Etikettarkiv: motargument

Kulturell rasism

Del två i en serie artiklar om likheter mellan antisemitism och islamofobi.

Att hata islam och muslimer är inte rasism, påstås det ibland, eftersom rasism bara handlar om att hata andra påstådda människoraser. Islam och muslim är ingen ras, därför är det inte rasism att hetsa mot islam eller muslimer, heter det.

Problemet med det tänkandet är att rasismen aldrig handlat bara om ras och blod och biologi.

Definitionerna av ordet rasism varierar men reflekterar inte alltid den bredd rasismen har i praktiken. Klassisk rasism handlar inte bara om rädslan för rasblandning, utan även rädslan för ”den andres” kultur, religion, moral och tänkesätt. Men det är också rasism när man inte hatar alla av en s k ”ras”, eller etnisk grupp, utan bara hatar kulturen och religionen.

Det är det som forskare kallar kulturrasism eller kulturell rasism.

”Efter andra världskriget, i takt med att idén med olika biologiska raser blev kontroversiell, har begreppet kultur fått ökad betydelse i rasistiska resonemang. Forskare brukar tala om så kallad ”kulturrasism”. Istället för att utgå från biologi, används kultur som förklaringsmodell till hur människor är och vad de gör. Kultur ses som något fast och oföränderligt. Retoriken och syftet med uppdelningen är dock densamma som när man talar om biologiska raser. Stereotypa föreställningar om olika etniska gruppers kultur som väsensskilda och oförenliga med exempelvis den ”svenska” kulturen ligger till grund för kulturrasismen. Kulturer ses som oföränderliga och i mångt och mycket avgörande för en persons egenskaper.” (Källa: Diskrimineringsombudsmannen . Vardagsrasism)

Antisemitism

Om islamofobi inte är rasism är inte all antisemitism det heller.

Många antisemiter hatar alla av judiskt blod, nazister gör så till exempel. Men de flesta skulle inte definiera sin antisemitism så. Tvärtom säger de att de inte hatar det judiska folket bara religionen eller kulturen.

Inte alla antisemiter på 30-talet i Tyskland sa sig hata alla judar. Därför kom mycket av nazisternas retorik att riktas mot de som påstod att det fanns ”goda judar”. En ”god jude” kunde vara en jude som blivit kristen eller judar som sekulariserats och inte var religiösa. I vissa fall ansåg antisemiter att ”kultiverade” tyska judar var ”OK” men att ”östjudar”, judar från Östeueopa, bara var primitiva, brutala sexgalningar allihopa.

Hitlers och nazistpartiets retorik handlade mycket om att attackera de som var ”kulturella antisemiter”. ”Ingen jude är god” och ”En jude är alltid en jude.” kunde det låta. För nazisterna var kulturell rasism en verklighet och något de ansåg var fel. För dem var blodet lika ”farligt” som kulturen.

”Inte alla judar”

Idag kan vi se antisemiter som Hamas och Irans ledarskap gilla den radikala judiska gruppen Neturei Karta, en extrem judisk ortodox grupp som är antisemiter. De menar till exempel att judarnas ledarskap låg bakom Förintelsen.

När man i arabisk antisemitisk press ser bilder på ortodoxa judar som är mot sionism, är det alltid Neturei Karta de pratar om.

Ofta hänvisar antisemiter till sitt judiska blod. Lasse Wilhemson kan hetsa mot judarna och samtidigt säga att hans mamma var judisk. Enbart nazister tar avstånd för honom för hans blods skull, andra judehatare samarbetar villigt med Lasse trots hans påstådda judiska blod.

Israel Shamir är svensk medborgare och en av världens mest kända antisemiter. Han har judisk etnisk bakgrund och gör ofta en poäng av  det. Återigen hindrar det ingen från att samarbeta med honom.

Antisemitismen idag är främst riktad mot en påstådd judisk världssammansvärjning och mot den kultur och religion som anses spridas av denna sammansvärjning. Denna antisemitism syns bäst i hur man jämt och ständigt kommer fram till att judiska individer och institutioner anses skyldiga till världens ondska. I synnerhet anses sionismen vara ondskan självt. Samma personer som utan att tveka kan anse det rätt att kämpa för en palestinsk stat kan anse det suspekt att vara för en judisk stat.

Men hatet mot denna judiskhet åtföljs ofta av den kulturella rasistens tänkta alibi: ”jag hatar inte alla judar”.

EAP

Man känner igen kulturell antisemitism på  demoniseringen av enskilda judar, av sionism och enskilda judiska grupper. Denna demonisering kopplas alltid samman med en påstådd konspiration.

Jag har själv varit med i en politisk sekt som var kulturellt antisemitisk. Nämligen EAP, Europeiska Arbetarpartiet.

EAP och den internationella LaRoucherörelsen är kulturella antisemiter. De talar väl om judar och en s k ”tradition” av judar samtidigt som de alltid haft många judar i sina led, så många att nazister kallar LaRoucherörelsen en judisk konspiration.

På 70-talet skrev LaRoucherörelsen en bok, Dope Inc, som påstår att britterna och en elit av judar låg bakom narkotikahandeln i världen. I den citeras Sions vises protokoll som om denna antisemitiska skrift var sann. Samtidigt förringades Förintelsen (”1 miljon mördade”) och man gav ut skrifter som dessa.

skarmklipp

På 70-talet var rörelsen öppet antisemitisk. Men samtidigt sa man sig prisa judar som betedde sig annorlunda och gjorde revolt mot den typiska judiskheten. Paradoxalt nog lockades många judar av det budskapet. Dope Inc skrevs av LaRouche och några judiska medarbetare 1978.

“As for  ‘Jewish culture’…it is merely the residue left to the Jewish home after everything saleable has been marketed to the Goyim.”—LaRouche, “The Case of Ludwig Feuerbach… “The brutally sadistic moral castration of the Jewish boy by the domineering ‘Jewish mother’ is the basis for one of the most horrifying models of male sexual impotence, which expresses itself obsessively in the ‘business Jew.’” Ibid.” The Campaigner, Dec. 1973.

Efter 80-talet tonades den kulturella rasismen ner men om man studerar vad som skrivs är det ett mönster som ständigt går igen. Fienden bär judiska namn. Juden George Soros ansågs till exempel styra över Facebook och Twitter och ville montera ner den västerländska civilisationen och ersätta den med satanism, påstod man.

På Olof Palmes tid ansåg man att den svenska juden Joachim Israel låg bakom allt från Olof Palme och svensk narkotikapolitik till svenska elitens hemliga samarbete med CIA eller KGB.

Än idag samarbetar EAP gärna med antisemiter. Som i nätverket för en bankreform där man öppet samarbetar med Carl Norberg.

Att se antisemitismen är inte enkelt för den som befinner sig inne i en sekt. Jag insåg det inte förrän den dag jag läste skrifterna från 70-talet och ställde mig frågan varför det var så känsligt att prata om detta inom rörelsen. Att rörelsen arbetade mot antisemitism och nazism och hade många judar i sina led förvillade mig. ”Inte kan väl personer av judiskt blod vara antisemiter”.

Kulturrasism

De begränsade definitioner av rasism man ibland ser i debatten kan inte förklara fenomen som EAP eller varför Israel Shamir och Lasse Wilhelmsson åtnjuter förtroende bland så många judehatare. Det kan inte förklara varför de palestinska terroristerna i Hamas både vill utrota judar, citerar Sions vises protokoll och kan tänka sig att behålla ”äkta judar” som ”antisionister” i regionen, när man kastat ut alla andra judar.

När man pratar om islamofobi är det viktigt med denna förståelse för begreppet ”kulturell rasism”. Det sprids myter om muslimsk nazism, muslimskt maktövertagande, konspirationer för att våldta vita kvinnor, samtidigt som de som sprider dessa myter ofta säger att ”islam är ingen ras”, eller ”jag hatar inte alla muslimer”.

skarmklipp

Det kan verka ologiskt när rasisten säger att hen inte hatar alla muslimer, bara de som följer islam. Men som kulturell rasism betraktat är det fullt logiskt. Lika logiskt som när antisemiten säger att hen inte hatar judar, bara de som inte tar avstånd från sionismen.

Kulturell rasism är rasism. När någon hatar en persons etnicitet eller ”blod” ingår alltid kulturell rasism som en del av hatet. Även när en person säger sig vara mot hat baserat på biologi, blod, etnicitet och ras kan det ändå vara rasism, om det är kulturell rasism.

 

 

”Jag är inte islamofob, jag hatar inte muslimer”

Islamofober, eller personer som är emot religionen islam, påstår ofta att de inte är islamofober eftersom de inte är emot muslimer.

Det är islam de fördömer, det är religionen och inte utövarna de kritiserar eller starkt är emot. Anna-Malin Karlsson, professor vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, skriver att begreppet islamofobi ofta anses vara ungefär lika negativt som begreppen främlingsfientlighet och rasism.

Bland annat påstår Sverigedemokraterna, för att komma runt den negativa rasiststämpeln, att de är invandringskritiska, inte invandringsfientliga. Karlsson påpekar också att samma parti använder begreppet ”sverigefientlig” om de som inte stödjer SD.

Enligt Karlsson vill en del personer att deras kritiska åsikter om islam istället ska kallas islamkritik, inte islamofobi. Karlsson anser också att den åsikten delvis är rimlig, eftersom välgrundade, kritiska åsikter om en religion enligt henne är något annat än avsky för samma religion.

Problemet med att förklä islamofobiska åsikter till islamkritiska, blir dock att dessa negativt generaliserande åsikter om islam låter mildare om de kallas islamkritiska.

På Avpixlats hemsida finns en artikel om islam och terrorism, där Avpixlat hänvisar till terroristexperten Peter Bergen som menar att islamistiska terrorister använder argument från Koranen:

“Bergen bekräftar något som många av oss islamkritiker påpekat under en längre tid och något som bl.a. Avpixlat rapporterat om regelbundet – att det är religionsideologin islam och den heliga men extremt våldsamma boken Koranen som är roten till terrorism, inget annat”

Avpixlat fortsätter med argumentationen att

“svenska politiker fortfarande naivt inbillar sig att muslimsk terrorism kan förebyggas genom utbildning och arbete och inte har någon koppling till islam och Koranen.”

Det Avpixlat vill är inte att skriva balanserat om olika islamtolkningar. Avsikten är att förkasta islam och “bevisa” att islam är något negativt. I det fallet borde begreppet islamofobi inte vara problematiskt, eftersom det faktiskt är islam som exempelvis Sverigedemokraterna och Avpixlat så gärna tar upp negativa saker om.

Devin Rexvid, doktorand i sociologi, argumenterar:

“Att kritisera och hata islam behöver inte alls vara problematiskt men att hata och fysiskt angripa muslimer är ett allvarligt problem. Det är muslimhat som borde bekymra ministern och inte islamhat vilket ingår i yttrande- och åsiktsfriheten.”

Visserligen tar Rexvid upp att islam har olika tolkningar, men verkar ändå anse att islam i sig är negativt. Rexvid skiljer inte på politisk hatpropaganda eller extremistisk, konservativ tolkning av islam:

“De otrogna var irakier, sionister, kommunister, imperialismens valpar och bahaier.”

(…)

“Koranverserna vi tvingades läsa var manipulerande glasögon som skulle få oss att se en kvinna som en halvman. De var mixtrade hörapparater som skulle få oss höra två kvinnors vittnesmål som en mans.”

Rexvid är emot begreppet islamofobi och menar att det är legitimt att hata islam. Men hatar man islam borde man kanske inte ha något emot begreppet islamofobi.

Det heter trots allt islamofobi och inte muslimofobi.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Pedofilmyter

Med detta inlägg inleder vi en ny artikelserie som visar likheterna mellan antisemitismen och islamofobin. Denna artikel är den första i serien.

”Profeten Muhammed var pedofil” och ”islam är en pedofilireligion”. Detta hör man allt oftare även från personer som inte tillhör Sverigedemokraterna. Den moderata riksdagsmannen Hanif Bali är en av de som gör en stor sak av att kalla islams profet pedofil. Muhammeds fru Aisha lär nämligen ha varit 6 eller 10 år vid förlovningen och 9 eller 13/14 vid giftemålet. Frågan är varför man ens pratar om detta. Beror det på okunskap eller rasism?

Att kalla en profet eller frälsare i någon religion för någonting är givetvis inte rasism eller hat i sig, men frågan är varför man ens väljer att ta upp ämnet? Har man ett minimum av kunskap om historia så vet man att barnäktenskap var snarare regel än undantag bland statschefer förr i tiden, och Muhammed var statschef från 622 till 632, då han förlovade sig.

Att han gifte sig med ett barn är inte konstigt, så funkade det på den tiden, det vore däremot konstigt om han valt att INTE göra det.

Dynastisk diplomati

Förr förlovades och gifte man sig ofta ung, mycket ung. Speciellt om man var kung, eller av kungligt blod. I dagens ögon är detta givetvis vidrigt. När man läser om treåringar som förlovats med varandra eller någon bysantinsk kejsare som gift sig med en tolvåring känns det fel. Idag vore det pedofili.

Var man redan kung föredrog man att gifta sig med en könsmogen flicka, för man ville få ett barn snabbt. Därför skedde de flesta äktenskap med en sittande kung med flickor som var 12 till 18 år gamla. Undantaget var om månggifte var tillåtet. Men det var inte ovanligt att prinsar och prinsessor giftes bort vid ung ålder. Giftermål var inte en fråga om kärlek, det var diplomati, man knöt samman två länder eller ätter.

Sveriges första kvinnliga drottning var drottning Margareta Valdemarsdotter (1353-1412) som förlovades med Håkan Magnusson vid 5 års ålder och gifte sig med honom när hon var 10 år. Och prinsessan Ingeborg var 10 då hon gifte sig med den danska barnkungen Erik Menved 1296.

Den franska drottningen Marie Antoinette förlovades vid 13 års ålder 1769 och gifte sig vid 14 års ålder. Samma åldrar gäller för Elisabeth av Österrike som gifte sig vid 14 och förlovade sig med den dansk-svenske kungen Kristian II vid 14 års ålder.

Kung Gustav III blev kung 1771 men förlovades redan som litet barn med Sofia Magdalena av Danmark. Båda var fem år vid förlovningen. Det var tänkt att de skulle gift sig vid 16 års ålder men av diplomatiska skäl dröjde det till 1769.

I ett försök att få slut på det hundraåriga kriget mellan Frankrike och England fick den 33-åriga kungen Richard II gifta sig med den femåriga franska prinsessan Isabella 1396.

Detta är några få exempel på något som var extremt vanligt förr.

Det var inte heller helt ovanligt med giftermål och förlovningar för barn bland mer vanligt folk. I den kristna traditionen brukar man säga att jungfru Maria födde Jesus då hon var runt 14 år gammal. Hon kan då ha varit förlovad med den äldre Josef i flera år innan dess. I judisk tradition var man giftasmogen som flicka vid 12 års ålder.

”Muslimsk pedofili”

Detta var vanligt förr och har kvarlevt i vissa kulturer till vår tid. Det är inte ovanligt med äktenskap med minderåriga i delar av Mellanöstern idag, både bland muslimer och kristna. Speciellt bland fattigare människor. För 80-100 år sedan var det inte ovanligt även bland fattigare judar i Mellanöstern eller Östeuropa.

Det speciella är att antisemiter och islamofober i alla tider valt att blåsa upp detta och kombinera det med så kallade ”fakta” om hur religionen påstås uppmuntra till pedofili. Därför ser man ofta ”islamkritiker” prata om profeten Muhammeds ”barnbrud” Aisha. De hade kunnat prata om kristendomens jungfru Maria som troligen förlovade sig med Josef innan hon var 12 år, men väljer att fokusera på Aisha. Detta för att sprida myter om ”muslimsk pedofili”.

”Judisk pedofili”

Det är en klassisk rasistisk hatbild. I alla tider har man påstått att muslimer och judar hotar ”våra barn”.

Om man kikar på internet hittar man mycket prat om så kallade illvilliga sexgalna judar som påstås ha inspirerats av sin religion till att förgripa sig på barn.

Daily Stormer, en amerikansk nazistsajt, påstår att Talmud påbjuder sex med barn och skriver så här:

skarmklipp

Givetvis refererar antisemiterna inte bara till Talmud.

I Bibeln hittar man exemplet med den judiska profeten Isak och hans fru Rebecka som antisemiter påstår är ett tidigt exempel på judisk pedofili. Det exemplet cirkulerar flitigt på nätet och även nazisterna på 30-talet spred det.

Nazisterna och pedofililögnen

Att nazister idag sprider antisemitiska lögner om barnäktenskap och judisk religion är inte konstigt. På 20-talet och 30-talet var myter om judisk pedofili en viktig del av nazisternas retorik. I synnerhet spreds dessa myter i de mest radikala nazitidningarna, som Der Stürmer.

I nästan varje nummer av Der Stürmer kunde man hitta citatet nedan om ”fruar och flickor, judarna är ert fördärv”, ofta på första sidan. Bilden nedan är från Der Stürmer 1934 nr. 38 och har kombinerats med ett passande citat av Hitler om ”bastarder”, barn av både judar och icke-judar.

Här ser vi en liten notis ur nazisternas ledande propagandatidning för antisemitismen, dvs Der Stürmer (nr 31, 1931). Den påstår att Rysslands parlament sänkt giftermålsåldern och att judarna låg bakom detta. ”Skändning av barn blir lag, så vill judarna att det ska vara”.

barnskändning
Klicka för större bild.

I Der Stürmer nr 16 1936 läser vi påståenden om att Talmud tillåter att man skändar (dvs har samlag med) barn som är tre år gamla.

sturm3616talmud
Klicka för större bild.

Nazisterna använde både pedofiliskräcken och kvinnors rädsla för att bli våldtagna i sin propaganda mot judarna. Sex är ett mäktigt redskap för att väcka känslor. Judar gifter sig med barn för att behålla sin ”ras ren” skrev de i sin propaganda. Samtidigt ingick det i judars kultur att våldta icke-judiska kvinnor för att sprida kulturen, rasen och förnedra kvinnorna, påstod man. Att våldta ickejudiska barn var en del av det man kallade judendomens  ”ondska”.

Judehatet och muslimhatet

Att muslimhatare väljer att göra en stor sak av Aishas ålder vid äktenskapet med Muhammed och att judehatare gör samma då de pratar om den judiska profeten Isak och Rebecka beror inte på någon omsorg av barn. Det beror på fördomar, okunskap, rädsla och rasism.

Om man tittar på myterna som sprids om muslimer och judar ser man många stora likheter. Fler än skillnaderna, faktiskt.

Visst är antisemitism och islamofobi två olika former av rasism som bör studeras för sig också. Men likheterna är slående. Det finns i princip inte en myt om judarna som inte sprids om muslimerna också, och vice versa.  Att man gör en stor sak av att säga att judisk eller muslimsk religion är ”pedofila” religioner är ett sådant exempel.

Jämställdhet i SD

Det har under alla år varit en skev jämställdhet bland SD:s förtroendevalda och deras kommunfullmäktigeledamöter. Det är i skrivande stund 1 275 SD-ledamöter som sitter i kommunerna på varsitt SD-mandat. 22% av alla dessa är kvinnor.

SD har existerat som parti i 29 år och har ännu inte lyckats locka en högre procentandel kvinnliga företrädare.

Motargument har granskat samtliga sverigedemokratiska kommunfullmäktigeledamöter som under denna mandatperiod valts in, har avgått eller uteslutits. Deras kön som de anmält till valmyndigheten har granskats, och även deras ersättare då det funnits person som har hoppat in i deras ställe.

Av alla SD-män som avgått under innevarande mandatperiod ersattes de i 84% av fallen av en annan man.
Av alla SD-kvinnor som avgått ersattes i 82% av fallen av en man.

Då manliga SD-ledamöter (281 st) avgått från sin kommunfullmäktigestol har dessa män ersatts vid 227 tillfällen av en annan man och i endast 45 av fallen av en kvinna. Vid 27 tillfällen resulterar avhoppet eller avgången i ännu en ny tom stol – för att det saknas ersättare i den kommunen.

Då en av alla de 86 kvinnliga SD-ledamöterna avgått har denne ersatts av en annan kvinna i endast 15 av fallen! I 7 av dessa tillfällen en kvinna hoppar av har det saknats en ersättare, så det har blivit en tom stol.

Hela 69 av de 84 avhoppen har resulterat i att en man tar ersättarplatsen.

Det är 50 stycken av samtliga 161 SD-ledamöter i Landstingen som är kvinnor, det är ungefär 31%.

Det är just nu 10 av alla 47 SD-riksdagsledamöter som är kvinnor, ungefär 21%!

(Anna Hagwall och Margareta Sandstedt Larsson räknas inte längre som SD-ledamöter, eftersom de är politiska vildar/partilösa.)

Intressant nog är riksdagsledamot Anna Hagwall fortfarande i skrivande stund registrerad som en SD-ledamot, trots att hon enligt uppgifter i media uteslutits ur SD den femte december 2016 – och alltså borde sakna partibeteckning på riksdagen.se

Källa:
Excelfiler från Valmyndigheten över Nuvarande Ledamöter och Avgångna Ledamöter
http://www.val.se/tidigare_val/val2014/nuvarande_led/index.html (hämtat 2/1 2017)

Med reservation för felaktigheter i räkningen, och för att Rättviks kommun ännu inte verkar ha beslutat om huruvida Anna Hagwall ska ersättas av någon person eller om hennes uteslutning kommer att resultera i en tom stol.

Om kollektiv skuldbeläggning av judar

Det händer med jämna mellanrum att judar som folkgrupp skuldbeläggs för den israeliska statens politik. Inte minst förekommer sådana anklagelser ofta i kommentarsfält som följer rapporter i såväl svensk som utländsk media om Israels brott mot palestinier.

Legitim kritik mot israeliska brott är naturligtvis påkallad och berättigad, men får aldrig direkt eller indirekt blandas ihop med så omfattande begrepp som judendom, judiskhet eller judar som folkgrupp. Sådana generaliseringar är inte bara rasistiska – vilket de uppenbarligen är – utan också historielösa och bevisligen felaktiga. Trots att kollektiv skuldbeläggning baserad på religion eller etnicitet egentligen inte är värdigt ett motargument finns det av praktiska skäl anledning att belysa hur verklighetsfrånvända sådana anklagelser är.

Både inom den akademiska och politiska sfären och i den offentliga mediedebatten är många av de främsta kritikerna av Israels behandling av palestinierna själva judar. För den som stöter på rasism i form av kollektiv skuldbeläggning av judar för Israels brott kan det således räcka med en hänvisning till dessa judiska kritiker för att helt och hållet undergräva sådana tröttsamma smutskastningsförsök. Listan kan göras lång, men jag begränsar mig här till att nämna ett par av de mest framstående kritikerna.

Noam Chomsky, professor emeritus vid MIT, har under flera decennier belyst israeliska människorättskränkningar och USA:s roll i dessa. Han har även riktat hård kritik mot civilorganisationer såsom Anti-Defamation League (ADL), vilka han menar urholkar innebörden av antisemitism genom att fördunkla skiljelinjer mellan denna form av rasism och Israelkritik. Chomsky har beskrivits som vår tids viktigaste intellektuella, även av antagonister som Harvardprofessorn Alan Dershowitz.

Chomskys inlägg om fallet kring Norman Finkelstein–en statsvetare som ligger bakom vad som beskrivits som ”förmodligen den mest seriösa forskningen om [Israel-Palestina]konflikten”–handlar om hur Finkelstein försatte sig i knipa under sina år som doktorand vid Princeton. Finkelstein hade då, enligt Chomsky, blottat den intellektuella eliten i USA som ”ett gäng bedragare” genom att avslöja den av dem hyllade boken From Time Immemorial som ett verk av ren och skär historieförfalskning.

Boken, skriven av Joan Peters, var ett hopkok av selektiva urval av citat och statistik med syftet att bevisa att palestinier inte existerade som ett urfolk i Palestina, något som ansågs ge efterlängtat empiriskt stöd för illusionen om Palestina som ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Finkelsteins kritik tillintetgjorde detta försök till politisk historierevisionism, men också, närapå, hans framtida akademiska karriär.

finkelstein-non-copyright
Norman Finkelstein

Till slut hamnade Finkelstein på relativt blygsamma DePaul University i Chicago där han var nära att få ”tenure”, vilket närmast kan beskrivas som form av arbetsrättslig livstidsgaranti för lektorer och professorer i USA. Men Finkelsteins obevekliga förakt mot apologeter för Israels brott kastade honom återigen in i rampljuset när han under en debatt i nyhetsprogrammet DemocracyNow anklagade Alan Dershowitz för att i sin senaste bok ha plagierat Joan Peters verk. I bokform visade Finkelstein senare på punkt efter punkt hur Dershowitz vilselett läsarna. Dershowitz hade försökt stoppa utgivningen av Finkelsteins bok genom upprepade stämningshot mot utgivaren University of California Press och andra försök till maktutövning men misslyckats. Däremot ödelade kontroversen Finkelsteins akademiska karriär då DePaul förvägrade honom ”tenure”, och ingen annan erbjudit honom någon stadigvarande akademisk tjänst sedan dess.

Medan både Chomsky och Finkelstein under senare år har blivit bannlysta från Israel, så har de dessutom förlorat stöd bland aktivister inom pro-palestinska BDS-rörelsen som ser ”enstatslösningen” som det enda kvarvarande alternativet för en fredlig resolution. De båda forskarnas ställning som de mest progressiva intellektuella rösterna kring konflikten har i en växande skara pro-palestinska aktivister börjat anses vara passé. På sätt och vis kan detta sägas vara indikativt för deras viktiga bidrag i att sprida kunskap om palestiniers rättigheter och Israels brott. I en tid som var mycket mer oförlåtande mot Israelkritiska röster, riskerade Chomsky och Finkelstein mycket för att bryta genom det debattklimat som dominerade i USA under många år.

Ilan Pappe, historieprofessorn som leder ett forskningscenter vid Exeters universitet i England, är idag kanske den mest välkända progressiva akademikern inom BDS-rörelsen. I sin bok The Ethnic Cleansing of Palestine kastar han ett nytt ljus på konflikten genom att beskriva konflikten som en följd av en systematisk etnisk rensning. Han har t.o.m. beskrivit situationen i Gaza som ett långsamt folkmord (incremental genocide). Till följd av sin oeftergivliga kritik har Pappe fått utstå mordhot riktade mot honom och hans familj, vilket gjorde att han till slut kände sig tvungen att lämna Israel för England. Pappe tillhör de ”nya historikerna” som reviderat den israeliska historiebeskrivningen om vad som egentligen hände under tidigare skeden av konflikten. En annan israelisk kritiker i denna kategori, om än inte fullt så radikal som Pappe, är Avi Shlaim, professor verksam vid universitetet i Oxford. Hans forskning har starkt bidragit till att utmana narrativet som beskriver Israel som en stat som beslutsamt strävar efter en hållbar fred och som endast utkämpar krig i självförsvar.

Kvar i Israel finns en lång rad skarpa judiska kritiker. För tidningen Haaretz skriver journalisterna Amira Hass och Gideon Levy ofta om de brott som den israeliska ”apartheidregimen” begår i de ockuperade områdena. Organisationer som Jewish Voice for Peace, B’tselem, Yesh Din och Breaking the Silence ger aktivister, människorättsorganisationer och forskare runtom i världen avgörande information om de internationella brott som Israels regering är ansvarig för.

Andra framstående judiska kritiker av Israel är eller var Hannah Arendt, Judith Butler, Howard Zinn, Sara Roy, Max Blumenthal, Miko Peled, Edward S. Herman, Mark Levine, Glenn Greenwald, Richard Falk, Peter Beinhart , Joseph Levine, Anna Baltzer för att bara nämna ett fåtal. I Sverige finns Helle Klein, Dror Feiler, Henry Ascher, Olle Katz, Göran Rosenberg, Bernt Hermele och många andra, som har stuckit ut hakan genom att kritisera den israeliska staten.

dror_feiler_ship_to_gaza
Dror Feiler på Ship to Gaza

Konspirationsteoretiker påstår att många av dessa (särskilt Chomsky) är så kallade gatekeepers. I sammanhanget betyder detta att deras kritik avgör ramarna för vad som är legitim kritik, i syfte att begränsa en farligare och mer omfattande plattform för civilt motstånd. Resonemanget används i antisemitisk anda som försvar mot det argument som underbygger denna text, dvs. att många judar kritiserar Israel för de brott staten begår, och att detta om något motbevisar den rasistiska idén om kollektiv skuld (som egentligen inte förtjänar denna uppmärksamhet).

Vad som är slående är dock hur dessa och andra kritiska judiska tänkare har framtvingat nya diskurser där palestiniers rättigheter får större gehör, genom att dels förhålla sig till rådande missuppfattningar om historiska fakta och motbevisa dessa, och samtidigt belysa konflikten ur samma normativa perspektiv som vi använder när vi i Väst funderar över andra konflikter. Inte sällan arbetar de i motvind, med svårigheter att publicera eller att få sina publiceringar recenserade och utan möjligheter att framträda i mainstream media.

Framförallt har de svårt att få kritiken omvandlad i politiska handlingar. Likväl står de för en syn på konflikten som makthavare med har svårt att avvärja och som är effektiv eftersom många är villiga att ge sitt stöd när de väl konfronteras med den. Till skillnad från vad de mest konspiratoriska antisemiterna hävdar är problemet knappast denna kritik, utan de strukturella hinder som gör den fortsatt relevant.

Och för detta ansvarar naturligtvis inte de judiska kritikerna själva, och därmed inte heller judar i största allmänhet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Radikaliseringen av främlingsfientliga

Annelie Sjöberg, centerpartist, har postat ett grovt rasistiskt inlägg där hon ondgör sig över hur vi svenskar när vi blir gamla riskerar att tas om hand av invandrare. Främst är det muslimer som skrämmer, men alla som inte delar hennes språk och ”tysta kunskap” om svensk kultur är egentligen underkända.

Jag använder sällan ordet ”rasistisk”, utan föredrar ”främlingsfientlig”, men i detta fall är det svårt att sätta något annat ord på det hon framför. Att kvinnor ofta nog inte vill bli hjälpta på toaletten av män och att vi ska förvänta oss att vårdgivare pratar tillräckligt bra svenska för att förstå oss är självklart. Men AS går avsevärt längre när hon singlar ut länder som Afghanistan, Eritrea och Somalia som särskilt olämpliga att komma ifrån, och muslimer som otäcka och otänkbara vårdgivare.

Vidare menar hon att vi som har förfäder som bott i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig” inte borde betala ”extra avgifter” för att slippa invandrare på ålderns höst och att ett invandrarfritt vårdföretag också måste vägra plats åt kändisar som står upp för flyktingar, och för alla som gillar IRM och ”SD ut ur riksdagen”. Hon vill alltså inte bara slippa somalier, eritreaner och afghaner som vårdgivare, utan vill även undvika att dela vårdhem med oss som tagit ställning för en human asylpolitik.

asbgHon påstår i sin profil att hon jobbar som gymnasielärare på Nyströmska skolan i Söderköping. Jag mailar dem och frågar hur hennes inlägg går ihop med deras värdegrund, och får svar femton minuter senare, trots att det är jullov, från rektorn: ”Personen i fråga arbetar inte på Nyströmska skolan i Söderköping.

Det visar sig att Annelie Sjöberg har sagt upp sig från sin arbetsplats efter kritik mot sitt engagemang i ”Folkets demonstration” – en hatgrupp där alla partier utom SD benämns landsförrädare, och där muslimhat och invandrarhat gror friskt. Gruppen ordnade en demonstration och hon åkte dit och höll ett tal. Hon har också medverkat i ”Radio Realism”. I pressen förklarar hon att hon gjort en uppgörelse med skolan och att hon är nöjd, eftersom hon inte trivts med sin anställning.

Jag messar med Staffan Danielsson, C, som ett par månader senare kritiserat skolan för hennes uppsägning, som han efter att ha pratat med henne och läst en artikel om henne i Nya Tider menar var framtvingad, och han svarar att han lärt känna henne som ny C-politiker, och fortsätter med ”Vad gäller anställda i äldreomsorgen ska ju alla kunna fullgöra sina arbetsuppgifter oavsett bakgrund och religion så att peka ut som Annelie gör är fel och olyckligt och främlingsfientligt. Att däremot ställa språkkrav i det arbetet kan ju vara relevant.” Han använde henne som moderator i en Centergrupp, men de kom överens om att hon behövde sluta efter något år när hennes medverkan i demonstrationen blivit känd för honom.

Jag gillar Staffan, även om vi ofta tycker olika, på grund av hans saklighet och förmåga att hålla god ton i debatter, men jag håller inte med honom i denna fråga. Min dotters allra bästa kompis är född i Eritrea. En fantastisk tjej, som läser på universitetet och känner sig som både svensk och eritreansk. Rolig, intelligent och med stor medkänsla ägnar hon en del av sin fritid åt välgörenhet. Hur skulle det ha känts i hennes mage att läsa att hennes lärare på gymnasiet uttryckt sig så om henne och hennes vänner som AS gjorde?

Man kan inte vara lärare och skriva hatinlägg där människor döms ut enbart baserat på deras religion eller etnicitet, anser jag. Elevernas rätt att bli sedda som individer måste komma före lärarnas rätt till sitt jobb. En elev ska inte ens behöva misstänka negativ särbehandling på grund av bakgrund eller religion.

Att lärare tar ställning i vänster-höger-frågor är något helt annat. Jag håller därför inte med om att det är lika illa med en kommunist, såvida den inte uttrycker sig så att elever behöver känna obehag och oro över att inte bli rättvist behandlade.

IRM har också skrivit om Annelie Sjöberg, och berättar att hon utretts av C och ändå ges fortsatt förtroende.

Det är förstås upp till var och en om man vill vara för generösa eller strikta regler för invandring, men det som pyser ur Sjöberg är inte migrationspolitiska ställningstaganden, utan grovt hat mot medmänniskor baserat på etnicitet och religion.

Det är förstås svårt att utifrån denna information avgöra huruvida hon alltid varit smygrasist och sedan gradvis kommer ut ur garderoben, eller om det som sker är en faktisk radikalisering, men den historia som framträder när vi, efter att inte känna till henne alls, nystar i hennes tidigare inlägg och uttryck är att tonen mot invandrare och även invandringspositiva svenskar blir allt hätskare.

Egentligen är det samma process som vid IS-radikalisering. Samhället tar avstånd från en grupp individer. Gruppen blir till en subkultur. Subkulturen ersätter samhället. Subkulturens berättelse blir till den enda sanningen. Människor utanför subkulturen upplevs som hot, och som djupt orättvisa i sina bedömningar och fördömanden. Bara vännerna på insidan förstår, och när de beter sig illa hittar man på ursäkter å deras vägnar. Gradvis uppstår ett ömsesidigt hat mellan subkulturen och övriga samhället.

Nej, jag påstår inte att främlingsfientliga i Sverige går lika långt som IS. Än. Parallellen gäller mönstret vid radikalisering. När jag läser i grupper som Folkets demonstration undrar jag hur långt de är beredda att gå. Var går gränsen för den som kallar oss som vill ha ett öppet Sverige för ”landsförrädare”? Vilket straff vill de, om de får välja helt fritt, se oss få för våra brott?

Utvisning? Fängelse? Tortyr?

Död?

Sett ur det perspektivet kanske vi ska hoppas att Centerpartiet, som normalt har högt i tak och en sund syn på mångkultur, låter AS stanna som medlem, och fortsätter den ”dialog” med henne de utlovade i februari.

Jag vill helst inte torkas i underlivet av karlar när den dagen kommer, och jag vill förstås att personer som tar hand om mig förstår svenska, engelska eller franska så att vi kan kommunicera. Men jag kan garantera att jag mycket gärna ser både afghaner och somalier som vårdpersonal, trots att även jag har rötter i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig”. Ju fler nationaliteter på mitt hem desto trevligare. Jag är nämligen övertygad om att jag även på ålderns höst kommer att ha kvar min nyfikenhet på andra kulturer. Och även om Annelie helst väljer bort mig som granne väljer jag inte bort henne. Hennes kultur känns synnerligen främmande trots alla år jag ägnat åt att gräva i främlingsfientliga grupper, och jag ägnar gärna de sista åren av mitt liv åt att förstå den.

 

Not: Vi har skrivit till Centerpartiets Peter Karlström. Han har i skrivande stund inte svarat, vilket är förståeligt med tanke på att det är julledigt för många. Om/när vi får svar kommer vi att uppdatera inlägget med hans kommentar.

EDIT: I en tidigare version benämndes Annelie ”före detta socialdemokrat”. Det är nu borttaget, eftersom Annelie påpekat att det inte stämde.

Moskéer som inte tar avstånd

Patrik Engellau hos ‘Det goda samhället’ skriver att svenska moskéer inte tar avstånd från tunisiern som körde in i en folkmassa i Berlin. Han menar att ”Frågan är viktig ty en ung muslim som tänker ägna sig åt våldsamheter lever för det mesta i ett muslimskt sammanhang med andra muslimer som sina närmaste vänner, bekanta och släktingar.”.

Utgångspunkten verkar vara att den som inte tar avstånd är för. Han har därför letat sig igenom svenska moskéers webbsidor för att se vem som skriver att den tar avstånd, och drar sedan slutsatser utifrån avsaknaden av sådana texter.

Med precis samma argument kan förstås svenska kyrkor, såsom Sollentuna kyrka eller Arvika kyrka, anklagas för att vara för alla stolligheter som hittas på i min guds namn, såvida de inte tar avstånd. Det gäller abortmotstånd, HBTQ-hat, samt diverse krigsdåd utförda av kristna världen över.

Vi har förstås inte sett några sådana krav någonstans.

Tankefiguren att moskéer ska ta avstånd är grundad i synen på att alla muslimer är hopklibbade och därför är alla ansvariga för allas gärningar. De har ingen rätt att slippa undan. De har ingen rätt att känna att det är alldeles självklart att de inte står bakom massmord. Det räcker inte med att tydligt säga att man är emot IS en gång för alla. Det måste upprepas för varje dåd IS tar på sig.

Det är en finurlig strategi. Tar de avstånd erkänner de att de sitter ihop med terroristerna. Tar de inte avstånd kan de anklagas för att hålla med dem. I smyg.

Men IS-rekryteringar då? Ska inte moskéer ta ansvar för dem?

Först och främst är det ju skillnad på att ”ta ansvar för” och att ”motarbeta”. Det är fullt rimligt att förvänta sig att alla, oavsett religion eller bakgrund, som har en möjlighet att motarbeta IS-rekryteringar och andra terroraktiviteter använder sitt inflytande, närhelst de kan. Såvitt jag förstått gör de flesta muslimska organisationer också det, därför att de kan och tycker det är viktigt.

Att ”ta ansvar för” är något helt annat. Ansvarstagande förutsätter delaktighet. Företrädare för den moské som används som bas för rekrytering har förstås ett eget ansvar att stoppa detta. Därom säger jag inget. Men det är inte det Engellaus artikel handlar om. Han har inte singlat ut moskéer som kan tänkas användas för IS-rekrytering, han har inte framfört några bevis för varför de skulle göra så, och han argumenterar inte runt varför de utifrån dessa bevis borde ta ett ansvar för det som skett.

Istället är det den gemensamma religionen som är hela utgångspunkten för det påhittade ansvaret. Varje moské ska ta avstånd för varje dåd på sina webbsidor, annars har de svikit samhället. Annars är de medskyldiga.

Det finns nästan tretusen kyrkor i Sverige, och till dem kan läggas katolska kyrkor och frikyrkor. I logikens namn ska därför varje kyrka ta avstånd för varje dåd begånget av varje kristen någonstans i världen på sin webbsida, så länge förövaren kan tänkas vara religiöst motiverad.

Eller också kan de kanske förse våra webbsidor med disclaimers: ”Jag är emot terrordåd”, och så gäller det alltid. Högst uppe i högra hörnet. Kanske en liten gif, som roterar och flashar budskapet och som alla som företräder en religion behöver ha, för att inte antas vara för?

Eller också utgår vi från att människor överlag är emot besinningslöst dödande av civila så länge de inte uttalat är för.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

===
Läs mer i ämnet av David Ehle.

Föreningen HEM om tiggeriförbud

Gästinlägg av Föreningen HEM

Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvens uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens sopDetipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.

Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.

hand-1465707_960_720Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.

En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.

För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och funtionsnedsatta, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.

Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.

bundesarchiv_r_165_bild-244-52_asperg_deportation_von_sinti_und_romaMed tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt Socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.

Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter grundades i mars 2014 som ett sätt att strukturera det volontära arbetet som under några månaders tid pågått för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige.

Följ gärna Föreningen HEM på deras hemsida och på Facebook och Twitter

”No go-zoner” förr och nu

”Man riskerar att bli skjuten om man går dit, eller rånad, av kriminella element. Det är områden dit polisen knappt själva vågar gå och folk som är där är annorlunda.” Så lät det om Gamla Stan och Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar fram till andra världskriget. Idag är det andra områden som myter sprids om, som är farliga s k ”no go-zoner”. Alla som bor där är kollektivt misstänkliggjorda..

Polisen importerade uttrycket ”no go”-zoner, och använde det ibland som intern polisslang, för att beskriva orter med mycket problem med utanförskap och där kriminella nätverk håller hus. De menade ursprungligen zoner där polisen måste se upp lite extra eftersom det KAN bli gängbildning och en aggressiv stämning mot dem där.

Polisen själva pratar inte om no go-zoner officiellt sett utan om ”områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället” (2014) eller ”ett område med låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.” (2016)

Områdena har givetvis problem. Det är områden där inte bara kriminalitet växer utan även med mycket utanförskap och arbetslöshet. Men det är inga farliga zoner där man blir dödad om man sätter sin fot, som antyds i rasistisk media över hela världen.

”No go-zonen” Gamla Stan

Områden med stort utanförskap är inget nytt i svenska historien, sådana områden har funnits förr. Förr gick de under benämningen ”farliga områden”.

Söder i Stockholm var en sådan plats för inte så länge sen, vilket speglas i gamla svenska filmer som t ex Söderkåkar.

Gamla stan var värre, rena slummen. Mycket skräck spreds om Gamla Stan så sent som för 80-90 år sedan. De rikas chock över att beblandas med kreti och pleti från ”no go-zonen” Gamla Stan har skickligt beskrivits i filmen Greven från Gränden med Nils Poppe i huvudrollen.

Skräcken bland en del i över- och medelklassen var reell. Den tidens rasister utmålade gärna Gamla Stan som ett ”farligt område” fullt med judar och ”zigenare” och ryssar och andra suspekta typer.

Joseph Goebbels ansåg att Gamla Stan i Stockholm var en farlig ”no go-zon” full av judar och polacker och andra läskiga människor. Nej, det är inte en ”godwin”, Goebbels älskade den svenska filmen Pettersson och Bendel (1933) som utspelades i Gamla Stan. Den var en motsvarighet till dagens skräckpropaganda om Tensta eller Nordborg, och Goebbels beundran för filmen visar hur nazisterna såg på detta med ”no go-zoner” på den tiden. Filmen var den tyska nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels favoritfilm.

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”

Filmen med Nils Poppe var en av en lång rad filmer som försökte nyansera bilden av utanförskapsområdena. En annan betydande film var Edvard Perssons film om Klockorna i Gamla Sta’n.

Albert och Herbert i ”no go-zonen”

Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar är två andra före detta ”no go-zoner”, och samma sak med dem som Gamla Stan. Det var zoner som i skräckpropagandan beskrevs som ”farliga” men som inte var det.

Ängö i Kalmar var t ex en fattig arbetarförort med mycket utanförskap och elände och därmed en hög kriminalitet. Men det var inget livsfarligt område att bo i eller vistas i.

Haga var så förknippat med kriminalitet och fattigdom att serien Albert och Herbert kunde göras med de myterna som grund.

Har du besökt en ”no go-zon”!

Du har säkert besökt en s k ”no go-zon” nyligen. Låt oss kika på vilka områden polisen pratar om.

Stockholm

nogo

Göteborg

nogo2

Kalmar

nogo3

Livsfarliga områden, eller hur?

De som sprider begreppet ”no go-zoner” antyder att det blivit som i USA, ghetton där det är livsfarligt för en vit att vistas. De myterna spreds om Gamla Stan också på 30-talet fast då var det en del i medelklassen och överklassen som var rädda att bli överfallna av fattig underklass.

Myterna om ”no go-zoner” förhindrar oss att se och lösa de verkliga problemen. Utanförskap skapar lidande för de i utanförskapet.

När man tror att situationen i förorterna idag är något unikt och speciellt i svensk historia har man fel, mycket fel. Det enda unika med dagens situation är att det är många med utländsk bakgrund som bor där, resten, rubbet, är sånt vi sett innan.

Numera är Söder och Gamla Stan och Haga och Ängö platser där folk bor med hög medelinkomst, och barnbarnsbarnen till dem i utanförskap lever idag som alla andra. Utom om de är lyckliga nog att ha ärvt något hus i den f d slummen, för då är de med all sannolikhet stenrika idag. Problemen går att lösa. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.

Till sist SvD 1941 0930. Myterna om ”no go-zonernas” farlighet fick man bemöta redan 1941. Nej det var inte livsfarligt att strosa runt i Gamla Stan eller Klarakvarteren, skrev Centralförbundet för Socialt arbete.

19410930-kriminalitet2

19410930-kriminalitet

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Läs mer här

Motarguments artikel om Folkpartiets rapport om Utanförskapsområden

Motarguments artikel ”No go-zoner för dummies”

Affärsvärldens vit makt-retorik

Erik Hörstadius kräver, mot bakgrund av sin hudfärg och sitt kön, i en retoriskt tveksam krönika del i Isaac Newtons, Mozarts, Alexander Flemings, Shakespeares, Steve Jobs, Walt Disneys, Abraham Lincolns, Kafkas, Rembrandts, Churchills, Einsteins och Bob Dylans stordåd.

Vägen dit är krokig och bitvis faktaresistent. Genom att högt och lågt dra upp påhopp på “den vite mannen” i Sverige och internationellt menar han sig ha belägg för att han och hans kamrater är utsatta av media, politiker och folk i största allmänhet. Tanken är inte ny. Det där med att vita utsätts för “omvänd rasism” genom att icke-vita får skämta om och kritisera oss men inte tvärtom brukar ältas i alternativmedier.

Men nästan alla de belägg han lagt fram för sin tes att vita män är passiva offer är antingen redan hårt kritiserade, eller mycket perifera.

Han exemplifierar med en text av Alexander Bard som handlar om lågutbildade och främlingsfientliga, och inte om hela kollektivet vita män. Han påstår, felaktigt, att Hillary Clinton sagt att “den vite mannen” hör hemma i en basket of deplorables, när hon egentligen, hårt kritiserat, yttrade sig om “half of Donald Trump’s supporters”. Han påstår att den vite mannen “kvoteras bort” på amerikanska campusar, trots att vita män fortfarande är överrepresenterade där, och menar sedan att den stackars kraken utsätts för “åsiktsstalinister” när han ändå kommit dit.

Vidare är det av någon anledning synd om vita män för att kritik av gay marriage ifrågasätts på amerikanska universitet. Som om inte vita män kan vara homosexuella.

Hörstadius menar också att det “anses fult” att vita röstar på Trump. För oss som följt presidentvalet är det en bisarr beskrivning. Visst är amerikanska media smått besatta av att hacka upp befolkningen längs diverse linjer – hudfärg, ålder, utbildning, kön, religion, stat – men det är som förklaringsmodell och inte i huvudsak för att slå ner på väljare. Trumps väljare, oavsett kön och hudfärg, har absolut förlöjligats, men det handlar om deras bisarra faktaresistens och deras ovilja att bry sig om Trumps sexism, rasism, inkompetens, bisarra hämndgirighet och uppenbara lögner – inte om deras hudfärg.

Hörstadius vandrar vidare till Black Lives Matter, och påstår att rörelsen är ett bevis för att samhällsdiskussionen är antivit. Det är ett absurt påstående, för det finns få fenomen som diskuterats och ifrågasatts så hårt det senaste året som just den rörelsen. Det finns motslogans, som All Lives Matter och Blue Lives Matter, och det finns långa, arga analyser av vartenda snedsteg företrädare för rörelsen gjort. Det är som om en amerikan skulle skriva om svensk politik att ingen kritiserar regeringen Löfven. USA har just nu en nödvändig, om än ibland överhettad och osaklig, diskussion om “ras”-problem. Tongångarna går högt, men det är en debatt mellan jämlikar.

15766912027_ab7a7f63c7_b
Black Lives Matter-demonstration i Minneapolis 2014.

Han påstår vidare, felaktigt, att Annika Strandhäll twittrat om manlig rösträtt (hon skrev “jag har tänkt tanken” i en kommentar på en privat Facebook-vägg), och låtsas att detta också är ett exempel på vad manshatare kommer undan med, som om inte ett nationellt raseri som kulminerade i att moderaten Delmon Haffo fick lämna sitt uppdrag utbrutit.

Nej, Hörstadius, det går inte att oemotsagd ge sig på vita män. För varje aktion kommer en reaktion och sedan en motreaktion. Det är i sin ordning att tycka att Black Lives Matter har fel, även om jag inte i huvudsak håller med, men det är ohederligt att påstå att den rörelsen är den enda som hörs, och att den skulle vara okritiserad. Detsamma gäller i princip alla andra exempel. Men så långt är artikeln bara ytterligare ett inlägg i “stackars oss”-debatten, och inte förtjänt av en större reaktion än att suckande skaka på huvudet.

Det blir dock snabbt obehagligt vid slutklämmen, när Hörstadius i en verbal kullerbytta kommer fram till att vita män är “förtryckta” och att han därför på något sätt har moralisk rätt att, som vit man, påstå att bara vita män byggt nationer som människor flyr till och inte från.

Det är bisarrt att indirekt hävda att kvinnor inte skulle ha del i västerländska “nationsbyggen”, att inte män skulle starta krig, att enbart västerländska “nationsbyggen” flys till, eller att bara vita och inte exempelvis svarta slavar har bidragit. Och mitt i hans uppräknande av framstående vita män står dessutom syriern Steve Jobs, à propos länder människor flyr från.

Hela artikeln, med sina halmgubbemyter om obesvarade påhopp på “den vite mannen”, har uppenbarligen syftat till att bygga upp ett rättfärdigande att hävda vita mäns suveränitet. Förmodligen medvetet och i syfte att hävda utsatthet förvränger Hörstadius en mångsidig, internationell debatt så att det låter som om det handlar om ensidiga attacker.

I en ton av “eftersom jag nu bevisat vi är särdeles utsatta har jag härmed rätt att framföra att vita män är bättre än kvinnor och alla andra hudfärger”, rabblar så Hörstadius slutligen upp alla de framstående män han menar bekräftar hans egen grupps storhet.

Det funkar inte så, Hörstadius. Andras uttalanden ger dig inte absolution att säga vad du vill utan att ifrågasättas.

När du hävdar att vita män är suveräna alla andra “människokategorier” är det klassisk vit makt-retorik. Det är själva definitionen av rasism och sexism. För den finns ingen ursäkt.

===

Not: Vi erbjöd Affärsvärlden att publicera denna text, men de tackade nej.