Etikettarkiv: nationaldagen

Krönikor

SD:s parallella universum – Traditionsutbytet

Är det förbjudet att sjunga nationalsången? Är det förbjudet att ha skolavslutning i kyrkan? Kommer korset i den svenska flaggan att bytas ut? Nej, nej och åter nej.

Sverigedemokraterna har en förkärlek för att måla upp en bild av Sverige i fritt fall, där det som många uppfattar som ”det svenska” raderas ut i expressfart.

SD tar ut svängarna ordentligt inför valet 9 september. Relativt nyrekryterade Gunilla Gomér är en av de som gärna slår på stora trumman. 2010 stod Gunilla Gomér som nummer tre på Kristdemokraternas riksdagslista i Västra Götalands norra, var den KD-kandidat som fick flest personkryss i distriktet och var nära en riksdagsplats. 2014 petades Gomér, hon fanns inte med på nomineringskommitténs förslag till riksdagslista. I en debattartikel i Nyheter24 skriven i november 2014 förklarar Gomér varför hon lämnar KD för SD.

I Motarguments artikelserie om det jag brukar benämna SD:s parallella universum spinner vi vidare med lite andra aspekter av SD:s Sverigebild. På många sätt befinner sig SD i ett parallellt universum, en egen bild av hur situationen ser ut i Sverige. Det är inte bara en övertygelse, det är också en framgångsrik populistisk taktik för att vinna väljarsympatier.

Sverige, ”det ryggradslösa landet”

Gomér har på senare tid blivit uppmärksammad för en rad uttalanden på sociala medier. Uttalandena präglas av en syn på Sverige som är verklighet för vissa, och en overklighet för andra. I ett Facebook-inlägg skrivet 19 maj i år läser vi:

”Du vet att du är i Sverige, det ryggradslösa landet. Där böneutrop är tillåtet, men inte att sjunga nationalsången eller att ha skolavslutning i kyrkan. Där ”Den blomstertid nu kommer” anser för religiös, men ramadan skall lanseras som en svensk tradition.”

Inlägget andas hopplöshet, ilska och förtvivlan över att Sverige håller på att ge efter för illvilliga och onda krafter. Politiker och delar av samhället och etablissemanget har kapitulerat inför mångkultur, ”islamisering” och ”massinvandring”. Gomér har förvisso rätt i att böneutrop är tillåtet i Sverige, helt i linje med den än så länge oantastliga religionsfriheten.

Däremot skulle jag vilja veta när det blev olagligt att sjunga nationalsången. Jag måste ha missat något där, jag har inte läst eller sett något som tyder på att en lag om nationalsångsförbud har stiftats.

Jag skulle också vilja veta när det blev olagligt att ha skolavslutning i kyrkan.  Det har aldrig funnits ett förbud mot skolavslutning i kyrkan, och 2016 klubbade Riksdagen igenom att avslutningar med religiösa inslag är tillåtna. Detta är inte ett bevis för att det skulle ha varit otillåtet tidigare. Syftet var att vara tydliga med att det fortsatt är tillåtet, eftersom det ideligen blossar upp som ett populistiskt argument i debatten.

Jag har inte heller blivit varse att ”Den blomstertid nu kommer” inte får sjungas på skolavslutningar, mot bakgrund av att den uppfattas som religiös. Gomér använder sig av argumentationsfelet anekdotisk bevisföring i ett annat Facebook-inlägg från 14 juni i år, då hon refererar till en skolavslutning hon bevistat. På denna avslutning sjöngs en låt med nyligen bortgångne Avicii och ”Idas sommarvisa”. Detta är tydligen ett argument för att ”Den blomstertid nu kommer” inte längre får sjungas på avslutningar.

Gamla och nya traditioner

Den muslimska fastemånaden ramadan blir varje år ett livligt debatterat ämne i främlingsfientliga krafter. När Svenska kyrkan i samband med att ramadan började i år föll offer för det ”muslimska övertagandet” à la Eurabiamyten genom att önska ”God ramadan våra muslimska vänner” rann bägaren över för många ”sverigevänner”. Att vi har goda relationer över religionsgränserna kan väl aldrig vara något dåligt?

Att ramadan lanseras som en svensk tradition är verkligen fruktansvärt. Det är också något som blåsts upp till ett obehagligt scoop av ”sverigevänner” och ”invandringskritiker”. Här är det viktigt att påpeka att det finns inget som hindrar någon från att säga att ramadan är en svensk tradition, ordet är fritt så länge man håller sig inom lagens ramar.

Definitionen av tradition är, enligt Nationalencyklopedin, ”det mångdimensionella sociala arv som överlämnas från släkte till släkte”. De första muslimerna kom till Sverige troligtvis redan på vikingatiden.  Den första strömmen av muslimer inträffade under 1960-talet, då turkiska sunniter arbetskraftsinvandrade. Detta innebär att ramadan kan sägas uppfylla kriteriet i NE:s definition.

Traditioners popularitet varierar. Ramadan firas av fler svenskar än t ex surströmmingspremiären, kyndelsmässodagen eller jaktsäsongen. Gomérs partikollega Richard Jomshof utvecklar sin syn på ramadan och islam i några bevingade Twitter-inlägg:

”Nej, ramadan är ingen svensk tradition. Islams vanföreställningar har lika lite i Sverige att göra som nazism och kommunism.”

”Ni som försvarar den våldsförespråkande och antidemokratiska ideologin islam. Gör ni detsamma med nazismen och kommunismen?”

Den 17 maj i år ställer Gomér, som ett inslag i böneutropsdebatten en polariserande och retorisk fråga i ytterligare ett Facebook-inlägg:

”Tänk om jag skulle lämna in en ansökan om att få kalla till bön varje fredag. Ett utrop där Jesus proklameras som Herre, och att staden intas av Israels Gud, den allsmäktige. Halleluja!
Tror ni jag får tillstånd?”

Vän av ordning vill återigen betona att i Sverige råder religionsfrihet. Så ja, du hade fått tillstånd, Gunilla.

Vi går vidare i tokigheterna.

Den 21 maj i år konspirerar Gomér återigen utan täckning, denna skärmdump är från Twitter:

Föga förvånande har Gomér inga belägg för att det som påstås i tweeten skulle stämma överens med verkligheten – SD:s parallella universum.

Kommer korset i vår flagga att bytas ut mot en halvmåneskära?

På nationaldagen i år använder Gomér återigen sitt Facebook-konto som populistisk plattform: Det målande budskapet är en formidabel uppvisning i svulstig nationalism, samt ett visst mått av historielöshet och okunnighet:

”I dag är det den 6 e juni och Sveriges nationaldag. Jag har i morgonstund hissat den vackra blå, gula flaggan med det lysande korset. Korset som symboliserar Sverige som ett kristet land. Jag blir så varm i hjärtat och så stolt när jag ser flaggan vaja i försommar vinden.

Tänker på alla som bidragit på olika sätt till landets uppbyggnad. Den äldre generationen som slet och plikttroget skötte gårdarna ute på landet. Där alla hjälptes åt att hänga gräset att torka på hässjor. Tider då soldater var beredda att försvara landets gränser och upprätta en känsla av trygghet hos befolkningen. Tacksamt tänker jag på alla dem som offrat sina liv i tjänsten att försvara vårt land. Män vars namn förlängesedan är glömda. Och vars utrustning i viss mån går att beskåda på något museum.

Mina tankar går också till alla dem som plikttroget gått till sitt arbete, varje dag, till fabriken, bärandes sin lilla kontorsväska, innehållandes lunchsmörgåsen och en kaffetermos. Generationen som inte ville ligga samhället till last.

Tillbaka till korset i flaggan. Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan. De som tycker att det är en förlegad symbol, i ett sekulariserade land som Sverige. Ett tidens tecken, där allt skall bytas ut i i politisk korrekthet och humanistisk favör.
Hotet om att korset en dag tas bort eller rent av byts ut till en halvmåne skära, får mig att skälva. Det är då jag reser mig i full kraft till försvar. Ställer mitt liv till förfogande, i tjänst som en soldat, i strid, på barrikaden. Gör vad jag kan i demokratins namn, för att försvara det som tidigare generationer försvarat med sina liv. Det är min skyldighet och plikt. I respekt mot dem som gav mig de förutsättningarna och den välfärd som funnits fram tills idag.
Korset i flaggan symboliserar att kristendomen råder i vårt land. Nationaldagen påminner oss om att fira vår fina flagga och vara stolta över vårt fosterland. Känna samhörigheten till varandra och tacksamhet till tidigare generationers strävan.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Önskar er alla en riktigt fin nationaldag!
Gunilla Gomér”

Gomér väljer att avsluta sitt Facebook-inlägg med storsvulstig bravur, genom att citera Finlands (sic!) nationalskald Johan Ludvig Runeberg och dennes ”Bevara, Gud, vårt fosterland”. Den nationalromantiska och pompösa texten får du om du klickar på denna länk.

Det vi får till oss är sedvanliga, sverigedemokratiska retoriken som går ut på att vi ska ha kredd för vad våra förfäder har gjort.

Personligen har jag svårt att ta åt mig äran av vad människor som levt före mig har gjort. Det ger också en fadd eftersmak, då andemeningen blir att människor vars förfäder INTE har ”byggt” Sverige inte har samma plats i vårt land. De av oss som har ”svenskt blod” i ”våra ådror” anses lite bättre, och mer värdiga att vara en del av samhället. ”Svenskarna” är att betrakta som första klassens medborgare, medan människor med annat ”blod i ådrorna” betraktas som andra, eller tredje, klassens medborgare. Till syvende och sist är det så att vi inte kan påverka vilka som blir våra föräldrar eller far- och morföräldrar.

För att verkligen understryka att SD och Gomér befinner sig i ett parallellt universum drar hon fram ett trumfkort ur rockärmen. Flaggan. Flaggan är en viktig spelare i den ”sverigevänliga” argumentation och Sverigebilden. Gomér hävdar att det finns ”Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan”, eller att det kan komma att bytas ut mot en halvmåneskära.

När jag konfronterar påståendet på Twitter svarar hon med en tre år gammal länk där medlemmar i Liberalernas ungdomsförbund har fört en diskussion, och sedermera omröstning, kring korsets vara eller icke vara. Med tanke på att vi inte har blivit tilldelade mer i denna fråga, verkar det som om vi får behålla korset i alla fall ett tag till.

Gomérs, och SD:s, politiska värv går ut på att skrämma och polarisera. Att man väljer bort källkritik och sunt förnuft och istället använder sig av myter, lögner och fördomar är inget man verkar bry sig om. Det är ju verkligheten. SD:s parallella universum.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Skärmdumpar hämtade från Interasistmen.se



Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myter

Myt: Ramadan flyttar på nationaldagsfirande

Alternativa media och islamofober gör en poäng just nu av beslutet att flyta nationaldagsfirandet i Jerusalem till maj, med hänsyn till muslimernas ramadan.

Att högtider firas på andra dagar än högtidsdagen är inget ovanligt. Varken nationellt eller internationellt. De flesta julfiranden i skolor brukar inte hållas den 24 december till exempel. Inte heller brukar luciatågen i skolorna ske den 13e om den 13e är en helg.

Att ambassader, företag och organisationer flyttar firanden är inget ovanligt heller. Tvärtom. Om vi pratar diplomatiska relationer mellan länder är det ÄNNU viktigare att respektera lokala händelser och sedvänjor. Alltså är det regel och inte undantag att högtider flyttas.

USA har t ex flyttat nationella högtidsdagar regelbundet i alla länder de kommer till om de kolliderar med nationella firanden på plats. 2015 flyttade man på 4th of July-firandet en månad, precis som Sverige gör i Jerusalem, pga ramadan.

Då det är ramadan håller inga ambassader brakfester. De skjuter man på eller så håller man låg profil och gör en mottagning utan mat och dricka. Eller så håller man nattliga firanden.

Om 4th of July infaller på en helg är det regel att lokala amerikanska ambassader flyttar firandet till en vardag. Detta sker delvis för att få dit dignitärer från värdlandet, men även med tanke på amerikanerna i landet. Tanken är att amerikanerna ska få ha ledigt på 4th of July, precis som i hemlandet. (Se ett exempel från 2013 här!)

Amerikanska och svenska ambassader stänger när det är eid-firande i muslimska länder. Arabiska länders ambassader stänger när det är julfirande i USA och Sverige. Julen definieras diplomatiskt sett som en officiell högtid i Iranska ambassader i kristna länder. Saudiarabien stänger sina ambassader då det är jul.

För några år sedan firade brittiska ambassaden i USA dagen då brittiska armen brände Washington D.C. år 1814. Ja, det kanske var mindre bra diplomatiskt sett, men datumet för firandet är intressant. Den 25e augusti. Varför denna dagen? Jo, för att den 24e var en söndag. Ambassaden var stängd.

Att ens komma på tanken att göra en sak av att ambassader flyttar dagar för firande är bisarrt. Det finns bara en enda anledning till att man gör en sak av detta nu: det är muslimer inblandade. Man gjorde samma i USA redan 2015. USA flyttade sitt nationaldagsfirande och islamofoberna skrek högt.

För att man ens ska kunna reagera på detta måste man vara djupt okunnig om hur det är att driva företag eller ambassad i andra länder. Är det ett tecken på avkristningen och islamiseringen av Sverige att vi inte firar juli skolorna den 24e december?

Myter

Myt: Svenskar är dåliga på att fira nationaldagen

Det finns hos en del en missuppfattning om att svenskar är ”dåliga på att fira nationaldagen”.  En redogörelse visar att Sverige följer normen i Europa. Att påvisa om det motsatta är önsketänkande.

Nationaldagen är vanligen ett av två alternativ. Det är nya stater som firar dagen för deras oberoende eller äldre stater som firar någon annan dag som har haft stor betydelse för deras land.

Danmark har ingen nationaldag och firar istället grundlovsdagen. En politisk dag som ses som ett firande av den danska demokratin. Politiker brukar hålla tal om grundläggande demokratiska principer. Det är det närmaste en nationaldag som Danmark kommer.

I Storbritannien har varje delområde egna nationaldagar. Irland och Nordirland har en gemensam nationaldag som har en karaktär av folkfest. ”Saint Patrick’s Day” firas till skyddshelgonets ära.

Vanligtvis brukar Sverige jämföras med Norge, Frankrike eller USA när det påstås att svenskar är dåliga på att fira nationaldagen. De länderna är snarare undantag då det finns brett folkligt stöd och blir en folkfest. Det är inte det vanliga.

I de flesta länder i Europa är nationaldagen något där höjdare håller tal, kanske en militärparad och kanske kungligheter som visar upp sig. Det är inte en utbredd folkfest där man viftar med egna flaggor på gator och torg över hela landet. Det är snarare svenskar som är som de flesta av Europas länder där nationaldagen högtidlighålls, men fest och firande är relativt stillsamt, även om vi gärna passar på och gör någonting av ledigheten.

I Sverige är det cirka 25% av invånarna som firar nationaldagen. Det kan jämföras med att 86% firar midsommar och 3% går i en förstamajdemonstration. De som firar nationaldagen mest i Sverige är personer över 65 år, män något mer än kvinnor, tjänstemän mer än arbetare. Landsbygdsbor mer än stadsbor.

Vänsterpartister firar nationaldagen allra minst och kristdemokrater allra mest. I allmänhet firar invandrare nationaldagen mest av alla i Sverige och i synnerhet de från utomeuropeiska länder. Undantaget är de som invandrat från ett nordiskt grannland, de firar nämligen nationaldagen lika lite som vänsterpartister.

Myten om att Sverige är dåliga på att fira nationaldagen är falsk om Sverige jämförs med övriga europeiska länder. Det är med andra ord Sverige som är det normala och de länder som framhävs som exempel på ”bra nationaldagsfirande” är undantagen. Att påvisa om motsatsen är alltså önsketänkande.

* SOM – Institutets rapport ”I Framtidens skugga” (2012)

Artiklar

Tacka invandrarna för nationaldagen

Nu är det snart nationaldag och ju närmare vi kommer den sjätte juni ju mer gnäll är det från Sverigedemokraterna och de ”nationella” om att invandrarna och ”det mångkulturella” håller på att ta över nationaldagsfirandet. Räkna med minst två-tre artiklar på Avpixlat, minst ett halvt dussin sverigedemokrater som gör bort sig, och minst ett officiellt uttalande från Jimmie Åkesson mot mångkulturen på Nationaldagen.

Blue n' Yellow
*Kicki* / Foter.com / CC BY-NC-ND

År 2010 skickade Jimmie & co ut denna pressrelease:

”Tyvärr verkar dock de mångkulturella inslagen i nationaldagsfirandet bara bli allt vanligare. Som ett första steg mot en långsiktig förändring och för att sända ut en signal om att denna utveckling inte är önskvärd, uppmanar vi i år alla medborgare, som värnar tanken om att Sverige även i framtiden skall vara en svensk nation, där invandrare anpassar sig till den svenska kulturen istället för tvärtom, att bojkotta de mångkulturella nationaldagsfirandena.”

Men, men… Jimmie och de ”nationella” missar en viktig poäng. Nämligen VARFÖR vi firar nationaldagen överhuvudtaget.

Svenskhetens stora dag var fram tills för några år sen midsommarafton. Det var då svensken korkade upp lilla nubben och drog den som med ett snöre genom halsen. Det var då sillen kom fram, nubbevisorna, spyorna bakom de vita husknutarna på de röda stugorna, och Taubes visor hördes från varje buske. Det var midsommar, och ungdomen badade näck och pippade i buskarna…

Det var inte många som brydde sig om sjätte juni på den tiden…

Det fanns något som hette Svenska Flaggans Dag på just det datumet. Den ”uppfanns” på 1800-talet och hade populariserats under kriget. Men efter kriget tappade svenskarna sin nationalism igen, så dit gick mest pensionärer för att lyssna på lite dragspelsmusik, få det senaste skvallret och se kommunalrådet göra bort sig. Det fanns ingen nationaldag. Det fanns få som ens ville ha en nationaldag.

Men med invandringen kom det folk hit som hade en helt annan vana att fira sina nationaldagar, t.ex. afrikaner och asiater och latinamerikaner.

För dem, som kommit hit från länder där det varit frihetsstrider, självständighetskamp och krig relativt nyligen, var det självklart att man skulle hylla sitt land. Dessutom hade de ett behov att visa på allvar att de nu kände samhörighet med sitt nya land, Sverige. Frågan är om inte det var trycket från dessa, med andra ord invandrarna, som fick svenska kommuner och myndigheter att börja ta nationaldagen på allvar.

Jag har pratat med folk som är kommunalpolitiskt aktiva och de bekräftar detta. Det fanns en massa motstånd från byråkraterna att göra något så osvenskt som att fira en nationaldag, men invandrarnas intresse fick byråkraterna att ändra sig.

1983 blev dagen nationaldag, men först på 90-talet började dagen bli mer populär igen och blev 2005 helgdag, även om intresset än är förhållandevis lågt.

Midsommar på Jamtli
YlvaS / Foter.com / CC BY-NC-ND

Därför är det inte konstigt att nationaldagen innehåller mångkulturella inslag. De där ”etniska svenskarna mitt i livet”, som det pratas om, höll ju sig borta från nationaldagen. Skulle de folkgrupper och kulturer som drev fram att nationaldagen blev en helg inte få visa just sin kultur?

De nationaldagsfiranden jag varit på har alltid haft en stor överrepresentation av äldre och av invandrare. Det är kanske ingen slump? För övrigt gillar jag mixen av svensk folkmusik, folkdans och mångkultur eftersom den svenska folkmusiken och folkdansen och folkdräkten (ofta med tillhörande hijab) utvecklats av invandrare och svenskar. Har du någonsin undrat varför polska heter polska?

Det påminner mig om vad journalisten Johanne Hildebrand skrev 2010 i en artikel i Aftonbladet, på just nationaldagen: Invandrarna firar nationaldagen bäst.

Nationaldagsfirandet i Sverige är… ljummet och uddlöst. Trots försöken att få igång någon form av nationellt firande verkar de flesta ta dagen med en ljum axelryckning. Likt en medelålders, belåten matrona ligger moder Svea bekvämt tillbakalutad på divanen, alltför blasé för att orka bry sig om nationell stolthet, tacksamhet över välstånd och fred och dylikt.Vi är så bortskämda med att Sverige är ett fritt, välmående och demokratiskt land där människor kan rösta, inte kastas i fängelse för att de har fel åsikter eller ägnar sig åt politiskt arbete. Att visa nationell ysterhet och stolthet anses till och med konstigt och lätt suspekt.

För tio år sedan gick det inte att sätta upp en flagga på balkongen utan att bli betraktad som en medlem i Nordiska rikspartiet.

Svenska militärer fick inte bära flaggan på sin uniform, även om de gjorde utlandstjänst, vilket andra länder ansåg vara mycket besynnerligt. Tack och lov har detta förändrats, de nationella symbolerna har återtagits, men fortfarande visas föga entusiasm och stolthet över att vi bor i en stabil demokrati. De enda som verkar uppskatta nationaldagen är invandrarna, de som kommer från länder i krig där friheten är skriven i blod. I dag kommer min muslimska väninna klä upp barnen, sätta en flagga i händerna på dem och sedan ge sig iväg till Skansen där hon blir rörd av alla folkdräkter, jordgubbar och svenskhet. Tydligen är de mest invandrare som står där, tårögda och viftar med flaggorna. De lata, blasé svenskarna orkar bara släpa sig dit när det är allsång på gång.

Skämmas borde vi allihopa. Men på midsommar, då jäklar, då ska det firas!

Krönikor

Jimmie Åkesson ratar nationaldagsfirandet!

Gästinlägg från Slutpixlat
Lilla julafton är snart här för alla Sverigedemokrater. Det vill säga nationaldagsfirandet.
Skärmklipp

Något som Jimmie Åkesson uppenbarligen inte vill vara med att fira. Inte på det sätt som det firas på Skansen i Stockholm i alla fall. För efter förra årets nationaldagsfirande på Skansen var Åkesson så djupt besviken att han kände sig tvungen att i media slänga ur sig följande floskler:

I år deltog jag i firandet av nationaldagen på Skansen. Det blev inget firande för hela Sverige, men ett firande för det urbana Stockholm och den etniska mångfald som bara funnits i 30 år. Om nationaldagen ska fortsätta firas på detta sätt, med ett ensidigt internationellt perspektiv med självförnekelse och historielöshet som grundläggande ingredienser, är jag tveksam till att medverka framöver.

Det passar sig alltså inte för herr Åkesson att alla i Sverige får vara med och fira nationaldagen. Enligt Åkesson så skall nationaldagen enbart vara till för svenskar och inga andra.

Ett nationaldagsfirande värt namnet bör enligt min uppfattning vara utformat för att ena nationens medborgare kring de värden som deras samhälle vilar på.
Vad Åkesson egentligen vill ha sagt är att nationaldagen skall firas på de värdegrunder som den Sverigedemokratiska ideologin vilar på.
Det vill säga extrem nationalism kryddat med en överdriven vurm för minnen från fornstora dagar.
Åkesson och Sverigedemokraterna vill helt enkelt göra nationaldagen till sin alldeles egna personliga sak där de drömmer sig tillbaks till tider som sen länge är borta och där inga nysvenskar är tillåtna att delta. Och därmed är Sverigedemokraterna tillbaks på rasismens ruta ett igen. Att särskilja människor i dem och vi.
En liten upplysning till Åkesson och hans Sverigedemokrater är att vi nu faktiskt lever i ett nytt sekel där utvecklingen går framåt, inte bakåt. Och att det i det moderna Sverige finns någonting som heter utveckling. En utveckling mot ett mångkulturellt samhälle där alla — oavsett vilket land de ursprungligen kommer ifrån — har rätt att vara med om de så önskar för att fira Sveriges nationaldag.
För nationaldagen skall vara till för alla. Inte bara för ett fåtal tokstollar som säger sig värna svenskhetens bevarande och utmåla dem som inte håller med som svenskfientliga. Och om det är några som verkligen är just svenskfientliga så är det ju Sverigedemokraterna som genom sin isolationspolitik gentemot omvärlden gör allt för att urholka vad Sverige egentligen står för.
Ett Sverige som värnar om människors lika rätt att vara just människor, oavsett vilket land de kommer ifrån, vilken kultur de har, vilken religion de har, eller vilken sexuell läggning de har. Det om något, är en svensk tradition som bör bevaras.
Så om Åkesson och hans Sverigedemokrater inte önskar delta i nationaldagsfirandet så står det dem fritt. Ni är inte tvingade. Ta er förlegade ideologi och kryp tillbaks under den gråsten av äkta svenskt urberg ni en gång kom fram ur. Det är där ni hör hemma. För ni och era gelikar platsar inte i ett mångkulturellt modernt demokratiskt samhälle.
Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat
Gästinlägg från Slutpixlat