Etikettarkiv: kommunism

Normaliseringen av extremister

Det pratas just nu mycket nazism, antisemitism och förintelseförnekelse. Det handlar om Nya Tider på Bokmässan, om NMR på Almedalsveckan och om huruvida Förintelsen ägt rum eller om den i alla fall inte är överdriven. Jag kommer i den här krönikan inte att argumentera för att jag anser att nazism inte hör hemma vare sig på Bokmässan eller på Almedalsveckan.

Det jag oroar mig för är hur extremism i allmänhet normaliseras på ett sätt som håller på att markant förändra den politiska spelplanen. Radikala extremister, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig eller vilken religion de säger sig tillhöra, arbetar frenetiskt för att skaffa sig en alltmer framskjuten position. Det pågår i detta nu en obehaglig normaliseringsprocess. Vi låter det ske, medvetet eller omedvetet? Det sker successivt, och till synes omärkbart för gemene man. Vi som ständigt befinner oss i den politiska debatten ser det tydligt.

Kommunism och vänsterextremism, vars anhängare till och från benämns som ”stenkastarvänstern”, är inte mer normaliserad idag än vad den har varit tidigare. Det har alltid funnits ett förlåtande skimmer över kommunismen, då det ju faktiskt är en ”fin tanke” i grunden. Kritiken gentemot de som utger sig för att vara maoister, leninister eller kommunister har genom åren lämnat en hel del övrigt att önska.

En möjlig förklaring till normaliseringen av högerextremism kan vara Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan. SD är mästare på att normalisera hela sin existens som bygger på hat, intolerans, främlingsfientlighet, generaliseringar och fördomar. Uttrycket är tillrättalagt, förlåtande och extremt farligt. Retoriken hos SD centralt är försiktigare än vad den är på gräsrotsnivå eller hos ”fristående” debattörer, alternativ media och bloggare. Den s k ”nolltoleransen” är ett hån mot såväl sverigedemokrater som icke-sverigedemokrater.

Vad beträffar religiös extremism talas det, med rätta, mest om islamism och jihadism, men vi ska inte glömma bort att det finns en ytterst obehaglig kristen fundamentalism, också kallad kristna högern/dominionism. Islamism har blivit en ständigt närvarande faktor i vårt samhälle. Det finns skrämmande statistik på hur många människor som faktiskt stödjer islamism och jihadism. Hos vissa muslimer finns en oacceptabelt förlåtande inställning till radikala islamister.

Jag upplever att normaliseringen av antidemokratiska och totalitära åsikter och ideologier ökar. Jag kan ha fel, då jag ständigt befinner mig i den politiska debatten. Framför allt upplever jag att det är normaliseringen av nazism, antisemitism, muslimhat och islamism som vinner mark. Jag vill hävda att ingen av dessa åsikter/ideologier är mindre vidrig eller farlig än någon annan.

Normaliseringen tar sig uttryck i att kommunister och vänsterextremister accepteras av antirasister eftersom ”de är antirasister”, nazister ges rätt att att sprida sitt hat genom demonstrationer,  och islamister i Sverige sprider sin hatpropaganda och föreningar undkommer granskning. Det är en skrämmande utveckling som vi under inga omständigheter ska acceptera.

För att komma åt denna normalisering finns några saker vi inte får tulla på:

  • Vi ska alltid benämna företeelser vid dess rätta namn. Vi måste se kommunism för vad det är. Kommunism är inte per automatik förenligt  med vare sig ”antirasism” eller ”humanism”. Nazism är nazism, och inte ett uttryck för vår oantastliga yttrandefrihet och inte heller någon slags romantisk och sund variant av nationalism eller patriotism.  Islamism och jihadism är just vad det är – religiös fanatism och inte den religion som 1,6 miljarder människor tillhör.
  • Vi ska fördöma all extremistisk aktivitet, brott relaterat till extremism ska lagföras och det borde funderas några varv till över hur lagstiftningen egentligen ska se ut. Ska lagarna gällande våldsbejakande extremism ändras?
  • Vi ska inte reflexmässigt hänfalla åt whataboutism då vi diskuterar. Whataboutism innebär ett förringande av en företeelse genom att föra fram en annan företeelse istället för att diskutera den första. ”Men kommunismen då”? är ett standardsvar i debatten kring nazism.
  • Vi ska fortsätta diskutera extremism och extremister och vi ska inte heller sluta argumentera mot dessa företeelser. Detta gör vi bäst genom saklighet och genom att vässa argumenten, något vi kan uppnå genom att alltid belägga med källor, under förutsättning att vi förstår oss på källkritik.
  • Vi ska fortsätta reagera då vi bevittnar extremism, såväl IRL som på nätet. Anmäl!

Det obehagliga i debatten just nu är lättjan över, och acceptansen kring, vänsterextremisters retorik och våld, att det fokuseras på skillnaden mellan nazister och nationalsocialister (en helt meningslös diskussion egentligen), huruvida nazister faktiskt är nazister eller inte och ett allt större ifrågasättande av Förintelsens existens. Dessa företeelser plussat med den ofta okritiska inställningen till islam och islamiska organisationer i Sverige utgör kärnan i den normaliseringsprocess vi ska göra allt som står i vår makt att bekämpa.

Internets och sociala mediers roll i normaliseringsprocessen kan inte underskattas. Extremismen har med hjälp av dessa relativt nya forum skaffat sig tillgång till en oändlig rekryteringsbas. Därför är det nödvändigt att vi är uppmärksamma på den extremism som vi bevittnar på nätet. På Facebook, Twitter och Instagram finns möjlighet att anmäla inlägg, bilder och profiler som sprider extremistiska åsikter.

Det ska aldrig vara legitimt att förringa, rättfärdiga eller blunda för extremism, oavsett vilken skepnad den antagit. Genom att normalisera den bidrar vi till ett farligare samhälle för oss alla. Det är vår förbannade plikt att ta avstånd och fördöma alla former av extremism. Hur vi väljer att göra det är en annan femma. Vissa gör det offentligt, andra väljer att göra det i en snävare kontext. Hur vi gör det är av sekundär betydelse, det viktiga är ATT vi gör det. Det är vi skyldiga oss själva.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mer att läsa:

Publicister oeniga om Nya Tiders medverkan på Bokmässan

Almedalen kan stärka Nordiska motståndsrörelsen

Förintelseförnekelse

Sveriges Riksdag: Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser

Ny rapport om våldsbejakande extremism på sociala medier

Debatt: Ordlista för dummies

Som ett komplement till terminologi-serien ser vi på Motargument ett behov av att skapa en lättillgänglig sammanställning över ismer, företeelser och ord som används som verktyg i debatten. Följande översikt är tänkt att användas som ett uppslagsverk, och vi vill samtidigt passa på att vi påminner oss om hur konstruktiv en debatt, eller en diskussion, blir då vi lämnar sakligheten och istället svänger oss med invektiv och ogrundade anklagelser.

Det är ett fritt val vilken teknik vi använder, men vi bör fundera ett varv till på huruvida det för diskussionen framåt då vi kastar ur oss osakligheter. Vi bör också tänka över hur konstruktivt/respektfullt det är att slentrianmässigt, och generaliserande, stämpla andra med diverse epitet. Hur vi uttrycker oss är helt och hållet ett eget val. Vi hoppas att du kan komma att ha nytta av denna sammanställning.

Afrofobi – rasism mot människor med ursprung i subsahariska Afrika (dvs söder om Sahara). Mer om afrofobi finns att läsa på Mångkulturellt centrum och på DN Debatt (”Samhället måste ta den växande afrofobin på allvar”).

Anarkism – en politisk övertygelse om ett samhälle fritt från stat, kapitalism, hierarkiska system samt auktoritära strukturer På Ideologiskolan kan vi läsa mer om anarkism.

Antisemitism – hat/rasism mot judar, utifrån religiös eller etnisk (eller både och) orsak. Mer om antisemitism finns att läsa om här på Motargument och på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Antiziganism – rasism mot romer. Om antiziganism kan man läsa här på Motargument och på Kommissionen mot antiziganism.

Antropocentrism – uppfattning om att människan står över naturen, vilket ger människan rätt att nyttja naturen. Motsatsen till antropocentrism är ekocentrism, dvs att människa måste anpassa sig till naturen, och bete sig efter naturens villkor. En variant av antropocentrismen är biocentrismen, vilken sätter allt levande i centrum, och är således överställt naturen. Mer om antropocentrism finner vi här.

Bifobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot bisexuella. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om bifobi.

CIS-person – motsatsen till transperson. En cis-person är en människa som känner sig bekväm med sitt biologiska, och juridiska kön samt med sin könsidentitet och sitt könsuttryck. Cis anses vara norm: man känner sig som kille, är enligt folkbokföring och myndighetsdokument kille samt har en kropp som killar brukar ha. Cis betyder ”på samma sida”. Mer om cis-personer hittar vi här.

Defaitism – (av franskans défaite – nederlag) uppgivenhet, acceptans av förlust utan strid. Mer om defaitism finns här.

Diskriminering – enligt diskrimineringslagen är diskriminering att någon missgynnas eller kränks mot bakgrund någon av de sju diskrimineringgsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Vi har tidigare berört ämnet här på Motargument. Det går också att läsa mer om diskriminering hos Diskrimineringsombudsmannen.

Dogmatism – uppfattning om att den egna åsikten är den enda rätta. Motsatsen till skepticism. Mer om dogmatism kan vi läsa på Psykologiguiden.

Dominionismteokratisk politisk ideologi som fokuserar på kristen nationalism och religiöst herravälde. Den kristna motsvarigheten på islamism. Mer om dominionism, även kallad den kristna högern, kan vi läsa om här på Motargument.

Egocentrism – uppfattningen om att de egna åsikterna och intressena är viktigare än alla andras. Kallas också självcentrering. En överdriven egocentrism betecknas ofta som narcissistisk personlighetsstörning, vilket är en psykiatrisk diagnos. På Psykologiguiden kan vi läsa mer om egocentrism.

Etnocentrism – tendens att se på den egna kulturen som central, och att tolka andra kulturer mot bakgrund av de premisser och värdesystem formade i den egna kulturen. Det har tidigare skrivits om etnocentrism här på Motargument.

Etnonationalism – politisk ideologi som fokuserar på att det är den etniska samhörigheten som är fundamentet i nationen. Vi har tidigare på Motargument skrivit om etnonationalism.

Fascism – politisk, antidemokratisk (totalitär) ideologi med tydliga inslag av nationalism och ledarkult. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, och på Magasinet Neo kan vi fördjupa oss ännu mer.

Feminism – samlingsbegrepp för rörelser och ideologier som  strävar efter att alla, oavsett kön, ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Feminister verkar för att stärka kvinnors sociala, politiska och ekonomiska rättigheter. Vi kan läsa mer om feminism på ungafeminister.se och på Språktidningen.

Frankfurtskolannymarxistisk skolbildning inom sociologi och vetenskapsfilosofi som är verksam sen tre generationer. Sedan 1990-talet har ”Frankfurtskolan” i Sverige kritiserats för bl a ”kulturmarxism” likt nazisterna gjorde på 1930-talet. Motargument har tidigare berört ämnet i ”Det där om ordet ”kulturmarxism”, Frankfurtskolan och nazistisk retorik”.

Funkofobi – fördomar mot människor med funktionsnedsättning, såväl fysiska som intellektuella eller neuropsykiatriska. Mer om funkofobi går att läsa här och på Förbundet Unga Rörelsehindrades hemsida funkofobi.se

Grön ideologi – politisk ideologi som ligger till grund för grön politik och uppstod i samband med gröna våge på 1970-talet. Mer om ekologism och gröna ideologier kan vi läsa om på politiken.se

HBT/HBTQ – HBTQ är en förkortning för homo, bi, trans och queer, och verkar för alla människors lika värde, oavsett sexualitet, könsuttryck eller könsidentitet. På Egalia kan vi lära oss mer om HBT/HBTQ.

Heteronormativitet – slentrianmässig föreställning om att människor är heterosexuella, mot bakgrund av att det är en gängse uppfattning i vårt samhälle. På Forum för Levande Historia kan vi läsa mer om heteronormen.

Heterosexism – diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också homofobi. Mer om heterosexism finns att läsa här på Motargument och på ALGBTICAL.

Homofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också heterosexism. Mer om bl a homofobi går att läsa på Forum för Levande Historia.

Högerextremism – samlingsbegrepp för antidemokratiska, fascistiska och nationalsocialistiska (nazistiska) rörelser. En röd tråd i högerextremismen är rasismen. Mer om högerextremism finner vi här.

Identitetspolitik – politiska ställningstaganden som tillgodoser egenintresset samt de egna sociala intressegrupperna. Exempel på sådana grupper är klass, religion, kön, etnicitet, sexualitet etc. Mer om identitetspolitik kan vi läsa här och på SvD Kultur.

Identitära rörelsen (identitarism) – samlingsbegrepp för filosofiska och politiska grupper som har sitt ursprung i Frankrike i slutet på 1900-talet. Nyckelord för identitarismen är regionalism, kritik mot utomeuropeisk invandring, regionalism och antiliberalism. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) är den identitära rörelsen en del av vit makt-miljön. Mer om identitarism kan vi läsa på Expo.

Islamism – islamism kallas också politisk islam. Forskare menar att islamism även innefattar sociala, juridiska och kulturella faktorer. Islamism kan beskrivas som religiös nationalism. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, bl a här. Vi har också rett ut att islam inte är en ideologi.

Islamofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot islam och muslimer. Tar sig uttryck i rasism och diskriminering gentemot muslimer. Vi har berört ämnet ett flertal gånger här på Motargument. På Islamguiden.se kan vi läsa mer om islamofobi.

Kommunism – politisk ideologi som strävar efter ett klasslöst samhälle och gemensamt ägande. Mer om kommunism kan vi läsa om på Motargument och på Forum för Levande Historia kan vi läsa om hur kommunismen bär historiskt ansvar för folkmord och brott mot mänskligheten.

Konservatism – politisk ideologi som strävar efter att bevara gamla värderingar, traditioner och system. På Ideologiskolan kan vi lära oss mer om konservatism.

Kulturmarxism – används i nedvärderande syfte i debatten och är egentligen en konspirationsteori byggd på föreställningar om att judar och företrädare för Frankfurtskolan har i uppdrag att förgöra västerländsk kultur och kristendom genom att normalisera politisk korrekthet och multikulturalism. Mer om konspirationen om kulturmarxism kan vi läsa på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Kulturobjektivism – motsatsen till kulturrelativism. Uppfattning om att olika kulturer har olika värde och är olika utvecklade, mot bakgrund av att det finns objektiva värden. Dessa värden vidimerar värdering av olika kulturer. Detta kan vi läsa om här.

Kulturrelativism – motsatsen till kulturobjektivism. Uppfattning om att ingen kultur är mer värd, eller mer utvecklad, än någon annan. På Forskning & Framsteg kan vi lära oss mer om kulturrelativism.

Liberalism – politisk ideologi som fokuserar på individens frihet. Olika vinklar gällande liberalismen kan vi läsa om på Ideologiskolan.

Marxism – samhällsåskådnin/politisk ideologi grundad på Engels och Marx teorier. Marxismen ligger till grund för, å ena sidan, socialism och, å andra sidan, anarkism. Om marxism kan vi läsa här och på Ideologiskolan.

Narcissism – är i själva verket en diagnos och innefattar självupptagenhet, fåfänga och självförhärligande. Personer med en narcissistisk personlighetsstörning har ofta en övertro på den egna förmågan. Se också egocentrism. Mer om narcissism återfinner vi på Psykologiguiden.

Nationalism – ideologisk inriktning som har sin grund i gemenskapen inom en nations gränser. Det finns två artiklar på Motargument om nationalism, en om nationalism i ett historiskt perspektiv  och en som reder ut begreppet nationalism.

Nationalkonservatism – politisk ideologi som förespråkar en självständig nationalstat, fokuserar på kulturella intressen och verkar för att försvara kulturell och etnisk identitet. Mer om nationalkonservatism återfinner vi i DN:s debattartikel ”SD:s nya ideologiska etikett ändrar inte partiets politik”.

Nazism – politisk ideologi som bygger på fascism och rasism utifrån övertygelsen om den ariska ”rasens” överlägsenhet. Vi har tidigare på Motargument redogjort för nazism. Ytterligare läsning om nazism finner vi på Forum för Levande Historia.

Nya högern – kallas också Europeiska nya högern, eller Franska nya högern, och är en högerextrem fransk kulturrörelse som är nära knuten till det fascistiska tankegodset. Mer om Nya högern finns att läsa om här och på DN kan vi läsa om den Nya högern i Sverige, det nybildade SDU och Nordisk ungdom.

Oikofobi – motsatsen till xenofobi, och kan beskrivas som självhat mot den egna nationen, kulturen och etniciteten. Ett begrepp som används av s k sverigevänner om människor som är positiva till mångkultur, öppenhet och tolerans. Ett vardagligare ord för oikofobi är svenskfientlighet. Vi har skrivit om oikofobi tidigare på Motargument.

Patriotism – lojalitet och kärlek till fosterlandet. Patriotismen är inte politisk, till skillnad från nationalismen. Mer om patriotism, och skillnaden mot nationalism, går att läsa på Expo skola.

Politisk korrekthet (PK) – en i grunden positiv företeelse som, i debatten, används nedvärderande. Vad PK egentligen är kan vi läsa om på Fryshusets hemsida och i en ledarartikel på DN.

Rasism – hat och fördomar gentemot en människa mot bakgrund av ursprung, etnicitet, hudfärg, kultur och/eller religion. Har sitt etymologiska ursprung i föreställningen om att människan är indelad i olika raser. På Motargument kan vi läsa om rasism i ett flertal artiklar, bl a här. På Forum för Levande Historia får vi ytterligare fördjupning.

Salafism – bokstavstrogen, oftast våldsbejakande, islamism som motsäger sig tolkning av Koranen och förkastar moderna muslimska synsätt. Salafister anser sig praktisera ”sanna islam” och är en sunnitisk inriktning. Salafister strävar efter att skapa en islamisk stat. Läs mer om salafism på SR.

Sexism – diskriminering och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön. Det går att läsa mer om sexism här på Motargument.

Skepticism – uppfattningen att det inte är möjligt att ta reda på kunskap om världen, eller samhället. Även om det hade varit möjligt, så skulle man inte kunna skilja det som är sant från det som är falskt. Mer om skepticism finner vi här.

Socialism – politisk ideologi som framhäver kollektivets, snarare än individens, förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem. Mer om socialism hittar vi här.

Socialkonservatism – politisk ideologi som i grunden verkade för att göra något åt sociala missförhållanden i arbetarklassen och bygga en välfärdsstat. En annan beskrivning är det vi kallar för den kristna högern. Mer om socialkonservatism läser vi i Smålandspostens ledarartikel ”SD är inte socialkonservativt”.

Statsnationalism – politisk ideologi som fokuserar på att grunden för statsbildningen utgörs av en gemensam värdegrund och statsapparat. Till skillnad från etnonationalismen har etnisk/kulturell/religiös tillhörighet sekundär betydelse i statsnationalismen, som sålunda är multinationell.

Totalitarism – läran om diktatur, dvs enpartistyre. Om totalitarism kan vi läsa på Forum för Levande historia.

Transfobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot transpersoner. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om transfobi.

Transpersoner – transpersoner är människor som, genom sitt könsuttryck och könsidentitet inte följer gängse könsnorm. Begreppet transperson är ett samlingsbegrepp för flera olika transidentiteter. En människa kan uppfatta sig som man, kvinna, både och, mitt emellan eller ingetdera. Uppfattningen är inte avhängig det kön man tilldelats vid födseln. Mer om transpersoner kan vi läsa här.

Vit makt – samlingsbegrepp på antidemokratiska, nazistiska rörelser som baserar den nationella gemenskapen på etnicitet. På Säkerhetspolisens hemsida kan vi läsa mer om vit makt.

Vänsterextremism – samlingsbegrepp för revolutionära socialistiska rörelser, också benämnt radikal vänster, ultravänster och revolutionär vänster. Den vänsterextremistiska rörelsen har bl a synats i SVT:s Uppdrag granskning.

Wahhabism – strikt fundamentalistisk/exoterisk, och våldsbejakande inriktning av sunniislam. Läs mer om wahhabism på wahhabismkritik.

Xenofobi – främlingsfientlighet, dvs en rädsla och/eller hat gentemot människor från andra länder. Xenofobi är motsatsen till oikofobi. Vi har tidigare berört ämnet på Motargument.

board-1106649_960_720

Vi på Motargument hoppas att denna sammanställning kan vara till nytta för att förstå, och medverka i, debatten. När vi argumenterar kan det vara bra att ha i åtanke vilken makt ord har. Vi bör använda dem med förnuft och samtidigt försöka fundera över hur vårt ordval kan komma att påverka konstruktiviteten i den diskussion, eller debatt, vi är inbegripna i.

På vår Facebook-sida kan du (i PM) bidra med ord, epitet och företeelser så att vi kan komplettera denna sammanställning! Det går också bra att maila dina förslag på redaktionen(at)motargument.se

 

Nyhetsbrev april 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i april.

I fokus – om aktuella händelser:

När högerextremister trampar på terrorns offer – Krönika av Alina Koltsova om de två ytterligheterna högerextremism och jihadism.

Vi måste tala om debatten – Artikel av Alexandra Grönvall som vi tvingades uppdatera eftersom Ann Heberleins debattartikel i GP reviderades flera gånger.

Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar”? – Mytknäckare av Helena Trotzenfeldt som bemöter en Facebook-status som blivit viral.

Kramkulturen: I Sverige hälsar vi olika på kvinnor och män – Krönika av Torbjörn Jerlerup om handskakningsdebatten.

Mytknäckare:

Myt: Abdirisak Waberis berömda citat – Gästinlägg av Polimasaren.

Myt: Flyktingmottagning på ”europeisk nivå” – Ungern – Mytknäckare skriven av Elias Lodin och Thabo ‘Muso.

Muslimer – folkgrupp i lagens mening – Mytknäckare av Alexandra Grönvall. En HMF-dom i Södertörns tingsrätt ger rätt i att muslimer är att betrakta som en folkgrupp.

Artiklar:

Avpixlats hafsverk till källgranskning – Gästinlägg av Polimasaren. Avpixlat bryter mot de pressetiska reglerna och tummar på sanningen.

Kan man jämföra med nazismen? – Artikel av Torbjörn Jerlerup, som anser att vi bör jämföra dagens politiska rörelser med nazismen.

Korta motargument:

SDU, grenen som blev avsågad – Kort motargument om turerna kring det nya, och gamla, SDU (Sverigedemokratisk Ungdom).

Mord och dråp 2015 – Kort motargument om mordstatistiken.

Krönikor:

”Svenskfientlig” kalender –  En krönika av David Ehle om att den muslimska fastemånaden ramadan finns med i en del kalendrar.

#näthat: Verbala bombpiloter – En krönika av Thabo ‘Muso om tangentbordets makt och genomslag.

Islamism från nära håll – Gästinlägg av Ida Dzanovic om att muslimer inte skulle ta kampen mot islamism.

Recensioner:

Bokrecension: Vi lovade att berättaJohan Löfström recenserar ”Vi lovade att berätta”, en bok där människor i Palestina delar med sig av sina upplevelser mellan 2000 och 2011.

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

Mars 2016

Kan man jämföra med nazismen?

”Jämför inte med nazismen”. Detta hör man ofta när någon jämför något med det nazisterna sa eller gjorde. Vare sig det gäller flyktingpolitik eller massmord eller rasism. Ibland med tillägget ”du förringar Förintelsen”. Men hur är det med den saken? Kan man jämföra politiska skeenden med nazismen, och bör man kanske till och med göra så?

Det här med jämförelser är inte lätt. Om man läser tyska judiska tidningar från 1920-talet ser man att det fanns några sionister som varnade för nazismens frammarsch. De sa att om inte nazisterna stoppas kommer det att bli pogromer liknande dem i Östeuropa eller kanske till och med liknande de som skett mot armenierna i Turkiet.

De fick mothugg. Ni vet: ropa inte ”vargen kommer”… Det ansågs både vanvördigt och fel att jämföra något som kunde ske framöver i det fredliga, liberala Tyskland med det horribla som skedde judar i östra Europa.

De gjorde en ”Godwin” skulle vi kanske sagt idag.

Nazismen

Idag är det många som anser att man inte kan eller bör jämföra nazismen och förintelsen med dagens politiska fenomen. Eller som anser att man inte kan jämföra det med andra politiska skeenden.

”Jämför inte dagens behandling av flyktingar med nazismen.”
”Jämför inte nazisternas dödande av ryssar med förintelsen av judar.”
”Jämför inte islamhatet med nazisternas judehat.”

”Jämför inte folkmordet i X med förintelsens massmord på judar”.

Etc, etc, etc…

Men hur korrekt är detta? Kan man inte visa likheter mellan historiska skeenden för att varna för saker som sker idag så gör man ju samma misstag som när man häcklade de som varnade för nazismen på 1920-talet, och med exakt samma sorts argument.

Förhistorien

Nazismen hade en förhistoria.

På 1930-talet var inte den nazistiska terrorregimen nämnvärt värre än andra terrorregimer i världen. Nazisternas massutrotning kom inte igång på allvar förrän 1939 då man både började mörda judar och romer och drog igång förintelsen av personer med funktionsnedsättningar. Men några år innan, 1936-1937 t ex pågick massutrotningen i Sovjet. Miljontals människor strök med. Diktatorer lite varstans i världen utrotade både politiska motståndare och folk av fel ”ras”.

Kemalister i Turkiet, japaner i Kina, kineser i Kina, kommunister, fascister och konservativa av olika slag (Franco!) och kolonialismens diktaturer i kolonierna. Det finns många exempel. Fram till den industriella massutrotningen drog igång var inte nazisterna värre än andra massmördande regimer.

Men det fanns personer som på 30-talet varnade för nazismen och sa att de riskerade att bli lika vidriga som till exempel Stalins kommunistiska terror, eller värre.

Innan de kom till makten var nazisterna en sekt som ville avskaffa demokratin och spred en massa hat och som hade kontakt med mördare. Men sekten bedrev också en massa politisk propaganda på ett mer ”respektabelt” sätt. Delar av nazismen var inte ens nära att mörda någon. Deras idéer massmordiska. De var s k skrivbordsmördare. Och går man riktigt långt tillbaka var nazisterna så få och obetydliga som rörelse att de inte hade dödat en enda människa.

Och samtidigt som nazismen växte fanns många andra liknande rörelser i Tyskland med ungefär samma vanvettiga innehåll. Exempel på detta var blåskjortorna i Pan Europarörelsen, det Tyska nationella Folkpartiet, och Organisation Konsul, vars medlemmar mördade utrikesministern Walther Rathenau.

Hur kan man se på en rörelse som inte har mördat en enda människa att de bär med sig idéer och metoder som kan leda till massmord?

Hur kan man se att idéer riksdagsmän har som inte ännu kommit till makten, kan leda till massmord? Och när de tagit makten?

20111130_SwastikaSickle-300x300

Det handlar om att lära av historien och studera massmördares väg till makten. Där finns massor att jämföra med de mest skilda politiska rörelser. Vi inte bara kan utan också BÖR jämföra dagens politiska rörelser med sådant som nazismen, kommunismen och andra sekter, INNAN de dragit igång sina massmord.

Det var ju då man hade chansen att stoppa dem, innan de börjat massmörda. Det är poängen.

Och samma möjlighet har man att stoppa dagens sekter som riskerar att bli lika vidriga som Sovjets kommunister eller Tysklands nazister.

Flyktingpolitiken

Samma sak med flyktingpolitiken. Det finns MÄNGDER av likheter mellan dagens flyktingpolitik och behandlingen av de flyende  judarna och romerna på 1930-talet.

På 1930-talet var inte den nazistiska regimen värre än sådant som t ex Syriens regim idag. Syriska regimen har mördat långt fler civila än nazisterna gjorde på under fram tills andra världskriget startade.

Flyktingar behandlades också på samma teknokratiska sätt som idag och mötte ungefär liknande hatretorik. Fast då var det judarna som var faran, och ”judefieringen av Sverige”, idag muslimerna och den s k ”islamiseringen av Sverige”.

Omvärlden tog emot en hel del judar, men tyvärr alltför få. Försöken att rädda judar hejdades av retorik om bristande resurser och sådant i Europa och USA. Folk försökte fly till säkerheten medan världens ledare möttes och stängde gränser.

En direkt likhet är retoriken om att flyktingar som flyr ekonomisk nöd är lyxflyktingar och inte ”äkta” asylsökande. Samma sak sa man om judarna på 1930-talet. Då var nämligen inte religiös förföljelse ett giltigt asylskäl. I Sveriges riksdag stod man och sa att reglerna om asyl inte täckte det judarna var utsatta för eftersom judarna ”inte var politiska flyktingar”. Definitionerna av begreppet asyl har varierat med tiden och har ofta använts för att stoppa flyende människor.

Trots detta tog man emot en del i väst. Men debatten är avslöjande.

De flyende romerna, homosexuella och funktionsnedsatta från naziregimen på 1930-talet hör man inte talas om. Ingen tog emot dem. De fanns inte som flyktingar för de ansågs inte vara det. De hade inte legitima asylskäl, sa man. Det skulle ansetts som vanvett att ta emot flyende med cerebral pares (CP) eller homosexuella till exempel. En del funktionsnedsatta  och romer försökte fly men avvisades vid gränserna.

Förintelsen

Den nazistiska industriella Förintelsen av judar i koncentrationsläger är svår att likställa med andra massmord genom historien. Men den går att jämföras, genom att Förintelsen har en förhistoria, som jag skrev ovan.

Men det var ”bara” hälften av judarna som massmördades industriellt, ca 3 miljoner brukar anges. De andra 3,5 miljonerna sköts till döds eller mördades av nazisterna genom misshandel, genom sänkt levnadsstandard, genom att beröva dem vård, genom att sprida sjukdomar, eller genom utsvältning. Genom sänkt levnadsstandard. Den delen av förintelsen går direkt att jämföra med liknande händelser i historien.

polen2Dessutom var det inte bara judar som var offer för Förintelsen. Romer och personer med funktionsnedsättningar förintades också i nazisternas förintelseprogram och massmorden på ryssar ingick i förstadiet till en förintelse som skulle äga rum även på dem.

Man kan direkt jämföra Förintelsen av de 3,5-4 miljoner judarna, romerna och funktionshindrade utanför koncentrationsläger och gaskamrar, med de massmord som pågick 1941 till 1945 på ryssar och ukrainare. Hur många civila ryssar som massmördades är osäkert. Det brukar sägas 10 miljoner. De båda grupperna dödades på direkt order från Hitler själv (dokumenten har bevarats) på ett utstuderat vidrigt sätt. Man sänkte levnadsstandarden. Man klumpade ihop folk. Man tog ifrån dem mat och hälsovård. Och man dödade massor av dem för hand.

Exakt de metoderna är klassiska metoder som alla massmördare använt: kung Leopold i Belgien, turkarna i Armenien, britterna i Indien, Mao i Kina, Pol Pot i Kambodja, Rwandas massmördare, massmorden i Kongo/Zaire sen 1990-talet, Stalin och Lenin i Sovjet, Srebrenica, etc, etc.

Givetvis kan man jämföra allt detta med nazisternas hantering av judarna i de massmord som skedde utanför koncentrationslägren och gaskamrarna.

Så kort och gott. Givetvis ”får” man jämföra med nazismens illdåd. Jag skulle säga att man BÖR göra det. Vi vill ju lära av historien och undvika framtida massmord. Framtida massmördare kommer att använda liknande metoder som nazisterna på sin väg till makten, men de kommer inte att se ut som nazisterna på 1930-talet. 

Om likriktning som definition av totalitära rörelser

Jag fick frågan om socialism. Om varför jag inte betraktar socialister som lika farliga som fascister. Flera massmördare i historien har ju kallat sig socialister (från Hitler till Mao). Det är en bra fråga. Svaret på frågan är samma som varför jag inte drar konservativa över en kam trots att många massmördare och diktatorer kallat sig konservativa.

Jag lutar mer och mer mot att betona LIKHET och LIKRIKTNING som det gemensamma för alla totalitära rörelser. Diskussionen belyste detta ganska bra. Därför lyfter jag in den här i förkortad och redigerat skick.

Ungefär så här gick diskussionen.

Jag: Socialister och konservativa har aldrig varit eniga. Det har funnits, och finns massor av skillnader bland de som är anhängare till båda. Massmördare som vill likrikta ett land och upphäva privategendomen och avskaffa demokratin för alla eller vissa grupper har kallat sig socialister. men även personer som kämpar mot förtryck, för individens frihet, är för privategendom och kapitalism och vill ha demokrati, som är MOT likriktningen. Allt från sossar och vänsterpartister till kommunister med andra ord.

Hen: Denna blandning av idéer hittar du i och för sig också bland fascister. Fascister för nån sorts demokrati och fascister mot demokrati. Kommunister för och kommunister mot demokrati.

Jag: Jo, det är korrekt. Men det finns ideologiska skillnader. Kommunismen, liksom fascismen och nazismen som idé förutsätter likhet och likritning, och därmed också nån som bestämmer vad som är det korrekta. Ungefär som ultranationalister pratar om hur man måste vara som äkta svensk (och hur förrädisk man är om man inte följer normen) eller kommunister pratar om klassutjämning (och klassförräderi). I deras demokratisyn ingår det alltid en del personer som ska undantas från demokratin, dvs icke-svenskar och klassförrädare.

När vi pratar om kommunismen är dessutom kommunismen än idag grundad på det Lenin gjorde, och han var massmördare. Kommunismen VILL upphäva privategendomen och likrikta. Bådadera förutsätter att det finns nån som definierar vad som är privat och inte (för helt avskaffas inte det privata, ens i religiösa sekter eller kommunistiska stater, men nån måste definiera vad som är privat och sätta normen) och vad som ÄR ”jämlikt” eller ”likhet”.

Där drar jag gränsen. Det betyder att jag jämställer de socialister som vill göra samma sak med fascister, givetvis. Men socialismen som idé är generösare och vidare och de flesta socialister vill inte ha denna totala likriktning eller avskaffa demokrati eller avskaffa privategendomen.

Det finns radikala islamister som vill förbjuda homosexualitet som säger sig vara för demokrati. Det finns fascister och nazister som säger sig vara MYCKET för demokrati. Det finns kommunister som säger sig vara för demokrati. Men deras ideologi avslöjar dem ändå. Man måste dra nån gräns någonstans ideologiskt sett.

Massmord har skett i konservatismens, kapitalismens och socialismens och till och med liberalismens och demokratins namn. Men skillnaden är den att de ideologierna inkluderar folk som är MOT likriktningen.

Det är likriktningen som är det stora problemet med kommunism och fascism och radikal islamism. Strävan efter att likforma samhället och människan.

Hen: Så du anser inte att fascism främst definieras som antidemokrati.

Jag: Nej fan. Henrik Arnstad har flera bra poänger. Han säger fascism som ideologi är nåt mer än bara antidemokrati.

Både kommunister och fascister var mot demokrati på 1930-talet. Då kom kampen mot kommunism och fascism att handla mycket om demokratifrågan. Men båda ideologierna har ändrat sig och de flesta med fascism eller kommunism i bagaget säger sig vara för demokrati nuförtiden. Men deras ideologiska rötter kan ses tydligt ändå. I likriktningen och i att de vill utesluta grupper ur demokratin som inte passar in i likriktningen. Som t ex SD som klart definierar ”svenskhet” och pratar om att man genom att välja en annan kultur kan exkludera sig själv ur ”svenskheten” och bli ”icke-svensk”. Eller som kommunistsekterna i Sverige som pratar om att de som inte accepterar kommunismen i den kommunistiska staten ska straffas. Eller radikala islamister som pratar om att döda de som inte lyder i en framtida islamistisk stat.

Hen: Men socialister vill ju likrikta också.

Jag: Kapitalister och liberaler också, faktiskt, men det har inte alla som gillar liberalism och kapitalism förstått. 🙂 Jo. Men det är skillnader i grad. Att nån vill ha mer jämlikhet är inte samma sak som det totalt jämlika samhället. Lika möjligheter är inte samma som absolut jämlikhet. Att nån älskar sitt land är inte samma sak som nationalism. Det som definierar fascism och kommunism (och radikal islamism) är den totala likhet de vill ha. Samma med sekten EAP , som jag själv var med i, och olika kristna sekter, som vill ha samma sak.

Visst finns det en fara i att betona det LIKA, vare sig konservativt, socialistisk, kapitalistiskt eller nationalistiskt.

Att alla männisindexkor får lika villkor och lika möjligheter och lyfter fram det GEMENSAMMA, är inte något farligt. Det är när vi tar ett steg till och börjar LIKRIKTA och bestämma hur människor ska tänka, vara, tycka, leva, som farorna uppstår. Det gäller alla ideologier, vare sig man är liberal, konservativ eller socialist, eller tror på en gud i någon form. Så ja, det är jag som vänster och liberal mycket varsam med.

Så ja. Det kanske egentligen är mer befogat att varna för likriktning i samhället än att prata om antidemokratism och farliga ideologier. Det kan vara en poäng. Men de mest extrema ideologierna är tydligt likriktande och bör därför fördömas. Anser jag.

Hen: Men är inte det bättre att definiera totalitarism, vare sig fascistisk, radikalt islamistisk eller kommunistisk, som likriktning?

Jag: Jo. Det borde vi göra mer. Så vi ser vilket skitsnack SD pysslar med och så vi håller kommunisterna och de mest radikala socialisterna stången, och sekter som EAP och radikala islamister.

Mycket av diskussionen om SD är fascistiskt skulle falla om man studerar vad de anser från det perspektivet. Om den ultranationalistiska likriktning de vill genomföra och pratar om i sitt program.

Och ja. Det betyder att alla samhällen förr i tiden var totalitära. Korrekt. Se bakåt i tiden.  Se på Sverige när svensken bara fick tillhöra statskyrkan, då ateism och demokrati var förbjudet, yttrandefrihet existerade inte, kungen var helgad, rörelsefrihet i landet en utopi, skråväsende,  man var pervers o samhällsfarlig om man höll på med oralsex eller om kvinnan satt ovanpå vid sex, homosexualitet var straffbart, etc… Likriktning. Totalitärt.

Dit vill vi inte igen.

Författaren kommer att utforska detta med strävan efter likriktning i andra artiklar framöver.

Att skuldbeläggas för andras tankar och handlingar

En ständigt återkommande diskussion, som spänner över ett stort spektrum, är diskussionen om att människor förväntas ta, ofta kraftfullt, avstånd från vad andra människor hyser för åsikter eller vilka handlingar andra utför. Det kan handla om åsikter som förfäder, eller föregångare, har uttryckt eller verkat för, eller så kan det röra sig om gärningar som utförs idag, av människor som säger sig vara av samma åsikt som en själv.

En viktig ingång i det här med att ta avstånd från andras tankar och handlingar, är att det ligger en fundamental skillnad i kravet på personligt, kontra kollektivt, avståndstagande. Min tanke är i alla fall att det inte är rimligt att avkräva avståndstagande av enskilda människor beträffande vad andra gör eller tycker, utifrån att man råkar tillhöra ”samma grupp”. Däremot vill jag understryka att vi alla, oavsett bakgrund eller åsikt, har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från andra människors ondskefulla handlingar. Men detta är INTE avhängigt vem du själv är, eller vem du råkar ha en koppling till.

Har vi ett personligt ansvar för vad andra tycker och tänker?

Ständigt återkommande diskussioner pågår om huruvida enskilda människor ska avkrävas avståndstagande för att man råkar ha samma tro som t ex radikala islamister i IS, eller Boko Haram, utger sig för att ha. Den enskilda muslimen, i detta fall, har inget personligt ansvar för vad följare av själlös radikal islamism utför i ”islams namn”. Den enskilde har aldrig något egenansvar för vad andra människor gör eller tänker. I världen finns idag ett uttalat muslimhat, vilket i mångt och mycket, grundar sig i islamistiska extremisters fruktansvärda illdåd. I samband med islamistiska terrorattentat blossar detta hat upp, och alla muslimer förväntas göra avbön och öppet ta kraftfullt avstånd från vad terroristerna gör. Personligen tycker jag inte att det är rimligt att ställa det kravet.

hand-308597_640Ättlingar till nazister kan, på liknande vis, inte anses skyldiga att ta avstånd från vad deras förfäder har gjort eller haft för åsikter. Återigen har individen ingen del i detta. Att anse att nazistättlingar, d v s människor som, oturligt nog, råkar vara besläktade med aktiva nazister, ska ta avstånd från vad andra, brutalt och villkorslöst, har gjort är inget annat än att skuldbelägga oskyldiga. Aktuella exempel på människor som idag avkrävs avståndstagande från sina nazistiska förfäder är drottning Silvia och kronprinsessan Victoria. Personligen är jag av åsikten att de inte ska behöva göra det. Att man råkar dela samma gener är inte ett hållbart argument för ett sådant krav.

Det finns röster som uttrycker att judar ska ta kraftigt avstånd ifrån staten Israel och dess roll i Israel-Palestina-konflikten. Det är, enligt mig, lika befängt att vara av den åsikten som motsvarande i de fall jag nyss tagit upp. En jude, i Israel, eller i någon annan del av världen, har inget individuellt ansvar för Israels illdåd i kriget med Palestina. Samma sak gäller naturligtvis muslimer, som i det globala, eller lokala perspektivet, anses ha ansvar för Hamas roll i samma krig. De kan inte heller anses skyldiga avståndstagande. Beträffande judar och muslimer gäller detta naturligtvis de som inte ”ställer sig på samma sida” som Israel eller Hamas. Återigen kan inte enskilda judar eller muslimer skuldbeläggas för vad som händer i kriget mellan Israel och Hamas. Jag anser att därför kan de inte heller avkrävas aktivt avståndstagande.

I den inhemska debatten används ofta Rasbiologiska institutet, instiftat 1922 och nedlagt 1958, som argument av sympatisörer till partier som inte fanns då det begav sig. Naturligtvis var själva inrättandet av institutet, och genomförandet av idéerna grymt, ytterst rasistiskt och människofientligt. Så sent som 1976 avskaffades lagen om tvångssterilisering. Detta vidimerar, menar jag, nuvarande riksdagspartiers, inklusive Miljöpartiet och Sverigedemokraterna trots att de inte existerade då, ansvar i de vidrigheter som förekom under en väldigt lång tid i Sverige. Med ansvar avser jag inte att enskilda riksdagsledamöter ska skuldbeläggas för vad föregångare beslutat, utan snarare att de i egenskap av sina roller som folkvalda, gemensamt, har en uppgift de inte kan bortse från. Alla medlemmar i Sveriges riksdag har ett kollektivt ansvar att offentligt, beröra, kritisera och ta avstånd från Rasbiologiska institutet, mot bakgrund av att det utgör en mörk del av vår gemensamma historia, och tog sig uttryck i grymheter baserade på en fruktansvärd människosyn. Jag skulle önska en större öppenhet kring detta, och menar att riksdagspartierna har ett kollektivt ansvar för att det inte ska vara ett tabubelagt ämne.

Vi har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från extrema tankar och handlingar

Skärmdump från twitter
Skärmdump från Twitter

Tankegången får mig att flytta fokus från det personliga till det kollektiva avståndstagandet. Då det handlar om större grupper, politiska partier, eller organisationer där man inte pekar ut enskilt ansvar hos människor, anser jag det rimligt att man offentligt gör avbön, eller tar kraftfullt avstånd från vad andra människor gjort, gör eller har haft för åsikter. Det är en nödvändighet för att vi överhuvudtaget ska kunna skilja på vad som är gott och ont i vår värld. Märk väl att jag anser att det är gärningarna och åsikterna som ska fördömas. En åsikt är föränderlig, medan en gärning är beständig. En åsikt är påverkbar, antingen genom personlig insikt, eller genom yttre diskussion, eller genom en kombination av dessa. Kollektivt avståndstagande är, möjligen, ett sätt att få människor med extrema åsikter att förändra sitt tankesätt. De riksdagspartier som nämnts ovan, samt muslimska och judiska samfund, är exempel på instanser som har en viktig roll i arbetet med att förändra, och påverka, människors gärningar och åsikter av idag. Organisationer, politiska partier och avhoppare från extremistiska grupperingar har ett större ansvar när det gäller att fördöma, kritisera och ta avstånd från vad man har stått för tidigare. Om det har skett för länge sedan, eller alldeles nyligen, spelar ingen roll i sammanhanget.

Vi ska inte glömma att Vänsterpartiet var uttalade kommunister fram till 1990,  då kommunismen föll i Östeuropa.  I viss mån har vänsterpartister sedan dess tagit avstånd från sin historia. Men det finns mycket övrigt att önska vad gäller dagens V-politiker. Detta ser jag inte som att man har ett individuellt ansvar, undantaget de som faktiskt var med under den kommunistiska eran, utan att det föreligger ett kollektivt ansvar som delas av alla vänsterpartister. Sverigedemokraterna, och deras sympatisörer, förnekar fortfarande sin nazistiska, och rasistiska, bakgrund. I Sverigedemokraterna finns det fortfarande många som hyser dessa åsikter. Förhållningssättet till bakgrunden blir, följaktligen, att man väljer att inte tala om ”elefanten i rummet”. I fallet SD upprepar sig detta förhållningssätt oupphörligen.

Vad det beror på kan man naturligtvis diskutera i oändlighet. För att de, likt Vänsterpartiet, ska kunna betraktas som ett seriöst parti, åligger det dem att tydligt markera mot vad man har haft för åsikter i historien. Det finns annars risk att både V- och SD-politiker beskylls för att fortsatt ha samma politiska åsikter som föregångarna. Vänsterpartiet har kommit mycket längre i denna process än vad SD har gjort. Idag känns det främmande att SD faktiskt någon gång skulle ta detta ansvar. Ponera att en vänsterpartist talar sig varm för Lenin, eller att en sverigedemokrat hyser sympati för Rudolf Hess. Visst är det inte mer än rimligt att dessa inte längre kan vara en del av partiet, och därför måste uteslutas?

Vi ska inte glömma att eftersom vi alla är en del, en gemensam kollektiv del, av hela mänskligheten, så har vi alla ett ansvar att ta avstånd från illgärningar, oavsett vem eller vilka som utför dem. Vi måste alla tydligt markera, och ta avstånd från, rasism, nazism, islamism och kommunism, och alla brott och skoningslösa handlingar, samt förtryck, som dessa genererat genom historien, och än idag. Om vi väljer att göra detta avståndstagande officiellt, som t ex statsministern gjort, och måste göra, i samband med terrorattentat, eller uttalat i mindre sammanhang, spelar mindre roll. Det är viktigt för vår gemensamma, och kollektiva, identitet, att vi gör ett ställningstagande beträffande extrema åsikter och fruktansvärda, inhumana, handlingar. Det vi nu talar om är folkmord, förtryck, diktaturer och snedvridna människosyner. Någorlunda normalt funtade har väl, förhoppningsvis, uppfattningen om att detta är avskyvärda tankar och handlingar.

Alla människor bär ansvar för sina egna åsikter och handlingar. Däremot kan man aldrig bära ansvar för vad andra människor tycker eller gör. Min poäng är att generellt sett ska man inte avkrävas ansvarstagande, men vissa instanser är undantagna denna poäng. Du, eller jag, ska aldrig belastas, eller känna skuld för vad andra inom vår ”grupp” har, eller har haft, för sig. Oavsett vad det handlar om.

I denna krönika har jag behandlat muslimer, judar, nazistättlingar och rasbiologi. De tre förstnämnda är exempel på ”grupper”, på vilka kravet på avståndstagande, enligt mig, inte är rättfärdigat. Vad gäller Rasbiologiska institutet så är det ett exempel på en företeelse där ingen enskild individ ska behöva göra avbön, eller ta avstånd från den grymhet institutet innebar för människor. Däremot finns ett kollektivt ansvar hos våra folkvalda att våga beröra och diskutera det som föregångare röstat fram. Likaså finns ett kollektivt ansvar hos vänsterpartister och sverigedemokrater att inte mörka sin bakgrund. Dessa partier har lyckats olika bra med just det.

Det finns många andra människor som är offer för liknande skuldbeläggning, och som också förväntas göra avbön eller ta avstånd från vad andra människor tänker eller vilka handlingar de begår. Men de får bli ämne för en annan text.

Vi bär alla ett ansvar, på ett eller annat sätt, inför oss själva, och andra, att ta avstånd från alla tvivelaktiga åsikter och omänskliga handlingar runt omkring oss, här i Sverige och i resten av världen. Att däremot avkräva enskilda muslimer, judar eller nazistättlingar avståndstagande för vad andra gör, eller har gjort, är inte människovärdigt. Det innebär en vidrig skuldbeläggning av människor som inte har någonting med åsikterna, eller illgärningarna, att göra. Kollektivt ansvarstagande, från officiella instanser, är en helt annan sak. Där är det nödvändigt, och där ska det tas på stort allvar. Det är nämligen till gagn för hela mänskligheten.

55% röstade mot demokratin

Valresultaten i Greklands lokalval gjorde mig riktigt ledsen. Partier som öppet pratar om att avveckla demokratin fick t.ex. fler röster än övriga partier i Atens lokalval. Antidemokratiska partier och rasistpartier har nu tre fjärdedelar av rösterna i Aten.

Jag har kikat på resultatet av lokalvalen.

Gyllene Gryning

150px-Meandros_flag.svg_Minns ni killen i Gyllene Gryning som slog en kvinnlig politiker i direktsändning i TV, Ilias Kasidiaris?

Han och det nazistiska Gyllene Gryning fick 16,2% av rösterna i borgmästarvalet i Aten och 8,8% i Grekland som helhet. De gick framåt i kommunvalen över hela landet, något deras systerparti Svenskarnas Parti i Sverige rapporterade så här:

Enligt deras egen hemsida så kommer partiet få platser i alla kommunfullmäktige i hela landet och det nationella snittresultatet för partiet är omkring 11 – 12 procent. 2010 fick Gyllene gryning 5,3 procent i borgmästarvalet i Aten.
/SvP via Realisten.se

Gyllene Gryningen har för övrigt allierat sig med Putins Ryssland och träffat nationalistideologen Dugin där.

Ny Demokrati

Högerpartiet Ny Demokrati, som inte är nazister men grova rasister, fick lite mer, 16,92% i Aten, 26,3 i hela landet. Om Ny Demokrati har en vän med insikt i politiken i Grekland skrivit:

Det grekiska högerkonservativa partiet – Ny Demokrati – har en rasistisk retorik som skulle fått SD att blekna. Premiärminister Samaras har t.ex. tidigare i ett uttalande sagt att invandrarna är samhällets tyranner och att ha ska ge staden Aten tillbaka till sina invånare genom att ta bort dem. I det här valet har högerns kandidat tävlat med Gyllene Gryning i rasistiska uttalanden. Han har bl.a. lovat atenarna att det kommer bli folkomröstning om moskébygget som nuvarande borgmästare vill låta bygga.

Syriza

Koalitionen Syriza fick 20% av rösterna i Aten och 17% i landet. Det är ett parti som tillåter vänsterextrema hatsymboler och beundran av folkmördare i kommunistländer.

Där ingår flera partier med hammaren och skäran som symbol, t.ex. KOE. Så även om partiet inte själv använder symbolen som sin symbol, så tolereras den. Även AKOA använder symbolen. DEA använder inte symbolen direkt men på deras hemsida ser man ofta bilder på hammaren och skäran. En god dos maobeundran och Leninbeundran finns också hos parterna. Flera av partierna pratar öppet om att avveckla demokratin i det s.k. ”proletariatets diktatur”.

KOE, som ingår i Syriza, hade direkt samarbete med massmördaren Mao, något de är stolta över än.

In this small corner of the world, Greece, the communists have to continuously improve and re-found their ideology in a revolutionary way. Mao Tsetung’s work will be a great weapon and lesson in their course. The Communist Organization of Greece, KOE, will continue to study, absorb, take example from Mao and the Great Proletarian Cultural Revolution. KOE will take care to complete with the most essential points of Maoism and of the Great Proletarian Cultural Revolution the necessary phrasing of the modern communist program and the General Line of the new communist movement. Nowadays, there can be no Revolutionary Marxism without Maoism and the Great Proletarian Cultural Revolution.

We honor Mao Tsetung and the Chinese communists’ struggle, we honor the Great Proletarian Cultural Revolution by conquering, or re-conquering if necessary, simple Marxist truths, and by deepening our knowledge with the course of the social evolution. We experienced revolutions, but now we are experiencing the domination of counter-revolutions and we are preparing for a new hopeful revolutionary round of struggles all over the world.

KKE, Kommunistpartiet

180px-Logo_of_the_Communist_Party_of_Greece.svgEtt annat parti som flaggar med hammaren och skäran och pratar om proletariatets diktatur är KKE. Det fick 16,6% i Aten, 8,8% i hela Grekland.

Partiet fanns redan på 40-talet. Då var de starkt prosovjetiska. Under tiden mellan Hitler-Stalin pakten och Hitlers invasion av Grekland tonade de, liksom alla kommunistpartier, ner kritiken mot Hitler.

De är marxist-leninister. Lenin är fortfarande viktig för dem. De tror på revolutionen och på proletariatets diktatur (läs gärna deras teser om socialism här!). Detta betyder att de som alla andra kommunistpartier har öppna diskussioner om vilka de kommer att vilja utestänga från sin syn på ”folkstyre”.

De har hållit konferenser där de attackerat EU:s arbete för at minnas kommunistiska brott under 1900-talet. De har då öppet försvarat både Stalin och Sovjet.

The vulgar anti-Stalin campaign also ranks among the methods of distortion. They believe that on the basis of ignorance and by means of reversing reality, they will establish in the consciousness of the people the equation between Hitler, a product of capitalism and Stalin, a product of Bolshevism, the most vanguard achievement of mankind. By means of mudslinging against one person they obviously intend to erase the first attempt of socialist construction as a whole, to distort the conditions under which the economic basis of socialism was formed

Antikapitalisterna

Sen har vi antikapitalisterna som vill störta allt. De består av folk som anser att KKE och KOE var för mjäkiga. Lenin och Mao och anarkister och Hamas och diverse terrorgrupper över hela jorden gillar dessa mysiga aktivister. De fick 2% i Aten och 2,3% i Grekland som helhet.

Allt som allt…

Räknar man samman de ÖPPET antidemokratiska grupperna, Syriza, antikapitalisterna och KKE, samt Golden Dawn, är det 55% av rösterna i Aten. Lägg sen till högern, som numera ligger på gränsen till att faktiskt kunna kallas fascistiskt och antidemokratiskt, så blir det 71%.

Källa för valresultatet: Wikipedia.

EU-valet: vad innebär egentligen din röst?

På söndag är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har röstat är detta en krönika för dig. I EU-valet  väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Jag har tidigare berört detta i en krönika här på Motargument. De politiker vi röstar fram ska i sin tur välja vilken partigrupp de tänker samarbeta med under kommande mandatperiod. Det finns en del frågetecken och märkligheter i dessa samarbeten. Här och nu ämnar jag påvisa dessa frågetecken och märkligheter.

Några av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna. Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, GUE/NGL, Gauche Unitaire Européenne/Nordic Green Left, en grupp som, till två tredjedelar, består av kommunistiska partier, varav flera har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår exempelvis grekiska KKE, Greklands Kommunistiska Parti, PCE, Partido Comunista de España, och PCP, Partido Comunista Português. Denna grupp har även Feministiskt initiativs förstanamn Soraya Post flaggat för att vara en del av.

Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen EPP, European People’s Party. I denna partigrupp ingår det främlingsfientliga och ultranationalistiska partiet Fidesz, ett parti som moderaternas Gunnar Hökmark, i samband med partiets framgångar i ungerska valet 2010, vurmat för. Mer om samarbetet i denna partigrupp kan du läsa här. Rachida-Dati-European-ParliamentSverigedemokraterna har valt att ännu inte berätta för väljarna vilken partigrupp man kommer att välja att ingå samarbete med. De menar att detta kan komma att avslöjas i juni, då partigrupperna i EU-parlamentet formas, men det finns farhågor om att det kan dröja ända till efter riksdagsvalet. SD verkar vilja hålla på sina kommande samarbetspartners eftersom det kan ha en inrikespolitisk påverkan. Detta kan tolkas som att SD är oroliga att det kommande partigruppssamarbetet, med mer eller mindre uttalat högerextrema partier, kan komma att påverka partiets framgångar i det kommande riksdagsvalet i höst. Många av SD:s väljare är inte villiga att lägga sin röst på ett parti som samarbetar med ultranationalistiska, fascistiska och rasistiska partier i EU-parlamentet.

Den troliga, och naturliga, partigruppen för SD är EFD, Europe of Freedom and Democracy, som bland annat innehåller partier som högerpopulistiska UKIP, United Kingdom Independence Party, federalistiska Lega Nord, ultranationalistiska SNS, Slovakiska Nationalistpartiet, nationalkonservativa Sannfinländarna och främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Ytterligare partier som kan tänkas ingå i EFD är nazistiska Gyllene Gryning, antisemitiska och antiromska Jobbik, nationalistiska Vlaams Belang och invandringskritiska Front National. Front National funderar på att starta en ny partigrupp kallad EAF, European Alliance for Freedom. I den gruppen kan högerextrema PVV, Partij Voor de Vrijheid och nationalkonservativa FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, komma att ingå. Om denna partigrupp blir verklighet är det ytterligare ett alternativ för SD. Man håller dörrarna öppna för att inte ingå i en partigrupp, något som kan uppfattas som ett spel för gallerierna, då man inte vill äventyra höstens valresultat.

Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet. Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, om de vinner någon plats, kommer att vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer att samarbeta med ett främlingsfientligt och ultranationalistiskt parti. Sverigedemokraterna väntar, och mörkar, in i det längsta med att berätta vem de avser att samarbeta med i EU-parlamentet. Troligtvis kommer de att välja en partigrupp med fascister, rasister och andra högerextrema partier. En röst på något av de partier jag nämnt är också en röst på deras partigruppvänner.

Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.

Terminologi – kommunism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på nazism. Vi fortsätter med kommunism.

Enligt Nationalencyklopedin innebär kommunism följande:

kommunism (franska communisme, ytterst av latin commu´nis ‘gemensam’), benämning på en rad besläktade idéer om att egendomen bör vara gemensam eller åtminstone jämnt fördelad i samhället. I marxistisk-leninistisk teori betecknar termen det slutstadium i mänsklighetens utveckling, då klasser och utsugning har upphört och produktionsresultatet fördelas till alla efter behov.

Encyclopaedia Britannica kan man läsa följande om kommunism:

communism, the political and economic doctrine that aims to replace private property and a profit-based economy with public ownership and communal control of at least the major means of production (e.g., mines, mills, and factories) and the natural resources of a society. Communism is thus a form of socialism—a higher and more advanced form, according to its advocates. Exactly how communism differs from socialism has long been a matter of debate, but the distinction rests largely on the communists’ adherence to the revolutionary socialism of Karl Marx

Russia
Hugo-photography / Foter / CC BY-ND

Kommunism beskrivs dels som ett drömsamhälle, ett framtida lyckorike på jorden innefattande fred och välstånd för alla, men också som beteckning på ett antal stater i Europa under 1900-talet. Idag finns kommunistiska regimer i Kina, Nordkorea, Laos, Vietnam och Kuba. Knappast någon har invändningar mot drömsamhället, men många har åsikter om både historiska och nutida kommunistiska stater. Vissa är av åsikten att kommunistiska stater är bättre än demokratiska, vilka anses vara kapitalistiska. Människor som är av uppfattningen att kommunismen är den rätta vägen menar att kommunistiska stater är mitt i processen att uppnå drömsamhället, vilket innebär fred, solidaritet, rättvisa, jämlikhet och allas lika värde. Vissa använder sig av benämningen socialism för att beskriva denna uppfattning, vilket kan ha sin grund i att man anser att socialism är ett förstadium till kommunism. Kommunismen är en totalitär och antidemokratisk ideologi, något den har gemensamt med både fascism och nazism.

Man kan tala om kommunism i teorin och kommunism i praktiken. Teoretiskt innebär den de nämnda värdeorden, praktiskt innebär kommunism den kommunism som existerat runtom i världen, en verklighet som inneburit förtryck, folkmord och ofrihet. Det finns en motsats mellan dessa två aspekter av kommunismen, något som uppmärksammades en hel del för några år sedan då dåvarande partiledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly, kallade sig kommunist.

Neighbours
M Kuhn / Foter / CC BY-NC-SA

Ideologin kommunism grundar sig i den tyske filosofen Karl Marx tankar om den oundvikliga och blodiga världsrevolutionen. Under Upplysningstiden filosoferades det livigt bland intellektuella om att nutiden är bättre än dåtiden och att framtiden ska bli ännu bättre. Man hade tankar om att skapa en harmonisk världsenhet med grundstenar som frihet, jämlikhet, broderskap, äganderätt och trygghet för alla. Detta skulle uppnås på en och samma gång för alla människor. 1848 författade Karl Marx och Friedrich Engels en propagandaskrift som kallades Det kommunistiska manifestet.

Lenin var först med att göra politik av kommunism

För kommunistiska partier var, och är, föreställningar om sammansvärjningar och konspirationer viktiga begrepp. Det ryska bolsjevikpartiet verkade under det ryska tsarväldets tid och var uttalade fiender till staten, vilket innebar att de blev både övervakade och förföljda. Bolsjevikerna arbetade därför i hemlighet, under jorden. På order av partiet och Vladimir Lenin organiserade man sig i ”celler” som utförde organiserade strejker, bankrån och sabotage.

Bolsjevikernas metoder fortsatte även efter maktövertagandet i samband med Oktoberrevolutionen 1917. Liksom fienden kunde se spioner, förrädare och sabotörer i bolsjevikerna kunde bolsjevikerna se detsamma i fienden. Man tyckte sig också se infiltratörer som nästlat sig in i partiet. Det är dessa konspirationsteorier, i kombination med sekretessen, som ligger till grund för att man i Sverige inte kunde ta till sig negativ information eller kritik rörande kommunism i Sovjetunionen eller andra stater.

Leninism kallas ideologin, eller snarare den tolkning och det genomförande av kommunismen, som bolsjevikerna och Lenin använde. I samband med att bolsjevikerna tog makten i Sovjetunionen påbörjades arbetet med att förändra samhället i dess yttersta fundament. Det talades om att skapa en utopi, ett samhälle utan vare sig kapitalism, orättvisor eller fattigdom. Detta skulle uppnås med hjälp av en centralt planerad ekonomi där folket gemensamt ägde alla resurser och staten bestämde hur välståndet skulle fördelas.

Stalins version av kommunismen

Josef Stalin blev Sovjetunionens ledare i praktiken redan 1924, i samband med Lenins död. Ämbetet Stalin innehade mellan 1924 och 1941 var generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti. Mellan 1941 och 1953 var Stalin Sovjetunionens regeringschef. Stalinismen var Stalins tolkning av kommunismen, vilken innebar ett än större mått av förtryck och terror än vad som hade varit fallet tidigare. Stalinismen innebar en mer praktisk, än ideologisk, inställning till kommunism.

1929 hade Stalin i princip utrotat allt politiskt motstånd i Sovjetunionen. Tiden mellan 1924 och 1929 hade inneburit förändringar, och till slut en stabilisering och slutgiltig form, av stalinism. I praktiken innebar stalinismen att Sovjetunionen hade ett enpartisystem, var centralstyrt, jämvikt mellan rysk nationalism och internationalism med inslag av antisemitism, förebyggande maktkamp mot fienden, säkerhetspolis med olagliga rättigheter direkt kontrollerad av Stalin, terror och förtryck mot folket och politiska mord.

Man kollektiviserade jordbruken, som gjorde att bönder tvingades att lämna sina jordbruk i händerna på staten, vilket innebar att skörden tvångsindrevs som i sin tur gjorde att bönderna försattes i svält. De bönder som gjorde motstånd blev antingen mördade eller skickade till arbetsläger, Gulag. Denna politik innebar minskad jordbruksproduktion, missväxt och svält, framför allt under 1932 och 1933. Planekonomi, centralisering och tvångsarbete som låg till grund för att flera stora projekt, exempelvis infrastrukturen, nya städer och vapenindustrin, kunde utföras, och var alla delar i den kommunism som Stalin stod för.

Mao & Stalin
andydoro / Foter / CC BY-NC-SA

Stalin använde sig av terror, mord på, och deportering av, oliktänkande. Inte ens andra företrädare inom socialismen eller kommunismen undkom. Mordet på Trotskij är ett av de mer kända exemplen. Tortyr var ett verktyg som användes av säkerhetsstyrkorna för att pressa fram angivelser beställda av partiet. Stalin insåg att landet inte kunde förbli ett jordbrukssamhälle utan skulle industrialiseras så snabbt som möjligt. Landet låg långt efter internationellt sett i denna utveckling. Utan denna omställning hade Sovjetunionen förmodligen förlorat kriget mot nazisterna under andra världskriget. Tiden efter andra världskriget innebar en än starkare makthierarki i partiet, där utrensningar, bland annat antisemitisk, inom partiet. Judar ansågs vara amerikanska spioner eller illojala sovjetmedborgare.

Maoismen krävde flest människoliv

En annan, och omfattande, inriktning av kommunism är maoism. Maoismen utvecklades av Kinas kommunistiska parti och innebar i praktiken den totalitära regim, Folkrepubliken Kina, som leddes av Mao Zedong mellan 1949 och 1976. Officiellt var Mao president åren 1954-1959, men fungerade som landets diktator fram till sin död 1976.

Än idag finns maoismen inskriven i Kinas författning. Maoismen är den ideologi som har krävt flest människoliv i världshistorien. Maoismen är en modifierad och utvecklad version av marxism-leninismen. Stalin såg Mao som en stor marxist-leninist. Den proletära revolutionen, som är en viktig del av kommunismen, skulle, enligt Mao, genomföras med hjälp av bönderna. Mao förespråkade dessutom en fortsatt klasskamp även efter revolutionen. I kontrast till leninismen och stalinismen skulle revolutionen i Kina genomföras genom massmobilisering av folket. I Maos lilla röda kan man läsa om Maos idéer och tankar om hur revolutionen ska genomföras och om hur Kina ska styras efter revolutionen.

Mao menade att makten skulle uppnås med gerillakrigföring. Gerillakriget syftade till att besegra Kuomintang-regeringen styrd av Chiang Kai-Shek, men också den japanska invasionen skulle stoppas. Taktiken var att, genom att inta by efter by, få befolkningen att förstå att centralmakten måste bekämpas. Så småningom, allteftersom nätverket blev större och större, blev också stödet för Mao och hans politik tillräckligt stort för att kunna göra allvar av att angripa större städer. Gerillasoldater kunde relativt snabbt vinna stora landytor och var svåra att uppdaga, då de enkelt kunde kamouflera sig och smälta in i lokalbefolkningen.

Tiden efter kommunisternas maktövertagande i Kina innefattade organiserade systematiska utrensningar, så kallade ”kampanjer”, vilka innebar att politiska motståndare förföljdes, eliminerades och diskriminerades för vad de var, och inte för vad de gjort. Mest utsatta var borgare och godsägare.  Det Stora Språnget, som innebar att Kina industrialiserades, misslyckades såtillvida att landet drabbades av ekonomiskt kaos och svält, kom sedermera att följas den Stora Proletära Kulturrevolutionen (1966-1976). De var båda milstolpar i Maos politiska verk.

Under denna tid rensades, i Maos ögon, kapitalistiska makthavare ut och skulle bana väg för en ny kultur anpassad till det socialistiska samhället. Under detta arbete mördades tusentals meningsmotståndare och miljontals människor sattes i fängelse eller landsförvisades. Dessa utrensningar och påföljande tumult fick konsekvenser, vilka innebar att statsförvaltningen kollapsade och Kina drabbades av ett ekonomiskt upplösningstillstånd. Då såg Mao det nödvändigt att armén ingrep för att återställa ordningen i landet. Arvet efter maoismen hänger kvar i Kina. Landet har fortfarande inte infört demokrati utan är fortfarande en marxistisk-leninistisk enpartistat, trots yttre krav på reformer.

I Sverige har kommunismen idag inget politiskt inflytande. De aktiva partierna idag är Kommunistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti.

Lenin
graneits / Foter / CC BY-NC-SA

Kommunismen är den ideologi i historien som krävt flest människoliv. Vi kan inte blunda för vad kommunismen har åstadkommit i praktiken gällande lidande, förtryck, folkmord och brist på mänskliga rättigheter. Vi kan inte glömma alla de människor som mördats i kommunismens namn. Det är enkelt att älska och förstå kommunism. Det är lika enkelt att hata och förkasta kommunism. Vi måste lära oss att skilja på teori och verklighet. Teorin är en dröm, men låt den förbli en dröm. Verklighetens kommunism har aldrig fungerat, fungerar inte och kommer aldrig att fungera. Det är en ideologi som bygger på att vinna makten via våldsbejakad revolution och inte på demokratisk väg. Det är en av många anledningar till varför kommunismen bör likställas med fascismen och nazismen.

I tidskriften Respons kan man läsa att ”Kommunism och nazism var tvillingar som föddes ur första världskriget”, i efterspelet och den kaos som rådde i Europa efter första världskriget.

I en ledare i Dagens Nyheter kan vi läsa om kunskapsbrist och insiktslöshet rörande kommunism.

En recension av antologin ”Kommunismens idé” kan läsas här.

Apartheiddebattens kompromisser

Debatten för och mot sanktioner mot Sydafrika på 70-talet och 80-talet var egentligen absurd. Det fanns två huvudströmningar i debatten om hur man skulle avskaffa apartheid. En som ville använda sanktioner mot rasisterna i styret och en som var mot sanktioner och för fri handel som vapen mot rasisterna. Båda fraktionerna kompromissade. De allierade sig med vänster-, respektive högerextremister i kampen, eller TOLERERADE fascister eller kommunister som legitima aktörer i rörelserna.

More than 250,000 flags placed at Arlington
The U.S. Army / Foter.com / CC BY

Egentligen är det helt absurt!

Å ena sidan skönmålades ANC av många anti-apartheid debattörer (såväl liberala som vänster). Men ANC var inte guds bästa barn. De dödade många civila, män, kvinnor och barn, i sin kamp. Dessutom infekterades hela anti-apartheidrörelen av extremvänstern. Kommunistiska partier som hyllade Lenin, och ibland Stalin och som hyllade Sovjet sågs som legitima aktörer av rörelserna som var mot apartheid. Socialdemokrater och liberaler marscherade sida vid sida med folk som öppet ville avskaffa demokratin och som kallade Sovjet och Nordkorea för ”demokratier”.

När man kritiserade en VPK:are som hyllade Sovjet på anti-apartheid tillställningar kunde arrangörerna säga till en att vi måste ”acceptera, att man i andra länder löser sina samhällsproblem med andra metoder än våra.” Sovjets styrelseskick var lika mycket värt som vårt, deras ”demokrati” lika mycket demokrati som vår.

Detta reagerade en hel del konservativa och liberaler mot. De ogillade kommunisterna i anti-apartheidrörelsen och kommunisternas våldsmetoder i ANC.

De sa sig vilja stödja andra aktörer än ANC och var mot sanktionerna mot Sydafrika men betonade att de var mot apartheid. De ville bara bekämpa apartheid genom ”liberala metoder”. Det var bara det att de allierade sig med eller TOLERERADE rasister, fascister och nazister. I Svenska Sydafrikasällskapet och rörelserna som ville avskaffa sanktionerna kryllade det av gamla fascister. Där fanns Arvo Hrom, Birger Hagård och Åke J Ek som var medlemmar i World Anti Communist league som öppet samarbetade med gamla fascister och nazister. Där hade vi ”liberaler” som Sven Rydenfeldt som utan att blinka samarbetade med Sveriges Nationella förbund.

Sven Rydenfeldt var inte bara mot sanktioner av Sydafrika. Han ansåg att man skulle respektera diktatorerna som styrde i Spanien, Chile och Sydafrika. De styrelsesätt som fanns där var bara lite annorlunda. Vi måste ”acceptera, att man i andra länder löser sina samhällsproblem med andra metoder än våra.”  Chiles, Francodiktaturens och apartheidregimens styrelseskick var lika mycket värda som vårt, deras ”folkstyre” lika mycket demokrati som vår demokrati…

Liberaler som reagerade mot kommunism men inte mot fascism och diktatur, vänsterfolk som reagerade mot fascism och högerdiktatur men som marscherade sida vid sida med folk som hyllade Lenin och Stalin.

Hur kunde riksdagsmän och partiledare hamna sida vid sida med fascister och sovjettrogna kommunister?

Egentligen är det absurt. Hur man i kampen mot ett vidrigt rasistiskt samhällssystem var beredd att kompromissa med sådant som människovärde, demokrati och frihet. Och det är skrämmande att se hur lika de som kompromissade i den antikommunistiska rörelsen och de som kompromissade inom den antifascistiska rörelsen tänkte.

Vad kan vi lära av misstagen i hur vi bygger kampen för demokrati och frihet och mot rasism idag? Vad anser du?

Mer läsning

Läs mer om WACL här.

Den andra sidan av ANC:s historia

Antirasister och vänsterextremister. Ändamålet helgar inte medlen.

Fremskrittspartiet och dilemmat med liberal fascism

Per Ahlmark bok – Vänstern och tyranniet

PS

Citatet: ”acceptera, att man i andra länder löser sina samhällsproblem med andra metoder än våra” är Rydenfeldts.