Etikettarkiv: brott och straff

Den kraftiga ökningen av sexualbrott mot barn

Antalet polisanmälda sexualbrott ökar. Det är dock andra brott än våldtäkter som ökar. Den stora ökningen av sexualbrott rör sexualbrott mot barn.


All vetenskap är resultatet av en fråga. Man undrar över något och så gör man vad man kan för att få ett svar. Att utgå från att man redan har svaret är en bakvänd inställning. Då letar man källor för att bekräfta det man redan anser sig veta. Vad detta än kan kallas så är det inte en vetenskaplig attityd. Jag har sedan några år intresserat mig för våldsutvecklingen i Sverige.

Ökar våldet? Minskar det? Och hur ser våldet ut? Vilka är förövare och vilka är offer?

Mina frågor inleddes på allvar när jag upptäckte att det spreds helt absurda påståenden om det dödliga våldet, men snart kom jag att intressera mig också för statistik om det våld som inte leder till döden. Frågan om våldet har blivit en central politisk fråga i Sverige. SD påstår utan tvekan att våldet har ökat dramatiskt och blir sällan ifrågasatta. Ibland kritiseras SD:s påståenden som om det handlade om en åsikt. Men det är inte en åsikt. Vi måste se efter. Hur ser verkligheten ut? Vad vet vi och vad kan vi belägga?

I grunden finns tre olika källor för påståenden om våldsutvecklingen:

1. Polisanmälningar och rättssystemet i övrigt.

2. BRÅ:s årliga intervjuundersökning om trygghet (NTU).

3. Socialstyrelsens patientregister och övrig statistik om vården. Jag tänkte gå igenom vad dessa tre källor kan berätta om våldsutvecklingen. Jag börjar med polisanmälningarna. När jag går in i siffrorna är det en sak som slår mig extra hårt – den kraftiga ökningen av det polisanmälda sexuella våldet mot barn.

Men låt mig ta det från början. Detta vet vi om polisanmälningar av misshandel och sexualbrott:

Sen 2008 har anmälningarna om misshandel minskat och anmälningarna om sexualbrott har ökat. Till att börja med är det viktigt att påpeka att misshandel är ett betydligt vanligare brott än sexualbrott – antalet anmälningar har under åren 2008 till 2017 varierat mellan 947 och 837 per 100 000. Sexualbrotten är ungefär en fjärdedel av detta – mellan 159 och 233 under samma period. Medan de polisanmälda fallen av misshandel har minskat med 12 % från den högsta nivån 2011 så har anmälningarna om sexualbrott ökat med ca 46% sedan 2008. Om man summerar dessa två typer av polisanmälda våldsbrott så har det totalt minskat något från 1 076 till 1 070 per 100 000.

Vi kan alltså summera:

Enligt kriminalstatistiken (polisanmälningarna) så minskar våldet. Låt oss nu titta närmare på några saker. De polisanmälda sexualbrotten har ökat – men vilka sexualbrott är det som har ökat mest? Vi kan nu se att den största delen av ökningen inte handlar om våldtäkter. Den avgörande delen av denna ökning handlar om andra typer av sexualbrott.

Kategorin sexuella ofredanden har ökat från 66 till 100 per 100 000 (52 %). Och sexuella ofredanden fortsätter att vara den största kategorin med 43 % av allt sexuellt våld. Anmälningarna om våldtäkter har under dessa tio år ökat från 59 till 73 per 100 000 (24 %) men som andel av sexualbrotten har de minskat från 37 % till 32 %. Sedan tidigare vet vi att det stora mörkertalet när det gäller sexualbrott framför allt har handlat om ”lindrigare” former av sexuellt våld än våldtäkter.

Möjligen är denna relativt större ökning av sexuella ofredanden ett tecken på en ökad benägenhet att anmäla. Men nu kommer vi till det som jag anser vara den stora nyheten. Den verkligt stora ökningen finner vi bland polisanmälda sexualbrott mot barn. De senaste tio åren har dessa ökat från 543 år 2008 till 3 317 år 2017. En ökning på 510 % på tio år. Som andel av sexualbrotten handlar det om en ökning från 4% till 17%.

Låt mig exemplifiera vad detta handlar om. Det handlar om sexuella övergrepp på barn, om barnpornografi, om att köpa sexuella handlingar av barn och om att utnyttja barn för sexuell posering. Det handlar om 2 774 fler anmälningar 2017 jämför med 2008. 3 317 barn år 2017. Sexuellt våld. Låt mig till sist bara klarlägga följande. Min ambition är och har alltid varit att så noggrant och korrekt som möjligt redovisa vad offentliga register kan berätta om våldsutvecklingen.

Jag är inte intresserad av att gå i polemik med folk som redan anser sig veta hur verkligheten ser ut, utan att ha kollat först. Jag ska återkomma till de andra två källorna, NTU och Socialstyrelsen.

Men här och nu vill jag bara upprepa följande:

Den verkligt stora ökningen av det sexuella våldet är det som riktar sig mot barn. Detta borde vi prata om.

Klart att Nordfront begått brott – historiskt rättsfall

Den 28 september konstaterade Örebro tingsrätt att webbtidningen Nordfront begått brottet hets mot folkgrupp i 102 fall. Det är organisationen Juridikfronten som drivit ärendet. Här berättar Juridikfrontens Robin Enander om fallet och varför det är unikt.

Fråga: Örebro tingsrätt har dömt NMR för hets mot folkgrupp. Kan du sammanfatta domen?

Någon dom har inte kommit ännu. Prövningen i den här typen av fall sker i två steg. Först en juryprövning och därefter en prövning av rättens juristdomare. Nordiska motståndsrörelsens propagandaorgan, Nordfront, har utgivningsbevis och en ansvarig utgivare som är straffrättsligt ansvarig för allt material på Nordfronts databas. Detta innebär att särskilda regler i yttrandefrihetsgrundlagen gäller för eventuella brott. Bland annat en viss sorts process (yttrandefrihetsmål) och att Justitiekanslern är åklagare. I tryck- och yttrandefrihetsmål finns i regel en jury, bestående av politiskt tillsatta ledamöter (ungefär som nämndemän).

Denna jury tar i första hand ställning till de påstådda gärningarna och får svara JA eller NEJ på frågan om brott föreligger i varje enskilt fall. Det som juryn friar kan inte överprövas. De gärningar som juryn anser är brottsliga prövas därefter av rättens juristdomare som slutligen meddelar dom.

Det som hände i fredags var att juryn ansåg att 104 av de 106 gärningar som omfattades av åtalet utgjorde yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Nu återstår alltså juristdomarnas ställningstagande till dessa 104 fall. (https://www.juridikfronten.org/2018/09/29/svar-fran-juryn-i-rattegangen-mot-nordfronts-tidigare-utgivare/)

Åtalet gäller ett stort antal publiceringar på Nordfront och är det största åtalet för hets mot folkgrupp i svensk rättshistoria (https://www.juridikfronten.org/2018/05/07/storsta-atalet-for-hets-mot-folkgrupp-nagonsin-mot-nazistisk-sajt/). En stor del av gärningarna består av bilder på Adolf Hitler som i sitt sammanhang anses förmedla reservationslösa hyllningar av densamme. Enligt svensk rättspraxis kan reservationslösa hyllningar av Adolf Hitler, och därmed hans skoningslösa raspolitik, utgöra hets mot folkgrupp. Utöver detta återfinns i åtalet antisemitiska och homofobiska texter publicerade på Nordfront.

Fråga: Vad har domen för betydelse? På vilket sätt kommer domen kunna påverka framöver – vad händer nu?

Om den tidigare ansvarige utgivaren döms i detta mål så kan det ha betydelse för ett eventuellt framtida åtal mot den nuvarande ansvarige utgivaren som, till följd av Juridikfrontens anmälningar, är misstänkt för brott av liknande karaktär (https://www.juridikfronten.org/2018/09/19/ny-ansvarig-utgivare-for-nordfront-och-annu-en-forundersokning-inledd/).

Vad som händer längre fram i tiden vet vi inte. Risken är att den här typen av processer blir mer sällsynta om regeringens förslag på ansvarsbegränsningsregler för ansvariga utgivare passerar riksdagen (https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2017/12/prop.-20171849/). Det är ett förslag med bred politisk, blocköverskridande uppslutning, där vi menar att samtliga partier förbisett vilka konsekvenser det kommer att få i relation till intresset av att beivra hets mot folkgrupp.

Dessa regler innebär att om ett brottsligt material tillhandahållits mer än 12 månader så ska den ansvarige utgivaren kunna gå fri om hen inom 14 dagar efter en erinran från Justitiekanslern tar bort materialet (https://svjt.se/content/14-dagar-av-ostoppbar-terror). Regeln föreslås på grund av att tidningsutgivarna befarar att gamla publiceringar, på tidningarnas webbplatser, med tiden skulle kunna utgöra förtal. Man anser det orimligt att behöva överblicka så många publiceringar över oinskränkt tid. Det är kanske en rimlig invändning. Problemet med ansvarsbegränsningsreglerna är att de, förutom ärekränkningsbrott som förtal, omfattar brott som hets mot folkgrupp, olaga hot och sådana brott mot journalister och andra som kallas brott mot medborgerlig frihet, m.m. Brott som seriösa medier knappast begår i sina publiceringar. Detta äventyrar arbetet mot nazistiskt näthat (http://www.dagensjuridik.se/2017/11/regeringens-forslag-till-grundlagsandring-forsvarar-arbetet-mot-rasistiskt-nathat). Inte minst eftersom det inte sällan passerar mer än ett år innan en anmälan inkommer eller Justitiekanslern hinner väcka åtal. Dessutom kan exakt publiceringsdatum i många fall vara svårt att bevisa.

Robin Enander och Johan Nordqvist från Juridikfronten.

Regeringen har heller inte föreslagit regler som kräver angivande av korrekt publiceringsdatum. Det finns alltså goda möjligheter för nazistiska propagandaorgan med utgivningsbevis att nyttja ”kryphål” för att komma undan med allvarliga former av hets mot folkgrupp – och andra brott – straffritt. De kommer också att kunna marknadsföra brottsligt material under 14-dagarsfristen för att sedan ta bort det och återupprepa proceduren.

Fråga: Hur har arbetet med ärendet gått? Vilka svårigheter eller utmaningar har ni stött på?

Vårt arbete i den här typen av ärenden består främst i att dokumentera misstänkta brott, sammanställa dokumentationen i en anmälan och rättsligt motivera varje fall som vi anmäler. Detta arbete gjordes förra året och därefter har det varit upp till de rättsvårdande myndigheterna att sköta resten. Justitiekanslern är van vid den här typen av mål och hanterar dem i allmänhet bra, varför någon större uppföljning från vår sida sällan är nödvändig. Vi har dock kompletterat anmälan vid några tidpunkter.

Fråga: Har du något mer du vill tillägga kring domen?

Om den åtalade döms och även den nuvarande ansvarige utgivaren slutligen döms så innebär det att samtliga ansvariga utgivare för Nordfronts har dömts för hets mot folkgrupp till följd av Juridikfrontens anmälningar.

Fråga: Hur ser du/ni på att NMR har förbjudits i Finland?

Jag är inte insatt i de finska rättsregler som rör detta förbud, men kan konstatera att det inte är möjligt i dagsläget för en svensk domstol att fatta motsvarande beslut. I Sverige har föreningsfriheten ett starkare skydd. Däremot har regeringen öppnat upp för att använda en regel i regeringsformen som tillåter inskränkningar av föreningsfriheten för organisationer som bygger på rasistisk förföljelse. Om ett sådant lagförslag antas av riksdagen skulle det kanske kunna tillämpas på Nordiska motståndsrörelsen.

Fråga: Kan du beskriva Juridikfronten och det arbete som gruppen gör? Vad driver er?

Juridikfronten är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening. Vi tar alltså inte ställning i politiska frågor och vårt arbete går ut på att se till att gällande lagstiftning tillämpas på brott som begås av företrädare för nationalistiska och nazistiska rörelser. En vanlig missuppfattning är att vi ”massanmäler” allt som skulle kunna vara brottsligt och som finns på internet. Det stämmer inte. För att vi ska ta upp ett ärende krävs att det rör sig om ett misstänkt brott begånget av någon som har någon form av tongivande ställning i en högerextrem rörelse. Vi anmäler dessutom bara sådant där det finns goda skäl att anta att brott kan föreligga.

Vi bistår också enskilda som utsatts för brott av nationalister och nazister.

Utöver detta bedriver vi folkbildning kring de rättsregler vårt arbete i första hand utgår från. I detta ingår ofta att upplysa om att allt som kan te sig stötande, provocerande eller kanske rentav rasistiskt inte är straffbart. Yttrandefriheten är och bör vara vidsträckt. Det är viktigt att förstå hur lagen fungerar och att strafflagstiftning inte är det enda eller bästa verktyget för att förändra samhället.

Vi drivs av en önskan om att den svenska lagstiftningens skydd mot aggressiv raspropaganda ska tillämpas som den är tänkt. Eftersom myndigheterna sällan självmant bedriver den typ av granskning som vi utför, ser vi att ett behov av vår verksamhet föreligger.

Ekeroth: ”Tittar de snett på nån ska det vara utvisning i princip”


Den av SD petade Kent Ekeroth anser att invandrare som begår cykelstöld ska utvisas. Han tycker också att invandrare som ”tittar snett” på svenskar ska utvisas. Om en invandrare ”hotar, kaxar, beter sig” ska hen utvisas. ”Direkt, inget snack”.


Imorgon 30 september 15.03 i P1 sänds dokumentären ”Arvet efter Kent Ekeroth” om och med Kent Ekeroth, f d riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. Det var i våras som Ekeroth plockades bort från den riksdagslista som SD presenterade inför valet nu i september. Detta skedde mot bakgrund av en rad uttalanden som rimligen långt tidigare borde ha stridit mot SD:s påstådda nolltolerans mot rasism. En bidragande orsak till uteslutningen är ett flertal skandaler relaterade till Ekeroths dragning till kroglivet.

I dokumentären får vi lyssna till Ekeroth, den politiker som kanske har arbetat hårdare än någon annan i SD, om sitt värv i partiet och som riksdagsledamot. Han är uppenbart stolt över vad han har åstadkommit genom åren i form av debatter, motioner och bloggande. Ekeroths ”favoritämne” är islam. Han har gjort sig ett namn genom sin tuffa retorik, en retorik som många skulle definiera som rasistisk och islamofobisk. Mot bakgrund av detta är det många som är förvånade över att Ekeroth inte har blivit petad långt tidigare. Det är skrämmande att SD har låtit honom hållas så länge som de faktiskt gjorde!

Dokumentären är en intressant skildring av Ekeroths värv och egen upplevelse om skandalerna, debatterna, det upplevda sveket då han petades och hur viktigt hans arbete har varit genom åren.

Det är viktigt att ha i åtanke att trots att Ekeroth inte längre är en aktiv företrädare för partiet, så är han fortsatt en viktig opinionsbildare med en hel del fans.

I enlighet med vad vi har fått erfara genom åren gällande Ekeroth är det naturligt att det uttrycks en hel del kontroversiella åsikter i dokumentären. Det som sticker ut är Ekeroths övertygelse om hur enkelt det ska vara att utvisa invandrare som begår brott. Eller ja, det behöver inte ens handla om brott. I dokumentären hör vi Ekeroth i samtal med den politiske reportern Erik Hedtjärn:

”Det är skit utanför trädgårdar, de hotar, kaxar, beter sig – utvisning. Direkt, inget snack. Det ska inte behövas ett års straffvärde, det ska vara ut. Tittar de snett på nån ska det vara utvisning i princip.

Hedtjärn: Vad var det du sa? Tittar snett på nån då ska det vara ut?

– Nu gav jag dig en soundbite men…

Hedtjärn: Men menar du inte det riktigt eller vadå?

– Äh, det ska räcka med att de snor en cykel – utvisning. Skita på nåns tomt – utvisning. Sitta på deras altan och kaxa, säga att det är mitt – utvisning.”

Här anser jag att det är viktigt att poängtera att cykelstöld är ett brott som är belagt med böter. Är det genomtänkt att vilja utvisa människor pga att de har stulit en cykel? Är det genomtänkt att vilja utvisa människor mot bakgrund av något av det Ekeroth anser vara skäl till utvisning? Att vara kaxig eller titta snett på folk och ”bete sig” är förkastligt men knappast brottsligt. Att hota människor kan vara straffbart. Att brott belagda med böter eller kortare fängelsestraff automatiskt ska leda till direkt utvisning är svårt att motivera. Men inte för Ekeroth. Där gäller svart och vitt. ”Vi och dom”. Svenskar mot invandrare.

Ekeroths syn på invandrare i allmänhet, och araber och muslimer i synnerhet, innefattar en hierarkisk indelning i två lag: ”de goda” (svenskar) och ”de onda” (invandrare). Detta gör Ekeroth på basis av hur människor ser ut och pratar. Att han i den ansvarslösa generaliseringen drar med sig massor av ”goda” människor verkar han inte bry sig om nämnvärt. Utifrån denna lagindelning i vänner och fiender avgörs vilka som ska utvisas mot bakgrund av brott som stöld av cyklar och förseelser som inte ens är brott, läs attityd gentemot andra människor.

I dokumentären kan vi höra Ekeroth återigen vurma för det ungerska:

”Ärligt talat, vet du vad, jag tror att Sverige skulle må bra av invandring från Ungern, om ungrare kom hit i massvis. Då skulle vi fått en grupp människor som hade lite sunda värderingar åtminstone.”

Är det rimligt att en cykelstöld, kaxighet eller ett inbrott ska leda till utvisning när en människa riskerar tortyr eller dödsstraff? Människor som flytt krig, förföljelse, och förtryck ska skyddas, inte skickas tillbaka till det de har flytt ifrån. Naturligtvis inte. Jag anser att det är åsikter, och slutsatser, som är såväl verklighetsfrånvända som förkastliga.

Kuriosa: Ekeroth är helt oförstående inför faktumet att hans retorik kan uppfattas som rasistisk.

Lyssna på dokumentären, nu (via länken) eller imorgon strax efter tre i P1, för att få en något alternativ Sverigebild signerad Kent Ekeroth.

Källa:

IRM listar det Ekeroth inte blev utesluten för – uthängda barnfamiljer och islam är som HIV

Länk till P1-dokumentären ”Arvet efter Kent Ekeroth”

Danmark: Särskilda lagar i ”invandrarghetton”

 


Den danska regeringens nya giv med en särskild lagstiftning för människor som bor i särskilt utsatta områden – ”invandrarghetton” – har fått stora uppslag i internationell media. Den allmänna uppfattningen är att den nya lagstiftningen är kontroversiell och omänsklig. De historiska konnotationerna är obehagliga och det blåser allt hårdare i det danska samhället.


Rokhaia Naassan bor i ett ”invandrarghetto” och ska snart bli mamma. Enligt ny dansk lagstiftning kommer hon och hennes barn att tillhöra en ny kategori av människor: Hon blir en ”ghettoförälder” och hennes barn blir ett ”ghettobarn”. Denna retorik används av aktad dansk media.

För att benämnas som ”invandrarghetto” krävs att 2 av dessa 3 kriterier uppfylls:

  1. Åtminstone 50 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
  2. Åtminstone 40 % av invånarna är arbetslösa
  3. Åtminstone 2,7 % av invånarna är dömda för brott

ELLER

Över 60 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder

Från 1 års ålder ska barn i  de s k ”invandrarghettona” tvingas bort från sina föräldrar under 25 timmar per vecka för att lära sig ”danska värderingar”. I dessa ”värderingar” ingår jul och påsk, samt danska språket. Om barnen inte närvarar vid de obligatoriska ”utbildningarna” kan det få konsekvenser som indraget barnbidrag.

25 ”invandrarghetton” i Danmark

Den danska regeringen har stämplat 25 områden som ”invandrarghetton”. Där bor människor med låga inkomster och majoriteten är muslimer. I dessa områden ska det framöver råda andra lagar än i övriga samhället. Orsaken till den nya lagstiftningen är att man ska ”komma till rätta” med levnadsstilen i de stigmatiserade områdena. Tongångarna kring assimilering är bistra och det är uttalat att de som inte assimilerar sig kommer att tvingas. 

I det årliga nyårstalet 1 januari 2018 höjde statsminister Lars Løkke Rasmussen (Venstre)* ett varningens finger för att brottsligheten i de utsatta områdena kan vinna mark i andra områden (följande är min översättning, originalet finns att läsa här):

”Runt om i landet finns parallellsamhällen. Många människor med samma problem klumpas ihop. Det skapar en negativ spiral. En motkultur.

Där man inte tar ansvar, inte deltar, inte utnyttjar de möjligheter vi har i Danmark – utan ställer sig utanför.

Det har uppstått sprickor i Danmarkskartan.  Det bekymrar mig djupt. Därför att ghettona skickar ut tentakler på gatorna, där kriminella gäng skapar otrygghet.

In i skolorna, där försummade barn hänger på kanten.

Ner i kommunkassan, där intäkterna är mindre och utgifterna större än de behöver vara.

Och ut i samhället, där danske värderingar som likavärde, frisinne och tolerans tappar terräng.”

”Ghettoplanen”

Förslaget har fått namnet Ghettoplan: Her er regeringens strategi ”Ét Danmark uden parallelsamfund – Ingen ghettoer i 2030”. I länken finns möjlighet att klicka in sig och läsa mer om varje punkt (planen är översatt av mig).

”22 initiativ fördelade på fem teman:

Fysisk rivning och förändring av utsatta bostadsområden

Det skall inte finnas ghetton i Danmark 2030. Vi önskar bryta ned parallellsamhällena en gång för alla. För flera av ghettoområdena är det redan beslutat och igångsatt viktiga insatser, som över tid kan bidra till att skapa en fysisk förändring i de utsatta bostadsområdena. Men skall målet nås, finns det på ett antal områden behov för en extra och mycket mer kontant insats.

1. Fysiskt förändrade bostadsområden
2. Nya möjligheter för full avveckling av de mest utsatta ghettoområdena
3. Tillgång till att säga upp hyresgäster vid försäljning av allmänna bostäder i utsatta bostadsområden

Mer handfast styrning av vem som kan bo i utsatta bostadsområden

En mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena kan komma att aktivt bidra till att målet om inga ghetton 2030 kan realiseras. Lagstiftningen innehåller idag ett antal uthyrningsregler som har till syfte att ändra boendesammansättningen i utsatta bostadsområden. Men dessa möjligheter har inte fungerat tillräckligt bra.

4. Stopp för kommunal anvisning till utsatta bostadsområden för bidragstagare
5. Obligatorisk flexibel uthyrning i utsatta bostadsområden
6. Lägre bidrag för inflyttare till ghettoområden
7. Stopp för inflyttning av mottagare av integrationsbidrag
8. Kontant belöning till kommuner som lyckas med integrationsinsatsen

Förstärkt polisinsats och högre straff skall bekämpa kriminalitet och skapa mer trygghet

Undersökningar har visat att när olika kriminalitetstyper förekommer i grannskapet, ökar otryggheten bland medborgare i de särskilt utsatta bostadsområdena mer än i resten av Danmark. I de utsatta bostadsområdena betyder otryggheten att de resursstarka medborgarna trycks ut, och det blir svårare att locka nya medborgare. Det kommer vi inte acceptera.

9. Förstärkt polisinsats i särskilt utsatta bostadsområden
10. Högre straff i bestämda områden (skärpt straffzon)
11. Kriminella ut från ghettona

En god start på livet för alla barn och unga

Det finns behov för en förstärkt insats för att säkra att alla barn får en god start på livet. Det skall sättas in en tidig insats för att säkra goda danskkunskaper. Det skall skapas möjlighet för en annan fördelning av elever på de allmänna gymnasierna. Och det skall klargöras att föräldrarna skall lova att ta ansvar för att uppfostra sina barn och säkra att barnen passar sin skolgång.

12. Obligatorisk dagerbjudan skall säkra bättre danskkunskaper före skolstart
13. Bättre fördelning på daghem
14. Riktade språkprov i 0. klass
15. Sanktioner mot dåligt presterande kommunala skolor
16. Förstärkt föräldraansvar genom möjlighet till bortfall av barnbidrag och enklare föräldratillägg
17. Bättre fördelning av elever på gymnasier
18. Kriminalisering av ”omskolningsresor” till hemland
19. Hårdare straff för våld i hemmet
20. Tidig upptäckt av utsatta barn
21. Skärpta straff för brott mot den särskilda anmälningsplikten

Regeringen följer upp insatsen mot parallellsamhällen

22. Tre särskilda ghetto-representanter med de nödvändiga kompetenserna”

2000px-Warsaw_Ghetto.svg
”Jüdischer Wohnbezirk in Warschau”. Warszawa: Judeghetto 1941.

De flesta av de 22 lagändringsförslag som regeringen presenterade 1 mars 2018 har klubbats igenom av en majoritet i danska folketinget. De sista förslagen kommer man att avgöra i höst.

Särskilda lagar för särskilda människor

En av de lagändringar som kan komma att genomföras är att en människa som begår ett brott i ett av de 25 s k ”invandrarghettona” kommer att straffas dubbelt så hårt som en människa som begår samma brott i ett annat område.

Immigrations- och integrationsminister Inger Støjberg (Venstre) uttryckte i februari att föräldrar som tvingar sina barn till längre vistelser i ursprungslandet, s k ”omskolningsresor” – vilket man anser kan skada barns utbildning, språk och välmående – kan komma att dömas till fyra års fängelse. Ytterligare förändringar kan innebära att lokala myndigheter ges rätten att övervaka s k ”ghettofamiljer”.

Några förslag har avskrivits som alltför radikala. Ett exempel är Dansk Folkepartis (DF) förslag om att s k ”ghettobarn” ska vara hemma efter klockan 20.00. DF:s Martin Henriksen (ordförande för folketingets integrationskommitté) menade att denna lag skulle kunna implementeras med hjälp av elektroniska fotbojor.

Justitieminister Søren Pape Poulsen (Konservative Folkeparti) svarade vid årets Folkemødet (danska motsvarigheten till Almedalsveckan) på rättighetsbaserade protester mot lagförslagen. Han slår ifrån sig protesterna med att det är nonsens att människor i Danmark inte är lika inför lagen eller att vissa grupper straffas hårdare. Att lagändringarna kommer att innebära att specifikt muslimer drabbas avfärdar han med bestämdhet. Det ihåliga argumentet är att det endast är de som begår brott är de som straffas.


Yildiz Akdogan (Socialdemokraterne) uttrycker sin oro över att danskar inte längre reagerar på den hårda ”invandringskritiska” retoriken som har tydliga negativa konnotationer. Ordet ”ghetto” andas Nazitysklands syn på judar. Hon varnar för att språkbruket blir allmängods, att folk i allt större utsträckning inte längre höjer på ögonbrynen åt ordvalen. Hon är av åsikten att, något vi också kan se i Sverige, känsla alltmer övertrumfar fakta. Debatten handlar i stor utsträckning om muslimer. Muslimhatet/islamofobin vinner mark i såväl dansk politik som i danska samhället.

Vän av ordning ser även paralleller till apartheidsystemet i Sydafrika mellan 1948 och 1994, då  människor kategoriserades mot bakgrund av etnicitet. Apartheid var inskrivet i grundlagen och bl a så ”[…] skulle svarta bo i egna reservat, så kallade hemländer och avkrävas pass om de reste i övriga Sydafrika. Inte bada på samma stränder som vita, inte åka samma bussar eller sitta på samma parkbänkar. Inga svarta på gatorna efter halv sju Klockan halv sju ljöd visselpiporna i småstäderna, signalen för att inga svarta fick vara ute på gatorna längre.”

Främlingsfientlig retorik vinner mark i danska samhället

18-åriga Barwaqo Jama Hussein, kom till Danmark från Somalia som femåring. Hon blev snart medveten om att hennes, och många andras, familj placerades i ”invandrarghetton”. När hon var 13 år placerades hennes familj i Tingbjerg (i Köpenhamn), som är ett av de 25 ”invandrarghettona” i Danmark. Hon uttrycker sin smärta (alla citat i resterande del av artikeln är översatta av mig från engelska):

”Det gör ont att de inte ser oss som jämlika människor. Vi bor faktiskt i danska samhället. Vi följer reglerna, vi går till skolan. Det enda vi inte gör är att äta fläsk”.

Hon har vant sig vid att den främlingsfientliga retoriken skruvas upp i valtider, men hon kan inte minnas att retoriken har varit så hård som den är nu:

”Om du skapar nya sorters lagar som bara tillämpas på en del av samhället, så kan du fortsätta och lägga till flera. Det kommer att förvandlas till det parallellsamhälle som de är så rädda för. De kommer att skapa det själva.”

Tyvärr verkar danska politiker ha svårt att veta vad de ska göra med sin vrede över situationen i utsatta områden. I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att politikerna till stor del har skapat problemen själva, eftersom regeringen har placerat många invandrare i redan utsatta områden.

Det är tydligt att det finns en inte obetydlig del människor i det relativt homogena Danmark (87 % är vita, av danskt ursprung) som inte är särskilt förtjust i invandrares närvaro i samhället. I Greve, en medelklassförort söder om Köpenhamn, uttrycker människor sin glädje över lagförslagen:

”De spenderar för mycket danska pengar. Vi betalar deras hyra, deras kläder, deras mat, och sedan kommer de med sin brutna danska och säger ‘vi kan inte arbeta eftersom vi har smärtor.”

”Det finns alltid en ‘kattlucka’ där någon kan smita in. Etiskt sett borde de vara tacksamma att tillåtas komma in i vårt system, som har byggts över generationer.”

”Jag tror att de är 300 till 400 år efter oss.”

”Deras kultur passar inte in här.”

”De unga kommer att förstå vad det innebär att vara danska och kommer inte att bli som deras föräldrar.”

”Mor- och farmödrarna kommer att dö någon gång. Det är de som vägrar förändring.”

VI OCH DOM.
DANSKAR OCH INVANDRARE.
KRISTNA OCH MUSLIMER.

Att politiker som själva är skyldiga till segregationen väljer att ytterligare öka segregationen genom att stigmatisera människor i särskilt utsatta områden och sedan har mage att blunda för sin egen främlingsfientlighet är hyckleri. Det är inte värdigt en rättsstat.

*Venstre i Danmark är konservativa liberaler

Källor:

Berlingske Tidende: Nyt DF-forslag: Sæt fodlænke på ghetto-børn

CPHPostOnline: More action needed to prevent ‘re-education’ trips abroad, says minister

Danmarks Statistik: Invandrere og efterkommere

DR: Etårige børn fra ghettoer skal i dagtilbud: Ellers mister forældre børnechecken

DR: Dansk ghettolov trækker overskrifter i internationale medier

The Local.dk: Danish government wants double punishments for crimes in underprivileged areas

New York Daily News: How Muslim immigrants are treated as the ‘ghetto’ population in Denmark

The New York Times World på Twitter

The New York Times: In Denmark, Harsh New Laws for Immigrant ‘Ghettos’

NPR: In Denmark’s Plan To Rid Country Of ‘Ghettos,’ Some Immigrants Hear ‘Go Home’

Regeringen.dk: Ghettoudspil: ”Ét Danmark uden parallelsamfund – Ingen ghettoer i 2030”

Regeringen.dk: Definition av udsatte områder og ghettoområder

Statsministeriet: Statsminister Lars Løkke Rasmussens nytårstale den 1. januar 2018

Vox: “No ghettos in 2030”: Denmark’s controversial plan to get rid of immigrant neighborhoods

”Tvinga dem betala tolken själva”

Krav reses då och då både i kommentarsfält på sociala medier och genom politiska motioner från högerpartier och extremhögern – att människor som är misstänkta eller åtalade för misstänkta brott här i Sverige och inte har svenska språket som sitt modersmål – de ska själva betala kostnaden för tolk och översättare i förhör och i rättegångar.

Det finns en detalj som alla sådana förslag går på tvärs emot, och det är en punkt i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheterna:

Artikel 10

Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

Om en person skulle behöva betala för en tolk eller översättare, för att kunna säkerställa att hen har förstått frågor och alla juridiska teknikaliteter fullständigt korrekt – kan vi anse att den personen har blivit berättigad samma villkor till rättvis förhandling och prövning av anklagelserna?

Läs gärna hela vår artikelserie där vi presenterar FN:s mänskliga rättigheter.

Myt: Politikerna och könsstympning

Kvinnor får ofta agera slagträ när ”sverigevänner” ger sig på att debattera invandrings- och flyktingpolitik. Vi har tidigare på Motargument tagit upp myter om politikers påstådda flathet kring barn- och tvångsäktenskap och hedersvåld.

En annan myt som florerar i debatten är den om att politikerna inte gör något för att stoppa kvinnlig könsstympning, och inte heller något för de som kommer till Sverige som har blivit utsatta för detta illvilliga övergrepp. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som är boven bakom övergreppen. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Det stämmer inte. Och det kommer vi till senare. Men först behövs lite bakgrundsinformation så att vi blir medvetna om vad vi diskuterar.

Vad innebär kvinnlig könsstympning?

Kvinnlig könsstympning (klicka på länken för en mer ingående förklaring) genomförs utan medicinska skäl, och innebär att delar av, eller hela, yttre könsorganet skärs bort, eller att könsorganet på annat sätt skadas. Det finns inget hälsofrämjande i sedvänjan, tvärtom så kan det få allvarliga konsekvenser för hälsan, t ex spädbarnsdöd, infektioner, menstruationsproblem och död.

Det finns obehaglig statistik som visar på att fler än 200 miljoner flickor och kvinnor världen över har utsatts för könsstympning. Det har förekommit i ca 3 000 år, och är således inte religiöst betingat, vilket är en felaktig uppfattning hos många som sprider myten. Det finns inget stöd i någon religion för könsstympning. Däremot görs det felaktigt ”i religionens namn”. I detta innefattas såväl katoliker som protestanter, kopter och muslimer. Det finns däremot sociala, kulturella och traditionella betingelser till sedvänjan.

Könsstympning är sedvänja i ett 30-tal länder. De flesta utsätts för övergreppet före sin 5-årsdag. Övergreppet ses som en del i processen att bli vuxen. Andra orsaker är att ingreppet anses bevara oskulden inför giftermålet. Den sexuella njutningen är ytterligare en faktor: Den minskade njutningen ska medföra att risken för otrohet minskar. Att få ett slut på denna gamla och fasansfulla sedvänja är en global angelägenhet.

Internationellt, och nationellt, arbete för att stoppa könsstympning

2012 kom så FN:s historiska resolution om att arbetet för att få ett slut på könsstympningar skulle intensifieras. Tre år senare, 2015, togs nästa steg: Nya utvecklingsmål sattes upp, i vilka det står att år 2030 ska bl a all kvinnlig könsstympning vara utrotad. Resolutionen och utvecklingsmålet visar på den politiska viljan att samarbeta internationellt och nationellt för att få ett slut, och en avsevärd förbättring av kvinnorättigheter världen över. För att skapa förutsättningar för att nå detta gemensamma utvecklingsmål krävs en oändlig satsning och tillgång till mer, och bättre, uppgifter.

Så vad händer på det nationella planet här i Sverige? Görs verkligen ingenting för att stoppa kvinnlig könsstympning?

1982, enligt Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, förbjöds kvinnlig könsstympning och straffskalan ligger på mellan två och sex års fängelse, men om brottet betraktas som grovt (omfattande ingrepp, eller belagt med livsfara) kan straffet bli upp till tio års fängelse.

Det finns statistik som säger att ungefär 38 000 kvinnor (varav 7 000 är under 18 år) i Sverige har utsatts för könsstympning. Enligt Socialstyrelsen har näst intill alla genomgått ingreppet innan de kommit till Sverige. De som är mest utsatta i Sverige idag är kvinnor med ursprung i Somalia, Egypten, Etiopien, Eritrea och Gambia.

Nationella handlingsplaner omkring kvinnlig könsstympning blir vanligare. I Sverige finns ännu inte någon framtagen nationell handlingsplan, men det har kommit motioner då och då, och i höstas kom den senaste (Nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning Motion 2017/18:823). I motionen läser vi:

Nationella handlingsplaner tillämpas idag i allt fler länder, genom vilka regeringar stödjer olika program och initiativ för att motarbeta förekomsten av kvinnlig könsstympning. Sådana program och initiativ berör allt ifrån hur vård och behandling av utsatta kvinnor och flickor fungerar till utformandet av rådgivningsservice och utbildning. Det är mycket förvånande att Sverige ännu inte har någon nationell handlingsplan för hanteringen av denna förskräckliga sedvänja och att kunskapen över landet är minst sagt varierande.

Staten, kommunerna, civilsamhället och media har alla viktiga roller i arbetet för avskaffandet av kvinnlig könsstympning. För att uppnå målet att avskaffa kvinnlig könsstympning är det av stor vikt att förändra de förväntningar som ställs på kvinnor och flickor av familj såväl som av samhället i stort. Upplysning och förebyggandearbete är oerhört viktigt.

Med anledning av ovanstående föreslår jag att det inrättas en nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning. Detta bör tillkännages för regeringen.

27 mars 2018 ska ärendet beredas. Riksdagen ställer sig bakom motionen och tillkännager den för regeringen.

Sedan 2003 finns det en specialistmottagning för könsstympade på Södersjukhuset i Stockholm. På Amel-mottagningen kan kvinnor som blivit utsatta för könsstympning få behandling för besvär som orsakats av ingreppet. Amel är arabiska och betyder ”hopp”. Mottagningen har hittills tagit emot 1 300-1 400 patienter, de allra flesta med komplikationer orsakade av könsstympning. Även kvinnor som inte utsatts är välkomna.

Så jo, det görs massor internationellt, och i Sverige, för att utrota kvinnlig könsstympning. Påståendet att ingreppen skulle vara sedvänjor inom islam, eller andra religioner, är felaktigt. Eftersom politiker och makthavare såväl i Sverige som i världen, arbetar hårt  för att eliminera dessa fasansfulla övergrepp på kvinnor, så behövs inte ens ”argumentet” om den påstådda flatheten och rädslan för att gå i polemik med ”mångkulturens värdegrund” bemötas.

Kvinnlig könsstympning är ett patriarkalt, omänskligt, kvinnoförnedrande, ovärdigt och inhumant påfund som till varje pris måste stoppas. För kvinnors skull.

Arbetet pågår. Arbetet skulle ha inletts långt tidigare. Men att påstå att ingenting görs är en lögn.

UPPDATERING: 28 juni 2018 beslutade regeringen om att en nationell handlingsplan mot könsstympning ska implementeras.

Källor:

UNICEF: Kvinnlig könsstympning

FN: Flickaprojektet i Etiopien

Regeringen: Handlingsplan mot kvinnlig könsstympning

Riksdagen: Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor

Riksdagen: Fler åtgärder för att förebygga könsstympning (Motion 2017/18:1025)

Riksdagen: Nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning (Motion 2017:18:823)

Nationellt centrum för kvinnofrid

WHO: Female genital mutilation

UNICEF’s data work on FGM/C

UN: International Day of Zero Tolerance for Female Genital Mutilation, 6 February

Metro: Så hjälper vi könsstympade kvinnor

Pressmeddelande: Regeringen har beslutat om en plan mot könsstympning

Regeringen: Handlingsplan mot könsstympning av flickor och kvinnor

Myt: Politikerna och hedersvåldet

I invandringsdebatten får vi inte sällan höra alarmistiska uttryck som att svenska politiker inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värderingar” och därför inte tar tag i problemen. I soppan av ”sverigevänliga” argument för att stoppa den s k ”massinvandringen” finner vi det hedersrelaterade våldet och förtrycket.

En annan myt som florerar i debatten är den om att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåldet. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Varför det inte stämmer återkommer vi till lite senare i denna artikel.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär kulturella, och kollektiva, mönster som tar sig uttryck i psykiska och fysiska verktyg för att styra, manipulera, skrämma, hota och i värsta fall döda. Det kan vara såväl kvinnor som män som utsätts. En särskilt utsatt grupp är hbtq-personer. Förövarna är oftast familjemedlemmar, släktingar eller någon som på annat sätt ingår i den kollektiva gemenskapen. Ofta handlar våldet och förtrycket om att den enskilde inte följer gemenskapens åsikter om val av partner. Gruppens ord är lag.

Hedersrelaterad brottslighet är brott riktade mot någon – ofta en släkting – som, enligt gärningsmannens och övriga släktens eller gruppens uppfattning, riskerar att vanära eller har vanärat gärningsmannens, släktens eller gruppens heder, i syfte att förhindra att hedern skadas eller förloras alternativt för att reparera eller återställa den skadade eller förlorade hedern. (Definition Rikspolisstyrelsen 2009)

Varje fall av hedersrelaterat våld och/eller förtryck i Sverige är ett fall för mycket. Det är ett komplext arbete att förebygga, förhindra och stoppa hedersvåldet. Men att påstå att ingenting görs, eller att använda hedersvåldet som ett argument mot invandring, är i första fallet direkt felaktigt, och i andra fallet generaliserande och en form av kollektiv skuldbeläggning.

Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?

Hedersrelaterat våld och förtryck kränker de mänskliga rättigheterna, då det får till följd att individen begränsas i sin frihet, sin rätt till liv och personlig säkerhet. Här är exempel på hur hedersförtrycket kan ta sig uttryck:

  • Att inte få klä sig som man vill – eller tvingas bära vissa plagg mot sin vilja
  • Att inte få gå ut
  • Att inte få umgås socialt med de man vill
  • Att inte få gifta sig med den man vill
  • Att inte få bestämma över sin egen kropp, sitt liv eller sin sexualitet
  • Att vara alltid bevakad och kontrollerad
  • Att inte få studera vidare, eller studera vidare bara på samma ort som familjen bor på.
  • Att styras av de i familjen/släkten som har mer makt än man själv

Det finns olika sätt att angripa hedersvåldet. Vissa hävdar att det handlar om ett könsperspektiv, andra att det handlar om ett kulturperspektiv. Båda perspektiven, och sannolikt flera, är nödvändiga för att angripa problemet.

Eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder hamnar ibland människor från andra kulturer och med annan syn på könsroller, i polemik med den rådande samhällsnormen då de invandrar till Sverige. Det kan vara svårt att förändra beteenden och normer, och inte sällan hamnar individen i ett livsfarligt dubbelliv, då man å ena sidan lever enligt familjens normer, och å andra sidan enligt samhällets normer.

Heder i kulturens och traditionens namn

Hedersnormer är inte specifikt kopplad till en etnicitet, eller religion. Hedersnormer kan vara kultur i ett helt land, eller så kan det vara en subkultur där vissa grupper använder sig av det. Det är viktigt att poängtera, för att undkomma alla anklagelser om generalisering, att inom grupper finns de som förespråkar, men också de som tar avstånd ifrån, hedersnormer. Traditioner är hos de allra flesta av oss starka.

Hedersnormer har funnits långt innan våra moderna religioner bildades. Hedersvåld är inte kopplat till religion, vilket illustreras av att det förekommer i såväl kristna, som muslimska och judiska samhällen.

Hedersnormer är alltid kopplat till klanstrukturer, alltså en syn på samhället där klanen/familjegruppen/intressegruppen är den enda garantin för individens fysiska och ekonomiska trygghet, och där klanens status (och därmed förmåga att garantera individen trygghet) hänger på klanens ”heder”, som avgörs av individernas beteende. Det är därför det blir så viktigt för klanen att kontrollera och begränsa hur individerna beter sig.

Motsatsen till klanstrukturen är den individualistiska samhällssynen i rättsstaten (lagsamhället), där staten, genom rättsväsendet och välfärdssystemet, är garanten för individens trygghet.

Man måste förstå det här, för att förstå skillnaden mellan hedersförtryck och förtryck som bottnar i svartsjuka eller en vidrig kvinnosyn.

Men det är en svår balansgång att förklara att klansamhället är ett kulturmönster som kan finnas i alla länder, religioner, kulturer – utan att diskussionen spårar in i ”kulturella skillnader” som genast kopplas till etnicitet och religion.

En gemensam nämnare för mäns våld i nära relationer och hedersvåld är patriarkalt förtryck. För att angripa båda formerna är det viktigt att vi ser skillnaderna. En viktig skillnad är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat. I mäns våld i nära relationer är förövaren ensam, ofta sker brottet oplanerat och det fördöms av människor i förövarens närhet. Vad gäller hedersrelaterad brottslighet är förövarna ofta flera personer, oftast sker brottet planerat och förövarna har stark lojalitet från resten av gruppen.

FN och Sverige bekämpar hedersvåld

FN arbetar kontinuerligt med att uppmärksamma och förebygga, samt förhindra, förekomsten av hedersvåld. United Nations Population Fund (UNFPA) uppskattar att 5 000 kvinnor världen över varje år mördas mot bakgrund av hedersnormer. FN har, i enlighet med Human Rights Council resolution (14/12) från 2010, utformat krav på att medlemsländer vidta åtgärder för att eliminera kvinnovåld, då det inskränker såväl på mänskliga rättigheter som kvinnorättigheter.

Vad gör då våra svenska politiker för att angripa hedersnormer, hedersvåld och förtryck? I ”Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck” får vi en inblick i hur man tänker:

Regeringen satsar på kraftfulla åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor och män är lika mycket värda. Jämställdhet är inte något som är villkorat, gäller vissa, på särskilda platser eller på vissa tider. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är något som gäller alla, överallt, hela tiden. Svensk lag gäller alla som lever i Sverige, säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.

Regering och riksdag arbetar ständigt med den komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor, vilken inkluderar hedersvåld och förtryck. Det görs en flerårig satsning med stora resurser (100 miljoner kronor 2018 och 57 miljoner såväl 2019 som 2020). Arbetet syftar till att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha rätt till sin kroppsliga integritet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Man är av uppfattningen att ökad segregation i utsatta områden kan bidra till att förstärka hedersnormer. Därför behövs resurser för att stödja jämställdhetsarbete och specifikt de våldsförebyggande insatserna gentemot pojkar och män i en hederskontext. Att arbetet mot hedersvåldet är tvärpolitiskt blir tydligt då ”Satsningen är inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”.

I den nationella strategin mot våld och förtryck (som startade 1 januari 2017 och planeras pågå i tio år) ingår följande punkter:

  • Ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot våld
  • Förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn
  • Effektivare brottsbekämpning
  • Förbättrad kunskap och metodutveckling

I början av 2017 gav regeringen Socialstyrelsen ”i uppdrag att stödja genomförande och uppföljning av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. I uppdraget ingår att göra en nationell kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck samt barn- och tvångsäktenskap.

Syftet med Socialstyrelsens uppdrag är:

  • att förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och insatser på nationell, regional och lokal nivå,
  • att specifikt förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och våldsrelaterade insatser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård på kommunal respektive regional nivå,
  • att förstärka kompetensstödet till vård- och omsorgspersonal, samt
  • att utveckla bedömnings- och behandlingsmetoder i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutövare samt våldsutsatta kvinnor och barn.

Senast 30 mars 2018 ska Socialstyrelsen delredovisa uppdraget, och senast 31 mars 2020 ska slutredovisningen presenteras.

Argumentet att hedersvåldet är en anledning till att stoppa, eller kraftigt minska, invandring, är inte rationellt. Det bygger på generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning. Argumentet ”beläggs” med att politikerna är flata och blundar för företeelsen, eller att de inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värdegrund” är inget annat än nonsens. Det finns ett aktivt, pågående och tvärpolitiskt arbete för att förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.

För att förekomma eventuell kritik, vill vi på Motargument med emfas understryka att vi tar hedersvåld och förtryck på allra största allvar. Hedersnormer har ingen plats i en modern rättsstat.

Tips:

UR Samtiden – Mellan klan och stat. Hedersrelaterat våld och förtryck

Källor:

Dina rättigheter.se: Hedersrelaterat våld och förtryck

Rikspolisstyrelsen: Hedersnormer och hedersrelaterat våld

Riksdagen: Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck

Riksdagen: Socialstyrelsen ska öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor

United Nations General Assembly: Report of the Special Rapporteur on violence against women, its causes and consequences,Rashida Manjoo

Myt: Politikerna och barn- och tvångsäktenskap

Det finns röster i debatten som beskyller politikerna för att vara flata vad gäller barn- och tvångsäktenskap. Det hävdas att man inte tar problemen på allvar, eller arbetar för att förbättra situationen för utsatta.

En myt som snurrar runt i debatten är den om att våra politiker inte gör något för de som utsätts, eller har utsatts för, barn- och tvångsäktenskap. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Riksdagen skärpte 2014 lagstiftningen, och man arbetar fortlöpande med dessa frågor. Under 2017 kom förslag på hur lagstiftningen ska kunna stramas åt ytterligare. Arbetet fortsätter och 1 januari 2019 förväntas det komma ytterligare lagändringar.

Ungefär 700 miljoner av världens kvinnor giftes bort före sin 18-årsdag. 250 miljoner av dessa beräknas ha varit under 15 år gamla. Tvångsäktenskap innebär att en, eller båda, inblandad/e part/er gifts bort genom påtryckningar, tvång, våld eller med hot om våld. Oftast är det flickor som gifts bort med äldre män. Förutom att tvångsäktenskapet ingåtts utan samtycke är misshandel och sexuellt våld direkta konsekvenser för de som gifts bort.

Äktenskapstvång blev olagligt i och med lagändringen 2014. Vi läser bl a följande i beslutet om ”Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap” (JuU30):

Nu införs ett nytt brott – äktenskapstvång. Det innebär att det också blir straffbart att förmå någon att gifta sig genom att utnyttja personens utsatthet. Lagändringen betyder i praktiken att även press från föräldrar eller släktingar kommer att omfattas av strafflagstiftningen. Äktenskapstvång kan ge ett fängelsestraff på högst fyra år.

Samtidigt med de civilrättsliga lagändringarna infördes brottet äktenskapstvång i 4 kap. 4 c § brottsbalken. I lagändringen beaktas också ”vilseledande till tvångsäktenskapsresa”, som sedan 2014 är brottsligt. Tvångsäktenskap, fullmaktsäktenskap (äktenskap som ingåtts utan att båda parter är närvarande) och barnäktenskap genomförda utomlands kan komma att godkännas då det föreligger ”synnerliga skäl”. Tidigare erkändes alltid fullmaktsäktenskap.

Förra året intensifierades arbetet med frågan om barnäktenskap och tvångsäktenskap. I Kommittédirektiv 2017:25, ”Starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv” delges vi bl a följande:

Utredaren ska bl.a.

  • analysera och ta ställning till hur möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap ytterligare bör begränsas,

  • utvärdera tillämpningen av straffbestämmelserna om äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa,

  • följa det pågående utvecklingsarbetet inom Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten och bedöma om det bör vidtas ytterligare åtgärder för att öka förutsättningarna för lagföring för brotten äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa,

  • undersöka hur samverkan mellan olika berörda myndigheter fungerar, och

  • lämna förslag till nödvändiga författningsändringar.

Senast 1 september 2018 ska uppdraget slutredovisas.

Riksdagshuset_2I det pågående arbetet med att förbättra situationen för människor som, av olika anledningar, ingår barn- och tvångsäktenskap är utgångspunkten att dessa former av äktenskap inte ska godkännas.

Det som lagstiftaren (regering och riksdag) ständigt arbetar med är att stänga igen de kryphål som tidigare har funnits, och fortfarande finns. 2014 års lagändringar syftade till att stärka det civilrättsliga och straffrättsliga skyddet. Det var ett steg i rätt riktning, men det finns fortfarande massor kvar att göra.

Så visst arbetar både nuvarande och tidigare regeringar med att få bort tvångsäktenskap och barnäktenskap, såväl de som är ingångna i Sverige som utomlands.

5 december 2017 kom så ett pressmeddelande som bekräftar att det inkommit ett betänkande med förslag som innebär att alla barn i Sverige ska ha samma skydd mot barnäktenskap. Förslaget, som föreslås träda i kraft 1 januari 2019, kommer att innebära att barnäktenskap som ingåtts utomlands, oavsett om det finns anknytning till Sverige eller inte, inte kommer att erkännas.

Argument om barn- och tvångsäktenskap används i flyktingdebatten som ett symptom på ”massinvandringen”. Argumenten används inte bara av främlingsfientliga krafter, och alternativ media, utan också av andra som inte är pålästa vad gäller arbetet med att förhindra barn- och tvångsäktenskap.

Vi på Motargument vill tydligt markera att vi starkt motsätter oss alla former av äktenskap där en, eller båda, inblandad/e part/er är under 18 år eller är utsatta för tvång.

Källor:

Riksdagen: Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor

Riksdagen: Kommittédirektiv 2017:25

Riksdagen: Stärkt skydd mot barnäktenskap

Amnesty: Barn- och tvångsäktenskap

Har alla rätt till kärlek?

Är kärlek en mänsklig rättighet? Har alla rätt att älska?

1608 kriminaliserades homosexualitet i Sverige officiellt. Om två män hade sex skulle de komma att dömas till döden. Bestraffningarna av sexualbrott i 1734 års missgärningsbalk nämner inte sexuella handlingar mellan personer av samma kön.

Skälet till det anges i missgärningsbalkens förarbete, där ett resonemang om att det var bäst att inte nämna sådana brott, kunde bidra till att samhället på lång sikt skulle komma att ”tiga ihjäl” homosexualitet. Med det menas att om ingen hörde talas om det skulle det försvinna, eftersom ingen skulle kunna inspireras till sodomi.

1864 lagstiftades det om kvinnors homosexualitet. Vid denna tid kunde såväl män som kvinnor dömas till straffarbete. Fram till 1869 talades det inte om homosexualitet, utan ”onaturlig otukt” eller ”sodomi”.

1944 kom så avkriminaliseringen av homosexualitet i Sverige. Fram till 1979 klassades homosexualitet enligt Socialstyrelsen som en sjukdom, en psykisk störning. I detta sammanhang är det intressant att veta att anledningen till att Socialstyrelsen friskförklarade människor var att man satte i system att sjukskriva sig pga homosexualitet. Utan denna protest utförd av hbtq-rörelsen vet vi inte hur länge det kunde ha dröjt innan homosexuella inte ansågs lida av en sjukdom.

Den svenska normaliseringsprocessen – steget före

1995 var året då homosexuella fick laglig rätt att ingå partnerskap i Sverige. 2003 fick samkönade laglig rätt att adoptera. Lagen kom inte att omsättas förrän 2016 då det första gayparet blev godkända för utlandsadoption. 2005 var året då lesbiska fick laglig rätt till assisterad befruktning. 2005 blev sexuell läggning och kön skäl för att söka asyl. 2006 kom lagen om att förbjuda diskriminering pga sexuell läggning och kön i skolan. 2009 fick samkönade laglig rätt att ingå äktenskap.

Man kan tycka att processen har gått långsamt. Faktum är att Sverige ändå är ett av de länder det har gått snabbast att bereda homosexuella samma rättigheter som heterosexuella. I övriga delar av världen ser det annorlunda ut.

Den internationella normaliseringsprocessen går långsamt

I 8 av världens länder är homosexualitet belagt med dödsstraff (2017). Dessa är:

  • Iran
  • Saudiarabien
  • Jemen
  • Sudan
  • Nigeria (12 provinser)
  • Somalia (södra delen av landet)
  • Irak (delar)
  • Syrien (delar)

I 71 av världens länder är homosexualitet belagt med fängelse med en straffskala på allt ifrån 1 månad till livstid. I vissa av de länder där homosexualitet bestraffas med döden är det delvis sharialagar som reglerar straffskalan. Märk väl att vissa länder gör skillnad på manlig och kvinnlig homosexualitet. Manlig homosexualitet ses som en större synd, och straffas därför i fler länder och i större omfattning.

I 19 av världens länder finns s k propaganda- och morallagar som inskränker yttrandefrihet kring sexuell läggning. Kuriosa: Av dessa 19 länder är 2 europeiska: Litauen och Ryssland. I 9 (10 om vi skulle räkna med Kosovo) av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor baserat på sexuell läggning. I 72 av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor på arbetsmarknaden mot bakgrund av sexuell läggning.

Samkönade äktenskap är lagligt i 23 länder i världen. Senast ut med att legalisera samkönade äktenskap var Tyskland (30 juni 2017). Registrerat partnerskap är tillåtet i 27 länder i världen. Samkönad adoption är lagligt i 26 länder.

Jag skulle vilja avsluta denna artikel med att ställa några frågor, som förhoppningsvis kan leda till eftertanke:

Är kärlek förunnat alla människor? Kan kärlek vara brottsligt? Får man älska vem man vill? Har alla människor samma rättigheter? Känns kärlek olika beroende på kön eller sexuell läggning? Ska alla ha rätt att gifta sig? Avgör sexuell läggning huruvida du är en bra förälder?

Samma mekanismer, moral, normer och människosyn som genomsyrar alla de länder där hbtq-personers rättigheter är inskränkta i olika utsträckning, samma mekanismer, moral, normer och människosyn genomsyrar dem i vårt svenska samhälle som mer eller mindre vill inskränka hbtq-personers rättigheter. Det finns fortfarande, tyvärr, människor i världen och i Sverige, som anser att allas kärlek inte är lika mycket värd.

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?