Etikettarkiv: diktatur

Krönikor

Skärpning IFIS (Islamiska Förbundet i Sverige)!

SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) har under flera år i rad riktat kritik mot IFIS (Islamiska Förbundet i Sverige), mest p.g.a. inbjudna föreläsare som har uppträtt med ett kroniskt judehat.

Alla dessa uppenbara antisemitiska konspirationer kritiserades av en rad opinionsbildare: Vänster som höger, politiker och journalister.

Hur många gånger som helst har vi undrat: ”Kommer det någon gång någonsin att ta slut?”

Trots upprepade kritikvågor så fortsätter vi att se ett och samma scenario:IFIS bjuder in en föreläsare – SKMA upptäcker grov antisemitism i föreläsarens CV – sedan börjar kritiken att darra och eka – och på slutet kommer en IFIS-företrädare och ber om ursäkt.

Det känns som en ond cirkel. En repris som alla har tröttnat på.

Men vad är det som pågår?

Varför händer det och varför upprepas det?

Sluta bjuda in föreläsare från etablerade politiska partier i Mellanöstern och Nordafrika tills vidare

Enda sättet att bryta den här onda cirkeln är att IFIS slutar att bjuda in föreläsare från de etablerade politiska partierna i länder i Mellanöstern och Nordafrika. Anledningen till det är många, bl a faktumet att det idag är svårt att finna etablerade partier (i betydelsen tillåtna av det politiska etablissemanget) i någon av  dessa länder som är fritt från judehat, kvinnoförtryck eller homofobi.

Inget etablerat politiskt parti är utan religiös inblandning och påverkan.

Alla etablerade partier i dessa länder använder några valfria delar av islam att grunda sin politiska ideologi på. Det saknas fortfarande en inspirationskälla för att skapa samhällssystem utanför religiösa grunder.

När IFIS bjuder in en föreläsare från länder i Mellanöstern eller Nordafrika så är det ofta en auktoritet inom något av dessa religiös-politiska partier i vilka man fortfarande vinner massor av poänger genom frågor om hur en kvinna ska vara och inte vara för att duga, och hur man ska hantera ”judefrågan”.Med tanke på den låga graden av yttrandefrihet som utmärker de flesta av dessa länder, så är det enbart tillåtet att propagera för religion i den färg och form som lönar sig i diktaturen. Därför är det helt omöjligt att en etablerad och accepterad föreläsare uppnår sina framgångar utan att bli erkänd och belönad av diktaturen där han (eller hon) är verksam. Kravet är ofta tydligt när de flesta föreläsare och imamer har i uppdrag att stärka diktaturen i landet genom den islamformen som diktaturen har lagt in som giltig.

Den dagen Mellanösterns och Nordafrikas regimer tillåter kunniga och väl utbildade föreläsare att fritt tala om islam som uppmanar till kunskap och respekt mellan människor, då är det dags för alla arabiska årstider och inte bara våren.

Islamistiska diktaturer och deras egna idéer

Dagens diktaturer i alla dessa länder har, tvärtom, sågat bort kunskaper och levererar istället ständigt propaganda för sina egna idéer. Hatet mot någon annan etnisk eller religiös grupp blev liksom ett utrymme, en soptipp, att tömma ut sin vrede på. Stora och starka män som kan vända upp och ned på samhället känner mindre förtryck av systemet så länge de har möjlighet att förtrycka kvinnor: egna fruar, systrar och mammor.

Det är ofta från den här typen av miljöer som IFIS bjuder in föreläsare.

Kastar man blickar på t ex på Saudiarabien, kan man se flera olika samhällssystem i ett och samma land; monarki, slaveri, feodalism, en diktatorisk regim och kapitalism. I andra länder i området ser man andra kombinationer av samhällssystem som på olika sätt rättfärdigas med hänvisning till islam.

Man använder islam som grundsten för alla dessa kombinationer för samhällssystem även om det krockar totalt och skapar en absurd obalans.

Naturligtvis är det svårt — nästan omöjligt — att boka in en av regimen accepterad föreläsare från en sådan miljö, utan att det dyker upp problem med föreläsarens uttalande om kvinnor, judar eller homosexuella.

Det är nästan omöjligt att en föreläsare, som accepteras av regimen, åker till Sverige med syfte att tala om religion, andlighet och gudstro, utan att ta upp politiska frågor som är aktuella i hans land eller hur hans favoritparti (som han själv röstar på) ser på religionen.

Därför är det omöjligt för bröderna i IFIS att både bjuda in etablerade föreläsare från Mellanöstern eller Nordafrika, och samtidigt undgå kritikstormar som får konsekvenser för alla muslimer i Sverige.

Nästan alla dessa föreläsare är i regimens/diktaturens tjänst, med uppdrag att tala om islam som formats av något judehatiskt och kvinnofientligt politiskt parti. IFIS styrelse är säkert mer medvetna om det än jag.

Därför blir man, som muslim, gång på gång ledsen och besviken över att se en banad väg för föreläsare som enbart kan skada och förringa muslimer i Sverige, samtidigt som IFIS styrelse vägrar att se andra alternativ.

Fortfarande så förstår jag inte:  Varför måste de boka sådana föreläsare, vilkas livsstil totalt krockar med livet som svenska muslimer lever här och nu?

Detta är två olika dimensioner.

Islam ser ut på olika sätt

Religion är anpassningsbar. Hur en religion ska se ut beror på landets system, livsstil, mentalitet, historia, geografiska läge m.m. Vi vet mycket väl att islam i Afghanistan inte är densamma som islam i Turkiet, och att varken turkisk eller afghansk islam kan jämföras med islam i Bosnien. Islam i Saudiarabien och i Indonesien är två olika världar.

Detsamma gäller Sverige.

Islam i Sverige kommer förr eller senare att formas efter det svenska systemet, efter våra livsrutiner, sättet att leva och tänka. Allt annat vore helt surrealistiskt.

Så vad är det man föreställer sig att islamistiska föreläsare från diktaturer kan lära muslimer i Sverige? Deras syn på islam står i total kontrast med tanken på att muslimer i Sverige och muslimer i Mellanöstern lever i två olika dimensioner, med olika vanor, rutiner, plikter och livstempo.Därför är det en motsägelse i sig att IFIS överhuvudtaget bjuder in etablerade föreläsare från diktaturer och islamistiska regimer, samtidigt som de bedyrar att organisationen vill bygga upp ett svenskt islam för svenska muslimer.

Det är inte bara SKMA:s kritik gällande judehat som är relevant i det hela. HBTQ-personer har också riktat sin kritik mot IFIS, liksom även feministiska organisationer har gjort.

De flesta muslimer, liksom jag själv, troende eller kulturella, vill inte ens se IFIS som representativa för dem.

Det är omöjligt att vi alla har fel i vår kritik.

På slutet måste jag säga att det finns en rad fantastiska föreläsare i Sverige och runt om i världen som IFIS hela tiden missar och hoppar över, och istället går direkt till regimskurkarnas auktoritära imamer och talare, som naturligtvis framstår som UFO:n i varje demokratiskt samhälle.

Helt spontant så undrar man …

Vad är det för islam som IFIS vill kalla för ”svensk islam” med hjälp av regimskurkarnas teorier?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SKMA: Bra att Islamiska förbundet avbokar antisemitisk talare, men inbjudningarna följer ett oroande mönster

Krönikor

Fröet till diktaturen

”Just i anspråket att det skulle finnas en och endast en uppsättning värderingar som är svenska och vars motsats då är icke-svenska, och att denna uppsättning värderingar skulle kodifieras av staten – just där, i det anspråket finns fröet till diktaturen.”

I efterspelet till Anna Kinberg Batras utspel om att den svenska staten ska ”införa ett krav på att följa svenska värderingar” så har jag fått några frågor.

En viktig fråga som jag vill ta på djupaste allvar är följande:

Finns det ändå inte sånt som är typiskt svenskt värderingsmässigt?

Jodå.

Vad forskningen säger om svenska värderingar

Forskningen är relativt entydig. Både internationella studier och historiska data visar att det finns värderingar som är typiska för Sverige.

Det är inget konstigt med det.

Här finns bl a att vi i Sverige värderar jämlikhet och solidaritet mycket högt. Detta är värderingar med djupa historiska rötter i Sverige. Feodalismen var aldrig stark i vårt land och i jämförelse med många andra länder i Europa hade vi en ovanligt fri bondeklass.

Den svenska kulturen är därutöver präglad av ett mycket litet avstånd till makten. Detta korta avstånd till makten betyder bl a att svenskar förväntar sig att makt skall fördelas jämlikt, men också att det är en självklarhet att de högst upp ska vara som folk är mest. (Jag minns för egen del hur stor förvåning det väckte bland utrikes födda att Sveriges kung tankade sin egen bil.)

Samtidigt är svensk kultur starkt individualistisk – vilket här betyder att individer inte förväntas agera som medlemmar av livslånga grupper, klaner eller släkter.

Sverige präglas av världens lägsta värden för maskulinitet

Vårt land kännetecknas också av ”världens lägsta värden för maskulinitet”. Denna mycket särpräglade dimension av svensk kultur, den låga maskuliniteten, gör samtidigt Sverige till det som forskarna kallar ”världens mest feminina land”.

Enligt forskningen värderas därutöver konkurrens, ambition och materialism (i betydelsen mycket prylar) i Sverige mycket lågt, medan relationer och livskvalitet värderas mycket högt.

När det gäller religion är den svenska kulturen en av världens minst religiösa. I en jämförelse mellan andelen ateister, ligger Sverige mycket högt med ca 85 % icke troende. Samtidigt präglas Sverige av ett protestantiskt/ lutherskt kulturreligiöst arv. Detta arv har i flera studier visat sig påverka samtida värderingar, bl a i synen på konkurrens och det som har kallats den protestantiska arbetsetiken.

Den svenska kulturen är också enligt forskningen starkt universalistisk. Universalism är den grad till vilken en individ anser att jämlik behandling bör gälla även utanför den egna gruppen. Detta bredare moraliska universum skapar också ett mer inkluderande samhälle. Sverige tillhör de mest inkluderande, något som forskarna anser har sin grund i ett särskilt starkt jämlikhetstänkande.

Denna universalism påverkar också miljömedvetenheten och en hög värdering av miljön präglar dagens svenska kultur djupt.

Svenskar är världens minst nationalistiska folk

När det gäller nationalism så visar en lång rad studier av olika länder att svenskar är världens minst nationalistiska folk. Den typiskt svenska självuppfattningen präglas av kulturell självkritik och anti-nationalism.

Detta är alltså forskningsresultat som hämtats bl a ur World Values Survey, Global Gender Gap report och Pew Research Center – där framför allt synen på kvinnors roll i samhället uppvisar intressanta geografiska och politiska skillnader – men också ur andra enskilda forskningsrapporter som tar upp mer specifika frågeställningar.

Vad anser svenska folket?

Detta är alltså vad forskningen säger om svenska värderingar. Men vad säger folk som bor i Sverige? Vad anser svenskar vara ”typiskt svenska värderingar”?

I augusti 2016 ställde Ipsos frågan ”Vad, om något, betyder svenska värderingar för dig?” Resultatet är mycket intressant. Det mest typiska är nämligen att de människor som bor i Sverige inte kan ange vad en typiskt svensk värdering skulle vara. Det överlägset vanligaste svaret från knappt 40 procent är faktiskt att man inte vet eller är osäker.

Bland dem som ändå ger ett förslag, så finns det ett svar som är vanligare än alla andra. 19 procent anser att svenska värderingar handlar om jämlikhet eller allas lika värde. Men den generella slutsatsen är helt enkelt att uttrycket ”svenska värderingar” betyder olika saker för olika människor. Svaren spretar åt olika håll och inget område eller ämne nämns av fler än var femte person. 

Här finns också en tydlig skillnad mellan personer som anger sig stödja ett visst parti. Personer som röstar på Liberalerna förknippar oftare svenska värderingar med jämlikhet/allas lika värde (30 procent), medan personer som röstar på Sverigedemokraterna oftare förknippar svenska värderingar med ”att följa svenska normer, traditioner, regler och kultur” (29 procent).

Det märkliga med detta svar är ju att det inte anger vilka dessa svenska normer, traditioner, regler och kultur skulle vara. Det konkreta är höljt i dunkel – mer än att det handlar om att lyda. Vilka reglerna är anges inte – men de ska följas!

Slutsatser

Okej. Detta är grundläggande fakta. Dags att summera.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta?

  1. Generella mönster. Alla sammanställningar av svenska värderingar är beskrivningar av ett generellt mönster och jämförelser med andra länder. Oftast anges det i procent. Det handlar om att 44 procent i ett land tycker si och bara 3 procent tycker samma sak i ett annat land. Exempel: I Sverige tycker 3 procent att män är bättre lämpade som politiska ledare än kvinnor. I Irak är siffran 44 procent.
  2. Inte unika för Sverige. I den beskrivning av svensk kultur som forskningen ger så finns det ingenstans en hänvisning till att någon av dessa enskilda värderingar skulle vara unikt svensk. Det finns i själva verket inte en enda värdering som enbart finns i vårt land. Den värdering som ibland har framförts som unikt svensk är allemansrätten. Men den återfinns även i bl a Finland och Island.
  3. Förändras över tid. Dessutom är värderingar något som förändras över tid och som påverkas av lagstiftning och kulturella förändringar. Före 1979 var exempelvis en typiskt svensk värdering att föräldrar hade rätt, kanske till och med en skyldighet, att aga sina barn för att uppfostra dem. En typiskt svensk värdering idag är att det är fel att slå sina barn. Inget är skrivet i sten sedan urminnes tider. Det existerar ingen ”nationell essens” som ger upphov till värderingar. Själva tanken är absurd och faller sönder när den ska preciseras.
  4. Inte alla svenskar. Ingen värdering omfattas heller av 100% av någon befolkning någonstans. Det handlar alltid om gradskillnader och procent av befolkningen. Givetvis finns det även i Sverige människor som inte delar dessa ”typiskt svenska” värderingar. Exempelvis kan vi se att Sverigedemokrater inte delar den typiskt svenska antinationalistiska värderingen.
  5. En paradox? Ett typisk svenskt särdrag tycks därutöver vara att inte veta vilka de ”svenska värderingarna” är. Det är därför legitimt att fråga sig i vilken utsträckning dessa värderingar existerar, utanför forskningens fågelperspektiv. Forskningen på det här området kan beskrivas som slutsatser utifrån hur människor agerar och vad de tycker i enskilda frågor, inte hur de själva uppfattar vad de tycker. Om man så vill kan man beskriva detta som en paradox – den typiskt svenska antinationalismen medför att svensken inte uppfattar sig själv som bärare av några typiskt svenska värderingar.

Okej.

Nu kommer vi till det som är den egentliga frågan i hela den samtida debatten kring ”svenska värderingar”. Denna fråga är en helt annan än den om vad forskningen säger och vad människor i Sverige tror om sig själva.

Hur ska staten förhålla sig?

Denna avgörande fråga är: Hur ska staten förhålla sig till allt detta? Ska staten, så som Kinberg Batra vill, införa ”ett krav på att följa svenska värderingar”? Min omedelbara följdfråga är: Hur ska vi då göra med Sverigedemokraterna? De delar ju inte den typiskt svenska antinationalistiska värderingen.

För mig är det helt uppenbart att människor har värderingar. Människors värderingar är något som forskarna kan beskriva och kategorisera. Det är också möjligt att göra geografiska och kulturella indelningar av hur vanliga vissa värderingar är på olika håll. Men i slutänden är det alltid enskilda individer som har värderingar.

Värderingar varierar mellan individer och mellan grupper – också inom ett land som Sverige. Och det är naturligtvis absurt att staten skulle gå in och kodifiera dessa värderingar utifrån någon sorts majoritet och avkräva alla medborgare att följa dem.

Anna Kinberg Batra skriver ”Vi vill införa integrationsplikt, med krav på att följa svenska värderingar, delta i samhällsorientering och lära sig svenska.” Och hon talar om att människor ska utbildas i ”svenska värderingar”. Hur ska vi då göra med Sverigedemokraterna? Ska de också utbildas i den typiskt svenska antinationalistiska värderingen?

Anna Kinberg Batras partikamrat Gunnar Hökmark visade på ett förtjänstfullt sätt redan förra året hur denna idé i själva verket utgör ett hot mot rättsstatens principer.

Han skrev bl a: ”Lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt.” Det är viktigt att poängtera att hans ord inte har någonting med partipolitik att göra. Följande korta utdrag ur Hökmarks text borde alla kunna orka ta till sig. Och jag skulle vilja säga – lära sig utantill. För det är på denna grundläggande uppfattning som vårt samhälle vilar:

 

Detta är oerhört centralt. Och det är också därför som Anna Kinberg Batras förslag är så besinningslös dumt.

Att det finns värderingar som forskarna kan konstatera är vanligare här än någon annanstans ger inget som helst stöd för idén att staten ska gå in och organisera dessa värderingar.

Att behöva förklara detta för en moderat finner jag oerhört märkligt. Just rättsstaten har annars varit ett honnörsord bland moderater. Men Gunnar Hökmark ger ändå ett visst hopp även för detta parti.

Problemet med Kinberg Batras svammel om svenska värderingar är alltså inte att det skulle vara svårt att sätta ihop en lista – även om det är det.

Inte heller är problemet att de listor som SD faktiskt har gjort är ett töntigt uppradande av sådant som att titta på Kalle Ankas jul, lämna tillbaka en lånad femkrona, stå i kö och inte vilja sitta bredvid någon på bussen. Jovisst, dessa listor är töntiga och ska bemötas som sådana.

Men detta handlar alltså inte om att vi borde göra någon sorts bättre lista över svenska värderingar – att så att säga ”reclaima” begreppet ”svenska värderingar.

Det grundläggande problemet är tvåfaldigt. Det ena är att uttrycket ”svenska värderingar” aldrig kan vara en benämning på EN uppsättning värderingar.

Det enda vi kan prata om är värderingar som mer eller mindre vanliga bland människor som bor i Sverige. Och då inser man snabbt att dessa värderingar kan vara inbördes motsägande.

Fröet till diktaturen

Men det andra och betydligt allvarligare är just det som Hökmark pekar på. Den rättsstat som vi alla ska vara oerhört måna om, vårda och förbättra, bygger nämligen på en grundläggande princip. Vi har alla rätt att ha precis vilka värderingar vi vill. Detta är grundlagsskyddat.

Den enda gräns som finns är de handlingar som är förbjudna i lagarna.

Vi har alla rätt att ha precis vilka värderingar vi vill. Detta är grundlagsskyddat.

Och jag vill verkligen poängtera att det spår som Anna Kinberg Batra är inne på är djupt oroväckande:

Just i anspråket att det skulle finnas en och endast en uppsättning värderingar som är svenska, och vars motsats då är icke-svenska, och att denna uppsättning värderingar skulle kodifieras av staten – just där, i det anspråket finns fröet till diktaturen.

För vad ska detta krav bestå i som går utöver att följa svensk lag? Hur ska detta ”krav” formuleras? Var ska det appliceras? Vem ska formulera dessa ”svenska värderingar”? Och vem ska sköta kontrollen? Hade detta kommit från SD hade jag inte blivit förvånad. För detta är i linje med deras allmänt antidemokratiska politik. Men Moderaterna visar med detta envisa fasthållande av denna idé att man inte bara närmar sig SD för att söka parlamentariskt stöd. Man kopierar även SD:s politiska innehåll. Och det är därför den här frågan är av så avgörande betydelse. Oerhört mycket viktigare än AKB:s omsvängning i januari gentemot SD.

Det staten ska göra, det vår lagstiftande församling riksdagen ska göra när det gäller ”svenska värderingar”, är just att stifta lagar och se till att de följs.

I övrigt ska staten hålla tassarna borta.

Det är här som rättsstaten kommer in. Vi har rätt att ha värderingar som går på tvärs mot det typiskt svenska. Exempelvis att vara nationalist. 

 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Historiska läxor kring globalisering och tyranni

En till synes oansenlig bok på 128 sidor har potential att bli en av 2000-talets viktigaste skrifter, en skrämmande tanke när man betraktar sidornas innehåll; 20 praktiska råd för hur vi som medborgare och medmänniskor kan förhindra att tyranniet greppar tag om våra samhällen.

Boken ifråga bär titeln ’On tyranny: Twenty lessons from the twentieth century’  och är skriven av historikern Timothy Snyder. Enligt Elisabeth Åsbrink på Dagens Nyheter är det en bok som vi borde prata länge om, denna text är ett försök att hörsamma den uppmaningen.

Valet av Donald Trump till USA’s president må framstå som det främsta bränslet till glöden i Snyders penna. Men en stor del av de historiska lärdomar som förs fram baseras på den europeiska erfarenheten av fascism, nazism och kommunism.

Globalisering – inget nytt fenomen

En passande utgångspunkt i ämnet är det faktum att globalisering, hur svårdefinierat begreppet som sådant än är, inte är en process som plötsligt sparkades igång runt år 1989 (Harris 2017 [Poddsändning, minut 18-19])

De fenomen som ofta associeras med globalisering (teknologisk utveckling, ökad internationell handel, kulturellt utbyte etcetera) har en mycket lång och snårig historia. Detsamma gäller de tolkningar och förslag på åtgärder som har formulerats mot bakgrund av dessa processer. (Snyder 2017, s. 11-12)

-WORLD_TRADE_UNITES_NATIONS-_-_NARA_-_516195

Idén om att ökad globalisering leder till spridandet av demokratiska värderin

gar och att internationell handel leder till ökat samförstånd länder emellan, uppstod inte i samband med historiens påstådda ”slut” efter Kalla Kriget. (Harris 2017 [Poddsändning, minut 18:50-19:25])

Under åren som ledde fram till krigsutbrottet 1914 var det inte ovanligt att höra påståendet att ett storskaligt krig på europeisk mark var uteslutet. Det ekonomiska slaget mot de inblandade ländernas sammanflätande handelsutbyte skulle helt enkelt bli för stort. Inte kunde det politiska ledarna vara såpass dumma? 

Tyranni och ideologi

En ansenlig del av 1900-talets europeiska politiska historia kan ses som ett försök från diverse tyranniska regimer att med svepande och våldsamma hugg kämpa ner vad de uppfattat som globaliseringens samhällsomstörtande spöken (Snyder 2017, s. 12). I detta perspektiv finns det både likheter och skillnader de tre stora totalitära ideologierna emellan.

Den europeiska fasciströrelsen placerade tanken om vilja framför förnuft. I denna anda fick idén om en objektiv sanning ge vika för en storvulen mytbildning, artikulerad av ledare som påstod sig representera ’folkviljan’. Fascisternas tid vid makten blev under 1900- talet relativt kortvarig, men idéerna lever vidare och är i allra högsta grad närvarande idag. (Snyder 2017, s. 12) Kommunister regerade i Europa under en längre period och styrdes av tanken om att en parti- elit skulle föra samhället mot dess slutmål. Allt enligt påstådda historiska lagar. (Snyder 2017, s.12-13).

Kommunismen hade ett internationellt anslag, om än ett något spretigt sådant. Arbetare världen över uppmanades att resa sig emot kapitalismen och dess orättvisor, samtidigt gick åsikterna inom den kommunistiska rörelsen isär kring hur ideologin skulle praktiseras. Sovjetunionen var dock den självklara anföraren och planekonomi skulle ersätta det ekonomiska system som i början av 1900- talet gett upphov till såpass mycket optimism att ett världskrig sågs som uteslutet.

Cartolina_Ritorneremo

För fascisterna i Italien var den apenninska halvön en för liten arena för dess storslagna skådespel. Ett kolonialvälde i klassisk europeisk stil var vad den fortsatta mytbildningen krävde. Vägen till det fascistiska drömsamhället gick via massakrer i Etiopien. Nazityskland fäktades mot de orättvisor Hitler menade hade påtvingats det ’tyska folket’ med hjälp av folkmord och militär expansion i Europa.

All jämförelse av de tre ideologierna är full av nyanser och komplexitet men de är inte utan gemensamma nämnare. En sådan är att dess företrädare säger sig representera samhällets kärna, och att allt runtomkring ska och kan skalas bort. Beroende på inriktning kan denna kärna beskrivas som ‘folket’, ‘klassen’ eller egentligen vad som helst. För de som inte anses tillhöra den utvalda gruppen är konsekvenserna förödande, oavsett epitet. 

En oerhörd mängd människor har bragts om livet, fängslats och torterats när diktatoriska regimer och despoter har sökt förenkla och personifiera otroligt komplexa skeenden.

Konsten att förenkla

Globaliseringen får i det auktoritära politiska projektet ett ansikte, i Trumps fall ofta ett mexikanskt eller kinesiskt sådant (Harris 2017 [Poddsändning, minut 22-23]) . Ett ansikte som kan utpekas som konspiratoriskt och som anledningen till det ’sanna’ folkets lidanden.

All komplexitet höljs då i dunkel, det räcker att bygga en mur, frånta vissa grupper sina rättigheter eller att vara ’tuff’ i internationella förhandlingar. Man behöver inte ens bry sig om att läsa de förordningar som skrivs under i egenskap av att vara USA:s president. Allt kan rättfärdigas genom att hävda att tiden då andra grupper och länder utnyttjar ‘oss’ är över. 

Inför detta faktum får vi inte vara naiva. Vi kan inte luta oss tillbaka och tro att våra samhälleliga institutioner fungerar som autonoma väktare. Institutioner står inte automatiskt redo att blockera varje tyranniskt hugg mot demokratin. De behöver befolkas och levandegöras av demokrater.

Att lära från historien handlar enligt Snyder om att utvidga ens uppfattning om vad som är möjligt (2017, s.13). Det förflutna kanske inte upprepar sig till punkt och pricka, men om vi studerar det förgångna kan vi förhoppningsvis uppfatta varningssignalerna i tid.  År 1933 publicerade den framstående tysk-judiska tidningen Der Israelit (Matthäus & Roseman 2010, s.8) följande ledartext;

”We do not subscribe to the view that Mr. Hitler and his friends, now finally in possession of the power they have so long desired, will implement the proposals circulating in [Nazi newspapers]; they will not suddenly deprive German Jews of their constitutional rights, nor enclose them in ghettos, nor subject them to the jealous and murderous impulses of the mob.

They cannot do this because a number of crucial factors hold powers in check…and they clearly do not want to go down that road. When one acts as a European power, the whole atmosphere tends towards ethical reflection upon one’s better self and away from revisiting one’s earlier oppositional posture” (Snyder 2017, s. 23-24)”

Demokratin är sårbar, både utifrån och inifrån. Den kan attackeras av terrorister, vare sig de är nazister eller islamister. Demokratin kan även monteras ner inifrån av folkvalda politiker. Inte sällan går dessa två fenomen hand i hand och det kan gå väldigt fort.

Vikten av motstånd

Mot bakgrund av detta talar Snyder om vikten av att inte anpassa sig till auktoritära strömningar på förhand (2017, s. 18-32). Kort sagt att inte acceptera inskränkningar i våra friheter i onödan.

Ett frivilligt överlämnade av våra demokratiska rättigheter kommer endast fungera som en aptitretare för tyranniet. De kommer inte att nöja sig. Vi får inte vänja oss vid att våra politiska ledare börjar villkora demokratins grundpelare.

När Theresa May pratar om att försvaga de mänskliga rättigheterna i syfte att motverka terrorism kan vi inte låta vår rättmätiga sorg och vrede leda till en acceptans av demokratins söndervittring. 

banksy

Det vore såklart magstarkt att påstå att May planerar att auktoritärt maktövertagande. Det som samtidigt är viktigt att komma ihåg, är att de som är vid makten idag kan ersättas av krafter som kan utnyttja att vi gradvis sänker den demokratiska ribban.

Vi får inte vänja oss, inte heller får man som medborgare vaggas in i tanken om att ’det händer inte här’-ämnen som det svenska domstolsväsendets sårbarhet måste diskuteras.

De globala skeenden och tillstånd som buntas ihop under rubriken ”Globalisering” är komplexa, motstridiga och svårgreppbara, de innefattar mycket gott men även mycket ont. Ökat välstånd och ekonomisk tillväxt kan gå hand i hand med ökad ojämlikhet och miljöförstöring. Global kommunikation kan föra människor samman, men även leda till radikalisering av extremister.

Demokratiska krafter måste bekämpa impulsen, både hos en själv och hos andra, att förenkla i såpass stor utsträckning att det blir ignorant. Det komplexa kan vara skrämmande och överväldigande, men lösningen är inte att sätta på sig skygglappar för att få en avgränsad och fast punkt att svinga emot.

Ingen borde med  något sorts självförtroende påstå att den har det korrekta svaret på globaliseringens utmaningar. Varje människa kan dock göra sitt bästa för att utgå från principer som baseras på medmänsklighet och intellektuell hederlighet.

I denna strävan är Snyders bok viktig och det oavsett om man accepterar alla teser och förslag är det övergripande budskapet svårt att skaka av sig. Det direkta och omedelbara tilltalet gör att man som läsare tvingas tänka till kring den liberala demokratins hälsotillstånd.

Man konfronteras av tanken på att dess fortsatta överlevnad är beroende av att individer, grupper, samhällen och professioner levandegör dess ideal. Ansvaret är både svindlande och hoppingivande.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Referenser

Matthäus, J. & Roseman, M. (2010) Jewish Responses to Persecution, Volume I, 1933–1938. Lanham, MD, Rowman & Littlefield

Snyder, T. (2017) On Tyranny, Twenty Lessons from the Twentieth Century. London, the Bodley Head

Krönikor, Myter

”Den svenska inkvisitionen”

Nu har en av domedagsprofeterna på Avpixlat än en gång, tvångsmässigt, kräkt ur sig ännu en ”sverigevänlig” sanning. I en vad som känns som en oändlig krönika, osande av ilska och konspirationer, målas Sverige i vanlig ordning upp som ett land i fritt fall. Denna gången har tongångarna skruvats upp ytterligare några snäpp, då Avpixlat drar paralleller mellan dagens Sverige och det som ägde rum under medeltida inkvisitioner.

I krönikan som skrevs häromdagen slår Avpixlat på den största trumma de kan uppbåda. Retoriken är densamma men positionerna i argumentationen flyttas ideligen framåt och tonläget höjs. Krönikören är övertygad om att Sverige i detta nu håller på att vakna ur den ”masspsykos” som hållit Sverige i ett järngrepp de senaste åren.

Vi vaknar ur masspsykosen

Vi ”meningsmotståndare” är en ”vänstervriden häxbrännarkader” och har fram till nu gjort allt som står i vår makt för att frenetiskt puffa på ”masspsykos”-glöden, men NU, nu är vi i uppvaknande och anpassar oss efter vad folket egentligen tycker. Det är lovvärt, och hoppfullt, att ”sverigevänner” invaggas i en försäkran om att man tror sig veta vad meningsmotståndare och folket faktiskt tycker och hur vi har ändrat oss till att följa den nationalistiska och fascistiska agendan. Inget kan nämligen vara mer fel än att vi som står för en human människosyn skulle ha förändrat vår människosyn.

Grundmantrat i Avpixlats värv är dock det samma:

  • mångkulturen söndrar och sår split
  • ”sanningssägarna” är utsatta för en häxjakt där ”PK-eliten” står för förföljelsen
  • invandringens kostnader förklarar den krackelerande välfärden
  • kultur- och journalisteliten hålls ansvarig för att Sverige står på ruinens brant
  • den galopperande kriminaliteten förnekas av förståsigpåare som exempelvis kriminolog Jerzy Sarnecki (som liknas vid Bagdad-Bob)

Vi blir i domedagskrönikan också tilldelade några ”nyheter” som förstärker ”argumenten” i det pågående Armageddon vi befinner oss i:

  • vi kommer snart att få bevittna ”den största feministiska regeringen” som falskeligen stöttar förtryckta muslimska kvinnor
  • Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har skrämts att lägga ner sin granskning av Muslimska Brödraskapet
  • ärkebiskopen skall kräva att för varje moské som byggs i Sverige ska en kyrka byggas i en ”muslimsk” stad
  • ministrar stoppar fingret i hålet i havsdammen Sverige likt Haarlems hjälte Peter (mer att läsa om detta längre fram i denna krönika)

Avpixlat och sakfelen

Krönikan innehåller ett antal rena sakfel, vilka jag ämnar redogöra för här och nu.

Trots världens högsta skatter kan staten inte leverera välfärd. Försvar, polis, sjukvård, åldringsvård, skola, boende, kommunikationer – på område efter område tvingas medborgarna hitta egna, privata lösningar. Staten har brutit skattekontraktet med medborgarna. Trots den stora lögnen om invandringens lönsamhet tvingas man nu höja skatterna ytterligare för att bekosta dess ofattbart stora direkta och indirekta kostnader. Dess totala kostnader är förmodligen Sveriges bäst bevarade statshemlighet. Vi borde påminna dagens ansvariga om socialdemokraten Gustav Möllers ord om att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Sverige har inte världens högsta skatter. Då man beräknar skattetrycket, eller skattekvoten, räknar man ut kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP. Sverige hamnar på sjätte plats bland länder med högst skattetryck och hade 2014 inte haft ett lägre skattetryck på 40 år. Danmark är det land som har högst skattetryck, följt av Frankrike och Belgien. Inte nog med att krönikören (medvetet?) använder sig av det direkta sakfelet, han väljer dessutom att storvulet spinna loss med högtflygande konspirationsteorier.

Debatten om huruvida invandringen är lönsam eller inte har lika många åsikter som det finns forskare, nationalekonomer och statsvetare. Beroende på vem du frågar får du olika svar, avhängiga de siffror och den fakta experten väljer att belysa. Det finns inga givna mallar på hur man ”ska” räkna på invandringens lönsamhet och, ärligt talat, gör vi oss inte en björntjänst när vi prompt vill värdera människors ekonomiska likviditet? Givetvis är det enklast för våra domedagsprofeter att anamma den invandringsfientliga faktan som avslöjar den enorma förlustaffär ekonomiska sanningssägare som exempelvis nationalekonomen Tino Sanandaji ihärdigt försöker slå i oss vanliga medborgare.

När vi börjar värdera människor i kronor och ören är vi ute på tunn och hal is. Samtidigt väljer vi att underminera hela den humanistiska värdeidén. Är människor som bidrar till välfärden medelst skatter viktigare eller bättre än människor som av olika anledningar inte har den möjligheten?

Epitet med obehaglig historisk konnotation

Hur länge ska personer som kommunisten Rossana Dinamarca få göra riksdagen till lekstuga med sina mot väljarna respektlösa barnsligheter. Hur länge ska ansvariga ministrar få åka slalomtävling mellan halvsanningar och lögner.

Påståendet att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca skulle vara kommunist är lika uttjatat som felaktigt. I alternativ media är det ett oantastligt faktum att Dinamarca är kommunist.

Epiteten kring meningsmotståndare är en historisk paradgren bland högerpopulister och högerextremister, och epiteten är lika många till antalet som de är konspiratoriska. Enligt ”sverigevänner” och ”invandringskritiker” är det en självklarhet att alla vi som inte talar ”sverigedemokratiska” också är ”kommunister”, ”islamistkramare” och ”vänsterextremister”. Det är näst intill omöjligt att hålla reda på alla fantasifulla epitet och nedvärderande vokabulär som cirkulerar i cyberspace. Magasinet Paragraf har satt samman två ordlistor som redovisar en del av en uppfinningsrikedom, som i stora stycken består av en smutsig retorik redan använd i en fascistiskt historisk kontext.

Den ”sverigevänliga” offerkoftan

Sverigedemokraterna må vara politiskt bannlysta, men när de nu vuxit till näst största parti går det inte längre att trovärdigt avfärda dess miljoner sympatisörer som nazister och rasister. Särskilt inte när den mångkulturella verkligheten på punkt efter punkt visar sig överträffa dessa bespottade och förföljda Sverigepatrioters värsta katastrofvarningar. I efterhand kommer man att jämföra denna politiska häxjakt på oliktänkande med medeltidens inkvisition. Dåtidens kättare och häxor dömdes av en maktfullkomlig, vidskeplig kyrka med i stort sett totalt informationsmonopol och ett välorganiserat nätverk av avlönade eller beroende medlöpare.

Är SD verkligen ”politiskt bannlysta”? Moderaternas Anna Kinberg Batra har ju nyligen brutit den, vad vi alla trodde, oskrivna regeln att inte förhandla med SD. Om detta trendbrott är rätt eller fel tänker jag inte gå in på här. Men att hävda att SD är isolerade eller ”politiskt bannlysta” är en direkt felaktighet.

Är det en retorisk fint, eller en inbillad föreställning, att uttrycka att SD har ”miljoner sympatisörer”? Vid valet 2014 erhöll SD 801 178 röster. Fram till nästa valresultat förkunnas är det den siffran som gäller. Drygt 800 000 är inte ”miljoner”.

Det där eviga tjatet om att ”PK-eliten” skulle kalla alla sverigedemokratiska väljare nazister och rasister är uttryck för att den ständigt för trånga offerkoftan sitter som gjuten på den ”sverigevänliga” kroppen, och har ingen reell täckning i verkligheten.

De som faktiskt kallar sverigedemokratiska väljare för nazister och rasister hänfaller åt samma meningslösa metoder som de som väljer att kalla meningsmotståndare för ”kommunister” och ”vänsterextremister”. Personligen väljer jag sällan att kalla folk rasister, fascister eller nazister, däremot har jag inga problem med att säga att någon uttrycker sådana åsikter. Det är viktigt att poängtera att åsikterna är föränderliga.

Diktaturen Sverige

Avpixlat-krönikören fortsätter att mässa, och jämför Sverige med svunna och nutida diktaturer:

Den nya religionens välbeställda elit förfäktar ”allas lika värde” som mantra i sin kamp för att rädda sina privilegier i form av höga riksdagslöner, välbetalda mediajobb, prestigefyllda ämbeten och säkrad ålderdom. Likt eliten i diktatursamhällen lever de ett skyddat liv i de exklusiva kvarteren, reser med de dyra flygen, kör de bästa bilarna och går före i egna gräddfiler. Inte en enda medlem av denna nya överklass av politiker, skribenter, kändisar och politiskt godkända experter lever ett vanligt Svenssonliv.

Det är väldigt enkelt att hänfalla åt att gotta in sig i enkla poänger som inte någonstans går att belägga, men som man vet går hem hos det ”arga folket”. Det är ju ”sanningen”, och samtidigt en ytterst medveten taktik och retorik från krönikören. Men belägg får vi inte, det skulle vara för mycket begärt.

Seriositeten i krönikan illustreras avslöjande då skribenten väljer att kalla Mona Sahlin ”översteprästinnan”, i ett försök att förringa hennes politiska gärning.

Gänget Anders Lindberg, Fredrik Virtanen, Åsa Linderborg och Lena Mellin på Aftonbladet nedvärderas genom att tilldelas epitetet ”välbetalda häxjägare”.

Dagens Nyheters Peter Wolodarski sägs ”sprida sina bakterier i samhällskroppen”. Komiker som Magnus Betnér, Özz Nûjen, Henrik Schyffert och Soran Ismail är i krönikörens värld hovnarrar som hånar ”sverigevänner”.

Journalisterna/författarna Henrik Arnstad och Täppas Fogelberg framställs som faktaresistenta idioter.

Som seden bjuder har även denna domedagsprofet dåligt med idéer och förslag på vad som ska göras för att vända det förlisande fartyget Sverige på rätt köl.

Hur vi stoppar översvämningen

Krönikören på Avpixlat gör slutligen en liknelse mellan Anders Ygeman och Morgan Johansson och sagan om den holländske pojken Peter som räddar staden Haarlem från översvämning genom att stoppa fingret i det hål i havsdammen som hindrar havet från att skölja över staden.

Skribenten raljerar över att nämnda ministrar anammar samma ‘quick fix’ som Haarlems hjälte och hävdar i nästa andetag att Sverige kommer att utplånas medelst att det ruskiga, mörka och iskalla havet sköljer över oss så att vi alla hamnar under vattenytan och drunknar (eller?). Liknelsen är märklig och sammanfattar på ett beskrivande sätt hur ”sverigevänner”, nationalister och sanningssägare ser på hur vi ska förhålla oss till verkligheten. De enkla och ihåliga argumenten dominerar. Nivån är patetiskt låg.

Konspirationsteori-eländet kan inte beskrivas på något annat sätt än tragikomedi. Tragiskt eftersom domedagsprofetiorna redan påverkar alltför många av oss, något som kan få ödesdigra konsekvenser – och komedi eftersom att tillvägagångssättet på vilket krönikören väljer att saluföra argumentationen är skrattretande i sin maniska ansats.

Som avslutning vill jag gärna bjuda på detta klipp från Monty Python:

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Ekonomifakta: Skattetrycket
Ekonomifakta: Skattetryck internationellt
MSB om förstudien Muslimska Brödraskapet i Sverige
Aftonbladet: Anna Kinberg Batra om förhandlingar med SD
Val.se: Val till riksdagen 2014
Learn to read: Peter of Haarlem

Mer läsning:

Myt: 800 000 svenskar kan inte vara rasister

Rasismen är en mem

Artiklar

SD Burlövs konspirationsteorier

Det finns en ständigt närvarande vilja hos en del människor, läs muslimhatare, antisemiter och ”invandringskritiker”, att sprida konspirationsteorier, lögner och myter. Vad sådant beror på är saker som vi på Motargument har skrivit om, och kommer att fortsätta skriva om. Vi kommer att fortsätta granska, och dissekera, propaganda som används i rasistiskt syfte.

På SD Burlövs hemsida finns ett konspiratoriskt dokument där vi år ut och år in har kunnat ta del av hur ”Islam påverkar vårt samhälle”. Vi får ta del av det ihärdiga och repetitiva sverigedemokratiska mantrat om ”islamisering” och ”sharialagar”, vilket påstås leda till att vårt land så som vi känt det, kommer att gå under, pga illvilliga muslimer som vill inskränka demokratin och byta bort vår kultur.

”Vad innebär detta för er vanliga medborgare om sharialagar skulle införs i Sverige! Följande inskränkningar kan bli verklighet i era liv vare sig ni vill eller inte om islamisterna skulle komma till makten. Tyvärr är det inte fråga om, utan när det sker om Socialdemokraterna eller Moderaterna får fortsätta att tävla om vem som har de liberalaste lagarna angående t.ex. invandring efter valet 2014. Här finns bara en räddning, en röst på Sverigedemokraterna

För att nämna några inskränkningar som kommer att beröra er:

 1.     Inget fritt klädesval för kvinnor utomhus, utan hijab, (slöja) eller niqab kommer att gäller.

2.      Inga pubar/fester med alkohol.

3.       Inga fläskprodukter i maten.

4.       Begränsad musik.

5.       Inga kvinnlig sporter.

6.       Inga hundar. 

7.       Kvinnor ska vara hemma och fostra barnen.

8.       Kvinnor ej myndiga. I extremfall får de inte ens köra bil.

9.       Begränsad  -censurerad  TV/Radiosändning.

10.   HBT straffas hårt/ t.o.m.avrättning kan bli följden.

11.   Judar/Kristna & oliktänkande förföljts.

12.   Sharia är lagen och sist men inte minst alla icke muslimer blir 3:e klassens medborgare.”

Detta dokument är ett hopkok av lögner, myter och sammanblandningar av begrepp. Det är alarmistisk skrämselpropaganda av yppersta kaliber som obesvarat, och oförändrat, funnits på SD Burlövs hemsida år efter år. Budskapet är dåligt formulerat och saknar verklighetsförankring. Jag har skickat en förfrågan via mail till Lars-Anders Espert, ordförande i SD Burlöv, för att få klarhet i det som faktiskt står på hemsidan. Där finns nämligen inga källor på varifrån dessa uppgifter kommer ifrån.

Som en avslutande knorr på det konspiratoriska dokumentet hittar vi den obligatoriska skuldbeläggningen. SD ställer två utsatta grupper mot varandra, och denna gången är det äldre som används som politiskt slagträ:

”Redan i dag påverkas ekonomin till den grad att äldre inte har råd med sjukvård, mediciner och ett värdigt liv på sin pension efter att ha betalt skatt hela sitt liv. Däremot så ser staten till att uppfylla krav som radikala muslimer ställer.”

Mot bakgrund av att SD gärna ställer två utsatta grupper – i detta fall äldre och radikala muslimer – mot varandra i syfte att göra en politisk poäng kan det vara på sin plats med en stilla undran: Hur tänker SD när det kommer till äldre radikala muslimer?

Hur tänker sig Sverigedemokraterna att de personer som har flytt från islamistiska diktaturer, vilka i olika utsträckning lyder under sharialagar, att de flyktingarna skulle vilja implementera sådant rättssystem här i Sverige? Det är ju just en önskan om demokrati, frihet, jämlikhet, religionsfrihet, valfrihet och likabehandling inför lagen som de allra flesta flyktingar har saknat.

countries_with_sharia_rule
Länder med sharialagstiftning – klicka för större bild. (källa Wikimedia Commons)

SD Burlöv använder sig av ytterst lösa grunder då man i slutet av dokumentet försöker sig på att motivera konspirationen. Uppenbarligen räcker det enligt deras skribent med en: ”tillbakablick på vad som hänt i Sverige och norra Europa de senaste året” ! Vi blir också delgivna information om att England och Frankrike anses ligga ett par steg före Sverige i ”islamiseringsprocessen”.

Jag har ännu inte erhållit något svar från ordföranden i SD Burlöv. Men den som väntar på något gott…

Länk till dokumentet på SD Burlövs hemsida

Krönikor

Invandrare som röstar på SD

1 kommentar

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.

evstafiev-bosnia-sarajevo-woman-cries-at-grave
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev

På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.

Det är orättvist att vi är olika lottade

För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.

Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.

Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.

Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.

imagesI diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.

Vi ska inte glömma vår historia

Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?

Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.

SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.

Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.

Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.

Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.

En röst på SD är en röst mot dig själv

Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda.  Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.

Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.

Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.

Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?

Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?

Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?

Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?

Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?

Ivana hade inga svar.

Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.

Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.

Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.

Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.

imagesMin diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.

Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.

Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?

Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.

*Ivana är ett fingerat namn

EDIT: 180604

SD har inför valet 9 september 2018 hårdlanserat repatriering, dvs återvandring, något man har talat om sedan partiets grundande. Mot bakgrund av detta, och att SD trots påtryckningar om att specificera vilka invandrare som egentligen omfattas av repatriering, är det ännu svårare att förstå att människor som har flytt krig, förtryck, tortyr och diktaturer väljer att lägga sin röst på ett parti som, högst troligt, har en plan på att se till att de återvänder till sina hemländer så snart de får makt.

Eftersom det är oklart vilka som omfattas av SD:s repatrieringsplaner är det vanskligt för arbetskraftsinvandrare, eller människor vars förfäder har invandrat till Sverige, då även dessa kan komma att omfattas av återvandringskrav i framtiden. För SD är invandrare och flyktingar inte fullvärdiga svenskar, och det är svårt att sia om vad som kommer att hända den dag det blir ”skarpt läge”, dvs om/när SD bestämmer.

Jimmie Åkesson har uttryckt att invandrare bör åka ”dit de bör bo”.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Vi kräver ett svar, SD: Vilka invandrare ska ni skicka ”hem”?

Krönikor

Ondskan kan komma tillbaka

För 71 år sedan kapitulerade Nazityskland. Efter år av krig kom äntligen freden till Europa. Även Sverige, som på ingalunda sätt drabbades överhuvudtaget av krigets fasor, firade freden med konfettikast över Stockholms gator. Uttrycket ”aldrig mer” yttrades ur människors läppar. Men vi får aldrig tro att rasistiska totalitära krafter för evigt är utsuddade.

När jag läste Psykologi A under tredje året i gymnasiet fick min klass se den tyska filmen Die Welle*, där en lärare utför ett experiment på en skolklass som går för långt. Till en början frågar han om något i stil med Tredje Riket kan återvända till samhället, varav eleverna skakar på huvudet och bestämt hävdar att vi minsann är såpass vaccinerade mot diktatur och förtryck att det aldrig kommer hända igen. Men så sker experimentet, som går för långt. Klassen fattar till slut att det är lätt att återskapa diktatur.

Även om det mesta blir bättre i världen nu, går utvecklingen bakåt i vissa länder. Ett klockrent exempel på det är Ryssland, vars demokratiseringsprocess som kännetecknades under 1990-­talet
gått i graven. Landet styrs av en totalitär rasistisk regim med grovt islamofoba tendenser, som får landets minoriteter (speciellt oss tatarer) att falla ner på knä.

Till och med inom EU gror liknande auktoritära utvecklingar fram. Ungern är ett exempel sedan ett antal år tillbaka, och sedan i höstas ser vi liknande ske i Polen. Det finns dock de som aldrig tar demokratin för given, som demonstrerar på gator och torg för att visa sitt missnöje. Under senaste helgen, i Warszawa, gick 240 000 medborgare man ur huse för att protestera mot den nuvarande
polska regeringen.

Även om det i Sverige inte är lika illa ställt skedde något mirakulöst när 300 militanta nazister från Nordiska Motståndsrörelsen trodde sig ha ensamrätt till Borlänges gator på självaste 1 maj. En ensam kvinna, min väninna Tess Asplund, stod framför dem. Hon framförde en icke-våldsprotest genom att hålla upp en knuten näve för allas lika värde, något Nordiska Motståndsrörelsen föraktar.

Foto: David Lagerlöf/Expressen
Foto: David Löfgren/Expressen

Hennes gest blev fångad på ett foto, som blev så pass viralt att hennes kamp nu är ett med världen. Men det räcker verkligen inte med att Tess Asplund står där ensam för att bekämpa totalitära krafter. Fotot må vara en symbol, men vi andra måste rycka in. Man får aldrig glömma att

Nordiska Motståndsrörelsen är ett gäng våldsbejakande förintelseförnekare som öppet hyllar Adolf Hitler och som enbart på grund av ursprung vill kasta ut sådana som mig och Tess från landet med huvudet före. De föraktar demokrati, och eftersträvar något i stil med det Nordkorea pysslar med, det vill säga etnisk homogenitet och noll invandring.

Visst var det fint att freden till slut kom i maj 1945, men det är vår förbannade plikt att upprätthålla freden, demokratin och allas lika värde. Låt bilden på Tess Asplund sjunka in som en lärdom. För det är få saker som har betytt så mycket för samhället som individens rätt att få vara sig själv. Vad än nazisterna och andra totalitära eller auktoritära makter försöker pådyvla oss.

Redaktörens anmärkningar

*Die Welle är en tysk version av en amerikansk TV-film ifrån 1981 som kan ses här 

Artikeln är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.