Etikettarkiv: utanförskap

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Vad är ”förorten”?

Det tål att upprepas. Förorten är en geografisk plats. Förorten är inte en kultur. Förorten är inte en religion. Förorten är inte en nationalitet. Förorten är inte en inkomst. Förorten är inte en social tillhörighet.

Jag växte upp under en stor del av min barndom i den förort där den här villan ligger. Jag spenderade många dagar och ibland veckor varje månad i den här villan. Jag var med när den byggdes.

Garaget till vänster i bilden byggdes av min kära, numera bortgångne morfar medans jag lekte byggarbetare. Min morfar lade stenplattorna runt villan. Min mormor och morfar planterade växterna runt huset och min morfar planterade gräsmattan, medans jag lekte markägare och strängt beordrade min skrattande morfar att jobba hårt eller försökte hjälpa honom att klippa gräsmattan, eller klängde på hans rygg när han klippte rabatterna.

Både när mina morföräldrar flyttade in i villan, vilket var år 1979 och fram tills idag, ligger villan i en av Sveriges rikaste kommuner.

Förr i tiden bodde nästan enbart etniska svenskar i den kommunen. Idag utgör de fortfarande en klar majoritet, även om det har flyttat in massor av människor från andra länder samtidigt som kommunen är ändå rikare.

Mina morföräldrar gjorde karriär efter kriget, men hade växt upp i fattigdom och marginalisering, men i deras fall i Västerbottens skogsland. Som för de flesta miljontals andra svenskar och människor som invandrade från andra länder, blev förorten vägen till ett bra liv.

Den svenska medelklassen och en större del av den så kallade överklassen skapades i förorterna, oavsett vad nyhetsrapporteringen och förfasade debattskribenter krönikörer vill ge sken av.

Mina närmaste grannbarn som jag ständigt lekte med, var i ena fallet ett antal etniskt svenska, alla blonda och blåögda pojkar och i andra fallet en pojke och en flicka med en finsk och en sydkoreansk förälder.

Som tur var, hade vi inga vuxna som tutade i oss att vi skulle vara annorlunda från varandra mer än att vi var individer. Vi kände oss varken mångkulturella bara för att vi samtidigt hade olika ursprung och umgicks, eller ”marginaliserade” bara för att vi levde i en förort. Vi behövde varken ”integreras”, ”assimileras”, försvenskas eller lära oss vara ”toleranta” .

Inte heller kände vi oss ”privilegierade” som levde i ett höginkomsttagarområde där de flesta var egenföretagare eller högavlönade statstjänstemän.

Vi var glada så länge vi kunde bada tillsammans, åka pulka tillsammans, äta lördagsgodis tillsammans, leka kurragömma tillsammans, gå på varandras födelsedagskalas, titta på TV och videofilmer tillsammans, bygga kojor tillsammans. leka i skogarna tillsammans och både gräla, skratta och glädjas tillsammans.

Vi var bara barn som just då för det mesta var förskonade från vuxenvärldens alla förgiftande metadebatter om huruvida vi var bra eller dåliga eller hur vi levde våra liv.

Inte ens merparten av de som bor i förorternas så kallade miljonprogramsområden bor i höghus, eftersom miljonprogrammens hus till största delen utgörs av tvåvåningsbostäder.

Över femtio år innan Jimmie Åkesson började varna oss för systemkollapsen, byggde ett då betydligt fattigare Sverige en miljon hyresbostäder, villor, samt skolor och dagis, centrum, bibliotek, kontor, garage, parkeringsplatser, vägar och sjukhus åt de nästan två miljoner människor som flyttade in till Sveriges storstäder.

Det var den utmaningen som Olof Palme i ett av sina tal som dåvarande kommunikationsminister, kallade för ”Sveriges största invandring”. Den invandring som skedde inne i Sverige. Svenskarna hade övergått från att vara ekonomiska välfärdsmigranter till USA till att bli ekonomiska migranter till svenska städer.

Den migrationen sågs som en utmaning och som även medförde problem, men inte ett problem i sig.

Många av de som antingen ondgör sig över förorter eller de som på något sätt vill tala om eller ”försvara Orten”, talar inte om förorter alls, utan enbart om en begränsad del.

Sluta generalisera om förorter och när du talar om förorter, kom ihåg att de är lika mångskiftande som ”frukter” och ”blommor” och ”väder”.

Oavsett var du bor i Sverige, nästa gång du letar efter en socialt och kulturellt isolerad människa, pröva att titta dig själv i spegeln. Kanske är det du själv? Du som tror att människor i fattigare områden eller rikare områden skulle vara så fundamentalt annorlunda än dig själv, försök lära känna människor i en helt annan miljö.

De människorna kommer ofta att visa sig vara de finaste människorna som du har träffat.

PS
Jag glömde att säga att det får man väl inte säga i det här jävla landet!

Image may contain: house, sky and outdoor

 

”No go-zoner” förr och nu

”Man riskerar att bli skjuten om man går dit, eller rånad, av kriminella element. Det är områden dit polisen knappt själva vågar gå och folk som är där är annorlunda.” Så lät det om Gamla Stan och Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar fram till andra världskriget. Idag är det andra områden som myter sprids om, som är farliga s k ”no go-zoner”. Alla som bor där är kollektivt misstänkliggjorda..

Polisen importerade uttrycket ”no go”-zoner, och använde det ibland som intern polisslang, för att beskriva orter med mycket problem med utanförskap och där kriminella nätverk håller hus. De menade ursprungligen zoner där polisen måste se upp lite extra eftersom det KAN bli gängbildning och en aggressiv stämning mot dem där.

Polisen själva pratar inte om no go-zoner officiellt sett utan om ”områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället” (2014) eller ”ett område med låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.” (2016)

Områdena har givetvis problem. Det är områden där inte bara kriminalitet växer utan även med mycket utanförskap och arbetslöshet. Men det är inga farliga zoner där man blir dödad om man sätter sin fot, som antyds i rasistisk media över hela världen.

”No go-zonen” Gamla Stan

Områden med stort utanförskap är inget nytt i svenska historien, sådana områden har funnits förr. Förr gick de under benämningen ”farliga områden”.

Söder i Stockholm var en sådan plats för inte så länge sen, vilket speglas i gamla svenska filmer som t ex Söderkåkar.

Gamla stan var värre, rena slummen. Mycket skräck spreds om Gamla Stan så sent som för 80-90 år sedan. De rikas chock över att beblandas med kreti och pleti från ”no go-zonen” Gamla Stan har skickligt beskrivits i filmen Greven från Gränden med Nils Poppe i huvudrollen.

Skräcken bland en del i över- och medelklassen var reell. Den tidens rasister utmålade gärna Gamla Stan som ett ”farligt område” fullt med judar och ”zigenare” och ryssar och andra suspekta typer.

Joseph Goebbels ansåg att Gamla Stan i Stockholm var en farlig ”no go-zon” full av judar och polacker och andra läskiga människor. Nej, det är inte en ”godwin”, Goebbels älskade den svenska filmen Pettersson och Bendel (1933) som utspelades i Gamla Stan. Den var en motsvarighet till dagens skräckpropaganda om Tensta eller Nordborg, och Goebbels beundran för filmen visar hur nazisterna såg på detta med ”no go-zoner” på den tiden. Filmen var den tyska nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels favoritfilm.

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”

Filmen med Nils Poppe var en av en lång rad filmer som försökte nyansera bilden av utanförskapsområdena. En annan betydande film var Edvard Perssons film om Klockorna i Gamla Sta’n.

Albert och Herbert i ”no go-zonen”

Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar är två andra före detta ”no go-zoner”, och samma sak med dem som Gamla Stan. Det var zoner som i skräckpropagandan beskrevs som ”farliga” men som inte var det.

Ängö i Kalmar var t ex en fattig arbetarförort med mycket utanförskap och elände och därmed en hög kriminalitet. Men det var inget livsfarligt område att bo i eller vistas i.

Haga var så förknippat med kriminalitet och fattigdom att serien Albert och Herbert kunde göras med de myterna som grund.

Har du besökt en ”no go-zon”!

Du har säkert besökt en s k ”no go-zon” nyligen. Låt oss kika på vilka områden polisen pratar om.

Stockholm

nogo

Göteborg

nogo2

Kalmar

nogo3

Livsfarliga områden, eller hur?

De som sprider begreppet ”no go-zoner” antyder att det blivit som i USA, ghetton där det är livsfarligt för en vit att vistas. De myterna spreds om Gamla Stan också på 30-talet fast då var det en del i medelklassen och överklassen som var rädda att bli överfallna av fattig underklass.

Myterna om ”no go-zoner” förhindrar oss att se och lösa de verkliga problemen. Utanförskap skapar lidande för de i utanförskapet.

När man tror att situationen i förorterna idag är något unikt och speciellt i svensk historia har man fel, mycket fel. Det enda unika med dagens situation är att det är många med utländsk bakgrund som bor där, resten, rubbet, är sånt vi sett innan.

Numera är Söder och Gamla Stan och Haga och Ängö platser där folk bor med hög medelinkomst, och barnbarnsbarnen till dem i utanförskap lever idag som alla andra. Utom om de är lyckliga nog att ha ärvt något hus i den f d slummen, för då är de med all sannolikhet stenrika idag. Problemen går att lösa. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.

Till sist SvD 1941 0930. Myterna om ”no go-zonernas” farlighet fick man bemöta redan 1941. Nej det var inte livsfarligt att strosa runt i Gamla Stan eller Klarakvarteren, skrev Centralförbundet för Socialt arbete.

19410930-kriminalitet2

19410930-kriminalitet

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Läs mer här

Motarguments artikel om Folkpartiets rapport om Utanförskapsområden

Motarguments artikel ”No go-zoner för dummies”

Utanförskapsområden

Känner du till hur många bostadsområden i Sverige som idag klassas som s.k. ”utanförskapsområden”? Känner du till vem som har bestämt vad det är för något? Det finns olika debattörer som försöker påstå och bevisa olika saker – med grova generaliseringar – om alla som de anser är invånare i de utpekade områdena. Men det är även problematiskt att Folkpartiet, som skapat hela begreppet, utesluter väldigt många områden helt ur sin granskning.

Känner du till definitionerna av vad som är ett s k ”utanförskapsområde”? Folkpartiets utredare konstruerade hela detta begrepp och vad det sägs ska vara, när de enligt egen utsago ville försöka ”…se de sociala problemen och presentera en reformagenda”? Deras definition tycks vara godtycklig och luddigt formulerad. Men såhär valde Folkpartiets utredning att formulera sig:

…mäter förvärvsfrekvens, skolresultat och valdeltagande i storstadsområdenas grannskapsområden (ofta motsvarande stadsdelar) och i övriga landets valdistrikt. För att ett område ska klassas som utanförskapsområde finns två kriterier:
1. Procentandel boende i området som förvärvsarbetar är under 60% för personer mellan 20-64 år.
2. Procentandel av alla niondeklassarna som går ut grundskolan med godkända betyg i alla ämnen är under 70% ELLER om procentandel för valdeltagandet i senaste kommunvalet är under 70%.
Andel utanförskapsområden
155 Utanförskapsområden av de totalt 4601 områdena.

Olika personer drar stora växlar på detta, några räknar själva ut egna versioner av statistik och försöker påstå att det finns snart 200 s k utanförskapsområden i Sverige respektive 186 utanförskapsområden.

Folkpartiet har själva uppdaterat sin ”Utanförskapets karta” och anser att det år 2012 fanns 155 utanförskapsområden i Sverige utav de 4.601 granskade områdena. År 2006 ansåg Folkpartiet att det fanns 156 utanförskapsområden i Sverige. Några nya har tillkommit i denna uppdatering, och några andra är inte längre ett utanförskapsområde enligt Folkpartiet. Bostadsområden är således inte automatiskt i en permanent nedåtgående spiral som är omöjlig att vända.

Folkpartiet uppger även ett par intressanta detaljfakta, som att genomsnittet av alla röstberättigade som bor i något utanförskapsområde och som röstade i kommunvalet 2010 var 64,5%. Det är inte alls långt ifrån deras uppsatta kriterier om 70%. Varför satte Folkpartiet sin gräns till 70 och inte till exempel vid 64 eller 65%???

Ungefär hälften av alla som vid det senaste granskningstillfället bodde i ett utanförskapsområde var födda i Sverige. Ungefär 18% var födda i ett europeiskt land och lite färre än 32% var födda utanför Europa.
Graf över procentandel personer som bor i småhus, bostadsrätt samt hyresrätt. Källa: www.scb.se
Graf över procentandel invånare som bor i småhus, bostadsrätt samt hyresrätt. (Lila staplar) Källa: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Villa-vanligaste-boendeformen/ (Klicka på bilden för att komma till SCB:s artikel.)

Folkpartiet utesluter väldigt många valdistrikt och bostadsområden helt ur sin undersökning. Det gäller, bland annat, många glesbygdsregioner i södra Sverige och längs gränsen mot Norge och mot Finland, trots att man kan misstänka att det finns hög arbetslöshet och personer i någon form av utanförskap som bor där. Vad kan anledningen vara till detta, Folkpartiet?

De har valt bort alla områden där färre än hälften av invånarna bor i hyresrättslägenhet. Med det kriteriet ignorerar de samtliga invånare som bor i valdistrikt där det är vanligast att bo i egna småhus. I Sverige är den vanligaste boendeformen att flest invånare bor i egna hus.

Källa:
Utanförskapets karta 2014, pdf, utgiven av Folkpartiet.

Lästips:
No go-zoner för dummies

”Förortshat”, Johanna Langhorst
”Främling, vad döljer du för mig?”, Marcus Priftis

No go-zoner för dummies

UPPDATERAD ARTIKEL 10/2 2016

Ingenstans i Rikskriminalpolisens Granskningsrapport från 2014, eller i Nationella operativa avdelningens, NOAs uppdatering från 2015, nämns begreppet ”no go-zon”. I sin undersökning redovisade de 55 olika områden år 2014, och 53 stycken år 2015, men 15 ”särskilt utsatta”:

2015decMap

Visst förekommer kriminalitet, stenkastning mot brandkår, ambulans, polisbilar, och polis beskriver problematiska, lokala, kriminella gängbildningar och gängkonflikter – men det räcker inte för att man automatiskt benämner ett bostadsområde som en s k ”no go-zon”.

”No-go areas” är ett uttryck från USA, och har använts sedan 1960-talet. Visst kan det vara farligt att gå i några olika områden i USA där det finns kraftigt beväpnade kriminella gäng. Det är vad ”no go-zon” innebär; att det är uppenbart farligt för allmänheten att befinna sig där.

Vissa ”opinionsbildare” efterapar den retoriken. Rinkeby och Granängsringen i Tyresö kallades för ”no go-zon” under en period i början av 1990-talet.

Men, om man ringer runt lite i områden som pekades ut 2014. Så här uttrycker sig en person som bor i Laholm:

”…fattar inte varifrån någon kan ha fått för sig att Laholm skulle vara laglöst land? … kanske beror det på vad man har för bild av samhället? Jag känner mig inte rädd för att vistas utomhus. Jag bor just bredvid Lilla Nybo, ortens boende för nyanlända ensamkommande barn & ungdomar. Killar som bor där hälsar på oss när vi möter dem på byn. Har du hört så hemskt? De hälsar! Det ska man väl inte göra i det här jävla landet?”

Burning

Motargument intervjuar en annan person, en kommunpolitiker i Laholm. Hen säger sig bli extremt förvånad över påståendet att hen bor mitt i en påstådd s k ”no go-zon” , och kan inte se att det skulle kunna stämma överens med verkligheten. De känner ingen rädsla över att gå utomhus på kvällarna. En riksdagsledamot som bor mitt i Gävle-stadsdelen Brynäs uppger liknande omdöme om sitt hemområde.

Om man läser rapporter från Polisen, kallar de INTE något område för ”no go-zon” eller ”no go-area”, utan begreppet nyttjas endast av andra och klistrar det nedsättande på vissa områden. När man ifrågasätter de som försöker använda begreppet, så är det varenda gång en och samma rapport från Rikskrim som de länkar till. Begreppet ”parallellsamhälle” nämns, men det förklaras såhär (dec 2014, sidan 14):

”I de allra flesta utsatta områden har utvecklingen inte gått så långt att det är befogat att tala om parallellsamhällen i betydelsen alternativ samhällsordning.”

Rikskriminalpolisen beskriver de 55 områdena, (sidan 15) :

”…(polis) störs ofta och hindras i sin tjänsteutövning, vilket kan skapa olust att arbeta i området. Dessutom upplevs det vara problem med att klara upp brott i områdena. Det är svårt att få personer att delta i brottsutredningar, men det är också svårt att agera obemärkt och bedriva spaning i dessa områden…”

(sidan 18):

”I de fall allmänheten uppfattar det som att Polisen inte lyckas stävja och utreda brott kan det bidra till uppfattningen att kriminella ”styr” i området.”

Utgår man ifrån vad begreppet ursprungligen betyder och innebär finns alltså inga s k ”no go-zoner” i Sverige. Visst finns legitima diskussioner om att det i olika bostadsområden förekommer fattigdom, arbetslöshet, upplevt utanförskap, kriminalitet, dåliga skolresultat o s v – men majoriteten av de boende i VARJE område skulle kanske säga att de oroas av problem de upplever i och kring sitt bostadsområde.

Nästa gång du hör eller läser om ”no go-zoner” i Sverige, och denne hänvisar till Rikskriminalen, så har du nu motargument. För det är fel med kollektiv bestraffning, att svartmåla bostadsområden eller avhumanisera/stigmatisera alla som bor där.

Lästips:
Motarguments artikel om Folkpartiets rapport om Utanförskapsområden
”Förortshat”, Johanna Langhorst
”Främling, vad döljer du för mig?”, Marcus Priftis

UPPDATERING, 10/2 2016
Polisen har uppdaterat, med en helt ny granskning, där 53 ‘Utsatta områden’ nämns. 15 av dessa områden ‘anses som särskilt utsatta’, vilket betyder att i 15 bostadsområden i Sverige, där har polis vissa ‘svårigheter att fullfölja sitt uppdrag’.
Alltså ännu inte någon s.k. ”no go-area” i Sverige!

Hur skapar man ett monster?

– Främlingsfientlighet utifrån klassikern Frankenstein

I Mary Shelleys ”Frankenstein”  möter vi vetenskapsmannen Viktor Frankenstein, och det så kallade monster, som han efter hårt arbete lyckas återföra till livet. Men vad är det egentligen som formar ett monster? Om alla varelser föds goda, vad händer på vägen, och hur blir man ond? Hur påverkar det en människa att ställas utanför en gemenskap?

Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

 

Ett världskänt fenomen

Frankensteins slagkraft är anmärkningsvärd i sin genre. Ett monster utan namn, som känns igen över hela världen, och som återskapats i åtskilliga filmer, serietidningar och som leksaker. Vad är det som är så speciellt med honom? Vad gör honom så tidlös och varför intresseras människor än idag av denna sorgliga historia? Svaret ligger nog i hans trots allt mänskliga natur. Han föds oskyldig, precis som jordens alla varelser, men med två stora skillnader. Han föds vuxen, och han föds genom ett makabert experiment, utan havandeskap och förlossning. Och framförallt, utan Kärlek.

Ett monster tar form

Frankensteins skapelse är inget monster från början. Han är en godhjärtad varelse som älskar solen, blommorna och fåglarna. Han vill tillhöra en gemenskap, och bli älskad.  Efter den traumatiska ”födelsen” flyr han från staden och söker värme och skydd i en liten lantstuga. Den gamle mannen i stugan är blind och blir därför inte rädd. Främlingen tas vänligt emot och de två hinner samtala en stund. Strax kommer familjen hem, och när de ser den hisklige gestalten, blir de skräckslagna och han drivs på flykten med hugg och slag. ”Monstrets” vandring blir kall och ensam, och han möts av rädsla, oförstånd och elakhet. Överallt stöts han bort, enbart för sitt utseendes skull, och läsaren kan lätt känna sympati för varelsen som behandlas så illa av världen. Eter en tid på flykt träffar han sin skapare igen, och kräver då att han skapar en kvinna till honom, någon som han kan finna gemenskap med.

Människorna vill inte umgås med mig, men någon lika deformerad och hemsk som jag själv skulle inte neka. Min följeslagare måste vara av samma art och ha samma defekter. Du måste skapa en kvinna till mig, som jag kan leva med och som kan ge mig den förståelse som är nödvändig för min existens

Viktor vägrar göra om sitt misstag, vilket gör att monstret svär på att hämnas och de blir bittra fiender. Men när Frankenstein slutligen dör, förlorar hans skapelse sitt monstruösa sinnelag. Han sörjer sin ”far” och känner djup ångest inför det liv han levt.

Vad tjänar det till att jag nu ber dig förlåta mig? Jag är förgiftad av brott och söndersliten av bittraste ånger, och var kan jag då finna ro förutom i döden?
Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

 

Vad gör ensamhet med oss?

Monstret har blivit frånskild det organiska. Den naturliga födelsen, barnsbörden, följs ju normalt av barnets anknytning till föräldrarna. Man kan jämföra med barn som vid födseln, eller mycket tidigt, fråntas sina föräldrar, och växer upp på barnhem. Avsaknaden av den livsviktiga anknytningsprocessen leder ofta till en mycket svår uppväxt. Man får svårt med relationer och att fungera socialt. Människans oförstånd och ondska kan göra en oskyldig varelse till ett hämndlystet monster. Den blinde mannen är den ende som behandlar främlingen med vänlighet. Många invandrare har tagit fasta på detta på sitt eget sätt. Några byter till ‘svenskklingande’ namn för att få jobb. De sopar igen spåren, så att ingen ska kunna se var de kommer ifrån.

Rasister ser en fara i våra nya svenskar, något hotande. Men det finns ju inte där egentligen.

På liknande sätt är det med monstret, han föds god och vill bara ha vänner och kärlek, men han får inte det, han blir utstött och byfolket kastar sten på honom, de kallar honom monster. Vad händer då med honom…?

Utanförskapets historia

344564600_7fb0dbf43e_z
Foto: mojolicious

När man diskuterar människans ondska utifrån just Frankenstein så handlar det mycket om det viktiga i att ingå i en gemenskap. Att innesluta en grupp människor i en gemenskap, betyder automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapar man utanförskap och främlingsfientlighet. Du kan inte ingå i någonting, om det inte finns någon som står utanför. Människans rädsla för just detta utanförskap är mycket sannolikt nedärvd, och stammar från överlevnadsinstinkt. Gemenskap betydde skydd, mat, fortplantning och annat socialt utbyte. Urvalet har troligen skett utifrån förmåga att tillföra gruppen någonting, men även utifrån likhet, dvs. förmåga att passa in i gruppen. En skadad eller alltför avvikande individ skulle alltså kunna nekas att inkluderas i gruppen av säkerhetsskäl. En kvarleva av detta beteende finns i mobbing och diskriminering i olika typer av grupperingar. Om man istället innesluter en avvikande individ i den befintliga gruppen, innebär det troligen att de som innefattas i gemenskapen måste förändras på något sätt. Tänker vi på urmänniskan igen, så kunde det kanske innebära att ändra färdsätt, förflyttningshastighet, kost, boförhållanden eller annat.

För den moderna människan kan det räcka med att vi tvingas omvärdera våra fördomar, men det kan även handla om att hitta givande mötesplatser och gemensamma nämnare mellan våra kulturer.  Men framförallt krävs det medmänsklighet, något vi måste lära våra barn från början.

Så vem är egentligen monstret?

Frankensteins skapelse är sammansatt av delar från olika kroppar, med ärr och stygn överallt, blek och ovanligt storväxt. En främling, en skrämmande syn. Men vem är monstret? Är det den främling som söker gemenskap där ingen finns att få, eller den som dömer en människa till ensamhet och olycka, bara för att han inte ser ut som ”oss”? Om en människa möts med hat vart han än går, kan man då fortsätta förvänta sig gott av honom? Nya svenskar kommer till vårt land, och ”föds” här på nytt. Nya oskrivna blad, som förtjänar en ny chans. Om vi bemöter dem, som 1800-talsbokens bybor bemötte Shelleys monster, hur kan vi då vänta oss något gott ifrån våra nya medmänniskor?

Om fyra år fyller Frankenstein 200 år. Kanske skulle vi kunna ta dessa fyra år och använda dem till att förändra synen på främlingskap? Är det inte dags att visa att mångfald inte innebär ett hot? Kan vi inte innesluta fler som behöver oss, så fråga inte mig varför vi har ”monster” lösa på våra gator. Ondska skapar ondska, det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.

Frankenstein flickr
Boris Karloff as the Frankenstein Monster – 1931

 

Baserat på Mary Shelleys Frankenstein, 1818 (Frankenstein eller den moderne Prometheus)

Nej, Husby är inte invandrarnas fel!

Rasister av alla kön och politiska färger säger just nu ”vad var det vi sa” om upploppen i förorterna, och skyller dem på invandrarna och invandringen. Men att skylla dessa på invandrarna är lika knäppt som att skylla upploppen på Söder på 1930- och 40-talen på skåningar och norrlänningar.

Bastille 2007-05-06 anti Sarkozy 487645695 abe4befd12 o
Foter.com / CC BY

Ungdomsupplopp är inget nytt. Det har skett förr. För cirka 100 år sedan var det bland fabriksarbetarnas fattiga barn som det ofta var oroligt, samma sak under ”ungdomskravallerna” på 1930-, 40- och 50-talen. Visst hände det ganska ofta att överklassens pojkspolingar hoppade in i bråken, bara för att få känna glädjen att ”banka snutar” (lite som delar av överklassvänsterns proffsstenkastare gör idag), men grundorsaken till oroligheter låg i den relativa fattigdomen och utsattheten; den var politisk.

Då var det ofta inflyttade ungdomar som hamnade i problem, men det var givetvis inte migrationen av skåningar till Stockholm som var orsaken till upploppen, lika lite som det är invandringen idag som är orsaken till upploppen.

Men… Detta rättfärdigar inte upplopp. De som var mest rädda för upploppen på t.ex. Söder 1948 var föräldrarna. Samma med upploppen i de numera så ”romantiska” kåkstäderna på Söder för 110 år sen. Varför tror ni att Socialdemokraterna, som då förde en intensiv kamp mot sociala orättvisor, bad ungdomarna att organisera sig och bli politiskt aktiva istället för att slåss och vandalisera? Jo, för att vandaliseringen inte ledde till något gott.

Kanske är det fråga om grumligt och primitivt hat mot samhället — men det kan också vara en medveten strävan att sätta det svenska samhället i en aldrig så liten gungning. I vilket fall som helst kan kravallerna användas som vapen i kampen mot demokratin.
Därför är det angeläget, att uppviglarna avslöjas och oskadliggöres.
Men de andra, då, de tusentals ungdomarna, som lät sig ledas av dessa skumma typer? Blir det inte svårare att locka dem till upplopp en gång till, om de får flera lokaler, där de kan fördriva tiden? — — —
Nej, vantrivseln beror inte på bristande lokaler. Det är rättare att säga, att den beror på bristande disciplin och föräldraansvar. Skäll inte på ungdomen för det. Skäll på föräldrarna och skäll på samhället, som har låtit sin ungdom växa vilt, som har skapat den en miljö, där den inte trivs. Inte för att där finns för små danslokaler och för få pingpongbord, utan för att världen är rastlös och febersjuk. Det spirar inga gossar och flickor med solsken i blick ur en sådan mylla.
Framför allt inte när ungdomen som nu lämnas åt sig själv. Polisbatonger är inte lösningen. Danssalonger inte heller. Nej, det är ljus, värme och trygghet. Det är goda hem och riktiga föräldrar.

Rune Moberg om kravallerna på Söder i Stockholm 1948.

Var bor de egentligen?

När man bemöter rasister och nazister på nätet får man ofta höra att man är naiv, inte ser verkligheten och så vill de gärna att man ska spendera en natt i t.ex. Rinkeby, för då tusan skulle man förstå hur farliga och hemska alla dessa invandrare är.

Nu säger de ju inte detta på det här trevliga sättet. Det är mer: ”Åk till Rinkeby och bli berikad jävla hora!”

Jag får ofta höra att jag inte vet skit om invandringens baksidor för att jag bor i ett segregerat radhusområde i Spånga (ja, de kan googla).

Vi gillar olika | AccessJag brukar fundera på detta när jag hejar på mina grannar med rötterna i Grekland, Turkiet, Iran och Indien. Eller när jag träffar ungarnas klasskamrater som har föräldrar från världens alla hörn men oftast tänker jag på det när jag dagligen åker T-banan, Blå linjen.
Vagnen är alltid fylld av människor med olika härstamning och enligt rasisterna borde jag bli trakasserad och utsatt för sexuella kränkningar varenda dag p.g.a. mitt blonda hår och mitt kvinnokön. Har aldrig hänt.
Jag tänker på talet om förtryckta muslimska flickor och ler lite för mig själv när jag möter dessa flickors blickar, kaxigare brudar får man leta efter.

Mitt Stockholm är det mest mångkulturella som finns, här blandas slöjor och korta kjolar, här talas tusen språk och dialekter, här bor Sveriges mest välutbildade kvinnor och män och även människor som aldrig fått möjlighet att lära sig läsa och skriva.
I mitt partis områdesförening är vi en blandning av människor med ursprungsrötter i flera olika länder, flera av dem är kvinnor som kommit ifrån Somalia.

Jag lever mitt liv varje dag mitt i den verklighet som rasisterna och nazisterna säger att jag inte känner till.

Hur kan de ha sådan otrolig koll på hur det mångkulturella samhället fungerar kommer jag på mig själv att undra?
Vilka är de?
Var bor de?
De som vet bättre än jag.

Jag blev faktiskt tvungen att göra en liten efterforskning på nätet, inte svårt alls.

Här bor de, de som VET hur vi har det med invandrarna här i Stockholm, mångkulturens högborg i Sverige:

Borlänge, Hudiksvall, Emmaboda, Orrefors, Gävle, Träslövsläge, Bergvik, Söderhamn, Eskilstuna, Sundsvall, Bjuv, Norsjö, Osby och Yddinge.

Antagligen väldigt fina platser, personligen har jag bara besökt Gävle av dessa platser och det var väldigt länge sedan. Tycker ändå att det verkar som rasisterna har det tråkigt där de bor och söker utlopp för någon stimulibrist.

Men ett är säkert, de har inte en blekaste aning om hur verkligheten ser ut.

 

 

Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem.

Ett gästinlägg av Christina Höj Larsen, riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet

Den senaste tiden har vi kunnat läsa om hur ett medborgargarde förföljer bulgariska bärplockare i Kopparberg och om hur svensksomalier trakasseras i Forserum. Reportagen har lett till upprörda reaktioner. Vi har fått en debatt om varför brottsutsatta människor inte får det stöd de har rätt att förvänta sig från polisen och andra representanter för samhället och till slut inte ser någon annan utväg än att lämna Kopparberg och Forserum.

Christina Höj LarsenÄven om diskussionen handlat om människor som har sina rötter utanför Sverige, så har fokus för en gångs skull inte varit på de utsattas etnicitet utan på deras identitet som brottsoffer. Just därför har främlingsfientliga krafter inte lyckats använda berättelserna till att hävda att förföljelserna är invandrarnas och flyktingarnas fel.

Genom att även i andra debatter se till att fokus hamnar på de verkliga samhällsproblemen kan vi förhindra att debatten gynnar främlingsfientliga krafter. Låt oss därför sluta prata om flyktingar och invandrare och istället prata om arbetslösa, om människor som har svårt att hitta någonstans att bo eller som diskrimineras på arbetsmarknaden och om alla de som inte får utnyttja sin mänskliga rättighet att söka skydd undan förföljelser.

När vi pratar om invandrare och flyktingar tenderar just deras identitet som flyktingar och invandrare att bli förklaringen till problemet. Slutsatsen blir allt för ofta att de har sig själva att skylla. Dessutom hindrar problemformuleringen oss från att söka lösningarna på problemen utanför invandrings- och flyktingpolitiken.

Utlandsfödda hör till de grupper som drabbas hårdast av problem som arbetslöshet, bostadsbrist och dåliga skolor. Men vi behöver inte punktinsatser för att lösa problemet att invandrare har svårt att få jobb eller att flyktingar är trångbodda. Vi behöver en generell politik som gör att fler jobb skapas, fler bostäder byggs och kvaliteten på utbildningen höjs. Låt oss därför diskutera hur en sådan politik kan se ut. Det hindrar inte att vi samtidigt behöver diskutera vad vi kan göra åt att olika grupper diskrimineras, oavsett om det handlar om äldre, människor med funktionsnedsättning eller om romer och afrosvenskar.

Arbetslöshet, bostadsbrist och kriminalitet är verkliga problem. Låt oss diskutera olika lösningar på dem istället för att prata om hur mycket invandring Sverige tål. Vi behöver inte vara överens om hur lösningen ser ut, men vi kan väl enas om att vi får en mer givande debatt om vi diskuterar de verkliga problemen. Vi bör inte heller ta flykting- och invandringsfrågorna som gisslan för att föra fram förslag på andra politikområden. Att påstå att vi måste välja mellan fri rörlighet inom EU och att bevara allemansrätten, eller att vi inte kan ha både en mänsklig flyktingpolitik och justa jobb till justa villkor, är att låta debatten utgå från att människor med rötter utanför Sverige är en belastning för Sverige snarare än en resurs.

Arbetslöshet, bostadsbrist, dåliga skolor och usel äldreomsorg är problem vi har tacklat förr. Vi löste dem genom att tillsammans bygga en välfärdsstat där unga fick utbildning och gamla slapp hamna på fattigstugan. Varför skulle lösningen se annorlunda ut idag bara för att många av dem som nu behöver ett jobb och någonstans att bo heter något annat än Andersson, Pettersson eller Lundström?

/Christina Höj Larsen, riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet