Etikettarkiv: brott

Krönikor

Tidö: Politik som bygger på en berättelse om ”dom andra”

Inför det senaste svenska valet såg vi ett tydligt mönster: nyhetsrapportering om brott, sociala problem och otrygghet kom allt oftare att kopplas till människors bakgrund. Genom rasifiering och kulturifiering skapades en berättelse där minoriteter, särskilt muslimer och människor med invandrarbakgrund, gång på gång placerades i centrum för negativa nyheter.

Det handlade inte bara om vad som rapporterades, utan hur.

Enskilda händelser lyftes fram som representativa för hela grupper.

Brott blev inte bara brott, de blev uttryck för “kultur”, “ursprung” eller “misslyckad integration”. Samtidigt osynliggjordes majoritetssamhällets roll i olika sociala problem.

Resultatet blev en kraftfull förenkling där komplexa samhällsfrågor reducerades till en fråga om “dom andra”.

Syftet med denna typ av rapportering, och hur den utnyttjades politiskt, var tydligt: att få människor att associera minoriteter med negativ information.

När samma koppling upprepas tillräckligt ofta sker något psykologiskt:
Minoriteter börjar automatiskt förknippas med kriminalitet eller otrygghet, enskilda fall uppfattas som typiska, negativa stereotyper känns som “sunt förnuft” snarare än konstruktioner.

Genom att spela på rädsla och oro kunde politiska aktörer förstärka ett “vi och dom”-tänkande.

I denna berättelse blev minoriteter inte individer utan samhällshot och problem.

Det är svårt att bortse från att detta var en framgångsrik metod. Opinionsläget förändrades, och frågor om migration, kriminalitet och “ordning och reda” kom att dominera valdebatten.

Politiska krafter som drev en hårdare linje i migrationspolitiken stärkte sina positioner.

Att koppla känsloladdade nyheter till specifika grupper visade sig vara ett effektivt sätt att påverka väljare. När människor upplever rädsla söker de enkla lösningar och det är just sådana lösningar som erbjöds.

Efter valet har samma politiska intressen gått vidare från retorik till konkret politik. Flera lagförslag har lagts fram under senare tid, i syfte att göra det lättare att utvisa personer med invandrarbakgrund.

Ett av de mest bisarra exemplen är det nya vandelskravet. Regeringen vill att uppehållstillstånd ska kunna nekas eller återkallas på grund av “brister i levnadssätt”, begreppet omfattar inte bara brott, utan även exempelvis skulder, bidragsfusk eller andra former av misskötsamhet. Syftet är uttryckligen att skapa större möjligheter att avlägsna personer ur landet. Särskilt kontroversiellt, diskriminerande och rasistiskt är att lagen föreslås få retroaktiv effekt vilket innebär att tidigare beteenden ska kunna vägas in vid beslut om utvisning. Förslaget kan därmed påverka människor som redan lever i Sverige sedan länge.

Parallellt med detta föreslås också skärpta regler för utvisning vid brott, där fler brott ska leda till utvisning och kraven sänks, samt att det finns möjligheter att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

Tillsammans innebär detta ett tydligt skifte från att skydda människors grundläggande rättigheter att stanna, till att aktivt öka möjligheterna att utvisa.

Det är en politik som bygger på rasistiska föreställningar.

Här blir kopplingen mellan tidigare strategier och den politik regeringen bedriver nu tydlig. Den bild av minoriteter som byggdes upp genom selektiv och vinklad rapportering, där vissa grupper framställdes som problematiska, kriminella eller “misskötsamma”, återkommer nu i lagstiftningen.

När lagar formuleras kring begrepp som “bristande vandel”, som kan inkludera allt från brott till sociala eller ekonomiska problem, speglar det samma logik, dvs att vissa människor ses som mindre önskvärda och lättare kan göras av med.

Det vi ser är inte isolerade fenomen, utan en sammanhängande utveckling. Nyhetsrapportering som kopplar minoriteter till problem, politisk exploatering av dessa associationer, en förändrad opinion och lagförslag som institutionaliserar samma synsätt.

När berättelser om “dom andra” får forma både opinion och lagstiftning, Vad händer då med något av det mest svenska man kan tänka sig, principen om likhet inför lagen?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

Tidö hastar igenom lagändring om dubbla straff för gängkriminella

Idag förkunnade Tidöregeringen och Sverigededemokraterna att de kommer att driva igenom straffrättsreformen där gängkriminella ska straffas hårdare just för att de är gängkriminella.

Smaka på detta:

Samma brott – dubbla straff. Särbehandling av människor, oavsett om de är kriminella eller inte, är inte förenligt med mänskliga rättigheter, den liberala demokratin, grundlagen och rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen.

Straffrättsreformen kommer i sin förlängning att få som direkt konsekvens att juridisk status och grupptillhörighet fäller avgörande för vilka rättigheter en människa har.

Den danske kriminologen och docenten i sociologi David Sausdal säger till TT att dubbla straff för gängkriminella inte är ett effektivt sätt att minska brottsligheten.

Sausdal menar att det borde satsas på förebyggande åtgärder och mer resurser till polisen. Tidöpartierna har länge talat sig varma för den danska modellen, och vill nu i princip kopiera danskarna med devisen ”danska straff för svenska brott”.

”– Det är nästan tragikomiskt. I princip all forskning säger samma sak. Det danska justitiedepartementets forskningsenhet har publicerat flera rapporter där de sammanställt forskning som visar att de danska förlängda straffen inte är effektiva. De kan till och med vara kontraproduktiva och förvärra situationen.” (Källa: Omni)

Sausdal har svårt att förstå att svenskarna är så förälskade i den danska modellen om syftet är att minska brottsligheten. Han menar att det finns stark evidens för vad som fungerar och vad som inte fungerar för att minska brottsligheten. Kritiken innefattar att Tidö nu använder svenska skattepengar till något som inte är effektivt.

Lagförslaget avstyrktes av lagrådet, som bland annat ansåg att det var ett ”hastverk”. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) håller inte med om den kritiken, men säger att vissa lagtekniska justeringar har gjorts.

Förutom de moraliska, rättsprincipiella och juridiska aspekterna finns evidens för att skärpta straff inte är effektiva, utan kostar istället staten en massa pengar. Men Tidöpartierna bryr sig inte om forskning och evidens, de är mer måna om att upprätthålla sin populistiska symbolpolitik.

Straffskärpningen ska gälla från 1 augusti 2026.

Källa:

Kritik mot dubbla straffen: ”Inte effektivt” – TT

I fokus

Tidö: indragna medborgarskap nedmonterar demokratin

Tidöregeringen vill ändra grundlagen för att kunna möjliggöra återkallelse av svenskt medborgarskap i vissa fall. Det börjar som det alltid gör när makten vill flytta fram sina positioner utan att väcka alltför mycket oväsen. Man väljer en fråga som ser oskyldig ut på ytan. Vem vill försvara fusk? Vem vill försvara den som ljugit sig till ett medborgarskap?

Statsminister Ulf Kristersson (M) skriver:

”Svenska pass ska inte delas ut till vem som helst och hur som helst. Medborgarskapet är en stor fråga som man ska förtjäna och känna stolthet över.” (Källa: Ulf Kristerssons officiella Facebookkonto)

Det är en formulering avsedd att låta folklig och självklar. Men den döljer vad saken faktiskt gäller. Det här handlar inte om att svenska pass i dag delas ut “till vem som helst”. Det handlar om att regeringen vill ändra grundlagen för att kunna återkalla medborgarskap i vissa fall. Man ändrar inte grundlagen för att rätta till ett administrativt slarvfel. Man ändrar grundlagen när man vill flytta gränsen för statens makt över medborgaren.

Det verkligt allvarliga är att detta inte ska gälla alla lika. Förslaget riktas mot personer med dubbla medborgarskap. Därmed införs i praktiken ett graderat medborgarskap, där vissa svenskars tillhörighet blir mindre trygg än andras. En grupp får veta att deras medborgarskap är fast. En annan får lära sig att det kan omprövas. Det är inte likhet inför staten. Det är en medveten uppdelning av medborgarna i olika säkerhetsklasser.

Och detta är inte någon olycka i arbetet. Det är Tidöpolitik. Sverigedemokraternas inflytande märks inte bara i tonläget utan i själva konstruktionen: mer misstänksamhet, mer kontroll, svagare rättighetsskydd. Staten vänjer sig steg för steg vid tanken att vissa människors tillhörighet ska vara mer villkorad än andras.

Sedan kommer nästa led: det utökade tjänstemannaansvaret. På papperet låter det oskyldigt, nästan dygdigt. Vem kan vara emot ansvar? Men i verkligheten innebär det också att de tjänstemän som ska hantera dessa ärenden — inte minst på Migrationsverket, om myndigheten får rollen att utreda och besluta om återkallelse av medborgarskap — kommer att arbeta under ett hårdare politiskt tryck. När staten både ger sig själv starkare verktyg mot medborgaren och samtidigt skärper trycket på dem som ska fatta besluten, då skickas ett mycket tydligt budskap nedåt i systemet: fatta inte fel beslut, gå inte emot den politiska viljan, var hellre hård än rättssäker. En självständig förvaltning riskerar då att förvandlas till en rädd förvaltning.

Och ovanpå detta ligger frågan om Palantir och övervakningen. När staten samtidigt vill göra vissa medborgarskap återkalleliga, sätta hårdare press på tjänstemännen och öppna dörren för mer avancerade övervakningsverktyg, då ser man mönstret tydligt. Varje reform säljs in som rimlig var för sig. Men tillsammans pekar de i samma riktning: mer kontroll, mindre rättssäkerhet och en stat som samlar allt fler medel för att hålla människor under uppsikt och under disciplin.

Det är så demokratisk nedmontering ser ut i ett modernt land. Inte med stöveltramp på gatorna, utan med propositioner, utredningar, lagrådsremisser och välpolerade pressmeddelanden. Först gör man en grupps rättigheter mer villkorade. Sedan ökar man trycket på dem som ska verkställa politiken. Och hela tiden försäkrar man allmänheten om att allt bara görs för trygghetens skull.

Så när Kristersson talar om att medborgarskapet ska “förtjänas”, bör man höra den verkliga innebörden: att vissa svenskars tillhörighet ska vara mer provisorisk än andras, att staten ska få större makt över individen, och att myndigheterna ska känna den politiska viljan starkare än den demokratiska principen. Det är inte administrativ ordning. Det är ett stegvis mer auktoritärt styrelsesätt.

Källor:

Inlägg på Ulf Kristerssons (M) officiella Facebookkonto

Regeringen: Proposition 2025/26:78 En grundlagsskyddad aborträtt samt utökade möjligheter att begränsa föreningsfriheten och rätten till medborgarskap

Regeringen: SOU 2026:21 Återkallelse av svenskt medborgarskap

Regeringen: Lagrådsremiss Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar

Featured image attribution: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

Krönikor

Att låta vargen vakta fåren

Gästkrönika av anonym

Sverigedemokraterna har gått ut med vad de kallar för ”förslag för att slå sönder den organiserade brottsligheten i Sverige”. Förslagen är talande exempel för partiets performativa populism. Partiet beskriver att ”man vill att samtliga personer med utländska medborgarskap, som är verksamma inom kriminella nätverk ska fängslas och därefter utvisas”. Det är ett bedrägligt förslag som kan tilltala människor på ett känslomässigt plan.

När man satsar på den typ av populistiska utspel som SD gör, finns det vissa vinster att kamma hem. Populistiska förslag får politiker att framstå som kraftfulla. Populismen leder inte till verkliga förändringar sådana kräver att man samlar på sig både resurser och kompetens för att kunna komma åt de problem man vill adressera. SD:s förslag är särskilt bedrägliga eftersom de kan ge en illusion om att det är möjligt att ”utvisa bort problem” och att ”man kan placera samhällsproblem hos individer baserat på deras etnicitet”.

Handeln med illegala droger omsätter ca 15 miljarder kronor per år i Sverige. Internationell forskning visar att etnicitet inte är centralt när det handlar om illegal handel med droger eller annan organiserad brottslighet. Vilka som är aktiva i den aktuella brottskategorin varierar över tid. De viktiga och avgörande aspekterna är inte varifrån människor eller deras föräldrar kommer, utan att samhället bygger kunskap och förmåga för att möta den kriminella världens nya metoder och former för organisering.

Vill man hitta gemensamma nämnare hos människor i dessa miljöer bör man lägga fokus på andra faktorer än etnicitet, ursprung eller religion hos kriminella, samt ta i beaktning att personer diskrimineras i alla led i rättsprocessen mot bakgrund av just ovan nämnda faktorer. Sverige har en hel del att göra när det handlar om att hitta verkningsfulla insatser för att bryta individers brottsutveckling.

SD:s återkommande fokus på etnicitet är vilseledande. Felaktiga kriminalpolitiska satsningar bidrar till att hela samhället drabbas. Resultat uteblir, samtidigt som tid, pengar och andra resurser går förlorade. Sverige har inte råd med performativa populistiska kriminalpolitiska åtgärder. Svensk polis har redan en uppklaringsprocent som är tre gånger lägre än exempelvis Tysklands polis. Sverige behöver börja med att satsa på att Polismyndigheten fungerar som den ska. Vi behöver också identifiera och utveckla verkningsfulla insatser för att på ett bättre och tidigare sätt, identifiera individer som är på väg att kliva in i kriminella miljöer. Det behövs dessutom utvecklas metoder som gör att det blir lättare bryta med en destruktiv livsstil.

Sveriges nuvarande påföljdssystem är ett kapitel för sig, där politiker från flera olika partier försökt plocka politiska poäng genom att överträffa varandra i populistiska utspel av repressiv karaktär. Det har varit tydligt att repressionen varit överordnad viljan att uppnå resultat. Annars skulle man inte gå rakt emot befintlig forskning och vetenskap när det handlar om lämpliga påföljder.

Det politiker gör just nu är att upprepa förslag som redan har misslyckats i andra delar av världen. Man kan förstå drivkrafterna bakom att gå ut offentligt och vill visa att man är ”hård mot kriminella” samtidigt måste man fråga sig om det är viktigare att se kraftfull ut än att åstadkomma riktiga resultat. Det finns mängder av viktiga behov och uppgifter som Sveriges polis och andra myndigheter står inför. Inget av dessa behov och uppgifter finns med i SD:s förslag.

Tidigare erfarenheter från Sverige visar att polis och andra myndigheter har misslyckats med att slå sönder flera organiserade kriminella nätverk, där medlemmarna är blonda. Det vi behöver är en kreativ, nyfiken och proaktiv polis, snarare än den reaktiva polis vi tidigare sett flera exempel på. Som tidigare nämnts är det viktigt att vi undviker felaktiga populistiska och känslobaserade kriminalpolitiska satsningar. Vi har inte råd med fler misslyckanden. Att låta SD få ett ökat ansvar för kriminalpolitiska frågor är verkligen att låta vargen vara den som vaktar fåren.

/Anonym

Lästips:

TV4: SD vill utvisa 3 000 kriminella

Motargument: Varför invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

Motargument: Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen

Artiklar

Jomshof (SD) kräver ”islamistisk nollvision” – kopplar moskéer till utsatta områden

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof gick i veckan till angrepp mot islam och invandring i ett inlägg på sin Facebooksida, i samband med att polisen publicerat sin nya lista över så kallade utsatta områden. Han lägger skulden för dessa områden på religion och invandring.

I inlägget skriver Jomshof att problemen i dessa områden inte bara handlar om kriminalitet, utan också om islamism och invandring. Han föreslår bland annat att Sverige ska “förbjuda utländsk finansiering av moskéer”, “stänga samtliga moskéer med extremistkopplingar” och “införa en islamistisk nollvision”. Han avslutar med att kräva att inga fler moskéer ska byggas på svensk mark.

Skärmdump från Richard Jomshofs officiella Facebookkonto 251202.

Jomshof kopplar polisens klassificering av utsatta områden till en bredare samhällsanalys där islam och migration utpekas som centrala orsaker.

Han listar fem åtgärder som går långt bortom kriminalpolitik:

  • bekämpa islamismen och införa en “nollvision”,
  • stoppa invandringen från MENA-länderna,
  • skapa en svensk version av den amerikanska myndigheten ICE,
  • öka återvandringen,
  • och införa lojalitetsförklaringar för dem som “är kvar”.

1. Bekämpa islamismen – men Jomshof vill förbjuda moskéer

I flera riksdagsmotioner har Jomshof och andra SD-ledamöter krävt förbud mot utländsk finansiering av moskéer och kontroll av imamer, bland annat i motion 2025/26:566.

Men Jomshofs formulering “inga fler moskéer på svensk mark” saknar motsvarighet i partiets formella motioner.

Ett sådant förbud skulle bryta mot religionsfriheten i regeringsformen (2 kap. 1 §) och Europakonventionen (artikel 9).

Sverige har redan lagar som gör det möjligt att stänga lokaler som används för brottslig verksamhet eller hatpropaganda. Jomshofs krav riktar sig alltså inte mot extremism i sig – utan mot religionsutövning som sådan

2. Stoppa invandringen från MENA

Jomshof har i flera motioner, bland annat 2016/17:762, krävt stopp för invandring från “islamiserade kulturer”. Även om han inte nämner MENA uttryckligen, syftar motionen till samma geografiska område.

Ett geografiskt eller religiöst baserat invandringsstopp skulle strida mot EU:s diskrimineringsförordning och FN:s flyktingkonvention. Polisens och Brå:s egna rapporter visar dessutom att kriminalitet i utsatta områden förklaras av segregation, skolmisslyckanden och ekonomiska klyftor – inte ursprung.

3. “Svensk version av ICE” – vad Jomshof egentligen föreslår

När Jomshof kräver en “svensk motsvarighet till ICE” hänvisar han till den amerikanska myndigheten Immigration and Customs Enforcement – ökänd för massgripanden av papperslösa, inre utlänningskontroller och förvar där även barn hållits inlåsta.

Sverige har redan Gränspolisen och Migrationsverkets återvändandeenhet, som verkställer utvisningar enligt lag. Men dessa är bundna av svenska rättsprinciper: proportionalitet, rätt till juridiskt ombud och förbud mot kollektiv bestraffning.

En “svensk ICE” skulle innebära en särskild tvångsmyndighet med långtgående befogenheter att frihetsberöva och deportera människor utan full rättslig prövning.

Modellen har i USA kritiserats av FN:s kommitté mot rasdiskriminering, Human Rights Watch och Amnesty International för att legitimera rasprofilering. Ett sådant system skulle stå i konflikt med regeringsformens 1 kap. 9 §, där all myndighetsutövning ska präglas av likabehandling och saklighet.

4. Öka återvandringen

SD har länge drivit kravet på ökad “frivillig återvandring”, senast i motion 2025/26:258.

Partiet vill införa ekonomiska incitament för personer att lämna Sverige och har föreslagit att dubbla medborgarskap ska kunna återkallas. Men internationell rätt förbjuder att medborgarskap återkallas på diskriminerande grunder. FN:s konvention om statslöshet (artikel 8) skyddar mot just den typen av tvång.

5. Lojalitetsförklaringar

Ingen riksdagsmotion har föreslagit att invandrare ska svära lojalitetsed, men Jomshof har fört fram tanken i intervjuer och på sociala medier.

Idén skulle strida mot likhetsprincipen i regeringsformen (1 kap. 9 §) och innebär i praktiken att medborgarskap görs villkorat av åsiktsprövning – en modell som förekommit i auktoritära stater, inte i demokratiska rättssystem.

Demokratisk konfliktlinje

Jomshofs fempunktsprogram är inte ett kriminalpolitiskt förslag – det är en ideologisk plattform. Den flyttar fokus från lag och ordning till religiös och etnisk sortering av medborgare.

När en riksdagsledamot med inflytande över rättspolitiken kräver “inga fler moskéer på svensk mark” och en “svensk ICE-myndighet” handlar det inte om trygghet – utan om en statlig modell där vissa människor aldrig fullt ut räknas som svenska.

Myter

Myten om den ”importerade brottsligheten”

Det börjar bli tröttsamt att behöva ta den här diskussionen om och om igen – och lika skrämmande att se hur lite den biter. Trots årtionden av forskning, statistik och historiska fakta upprepas samma påståenden: att brottsligheten i Sverige skulle vara “importerad”, att gängvåldet är “en följd av invandringen”. Det är en berättelse som saknar verklighetsförankring, men som lever vidare eftersom den tjänar ett syfte.

Sverigedemokraterna och deras opinionsmaskineri använder den för att skapa en känsla av hot – och därigenom bana väg för ett mer auktoritärt Sverige, där kontroll, övervakning och misstänkliggörande ersätter tillit och socialt ansvar.

En myt som flyttat fokus från verkligheten

SD:s återkommande påstående att den organiserade kriminaliteten skulle vara ett “importerat problem” låter till en början enkelt och logiskt: “Det fanns inga gängskjutningar förr, alltså måste de ha kommit med invandringen”. Men det är en historiskt falsk och politiskt konstruerad förklaring.

Organiserad kriminalitet har funnits i Sverige långt innan landet blev mångkulturellt – och den har vuxit ur svenska samhällsproblem, inte migration.

Organiserad kriminalitet – äldre än invandringen

Redan under 1920-talets spritförbud blomstrade svensk smuggling. Längs kusterna verkade nätverk av svenska fiskare, åkare och affärsmän som smugglade in alkohol från kontinenten. Det var avancerad logistik, stora pengar och omfattande våld – allt långt innan någon pratade om “invandrarbrottslighet”.

På 1950–70-talet styrdes illegala spelklubbar och svartklubbar i landets storstäder av svenska kriminella nätverk som tog betalt för skydd och ordning. Samtidigt växte MC-gängen fram ur svenska arbetarklassmiljöer – subkulturer som utvecklades till organiserade brottssyndikat.

Med andra ord: Sverige hade organiserad kriminalitet långt innan dagens invandring ens existerade som fenomen.

Gängvåldet i dag – socialt, inte kulturellt

Dagens gängvåld är allvarligt, men dess orsaker är sociala och ekonomiska, inte kulturella. Kriminologer som Jerzy Sarnecki och Ingrid Sahlin visar att gäng uppstår där unga människor saknar framtidstro, jobb och fungerande skolor.

Brottsförebyggande rådets (Brå) analyser visar dessutom att sambandet mellan “utländsk bakgrund” och brott försvinner när man kontrollerar för klass, inkomst och utbildning. Det är alltså fattigdom och marginalisering, inte etnicitet, som förklarar var kriminalitet växer fram.

Och dessa förhållanden är resultatet av svensk politik – beslut om bostäder, arbetsmarknad och utbildning – inte av migrationen i sig.

SD:s berättelse: från orsak till syndabock

SD:s tal om “importerad kriminalitet” är inte ett missförstånd, utan en medveten politisk strategi. Den flyttar skulden från strukturella problem – som ojämlikhet, skolmisslyckanden och bostadssegregation – till “de andra”. Genom att koppla invandring till otrygghet kan partiet sedan kräva hårdare lagar, fler poliser, mer övervakning och inskränkta rättigheter.

Det är en retorik som skapar rädsla, inte lösningar, och som långsamt förskjuter det demokratiska samtalet mot auktoritära reflexer.

Historiska paralleller – samma myt, nya syndabockar

Mönstret är gammalt. På 1930-talet beskylldes romer och resande för “tjuveri och lösdriveri”. På 1970-talet var det finska arbetskraftsinvandrare som påstods stå för “supande och slagsmål”. På 1980-talet talade man om jugoslaver och sydeuropéer som bil- och ficktjuvar. Idag är det unga män med rötter i Mellanöstern eller Afrika som pekas ut.

Det handlar inte om fakta, utan om behovet av en syndabock. När samhället splittras, söker vissa politiska krafter en grupp att skylla på – och använder den för att samla stöd för hårdare kontroll.

Svenska exempel på organiserad kriminalitet

De som fortfarande hävdar att “organiserad brottslighet är något nytt” bör minnas:

  • Spritkungen och smugglingen (1920–30-tal) – svenska nätverk som byggde hela förmögenheter på illegal handel.
  • Svartklubbar och spelverksamhet (1950–70-tal) – inhemska strukturer med våld, utpressning och korruption.
  • MC-gängen (1970–idag) – helsvenska miljöer som utvecklats till internationella brottsnätverk.
  • Bolagsplundringar och momsbedrägerier (1990–2020-tal) – avancerad organiserad ekonomisk brottslighet, ofta med svenska huvudmän.

Detta är alla former av organiserad kriminalitet – och de har en sak gemensamt: De uppstod här, inte “kom hit”.

Slutsats: brottsligheten är svensk – hotet mot demokratin är politiskt

Att fortsätta tala om kriminalitet som något “importerat” är inte bara historielöst – det är farligt. Det underblåser misstänksamhet mellan människor, försvagar tilliten och öppnar dörren för partier som vill styra genom rädsla.

Den verkliga faran är inte att brottsligheten är “utländsk”, utan att den används politiskt för att normalisera hårdare tag, starkare statlig kontroll och ett Sverige där trygghet bara gäller vissa.

Organiserad brottslighet är ett gammalt, svenskt problem.Men att förvandla den till ett verktyg för främlingsfientlig politik – det är den verkligt importerade faran: en auktoritär ideologi med rötter långt utanför demokratins värdegrund.

Källor:

BRÅ: Migration och brott

Jerzy Sarnecki: Introduktion till kriminologi, Volym I och II (Studentlitteratur, 2014)

Lars Korsell (Brå): “Organiserad brottslighet i Sverige” (Liber, 2009)

Krönikor

Tidö: Populism skapar fler brott

Apropå Tidöregeringens lagändringar så att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse kan vi ställa två åsikter (A och B) mot varandra:

A. Man kan inte bara låsa in barn, dom är barn.

B. Ska man inte straffa barn om dom gör sig skyldiga till ”vuxna brott”?, ska vi låta barn som mördar vara ute i samhället?

A. Barn har inte växt färdigt, deras hjärnor är inte färdigutvecklade, dom har inte samma förmågor och omdöme som vuxna människor har. Dom är lättmanipulerade och har inte samma förmåga att stå emot grupptryck. Om dom dessutom har olika diagnoser kan dom vara än mer sårbara.

B. Säg det till familjen till en pappa som har blivit mördad. Hur ska dom kunna känna att det finns rättvisa? Man måste visa att det får stora konsekvenser att mörda eller skada någon, annars kommer mängder av unga begå grova brott.

A. Jag tycker inte att man ska förminska allvaret, men det ensidiga fokus på inlåsning som regeringen förespråkar, går emot befintlig forskning. Jag fattar att familjer som är drabbade vill ha rättvisa och upprättelse men dom kommer knappast må bättre av att veta att straffen gör det mer sannolikt att barnen fortsätter leva kriminellt och skada nya människor när dom kommer ut.

B. Vad är ditt förslag då? Att man ska ”prata med gärningsmännen?”

A. Mitt förslag är att man använder samma metoder som när man utreder en flygkrasch eller vill förhindra smittspridning dvs att man går igenom varenda liten detalj och aspekt av de händelseförlopp som man känner till. Tar reda på vad de svaga länkarna finns och sen sätter in åtgärder där det finns svagheter i det sociala och juridiska skyddsnät som finns.

B. Är det inte det som politikerna redan gör?

A. Nej dom håller just nu på att tävla om vem som kan ge ett intryck av att vara ”hårdast mot brott”, det är någonting annat. Vi har t o m sett hur vissa politiker håller kvar vid övertygelser som dom vet är kontraproduktiva. Gör man det, är det inte att förhindra och stoppa brott viktigast, då handlar det snarare om att flexa repressiva muskler framför frustrerade väljare. Varje problem som samhället står inför har en populistisk och en vetenskapligt förankrad lösning. När politiker väljer den populistiska lösningen kan du vara säker på att dom är mer intresserade av hur dom ska uppfattas, än att vilja lösa problem på riktigt. Det finns alldeles för många politiker som gör en politisk karriär på att använda den metoden, dvs att lyssna vad människor är upprörda över för tillfället, gå ut och säga att man ska sätta in ”hårda åtgärder” som får politikern att verka kraftfull, utan att åtgärderna har någon långsiktig effekt. Vi säger att vi vill skydda barn från att bli manipulerade men även vuxna kan bli manipulerade och det är så här det kan se ut.

B. Vad är alternativet?

A. Identifiera svagheter och luckor i systemet, använd den vetenskap och kunskap som finns för att åtgärda de problem som finns. Det kan dessutom vara bra att se till att vi har grupper som bedriver en aktiv forskning om nya fenomen och företeelser. Gör vi det på ett sätt som blir framgångsrikt kan vi leda utvecklingen och verka rådgivande till andra länder istället för att springa flera steg efter och gnälla över att världen är orättvis.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar, I fokus

SD tvingar åklagare att yrka på utvisning

Gästinlägg av Marianne Vox

Frågan om utvisning på grund av brott har blivit en het politisk fråga i Sverige genom SD:s senaste utspel. I en ny statlig utredning föreslås att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet är utvisningsgrundande. Det innebär en tydlig förändring i rättskedjan — och väcker frågor om rättssäkerhet och åklagarens självständighet.

Åklagare är enligt svensk rätt självständiga aktörer. De får inte ta instruktioner från politiker i enskilda fall. Men riksdag och regering har makt att stifta lagar som styr hur åklagare ska agera generellt. Det är just denna väg som nu används för att påverka utvisningspraxis.

I utredningen SOU 2025:54 – Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott föreslås att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet har ett straffvärde över böter. Syftet är att öka antalet utvisningar kraftigt.

Vad föreslås?

Obligatoriskt yrkande: Åklagare måste yrka på utvisning vid brott med strängare påföljd än böter.

Fler brott omfattas: Även mindre brott kan bli utvisningsgrundande, om straffet är fängelse.

Domstolen avgör: Det är fortfarande domstolen som beslutar om utvisning.

Verkställighetshinder bort från domstolens prövning:

Migrationsverket ska hantera om utvisningen går att genomföra.

Rättssäkerhet i fokus

När lagstiftaren styr åklagarens yrkanden minskar utrymmet för individuell bedömning. Det kan leda till att utvisning yrkas även i fall där det framstår som oproportionerligt eller omöjligt att genomföra.

Åklagarmyndigheten har i sitt remissvar uttryckt oro för negativa processekonomiska effekter och rättssäkerhetsrisker.

Dessutom har Högsta domstolen nyligen prövat fall där personer som bott i Sverige sedan barndomen utvisats. Domstolen betonade att utvisning måste vägas mot rätten till privat- och familjeliv enligt Europakonventionen.

Politiker kan inte påverka enskilda åklagare — men genom lagstiftning kan de skapa skyldigheter som förändrar rättspraxis. Det är en kraftfull form av styrning som måste balanseras mot rättssäkerhet, proportionalitet och internationella åtaganden.

Källor:

Sverigedemokraternas videoklipp på Facebook

Regeringen: Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott

Riks: Det ska införas obligatorisk utvisning för fängelsedömda utlänningar

Domstol.se: Utvisning på grund av brott

Artiklar

Tidö: Skärpta straff och sänkt straffålder

1 kommentar

Tidöregeringen har, återigen efter eget huvud, tagit beslut som experter avråder ifrån och som studier och forskning motsäger. Tidö satsar hårt på symbolpolitik för att nå väljare. Forskare, studier, experter och remissinstanser belägger att strängare straff och sänkt straffålder inte minskar kriminaliteten, något som Tidöpartierna verkar vilja tro.

Tidöregeringen har tagit beslut om att straffpåföljder för vissa brott, bl a mord och grova sprängdåd, ska skärpas. Det finns dock ingen evidens för att skärpta straff skulle göra så att kriminaliteten minskar. Det finns däremot risk att det kan ha en kontraproduktiv effekt och öka risken för återfall, särskilt för unga som kan stiga i kriminella nätverk under sin tid i fängelset. Kostnaderna för skärpta straffpåföljder beräknas hamna på 16,3 miljarder kronor, med en ökning av fängelseår på 16 000 per år. Däremot finns det evidens för att sociala insatser, preventiva åtgärder och rehabilitering skulle vara faktorer som leder till minskad kriminalitet.

Tidöregeringen har tagit beslut om en sänkning av straffåldern till 13 år. Åtgärden ska gälla under en femårsperiod. Man har också aviserat att man kommer att möjliggöra för polisen att använda hemliga och preventiva tvångsmedel. Ungdomsrabatten kommer att ”minskas kraftigt” och ungdomsfängelser kommer i viss utsträckning att ersätta nuvarande SiS-hem. Sänkt straffålder har visat sig vara kontraproduktivt och kan istället leda till ökad kriminalitet. Gäng kommer att rekrytera ännu yngre barn. Sänkt straffålder kan strida mot Barnkonventionen och kan visa sig vara kontraproduktiv och riskerar att stigmatisera barn. Effektiviteten av sänkt straffålder ifrågasätts av kritiker, som menar att strängare straff sällan förebygger brottslighet på lång sikt och att rehabilitering är en viktigare insats för att minska återfall.

Tidöregeringen bedriver signalpolitik. De stiftar lagar och genomför reformer som inte har evidens, kritiseras av experter och egna utredare, samt motsägs av forskning och studier. Framför allt är det på områdena kriminal- och migrationspolitik som dessa ogenomtänkta och omotiverade beslut tas.

Lästips:

SVT: Utredning föreslår skärpta straff för ett 50-tal brott

Lunds universitet: Inget stöd i forskningen för hårdare straff

TF Kriminalvård: Hårdare tag mot unga

SVT: Tidöpartierna: Sänk straffbarhetsåldern till 13 år

Aftonbladet: Utredning: Sänk straffmyndighetsåldern

Stockholms universitet: Kontraproduktivt med sänkt straffålder

Expressen: Sågar sänkt straffålder blundar för orsakerna

Artiklar

Skev debatt skapar oro och otrygghet

1 kommentar

Brottsförebyggande rådets (BRÅ) nationella trygghetsundersökning 2025 visar att människor upplever större oro och känsla av otrygghet idag än för 10 år sedan. Oron för brottsligheten i samhället har under perioden 2014-2024 nästan fördubblats, från 28 % till 54 %. Brottsutsattheten under samma tioårsperiod ligger däremot stabilt på runt 20 %, vilket innebär att 1 av 5 uppger att de utsatts för någon typ av brott. Att siffrorna för upplevd oro och känsla av otrygghet inte synkar med faktiskt brottsutsatthet beror till stor del på att media och folkvalda politiker målar upp en skev bild av att kriminaliteten i Sverige skulle vara i ökande.

Vad är anledningen till att oron och otryggheten, dvs känslan, har ökat så mycket samtidigt som faktiskt brottsutsatthet, dvs fakta, ligger kvar på samma nivåer som tidigare?

Tidöregeringen använder människors oro och känsla av otrygghet i sin propaganda och förda politik för att de vet att det genererar röster. Ju större oro och känsla av otrygghet, desto fler röster på hårdare kriminalpolitik och lägre invandring, samt kraftigt ökad återvandring.

Tidöregeringens förenklade narrativ innefattar att korta straff och invandring skulle vara orsaker till kriminalitet, som alltså ligger på samma nivåer idag som för 10 år sedan.

Tidöregeringen påstår att höga straff, minskad invandring och ökad återvandring skulle minska kriminaliteten. Det finns däremot inga belägg för att höjda straff skulle minska kriminalitet. Det finns heller inga belägg för att etnicitet eller religion skulle vara faktorer för att hamna i kriminalitet.

Den kriminalpolitiska och migrationspolitiska debatten är skev, och saknar verklighetsförankring. Media och folkvalda politiker bär det yttersta ansvaret för att känsla och fakta, dvs oro och otrygghet kontra faktisk brottsutsatthet, inte är i synk.

Källa:

BRÅ: Nationella trygghetsundersökningen 2025

Lästips:

Motargument: Oro är inte fakta