Kategoriarkiv: Reportage

Reportage

Klart att Nordfront begått brott – historiskt rättsfall

Den 28 september konstaterade Örebro tingsrätt att webbtidningen Nordfront begått brottet hets mot folkgrupp i 102 fall. Det är organisationen Juridikfronten som drivit ärendet. Här berättar Juridikfrontens Robin Enander om fallet och varför det är unikt.

Fråga: Örebro tingsrätt har dömt NMR för hets mot folkgrupp. Kan du sammanfatta domen?

Någon dom har inte kommit ännu. Prövningen i den här typen av fall sker i två steg. Först en juryprövning och därefter en prövning av rättens juristdomare. Nordiska motståndsrörelsens propagandaorgan, Nordfront, har utgivningsbevis och en ansvarig utgivare som är straffrättsligt ansvarig för allt material på Nordfronts databas. Detta innebär att särskilda regler i yttrandefrihetsgrundlagen gäller för eventuella brott. Bland annat en viss sorts process (yttrandefrihetsmål) och att Justitiekanslern är åklagare. I tryck- och yttrandefrihetsmål finns i regel en jury, bestående av politiskt tillsatta ledamöter (ungefär som nämndemän).

Denna jury tar i första hand ställning till de påstådda gärningarna och får svara JA eller NEJ på frågan om brott föreligger i varje enskilt fall. Det som juryn friar kan inte överprövas. De gärningar som juryn anser är brottsliga prövas därefter av rättens juristdomare som slutligen meddelar dom.

Det som hände i fredags var att juryn ansåg att 104 av de 106 gärningar som omfattades av åtalet utgjorde yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Nu återstår alltså juristdomarnas ställningstagande till dessa 104 fall. (https://www.juridikfronten.org/2018/09/29/svar-fran-juryn-i-rattegangen-mot-nordfronts-tidigare-utgivare/)

Åtalet gäller ett stort antal publiceringar på Nordfront och är det största åtalet för hets mot folkgrupp i svensk rättshistoria (https://www.juridikfronten.org/2018/05/07/storsta-atalet-for-hets-mot-folkgrupp-nagonsin-mot-nazistisk-sajt/). En stor del av gärningarna består av bilder på Adolf Hitler som i sitt sammanhang anses förmedla reservationslösa hyllningar av densamme. Enligt svensk rättspraxis kan reservationslösa hyllningar av Adolf Hitler, och därmed hans skoningslösa raspolitik, utgöra hets mot folkgrupp. Utöver detta återfinns i åtalet antisemitiska och homofobiska texter publicerade på Nordfront.

Fråga: Vad har domen för betydelse? På vilket sätt kommer domen kunna påverka framöver – vad händer nu?

Om den tidigare ansvarige utgivaren döms i detta mål så kan det ha betydelse för ett eventuellt framtida åtal mot den nuvarande ansvarige utgivaren som, till följd av Juridikfrontens anmälningar, är misstänkt för brott av liknande karaktär (https://www.juridikfronten.org/2018/09/19/ny-ansvarig-utgivare-for-nordfront-och-annu-en-forundersokning-inledd/).

Vad som händer längre fram i tiden vet vi inte. Risken är att den här typen av processer blir mer sällsynta om regeringens förslag på ansvarsbegränsningsregler för ansvariga utgivare passerar riksdagen (https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2017/12/prop.-20171849/). Det är ett förslag med bred politisk, blocköverskridande uppslutning, där vi menar att samtliga partier förbisett vilka konsekvenser det kommer att få i relation till intresset av att beivra hets mot folkgrupp.

Dessa regler innebär att om ett brottsligt material tillhandahållits mer än 12 månader så ska den ansvarige utgivaren kunna gå fri om hen inom 14 dagar efter en erinran från Justitiekanslern tar bort materialet (https://svjt.se/content/14-dagar-av-ostoppbar-terror). Regeln föreslås på grund av att tidningsutgivarna befarar att gamla publiceringar, på tidningarnas webbplatser, med tiden skulle kunna utgöra förtal. Man anser det orimligt att behöva överblicka så många publiceringar över oinskränkt tid. Det är kanske en rimlig invändning. Problemet med ansvarsbegränsningsreglerna är att de, förutom ärekränkningsbrott som förtal, omfattar brott som hets mot folkgrupp, olaga hot och sådana brott mot journalister och andra som kallas brott mot medborgerlig frihet, m.m. Brott som seriösa medier knappast begår i sina publiceringar. Detta äventyrar arbetet mot nazistiskt näthat (http://www.dagensjuridik.se/2017/11/regeringens-forslag-till-grundlagsandring-forsvarar-arbetet-mot-rasistiskt-nathat). Inte minst eftersom det inte sällan passerar mer än ett år innan en anmälan inkommer eller Justitiekanslern hinner väcka åtal. Dessutom kan exakt publiceringsdatum i många fall vara svårt att bevisa.

Robin Enander och Johan Nordqvist från Juridikfronten.

Regeringen har heller inte föreslagit regler som kräver angivande av korrekt publiceringsdatum. Det finns alltså goda möjligheter för nazistiska propagandaorgan med utgivningsbevis att nyttja ”kryphål” för att komma undan med allvarliga former av hets mot folkgrupp – och andra brott – straffritt. De kommer också att kunna marknadsföra brottsligt material under 14-dagarsfristen för att sedan ta bort det och återupprepa proceduren.

Fråga: Hur har arbetet med ärendet gått? Vilka svårigheter eller utmaningar har ni stött på?

Vårt arbete i den här typen av ärenden består främst i att dokumentera misstänkta brott, sammanställa dokumentationen i en anmälan och rättsligt motivera varje fall som vi anmäler. Detta arbete gjordes förra året och därefter har det varit upp till de rättsvårdande myndigheterna att sköta resten. Justitiekanslern är van vid den här typen av mål och hanterar dem i allmänhet bra, varför någon större uppföljning från vår sida sällan är nödvändig. Vi har dock kompletterat anmälan vid några tidpunkter.

Fråga: Har du något mer du vill tillägga kring domen?

Om den åtalade döms och även den nuvarande ansvarige utgivaren slutligen döms så innebär det att samtliga ansvariga utgivare för Nordfronts har dömts för hets mot folkgrupp till följd av Juridikfrontens anmälningar.

Fråga: Hur ser du/ni på att NMR har förbjudits i Finland?

Jag är inte insatt i de finska rättsregler som rör detta förbud, men kan konstatera att det inte är möjligt i dagsläget för en svensk domstol att fatta motsvarande beslut. I Sverige har föreningsfriheten ett starkare skydd. Däremot har regeringen öppnat upp för att använda en regel i regeringsformen som tillåter inskränkningar av föreningsfriheten för organisationer som bygger på rasistisk förföljelse. Om ett sådant lagförslag antas av riksdagen skulle det kanske kunna tillämpas på Nordiska motståndsrörelsen.

Fråga: Kan du beskriva Juridikfronten och det arbete som gruppen gör? Vad driver er?

Juridikfronten är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening. Vi tar alltså inte ställning i politiska frågor och vårt arbete går ut på att se till att gällande lagstiftning tillämpas på brott som begås av företrädare för nationalistiska och nazistiska rörelser. En vanlig missuppfattning är att vi ”massanmäler” allt som skulle kunna vara brottsligt och som finns på internet. Det stämmer inte. För att vi ska ta upp ett ärende krävs att det rör sig om ett misstänkt brott begånget av någon som har någon form av tongivande ställning i en högerextrem rörelse. Vi anmäler dessutom bara sådant där det finns goda skäl att anta att brott kan föreligga.

Vi bistår också enskilda som utsatts för brott av nationalister och nazister.

Utöver detta bedriver vi folkbildning kring de rättsregler vårt arbete i första hand utgår från. I detta ingår ofta att upplysa om att allt som kan te sig stötande, provocerande eller kanske rentav rasistiskt inte är straffbart. Yttrandefriheten är och bör vara vidsträckt. Det är viktigt att förstå hur lagen fungerar och att strafflagstiftning inte är det enda eller bästa verktyget för att förändra samhället.

Vi drivs av en önskan om att den svenska lagstiftningens skydd mot aggressiv raspropaganda ska tillämpas som den är tänkt. Eftersom myndigheterna sällan självmant bedriver den typ av granskning som vi utför, ser vi att ett behov av vår verksamhet föreligger.

Reportage

Intervju med en f d rasist: ”I viss mån är nog de flesta lite rasistiska”

Denna artikel har tidigare publicerats på Afropé

En skola utan helhetssyn och vänner och familj som ger sin syn på verkligheten. Torshammare och behovet av att veta. De sakerna präglade Pias barndom och skapade de rasistiska åsikterna hon bar med sig i flera år.

Bild: Fatou Touray

Bild: Fatou Touray

När Pia var liten fick hon ofta höra uttryck som ”blatte” och ”zigenarpack” och andra nedvärderande uttryck. Och som hon själv säger så blev det en sanning, eftersom det kom från hennes föräldrar. Senare, som tonåring, umgicks hon med äldre ungdomar som hade mer rasistiska åsikter och det blev att hon höll med dem. Under samtalets gång så vävs det upp den bild av en samtid där det rasistiska kom från många olika håll, från barndomen, umgänget och i skolan från andra elever. Pia beskriver det som att det fanns ”invandrarklasser” som fick dåligt rykte av elever ifrån de andra klasserna. Hon fick en viss världsbild serverad av människorna i sin omgivning och då som fjorton år köpte hon det.

– Jag funderade mycket på hur samhället såg ut och då passade det som förklaringsmodell, när man inte vet så mycket, säger hon eftertänksamt.

Vad hade du för åsikter?

– Jag tyckte inte om invandrare, jag såg ner på dem. Jag lyssnade på Ultima Thule och bar Torshammare. Man sa att man inte skämdes över av att vara svensk. Jag minns att jag var inne på Nationalsocialistisk front och tyckte det var tufft.

– Jag tyckte det var logiskt att vi skulle ta hand om oss själva först. Typ som att man inte bjuder in någon att bo i ens hus om det är fallfärdigt.

Slutade bära halsbandet

Det var aldrig något negativt som hände Pia som gjorde att hon fick dessa rasistiska åsikter, utan det var andras tyckanden som hon gjorde till hennes. Men det var en gång som en annan elev anmärkte på hennes Torshammare runt halsen, att det var något negativt, och efter det bar hon det inte längre.

– Så det krävdes ju inte mer än så egentligen.

Hade du några kompisar med invandrarbakgrund?

– Nej, säger hon och skrattar. Men om man hade grupparbete med någon som hade invandrarbakgrund så blev det en särskiljning; en sjysst invandrare särskiljer sig från resten för att resten är ”onda” eller ”konstiga”.

På frågan om hennes åsikter var en produkt av behovet att skylla på andra för sitt dåliga mående så svarar Pia nej. För Pia var de rasistiska åsikterna inget destruktivt, utan mer en sanning som bara var. Åsikterna var helt normaliserade i henne vid den tiden. Men hon agerade aldrig ut sina åsikter på ett destruktivt sätt, medan det finns andra som gör det hävdar hon. Däremot så skapades en känsla av samhörighet med de människorna som delade hennes övertygelser och just då så fyllde det en funktion.

Skulle du ha klassificerat dig som rasist?

– Ja! Man tror att bara skinheads är rasister, men rasism är ju när en person särskiljer en annan på grund av hudfärg och ursprung.

Åsikterna omvärderas

Pia beskriver en verklighet där hennes åsikter aldrig behövde ifrågasättas på riktigt. Från barndomen där de fanns runt henne till umgänget när hon blev tonåring var det aldrig något som gjorde att hon behövde omvärdera sin världsbild. Det fanns inget bestämt ögonblick där detta ändrades utan Pia beskriver snarare att åsikterna dalade ut i och med att hennes umgänge förändrades och att hon fick andra intressen. Under gymnasiet så minns hon inte så mycket av vad hon tyckte eller inte tyckte, men behovet av att veta hur världen fungerade var inte lika stort då. Efter studenten så hade hon en undran om hon skulle kunna jobba med människor. Med det i tanken gick hon en kurs på en folkhögskola med inriktning sociologi.

– Där fick jag lära mig om ”vi och dom – tänk” och fick en annan bild av hur skev världen är. Då började jag fundera på hur mina tidigare rasistiska åsikter var.

Denna kunskap blev en annan grund att stå på. Senare läste hon även universitetskursen ”Rasismens historia” där hon mer i detaljnivå fick lära sig om rasismen i vår vardag.

– Enda gången som mörkhyade hyllas är i sportevenemang, då får de vara med i gemenskapen, säger hon som exempel. Representationen i filmer, sådana saker.

– I viss mån är nog de flesta lite rasistiska, vi har det ju i oss, även de godhjärtade, säger Pia och syftar på hur hjärnan fungerar.

Hjärnan påverkar

Det är något hon återkommer ofta till under intervjun. Hjärnan alltså. Att den gärna vill kategorisera in allting i olika fack och att det bidrar till det rasistiska tänket. Hon resonerar att hennes hjärna som den var utvecklad när hon var fjorton verkligen kunde acceptera ”logiken” i de rasistiska åsikterna. Men att hon nu som vuxen, med en mer utvecklad hjärna är tvungen att tänka annorlunda. Däremot så tycker Pia inte att det är något bra att skuldbelägga eller säga att de rasistiska åsikterna är fel, just med tanke på hur hjärnan är uppbyggd. Hjärnan måste ju läras om eftersom den är invand i tankespår.

– Jag skulle velat ha haft helhetssynen tidigare i skolan. På hur världen fungerar, på hur välfärdssystemet fungerar och konflikter. Varför vi kan leva som vi gör i Sverige.

– När man pratar om slavhandeln tas det inte ner på individnivå som man gör med till exempel Förintelsen. Det skulle vara bra att prata om att rasism finns överallt och att fokusera på varför det är så svårt att bryta det på grund av hur hjärnan fungerar.

– Lär ut att en vit inte kan utsättas för rasism och att den som blir utsatt har tolkningsföreträde.

Varför?

– Jag kan aldrig veta som vit. Jag vet ju det som kvinna. En man kan aldrig förstå hur det är att vara utsatt för sexism. Jag bidrar till problemet men jag äger det inte. Jag utsätter någon för rasism men jag vet inte hur personen tar emot det.

Fotnot: Pia heter egentligen något annat.

Ida Oscarsson

Ida Oscarsson

Reportage

Möte med: Niclas och Navid – samtalsaktivister

Samtalsaktivisterna vill öka förmågan att föra samtal. Under Almedalsveckan fick jag nöjet att delta i deras seminarium. Jag fick också tillfälle att intervjua Niclas Hellgren och Navid Modiri, som är två av projektets frontfigurer.

Under seminariet presenterade sig alla fyra Samtalsaktivisterna; Navid Modiri, Elin Turesson, Tobias Swahn och Niclas Hellgren. Fyra personer med mycket olika bakgrund, med det gemensamt att de upptäckt vikten av det genuina samtalet. Det där man pratar med och inte om varandra. Där man också lyssnar till varandra.

Incheckningen är en del av metoden. Under seminariet får jag också ”checka in”. Navid leder själva processen och guidar oss åhörare – eller faktiskt är vi ju samtalsdeltagare. Vi får några enkla anvisningar; just att lyssna för att förstå är en av dem.
Vi får sedan tänka oss en situation när vi upplevt att vi inte blivit lyssnade på. De som vill, får dela med sig och berätta hur det kändes. Allt skrivs upp, eller skördas, som Samtalsaktivisterna hellre kallar det. Det stora plakatet blir fullt av ord och korta meningar. Ord som ”arg”, ”irriterad”, formuleringar som ”jag känner mig oviktig” eller ”har jag uttryckt mig tokigt, det verkar inte som hen har förstått”.
Vid utcheckningen har flera av oss fått en aha-upplevelse och många vill gärna ta med sig metoden hem till sina arbetsplatser – och familjer.

13735015_10153513713316199_4706020989386471321_o

Niclas berättar om hur samtalen, och lyssnandet, påverkar människor:

– Människor checkar in i samtalet utifrån olika bakgrunder. Sen när vi haft samtalet, vid utcheckningen, har folk hittat en slags essens, en kärna. I samtalet inser man hur mycket man har gemensamt med de andra. Man ser inte dreadlocksen eller kostymen, utan man ser bara människan. Man ser essensen av människor; att vilja höra till. 

– Människor som känner att de blir lyssnade på, brukar bli lite mjukare. Det är som att fylla en kopp. Olika människor har koppen olika mycket fylld. Om en människa aldrig blivit lyssnad på så har de en väldigt tom kopp. Och bara genom att lyssna på den människan så fylls koppen. Och så kommer de sen att komma på och fråga dig en massa grejer “oj, nu har du frågat mig en massa grejer, men vem är du, vad gör du?”

Navid flikar in:

– Du är ett levande exempel på det. När du kom till samtalsaktivisterna så var du väldigt förberedd på konfrontation. Du var ganska argumentativ. Så du kom in och var nästan såhär “nu jävlar”, liksom. Och så fick du inte det tillbaka! 

– Det var inte det att jag inte fick någonting tillbaka. Jag fick någonting annat tillbaka! Det är det som är så jäkla viktigt! I ett samtal är det två sidor som möts, och jag fick en respons. Och responsen var oväntad men väldigt, väldigt trygg. 

– De första tre gångerna så kändes du förvirrad, “jag vet inte…hur gör jag nu, jag är så van vid att först slänger jag ur mig saker och sen du och så börjar vi liksom bråka”. Och så tror jag att du till och med testade att slänga ur dig nånting och så bara föll det platt på marken. Du fick en fråga istället “jaha, vad spännande, hur menar du nu? berätta mer!”. Mjukhet och lyhördhet tillbaka. Det var inte så att det landade direkt, det var mer nästan jobbigt tror jag. Du var så van vid att argumentera.

Mångfald ökar kreativiteten och förmågan att lösa problem i en grupp eller i ett samhälle, men det kan också – såklart – medföra motsättningar. För att kunna stå ut med varandra, kunna umgås, och kunna lösa konflikter på ett kreativt sätt behöver vi komma fram till gemensamma regler för umgänge. Hur går det med det, om vi upplever varandra som hotfulla, eller rentav hatar varandra?
Navid fortsätter att berätta om hur det var när Niclas kom till Samtalsaktivisterna:

– Första gången Niclas kom in… jag minns energin när han kom in. Jag kände igen mycket av det. Ju mer vi har lärt känna varandra så har jag insett att vi är väldigt lika. Vi har gjort olika resor men vi har många delar som är väldigt lika. När vi är på skolbesök så ser jag bara de här längst bak, de där bråkiga stökiga jävlarna som jag kan relatera till. För det var så jag var när jag växte upp. Och det gjorde att Niclas fastnade. “Fan va kul, det här kommer bli nåt bra” liksom! Vi har haft en lite hundvalpig, buffig skön relation. Som också har utvecklats till en mogen och trygg relation. Men vi gillar ju att gnabbas och buffa och utmana varandra.
Det är ju det Samtalsaktivisterna handlar om, också. Vi praktiserar ju våra principer själva. Ju tryggare vår metod blir, desto mer börjar vi ha konflikter internt. Men trygga konflikter!
Det handlar inte om att alla ska sitta och sjunga “Kumbaya” – och det är också en vanlig missuppfattning om oss, att vi är nåt hippiekollektiv där alla ska vara överens och typ smeka varandra medhårs hela tiden. Tvärtom! Det finns jättemycket känslor och konflikter i vår värld som vi behöver hantera.
Vi vill kunna bidra till det. Vi vill kunna skapa trygga rum där vi kan ha trygga konflikter. Utan att hugga, ha ihjäl varandra, förtrycka eller härska. Det behöver vi ju testa internt också, med varann och på oss själva. Det är ju skitjobbigt! Våra energinivåer går verkligen upp och ner. Det är mycket smärta och sorg och tomhet som omsätts i det här. Det är ju våra ingredienser.

Trygghet är alltså en viktig faktor, helt enkelt. Jag uppfattar det som en förutsättning för att både våga prata och att kunna lyssna för att förstå. Men jag kan inte låta bli att fundera på vilka som kommer och inte kommer till Samtalsaktivisternas öppna samtal.
Hur når man dem som inte vill samtala, som hellre vill debattera, argumentera och egentligen inte vill ändra sin ståndpunkt? Jag hinner knappt ställa frågan förrän Navid svarar både snabbt och mycket engagerat:

– De finns inte, skulle jag vilja säga om jag får utmana lite! Det finns inte ett “dom som har svårt för det”. Vi har ALLA svårt för det, tror jag. Jag tror att den är väldigt viktig att utmana sig själv i.  Det är ofta det kommer människor till våra samtal som liksom “det här var jättebra, hur får vi hit dom som inte vill?” Skit i dom en stund! Bara fokusera på att nu är DU här, och jag tror att du är nog rätt så utmanad också. Lägg inte fokus på ett abstrakt “dom därborta”. Skit i det. Vi har alla svårt för det här. Vi behöver alla öva på det här. Det finns inte “dom som har det lite svårare”. 
Om en grupp människor inte kommer till våra samtal då är det vårt ansvar att få dom att känna sig ännu mer välkomna, istället för “dom vill inte komma för dom är inte intresserade av samtal”. För det är inte sant. Vi har inte lyckats få dom att känna sig trygga nog att komma. Många har kommit lite såhär försiktigt… dom har varit rädda, dom tror att vi är liksom vänster-AFA-liknande aktivister som ska slå dom på käften. Det har många sagt i efterhand, att de trodde det skulle vara så. Många som har andra typer av värderingar än vad vi har, eller som kanske röstar på partier som har andra värderingar kring migration eller integration än vad vi har. De kommer lite försiktigt såhär (Navid visar försiktigheten med hela kroppen) och sen inser dom att ”det är inte hotfullt härinne, här kan jag få säga saker och människor lyssnar på riktigt. Och då funkar ju inte mina åsiktskorridorsargument och mina “pk-maffian”, det funkar inte längre, för här lyssnar faktiskt folk.”

Niclas fortsätter:

– Om vi har 60 personer som kommer till ett samtal, och de får sin kopp lite mera fylld, så åtminstone när det kommer hem så kommer de att testa på att lyssna. Och då kommer de fylla någon annans kopp. Det vi har gått igenom i Samtalsaktivisterna det är ju bara det att någon har lyssnat. Hur mäktigt det faktiskt är! Inte bara att lyssna, utan att lyssna för att förstå. Att verkligen ta in den andra människan. Folk som kommer tillbaka dom berättar ju om hur det har ändrats därhemma, med sina kompisar, eller på sin arbetsplats. Det sprider konceptet. Vår organisation kanske inte växer, men samtalet växer. Och det är ju det som är syftet.

13767328_10153513714026199_6826266962054426423_o

Samtalet, ja. Det kan ju ta plats ansikte mot ansikte, på Facebook eller Twitter. Vad tänker Samtalsaktivisterna om t ex snabb 140-tecken kommunikation kontra att mötas i ett samtal? Hur påverkas vi av att mötas eller inte mötas på riktigt?

– Idag finns en slags skenval mellan snabb kommunikation som twitterflödet, 140 tecken och  snabbt snabbt snabbt – eller de här djupa långsamma samtalen som aldrig landar i nånting. “Nu får ni välja, antingen det här eller det där!” Men vi kanske behöver både och?!  Det är som med mat där man behöver både långsamma och snabba kolhydrater. Du behöver inte välja bort twitter för att du läser böcker också, du kan ha båda två. Det finns ingen motsättning där. Det är två typer av… nästan två typer av tidsuppfattning. Det är en del av att vara människa, det finns olika behov. En av de vanligaste missuppfattningarna med Samtalsaktivisterna är att vi vill att alla ska göra såhär hela tiden “jaha, det här är istället för debatt”. Nej! Använd debatten! Debatten är en perfekt hammare. Men vi har en skruvmejsel också. När du inser att det här inte är en spik, det här är en skruv, då kan du få låna vår dialog som en skruvmejsel. Så har du olika verktyg i din verktygslåda. Vi har vissa verktyg, debatten har andra verktyg. Twitter är ett tredje verktyg. Och du kan medvetet välja vilket av de här du vill använda.

Vad har Samtalsaktivisterna för planer för framtiden?

– Det finns jättemånga bra människor som är duktiga på att lösa konflikter, och att bidra med olika typer av verktyg i grupper som har konflikter här och nu. Det vi vill göra är att ge verktyg till lärare, coacher och gemene man att bli bättre på att ha samtal, att skapa rum och skapa samtal där vi kan ha trygga konflikter så att det inte behöver urarta. Vi jobbar proaktivt.
Och det är inte vi som ska åka runt och hålla de här samtalen, utan vi ska träna dem som ska göra det. Vi ska bidra till de verktygslådorna, öka kapaciteten av samtalsledarskap i världen, i Sverige, i skolor och på arbetsplatser. 

Genom att lyssna och bekräfta kan man alltså nå en annan slags kommunikation? frågar jag.

– Bekräfta människan, inte åsikten. Och det är det många tror, att vi bekräftar människors åsikter. Det är inte relevant egentligen. Åsikten är, på riktigt, inte relevant! Det enda personen behöver är att bli bekräftad. Det vill säga “Jag ser dig och jag hör dig och du har rätt att säga och att känna”. Sen vad du tycker… det kommer alltid finnas en massa olika åsikter. 

 

Läs mer:
Konsten att vara sig själv, bok av  Emma Engdahl
Seven habits, bok av Stephen Covey
Hostage at the table, bok av George Kohlreiser
Den berikande mångfalden, artikel av Nima Sanandaji

Andra som skrivit intressant om samtal och möten är Tristram Engelhardt och Paul Ricoeur

Reportage

#Almedalen2016: Att maska ett nätverk

Under morgonen genomfördes ett av de kanske mest meningsfulla evenemangen under årets Almedalsvecka.

”Näringslivsuppropet” är ett initiativ som startades i Malmö under hösten av Jenny Kirsten Bille (Andra Landskap) Yasemin Arhan Modéer (Altitude meetings, Media Evolution) och Navid Modiri. Syftet är att öka integration och etablering genom att skapa mötesplatser mellan nyanlända och företag. Att skapa nätverk, kan man också kalla det.

I morse var de alltså i Visby och vid utsatt starttid var både tältet och gräsmattan utanför fyllts av folk. Där var både företagare, offentliga organisationer, vanligt intresserat folk och givetvis också nyanlända som sökte efter jobb eller praktik.

Till en början en spänd förväntansfull tystnad bland de som anlänt, som genom Navid Modiris handfasta ledning fick lära känna varandra med snabba s k ”popcornpresentationer” och även ”Göteborgskramas” – och det blev genast betydligt mer tillåtande atmosfär och takhöjden ökade med säkert fem meter. Tänk vad lite humor kan göra!

Som det så ofta är med det som är framgångsrikt, var idén bakom detta också väldigt enkel: att ge plats och förutsättning för möten mellan olika människor.

Det var inte prat ”om matchning” eller ”om hur svårt det är att matcha” – istället var där arbetsgivare på plats som berättade vad de sökte för folk, och nyanlända som berättade vad de hade för kunskaper och erfarenheter. Helt enkelt; rak direktmatchning mellan de som söker jobb och de som kan erbjuda jobb.

Svårare än så är det faktiskt inte.

//Therese Maurin, Almedalen, 7 juli 2016

Reportage

#Almedalen2016: Inkludering och integration

Samtalen om integration och dess olika aspekter fortsätter. Glädjande nog har samtalen förändrats från att “handla om” till att bli “samtal med” invandrare.

Nätverkandets roll lyfts fram i alltfler sammanhang. Det finns många initiativ kring att underlätta och snabba på etablering och integration.

I seminariet “Älskade barn – om föräldraskap i ett nytt land” (Studiefrämjandet) berättas om ett projekt som bygger på medskapande människor emellan. Kärnan är att invandrare själva stödjer varandra i att finna sig tillrätta i rollen som förälder i nytt land. Initiativet kommer från nyanlända själva, som nu driver studiecirklar om föräldraskapets utmaningar i ett nytt land – om att förstå och förhålla sig till den nya omgivningens  normer, umgängesformer och förväntningar.

Det handlar om att ge föräldrar kraft och kunskap – bemyndigande – i mötet med det nya samhället. I “Älskade barn” utgår cirklarna från deltagarnas etnicitet – kommer du från Syrien hamnar du i en grupp med andra syrier – ett inte helt okontroversiellt sätt vilket också diskuterades. Det är viktigt med etniska nätverk – så länge det inte blir en isolering gentemot det omgivande samhället.

Lumnije Mehmeti, Rädda Barnen, menar att det i föräldracirkeln är bra med den gemensamma nämnaren i att vara ny i främmande land. När alla i gruppen har någorlunda samma plattform att utgå ifrån och är lika osäkra inför det nya, infinner sig ett mer avslappat förhållningssätt i gruppen än om en svensk skulle stå och lite ovanifrån berätta hur saker och ting förhåller sig i Sverige. När alla deltagare ser det nya samhället lite utifrån, blir det högre i tak och mer diskussioner vilket är själva syftet med “Älskade barn”.

Folkbildningsperspektivet verkar återigen ha fått en stor betydelse i Sverige. För några årtionden sedan var folkbildningsrörelsen en viktig del i att levandegöra demokratin. Återigen finns ett behov av att ge människor verktyg att ifrågasatta och driva en utveckling framåt – kort sagt upprätthålla vår värdefulla demokrati.

I seminariet “Landsmän som integrerar landsmän” (Grant Thornton) diskuterar man också hur invandrare själva kan stödja varandra i att etablera sig i samhället men framförallt på arbetsmarknaden. Den absoluta merparten av alla jobb tillsätts via kontakter och nätverk. Här kom en intressant diskussion igång om etniska nätverks betydelse, och de fördelar och farhågor som finns med att “klumpa ihop” människor endast utifrån födelseland.

Att det bildas etniska nätverk kan vara ett tecken på att de befintliga nätverken inte fungerar:

– I grunden är det bra med nätverk, men jag är kluven till om vi ska jobba mer etniskt, eller mindre. När man inte inkluderas i befintliga nätverk, bildas nya nätverk. Det är ett tecken på att man inte inkluderar. Etniciteten är inte det avgörande, det är bransch, kunskap, intresse. Vi som är uppväxta här har ett ansvar för att bli en del i befintliga nätverk och att stödja nyanlända att komma in i dessa nätverk, menar Wadih El-Ackar, känd bland annat för att en gång vara Sveriges då yngste kommundirektör, numera verksam vid Start-Up Stockholm.

– Man ska inte klumpa ihop alla nyanlända, man har olika bakgrund, skolgång och intressen. Man borde ha nätverk utifrån det, instämmer Behrang Gilanpour, CTO vid Ozonetech.

Samtalet återvände flera gånger till att vända på resonemangen. Varför ses invandrare som en belastning eller resurs, när utländska talanger faktiskt är precis vad företagen behöver för att kunna växa till internationella marknader?

Seminariet slog också ett slag för att peppa tjejer att starta och driva företag. Ajla Timbrant, egenföretagare inom bokföring, berättar:

– Ett problem är rollerna eller ramarna som sätter stopp för vad en kvinna anses stå för eller gå för. Många kvinnor tror inte att de klarar av saker. De är rädda att misslyckas, de vet inte vilken kapacitet de har. Den struktur och styrning en kvinna redan besitter…  De vet inte att driva en familj är ett företag!

Ajla betonar också vikten av nätverk och det stöd de kan ge:

– Om man inte har ett nätverk som kan inspirera en att lyckas vet man inte. Vi måste inspirera och berätta för varann hur det kan fungera.

Yrkesdörrens seminarium “Vikten av nätverkande för etablering” (Axfoundation) hade också tema etablering på arbetsmarknaden. En panel bestående av fyra högutbildade invandrare, berättade om sin väg till arbete. Genom initiativet “yrkesdörren” matchas etablerade och nya svenskar ihop, där den etablerade blir dörröppnare till den nya. På ett halvår har Yrkesdörren nått 900 matchningar, hur många som lett till jobb framgår inte men det har helt klart lett till många värdefulla kontakter. Värdefulla för både företag och människor, vilket inte nog kan betonas.

Det är viktigt att komma över den tröskel som fortfarande finns, i att anställa personer med utländsk bakgrund. Det är inte utan att det väckte irriterade utrop när Ajla Timbrant berättade om sin och sin makes väg till arbete:

– Mitt efternamn är taget. Jag hittade jobb betydligt fortare än min man. Det gick så långt att min man bytte namn och efternamn. Det öppnade många dörrar, kan jag säga. Rädsla för det ovanliga och främmande är det som sätter stopp för integration.

Civilsamhällets roll i integrationsarbetet är på sätt och vis så självklar att den verkar ha förbisetts. Integration innebär utbyte människor emellan, delaktighet från alla parter. Det är naturligt att civilsamhället har nyckelrollen – det är du och jag som står för integrationen!

Det är våra värderingar som blir företagens värderingar. Det är våra förutfattade meningar som gör att väl kvalificerad arbetskraft exkluderas. Att våra olika nätverk behöver bli öppna för våra nya samhällsdeltagare, är helt klart viktigt. Liksom att vi behöver syna oss själva i sömmarna.

”Här är alla välkomna” måste bli verklighet, inte bara tomma ord. Vi behöver se över integrationsprocessen och se till att alla deltar i den.

Du också.

// Therese Maurin, Almedalen 6 juli 2016

Reportage

#Almedalen2016: Fakta eller feeling – vad bygger du dina åsikter på?

Många av de texter Motargument publicerar handlar om att knäcka myter och felaktigheter. Statistiska centralbyrån, SCB, är givetvis en viktig källa för att hämta korrekt information.

SCB har under Almedalsveckan placerat sig centralt i vimlet med sitt statistiktält, vägg i vägg med medias enorma tält. Två steg mellan kvällstidningarna och TV-stationernas scener men ända långt från sensationsrubriker. SCB har en rad seminarier om statistik och hur man kan använda statistik.

”Man kan alltid ljuga med statistik” fick jag höra i skolan. Och visst är det så att man kan använda statistik för att bekräfta nästan vad som helst? Givetvis ville jag höra vad SCB säger om detta och frågade helt enkelt Statistiktältet.

– Hur kommer det sig att myter och osanningar om migration och -invandring får fäst i Sverige? Ni presenterar ju siffror hela tiden som visar hur det förhåller sig?

– Ett svar kan vara att man tolkar orden lite olika. Vi talar till exempel inte om invandrare utan om invandringen och redan där kan det uppstå missförstånd. Och i våra mätningar använder vi till exempel ”utrikesfödd” och det är man ju hela livet, även om man blir medborgare till exempel. Man kanske är lite snabb med att ta siffror utan att tänka igenom vad de står för.

SCB håller också seminarier. Ett stående inslag varje morgon är ”I statistikens värld – så undviker du fallgroparna” om vanliga fel och misstolkningar kring statistik. I dag ges också ett antal seminarier om undersökningar kring utrikesfödda i kontexten skola, arbetsliv och tillväxt.

Intressanta fakta och statistiska underlag presenteras. Vis av varningsorden vill jag inte dra för stora växlar på det som presenteras. Det som ändå går att sammanfatta är att dina föräldrars skolbakgrund och den socioekonomiska bakgrunden hos dina skolkamraters familjer har betydelse för din framtid; men störst betydelse verkar ändå könet ha.

Och ja just det. Asylinvandringen har ökat BNP med cirka 0,5%.

// Therese Maurin, Almedalen 5 juli 2016

 

 

 

Reportage

#Almedalen2016: Tillit och migration

Under årets Almedalsvecka handlar mycket om Sverige i världen, och världen i Sverige. Integration, mångkultur, etablering och bistånd är heta punkter.

Jag har besökt flera evenemang under dagen och två av dem hade en gemensam nämnare; hur vi påverkas av bilden av Sverige som förändrat efter hösten 2015.

Vid paneldiskussionen “Efter systemkollapsen – hur går vi vidare” (IM och Svenska Afghanistankommittén) konstaterar Staffan Landin att på samtliga mätpunkter för ett “gott ställt samhälle” befinner sig Sverige i topp, på samma positioner som före den stora flyktingströmmen i höstas. Vi har inte fått det sämre, inte på något sätt. Det cirkulerar enorma överdrifter om hur dåligt vårt samhälle blivit. Landin påpekar också att retoriken kring diskussionen om flyktingar och migration behöver förändras, så att vi slutar betrakta migration som en belastning. Samtalsdeltagarna önskade för framtidens flyktingmottagande en gemensam politisk lösning inom Europa.

Något som även berördes i samtalet “Ökad invandring – hur påverkas social tillit?” (Fores): Här belystes två aspekter av tillit; dels den människor emellan: om man anser att människor i allmänhet (som man inte känner sedan tidigare) går att lita på, dels tilliten till samhället och samhällsinstitutioner som riksdag, regering, rättsväsende osv.

Dessa två former verkar intressant nog bete sig olika. Tilliten till andra människor verkar vara tämligen stabil hos vuxna människor, den ändras knappast alls hos en person. Tilliten till samhället och samhällsinstitutioner är däremot mycket rörlig. Bland annat tenderar tilliten till lokalsamhället att minska ju mer mångkulturellt lokalsamhället är, kunde panelen berätta. Det är inte fastställt hur orsakssambandet ser ut. Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, redogjorde för hur tilliten till samhället bibehålls genom likabehandlingsprinciper och marknadsmekanismer som gör att alla har samma möjligheter och att alla behandlas lika. All särbehandling, även s k “positiv särbehandling” inverkar negativt på tilliten.

Andreas Johansson Heinö beskrev hur tillit varierar kolossalt på global nivå och därför antagligen hänger ihop med hur respektive samhälle är organiserat med institutioner och principer. Han uttryckte för Sveriges del bekymmer för bristen på tilltro inom vissa grupper, hur det kan skapa (och redan skapar?) allvarliga samhällsklyftor och hur då parallellsamhällen växer fram.

Hög social tillit har positivt samband med t ex demokratisk stabilitet, politiskt deltagande och lägre brottslighet. När allt fler felaktiga påståenden om särbehandling av nyanlända, migranter och invandrare får fäste i det allmänna medvetandet, påverkas tilltron till samhället negativt. Detta leder till exempelvis ökade kontrollsystem, på längre sikt ett mer avancerat juridiskt system avseende överenskommelser där muntliga avtal inte gäller utan ersätts av skriftliga som utformas av advokater. Ett annat tecken på minskad tillit är de misstankar och upplevelser av korruption som ges uttryck för på sociala medier.

Det ligger inte långt bort att fundera över hur tillit och misstro till samhället färgas av de överdrifter som Staffan Landin talade om. Min tanke efter dagens evenemang är helt enkelt denna:

Håller Sverige – och även Europa – på att skapa sig en självuppfyllande profetia?

// Therese Maurin, Almedalen 4 juli 2016

Krönikor, Reportage

Motargument-skribent i Nyheter24

andrea debattartikel

Hej, kära Motargument-läsare!

Idag skriver jag en debattartikel på Nyheter24. Debattartikeln har titeln ”Liberal, icke-manshatare och antirasist?”. Där bemöter jag kritiken som ofta kommer mot liberala antirasister. Jag skriver också om problematiken, enligt mig, med att dra ett helt kön över en kam.

Åsikterna är helt och hållet mina egna och ska ej ses som representativa för alla Motarguments skribenter.

Läs artikeln här.

Allt gott,

/Andrea Daleflod

Reportage

Intervju med Lena Sundström

Intervju med Lena Sundström, journalist och författare.

Du har under lång tid, redan då du var kolumnist i Metro skrivit och granskat frågor kring rasism och främlingsfientlighet. Varför har du valt just det ämnet som journalist?

Det korta svaret är att det har jag egentligen inte gjort. Som journalist har jag gjort reportage om alltifrån Jas Gripen, svensk vapenindustri, styckares arbetsvillkor på Scan, prostitution i Tyskland och soldater i Afghanistan. Som nyhetskrönikör har jag skrivit om sådant som berör oss i vår vardag, inkilningsriter, sophämtning, könsroller, röststyrda telesvar och åldersfixering. Och som författare är det egentligen bara en av mina fyra böcker, Världens lyckligaste folk, som handlar om främlingsfientlighet och rasism. Min första handlade om socialdemokratins färd mot mitten. Den andra är en samling vardagsbetraktelser från vår samtid. Och min sista bok Spår handlar ytterst om rättsosäkerhet.


Lena Sundström / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)

Som journalist är jag intresserad av alla stora frågor som rör vår samtid. Det här säger jag inte för att förringa betydelsen av antirasism, tvärtom. Antirasismen är för mig ett självklart ställningstagande, så självklart att det alltid finns med. En självklar värdegrund. Sedan har utvecklingen i Europa under de senaste åren, och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen gjort att ämnen som berör nazism, rasism, fascism och främlingsfientlighet har blivit större förstås.

Vill du berätta lite om din bakgrund och ditt liv i Sverige?

Jag är uppväxt i Skåne, och det är där jag har mina rötter även om jag har bott i Stockholm i flera år. Det har mycket med min mormor att göra. Somrarna i Kävlinge med småsparvar på gården och skånskan som ibland mer påminde om danskan som ekade mellan husen. Det är nog ingen slump att Kvarteret Korpen är min favoritfilm. Jag är adopterad från Korea och kom till Sverige när jag var sex månader. Under de första åren bodde vi i Hovsjö utanför Södertälje, så fram tills det att jag var fem år pratade jag faktiskt stockholmska. Sedan bodde vi ett tag i ett höghusområde i Kristianstad, innan vi flyttade in i ett sådant där klassiskt en-och-en-halv-plans-villaområde som finns utanför många mellanstora svenska städer.

I din bok ”Världens lyckligaste folk” bevakar du Danske Folkeparti. Finns det saker som du lärt dig när du skrev den boken som vi kan ha användning av i Sverige?

I boken försöker jag ta reda på hur det påverkar ett samhälle när ett främlingsfientligt och rasistiskt parti tar sig in i ett parlament. Hur påverkar det media, andra partier, retoriken och politiken? Bilden av Danmark var väldigt förenklad då – det var när Pia Kjærsgaard hade sagt något ovanligt tillspetsat som svensk media rapporterade. Eller i samband med Muhammedkarikatyrerna. Inställningen i Sverige var då att det aldrig skulle kunna hända i Sverige, att det var lite ”typiskt danskt” det hela. Jag ville försöka förstå vad det var som hade hänt mellan nyhetssändningarna, det som vi missade. Hur ett parti som Dansk Folkeparti hade kunnat få sådan makt i Danmark. Så jag flyttade dit och sökte efter svaren. Anledningen till att jag gjorde detta var ju att jag var övertygad om att den danska utvecklingen inte alls var typiskt dansk, utan att den kan ske i alla länder. Också i Sverige. Hur glidningarna sker när ett främlingsfientligt parti plötsligt får representanter i en parlamentarisk församling, med normalisering, förändrad syn på censur, demokrati, yttrandefrihet. Det kändes också viktigt att ta fram en massa konkret fakta, statistik och forskning, för det blir lätt känsloargument och efterkonstruktioner i debatten om rasism.

Din dokumentär ”Dom kallas rasister” uppmärksammades mycket då den visades 2010. Vad var anledningen till att du gjorde dokumentären?

Det blev en naturlig uppföljning till Världens lyckligaste folk, en fortsättning på resan, när jag kom hem till Sverige igen.
Efter Danmarksboken fick jag ganska mycket hat och hot. Och jag tog kontakt med några av de människor som tog kontakt med mig för att höra om de var intresserade av ett samtal. Jag ville höra deras tankar, resonemang och frågor. Göra en dokumentär om väljarna istället för att göra något om partiet som nu var på väg in i riksdagen. Samtidigt var jag helt öppen med om var jag själv stod, och vad jag tyckte om Sverigedemokraterna som parti.

Vad är ditt bästa motargument mot rasism?

Rasism gör alla människor till förlorare. Både de som utsätts för det, och de som utsätter andra för det. Rädsla och rasism och hat gör alltid samhället farligare för alla. Och Martin Luther Kings ord gäller än idag. Alla barn skall ha rätt att leva i ett land där de inte blir dömda utifrån sin hudfärg utan utifrån sina karaktärsdrag. Detta är grundläggande.

I debatten tror jag att det är viktigt med tre saker.

  1. Vår historia. Att hela tiden påminna oss om vad rasism och nazism har inneburit genom historien.
  2. Att det är bra med fakta, statistik och den forskning som finns kring de här frågorna, att man är påläst. Så att det inte blir för mycket känsloargument.
  3. Och att inte heller fastna i att ”du tycker fel”. Utifrån ”det här tycker jag, och det här står jag för”. Att man står upp för sina egna antirasistiska värderingar, alldeles oavsett vem som sitter i riksdagen för tillfället och alldeles oavsett om det just nu är politiskt korrekt eller inte i det gällande klimatet. Att man är tydlig i detta. Inte bara för andra utan också inför sig själv.

Vi tackar Lena Sundström för hennes deltagande.

Artiklar, Reportage

Intervju med Gustav Fridolin

Intervju med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin.

Varför gjorde du reportaget om rasismens historia år 2009? 

Erik Sandberg och jag ville visa hur rasismen sett ut och fått fotfäste, hur Sverige varit del av de sorgliga europeiska beslut som ledde fram till slavhandel, kolonialism och rasismen som idé. Den historien kontrasterar mot bilden av rasismen som något slags naturlig mänsklig reaktion. Det ligger i människans natur att samarbeta med varandra, inte att hata på friddegrund av hudfärg eller konstlade gränser. Men rasismen tjänade syften för de som ville tjäna pengar på slavhandel eller kolonialism, och kom därför att spridas.

I reportaget väljer du att benämna Carl von Linné ”den svenska rasismens fader”. Vi har honom på våra 100-kronorssedlar. Finns det någon annan du hellre skulle se på sedlarna?

Sångerskan Robyn kanske?

Vilka planer har du och ditt parti då det gäller arbete mot rasism? Vad anser du som viktigast att göra för ett bättre samhällsklimat? 

Vi har gjort ett väldigt stort arbete för att samla förslag och idéer mot rasism, som man kan läsa om på omrasism.se Arbetet mot rasism är en av de viktigaste delarna i arbetet för ett bättre samhällsklimat, men där handlar det också om arbete för jämställdhet, jämlikhet och att alla får en ärlig chans i skolan och arbetslivet.

Hur ser ”klimatet” och stämningen ut i riksdagen sen SD har kommit in? Vilka förändringar har Du kunnat märka? 

Jag har lite svårt att jämföra eftersom jag kom in i riksdagen samtidigt som SD.

Om du skulle stå framför oss, antirasister, vad skulle du vilja säga till oss då det gäller framtiden, arbete mot rasism och främlingsfientlighet?

Tack för det ni gör. Vi är duktiga på att ge uppmaningar till varandra, men det är också viktigt att uppmuntra varandra. Många antirasister gör ett oerhört viktigt och bra arbete, säger emot på skolor och arbetsplatser, sluter upp för flyktingar, möts i Kärrtorp, Forserum eller på andra ställen när hatet och rasismen visat sig, för att visa att vi andra – vi som tror på kärleken – är så många fler och så mycket starkare. Tack!

Motargument riktar ett stort tack tillbaka till Gustav Fridolin för att ha ställt upp på intervju för oss!

Reportaget Vår mörka historia, del 1. Se även del 2 och del 3.