdighet och martyrskap, vilket i sin tur gör det lättare för dem att enas kring honom i gemensam kamp mot den förment onda omvärlden.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Offren, alltid offren

februari 15, 2020 Redaktionen Motargument

Gästkrönika av Peter Robsahm

Heder är ett svårt ämne.

Jag har nyligen fått veta att jag bör ”läsa på” så att jag vet vad det innebär.

Jag har också fått veta om vikten av att definiera hedersbegreppet och hålla isär det.

Varför det?

Varför är det viktigare än att den som sa det själv ska hålla isär patriarkala maktstrukturer från skapade begrepp?

Varför är det viktigare att jag ska sätta mig in i ”hederskulturen”, än att den som sa det själv kan ta och sätta sig in i det helvete tusentals kvinnor och barn lever i, dagligen?

Jag blir också brydd eftersom jag har goda vänner – en och annan som också kan kallas ”opinionsbildare” – som kommer från denna kultur och som inte alls håller med om verklighetsbeskrivningen.

Tvärtom, faktiskt.

Det blir i det läget ganska uppenbart att det finns två läger och att problembeskrivningen inte alls är så tydlig och självklar många vill hävda.

Just den striden är dock inte min. Den får de sköta som berörs och står i ett annat förhållande till det än jag någonsin kan göra.

Det är i alla fall en kulturellt betingad företeelse som inte är knuten till en särskild religion. Det är så lätt att halka in på ”islam” när det kommer till begreppet hederskultur, men det förekommer i alla läger.

Jag har dock ingen egen erfarenhet i saken, utan får lita till andrahandsuppgifter. Och de kommer ofta, som sagt, i två förpackningar. Därför kan jag bara reagera på det enda som förenar: patriarkala strukturer och manligt maktmissbruk. Kalla det sedan vad ni vill. Bort ska det!

Det jag däremot har ganska stor kännedom om, är hur en liknande makt – om uttrycket ‘liknande’ tillåts – utövas inom en religiös gruppering. Där är det inte enbart fadern som är ”överhuvud”, utan hela den grupp män som är satta att styra församlingen. Där handlar det inte om den enskildes ”heder”, utan i slutändan om Guds och att dessutom ”hålla församlingen ren”.

Smaka på det ordet – ren.

De barn som växer upp under dessa omständigheter bär inte bara församlingens ”renhet” på sina axlar, utan också det faktum att det yttersta priset blir att för evigt få plikta inför Gud om hen inte bevarar sitt oklanderliga förhållande till sin skapare. Där handlar det således inte bara om fadern – som har pressen att stå till svars inför församlingens råd om han brister i att leva upp till kraven om att ”ha ordning” på sin egen familj (inklusive hustrun) – utan också eventuella köttsliga bröder och därutöver också dessa ”andliga” diton.

Just det här vet jag så pass mycket om, att jag kan gå i klinch med vem som helst.

Och jag vet också att detta inte var/är särskilt exklusivt för just den religiösa organisation jag har erfarenhet av, utan var/är ganska vanligt förekommande även på andra håll. Flickor ska hålla sig på mattan. Och faktiskt också pojkar.

Om det sedan kan liknas vid hederskultur, det kan jag inte avgöra. Jag tycker dessutom det är helt irrelevant i sammanhanget. Varje utsatt ung kvinna är en för mycket.

Och det handlar om ett patriarkalt system. Det växer sig starkt på sina håll och tar sig olika uttryck. Men i slutändan handlar det ändå om mannens ”rätt” till makt och kontroll.

Är alla dessa flickors öden verkligen värda att vi bråkar om semantiskt innehåll om vilken etikett vi ger det?

För en tid sedan läste jag om en svensk man som satt häktad för att ha slagit ihjäl sin partner. Han sa uttryckligen att det handlade om hans ”heder”, då han blivit lämnad och ansåg sig bedragen. Skammen han kände. Ska hans beskrivning tas på orden, eller ska vi klassa det som att eftersom han inte kommer från någon kultur i Mellanöstern har just det begreppet ingen bäring?

De fäder som mördar sina barn eller sätter dem i en bil och i hög fart kör in i en buss eller lastbil, för att ta hämnd på sin f d hustru; ska de klassas som sinnesförvirrade, hämndlystna eller att de vill upprätta sin personliga heder?

Spelar det någon roll? Inte för offren.

Död är död. Slagen är slagen. Utfryst är utfryst. Förskjuten är förskjuten.

Det är därför – och bara därför – jag med en dåres envishet vädjar om att vi ska titta åt båda hållen. Annars riskerar vi att se mer allvarligt på det ena och förminska det andra.

Det handlar inte om – eller SKA inte handla om – att det ena lyfts fram på bekostnad av det andra.

Båda scenarierna är lika mycket åt helvete.

Det handlar om offren; alltid bara om offren.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Korta motargument

Utomeuropeiskt födda män mest utsatta för våld

december 14, 2019 Maria Robsahm

Vi talar ofta om förövare som utrikes eller inrikes födda. Men i det här sammanhanget handlar det om brottsoffer. Mer specifikt de människor som utsatts för våld.

Följande är en nyskapad graf med data från Folkhälsomyndighetens bearbetning av Socialstyrelsens Patientregister.

Grafen beskriver våldsrelaterade skador och hur de har utvecklats sedan 2006.

Om vi ser till hela befolkningen så kan vi se att skador av våld har minskat successivt under hela perioden från 31,0 till 18,1 per 100 000 invånare (över 15 år).

Om vi delar upp det efter födelseland och kön så kan vi samtidigt se stora variationer. Det har minskat i alla undergrupper men skillnaderna mellan grupperna är mycket stora.

Utomeuropeiska män är mest utsatta för våld – ungefär dubbelt mot gruppen svenska män. Samtidigt är minskningen störst i just den gruppen.

Källa:

Folkhälsomyndighetens bearbetning av Socialstyrelsens Patientregister

Myter

Myt: Politikerna gör inget mot hedersvåldet

december 4, 2019 David Ehle

I invandringsdebatten hör vi ofta alarmistiska uttryck om att svenska politiker inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värderingar” och därför inte tar tag i problemen. I soppan av ”sverigevänliga” argument för att stoppa den s k ”massinvandringen” finner vi det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det är direkt felaktigt att hävda att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåld och förtryck.

Det finns en myt som florerar i debatten om att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåldet. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Varför det inte stämmer återkommer vi till lite senare i denna artikel.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär kulturella, och kollektiva, mönster som tar sig uttryck i psykiska och fysiska verktyg för att styra, manipulera, skrämma, hota och i värsta fall döda. Det kan vara såväl kvinnor som män som utsätts. En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer. Förövarna är oftast familjemedlemmar, släktingar eller någon som på annat sätt ingår i den kollektiva gemenskapen. Ofta handlar våldet och förtrycket om att den enskilde inte följer gemenskapens åsikter om val av partner. Gruppens ord är lag.

På Polisens hemsida läser vi följande beskrivning av begreppet:

”Hedersrelaterade brott är ofta riktade mot en släkting som enligt gärningspersonen, familjen, släkten eller annan liknande grupp riskerar att vanära eller redan har vanärat gärningspersonens, familjens, släktens eller gruppens heder.

Hedersrelaterade brott kan exempelvis handla om frihetsberövande, tvång, äktenskapstvång, vilseledande till tvångsäktenskapsresa, hot, kränkande fotografering, ofredande, misshandel, mord eller mordförsök.

Många unga utsätts idag för kränkningar och begränsningar av sin frihet och integritet som ibland, men inte alltid, utgörs av brottsliga handlingar. Oavsett om handlingarna är brottsliga eller inte får de enorma konsekvenser för den som drabbas i de sammanhang och med den systematik som de utförs.”(Källa: Polisen.se)

Varje fall av hedersrelaterat våld och/eller förtryck i Sverige är ett fall för mycket. Det är ett komplext arbete att förebygga, förhindra och stoppa hedersvåldet. Men att påstå att ingenting görs, eller att använda hedersvåldet som ett argument mot invandring, är i första fallet direkt felaktigt, och i andra fallet generaliserande och en form av kollektiv skuldbeläggning.

Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?

Hedersrelaterat våld och förtryck kränker de mänskliga rättigheterna, då det får till följd att individen begränsas i sin frihet, sin rätt till liv och personlig säkerhet. Här är exempel på hur hedersförtrycket kan ta sig uttryck:

Att inte få klä sig som man vill – eller tvingas bära vissa plagg mot sin vilja
Att inte få gå ut
Att inte få umgås socialt med de man vill
Att inte få gifta sig med den man vill
Att inte få bestämma över sin egen kropp, sitt liv eller sin sexualitet
Att vara alltid bevakad och kontrollerad
Att inte få studera vidare, eller studera vidare bara på samma ort som familjen bor på
Att styras av de i familjen/släkten som har mer makt än man själv

Det finns olika sätt att angripa hedersbegreppet. Vissa hävdar att det handlar om ett könsperspektiv, andra att det handlar om ett kulturperspektiv. Båda perspektiven, och sannolikt flera, är nödvändiga för att angripa problemet.

Eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder hamnar ibland människor från andra kulturer och med annan syn på könsroller, i polemik med den rådande samhällsnormen då de invandrar till Sverige. Det kan vara svårt att förändra beteenden och normer, och inte sällan hamnar individen i ett livsfarligt dubbelliv, då man å ena sidan lever enligt familjens normer, och å andra sidan enligt samhällets normer.

Heder i kulturens och traditionens namn

Hedersnormer är inte specifikt kopplad till en etnicitet, eller religion. Hedersnormer kan vara kultur i ett helt land, eller så kan det vara en subkultur där vissa grupper använder sig av det. Det är viktigt att poängtera, för att undkomma alla anklagelser om generalisering, att inom grupper finns de som förespråkar, men också de som tar avstånd ifrån, hedersnormer. Traditioner är hos de allra flesta av oss starka.

Hedersnormer har funnits långt innan våra moderna religioner bildades. Hedersvåld är inte kopplat till religion, vilket illustreras av att det förekommer i såväl kristna, som muslimska och judiska samhällen.

Hedersnormer är alltid kopplat till klanstrukturer, alltså en syn på samhället där klanen/familjegruppen/intressegruppen är den enda garantin för individens fysiska och ekonomiska trygghet, och där klanens status (och därmed förmåga att garantera individen trygghet) hänger på klanens ”heder”, som avgörs av individernas beteende. Det är därför det blir så viktigt för klanen att kontrollera och begränsa hur individerna beter sig.

Motsatsen till klanstrukturen är den individualistiska samhällssynen i rättsstaten (lagsamhället), där staten, genom rättsväsendet och välfärdssystemet, är garanten för individens trygghet.

Man måste förstå det här, för att förstå skillnaden mellan hedersförtryck och förtryck som bottnar i svartsjuka eller en vidrig kvinnosyn.

Men det är en svår balansgång att förklara att klansamhället är ett kulturmönster som kan finnas i alla länder, religioner, kulturer – utan att diskussionen spårar in i ”kulturella skillnader” som genast kopplas till etnicitet och religion.

En gemensam nämnare för mäns våld i nära relationer och hedersvåld är patriarkalt förtryck. För att angripa båda formerna är det viktigt att vi ser skillnaderna. En viktig skillnad är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat. I mäns våld i nära relationer är förövaren ensam, ofta sker brottet oplanerat och det fördöms av människor i förövarens närhet. Vad gäller hedersrelaterad brottslighet är förövarna ofta flera personer, oftast sker brottet planerat och förövarna har stark lojalitet från resten av gruppen.

FN och Sverige bekämpar hedersvåld

FN arbetar kontinuerligt med att uppmärksamma och förebygga, samt förhindra, förekomsten av hedersvåld. United Nations Population Fund (UNFPA) uppskattar att 5 000 kvinnor världen över varje år mördas mot bakgrund av hedersnormer. FN har, i enlighet med Human Rights Council resolution (14/12) från 2010, utformat krav på att medlemsländer vidta åtgärder för att eliminera kvinnovåld, då det inskränker såväl på mänskliga rättigheter som kvinnorättigheter.

Vad gör då våra svenska politiker för att angripa hedersnormer, hedersvåld och förtryck? På den frågan vill jag svara ”massor”. Häng med.

I ”Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck” får vi en inblick i hur man tänker:

”Regeringen satsar på kraftfulla åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor och män är lika mycket värda. Jämställdhet är inte något som är villkorat, gäller vissa, på särskilda platser eller på vissa tider. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är något som gäller alla, överallt, hela tiden. Svensk lag gäller alla som lever i Sverige, säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.” (Källa: Regeringen.se)

Regering och riksdag arbetar ständigt med den komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor, vilken inkluderar hedersvåld och förtryck. Det görs en flerårig satsning med stora resurser (100 miljoner kronor 2018 och 57 miljoner såväl 2019 som 2020). Arbetet syftar till att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha rätt till sin kroppsliga integritet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Man är av uppfattningen att ökad segregation i utsatta områden kan bidra till att förstärka hedersnormer. Därför behövs resurser för att stödja jämställdhetsarbete och specifikt de våldsförebyggande insatserna gentemot pojkar och män i en hederskontext. Att arbetet mot hedersvåldet är tvärpolitiskt blir tydligt då ”Satsningen är inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. (Källa: Regeringen.se)

I den nationella strategin mot våld och förtryck (som startade 1 januari 2017 och planeras pågå i tio år) ingår följande punkter:

Ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot våld
Förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn
Effektivare brottsbekämpning
Förbättrad kunskap och metodutveckling
(Källa: Regeringen.se)

Våren 2017 gav regeringen Socialstyrelsen ”i uppdrag att stödja genomförande och uppföljning av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. I uppdraget ingår att göra en nationell kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck samt barn- och tvångsäktenskap.

Syftet med Socialstyrelsens uppdrag är:

att förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och insatser på nationell, regional och lokal nivå,
att specifikt förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och våldsrelaterade insatser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård på kommunal respektive regional nivå,
att förstärka kompetensstödet till vård- och omsorgspersonal, samt
att utveckla bedömnings- och behandlingsmetoder i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutövare samt våldsutsatta kvinnor och barn
(Källa: Regeringen.se)

Slutredovisningen av Socialstyrelsens nationella kartläggning står att läsa i ”Ett liv utan våld och förtryck” som publicerades i april 2019. Rapporten riktar sig till ”beslutsfattare, tjänstemän, verksamhetschefer på olika nivåer, yrkesverksamma som möter våldsutsatta och personer som har erfarenheter av våldsutsatthet”.

Socialstyrelsens rapport är uppdelad i en kvalitativ intervjustudie (235 personer med kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck intervjuades i 95 intervjuer) och en kvantitativ enkätstudie (6 002 niondeklassare i Malmö, Göteborg och Stockholm besvarade en enkät om relationer, begränsningar och olika former av utsatthet i hemmet, skolan och på fritiden).

Vi läser följande om resultatet i den kvantitativa enkätstudien:

”Utifrån de definitioner som används i studien så beräknas andelen av de undersökta ungdomarna i Göteborgs stad som lever med hedersrelaterade normer och förtryck till 8–13 procent. Motsvarande intervall beräknas vara 9–20 procent för Malmö och 7–10 procent för Stockholm. Omfattningen beskrivs befinna sig inom det intervall som redovisats i tidigare enkätstudier genomförda bland ungdomar i Sverige. På den lägre sidan av intervallet ligger den grupp individer som utsatts för någon form av kollektivt (familjen eller släkten) legitimerad våldsanvändning, och på den högre sidan av intervallet ligger den grupp individer som lever med normer som begränsar sexualitet och det fria utövandet av denna. Dessa två grupper överlappar endast i begränsad omfattning varför slutsatsen dras att studien fångar två olika hedersutsatta grupper.” (Källa: Socialstyrelsen)

Vi läser följande om resultatet i den kvalitativa intervjustudien:

”Den kvalitativa delen visar på ett stort antal mönster och faktorer som har betydelse för olika former av våld i hederskontexter: Hedersrelaterat våld och förtryck beskrivs exempelvis näras av minoritetsskap, särskilt i kombination med statslöshet, krig, migration och segregation. Social, ekonomisk och politisk rörlighet däremot, tycks urholka våldsnormerna och minska våldsanvändandet.” (Källa: Socialstyrelsen)

18 juli 2019 beslutade regeringen om direktiv för straffrätten vad gäller hedersbrott. I dokumentet ”Straffansvar för hedersrelaterat våld och förtryck” läser vi att utredaren ska

analysera och ta ställning till om det bör införas en särskild straffbestämmelse, med en egen brottsbeteckning, som uttryckligen tar sikte på hedersrelaterat våld och förtryck,
lämna förslag på en sådan reglering oavsett ställningstagande när det gäller frågan om huruvida ett särskilt hedersbrott bör införas,
om utredaren bedömer det ändamålsenligt, lämna förslag på hur ett effektivare straffrättsligt skydd mot hedersrelaterat våld och förtryck kan åstadkommas på något annat sätt,
överväga hur preskriptionstiden för sådan brottslighet bör beräknas och ta ställning till om särskilda preskriptionsregler bör gälla om brott har begåtts mot en person under 18 år,
analysera svensk domstols behörighet att döma över sådan brottslighet begången utomlands, samt
lämna förslag på nödvändiga författningsändringar
(Källa: Regeringen.se)

Det finns en företeelse som går ut på att unga människor tvingas stanna kvar i utlandet mot sin vilja. Det kan handla om tvångsgifte eller s k ”uppfostringsresor”. I samband med skollov noterar Utrikesdepartementet (UD) att dessa ärenden ökar. Mot bakgrund av detta lanserar UD tillsammans med Skolverket en annonskampanj mot hedersförtryck. Kampanjen riktar sig till ungdomar som riskerar att drabbas samt till yrkesverksamma. Den hänvisar till hedersförtryck.se och uppmanar skolor att vara observanta och agera då det finns misstanke om att en elev ska föras ut ur landet. Skolverket erbjuder stödmaterial. Kampanjen pågår under veckorna 48-51 2019 (dvs inför jullovet) och syns i kollektivtrafiken i Malmö, Göteborg och Stockholm.

Lokala och nationella aktörer i kampen mot hedersförtryck

Det finns en uppsjö speciella verksamheter som erbjuder stöd och hjälp till personer som är hedersutsatta. Exempel på dessa verksamheter är Origo, ett resurscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck beläget i Stockholm. Ytterligare fyra län i Sverige har på regeringsuppdrag fått i uppgift att starta upp resurscentra. En annan speciell verksamhet som verkar för att hjälpa personer som är hedersutsatta är Gryning, som funnits sedan 2004 och är beläget i Göteborg. Gryning är en skyddsverksamhet som arbetar på uppdrag av socialtjänsten och erbjuder skyddsutredning, skyddat boende, råd, stöd och konsultationer. Även i Malmö finns en speciell verksamhet som heter Resursteam heder och är en del av socialtjänsten.

Utöver de speciella verksamheterna finns Brottsofferjouren Sverige, en ideell verksamhet bestående av lokala jourer, ett förbundskansli och en nationell stödlinje. 2017 hade Brottsofferjouren Sverige en uppskattad ärendemängd på 26 723. Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon för kvinnor som bl a är hedersutsatta.

RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter), ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) och Unizon (en verksamhet som samverkar med 140 kvinno- och tjejjourer i Sverige) är exempel på ideella nationella organisationer som samverkar med Socialstyrelsen.

Argumentet att hedersvåldet är en anledning till att stoppa, eller kraftigt minska, invandring, är inte rationellt. Det bygger på generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning. Argumentet ”beläggs” med att politikerna är flata och blundar för företeelsen, eller att de inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värdegrund” är inget annat än nonsens. Det finns ett aktivt, pågående och tvärpolitiskt arbete för att förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.

Att påstå att politikerna inte tar hedersproblematiken på allvar är direkt felaktigt. Tvärtom, politikerna gör massor och tar problemen på största allvar.

För att förekomma eventuell kritik, vill vi på Motargument med emfas understryka att vi tar hedersvåld och förtryck på allra största allvar. Hedersnormer har ingen plats i en modern rättsstat.

Tips:

UR Samtiden – Mellan klan och stat. Hedersrelaterat våld och förtryck

Källor:

Dina rättigheter.se: Hedersrelaterat våld och förtryck

Polisen: Hedersrelaterade brott – fakta om

Dagens Samhälle: Klantänkande det normala – det är vi som sticker ut

Riksdagen: Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck

Riksdagen: Socialstyrelsen ska öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor

Socialstyrelsen: Ett liv utan våld och förtryck

Regeringen: Straffansvar för hedersrelaterat våld och förtryck

Regeringen: Kampanj mot hedersförtryck

Hedersförtryck.se

United Nations General Assembly: Report of the Special Rapporteur on violence against women, its causes and consequences,Rashida Manjoo

Artiklar

Diskrepansen mellan anmält brott och faktiskt brott

september 23, 2019 Tomas Ekroth 1 kommentar

Ett av de stora problemen i debatten kring brottsligheten i Sverige är att många debattörer blandar bort korten mellan anmälda brott och faktiskt dömda brott. Förvisso finns det med stor säkerhet en del skyldiga som går fria på grund av teknikaliteter. Samtidigt finns en enorm mängd människor som anklagas för olika typer av brott som antingen läggs ner direkt då bevis saknas. Brottet kan även utredas, varpå det framkommer att inget brott har begåtts. Jag är övertygad om att det finns en hel rad olika anledningar till att människor anklagas och/eller misstänks för brott, men som senare avskrivs.

Det råder en stor förvirring mellan anmälda brott och faktiska brott. Vem som helst kan anmäla och bli anmäld för att ha begått ett brott, men antalet anmälda brott ökar inte antalet brott som faktiskt begåtts. För att ta ett exempel kan jag anmäla en och samma person för inbrott en gång i veckan under loppet av tio år. Det betyder inte att antalet inbrott ökar då med 3 650 för denna period. Det är antalet personer dömda för brott som driver den statistiken upp eller ner.

I Samhällsnytt 9 september 2019 gör man påståendet att antalet våldtäkter enligt BRÅ:s statistik har skjutit i höjden med 20%. Samhällsnytt hänvisar till NTU:s statistik över antalet anmälda våldtäkter. Om någon anmäler en person för massmord betyder det då att den personen är skyldig till massmord? Betyder det att vi därför måste höja statistiken för antal massmord för det året? Svaret är givetvis nej. Man kan ha åsikter om våldtäkter och mord, men att hävda att ett icke dömt brott ska redovisas som ett fullbordat brott där förövaren är skyldig är ofta missvisande.

Antalet anmälningar ska givetvis tas på allvar, men statistiken över anmälda brott får inte likställas med faktiska brott.

Under 2018 anmäldes 1, 54 miljoner brott i Sverige och det uppseendeväckande är att det var stöld och tillgreppsbrotten (brott som fickstöld samt inbrottsstöld i bostad, fritidshus) som var den kategori som minskade mest). Detta att jämföra med den mer stabila siffran 108 konstaterade dödsfall genom dödligt våld. Av de 1, 54 miljoner anmälda brott 2018 blev 101 000 personer dömda och av dessa var 16 800 personer kvinnor och 84 400 var män.

Om vi ska debattera brottslighet, måste vi börja med att enas om måttet för på vilket sätt begreppet ska användas. Jag menar att brottslighet i stora drag måste utgå från antal eller andel dömda brottslingar, annars blir debatten helt orimlig. Detsamma måste gälla oavsett vilken brottstyp vi talar om. Det finns givetvis stora mörkertal och dessa måste vi komma tillrätta med, men genom att att enbart titta på antalet anmälda våldtäkter och ta dessa som intäkt för ett faktiskt numerärt läge i en given situation gör debatten oärlig för att uttrycka sig milt.

En annan viktig aspekt i debatten kring våldtäkter är att väldigt många olika typer av brottstyper ryms inom begreppet. Så här säger BRÅ om våldtäktslagstiftningen.

Ökningen under perioden kan delvis kopplas till förändringar i sexualbrottslagstiftningen, som inneburit att fler gärningar än tidigare bedöms som våldtäkt. Bland annat utvidgades våldtäktsbegreppet den 1 juli 2013, och den 1 juli 2018 infördes ett nytt brott för oaktsam våldtäkt under 1 a § i brottbalkens sjätte kapitel.8. Utöver lagstiftningen kan även förändringar i anmälningsbenägenheten påverka antalet anmälda våldtäkter. Vid tolkning av statistiken bör man dessutom tänka på att enstaka anmälningar med ett stort antal brott kan ge upphov till årliga variationer i statistiken. (Källa: Kriminalstatistik)

Detta innebär att om en man våldtar sin flickvän/fru/sambo 350 gånger och blir dömd för detta så dras statistiken över antalet våldtäkter upp med 350 våldtäkter. Detsamma gäller även antalet anmälda brott om gärningsmannen.

Dessutom gäller fortfarande samma faktum som tidigare, att de flesta våldtäkter sker av en känd gärningsman, inom hemmets fyra väggar. Vidare så rymmer som sagt begreppet våldtäkt flera kategorier såsom, sexuellt ofredande, våldtäkt samt sexuellt utnyttjande och tvång.

En annan aspekt på våldtäkt och sexuellt våld är mäns kvinnor mot våld. Många gånger kan en relation som verkar vara bra i början sluta i våldsamheter och ibland även sexuellt våld, våldtäkt och verbal misshandel. Detta skriver ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) om.

Därför trycker Kvinnotryck extra hårt på den punkten, så att politiker, makthavare, opinionsbildare, myndigheter och folk i allmänhet påminns om det glapp som finns mellan den offentliga hållningen och den verkliga praktiken när det gäller mäns våld mot kvinnor. (Källa: ROKS)

En annan något positiv trend är att uppklaringsprocent av brottet våldtäkt på nytt ökar. År 2018 hade vi en uppklaringsprocent på 18% att jämföra med 2014 där uppklaringsprocenten var nere på 11%, men vi har långt att nå till 2009 som hade en uppklaringsprocent på 31%.

För mer djuplodande studier i ämnet anmälda respektive dömda för brott, hänvisas till journalisten Maria Robsahm . Hennes artikelbibiliotek finner ni här.

Källor
BRÅ, Anmälda brott 2018
BRÅ, Våldtäkt och sexualbrott
BRÅ, Kriminalstatistik
BRÅ, Lagförda 2018
BRÅ, Statistik utifrån brottstyper
ROKS, Kvinnotryck mot kvinnoförtryck

Andra artiklar i ämnet
Motargument, Fakta är det enda som gäller: Våldet har minskat i Sverige
Motargument, Hederskulturer finns i alla samhällen
Motargument, Lögnaktig statistik om dödligt våld
Motargument, Samhällsnytt och den falska Sverigebilden
Motargument, Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

Krönikor

Hederskultur finns i alla samhällen

september 4, 2019 Tomas Ekroth 2 kommentarer

Ett problem i den svenska debatten är att det närmast finns ett tabu att tala om svensk hederskultur och svenska hedersmord. I dessa fall beskylls gärningsmannen som psykiskt sjuk medan så snart en muslimsk man mördar sin dotter eller flickvän så handlar det alltid om hedersmord. Det råder samma syn på svensk hederskultur som terrorism utförd av svenska människor.

För att börja i en användbar riktning ska jag förklara hur begreppet hederskultur respektive hedersförtryck används i den akademiska diskursen. Hederskultur handlar om ett system som förtrycker eller inskränker människors fri- och rättigheter med hänvisning till familjens heder. Hedersförtryck är med andra ord ett förtryck mot en människa som på något sätt anses bryta mot den sagda hederskulturen.

Hederskultur stänger in kvinnor.
Illustration av Dashti Jangi

Vad vi oftast tänker på när vi talar om hederskultur och hedersförtryck är utländska familjer och helst muslimska pojkar och män som mördar, kastar syra på eller på annat sätt skadar sina kvinnliga släktingar. Exemplen är oändliga på kvinnor som fallit offer för utländsk hederskultur och idag är det snarare regel än undantag att begrepp som balkongflickor (ett begrepp som kommer ur tanken att en flicka påstås ha begått självmord genom att hoppa från balkongen).

Frågan är hur många av oss som tänker på hederskulturen som finns hos oss själva? Hur många pappor ger sig inte rätten att döma sina döttrars pojkvänner och ständigt vara på vakt mot eventuella signaler som indikerar att dottern har haft sex. Hur många fäder finns det inte som stolt skryter med att de bär tröjor med tryck som förklarar regler för vad som gäller när man umgås med deras döttrar.

I en artikel i Aftonbladet från 2017 berättar historieforskaren Marie Lindstedt Cronberg en historia om ett Sverige där kvinnor som fick rykte om sig att vara lösaktiga kom det att innebära att hon fick svårt att gifta sig eftersom hon hade tappat sitt värde och därmed var förstört gods, kvinnan var med andra ord en vara vars oskuld satte prislappen på henne. Artikeln fortsätter att berätta om hedersrelaterade begränsningar:

”Förutom att hedersmord och grovt våld inte förekommer sanktionerat av kollektivet, är det precis samma orubbliga könsmönster, syn på sexualitet och begränsningar i val av partner och umgänge, som i hederskulturer vi ser från Mellanöstern.” (Källa: Aftonbladet)

Även i en uppsats skriven på Göteborgs universitet tas det faktum att ogifta kvinnor lät mörda sina nyfödda barn eftersom det var förbjudet att föda utomäktenskapliga barn. Där står vidare att läsa att det var en mycket stark samhällsnorm i Sverige.

”Fram till 1864 tog kvinnor livet av sina nyfödda barn i Sverige på grund av att det var förbjudet att föda utomäktenskapliga barn och det var denna stränga samhällsnorm som låg bakom de barnamord som begicks under 1600-och 1700-talen. Dessa kvinnor ville undvika skammen och sannolikheten att de skulle ställas inför rätta. Det var kvinnorna själva som mördade sina nyfödda barn och detta kan ses som en stor skillnad till hederskulturen då förtrycket och morden vanligtvis sker under offrets tonårsperiod och utförs av familjens män.” (Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck)

Detta innebär att den svenska hederskulturen skiljer sig en aning från vad vi normalt ser som hederskultur. I Sverige handlar det dels historiskt, men också än i dagens samhälle om skammen inför kvinnlig sexualitet. I Sverige har mannen fråntagits den kvinnliga sexualiteten som en maktfaktor över kvinnan. Det har skett genom lagstiftning och normer som förnekar kvinnors rätt att vara en självständig sexuell varelse. Detta beror på hur vår samhällsbyggnad ser ut jämfört andra länder.

”Utifrån figuren kan man fastställa att dessa samhällsnormer för prioritering är helt olika. I det svenska samhället är det individen som är i fokus. I hederssamhällen prioriteras gemenskapen över individen och den etniska gruppens värderingar styr och påverkar familjen i större grad än de svenska normerna i samhället.” (Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck)

Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck

Fallen av hedersrelaterade mord utförda av svenskar är många. Exempelvis har vi fallet med Mikael Hagelin som först mördade sin mamma för att han ansåg att hon tjatade för mycket på honom. Efter avtjänat straff flyttar Mikael till Fagersta. Där blir han ihop med en flickvän. Efter en kort tid misshandlar och slutligen mördar han henne då han anser att hon påminner för mycket om hans mamma.

Vi har också fallet med Dalby-pappan som slog ihjäl sin fru med en slägga och därefter dumpade fruns och dotterns kroppar ut över ett stup. Därefter larmade han via 112 för att meddela att en olycka inträffat.

Vi har även fallet Martin Jonsson som mördade sitt ex av svartsjuka då han misstänkte att hon varit otrogen.

Vi har även fallet Billy Fagerström som först misshandlade sin dåvarande flickvän i flera år och till sist mördade henne och sänkte hennes kropp fjättrad vid en skottkärra i en sjö.

Vi har även fallet med en 33-årig man som efter en lång festnatt med sin ex-flickvän fick ett tragiskt slut. Slutet kom efter att ex-flickvännen ringt sin nuvarande pojkvän, varpå 33-åringen inledde en dispyt som slutade med att 33-åringen ströp sin ex-flickvän.

Enligt statistik från NTU kan man läsa att av allt våld mot kvinnor så står våldet i nära relationer för 72% av fallen av en bekant eller närstående. Vill man ha ytterligare läsning på ämnet våld mot kvinnor finns en hel del matnyttigt på BRÅs hemsida.

En tanke vi bör ställa oss själva innan vi väljer att peka på andra kulturer som hederskulturellt bärande är, hur går mina egna tankar kring mina döttrar, min mor, syster eller annan kvinnlig anhörig?

Jag är pappa till två döttrar och en son. jag har ofta mötts av olika tankar kring uppfostran av min son jämfört med mina döttrar. Jag likt många andra fäder till söner har en mer slapphänt tankegång till min son jämfört med tankegångarna i uppfostran av mina döttrar.

När någon av mina döttrar ska stanna hos någon vän är jag mycket mer noggrann med att kontrollera vilka andra vänner som kommer att vara där. Jag är mer intresserad av att veta vem som någon av mina döttrar ska sova över hos. Jag ringer vännens föräldrar för att kontrollera att min dotter verkligen ska sova över hos den sagda vännen.

När min son säger att han ska sova över hos någon så tar jag det mer med en axelryckning. Jag tänker att om min son tänker sova över hos en flickvän så kommer hennes föräldrar vara mer beskyddande och vara dem som ringer mig. Jag har också läst spaltmeter med artiklar och hört timmar av inslag där pojkvänner uttryckt ägandeskap över flickvänner och där man talar i termer som Min flickvän, om min flickvän skulle göra det ena eller andra skulle jag slå ihjäl henne. Som vi sett i exemplen ovan där ex-pojkvänner i fall av svartsjuka mördat sina ex samt i vissa fall även den nuvarande pojkvännen.

Vad säger lagen om hedersmord?

Hedersrelaterat våld utmärker sig genom sitt kollektiva uttryck. Kännetecknande för våldet är att det inte utövas av en enskild man mot en enskild kvinna i en parrelation, att det grövsta våldet i regel är välplanerat och att både kvinnor och män kan utsättas.

Hedersrelaterat våld och förtryck handlar i många fall om hot som begränsar en ung persons handlingsutrymme eller rätt att själv välja partner. Den som öppet utmanar eller trotsar den rådande normen anses dra skam över hela familjen och riskerar att straffas fysiskt för att familjen eller ett utökat kollektiv ska återfå det som uppfattas som förlorad heder. Gärningspersonerna är ofta familjemedlemmar, släktingar eller andra medlemmar av gemenskapen.

Ett problem som jag ser med synen på hederskultur i den svenska debatten idag är att man använder element i begreppen som gör att hederskultur är något som utförs av ”de andra” och aldrig eller sällan av svenska män.

Ett exempel på ett sådant element är att döttrarna inte tillåts tala svenska i hemmet och ett annat är att det anses behövas att svärmödrar och/eller kusiner som medverkar till påtryckningar för att kvinnan ska bli utsättas för våld.

Vi bör fundera på våra egna tankar kring hur vi själva beter oss mot våra döttrar och flickvänner. Jag menar att hederskulturer är något som finns i samtliga samhällen, men att det alltid är lättare att se fel hos den andre än hos sig själv.

Människor slår ofta ifrån sig att det svenska våldet mot kvinnor är något annat än hedersvåld. Ett annat argument som ofta hörs när en svensk kvinna blivit våldtagen av en utländsk gärningsman, de ska inte röra våra kvinnor. Min fråga till dessa män är då, när började du äga någon kvinna och är den kvinnan medveten om att du anser dig äga henne?

Definition av heder och hederskultur

Den definition som FN satt upp av heder och hederskultur känns mer öppen för att kunna få svenska män fällda för hedersrelaterat brott då man på Nationellt centrum för kvinnofrid skriver så här:

”Heder definieras av FN som en del av en traditionell familjeideologi som ställer upp villkor för kvinnors sexualitet och familjeroll. Identiteter och handlingar som bryter mot dessa normer, exempelvis otrohet, sex före äktenskapet, att umgås med ”fel” personer och i vissa fall även att bli våldtagen, kan leda till bestraffningar och även dödligt våld.” (Källa: NCK)

I Sverige är vi väldigt måna om vem våra döttrar träffar. Pappor har en tendens att fungera mer än väldigt kvävande mot sina döttrar där papporna till att börja med tror att deras döttrar omöjligt kunnat ha samtyckt till sexuella handlingar med jämnåriga partners.

Det finns även i vår svenska kultur där döttrar ses som ägodelar som fäderna helt och fullt bestämmer över. Samma kultur gör skillnad mellan söner och döttrar där om det kommer fram att en son har haft sex med en flicka så är den första frågan ofta, använde du kondom? Om dottern kommer hem och berättar att hon haft sex, då är frågorna av helt annan karaktär, vem var det? Hur gammal var han? Följt av tankar på hur man på bästa sätt ska ta pojken av daga eller åtminstone få han fälld för våldtäkt. Min dotter kan omöjligt samtyckt till samlag, det måste ha varit fråga om våldtäkt.

Den bästa faktabaserade källa jag kunnat hitta är ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). Enligt statistik som SCB har sammanställt så mördades det 22 kvinnor i Sverige 2018.

Vidare skriver ROKS att hedersrelaterat våld har det gemensamt att det handlar om maktordningen att mannen är överordnad kvinnan:

”Våld i hederns namn kan skilja sig åt i olika sammanhang, men är, liksom alla former av mäns våld mot kvinnor, den yttersta konsekvensen av könsmaktsordningen.” (Källa: ROKS)

Det tragiska i statistiken från 2018 är att samtidigt som det dödliga våldet totalt minskar i Sverige. Enligt statistiken har död som resultat av dödligt våld minskat med 5% samtidigt som det dödliga våldet mot kvinnor har ökat med 22% eller 33 fall av våld med dödlig utgång riktat mot kvinnor. Det är alltså 22 av 33 fall av dödligt våld riktad mot kvinnor som sker i nära relationer.

Jag menar att det är viktigt att förstå att hedersrelaterat våld och hederskultur, kan se olika ut i olika delar av världen. Historieforskaren och docenten Marie Lindstedt Cronberg påtalar om att kvinnor i en dramatiskt större utsträckning får rykte om sig att vara lösaktiga. Shivan Husseins konstaterande att en kvinna som föder barn när hon är ogift och tittar på hur det ser ut i vårt samhälle idag så kan man bara komma till slutsatsen att heder är något som sitter djupt rotat även i den svenska själen.

Åtminstone gällde detta som sanning under mina tonår att kvinnor som legat med fler än en person var en slampa eller till och med en ”hora”. Handen på hjärtat, hur många av oss män är eller har varit intresserad av ett förhållande med en kvinna som har ett eller fler barn från tidigare förhållanden?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Aftonbladet, Dödade fru och dotter
Aftonbladet, Hedersförtryck en gammal svensk tradition
BRÅ, Slutlig brottsstatistik 2018
BRÅ, Våld i nära relationer
Café, Martin Jonsson dödade sitt ex av svartsjuka: ”Jag slog sönder henne”
Expressen, Tovas expojkvän blir inlåst med andra kvinnomördare
Expressen, Mikael Hagelin mördade sin mamma och flickvän
FOU, Hedersrelaterade traditioner i en svensk kontext
Göteborgs universitet, Hedersrelaterat våld och förtryck
Hederskulturer och hedersrelaterat våld
Mitt i Västerort, Ströp ex-flickvän efter lång festnatt
ROKS, Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer 2018
ROKS, Hedersrelaterat våld
Uppsala universitet, Nationellt centrum för kvinnofrid, Hedersrelaterat våld och förtryck
Wikipedia, hedersmord

Artiklar på Motargument under hashtaggen #heder

Illustrationer:
Dashti Jangi

I fokus

”Det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor” – Antisemitism i Sverige

juni 3, 2019 Maria Robsahm

BRÅ-rapporten om antisemitiska hatbrott som publicerades 29 maj 2019 visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande vad gäller ideologiskt motiverad antisemitism. Detta resultat går stick i stäv med vad nationalister vill göra gällande: att det är muslimer som står för antisemitismen i Sverige idag.

Det här ska handla om en rapport från BRÅ som INTE väckte rabalder. I tisdags 28 maj publicerade BRÅ en rapport om sexualbrott. I onsdags den 29 maj – dagen därpå -kom en rapport från BRÅ om antisemitiska hatbrott. Men medan den ena väckte mycket stor uppmärksamhet, fick den andra nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är illa.

BRÅ-rapporten om sexualbrott visar att det inte finns något stöd för hypotesen om en koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott och jag har skrivit flera inlägg om den här på sidan. BRÅ-rapporten om antisemitism visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande när det gäller den ideologiskt motiverade antisemitism som kommer till rättsväsendets kännedom – polisanmälningar och domar.

Kan det finnas något som förklarar skillnaden i uppmärksamhet för de två rapporterna? Kan det vara så att de som upprörs på nätet av den första rapportens resultat helst vill att den andra rapporten glöms bort helt och hållet. Jag tänkte hursomhelst bidra till att BRÅ:s rapport 2019:4 ”Antisemitiska hatbrott” inte glöms bort.
Jag tänkte här gå igenom vad rapporten kommer fram till och vad vi kan lära oss av den.

Presentation

Rapporten ”Antisemitiska hatbrott” bygger på samtliga polisanmälningar om hatbrott med antisemitiskt motiv åren 2012-2016, och 103 domar mot personer som dömts för brott med antisemitiskt motiv mellan januari 2007 och maj 2018. I materialet ingår också 92 intervjuer.

Rapporten använder begreppet antisemitiska hatbrott enligt samma definition som i den officiella statistiken:

”Brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet eller hat mot judar och judendom som aktiverar en reaktion mot judendomen, judisk egendom, dess institutioner eller den eller dem som är, eller uppfattas vara, judar eller representanter för judar.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 16)

Men BRÅ har inte enbart tittat på de händelser som utgör brott i juridisk mening. Intervjupersonerna har tillfrågats om sina erfarenheter av uttryck för antisemitism generellt. Det är inte alltid självklart var gränsen går mellan icke-brottsliga uttryck för missaktning, nedsättande kommentarer eller hotfulla uttryck med anspelning på en persons grupptillhörighet och vad som är att betrakta som ett straffbart hatbrott i form av exempelvis ofredande, olaga hot eller hets mot folkgrupp.

Bland förövarna är unga män en särskilt framträdande grupp. Bland de utsatta drabbas kvinnor särskilt av sexualiserade hot och trakasserier. Här följer en genomgång av avsnittet mot slutet av rapporten under rubriken ”Gärningspersoner”. Detta avsnitt finns också skärmdumpat längst ner med mina förstrykningar.

”Radikalnationalismen” är totalt dominerande

Vilka är gärningspersonerna? I likhet med andra sammanställningar utgår man i rapporten från en vanlig indelning av tre typer av miljöer som i mer eller mindre grad präglas av antisemitism. Radikalnationalismen, den våldsbejakande islamismen och den radikala vänstern. Men när man går närmare in på det rättsliga materialet så är bilden klar. I några få förundersökningar finns det material som visar en koppling till islamism, men det finns inget exempel på ”radikal vänster” bland polisanmälningar eller domar. ”Radikalnationalismen” är totalt dominerande.

Rapporten ger därmed en viktig relief åt en tes som ofta framförs – att antisemitism är lika vanlig till vänster som till höger. Så är det alltså inte.

NMR och andra nazistiska grupperingar med deras personförföljelser, hot och heilande, öppna nazism i demonstrationer med ansiktsbilder på kända judar med texten ”folkförrädare” har satt ett tydligt avtryck i rättsliga sammanhang. Denna nazistiska närvaro i offentligheten har också skapat stor oro bland judar i Sverige, det framgår av intervjumaterialet. Känslan av att rättssystemet inte skyddar judar dominerar när nazister ges möjlighet att tåga fritt på gator och torg med ett uppenbart antisemitiskt budskap – ofta med symboliska kopplingar till Nazityskland. Rapporten påpekar att nazisternas agerande kan beskrivas som att de skapar och upprätthåller ett ”skrämselkapital” – de vill ge en bild av sin organisation som skrämmande och hotfull. I kraft av detta kan de sedan skapa rädsla bara genom att visa sig iförda sina munderingar vid en församling eller förening. De skapar det som rapporten kallar en ”lågmäld terror”.

Radikal vänster och islamism

Att nazisterna är tydligt dominerande innebär inte att man ska ignorera eller ta lätt på andra former av antisemitism, även om de inte syns lika tydligt i rättsliga sammanhang. Detta är oerhört viktigt att understryka.

I rapporten skriver man:

”En miljö som i forskningen förknippas med antisemitiska idéströmningar är den radikala vänstern. Exempel på detta saknas i princip helt i polis- och domstolsmaterialet, men bland BRÅ:s intervjupersoner var det däremot flera som beskrev erfarenheter av antisemitism inom bland annat vänsterorienterade politiska miljöer, främst bland unga, politiskt aktiva personer.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 67)

Här handlar det om antisemitism framför allt kopplad till ”en hätsk retorik mot staten Israel” – som en intervjuperson beskriver det. Det kan exempelvis handla om en politisk diskussion där enskilda personer får stå till svars för Israels politik för att de är judar.
När det gäller den våldsbejakande islamismen skriver rapportförfattaren:

”På samma sätt som för hatbrott med koppling till radikal vänsterideologi, finns ytterst få uppgifter i polis- och domstolsmaterialen som kopplar samman hatbrottshändelser med en våldsbejakande jihadistisk miljö.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott)

Men i intervjumaterialet framkommer samtidigt en stark oro för att det även i Sverige kan ske terrorattentat riktade mot judiska mål av den typ som under senare år begåtts i Frankrike, Belgien och Danmark. Det är också inom den här miljön som flera intervjupersoner som arbetar med säkerhet hos judiska församlingar anser att det allvarligaste hotet finns, särskilt när det gäller attacker mot judiska institutioner.

Kopplingen till Mellanöstern

Rapporten uppmärksammar också andra varianter av antisemitism som inte är lika tydligt ideologiskt motiverade. Flera intervjupersoner berättar om antisemitism från framför allt unga män med bakgrund i Mellanöstern. Det kan handla om offentliga sammanhang där den intervjuade har varit på väg till synagogan, på sociala medier men också i skolmiljö. Här kan det handla om en vägran att lära sig om Förintelsen därför att ”lärarna går judarnas ärenden”.

I rapporten framhålls att såväl forskningslitteraturen som BRÅ:s intervjuer visar att

”delar av den antisemitiska hatbrottslighet som sker, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, sannolikt härrör från en närmast sanktionerad antisemitism som förekommer i olika länder i Mellanöstern. Enligt litteraturen rör det sig ofta om antisemitiska föreställningar och attityder som existerat redan innan staten Israel grundades”. (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 70)

Samtidigt påpekar flera intervjupersoner att även människor med bakgrund i Mellanöstern naturligtvis är olika. Liksom i befolkningen i övrigt finns stora variationer när det gäller antisemitism.

”Kan vara vem som helst”

Och rapporten från BRÅ synliggör att antisemitism varken är ett nytt eller importerat problem. Vi får en skrämmande bild av att antisemitism i Sverige inte bara finns i extrema grupperingar. En polis i en hatbrottsgrupp påpekar att de personer som utreds för antisemitiska hatbrott kan vara ”vem som helst”:

Antisemitiska strömningar förekommer i breda lager av befolkningen och skär genom olika religioner, sekulära grupper, politiska positioner och ideologier, skriver rapportförfattaren. Var antisemitismen kan dyka upp överensstämmer inte alltid med våra förutfattade meningar. En intervjuperson berättar om sin dotters skola:

”Det är mycket heilande, det är mycket skämt om judar. Och då är det ändå en vanlig vit innerstadsskola. Så när min dotter kom hem och sa de drar skämt: ”Här är det rea på hemköp, det passar väl dig bra som är jude”, och de skojar om gas. Så jag blev ju galen och ringde föräldrar, för skolan är helt flat.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

Och en ung man berättar om sina erfarenheter som elev:

”Jag har hört folk dra nazistskämt titt som tätt, rita hakkors på bänkar eller skåp eller skriva ”judesvin” på toa. De har dragit något skämt om Förintelsen. Vissa av de här skämten är småskämt, men någonstans går gränsen för vad man ska skämta om och inte. […] Alltså det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

BRÅ:s rapport gör ingen analys av hur omfattande antisemitismen är i Sverige, bara att den finns och att den kan finnas där vi minst anar det. Intervjupersoner från samtliga delar av landet beskriver erfarenheter av antisemitism från personer som skulle kunna vara ”vem som helst”.

Trots att den bakomliggande ideologiska motivationen kan vara mycket olika så finns det ändå något som alltid är gemensamt. Detta är ett tänkvärt resultat i rapporten och det avslutar också detta avsnitt om gärningspersonerna:

”Stora delar av det antisemitiska språkbruk och många av de antisemitiska idéer som kommer till uttryck i Brås olika material är slående lika, oavsett eventuella skillnader i gärningspersonernas kön, ålder, ideologiska bakgrund eller grupptillhörighet.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 75)

Till sist: I regeringsförklaringen i januari tog statsminister Löfven upp kampen mot antisemitismen som ett prioriterat område för regeringen, och han berättade om den planerade internationella konferensen till minne av Förintelsen och mot dagens antisemitism. För några veckor sedan kom beskedet att konferensen ska anordnas i Malmö i oktober 2020. Denna konferens kan få stor betydelse. Samtidigt är det viktigt att påminna om att vi alla har ett personligt ansvar att aldrig acceptera uttryck av antisemitism. Inte från någon och inte i något sammanhang.

Här nedanför har jag lagt ut avsnittet om gärningspersoner ur rapporten (sid 64 – 75). Med rött har jag markerat och lyft fram det jag ser som kärnan i resonemanget.

I fokus

BRÅ-rapporten: Ingen koppling mellan flyktingar och sexualbrott

juni 1, 2019 Maria Robsahm

Den omskrivna BRÅ-rapporten om sexualbrottsutveckling tar ett helhetsgrepp över utvecklingen sedan 2005. Jag har gett min huvudsakliga analys av rapporten här: Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat måste vi först veta OM det har ökat. Jag ifrågasätter alltså själva grundpremissen om en rekordartad ökning av sexualbrott.

Men i media och på kommentarsfält har denna rapport reducerats till att handla om att det inte finns någon koppling mellan flyktingvågen 2015 och en ökning av sexualbrott i Sverige. Det avsnitt som handlar om just detta utgör bara 6 av rapportens 116 sidor, men är naturligtvis ett viktigt – om än preliminärt – resultat av denna studie.

Det är alltså bara 6 av 116 sidor. Ändå är det ganska uppenbart att de flesta som kommenterar (kritiserar) inte har läst ens detta fåtal sidor.

Här följer en närläsning och analys av detta avsnitt i rapporten som jag ger faksimil av. Den som läser igenom detta kommer att märka att kritiken fullständigt missar målet.

Jag har markerat följande punkter i dokumentet med rött:

Sidan 1

punkt 1. Dessa sidor handlar om en DEMOGRAFISK ANALYS. Man försöker alltså INTE säga något konkret om enskilda fall av sexualbrott eftersom det är omöjligt med den information om förövare som BRÅ har i detta sammanhang – polisanmälningar och NTU. Det rapporten gör är att ”resonera kring effekten av demografiska förändringar på en mer övergripande nivå”. Dvs hur förändringar i befolkningen som helhet kan ha påverkat den ökning som förutsätts ha skett.

Sidan 2

punkt 2. Nästan alla sexualbrott begås av yngre män. Men det finns ingenting som tyder på att det finns någon befolkningsmässig förändring när det gäller kön och ålder som kan förklara en ökning av sexualbrotten.

punkt 3. Det finns en överrepresentation av utrikes födda (män) bland personer misstänkta och lagförda för sexualbrott. Det är tre gånger vanligare att utrikes födda (män) var misstänkta för sexualbrott jämfört med svenskfödda (män). Observera att detta alltså gäller utrikes födda män FOLKBOKFÖRDA i Sverige – asylsökande ingår inte.

Inom ramen för denna studie har det inte varit möjligt att närmare studera detta. Frågan ska utredas närmare i en större studie som BRÅ har inlett under våren och avser att redovisa i höst.

Sidan 3

punkt 4. Den kunskap som finns gäller alltså utrikes födda män folkbokförda i Sverige. Att antalet unga utrikes födda män ökade markant i samband med flyktingmottagningen 2015 skulle kunna ha bidragit till en ökning av sexualbrott – här påpekar rapportförfattaren att det som låter sig göras med de data som finns är TENTATIVA analyser som inte ger några säkra svar, dvs resonemang som prövar sig fram.

punkt 5. Rapporten använder sig av begreppet ÖVERRISK, och man gör en bedömning av hur stor överrepresentationen måste vara för att förklara hela ökningen i NTU. Man kommer fram till en överrisk på 83, dvs att på varje svensk sexualbrottsförövare skulle det gå 83 asylsökande sexualbrottsförövare.

”En så hög överrisk förefaller inte vara sannolik.” (Källa: BRÅ – utvecklingen av sexualbrott 2005-2017)

Sidan 4-5

punkt 6. Var det fler polisanmälda sexualbrott i kommuner med många asylsökande? ”Om flyktingtillströmningen skulle vara en viktig förklaring till ökningen av anmälda brott borde de kommuner som ökade sin andel utrikesfödda invånare ha haft den kraftigaste ökningen av antalet anmälda sexualbrott. Något sådant mönster kan dock inte ses.” (Källa: Brå – utvecklingen av sexualbrott 2005-2017)

(Man påpekar här att det ju kan hända att en förövare begår brott i en annan kommun där han har tagits emot och därför har man undantagit kommunerna i Stockholms län i denna analys – men i fotnoten 83 framgår att bilden inte förändras om man tar med eller undantar dessa kommuner.)

punkt 7. Till sist finns en graf över en eventuell korrelation mellan polisanmälda sexualbrott och antalet asylsökande. Den figur nr 27 som återges visar att det inte finns någon sådan korrelation:

”Om det funnits ett absolut samband mellan hur mycket de anmälda sexualbrotten ökade och hur många flyktingar som togs emot, hade den så kallade förklarade variansen uppgått till 100 procent. Det skulle innebära att man i figur 27 skulle se kommunerna på en rak linje, med kommunen med den lägsta andelen asylsökanden längst ner till vänster, och kommunen med den högsta andelen asylsökanden längst upp till höger. Så är dock inte fallet.” (Källa: BRÅ – utvecklingen av sexualbrott 2005-2017)

Summering

Detta är alltså hela resonemanget. Summan av kardemumman är att en demografisk analys inte ger något stöd för hypotesen att flyktingvågen 2015 skulle ha haft betydelse för den ökning av sexualbrott som NTU redovisar (data som jag alltså hävdar är mycket tveksamma) men inte heller den mer marginella ökning av polisanmälda sexualbrott.

Nåväl.

När somliga nu är ute och vevar så kan det antingen bero på att de inte har läst dessa sidor eller läst men inte begripit.

Det finns säkert kritiker som möjligen begripit.

Men de jag har sett till har ju en agenda att ta hand om.

Här är BRÅ:s rapport.

Artiklar

Sverige fick ALLMÄN rösträtt 1989

maj 27, 2019 Jerlerup

Det finns en allmän föreställning om att Sverige har haft allmän rösträtt i över 100 år. Det stämmer INTE. Vi fick allmän rösträtt för alla myndiga först 1989, i bemärkelsen alla över 18 års ålder. När vi firar 1918 som året då medborgarna ”fick” allmän rösträtt så osynliggör vi alla de grupper, som fattiga, romer och funktionsnedsatta, som inte ansågs fina nog att få rösträtt 1918.

Den allmänna rösträtten firar i år 30 år. 1989 fick vi allmän rösträtt för alla över 18 års ålder. I historieböckerna framställs året 1918 som det år då vi fick allmän rösträtt.

1989 fick intellektuellt funktionsnedsatta rösträtt. Fysiskt funktionsnedsatta (de s k ”rörelsehindrade”) fick den rätten 1964/65. Båda grupperna fick för övrigt rätt att gå i skola först på 60-talet. Det stämmer alltså inte som det står i våra historieböcker att alla barn fick rätt att gå i skola 1845. De ”rörelsehindrade” fick rätt att gå i skola i och med lagändringar 1962 och 1965, och de intellektuellt funktionsnedsatta fick rätt att gå i skola först 1969.

Ungefär samtidigt avvecklades institutionerna där ”rörelsehindrade” och personer med intellektuella funktionsnedsättningar hållits fängslade. Först med datorrevolutionen på 90-talet och 1993 års LSS-lag fick personer med funktionsnedsättningar en möjlighet till liv på lika villkor som andra.

Att grupperna med funktionsnedsättningar fick rösträtt 1964/65 respektive 1989 beror på att omyndighetsförklaringen togs bort då.

Det betydde även att funktionsnedsatta fick rätt att gifta sig med vem de ville.

Invandrare med uppehållstillstånd fick kommunal rösträtt 1975. Romer fick rösträtt och rätt till skolgång 1959. De som gjort personlig konkurs eller var anvisade till ekonomiskt stöd i form av fattighjälp fick rösträtt först 1945.

Dessutom sänktes myndighetsåldern till 18 år 1974. Runt 1920 fick de flesta kvinnor (1918) och de som vägrat värnplikt (1922) rösträtt. År 1937 infördes rösträtt för fängelseinterner eller f d fängelseinterner. De flesta män fick rösträtt 1909 och de flesta rika män fick rösträtt 1866. (Källa: Riksdagens historia)

Den allmänna rösträtten har vi alltså bara haft i 30 år. Då, 1989, fick den sista gruppen rösträtt. Det handlar om en grupp som tvångssteriliserats, internerats och förtryckts under efterkrigstiden: de med funktionsnedsättningar. 1991 var första gången de kunde utöva sin nya rättighet och rösta i valet.

Grupper som var diskriminerade eller i utanförskap fick alltså sin rösträtt senare än 1918. Kvinnor var diskriminerade och fick rösträtt efter män. Fattiga var diskriminerade och fick det efter de flesta kvinnor och män. Romer, renskötande samer, resande saknade i regel en folkbokföringsadress, vilket medförde att de inte gavs rösträtt. I romernas fall gavs de rätten till fast bostad 1959, varpå de först då i praktiken beviljades rösträtt. och fysiskt funktionsnedsatta var bespottade och fick rösträtt efter fattiga till och med. Sist kom den mest diskriminerade gruppen, intellektuellt funktionsnedsatta.

Vi fick allmän rösträtt 30 november 1988

Ska vi fira något datum så är det den 30 november 1988 vi ska fira. Det var då riksdagen klubbade igenom den allmänna rösträtten. Ingvar Carlsson var statsminister och regeringen socialdemokratisk, men beslutet togs av en enig riksdag.

Den 30 november 1988 klubbade man igenom lagen som började gälla 1989. Debatten i riksdagen från den dagen finns att läsa på riksdagens hemsida.

Laila Freivalds (S) var utrikesminister och öppnade debatten med dessa ord:

”Herr talman! En människa som har blivit omyndigförklarad har blivit fråntagen i stort sett allt inflytande över sitt liv. Hon förlorar så gott som helt rätten att bestämma över sin ekonomi. Men inte nog med det: omyndigförklaringen rör också hennes personliga rättigheter. Den allmänna rösträtten tas ifrån henne, och hon får inte heller gifta sig utan förmyndarens samtycke. En omyndigförklaring uppfattas vidare ofta som nedvärderande, både av den omyndigförklarade själv och av omgivningen.
Det är hög tid att ändra på detta. I stället för alt ta ifrån en utsatt grupp dess rättigheter skall vi tillföra den något positivt. I ett demokratiskt och människovärdigt samhälle är det en självklarhet att stötta de svaga i stället för att stämpla dem.
Institutet omyndigförklaring har sina rötter i en förgången tid. Då rådde en helt annan syn på den enskilda människan och hennes förmåga att klara sig själv. Vad som bör vara utgångspunkten för dagens lagstiftning är respekten för varje enskild människa och tilltron till hennes möjligheter att på egen hand klara sina angelägenheter. I dagens samhälle har vi andra möjligheter än tidigare att ge hjälp och stöd utan att behöva ta till en så ingripande åtgärd som en omyndigförklaring…
Avslutningsvis vill jag säga att detta är en betydelsefull reform som sätter begrepp som demokrati och människovärde.i centrum. Genom åtskilliga brev och andra kontakter med regeringskansliet har människor genom åren redovisat de känslor av förnedring och mindervärdighet som en omyndigförklaring väckt hos dem. Det är hög tid att nu visa dessa människor och deras omgivning att samhället har respekt för deras människovärde och deras förmåga att själva styra sina liv.” (Källa: Riksdagen.se)

Martin Olsson från Centerpartiet sa detta:

”Herr talman! Alla människor skall ha lika värde och rättigheter. Detta måste vara en viktig grundsats i värt demokratiska samhälle. Så långt det är möjligt skall alla tillförsäkras samma medborgerliga rättigheter. Samhället skall emellertid samtidigt garantera att den enskilde ges det stöd och det skydd han eller hon är i behov av.
Genom att riksdagen i dag skall fatta ett beslut om avskaffande av systemet med omyndigförklaring och införa en ny form av hjälp och stöd till dem som inte kan vårda sig själva eller sin egendom tas ett viktigt steg i riktning mot att uppnå denna grundsats. Motivet för avskaffande av systemet med omyndigförklaring är bl.a. att det anses att både den omyndigförklarade och dennes omgivning kan uppleva omyndigförklaringen som en nedvärdering. Det anses även kunna inträffa att den enskildes psykiska tillstånd påverkas negativt av en omyndigförklaring, liksom att vederbörandes sociala anpassning försvåras. Mot bakgrund av strävandena att så långt som möjligt respektera allas självbestämmanderätt och integritet är det naturligt att vi nu avskaffar systemet med omyndigförklaring. Från Centerns sida har vi med hänsyn till våra grundläggande värderingar slött denna utveckling och föreliggande förslag.” (Källa: Riksdagen.se)

Rösträtten är viktig att försvara! Men rätt ska vara rätt. Vi fick inte allmän rösträtt 1918, utan först då alla grupper i utanförskap erhöll den rätten, och det var långt senare!

Lång tradition av kvinnoförtryck

Vem bestämmer?

Dela detta:

Gilla detta:

”Bait and switch” om utsatthet

Ensidigt narrativ om ensamhet

Polarisering utifrån hudfärg och kön

Dela detta:

Gilla detta:

Dela detta:

Gilla detta:

Dela detta:

Gilla detta:

Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?

Heder i kulturens och traditionens namn

FN och Sverige bekämpar hedersvåld

Lokala och nationella aktörer i kampen mot hedersförtryck

Dela detta:

Gilla detta:

Dela detta:

Gilla detta:

Vad säger lagen om hedersmord?

Definition av heder och hederskultur

Dela detta:

Gilla detta:

Presentation

”Radikalnationalismen” är totalt dominerande

Radikal vänster och islamism

Kopplingen till Mellanöstern

”Kan vara vem som helst”

Dela detta:

Gilla detta:

Sidan 1

Sidan 2

Sidan 3

Sidan 4-5

Summering

Dela detta:

Gilla detta:

Vi fick allmän rösträtt 30 november 1988

Dela detta:

Gilla detta: