Etikettarkiv: utanförskap

Tullbergs myter och fiktioner

Samhällsnytts Jan Tullberg framställer två verklighetsbilder som inte går ihop med vare sig verkligheten eller med varandra: Å ena sidan att det inte skulle finnas någon forskning om sambandet ”etnicitet” och kriminalitet, och å andra sidan att det skulle finnas ett samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. Tullberg har fel på båda punkter – det finns forskning i ämnet, men det finns inget vetenskapligt belagt samband.


Jag vill inleda med att konstatera att det råder konsensus om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är inga nyheter. Så den biten kan vi redan bocka av. Jag återkommer till tidigare försök att utröna samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet.

Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen redogjort för vilka faktorer som bidrar till att människor faller i kriminalitet. I mina artiklar ”Varför invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?” och Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen finner ni belägg för att ”etnicitet” (eller snarare födelseland, eller var föräldrarna är födda) inte är en riskfaktor för brottsbenägenhet. Jag kommer lite längre fram i denna text att återkomma till varför jag anser att ”etnicitet” inte är ett vidare bra begrepp.

På den alternativa mediebloggen Samhällsnytt, vars lögner, vinklingar och #fakenews Motargument många gånger har avslöjat, återfinner vi Jan Tullberg. Tullberg är docent i företagsekonomi, författare och är i mångas ögon en seriös samhällsdebattör. Han är flitigt anlitad av alternativa mediebloggar med ”invandringskritisk” agenda.

Tullberg skriver i en nyligen publicerad krönika om bl a hur viktigt det är att undersöka samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. I krönikan Obekväma sanningar och veritofobi raljerar Tullberg om att akademiker vid universitet har tre uppgifter: forska, utbilda studenter och informera journalister och allmänhet. Han menar att akademikerna, förutom att sprida ren desinformation också undviker att ”notera problem”.

Tullberg hävdar att många av oss blundar för verkligheten. Han använder sig av ordet ”veritofobi”, på begriplig svenska ”sanningsfobi”. Detta påstående går inte att leda i bevis. Tullberg har inget att motivera med mer än att han är övertygad om att många – forskare, statistiker, politiker och allmänhet – inte vågar se sanningen. I detta fall innebär sanningen att ”etnicitet” har betydelse för huruvida människor blir kriminella.

Mot bakgrund av denna s k ”veritofobi” ropar Tullberg – likt många andra – efter ytterligare bevis, svart på vitt, att invandrare begår fler brott än svenskar. Vad beträffar Tullbergs anklagelse om att många av oss blundar för verkligheten kan vi konstatera att alla sekter torde vara överens om att hela den omvärld som inte delar just den egna sektens dogmer skulle lida av ”veritofobi”. Vi saxar följande ur Tullbergs krönika:

”Till de största syndarna hör kriminologerna som undviker att undersöka sambandet mellan etnicitet och kriminalitet. Saliga äro de okunniga som inte tvivlar på det politiska prästerskapets predikningar. Advokater och domare är andra grupper som misskött sig. Den ena dysfunktionella lagen efter den andra har genomförts med bristfällig diskussion och analys.” (Källa: Samhällsnytt)

Vi tar det igen:

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Vi vet också att det har gjorts ett antal undersökningar – i närtid – där målet var att visa på just denna ”nyhet”.

Rapporter om invandrares överrepresentation finns redan

P Jonasson har ganska nyligen publicerat en rapport på sin blogg. Rapporten grundar sig på statistik på ”nästan samtliga fällande domar för sexualbrott  2012-2017”.

Alldeles nyss kom Patrik Engellau ut med en ny rapport som syftar till att ”svart på vitt” bevisa att invandrare är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Maria Robsahm har gått igenom Engellaus rapport och checkat av den mot statistik från SCB och BRÅ. Mer om vad som är problematiskt med Engellaus rapport finner ni i Robsahms artikel Andelen utrikes födda misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt.

Jag vill nu återknyta till det där om att begreppet ”etnicitet” inte är särskilt bra. Ordet har alltmer börjat ersätta ordet ”ras”. Näst intill rakt av. På så sätt har ordet urvattnats, och då man använder sig av det balanserar man farligt nära dithän rasister, islamofober och ”invandringskritiker” vill flytta spelplanen. Genom att använda sig av begreppet ”etnicitet” istället för ”ras” upplever man att man är immun mot alla anklagelser om rasism. Off-topic vill jag förekomma eventuella frågor om varför jag nämner islamofober i sammanhanget. Islamofober hävdar oförtrutet att muslimer inte är en ”ras”, vilket innebär att man inte kan vara rasist om man hatar islam och/eller muslimer.

Vem är svensk?

En viktig sak att ha med i sammanhanget är frågan om vem som egentligen är svensk. Engellau hävdar med bestämdhet att svensk är man då man är född i Sverige med två inrikes födda föräldrar. Den definitionen är inte vedertagen. Istället talar man vanligen om ”svensk bakgrund”. I detta begrepp innefattas även människor med en inrikes född förälder. För att ytterligare ställa begreppets vara eller inte vara på sin spets kan vi ställa oss frågan vilken ”etnicitet” Alice Bah Kuncke har. Jag lämnar frågan obesvarad, och låter dig som läsare fundera över det.

Intentionen i Jonassons och Engellaus rapporter, nämligen att leda i bevis att invandrare är de som begår våldtäkter i Sverige, solkas betänkligt av att andelen utrikes födda skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt. Engellau finner också fakta för detta och skriver att han inte kan förstå hur det kan ha blivit så.

Man kan inte som Tullberg nu gör ropa efter ytterligare en undersökning om sambandet ”etnicitet och kriminalitet”. Det är liksom redan gjort. Ett flertal gånger. Och vi vet redan hur det ser ut i statistiken. Vi vet också att siffrorna för kriminalitet bland människor med svensk respektive icke-svensk bakgrund håller på att jämnas ut.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Polisen: Ingen ökning av ”utsatta områden”

Nationella operativa avdelningen (NOA) har återigen släppt en rapport som redovisar s k ”utsatta områden” i Sverige. Det finns fortsatt många områden där utanförskapet präglar vardagen. Antalet områden som numer, enligt kriterierna, kvalar in på listan är 60. Vid förra kartläggningen var siffran 61.


NOA är en organisationsenhet inom Polismyndigheten. NOA inrättades 2015, och ersatte då i många delar den tidigare s k Rikskriminalen.

I december 2015 kom den första rapporten över ”utsatta områden” från NOA. Då, för snart fyra år sedan, hade Sverige 53 ”utsatta områden”. För ganska exakt två år sedan, juni 2017, kom den andra rapporten från NOA. I denna rapport hade det skett en signifikativ ökning, från 53 till 61 områden som då levde upp till kriterierna för vad som är ett ”utsatt område”. Nu har alltså den tredje rapporten från NOA publicerats. Det har på två år skett en minskning, om än väldigt liten: Sverige har idag 60 ”utsatta områden”.

För många av oss är ”utanförskapsområden”, ”utsatta områden” och ”no go-zoner” samma sak. Följande kriterier – inte särskilt uttömmande – krävdes för att ingå i Folkpartiets ursprungliga ”Utanförskapets karta”, som publicerades 2004:

• att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt
• att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).

NOA:s kartläggning av ”utsatta områden” är utförd av en professionell aktör med fler parametrar i sin metodik. NOA:s kartläggning ger en mer heltäckande bild av hur utanförskapet ser ut i Sverige.

Kriterierna för ”utsatta områden” är komplexa

NOA har tagit fram ett antal kriterier som ska uppfyllas för att ett område ska betraktas som ett ”utsatt område”. Man har delat in områdena i ”utsatta”, ”särskilt utsatta” och s k ”riskområden:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.
2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.
3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

Mer om kriterierna som krävs för att ett område ska klassas som ”utsatt” finner du på sidan 4 i rapporten.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

I den senaste rapporten, som publicerades den 3 juni 2019, ser siffrorna ut som följer: 28 ”utsatta områden”, en minskning med fyra (4) områden, 10 ”riskområden”, en ökning med fyra (4) områden, samt 22 ”särskilt utsatta områden”, vilket är en minskning med ett (1) område. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Noterbart är att rapporten från 2019 är den första där ALLA lokalpolisområden har kartlagts, alltså inte enbart förmodat ”utsatta områden”. Detta innebär att områden som tidigare kan ha flugit under radarn också har granskats. NOA förklarar att kartläggningen ger en bättre lägesbild och bättre kunskap, vilket i sin tur skapar förutsättningar för en god verksamhetsplanering.

Utvecklingen går i rätt riktning

I den nyaste rapporten skriver man följande om den generella utvecklingen:

”Sammantaget är den generella bedömningen att situationen utvecklats i rätt riktning, även om det skett försämringar i några områden. Polisen har bättre förutsättningar att genomföra sitt uppdrag framöver men arbetet med att fortsätta minimera den kriminella påverkan i lokalsamhället kommer att vara aktuellt att arbeta mot under en längre tid.

Polisen upplever generellt att benägenheten hos de boende i områdena att samarbeta med polisen har ökat sedan föregående bedömning. Många områden uppger att människor i allt större utsträckning väljer att prata med polisen när de befinner sig i områdena. En bidragande faktor till den positiva utveckling som ses i flertalet områden kan vara att lokalpolisområdena ökat sin förmåga att interagera och försöka lösa olika problem i dessa områden, exempelvis genom ett gränssättande och relationsskapande arbete. Detta har medfört både förbättrade kontakter med lokalsamhället och en förbättrad personkännedom.

En framgångsfaktor för att öka polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag som lyfts i flera områden är en kontinuerlig närvaro av poliser. En viktig beståndsdel i utvecklingen är att polisen generellt möts av mindre våld och öppna konfrontationer i de bedömda områdena. Fenomen som våldsamma upplopp och falska larm för att locka in poliser i områden för att sedan utsätta dem för attacker är betydligt mer sällsynta nu än tidigare.” (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Att NOA:s definition är bättre, mer komplex och rättvisare än tidigare definitioner är inget som intresserar de som anser att Sverige har massvis av ”no go-zoner”.


Fotnot: Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.

Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det numer 60 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.

Sverige fick ALLMÄN rösträtt 1989

Det finns en allmän föreställning om att Sverige har haft allmän rösträtt i över 100 år. Det stämmer INTE. Vi fick allmän rösträtt för alla myndiga först 1989, i bemärkelsen alla över 18 års ålder. När vi firar 1918 som året då medborgarna ”fick” allmän rösträtt så osynliggör vi alla de grupper, som fattiga, romer och funktionsnedsatta, som inte ansågs fina nog att få rösträtt 1918.


Den allmänna rösträtten firar i år 30 år. 1989 fick vi allmän rösträtt för alla över 18 års ålder. I historieböckerna framställs året 1918 som det år då vi fick allmän rösträtt.

1989 fick intellektuellt funktionsnedsatta rösträtt. Fysiskt funktionsnedsatta (de s k ”rörelsehindrade”) fick den rätten 1964/65. Båda grupperna fick för övrigt rätt att gå i skola först på 60-talet. Det stämmer alltså inte som det står i våra historieböcker att alla barn fick rätt att gå i skola 1845. De ”rörelsehindrade” fick rätt att gå i skola i och med lagändringar 1962 och 1965, och de intellektuellt funktionsnedsatta fick rätt att gå i skola först 1969.

Ungefär samtidigt avvecklades institutionerna där ”rörelsehindrade” och personer med intellektuella funktionsnedsättningar hållits fängslade. Först med datorrevolutionen på 90-talet och 1993 års LSS-lag fick personer med funktionsnedsättningar en möjlighet till liv på lika villkor som andra.

Att grupperna med funktionsnedsättningar fick rösträtt 1964/65 respektive 1989 beror på att omyndighetsförklaringen togs bort då.

Det betydde även att funktionsnedsatta fick rätt att gifta sig med vem de ville.

Invandrare med uppehållstillstånd fick kommunal rösträtt 1975. Romer fick rösträtt och rätt till skolgång 1959. De som gjort personlig konkurs eller var anvisade till ekonomiskt stöd i form av fattighjälp fick rösträtt först 1945.

Dessutom sänktes myndighetsåldern till 18 år 1974. Runt 1920 fick de flesta kvinnor (1918) och de som vägrat värnplikt (1922) rösträtt. År 1937 infördes rösträtt för fängelseinterner eller f d fängelseinterner. De flesta män fick rösträtt 1909 och de flesta rika män fick rösträtt 1866. (Källa: Riksdagens historia)

Den allmänna rösträtten har vi alltså bara haft i 30 år. Då, 1989, fick den sista gruppen rösträtt. Det handlar om en grupp som tvångssteriliserats, internerats och förtryckts under efterkrigstiden: de med funktionsnedsättningar. 1991 var första gången de kunde utöva sin nya rättighet och rösta i valet.

Grupper som var diskriminerade eller i utanförskap fick alltså sin rösträtt senare än 1918. Kvinnor var diskriminerade och fick rösträtt efter män. Fattiga var diskriminerade och fick det efter de flesta kvinnor och män. Romer, renskötande samer, resande saknade i regel en folkbokföringsadress, vilket medförde att de inte gavs rösträtt. I romernas fall gavs de rätten till fast bostad 1959, varpå de först då i praktiken beviljades rösträtt. och fysiskt funktionsnedsatta var bespottade och fick rösträtt efter fattiga till och med. Sist kom den mest diskriminerade gruppen, intellektuellt funktionsnedsatta.

Vi fick allmän rösträtt 30 november 1988

Ska vi fira något datum så är det den 30 november 1988 vi ska fira. Det var då riksdagen klubbade igenom den allmänna rösträtten. Ingvar Carlsson var statsminister och regeringen socialdemokratisk, men beslutet togs av en enig riksdag.

Den 30 november 1988 klubbade man igenom lagen som började gälla 1989. Debatten i riksdagen från den dagen finns att läsa på riksdagens hemsida.

Laila Freivalds (S) var utrikesminister och öppnade debatten med dessa ord:

”Herr talman! En människa som har blivit omyndigförklarad har blivit fråntagen i stort sett allt inflytande över sitt liv. Hon förlorar så gott som helt rätten att bestämma över sin ekonomi. Men inte nog med det: omyndig­förklaringen rör också hennes personliga rättigheter. Den allmänna rösträt­ten tas ifrån henne, och hon får inte heller gifta sig utan förmyndarens samtycke. En omyndigförklaring uppfattas vidare ofta som nedvärderande, både av den omyndigförklarade själv och av omgivningen.
Det är hög tid att ändra på detta. I stället för alt ta ifrån en utsatt grupp dess rättigheter skall vi tillföra den något positivt. I ett demokratiskt och människovärdigt samhälle är det en självklarhet att stötta de svaga i stället för att stämpla dem.
Institutet omyndigförklaring har sina rötter i en förgången tid. Då rådde en helt annan syn på den enskilda människan och hennes förmåga att klara sig själv. Vad som bör vara utgångspunkten för dagens lagstiftning är respekten för varje enskild människa och tilltron till hennes möjligheter att på egen hand klara sina angelägenheter. I dagens samhälle har vi andra möjligheter än tidigare att ge hjälp och stöd utan att behöva ta till en så ingripande åtgärd som en omyndigförklaring…
Avslutningsvis vill jag säga att detta är en betydelsefull reform som sätter begrepp som demokrati och människovärde.i centrum. Genom åtskilliga brev och andra kontakter med regeringskansliet har människor genom åren redovisat de känslor av förnedring och mindervärdighet som en omyndig­förklaring väckt hos dem. Det är hög tid att nu visa dessa människor och deras omgivning att samhället har respekt för deras människovärde och deras förmåga att själva styra sina liv.” (Källa: Riksdagen.se)

Martin Olsson från Centerpartiet sa detta:

”Herr talman! Alla människor skall ha lika värde och rättigheter. Detta måste vara en viktig grundsats i värt demokratiska samhälle. Så långt det är möjligt skall alla tillförsäkras samma medborgerliga rättigheter. Samhället skall emellertid samtidigt garantera att den enskilde ges det stöd och det skydd han eller hon är i behov av.
Genom att riksdagen i dag skall fatta ett beslut om avskaffande av systemet med omyndigförklaring och införa en ny form av hjälp och stöd till dem som inte kan vårda sig själva eller sin egendom tas ett viktigt steg i riktning mot att uppnå denna grundsats. Motivet för avskaffande av systemet med omyndig­förklaring är bl.a. att det anses att både den omyndigförklarade och dennes omgivning kan uppleva omyndigförklaringen som en nedvärdering. Det anses även kunna inträffa att den enskildes psykiska tillstånd påverkas negativt av en omyndigförklaring, liksom att vederbörandes sociala anpass­ning försvåras. Mot bakgrund av strävandena att så långt som möjligt respektera allas självbestämmanderätt och integritet är det naturligt att vi nu avskaffar systemet med omyndigförklaring. Från Centerns sida har vi med hänsyn till våra grundläggande värderingar slött denna utveckling och föreliggande förslag.” (Källa: Riksdagen.se)

Rösträtten är viktig att försvara! Men rätt ska vara rätt. Vi fick inte allmän rösträtt 1918, utan först då alla grupper i utanförskap erhöll den rätten, och det var långt senare!

Utanförskap präglar inte invandringen

Ett av de främsta argumenten som rasister och högernationalister för fram mot invandring och invandrare är utanförskapsargumentet. Mot bakgrund av nya forskningsdata finns nu fog för att ifrågasätta detta vanliga argument i invandringsdebatten.


Retoriken hos rasister och högernationalister brukar se ut ungefär så här:

Invandrare står utanför det svenska samhället. Invandrare vill egentligen bara leva som i hemlandet. Invandring och utanförskap går hand i hand. Utanförskapsargumentet bygger till stor del på idén att invandrare upplever Sverige subjektivt på ett annat sätt än svenskar samt att de står utanför, vantrivs och ’egentligen’ vill åka hem.

Men stämmer verkligen detta?

För första gången är det nu möjligt, tack vare nya forskningsdata från Migrant World Values Survey (MWVS) som genomfördes häromåret, att undersöka om utanförskapsargumentet stämmer eller inte. World Values Survey har sedan 1981 varit en ledande, pålitlig, återkommande undersökning av värderingar i länder över hela världen.

En stor brist har varit att invandrares värderingar inte har kunnat fångas av undersökningen. Därför har man nyligen börjat genomföra Migrant World Values Survey för att råda bot på problemet.

I Sverige genomfördes MWVS under hösten 2018 och pågick i 54 kommuner där över 7 000 utomeuropeiska migranter valts ut från befolkningsregistret. Bortfallet var endast 786 personer vilket betyder att 6 516 personer deltog i studien. Rapporten publiceras i maj i sin helhet, men redan nu har en sammanfattning lagts ut på Institutet för framtidsstudiers hemsida och Dagens Nyheter har skrivit om undersökningens resultat.

Vad säger då resultaten om utanförskapsargumentet? Mer än hälften av deltagarna (57%) säger att de känner sig hemma i Sverige och trivs (55%) samt vill bo kvar i sin kommun (59%). De känner samhörighet med sitt ursprungsland och med Sverige (7.30 på en skala 1 till 10 där 1=ursprungsland och 10=Sverige). De känner alltså mest samhörighet med Sverige. Man kan också tillägga att om man tar med de som känner sig lite hemma i Sverige och de som känner sig hemma i Sverige, då blir siffran hela 89% (se Dagens Nyheter) som känner sig hemma i Sverige i någon grad.

Det är tveksamt om utanförskapsargumentet överlever. Snarare verkar det finnas hoppfulla signaler om att invandrare känner sig integrerade och känner samhörighet med sitt nya hemland Sverige. Detta är resultat som inte stämmer överens med den hysteriska högernationalistiska och rasistiska rapporteringen om utanförskap och s k ”no go-zoner” (eg. ”utsatta områden”).

Ingen förnekar att det finns problem att lösa här i Sverige, men situationen är inte hopplös och den generella mörka bilden av utanförskap är falsk.

”Utanförskapsområden” vs ”utsatta områden” – kontexten som försvann

För några dagar sedan skrev jag en artikel om Hanif Balis senaste utspel på Twitter. Dagen efter fick jag en replik från Tino Sanandaji, som Bali indirekt refererade till i sitt tweet. Det som berördes i tweeten var bl a ”utanförskapsområden”. Det finns betänkligheter kring denna retorik.


Bakgrund till denna artikel är det som jag konstaterat i en tidigare artikel här på Motargument, ”Hanif Bali och ‘hans’ sanning”: Enligt en rapportserie som dåvarande Folkpartiet har låtit presentera vid fyra tillfällen hade Sverige tre (3) ”utanförskapsområden” 1990. Enligt samma metodik får Sanandaji resultatet att Sverige 2012 hade 186 ”utanförskapsområden”. I Balis tweet har siffran ökat till ”långt över 200”. I denna artikel kommer jag att utveckla varför Fp:s metodik inte var bra och varför den inte bör användas.

Photo: Tore Sætre / Wikimedia

Tino Sanandaji svarar

Tino Sanandaji, som gjorde en uppdatering av Folkpartiets ”Utanförskapets karta”, svarade på min tidigare artikel – som egentligen var en kritik mot i första hand Fp, men också mot Bali och Samhällsnytt. Detta är Sanandajis kommentar:

”Ditt inlägg är full av faktafel, du har missförstått källorna och bör rätta dessa grova sakfel. Siffran 3 är inte från mig utan från ”Utanförskapets Karta”, en rapportserie från Folkpartiet som myntade begreppet.

Inte ett ord är rätt här:

”Att Sverige skulle ha haft tre utanförskapsområden 1991 och 200 idag är lögn. Siffran ”tre” från 1991 har Bali hämtat från en skrift signerad nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji kallad ”Utanförskapets karta” – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie. Skriften är en kritik mot den skrift som dåvarande Folkpartiet presenterade 2006, också kallad ”Utanförskapets karta”. Sanandaji har en alternativ syn på vad som ska benämnas ”utanförskapsområde”. Den överensstämmer inte med vad NOA (Nationella Operativa Avdelningen) benämner som ”utsatta områden”. Sanandaji hävdar att det fanns tre ”utanförskapsområden” 1990. Han hävdar vidare att antalet under 2002 stigit till 136 och 2006 till 156 samt att Sverige 2012 hade 186 av dessa ”utanförskapsområden” med 566 000 personer bosatta i dem.”

1. Min rapport var ingen kritik mot Folkpartiets rapport 2006 utan en uppföljning med identiska definitioner. Siffran 136 är också deras.

2. Folkpartiets rapportserie definierade ”Utanförskapsområde” för över 15 år sen, och NOA kom långt år senare och är om något helt annat med ett annat namn. Att jämföra två olika mått och säga att ”utanförskapsområden” som startades 2002 fuskade för att ge högra tal än NOAs ”utsatta områden” som kom 2015 är follihattsnivå. Det är inte ens samma geografiska enheter, ”utsatta områden” är distrik och större, varje utsatt område är ofta flera utanförskapsområden. NOA fokuserar på brott, Folkpartiet som jag uppdaterade räknar skolresultat, förvärvsfrekvens och andel som röstar.

3. Jag har ingen ”alternativ syn”, jag har exakt samma definition som rapportserien Utanförskapets Karta.

Läs på och rätta din artikel.

http://www.temaasyl.se/Documents/Partipolitiskt/Utanförskapets%20Karta.pdf?fbclid=IwAR17vWWV-YDeTNvR45S24pz43uXOUWyPTJAEK_PJtDLR7Q4tBW3u_TmyFnw”

Folkpartiets ofullständiga definition av ”utanförskapsområde”

Varken i Balis tweet eller i Samhällsnytts krönika för en tid sedan, framkommer vilka kriterier som har använts vid kartläggningen av ”utanförskapsområden”.

För många av oss är ”utanförskapsområden”, ”utsatta områden” och ”no go-zoner” samma sak. Följande kriterier – inte särskilt uttömmande – krävdes för att ingå i Folkpartiets ursprungliga ”Utanförskapets karta”:

• att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt

• att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).

(Källa: Utanförskapets karta – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie)

Det finns en nyare och mer komplex kartläggning utförd av en professionell aktör med fler parametrar i sin metodik. NOA (Nationella operativa avdelningen) är en del av Polismyndighetens organisation. NOA:s kartläggning ger en mer heltäckande bild av hur utanförskapet ser ut i Sverige.

Det handlar inte om ”långt över 200” områden som Bali och även Samhällsnytt nyligen uttryckt.

Nationella operativa avdelningens definition av ”utsatta områden” är mer komplex

Hur ser då kriterierna i NOA:s kartläggning ut? Detta har jag tidigare redovisat, men vi tar det igen:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Karta över Rosengård. Upphovsmakare: Tsujigiri.

I NOA:s rapport läser vi:

”Den nationella operativa ledningsgruppen har gett underrättelseenheten vid den Nationella operativa avdelningen i uppdrag att uppdatera de tidigare rapporterna och även identifiera vilka områden i Sverige som kan definieras som utsatta respektive särskilt utsatta. Varje polisregion har områden genom ett så kallat områdesdokument som syftar till att ge en samlad bild av området. Områdesdokumenten har sedan kompletterats med statistik från Statistiska centralbyrån (SCB).

Alla områden har bedömts utifrån

  • de boendes benägenhet att delta i rättsprocessen

  • polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag

  • eventuella parallella samhällsstrukturer

  • extremism, främst den våldsbejakande islamistiska extremismen

De områden som uppfyller alla uppsatta kriterier har bedömts vara särskilt utsatta. Informationen i områdesdokumenten har sedan sammanställts och analyserats vilket resulterat i 61 områden som är att anse som utsatta i olika grad 2. Antalet områden har ökat sedan förra rapporten, vilket främst beror på att polisen har fördjupat sin kunskap om problemen i utsatta områden genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. Några områden nominerades inte till förra omgången. Dels på grund av tidsbrist och dels som tidigare nämnts för att kunskapen om utsatta områden har ökat.”

De ”särskilt utsatta områdena” innefattar, förutom tidigare nämnda kriterier, också till viss del följande kriterier:

  • parallella samhällsstrukturer
  • extremism, såsom systematiska kränkningar av religionsfriheten eller starkt fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri- och rättigheter
  • personer som reser iväg för att delta i strid i konfliktområden 
  • en hög koncentration av kriminella

De ”utsatta områdena” innefattar, förutom tidigare nämnda kriterier, också till viss del följande kriterier:

Påverkan som utgörs av direkta påtryckningar, exempelvis genom hot och utpressning, eller indirekta, som

  • offentliga våldshandlingar som riskerar att skada tredje man
  • narkotikahandel som bedrivs öppet
  • ett utåtagerande missnöje mot samhället

Replik till Sanandaji

Jag kommer nu att replikera Sanandaji, trots att min kritik var riktad mot i första hand Fp, men också mot Bali och Samhällsnytt, på de tre punkter han staplar upp:

1. Bali skrev ”långt över 200” i sin tweet. Samhällsnytt skrev ”över 200”. Det är korrekt att enligt den definition av ”utanförskapsområden” som Folkpartiet hade i sin rapportserie så stämmer siffran 186 i din uppdatering. Men, och detta är ett stort men, definitionen är inte komplett, såsom redovisats ovan.

Dessutom är dåvarande Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, ett politiskt parti och inte en myndighet. En myndighet som NOA har helt andra lagliga krav på utförlighet, saklighet och objektivitet i sin forskning, medan politiska partier får skriva vad de vill och utelämna vad de vill.  Varför, som Bali gjorde i sitt tweet och som Samhällsnytt tidigare gjorde, indirekt hänvisa till ”Utanförskapets karta” när det finns en bättre kartläggning att tillgå?

2. Jag har inte uttryckt att någon ”fuskat”.

3. Den alternativa synen består i att han föredrar att stödja sina påståenden på en rapport från 2002 som är skriven av ett politiskt parti, istället för en rapport från år 2017, skriven av en svensk myndighet som bedriver forskning enligt fastställda kriterier.

Det vi på Motargument motsätter oss är att Bali och Samhällsnytt – medvetet undviker att förklara kontexten. ”Långt över 200 utanförskapsområden” är säljande siffror – men var kommer de ifrån? 186 är siffran i Sanandajis uppdatering. NOA:s 61 ”utsatta områden” är inte alls lika säljande. Däremot speglar siffran 61 verkligheten bättre.

Att NOA:s definition är bättre, mer komplex och rättvisare är inget som intresserar de som anser att Sverige har massvis av ”no go-zoner”/”utanförskapsområden”/”utsatta områden”. Där utgör vare sig Bali,  Samhällsnytt eller Sanandaji några undantag. 


Fotnot: Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.

Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det 61 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.

Hanif Bali (M) och ”hans” sanning

Moderaternas egen ”bad boy” Hanif Bali har en alldeles speciell retorik och argumentationsteknik. Den har vi avhandlat vid ett flertal tillfällen här på Motargument. Denna gång bemöter vi Balis syn på flyktingar och flyktingpolitik, och ställer oss frågan om hur det är möjligt att tappa bort sig själv i argumentationen. Läs vidare!


Skärmdump från Twitter 181119.

I ett tweet bemöter Bali anklagelserna om att han skulle vara en s k ”husbl*tte”. Motargument vill här och nu starkt markera och avråda från att använda sig av sådan retorik i debatten. Det är kontraproduktivt och ger än mer bränsle i en redan uppvarvad debatt. Debatt klarar sig bäst då den får vara fri från invektiv, hot, anklagelser och personangrepp.

Som svar på frågan om hur han ser på att han själv har kommit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn samtidigt som han är av åsikten att Sverige ska ha noll invandring (se inslaget i SVT:s ”Min sanning” här) valde Bali åter att spetsa till det på sociala medier.

Argumentet ”att jag ska agera mot mina övertygelser på grund av ren hypotetisk egoism?” är förvisso ett argument, men det är också ett historielöst och inkonsekvent argument i ljuset av hans egen bakgrund. Inställningen att vägra andra människor asyl mot bakgrund av att man har ”övertygelser” samtidigt som man själv en gång har beviljats asyl är svår att greppa. Mer om detta kommer jag till i slutet av denna artikel.

Att Sverige skulle ha haft tre utanförskapsområden 1991 och 200 idag är lögn. Siffran ”tre” från 1991 har Bali hämtat från en skrift signerad nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji kallad ”Utanförskapets karta” – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie. Skriften är en kritik mot den skrift som dåvarande Folkpartiet presenterade 2006, också kallad ”Utanförskapets karta”. Sanandaji har en alternativ syn på vad som ska benämnas ”utanförskapsområde”. Den överensstämmer inte med vad NOA (Nationella Operativa Avdelningen) benämner som ”utsatta områden”. Sanandaji hävdar att det fanns tre ”utanförskapsområden” 1990.  Han hävdar vidare att antalet under 2002 stigit till 136 och 2006 till 156 samt att Sverige 2012 hade 186 av dessa ”utanförskapsområden” med 566 000 personer bosatta i dem.

NOA har en helt annan klassificering av dessa områden. De väljer att dela upp ”utsatta områden” i tre kategorier:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden. Inte ”över 200”.

Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Det är säkert en medveten taktik av Bali och Sanandaji att använda sig av en icke längre använd definition på ”utsatta områden”. Ju fler, desto ”bättre”, helt enkelt.

Balis tredje argument i tweeten är en hypotes, och syftar egentligen bara till att polarisera och skapa en än mer infekterad debatt. I en efterföljande tweet utvecklar han sin tankegång.

Skärmdump från Twitter.

I tweeten ovan använder sig Bali av svepande och generaliserande argument. Det mest iögonfallande argumentet är att ”det sekulära civilsamhället bytts ut mot det ultrareligiösa”. Det är ett kraftfullt statement, utan verklighetsförankring. Det finns små fraktioner av religiös fundamentalism i Sverige, det är sant, men att hävda att hela samhället genomsyras av det är direkt felaktigt. Att det råder utanförskap och segregation i skolor i s k ”utsatta områden” är ingen hemlighet. Men det finns undantag, och det är heller inget argument för att strypa asylinvandringen. Inte heller trångboddhet är ett incitament för strypt asylinvandring. Att svartmåla och skapa en bild av att det är invandrare och invandring som är problemet är inte konstruktivt.

I debatten används (framför allt utomeuropeiska) invandrare boende i ”utsatta områden” som slagträ i argumentationen för en minskad flyktinginvandring. Det är en medveten svartmålning i syfte att misstänkliggöra människor utifrån ursprung, kultur, religion och etnicitet. Det Bali (och andra opinionsbildare) gör är att underblåsa denna människosyn samt att skapa polemik med det klassiska ”vi och dom”-tänket. Att han dessutom gör det genom att tappa bort sig själv och sin egen historia är uppseendeväckande. Vi har på Motargument berört detta fenomen i ett flertal artiklar. (Länk 1, Länk 2 och Länk 3). Retoriken och argumentationen är inte konstruktiv. Det finns ett syfte, en agenda.

Invandrare är inte en homogen grupp. De är en brokig samling med massor av åsikter, människosyner och syn på samhället. Med detta sagt finns det definitivt inga garantier för att det inte skulle finnas vare sig rasism, kristofobi, antisemitism eller islamofobi bland invandrare. Det finns.

Motargument vill tydliggöra att vi är av åsikten att det finns stora problem med s k ”utsatta områden”, segregation och brist på integration. Vi blundar inte. Vi anser däremot att det finns andra vägar än att strypa asylinvandringen. Vi hävdar att det inte går att ”skylla på invandrarna”.

Källa:

Polisen: Utsatta områden – Social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen

Myt: Sverige och ”no go-zonerna”

 Det råder en falsk konsensus kring begreppet no go-zoner och dess förekomst i Sverige. Sverige har inga no go-zoner. Däremot har vi 61 områden som klassificeras som ”utsatta”, ”särskilt utsatta” och riskområden.


I en krönika på Samhällsnytt 31 oktober 2018 nämns att det finns över 200 utanförskapsområden i Sverige där blåljuspersonal måste ha poliseskort. För att reda ut myten måste vi först definiera begreppen:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.

Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det 61 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 1)

Samhällsnytt ställer i en krönika upp 26 påståenden som ska fungera som argument för att vårt land skulle befinna sig vid avgrundens rand. De 26 påståendena består mestadels av lögner och halvsanningar.


Det retoriska greppet i krönikan ”Den politiska skrattspegeln”, signerad Rolf Malm den 31 oktober, förtjänar en alldeles egen artikel, så vi kommer inte att närmare gå in på det. Vi vill istället fokusera på de påståenden som Malm ställer upp och belägga dem med korrekt fakta. I krönikan finner vi såväl lögner som halvsanningar. Vi finner också en del som stämmer överens med verkligheten.

Vi kommer här och nu att punkta upp Malms påståenden och bena ut dem med korrekt fakta. Here goes:

PÅSTÅENDE: ”Hur kan en stor del av svenska folket annars acceptera att antalet våldtäkter de senaste åren ökat med 600 %!”

FALSKT. Det har cirkulerat siffror om 700 %. Under de senaste tio åren har våldtäktsanmälningarna ökat från 59 till 73 per 100 000 på tio år – vilket ger 24 %. (Källa: BRÅ)


PÅSTÅENDE: ”250 000 kvinnor lever under hedersförtryck här i detta påstått sekulariserade land med sin feministiska regering.”

DELVIS SANT. Hedersförtryck drabbar såväl pojkar som flickor,  kvinnor som män. Särskilt utsatta är hbtq-personer och funktionsnedsatta. Det finns ingen officiell statistik att tillgå vad gäller hedersförtryck. 2011 gjordes en bedömning i en statlig utredning att antalet människor som lever under hedersförtryck i Sverige. Enligt en bedömning av Astrid Schlytter, docent i rättssociologi, ligger denna siffra idag på ungefär 240 000. I denna siffra räknar man inte in unga med en eller ingen utlandsfödd förälder, och inte heller hedersförtryckta i kristna svenska församlingar eller vuxna. (Källa: SvD)


PÅSTÅENDE: ”Det byggs moskéer på snart sagt varje ort så att landet blir en avspegling av den brutala, kvinnoförtryckande arabvärlden.”

FALSKT. Enligt SCB:s rapport publicerad 2017-06-19, med statistik från år 2015, fanns cirka 2 000 tätorter i Sverige. År 2015 bodde 87 % av Sveriges befolkning i en tätort.

SCB definierar en ”tätort” som en ort med minst 200 invånare. Till tätorter räknas såväl våra storstäder som mindre orter. (Källa: SCB)

Det byggs inte och har inte byggts 2 000 moskéer i alla eller nästan alla tätorter i Sverige.

För övrigt kan nämnas att det enligt Sveriges Radios ekoredaktion fanns det år 2005 ungefär 120 så kallade ”källarmoskéer” i Sverige. En källarmoské är en befintlig lokal som modifierats och används som moské, alltså inte en moské som byggs för att fungera som moské. De ska inte räknas in i Malms påstående. (Källa: SR)


PÅSTÅENDE: ”Eller att antalet bilbränder har ökat med 75 %.”

FALSKT. 2008 låg antalet insatser vid avsiktliga bilbränder 1 008. 10 år senare, 2017, låg siffran på 1 457. Det innebär en ökning på 45 %. Men om man kikar på antalet insatser per 1 000 invånare är siffrorna 0,11 för 2008 och 0,14 för 2017. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)


PÅSTÅENDE: ”Över 500 000 står i bostadskön i Stockholm och oräkneliga i övriga Sverige.”

SANT. Vid årsskiftet 2017/18 stod 596 171 personer i bostadskö i Stockholm. (Källa: Bostadsförmedlingen) Som jämförelse stod 218 200 personer vid årsskiftet 2017/18 i bostadskö i Göteborg. (Källa: Boplats)


PÅSTÅENDE: ”Vi har Europas längsta vårdköer.”

FALSKT. I ett Facebook-inlägg 23 april 2018 påstår SD att Sverige har Europas längsta vårdköer. Med vårdkö menar man i politisk debatt väntetiden inför en operation. SD har två ”belägg” för sitt påstående:

1). Den lagstadgade vårdgarantin säger att en behandling/operation ska påbörjas inom 90 dagar efter att beslut om åtgärden tagits. SD hänvisar till IHP:s undersökningar utförd av amerikanska stiftelsen Commonwealth Fund. Undersökningarna grundar sig på enkätundersökningar gjorda bland patienter i elva länder (sju i Europa inklusive Sverige) som snarare handlar om att det upplevs vara svårt att få kontakt med sjukvården på kvällar samt att det tar lång tid att få tid hos läkare eller sjuksköterska. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys hävdar att dessa rapporter inte kan användas för att belägga påståendet.

2). Timbrorapporten ”Vårdköer och väntetider” från 2 mars 2018, som påstår att Sverige, Irland och Polen har ”sämst väntetider i Europa”. Påståendet grundas på en undersökning gjord förra året av analysföretaget Health Consumer Powerhouse. Företagets styrelseordförande säger att analyserna inte kan användas för att belägga att Sverige har längst vårdköer i Europa? Han säger också att rubriken på den debattartikel på ämnet skriven av styrelseordföranden och en kollega på företaget som publicerades i Aftonbladet 25 januari 2016 är felaktig. (Källa: SvD)


PÅSTÅENDE: ”Vi har världens dyraste bensin näst Hong Kong.”

FALSKT. Hong Kong har världens dyraste bensin, där 1 liter kostar 19,33 SEK. Sverige hamnar på 21:a plats över bensinpriser i världen enligt en rapport från 5 november 2018. Då kostade 1 liter bensin 15,27 SEK. Billigast är Venezuela med 0,08 SEK per liter bensin. (Källa: Globalpetrolprices.com)


PÅSTÅENDE: ”667 skolor brann under 2017.”

SANT. 2017 brann det i 667 skolor. 64 % av dessa bränder var anlagda. 2010 var siffrorna 556 och 49 %. (Källa: MSB)


PÅSTÅENDE: ”Nu finns 230 000 fattigpensionärer.”

DELVIS SANT. Eurostat, OECD och andra använder sig av begreppet ”risk för fattigdom” för hushåll med en inkomst under 60 % av medianinkomst. Pensionsmyndigheten använder inte ordet ‘fattigdom’, utan använder begreppet ”relativ låg ekonomisk standard”. Det finns två saker att betänka här:

1). Måttet innefattar inte förmögenhet, vilket innebär att ett hushåll, trots ekonomiska tillgångar, kan räknas som ”relativ låg ekonomisk standard”.

2). Måttet påverkas av vilken boendekostnad ett hushåll har: en högre boendekostnad ger högre bostadstillägg.

2017 låg 245 000 människor (162 000 kvinnor och 83 000 män) i gruppen 65 år och äldre under gränsen för ”relativ låg ekonomisk standard”. Kvinnor, ensamstående och de äldsta inom åldersgruppen över 65 år samt utrikesfödda är de grupper som har störst risk att hamna under inkomstgränsen för ”relativ låg ekonomisk standard”. Detta beror framför allt på jämförelsevis låga inkomstgrundade pensioner samt låga boendekostnader. (Källa: Pensionsmyndigheten)


PÅSTÅENDE: ”Det sker 4 gånger fler skjutningar i Sverige jämfört med Tyskland.”

DELVIS SANT. I påståendet nämns ”skjutningar”. Att hitta statistik på det är inte möjligt. Däremot är det möjligt att finna statistik på skjutningar med dödlig utgång. År 2015 var antalet skjutningar med dödlig utgång 4 gånger fler i Sverige jämfört med Tyskland. Vid sökning på länken är det siffran för ”Gun homicide” man ska beakta. (Källa: Gunpolicy.org)

45413351_728942647472605_765099401025683456_n
Sammanställning av skjutningar med dödlig utgång i Tyskland och Sverige 2010-2015. (Källa: Gunpolicy.org)

PÅSTÅENDE: ”Våldsbrotten ökar katastrofalt.”

FALSKT. Siffror från Socialstyrelsen visar att våldet i Sverige har minskat. Detta avspeglas i hur många som erhåller vård, såväl öppen som sluten, efter våld. Den totala minskningen är på 24 % de senaste tio åren. (Källa: Socialstyrelsen)

Vad gäller utsatthet för våldsbrott ligger siffran enligt NTU någorlunda konstant. 2007 uppgav 2,9 % att de hade blivit misshandlade och 0,7% att misshandeln var allvarlig (den krävde någon form av sjukvård. Samma siffror 10 år senare (2016) var 2,7 % och 0,7 %. Uppgifterna från NTU väcker dock allvarliga frågor. (Källa: NTU)

Medan den avgörande källan från Socialstyrelsen uppger att knappt 15 000 personer fick vård efter att ha utsatts för våld 2008 och drygt 12 000 år 2017 så var det enligt NTU:s intervjusvar 93 000 som skulle ha sökt vård 2007 och 153 000 år 2016. Skillnaden är så stor att den väcker legitima frågor och kräver en särskild granskning. (Källa: NTU)


PÅSTÅENDE: ”Nu finns 200 utanförskapsområden där blåljuspersonal måste ha poliseskort.”

FALSKTFörst måste vi definiera begreppen:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)


PÅSTÅENDE: ”Eller att det trots den ”restriktiva invandringspolitiken” ändå kommer minst 300 000 nya invandrare de närmaste åren”

SANT. Prognosen (från 29 juli 2018) ligger på 100 000 de närmaste åren. Av dessa 100 000 är inte fullt en tredjedel asylinvandrare och deras anhöriga. Resterande är arbetskraftsinvandrare, studerande, EES-medborgare och anhöriga till dessa samt till svenskar. Observera också att en del av uppehållstillstånden för arbetskraftsinvandrare rör säsongsarbetare (bärplockare, skogsplanterare), och är alltså tidsbegränsade till några få månader. (Källa: Migrationsverket)


PÅSTÅENDE: ”Kanske upp mot 100 000 papperslösa invandrare lever laglöst och farligt i Sverige”.

FALSKT. Siffran 100 000 är möjligen hämtad från Rebecca Weidmo Uvells uträkning på den egna bloggen 2016. Uträkning är gjord på ett osammanhängande hopkok av olika uppgifter. Det går inte att finna statistik över antalet papperslösa, eftersom det inte finns registrerat. Följaktligen är siffror enbart spekulation. I betänkandet av återvändandeutredningen läser vi: ”Ett problem i det sammanhanget är det inte obetydliga antal personer som i den situationen ‘går under jorden’, det vill säga stannar kvar i landet, trots att beslutet om utvisning innebär en skyldighet att inom viss kortare tid lämna landet. Det har beräknats att mellan 20 000 och 50 000 sådana tillståndslösa personer för närvarande vistas i Sverige och berörda myndigheter gör bedömningen att den gruppen ökar”. (Källa: SOU 2017:93, sid. 63)


PÅSTÅENDE: ”Sverige kan försvaras militärt i högst en vecka.”

SANT. Det har successivt gjorts neddragningar i försvarsbudgeten. 1975 avsattes 3,1 % av BNP för försvaret. 2016 låg samma siffra på 1,0 % av BNP. Svenskt försvar är byggt för fredstid – inte för krig. (Källa: Försvarsmakten)


PÅSTÅENDE: ”Att vi inte har skyddsrum för mer än halva befolkningen.”

FALSKT. På MSB.se, dvs Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida läser vi att ”I Sverige finns cirka 65 000 skyddsrum med plats för ungefär sju miljoner människor”. Denna siffra (ca 70 % ) motsvarar långt mer än halva befolkningen. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)


PÅSTÅENDE: ”Eller att vår krisberedskap numera är så usel att vi bara klarar oss några dagar vid avspärrning.”

SANT. Den svenska krisberedskapen är föremål för utveckling. Det behövs ett nationellt grepp med tydligt politiskt ledarskap för att det ska skapas förutsättningar på alla nivåer i samhället. Sverige är inte rustat för krig, naturkatastrofer eller drivmedelsbrist.

Det är svårt att precisera hur Sverige skulle klara sig vad gäller livsmedelsförsörjning vid störningar. Störningens omfattning och karaktär är det avgörande. En uppskattning från Livsmedelsverket är att det inom dagligvaruhandeln och storköksgrossisterna finns mat för mellan en och två veckor. Tillgången till drivmedel, elektricitet och IT kommer vid en störning att försämras relativt snabbt. (Källa: LandLantbruk)

I försvarsberedningens rapport ska Sverige uthärda en säkerhetspolitisk kris i tre månader och individen klara sig utan stöd i en vecka. Idag ser det inte ut så. Vi lever efter devisen ”just in time”. (Källa: Försvarsdepartementet – Motståndskraft)


PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige har den sämsta gränskontrollen i Europa.”

FALSKT. En opublicerad EU-rapport riktar kritik mot svenska gränskontroller. Gränskontrollanterna skriver i rapporten följande:

”Brådskande åtgärder bör vidtas av myndigheterna för att ta itu med de eftersläpningar och luckor som identifierats på såväl strategiska som operativa nivåer.”

I rapporten framförs kritik mot Sveriges uppbyggnad och organisation kring hur gränskontrollerna sköts. EU-inspektörerna menar att det saknas en gemensam struktur och enlighet mellan de olika myndigheterna. Det framkommer också att Sverige på ett antal punkter bryter mot Schengenregelverket och att kunskaps- och utbildningskraven för personal är ”not sufficient” och ”non-compliant”. (Källa: SR)

Däremot är det, trots en opublicerad rapport, inte möjligt att dra slutsatsen att Sverige skulle ha Europas sämsta gränskontroller.


PÅSTÅENDE: ”Eller att mer än varannan invandrare fortfarande är utan jobb efter 8 år.”

SANT. Det finns stora variationer kring siffrorna beroende på när personen invandrade och vilken utbildningsnivå hen har. Generellt sker en positiv utveckling. (Källa: SVT)


PÅSTÅENDE: ”Skattebetalarna betalar 30 miljoner kronor för varje konstgjort invandrarjobb – som ändå inte leder till riktiga jobb.”

FALSKT. När det gäller ”konstgjorda invandrarjobb” är påståendet uppenbart orimligt. Det finns tre typer, med olika grad av subvention:

  • Nystartjobb (60% av lönekostnaden)
  • Instegsjobb (80% av lönekostnaden)
  • Extratjänst (100% av lönekostnaden + handledning)

Instegsjobb och extratjänst kan man få max 2 år. Nystartjobb kan man få hela arbetslivet. Hur man än räknar, kan inte ”varje konstgjort invandrarjobb” kosta 30 miljoner i skattemedel. (Källa: Arbetsförmedlingen)

För den som vill kika på ekonomiska prognoser och utfall kan göra det på Arbetsförmedlingen.se.


PÅSTÅENDE: ”Eller att upp till 70% av invandrarelever i utsatta områden inte klarar godkända betyg.”

FALSKT. Siffran 70 % är cherry-picking. Det finns områden i t ex Göteborg där siffran nästan kommer upp i den nivån, men det är ett medvetet selektivt urval. Vad gäller elever som invandrat vid 13 års ålder eller senare klarar 80 % inte grundskolan med godkända betyg. Däremot så klarar sig barn som invandrat före 7 års ålder nästan lika bra som infödda: 20 respektive 10 % klarar inte godkända betyg. Vad gäller barn som invandrat mellan 7 och 12 års ålder så klarar 35 % inte godkända betyg. (Källa: Ekonomifakta)

Skärmdump från Ekonomifakta.

PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige genom främst invandring snart har över 10 miljoner invånare.”

SANT. Sveriges folkökning beror till största del på invandring just nu. 80 % av folkökningen under 2017 grundar sig i att fler personer invandrar än utvandrar. Resterande 20 % beror på att det föds fler än det dör. I slutet av 2017 bodde nästan 1,9 miljoner personer i Sverige som är födda utomlands. Det motsvarar 18,5 % av den svenska befolkningen. (Källa: SCB)


PÅSTÅENDE: ”Alla dessa nya svenskar ska kommunerna enligt lag sörja för. För det tvingas de låna – snart är deras låneskuld 1000 miljarder kronor (en biljon).”

SANT. Enligt det kommunala låneinstitutet Kommuninvest, med ett stort antal av Sveriges 290 kommuner som medlemmar, beräknas de sammanlagda kommunala skulderna fördubblas mellan 2015-2024.

Den kraftigt ökande befolkningen, bland annat beroende på stora flyktingströmmar, uppges vara en av orsakerna. Kommuninvest påtalar även att kommunernas ökande skulder blir ett problem genom att de statliga bidragen till kommunerna minskat.

”Institutets VD Tomas Werngren menar dock att ökningen måste ses i ljuset av att den svenska ekonomin fortsätter att växa.

– Kommunernas skulder i förhållande till BNP är låga och ökar på tio år från 13 till 17 procent, vilket är hanterbart. Dessutom ser vi att kommunernas pensionsåtaganden kommer att minska på längre sikt, vilket ökar det ekonomiska utrymmet.” (Källa: Kommuninvest låneskulder)


PÅSTÅENDE: ”När räntan höjs, statens stöd för invandrarna snart upphör och lågkonjunkturen slår till lär de tvingas höja kommunalskatterna drastiskt – trots att vi redan har världens högsta skatter.”

FALSKT. På listan över OECD-länders skattetryck hamnar Sverige på delad 4:e plats med 44,1 %. (Källa: Ekonomifakta skattetryck)


PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige nu har EU:s lägsta BNP per capita.”

FALSKT. Sverige ligger på sjunde plats vad gäller BNP per capita. EU innefattar 28 länder. (Källa: Eurostat)


PÅSTÅENDE: ”Eller att ett litet s.k. Miljöparti bestämmer att Sverige ska bli fossilfritt.”

FALSKT. Regeringen genomför energiöverenskommelsen som slöts mellan regeringspartierna, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna 2016. (Källa: Regeringen.se)


Det är i lögnerna och myterna som splittringen i samhället får sitt bränsle. Det är splittringen som folkvalda politiker (läs sverigedemokrater) och alternativ media vill uppnå. Det är denna eskalerande och farliga utveckling vi är skyldiga att stoppa.

Källor:

Arbetsförmedlingen – Anställningsstöd

Arbetsförmedlingen – Ekonomiska prognoser och utfall

Boplats – bostadskö Göteborg

Bostadsförmedlingen – bostadskö Stockholm

BRÅ (Brottsförebyggande rådet) – våldsbrott

Ekonomifakta – grundskolan

Ekonomifakta – skattetryck

Eurostat – BNP per capita

Försvarsdepartementet – Motståndskraft

Försvarsmakten – försvaret

Globalpetrolprices.com

Gunpolicy.org – ”skjutningar”

Kommuninvest – låneskulder

LandLantbruk – livsmedelsförsörjning

Migrationsverket – prognos invandring

MSB.se – skyddsrum

MSB.se – statistikdatabas bilbränder

MSB.se – statistikdatabas skolbränder

NOA (Nationella operativa avdelningen) – utanförskapsområden

NTU (Nationella trygghetsundersökningen) – utsatt för våldsbrott

OECD – skatt på arbete

Pensionsmyndigheten – ”fattigpensionärer”

Regeringen.se – fossilfritt Sverige

SCB – in- och utvandring

SCB – tätorter

SOU 2017:93 – papperslösa

SR – grundskolan

SR – gränskontroller

SR – moskéer

SvD – hedersförtryck

SvD – vårdköer

SVT – utrikesfödda arbete

Alternativ för Sverige: ”Dags att åka hem…”

Gästkrönika av Amer

Alternativ för Sverige tycker att det är hög tid för mig att åka ”hem”.

Med Sveriges flagga i ett hjärta som symbol och klassiska svenska färger använder de min brevlåda och dessa till synes enkla ord för att tydliggöra min värdighet som svensk medborgare och som människa. Jag har nog aldrig blivit så rädd, besviken, ledsen och arg som när jag kom hem och plockade upp denna broschyr. Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg vad jag höll i mina händer. Och i virrvarret av tankar som infann sig i just den stunden så var det en tanke som utmärkte sig särskilt:

Varför duger inte jag?

Alternativ för Sverige hade fått mig att börja fundera varför inte jag dög. Varför inte jag var tillräckligt svensk. Varför jag skulle exporteras ut ur landet som en oönskad last möglig potatis. Och kanske är det precis det de vill uppnå: att ingjuta tvivel, rädsla och osäkerhet djupt inne i människan. Att få folk att börja ifrågasätta sina identiteter, sina ursprung och allt de tidigare hållit kärt och bekant.

Egentligen är svaret enkelt: vi duger alla precis som vi är. Även jag. Vi duger för oss själva, vi duger inför andra, vi duger inför alla våra åtaganden.

Och vi duger i synnerhet för Sverige. Mitt hem. Vårt hem.

Den fullaste (fulaste) odugligheten finns enbart hos den konstruktion som kallar sig Alternativ för Sverige, och alla de konstruktioner i samhället och världen som är Alternativ för Sverige lika.

Dessa mörka krafter förespråkar antidemokrati. Segregation. Ilska, hat och rasism. Division. Misstro. Isolering. Totalitarism. Dränering. Exkludering. Utanförskap. Egoism. Och ensamhet.

Dessa mörka krafter har vi alla ett ansvar att bekämpa och utrota.

För Sverige är inte någon glorifierad, idyllisk framtida Narnia-utopi där blåögda och blonda oskuldsfulla, lyckliga och lydiga svenskar skuttar omkring på gröna ängar och i lummiga skogar. Där det alltid är fred, där alla har pengar och kärlek, och där allt är homogent.

Sverige är här och nu, precis som det alltid har varit. Sverige är jag. Och det är ni. Sverige är vi alla. Vi får tillsammans plats i Sverige, för det är tillsammans vi skapar Sverige. Och vi behöver inte åka hem, för vi är redan hemma. Jag är redan hemma.

Så nej, tack. Jag stannar.

#vemskabort
#jagstannar
#svpol
#val2018

Foto: Privat

Skammen, skulden och den psykiska ohälsan


Det finns en stämpel som är ytterst svår att sudda ut. I princip alla av oss berörs av stämpeln ”psykiskt sjuk”. Antingen lever vi själva med en diagnos eller så finns det någon i vår närhet som lever med en diagnos. Det är dags att radera, eliminera, förinta och krossa stigmat.


Jag vill till att börja med påpeka att detta är en krönika, som inte syftar till att vara vetenskaplig eller skapa någon form av konsensus. Orden i texten kommer enbart från mig själv.

Antingen drabbas vi själva eller så finns det någon i vår närhet som inte mår bra. Det finns fortfarande ett starkt stigma kring människor som är ”psykiskt sjuka”. Förr betraktades man som paria. Man var idiot, dåre, galen, imbecill och sinnesslö. Hade man tur var man bara eljest. Attityderna kring psykisk ohälsa lever kvar. Oftast handlar det om okunskap, rädsla och avsky.

Vi har kommit en bra bit på väg i vår människosyn kring psykisk ohälsa. Men fortfarande gnager en stark känsla av skam hos de av oss som är drabbade. Den allmänna uppfattningen är att det råder tabu att berätta om hur vi mår, om hur vi fungerar, om hur vi förhåller oss, eller inte förhåller oss, till andra människor.

Att vara öppen med sin psykiska ohälsa är att visa sig sårbar och svag. De av oss som är drabbade är oroliga för vad det kommer att få för konsekvenser att berätta. Hur kommer mottagaren att reagera? Blir de rädda för mig, blir de avvaktande, osäkra eller kommer de kanske till och med att ta avstånd från mig?

Vi ska inte glömma att vi alla är olika, vi är alla unika. En del människor lever med diagnoser utan att egentligen veta om det, och har därför inte några som helst möjligheter att bearbeta, hantera eller tydliggöra den egna funktionen.

Det finns olika grader i helvetet för vad som känns OK för oss att dela med oss av. Dessa grader bestäms av den egna känslan, den egna självbilden och den egna upplevelsen. Det kan ingen ta ifrån oss.

Det handlar om att våga bryta barriärer, ta steget, komma till insikt, acceptera och respektera sig själv och inte minst att våga berätta. Men varför är det så svårt? Många av oss som bär på någon form av psykisk ohälsa påverkas direkt av den egna verkligheten. Vi är sårbara, vi klarar av stress i mindre utsträckning, vi har en annan omvärldsuppfattning, vi har en unik självbild, vi styrs av kontrollbehov, vi påverkas av röster och vi saknar sociala koder. Vi ser, känner och hör saker som andra inte gör. Vi är rädda för att andra ska döma oss. Vi känner skam och skuld. Vi är rädda att stämplas som konstiga, galna eller att drabbas av utanförskap.

Varför känner vi skuld och skam över något vi inte kan rå för och som vi inte kan styra över? Varför skuld- och skambelägger vi människor som lever med psykisk ohälsa? Det finns ingen skuld och det finns ingen skam i att leva med en diagnos.

OM vi väljer att ta steget att berätta för andra om vår psykiska ohälsa blir vi, i vissas ögon, en diagnos. Omgivningen identifierar oss som om diagnosen är det enda vi är. Det är inte humant någonstans, och vi förtjänar bättre. Återigen hamnar vi i det där ensidiga facket som vi ska undvika.

Vi får aldrig glömma bort att vi ÄR inte vår diagnos, vi är oss själva – vi är människor. Människor med samma oantastliga människovärde som alla andra människor.

Det är positivt att det finns människor i samhället som väljer att berätta om sin psykiska ohälsa. Förhoppningsvis kan det leda till att fler av oss blir bekväma med att ta steget. Det går långsamt, men attitydernas position förflyttas sakta men säkert framåt.

Samhällssynen kring psykisk ohälsa är i ständig förändring. Det är bra. Men vi behöver alla lära oss att vi är olika, att vi fungerar olika eller att vi uppfattar saker olika.

  • Vi måste lära oss att respektera och acceptera våra olikheter.
  • Vi måste ändra attityder och vi måste krossa fördomar.
  • Vi måste vara mottagliga och vilja lära.
  • Vi måste våga prata.

Det är genom att prata som vi kan förstå och det är först då vi kan skaffa oss möjligheter att eliminera skammen och skulden.

Vi måste våga vara olika. Vi måste våga acceptera olika. Oavsett vad vi själva och omgivningen anser. Och kom ihåg: vi är alla människor, och vi är alla lika värda. Oavsett. DET kan aldrig tas ifrån oss.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Bloggar om att leva med psykisk ohälsa:

anorexiaojag.se

Om att leva med schizoaffektivt syndrom

Autism- och Aspergerförbundets blogg

MemyselfandOCD

Sinnesrubbad – ett liv med antisocial personlighetsstörning

wannabefree: Min kamp mot ett bättre liv – Fri från ångest, depression och social fobi

bipolarblog.se